Hongkongs kris ingen enkel ekvation – grannen Shenzhen får fördelar

Min analys för KinaNytt (Sweden-China Trade Council) den 2 september. Sedan dess har regeringschefen Carrie Lam lovat att definitivt dra tillbaka utlämningslagen som utlöste protesterna i juni. Men proteströrelsen kommer att fortsätta.

Konflikten i Hongkong mellan proteströrelsen och den lokala regeringen trappas upp dagligen. I bakgrunden hotar Peking med att eventuellt ingripa med vapenmakt för att stoppa demonstranterna. Den kinesiska folkrepublikens 70-årsdag den 1 oktober rycker allt närmare. Då vill Kinas ledare inte se ett tumultartat Hongkong. Men de vill helst i första hand låta den lokala regeringen och polisen ta hand om oroligheterna.

ANALYS AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud.com

Den gångna helgen var den mest kaotiska under sommarens proteströrelse. Den hårda kärnan av våldsamma aktivister för nu ett snabbrörligt urbant gerillakrig och vandaliserar tunnelbanestationer och allmän egendom. Ofta hinner polisen inte med. Men där det blir sammanstötningar tillgriper polisen nya metoder som skarpa varningsskott i luften och vattenkanoner med blått färgmedel för att märka aktivisterna.

På senare år verkar det som om Kinas ledning vill ha full kontroll över Hongkong i förtid och har indirekt ingripit mot yttrandefriheten och rättssäkerheten. Samtidigt lanserar centralregeringen Shenzhen som ett alternativ till Hongkong.  Det är ju egentligen inte förrän 2047 som Hongkongs integration med Peking ska vara helt klar. Först då upphör garantin om en hög grad av autonomi för Hongkong att gälla.  

Den tändande gnistan för protesterna i början av juni var ett lagförslag om att brottslingar i Hongkong ska kunna utlämnas och dömas i Kina. Förslaget mötte skarp kritik från många håll eftersom det öppnade för att praktiskt taget vem som helst kunde utlämnas och dömas av kinesiska domstolar, som kontrolleras av det styrande kommunistpartiet. Jurister, journalister samt lokala och utländska affärsmän var oroliga. De ansåg att lagen skulle skada Hongkongs rättssäkerhet, yttrandefrihet och finansmarknad. 

Vill ha demokrati

Ytterst kräver demonstranterna ett fullt demokratiskt valsystem. De vänder sig också mot Pekings hårdnande grepp över vardagen i deras stad de senaste åren. Exempelvis börjar yttrandefriheten bli kringskuren samtidigt som investerare och immigranter från Kinas fastland tränger ut unga Hongkongbor från fastighetsmarknaden. 

Utan bostad och demokrati ser ungdomarna ingen framtid, något förenklat. Aktivisternas handlingar präglas av en viss desperation och fatalism.

Den kinesiska ledningen försökte till en början tiga ihjäl protesterna, som nu pågått i tre månader. Sedan gick de första kommentarerna ut på att demonstranterna bara var ”en liten skara banditer under utländsk påverkan”. Senare har det mullrat alltmer av maktspråk från Peking som stämplat aktivisterna som ”nästan terrorister” – en formulering som skulle kunna öppna för hårdare repressalier.

Militärens talesman i Peking har påmint om att att Kinas armé har rätt att ingripa om Hongkongs myndigheter begär hjälp för att upprätthålla den allmänna ordningen. Det står i Hongkongs grundlag. 

Den 11 augusti anlände en militärstyrka till Shenzhen alldeles nära gränsen mot Hongkong. Det är inte den regelrätta armén utan den så kallade folkets väpnade polis, som har till uppgift att svara för den inre säkerheten i Kina. Kinesisk teve har sedan visat bilder på hur trupperna övat mot vad som skulle föreställa demonstranter med påkar.

Armén på plats

Sedan Hongkongs återgång till Kina 1997 finns också ”kinesiska folkets befrielsearmé” på plats i staden med en styrka som anses variera mellan 7 000 och 10 000 militärer. 

De mer eller mindre tydliga hotelserna om ett väpnat ingripande från Kina verkar inte ha avskräckt proteströrelsen. Den 18 augusti samlades 1,7 miljoner demonstranter i alla åldrar, ungefär en fjärdedel av hela befolkningen. Den vidsträckta Victoria Park svämmade över alla breddar och deltagarna fyllde alla gator runtomkring. Det var tredje söndagen under sommaren som så stora skaror av vanliga medborgare samlats.

Arrangörerna var noga med att detta skulle bli en fredlig och värdig manifestation. Flera hade dåligt samvete för att en del aktivister gått för långt i övervåld vid den delvis kaotiska ockupationen av flygplatsterminalen några dagar tidigare. 

Men när polisen vägrade ge tillstånd för två olika protestmarscher i lördags provocerade detta demonstranterna till att samlas ändå. 

