Löfven till Kina – våra statsministrar balanserar på slak lina

Li Peng

Li Peng – en av de hårdaste och kallaste.

Min analys publicerad i dag i KinaNytt (Sweden-China Trade Council).

Affärsintressen står alltmer i förgrunden i Sveriges relationer med Kina. Fokus på mänskliga rättigheter försvagas. Den slutsatsen drar Göran Leijonhufvud i en ny studie om Sverige och Kina sedan 1950. Studien ingår i ett forskningsprojekt om Norden–Kina (se faktaruta efter artikeln).

Inför statsminister Stefan Löfvens andra Kinabesök som inleds på måndag (26 juni) sammanfattar författaren sin rapport för KinaNytt. Här beskriver han tre svenska statsministrars balansakt på slak lina i Mittens rike.

ANALYS AV GÖRAN LEIJONHUFVUD

De senaste svenska regeringarna har å ena sidan velat främja handelspolitiska och andra ekonomiska intressen gentemot Kina. Å andra sidan finns ambitionen att försöka stärka de mänskliga rättigheterna och civilsamhället i Kina – frågor där partipolitiken och i viss mån folkopinionen tvingat statsministrarna till en känslig balansgång.

Göran Persson och stabiliteten

När Göran Persson kom till Peking i november 1996 var inställningen hos många i Sverige fortfarande präglad av massakern i den kinesiska huvudstaden den 4 juni 1989. Det var då som reformpolitikens arkitekt Deng Xiaoping beordrade armén att krossa studenternas uppror. Den händelsen ledde till en ny vaksamhet mot Kina i många läger och varje högnivåbesök blev en känslig fråga. Det har ofta gjort handelsfrämjandet komplicerat.

Under tidigare besök av framträdande svenska politiker kunde dessa berömma den kinesiska revolutionen utan förbehåll. Mänskliga rättigheter stod inte på agendan, de kom inte in förrän på 1980-talet. Efter massakern 1989 höll Sverige de politiska förbindelserna på en låg och strikt formell nivå.

Göran Perssons besök kom att exemplifiera ett ökat svenskt fokus på demokratiska reformer och mänskliga rättigheter, samtidigt som hans uttalande i Peking om betydelsen av stabilitet för ekonomiska framsteg ledde till ett ramaskri.

I sina memoarer ger Göran Persson bakgrunden till sin resa. Han hade lagt märke till att vissa länder, som i likhet med Sverige hade nedtonade förbindelser med Kina, hade dragit igång en bredare dialog med den kinesiska regeringen vid mitten av 1990-talet. De tänkte att ”samtal och diskussioner stärker den demokratiska utvecklingen, också i ett slutet land som Kina”, skriver Persson.

Han påpekade också att kinesiska varor började översvämma västvärlden och att landet var på god väg att bli den största marknaden i världen. Han förutspådde ”enorma affärer”. Sådana möjligheter hade Sverige inte råd att avstå ifrån, ansåg statsministern, särskilt som den svenska exporten var kopplad till länder i ett tidigt stadium av ekonomisk expansion och behövde telefoner, tunga lastbilar och eldistribution. Därför kände Göran Persson att det var bara naturligt att han som ny statsminister skulle vända blickarna mot Kina och han skriver i sina memoarer:

”Jag insåg att handeln med Kina skulle komma att spela en allt större roll för svensk ekonomi och förstod att direkta relationer med de politiska ledarna skulle bli helt nödvändiga.”

Han ville också överföra den svenska regeringens syn på mänskliga rättigheter, ”men anledningen till min resa var först och främst att hjälpa svenskt näringsliv att sälja svenska varor.” Med sig hade statsministern vad han kallade en ”gigantisk” handelsdelegation med representanter för 77 företag.

Under en lunch arrangerad av svenska handelskammaren i Peking talade han utan manus och det hör till bilden att han kom direkt från ett besök i ett instabilt Ryssland när han sade:

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet.” Han fortsatte: ”Sedan ska det naturligtvis inte drivas så långt att man inte kritiserar exempelvis om det sker övertramp mot mänskliga rättigheter. Det är självklart. Där viker vi inte.”

Många av Perssons kritiker fokuserade på den första meningen i det uttalandet, men struntade i nästa mening. På hemmaplan reagerade både ledarskribenter och oppositionen i riksdagen omedelbart. Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna sökte en misstroendeförklaring och förklarade att ”det får inte råda några tvivel om Sveriges hållning när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter”.

Göran Persson slapp undan misstroendeförklaringen, men i sin bok beskriver han hur sviken och utsatt han kände sig: ”Ingen enda av de 77 representanterna i den svenska näringslivsdelegationen klev fram och gav mig stöd när det blåste som mest”. Men Persson säger att hans resa hjälpte Ericsson till stora och betydelsefulla order och att även några av de andra företagen gjorde storstilade affärer.

Däremot hamnade den svenske statsministern i stora svårigheter när han skulle diskutera demokrati och mänskliga rättigheter med sina kinesiska värdar. Senare har han hävdat att det var missledande råd från UD som gjorde att han omedelbart tog upp dessa frågor vid den första formella överläggningen med Kinas dåvarande premiärminister Li Peng, som han beskrivit som ”en av de hårdaste och kallaste politiker som jag någonsin mött”.

