En nationaldag på 1950-talet, enligt propagandan. Bilden är från IISH / Stefan R. Landsberger Collections.
Två skolflickor var på väg att uppträda i en park i Peking. De skulle upp på scenen tillsammans med 30 andra flickor i vita blusar och blommiga kjolar. De hade rullat upp sina tjocka blå långkalsonger av bomull, men kalsongerna envisades med att glida ner nedanför kjolen. De både skrattade och blygdes.
Så där var Peking på kinesiska nationaldagen den 1 oktober 1971, den första av många som jag upplevt här. Det var både disciplinerat och avspänt, räta linjer och fladdrande färgvimplar, leksaksgevär och pappersblommor, blommiga kjolar och blå långkalsonger.
En riktig orgie i färger var det också, med röda sidenfanor, ljusgröna bladverk, ljusröda papperslyktor, mörkgröna uniformer, grå hus – och då och då en kraftig gul solros.
På 1970-talet klädde sig Pekingborna fortfarande strikt efter kalendern. På med underplagg i början av oktober och behåll dem sedan till första maj, hur varmt det än var. Nu klär de sig mer efter väderleken.
Den årliga paraden på nationaldagen slopades plötsligt 1971. En tillspetsad maktkamp under den så kallade kulturrevolutionen gjorde en sådan jättemanifestation alltför riskfylld – det berättade jag om i gårdagens blogginlägg. I all hast ordnade partiet i stället uppträdanden i de parker som omger gamla kejsarpalatset. Dit bussades uppklädda och betrodda skolbarn, arbetare och bönder.
Sånger blandade sig från ett tiotal scener, sånger som ”Barfotaläkaren letar örter”, ”Vi kvinnosoldater”, ”Butikerna kommer till landsbygden” och ”Vi stöder de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska folkens kamp”.
Myndigheterna styrde vilka som fick komma in till firandet i de större parkerna. Men på kvällen när bussarna lämnat det stora torget tog vanligt folk över platsen. Där var hela familjer ute med cykeln och promenerade över torget i den ljumma kvällen.
Kina med Leijonhufvud 