Li Pengs svar var kortfattat och negativt: sådana frågor var Kinas inre angelägenheter, punkt. Persson försökte än en gång ta upp mänskliga rättigheter vid banketten på kvällen. Han påpekade att arresterade dissidenter antingen borde friges eller få en rättvis rättegång. Persson beskriver reaktionen i sina memoarer:

”Li Peng vände sig rakt mot mig. Han stirrade på mig och sade: Fortsätter ni med denna typ av samtal avbryter jag middagen. Direkt.” Det hela slutade med att den svenska sidan överlämnade en lista med namn på förföljda dissidenter med en förhoppning om att den kinesiske premiärministern skulle titta på just dessa fall.

Efter Persson kontroversiella insats i Peking, övergick Sveriges linje till att fortfarande kritisera förtryck – men utan någon större glöd, enligt Göteborgspostens utrikeskommentator Britt-Marie Mattsson. En praxis utvecklades där enskilda förföljda regimkritikers öden kunde tas upp, men på ett sätt som gjorde att deras öde inte direkt kopplades samman med svenska regeringen.

Fredrik Reinfeldt och taktiken

För Göran Persson blev Kinaresan en politisk besvikelse och därefter satte han förbindelserna med Kina på sparlåga. Inte förrän tolv år senare, skulle en svensk statsminister åter komma till Mittens rike. Det var när Fredrik Reinfeldt, Moderaternas nye ledare och ledare för en konservativ–liberal allianssregering, i april 2008 deltog på Bo’ao Forum på ön Hainan. Detta forum kallas ibland för ”Kinas Davos” eftersom det samlar internationella höjdare från näringsliv och politik. I samband med forumet hade Fredrik Reinfeldt också ett möte med Kinas president Hu Jintao.

Så snart besöket tillkännagavs började varningssignalerna ljuda i media och i riksdagen. Minnena från Göran Persson påstådda felsteg var fortfarande levande, så hur skulle hans efterträdare som statsminister hantera frågorna och mänskliga rättigheter den här gången? Före sitt möte med Hu Jintao vägrade Fredrik Reinfeldt att avslöja om han tänkte ta upp några fall med fängslade aktivister. Till slut överlämnade statsministern en lista på 13 sådana fall och förklarade för media efteråt att detta hela tiden hade varit hans avsikt, men att han varit noga med att inte provocera kineserna så att mötet skulle ställas in om han försökte ”diktera” någonting på förhand. ”När allt kommer omkring, så är vi i en dialog”, sade han.

Att lämna över sådana listor har blivit rutin för svenska regeringsföreträdare vid högnivåbesök ända sedan Ingvar Carlsson reste till Kina som statsminister 1987. Det är en politik som har brett parlamentariskt stöd. Gradvis har denna praxis alltmer samordnats under paraplyet för EUs dialog för mänskliga rättigheter med Kina. Denna dialog startade 1995 och där har båda parter rätt att uttrycka sin oro för utsatta försvarare av mänskliga rättigheter – och andra angelägna kritiska situationer.

Fredrik Reinfeldt förklarade sin linje att hålla igen med informationen före det bilaterala mötet med Hu Jintao med att han var väldigt angelägen att det verkligen skulle bli av, eftersom klimat- och miljöfrågorna stod på den gemensamma dagordningen och det var ämnen som han tyckte var mycket viktiga. Han till och med antydde att det verkligt svåra att ta upp med Kina var miljö- och klimatfrågorna och att de därför borde prioriteras före mänskliga rättigheterna:

”Att få Kina att förstå att de är en stor del av problemet (miljöfrågorna) och en stor del av lösningen är den riktigt stora frågan.” Den prioriteringen visade hur miljöfrågorna blivit allt viktigare i förbindelserna med Kina.

Reinfeldt gick ett steg längre än EU-protokollet när han i sitt möte med Hu Jintao särskilt nämnde fallet Hu Jia, en advokat aktiv med frågor som behandlingen av aidsoffer, miljön och Tibet. Bara några dagar före Reinfeldts ankomst dömdes Hu Jia till ett långt fängelsestraff för ”undergrävande verksamhet”. Samtidigt satt hans fru i husarrest med parets nyfödde son. ”Det var ett särskilt hjärtknipande fall”, förklarade den svenske statsministern. Värdens enda kommentar var att ”Kina är ett land som styrs av lagar”.

År 2008 präglades också av att Kina stod som värd för de olympiska sommarspelen, men dessutom av protester i Tibet som följdes upp av aktivister utomlands. Fredrik Reinfeldt fick frågan om Sverige borde bojkotta OS med tanke på Kinas dåliga rykte när det gällde mänskliga rättigheter och med tanke på situationen i Tibet. Han svarade:

”Min uppfattning är att vi inte ska bojkotta, varken invigningsceremonin eller OS… Jag tror mer på dialog och öppenhet och vi har sett små gradvisa förändringar, till exempel när det gäller dödsstraffet.”

Medan Kinas ekonomiska och politiska inflytande ökar över hela världen verkar de svensk-kinesiska konsultationerna om mänskliga rättigheter brinna med en flämtande låga. De uppges nu föras av svenska ambassaden i Peking på ad hoc basis. Sverige verkar ha ett upplägg som liknar Danmarks linje mot Kina, nämligen att tona ner publiciteten kring kritiken av mänskliga rättigheter och bristen på demokrati samtidigt som ekonomiska frågor prioriteras. Det intrycket förstärktes i samband med statsminister Stefan Löfvens resa till Kina i mars 2015.

Löfven och diktaturen

Ytterligare en indikation på hur känsliga relationerna med Kina kan vara blev de diskussioner som föregick statsminister Stefan Löfvens besök i mars 2015. När han före avresan blev tillfrågad om hur man skulle karakterisera den kinesiska regimen, förklarade han att han inte tänkte hålla på och sätta etikett på länder.

En månad före avresan beviljade Stefan Löfven den kinesiska statstelevisionen CCTV en intervju där han som väntat hänvisade till 65 år av goda relationer. Han nämnde särskilt ”det nyttiga handelsutbytet” och talade varmt om de ökande möjligheterna inom miljöteknologi.

Kring besöket fick han upprepade gånger frågan från media huruvida Kina var en diktatur. Han höll sig till sin linje att det är ”en enpartistat som saknar fria val och politisk opposition inte är tillåten”. Det var så långt han var beredd att gå. Tre månader efter resan förklarade han att ”vi vill ha ökat ekonomiskt utbyte med Kina, samtidigt som vi vill uttrycka det som är viktigt för oss”.

Några månader tidigare hade Sverige utlöst en kris med hela arabvärlden sedan både Löfven och utrikesminister Margot Wallström kallat Saudiarabien en diktatur när de skulle förklara varför Sverige stoppat vapenförsäljningen dit. Krisen hotade Sveriges kampanj för att få en plats i FNs säkerhetsråd och kan ha varit en av anledningarna till varför regeringen gick försiktigt fram med Kina.

Flera kommentatorer indikerade också att bakom försiktigheten kunde ligga intryck av hur Kina straffade Norge med sex års politisk bojkott sedan den norska Nobelpriskommittén delat ut fredspriset 2010 till dissidenten Liu Xiaobo. Liknande fall av informella sanktioner från Peking mot länder i den kinesiska skamvrån kan också ha spelat in.

Liberalerna i riksdagen krävde att Löfven skulle ta upp Kinas årliga rekordsiffror för dödsstraff, men också restriktionerna för yttrandefriheten och förföljelserna av regimkritiker. Partiet följde upp med en interpellation som ställde frågan: ”Skadar det inte Sveriges förtroende som humanistisk stormakt när statsministern vägrar att kalla världens största diktatur vid dess rätta namn?”

Utrikesminister Margot Wallström svarade att statsministern stod fast vid sin ståndpunkt att Kina är en enpartistat utan fria val. Men statsministern tog ändå upp mänskliga rättigheter under besöket, sade Wallström utan att specificera. ”Det sker konsekvent i de samtal som vi har mellan regeringen och kinesiska regeringsföreträdare. Vi har ett långvarigt samarbete på dessa områden. Vi använder ambassaden för sådana samtal och dialoger.”

Hon noterade också att en lista med mänskliga rättighetsfall överlämnades, samma lista som EU tidigare använt, och att frågor som dödsstraffet, yttrandefriheten, friheten på nätet, situationen för försvarare av mänskliga rättigheter, jämställdheten och kvinnors rättigheter togs upp i Löfvens samtal med Kinas ledare.

Ett nytt och varigt sår i de bilaterala förbindelserna är kidnappningen av förläggaren och svenske medborgaren Gui Minhai som kinesiska agenter utförde i Thailand. Gui Minhai drev ett förlag i Hongkong som gav ut böcker som skulle uppgavs beskriva de kinesiska ledarnas liv bakom kulisserna. Han fördes bort i oktober 2015 och sitter fortfarande fängslad på okänd plats i Kina. Han framträdde en gång på den nationella kinesiska tv-kanalen och erkände en tidigare allvarlig trafikförseelse. Bekännelsen verkade vara framtvingad och tycktes följa ett förelagt manuskript. Gui Minhai har bara haft två korta möten med representanter för svenska ambassaden. Svenska regeringen har kritiserats för att göra för lite, för sent, men antyder att den inte alltid kan avslöja vad den gör.

Slutsatser

I stora drag har inställningen i Sverige till Folkrepubliken Kinas regering gått från neutral, eller till och med positiv, till alltmer negativ. Det gäller både hos skiftande svenska regeringar och i folkopinionen. Omslaget till en mer kritisk värdering hänger ihop med de kinesiska myndigheternas allt hårdare ingrepp mot mänskliga rättigheter.

Politik och ekonomi är de två tydliga poler kring vilka Sveriges förbindelser med Folkrepubliken Kina har utvecklats sedan diplomatiska förbindelser upprättades 1950. Svenska politiker har gått en balansgång mellan att ”främja det ekonomiska utbytet och att uttrycka det som är viktigt för oss”, som Stefan Löfven uttryckte saken.

Tre statsministrar i rad har prövat olika sätt att hantera frågan om mänskliga rättigheter under sina besök i Kina. Göran Persson gick direkt på, medan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven var mer försiktiga. Men alla tre uttryckte på något sätt att huvudsaken ändå var att främja de ekonomiska förbindelserna.

Studien har också undersökt om det finns ett samband mellan att främja det ekonomiska utbytet och att uttrycka våra värderingar om politik och mänskliga rättigheter i kontakterna med Kina. Men det verkar inte finnas några bevis för att aktivitet på det ena området påverkar resultaten i det andra området. Vår handel har inte främjat mänskliga rättigheter, och dispyter kring mänskliga rättigheter har inte skadat handeln. Ett möjligt undantag är reaktionerna på massakern i Peking 1989. Generellt sett har ökningen i den bilaterala handeln och i investeringarna helt enkelt följt tillväxten i den kinesiska ekonomin.

Att främja politiska värderingar och ta upp mänskliga rättighetsfrågor har gradvis kommit i bakgrunden. De målsättningarna verkar vara mer viktiga gentemot hemmaopinionen i Sverige, alltså en sorts ”inrikes utrikespolitik”, medan utbytet med Kina mest har präglats av pragmatiska hänsyn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Toppmötet USA-Kina: Trump kopplar på charmen men ökad spänning kring Korea

Många inblandade och många observatörer drog en suck av lättnad i fredags efter toppmötet mellan världens två mäktigaste ledare. Det blev inga plötsliga utfall eller konstiga handslag från den amerikanske presidenten Donald Trump när han var värd för Kinas president Xi Jinping på sin lyxklubb i Florida.

Analys av GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com 
KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

Xi Trump

Trump verkade snarare vara en perfekt och artig värd till skillnad från när han mötte de japanska och tyska ledarna.

Fast det var ju inte så artigt att mot slutet av välkomstmiddagen överraska sin kinesiske gäst med beskedet att han beordrat en omfattande missilangrepp mot Syrien.

Effekten blev en maktdemonstration, en påminnelse om att Donald Trump minsann också skulle kunna rikta en ensidig aktion mot Kinas granne Nordkorea. Det är nämligen just vad han har hotat med, om han tycker att Kina inte gör tillräckligt för att dämpa den nordkoreanske ledaren Kim Jong-uns missilfeber och kärnvapenbygge. Xi Jinping måste känna sig nervös, klämd mellan den nordkoreanska krutdurken och den amerikanske cowboyen.

Spänningen ökade under helgen när USA dirigerade stridsberedda marina enheter närmare Koreahalvön. Samtidigt anlände den kinesiske toppdiplomaten Wu Dawei på måndagen till den sydkoreanska huvudstaden Seoul för samtal om Nordkoreas kärnvapen. Det finns en del tecken på att Nordkorea förbereder ett nytt kärnvapentest i dagarna, i så fall landets sjätte totalt.

Personlig vänskap

Det omvärlden fått veta om toppmötet i Florida är magert på konkret innehåll. Men båda ledarna verkade uppriktiga när de pratade om att de etablerat en vänskap på det personliga planet.

Efter den första samtalsrundan sade Donald Trump till media: ”Vi har redan haft en lång diskussion. Hittills har jag inte fått någonting, absolut ingenting. Men vi har utvecklat en vänskap. Jag tror att vi på lång sikt kommer att ha en mycket, mycket bra relation.”

Xi Jinping sade att ”vi har blivit djupt bekanta och etablerat en sorts tillit och satt igång en arbetsrelation och byggt en vänskap”.

Kokar då allting ner till en oväntat bra personkemi? Det återstår att se hur mycket den är värd, när det kommer till kritan. De båda har ju egentligen bara nosat på varandra.

Det går ändå att sammanfatta toppmötets viktigaste frågor:

Handelskonflikten

För att vinna presidentvalet i fjol utmålade Donald Trump ofta Kina som den stora skurken som stulit jobben från amerikanerna genom att manipulera valutan och dumpa exportpriserna. Han lovade krafttag med höga strafftullar.

Nu hördes ingen sådan retorik. Men parterna kom överens om en plan på att inom 100 dagar försöka tackla det stora kinesiska överskottet i den bilaterala handeln. Det ska vara en process med kontrollstationer på vägen.

Xi Jinping sade, lite pliktskyldigt, att Kina strävar efter att öka den inhemska efterfrågan och utveckla servicesektorn för att minska exportens betydelse för landets ekonomi.

Dialog

På förslag från den kinesiske presidenten ska parterna hålla en dialog längs fyra parallella linjer:

– diplomati och säkerhet,

– ekonomi,

– rättstillämpning och cybersäkerhet,

– sociala och kulturella frågor.

Kanske kan detta sätt att dela upp frågorna leda till fler konkreta resultat än vad den så kallade strategiska och ekonomiska dialogen gjorde under Barack Obama och Hu Jintao.

Nordkorea

Inga framsteg. Xi Jinping håller med Trump om att det är ett mycket allvarligt läge när Kim Jong-un fortsätter med sina missiltester. Den senaste uppskjutningen kom för övrigt just dagen före toppmötet i Florida – knappast en slump.

Men den kinesiske ledaren avvisar militära ingrepp mot Nordkorea, vilket Trump som sagt har hotat med. USA anklagar Kina för att bryta mot FN-sanktionerna mot Nordkorea eftersom flera kinesiska företag fortsätter att sälja till nordkoreanerna.

Sydkinesiska sjön

Inga framsteg. Kinas expansion i Sydkinesiska sjön föranledde ”uppriktiga diskussioner” under mötet, enligt amerikanske utrikesministern Rex Tillerson.

Syrien

Trumps militära tillslag mot Syrien ledde till att toppmötet hamnade i skuggan för omvärldens uppmärksamhet. Xi Jinping kan inte ha varit nöjd med det, men han höll masken. Oavsett vilket genomslag mötet fick eller inte fick i omvärlden, så kontrollerar Xi Jinping medierna på hemmaplan och kunde presentera mötet som en stor framgång för Kina.

Kina vill se förhandlingar i Syrien och har tillsammans med Ryssland använt sitt veto i FN för att stoppa förslag om ingrepp mot regimen i Damaskus.

Mänskliga rättigheter

För första gången på mycket länge tog den amerikanska sidan inte upp några förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna i Kina.

Den nye amerikanske presidenten verkar fortfarande famla efter en sammanhållen Kinapolitik. Samtidigt hade Xi Jinping att döma av de förberedande kontakterna gärna sett att mötet avslutades med en gemensam kommuniké. Den skulle innehålla vissa nyckelord i hans utrikespolitik. Dit hör ”icke-konflikt, icke-konfrontation, ömsesidig respekt och samarbeten som båda parter vinner på”.

Nu blev det ingen gemensam kommuniké, men Donald Trump har tackat ja till Xi Jinpings inbjudan till ett statsbesök i Kina senare i år.

… och här mera bakgrund till ”valet” i Hongkong

Detta är min förhandsartikel inför det så kallade valet i Hongkong, publicerad 24 mars i KinaNytt (Sweden-China Trade Council).

Analys av GÖRAN LEIJONHUFVUD

Kina försvarar inblandning

På söndag väljer Hongkong ny regeringschef. Eller nej, det är inget allmänt val, på söndag utser en begränsad skara handplockade Hongkongbor ny ledare i sedvanlig ordning. Inflytandet från centralmakten i Peking över valet är mycket tydligt. Allt pekar på att Carrie Lam, som anses vara de kinesiska ledarnas favorit, blir den nya regeringschefen.

carrie lam

Carrie Lam

Det var just frågan om hur regeringschefen skulle utses i valet 2017 som utlöste den så kallade paraplyrevolten på hösten 2014. Då krävde de unga demonstranterna att alla Hongkongbor som har rösträtt skulle få välja enligt principen ”en man en röst”. För att understryka sitt krav ockuperade aktivisterna stora delar av regeringskvarteren i centrum under 79 dygn.

I Hongkongs grundlag finns en öppning för att vidga valet av regeringschef till att gälla hela valmanskåren. Grundlagen tillkom vid förhandlingarna mellan Kina och Hongkongs forna kolonialmakt Storbritannien inför Hongkongs återgång till kinesiskt styre 1997.

Demonstranterna 2014 möttes av kalla handen. Ledarna i Peking lät meddela att regeringschefen visserligen skulle kunna utses med allmän rösträtt, men i så fall skulle valet bara gälla ett fåtal kandidater som i praktiken skulle utses av Peking.

Till slut blev allt vid det gamla med valsystemet. Det betyder att det är en församling på 1 194 personer som ska utpeka den nya ledaren, inte de vanliga väljarna.

Gynnar etablissemanget

Dessa elektorer utses av olika branschorganisationer, av andra sektorer i samhället och i någon mån av de politiska partierna. Systemet gynnar etablissemanget, inte minst de ledande affärsmän som ofta står den kinesiska regeringen nära genom sin affärsverksamhet i Kina.

Tre kandidater till posten som regeringschef (chief executive) har fått tillräckligt många nomineringar bland elektorerna:

Carrie Lam, som varit nummer två i Hongkongregeringen på posten som biträdande regeringschef (chief secretary) de senaste fem åren.

John Tsang, territoriets finansminister de senaste tio åren.

Woo Kwok-hsing, pensionerad domare.

John Tsang är den som är mest populär av de tre när opinionsinstituten frågar allmänheten. Men Carrie Lam anses ha ett fast grepp om elektorerna. Nästan hälften av dem ställde sig bakom henne när de nominerade kandidater. De andra två hade svårt att skrapa ihop nomineringar från valkommitténs medlemmar.

Den största anledningen till att Carrie Lam inte är så populär bland Hongkongborna är att hon jobbat nära den illa omtyckte avgående regeringschefen Leung Chun-ying, som människor uppfattar som stel och kall. Carrie Lam hade bland annat ansvar för frågan om politiska reformer, särskilt valsystemet, och hon har fått klä skott för att det hänt så lite.

Tillgänglig och avspänd

John Tsang är mera tillgänglig och avspänd och har visat intresse för att anpassa valsystemet till ”en man en röst”. Det kan vara det intresset som gör att de kinesiska ledarna är skeptiska mot honom, även om han inte gjort bort under drygt tio år i Hongkongregeringen. Att han är uppväxt och utbildad i USA kan också vara ett problem för ledningen i Peking.

Det finns många uppgifter om att Peking blandar sig i på olika sätt. Elektorer får telefonsamtal från Pekings vänner i Hongkong och när höga kinesiska ledare möter grupper av politiker från Hongkong ger de mest uppmärksamhet åt Carrie Lam, et cetera.

Nummer tre i rangordning bland Kinas ledare, Zhang Dejiang, förklarade nyligen att Hongkongs regeringschef har en mycket viktig roll att spela i kontakterna mellan Peking och det finanscentrum för Asien som Hongkong är. ”Därför har Kina rätt att kliva in och se till att övergången till ny regeringschef nu går smidigt”, förklarade den kinesiske ledaren.

”För mycket gatupolitik”

Han hotade också att dra in ekonomiska fördelar för Hongkong om det blev ”för mycket gatupolitik” i staden.

Frustrationen över att valreformen förfuskats gav oväntat stort stöd till en grupp unga politiker vid valet till Hongkongs parlament i fjol. De vann sju mandat av 70 i den lagstiftande församlingen.

Dessa debutanter vill öka Hongkongs autonomi eller till och med göra territoriet totalt oberoende från Kina. Deras inträde på scenen har gjort Kinas ledare upprörda och nervösa.

Carrie Lam vann valet i polariserat Hongkong

Som väntat blev det Carrie Lam som på söndagen utsågs till Hongkongs nya regeringschef, den första kvinnliga. Men det blir tufft att styra ett alltmer splittrat Hongkong, även om hon fick en stor majoritet av rösterna i valkommittén. Hon tillträder den 1 juli.

Analys av GÖRAN LEIJONHUFVUD för KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

Carrie Lam fick 777 av de 1 194 rösterna i valkommittén. Den är sammansatt på ett sätt som garanterar full kontroll för de krafter som står nära centralmakten Kina.

Söndagens vinnare är också den kandidat som anses vara Pekings favorit. Hon har varit nummer två i Hongkongregeringen de senaste fem åren. Hon besegrade förre finansministern John Tsang trots att denne är överlägset mer populär bland Hongkongborna enligt opinionsmätningarna.

 

Typisk för majoriteten i valkommittén är Hongkongs ledande storföretagare Li Ka-shing. Han förklarade att i valet mellan en kandidat som har Hongkongbornas stöd och en kandidat som har Pekings stöd skulle han tveklöst välja det senare. Han hänvisade till hur viktigt Kina är för Hongkongs framtid.

 

De 326 medlemmar av valkommittén som röstade på John Tsang tillhör samtliga det så kallade pandemokratiska lägret, en samling partier med demokratisk värdegrund och en Pekingkritisk inställning. De var kategoriskt emot Carrie Lam.

Bakom kulisserna

Det demokratiska lägrets uppslutning bakom John Tsang kan ha gjort de kinesiska ledarna så misstänksamma att de i stället stöttade Carrie Lam – bakom kulisserna.

Frågan är om den nya regeringschefen, känd för sin kyla, ska kunna bryta isen med pandemokraterna som ändå har över en tredjedel av platserna i territoriets lagstiftande församling. Det betyder bland annat att de kan rösta ner förslag till förändringar i grundlagen.

Kraven på att demokratisera valsystemet har de senaste åren skapat djup splittring och Carrie Lam anklagas av de demokratiska grupperna för att ha förhalat en reform. Annars anses hon effektiv och kunnig.

Inkomstklyftor

Frustrationen hos många över bristen på framsteg ledde både till den så kallade paraplyrevolten 2014 och till krav från en del yngre Hongkongbor på ökad autonomi eller till och med självständighet från Kina.

En annan klyfta som den nya regeringschefen ställs inför är de växande stora inkomstskillnaderna. De innebär tillsammans med stigande redan skyhöga fastighetspriser att den yngre generationen har mycket svårt att skaffa en egen bostad.

Den 59-åriga Carrie Lam Cheng Yuet-ngor – som hennes fullständiga namn lyder – kommer att behöva använda alla sina erfarenheter från en 36-årig karriär på skiftande poster i Hongkongs förvaltning och regering. Samtidigt som hon ska tackla den politiska och ekonomiska polariseringen i staden måste hon hålla sig väl med centralmakten i Peking.

 

Kina utmanar Trump och försöker dämpa ekonomiska farhågor

Folkkongressen avslutad

Kina utmanar kraftfullt Donald Trumps uppfattning i handelsfrågorna. Samtidigt bekräftade den kinesiske premiärministern Li Keqiang på onsdagen att det ska bli ett toppmöte mellan Kinas och USA:s presidenter.

Av GÖRAN LEIJONHUFVUD för KinaNytt, Sweden-China Trade Council

Li Keqiangs kommentarer kom på en presskonferens som avslutade nationella folkkongressens årliga möte i Peking. Kongressen är landets motsvarighet till ett parlament, fast de 3 000 handplockade delegaterna är mycket fogliga.

Det var ett möte som annars präglades av att presidenten Xi Jinpings allt starkare ställning underströks ytterligare. Det är han som nu hela tiden framhålls som ”kärnan” i högsta ledningen, en beteckning som går tillbaka till Mao Zedong när denne var som mäktigast för 50 år sedan.

När Li Keqing fick frågan vad som varit hans största framgång under fyra år som premiärminister använde han den nya formeln om den högste ledaren. Han svarade:

”Den största framgången är den rimliga ekonomiska tillväxten under kommunistpartiets ledarskap med Xi Jinping som kärnan”.

I sin rapport vid folkkongressens inledning nämnde han kommunistpartiet och Xi Jinping många fler gånger än vad han gjort tidigare. Det har också att göra med att partiet förbereder sin stora kongress i höst, en händelse som inträffar vart femte år. Inför den präglades den nu avslutade folkkongressen av försiktighet, inga stora initiativ presenterades.

Handelsfrågorna

På en fråga från amerikanske tevebolaget CNN svarade Li Keqiang att det är USA som skulle förlora mest på ett handelskrig med Kina som Donald Trump har hotat med:

”Även om Kina har ett överskott i den bilaterala handeln med USA så går 90 procent av vinsterna där till amerikanska företag.”

Han tillbakavisade Trumps anklagelser om att Kina stjäl de amerikanska industrijobben och hävdade i stället att Kina skapat en miljon jobb i USA bara under fjolåret.

”Kina tjänar på globaliseringen och Kinas dörrar kommer bara att öppnas ännu mera”, försäkrade premiärministern.

I handeln med EU eftersträvar Kina balans. ”Vi söker inte avsiktligt ett överskott”. Li Keqing vill se ett starkt Europa efter Brexit.

Li Keqiang

Li Keqiang är hjärtligt trött på talet om en hård landning för Kinas ekonomi.

Ekonomin

Han sade att målsättningen på ungefär 6,5 procents tillväxt för i år ”inte är låg och inte heller lätt att uppfylla”. Han sade sig vara hjärtligt trött på talet om risken för en hårdlandning av ekonomin. Han tillade att Peking har flera alternativ för att hantera ekonomiska risker, eftersom statsskulden exempelvis är låg, under 3 procent.

När det gäller landets svåra luftföroreningar sade premiärministern för första gången att regeringen inte är klar över alla orsakerna till att smogen blivit så allvarlig. Han berättade att regeringen nu bildar en särskild forskningsfond för att ta reda på orsakerna i grunden. Han sade sig verkligen förstå folks oro.

 

Sitt stilla i båten

Analys av GÖRAN LEIJONHUFVUD i KinaNytt, Sweden-China Trade Council

Stabilitet och lugn är högsta prio i Kina inför årets stora händelse som är kommunistpartiets kongress i höst. Det gäller att sitta stilla i båten. Det präglade också talet av Kinas premiärminister Li Keqiang när han på söndagen inledde årets session i landets ”parlament”, den så kallade folkkongressen. Regeringen siktar till exempel på en något sänkt tillväxt efter ett år med lägsta BNP-ökningen på 26 år.

I regeringens rapport till folkkongressen gick premiärministern samtidigt emot de protektionistiska tendenserna i världshandeln.

Li Keqiang

Li Keqiang, en försiktig premiärminister

Höstens partikongress överskuggar alltså folkkongressen. Partiets kongress äger bara rum vart femte år. Denna gång väntas partimötet utse Xi Jinping till en ny femårsperiod som partichef och fastställa vilka som ska sitta i den innersta maktkärnan.

Folkkongressen som nu pågår är formellt som ett parlament, men de 3 000 utsedda delegaterna förväntas bara säga ja och amen till vad som föreläggs dem. Folkkongressen samlas en gång varje år, vanligen i mars. Det hindrar inte att premiärministerns rapport brukar ge oss en del viktiga signaler.

Dämpa överkapaciteten

Årets mål för tillväxten är 6.5 procent, en sänkning från fjolåret då målsättningen var 6.5 till 7.0 procent och ökningen landade på 6.7 procent.             En del av den fortsatta sänkningen i år handlar om att få utrymme för att komma åt överkapaciteten i många stora statliga bolag, så kallade zombieföretag. Produktionen av kol ska sänkas med över 150 miljoner ton och kapaciteten för ståltillverkningen ska minska med 50 miljoner ton. Kina har mött kritik och strafftullar för dumpade stålpriser på världsmarknaden.

Att tillverka mindre stål och bränna mindre kol hänger också ihop med miljömålen. Li Keqiang lovade att ”arbeta hårdare” för att angripa föroreningarna. Har vi hört det förut? Det har han sagt varje år sedan han tillträdde för fem år sedan. Ändå drabbades hela norra Kina denna vinter av långa perioder av livsfarlig smog.

Premiärministern sade att hädanefter ska alla källor till föroreningar inom industrin placeras under konstant övervakning online.

Att försiktigt bromsa tillväxten handlar också om att försöka strama åt krediterna och penningmängden för att hantera de bubblor som många varnar för på fastighetsmarknaden och i det finansiella systemet.

Lugna medelklassen

Egentligen skulle Kinas ledare vilja införa en fastighetsskatt för att dämpa marknaden. Den reformen finns inskriven i den nuvarande femårsplanen. Men på en presskonferens inför folkkongressen framgick att skatten i alla fall inte kommer i år. Det beror säkert på att ledningen inte vill skapa oro under tiden fram till partikongressen. Kommunistpartiet har i dag sitt starkaste stöd hos medelklassen i städerna, det vill säga de nya bostadsägarna som sitter i tillväxtens vinnarhål.

Bland övriga punkter i den digra rapporten kan vi notera att regeringen ska lägga fram en plan för att knyta ihop ett kluster av städer i området Guangdong–Hongkong–Macao. Samtidigt kom det för första gången in en varning för att försöka hävda oberoende för Hongkong såsom flera yngre aktivister där börjat göra. ”Den rörelsen kommer att leda ingen vart”, sade premiärministern.

Li Keqiang liknade Kinas ekonomi med ”en fjäril som kämpar för att komma ut ur sin puppa, en löftesrik förvandling men också en process med stora svårigheter”.

Motverka protektionismen

Utanför landets gränser lovade premiärministern att ”Kina ska fortsätta att bidraga till den existerande världsordningen och motsätta sig varje form av protektionism”. Adressen till Donald Trump och andra populister i västvärlden var tydlig och Kina är ju ett stort exportland.

Samtidigt sade han att läget både hemma och utomlands har blivit ”mycket mer komplicerat och allvarligt”. Han talade om att stärka försvaret med en budgetökning på 7 procent, som särskilt ska gå till flygvapnet och marinen – det senare säkert med tanke på konflikten kring Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet.

Folkkongressen brukar vara i cirka tio dagar. Den avslutas med en stor presskonferens med premiärministern, den enda som han ger under året.

”Helt galen jakt på det moderna”

Min artikel om arkitekten Wang Shu på Louisiana, införd 19 februari i Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan:

En amatör i världsklass

wang-shu-portratt

Den kinesiske stjärnarkitekten Wang Shu är lagom vanvördig och verkar utanför det etablerade systemet. Samtidigt skördar han internationella utmärkelser. Han talar ofta om ”raseringen av kulturarvet” i Kina och om hur det styrande kommunistpartiet har hetsätit tillväxt i 30 år. Partiet har satt igång en rivningsvåg och tillåter statliga byggbolag och privata entreprenörer att förstöra stadsbilden med en enformig löpande band-arkitektur, menar han. Skyskraporna står på rad och i förorterna formerar identiskt likadana villor hela bataljoner.

Wang Shu är förtvivlad.

– 90 procent av den äldre bebyggelsen är borta. Det är en total kollaps och en helt galen jakt på det moderna, säger han då vi möts på Louisiana konstmuseum i Danmark.

– Hur kan en nation som värnat så mycket om naturen göra så här?

Han varnar även andra länder för att kinesiska företag kan komma att förstöra deras kulturarv. Hans egen skräckbild hämtad från verkligheten beskriver han som:

– Det finns 3 000 städer i Kina med över 500 000 invånare var. Och överallt ser det ut som i USA. Men det är tur att Kina är så stort. Jag kan trots allt hitta uppdragsgivare ute i provinserna som vågar satsa på oprövade former för byggnader och design.

Mycket av den trista stadsbilden skapas på stora, oftast statliga byråer som kan ha uppåt ett par tusen anställda. Wang Shu ställer sig alltså utanför detta.

Nu kan vi se hans prisade och omdiskuterade verk på Louisianas mycket välgjorda utställning. Den inleder museets serie om den skapande processen hos en rad yngre uppmärksammade arkitekter.

För Wang Shu står hoppet till landsbygden, men där har de lokala ledarna ofta sin egen dagordning för att slå mynt av marken, menar han. I bakgrunden bläddrar en skärm fram bilder från ett av hans pilotprojekt i en sydkinesisk by. Där blandar han varsamt in nya hus i den äldre bebyggelsen. Landsbygden måste inte urbaniseras arkitektoniskt, hävdar han bestämt.

Wang Shu by.jpg

Wang Shu har sin egen filosofi kring skapandet. Den utvecklar han i ett mångordigt manifest om ”Amatörarkitektur”. Han vill närma sig varje uppgift med ett öppet sinne, välja material och lösningar efter lokala förutsättningar.

– Precis som hantverkarna i byarna alltid har byggt utan ritningar och utan att ens ha hört talas om arkitekter.

Det är så han kommer fram till begreppet amatör och han använder det i namnet på den arkitektbyrå han startade för 20 år sedan tillsammans med sin fru Lu Wenyu i parets trånga lägenhet.

Den 53-årige Wang Shu är full av vad som ser ut som motsättningar, men som kanske inte är det. Han pläderar för en amatörisk arkitektur. Samtidigt finns det få som är så utbildade i ämnet som han. Förutom grundexamen har han flera års extra studier. Men redan på universitetet var han gossen Ruda.

– Jag gick inte på föreläsningarna utan hellre till biblioteket för att läsa. Jag gick ut på stan och reste på landsbygden och gjorde min egen forskning. Jag tittade på byggnader, på detaljer och tekniker. Jag lärde mig de naturliga materialens egenskaper av hantverkarna.

Wang Shu är också en traditionalist som kan uppfattas som en futurist. Han bottnar framför allt i det kinesiska landskapsmåleriet där berg och vatten harmonierar. Det är en konstform som alltid stått sig stark i hemstaden Hangzhou.

Han inspireras av dessa element i sina byggnader och förmedlar gärna perspektiv och skalförhållanden från naturen. Hans mest kända försök i den vägen är museet i Ningbo, en kompakt massa av sten och tegel som reser sig insprängd i stadens nya finansdistrikt. Stora delar av fasaden består av återanvända tegelstenar i olika nyanser av grått. De räddades från just de gamla kvarter som revs för att ge plats för finanspalatsen. Stenarna har pusslats ihop på samma sätt som lokala stenhuggare reparerat tyfonskadade hus i århundraden. Så bevarar Wang Shu spår av bykulturen – det är inte hållbarhetstanken som är primär.

wang-shu-ningbo-museum-6827

Museet i Ningbo bidrog starkt till att Wang Shu fick Pritzker-priset 2012, det finaste en arkitekt kan få. Han fick det trots att insidan av museet fått kritik för att vara svårnavigerad.

Wang Shu har nästan bara gjort signaturbyggnader, som museet och ett stort universitetsområde, där han i båda fallen strävar efter en bykänsla. Jag frågar om han kan omsätta sina ideal till att bygga billiga bostäder för medel- och låginkomsttagare i städerna, där priserna på mark och bostäder skjuter i höjden.

– Det måste i så fall bli på landsbygden. Det är så ont om mark i städerna.

Wang Shu är splittrad inför berömmelsen och vill behålla byrån liten.

– Framför allt vill jag påverka mina studenter med mina idéer.

Utställningen på Louisiana pågår till och med 30 april.

Göran Leijonhufvud är tidningens kulturkorrespondent i Peking och författare, senast till ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” (Albert Bonniers förlag)