Rörelsens fem krav

Demonstranterna i Victoria Park den 18 augusti stödde proteströrelsens fem krav på den lokala regeringen:

1. Dra definitivt tillbaka lagförslaget om utlämning av brottslingar. (Hongkongs regeringschef Carrie Lam har bara sagt att förslaget är ”dött”, men vill ändå inte skrota det helt.) 

2. Ta tillbaka bedömningen av de stora protestmarscherna den 9 juni och 12 juni såsom ”upplopp”. 

3. Ta tillbaka alla brottsanklagelser mot aktivisterna.

4. Gör en grundlig utredning om polisens maktöverträdelser.

5. Upplös parlamentet och genomför omedelbart fria allmänna val av regeringschef och parlament. 

Det är egentligen det femte kravet som är den springande punkten på lite längre sikt. Hongkongborna vill helt enkelt ha den fullvärdiga demokrati som finns förespeglad som en möjlighet i grundlagen. Det var det kravet som låg bakom den så kallade paraplyrörelsen 2014 och det kvarstår – trots den totala bristen på gensvar då. 

Peking har snarare gått in och försämrat det halvfärdiga valsystemet genom att låta de lokala myndigheterna sålla bland kandidaterna till parlamentet.

Deng Xiaopings formel

Faktum är att dåvarande regeringschefen Donald Tsang inför valet 2012 tog upp frågan om allmänt direktval av regeringschefen. Men Kinas ledare slog dövörat till. Då som nu säger de att Hongkongborna inte är mogna för en sådan reform. 

Det är intressant att fråga sig hur den kinesiske ledaren Deng Xiaoping tänkte när han lanserade formeln ”ett land två system” för Hongkongs övergång till Kina 1997. Det uttrycket går ut på att Hongkong ska åtnjuta ”en hög grad av autonomi” och behålla sitt kapitalistiska system och sina fri- och rättigheter i 50 år. Politiker som var med och förhandlade om detta på 1980-talet fick intrycket att Deng Xiaoping trodde att Kina kring 2047 skulle ha närmat sig Hongkong och blivit friare och lite mer demokratiskt, inte tvärtom. 

Nu ser det inte ut att bli så som Deng Xiaoping ska ha uttryckt. Den kinesiske presidenten Xi Jinping, nu vald på livstid, tillämpar ett allt stramare styre och proteströrelsen försöker slå vakt om vad som räddas kan fram till 2047. Men skulle utvecklingen tippa över till krav på fullt oberoende för Hongkong, skulle Xi Jinping förmodligen inte tveka att ingripa med full kraft. För honom gäller det bland annat att förhindra att Taiwan går samma väg. 

Där är vi inte ännu, frånsett enstaka röster för självständighet i Hongkong. Om protesterna bara fortsätter och ekonomin och finansmarknaden börjar ta stryk är det i dagsläget svårt att se vad som kommer att hända. 

Stor parad 1 oktober

Ett annat scenario där presidenten troligen skulle ingripa kraftfullt vore om demokratikraven skulle sprida sig från Hongkong till fastlandet.

De flesta bedömare är överens om att Xi Jinping inte kommer att göra någonting drastiskt före den 1 oktober då Folkrepubliken Kina ska fira sin 70-årsdag med en stor parad i Peking. Inför den dagen vill presidenten inte ha ett ramaskri i världsopinionen att hantera efter ett militärt ingrepp i Hongkong med paralleller till arméns massaker på demonstranter i Peking 1989. Han har fullt upp med en stagnerande ekonomi på hemmaplan och handelskriget med Donald Trump.  

Vad gäller den lokala regeringen har dess ledare Carrie Lam erbjudit aktivisterna en dialog ”om läget lugnar ner sig”. Proteströrelsen har snabbt tackat nej och bland annat hänvisat till erfarenheterna när ”tant Carrie” som vice regeringschef bjöd in till dialog under paraplyrörelsen 2014. Hon hade inte den minsta eftergift att erbjuda. I förlängningen blev i stället fyra av de fem studenter som deltog i dialogen åtalade för sin roll i rörelsen och två av dem fick fängelsestraff.

Samtidigt som Hongkong sitter fast i sommarens stora konflikter kan vi se hur regimen i Peking vill uppgradera Shenzhen, Hongkongs granne. Den 18 augusti avslöjade centralregeringen detaljerade stora planer med ytterligare fördelar för frizonen Shenzhen. Något av innehållet hade redan läckt ut innan proteströrelsen i Hongkong startade, men planerna blir så mycket mer betydelsefulla om Peking nu börjar tröttna på stökiga Hongkong. 

Ledarroll för Shenzhen

På senare år har centralregeringen tilldelat frizonen en nationell ledarroll inom innovation och kreativitet. Shenzhen har under 40 år av ekonomiska reformer utvecklats till ett högteknologiskt centrum för it-industrin. De nya planerna ska göra den nya megastaden mer fullkomlig även när det gäller rättssäkerheten, finansmarknaden, hälsovården och sociala sektorn. Målsättningen är att nå en ”allsidig ekonomisk konkurrenskraft” till 2035. 

I mindre skala har centralregeringen givit även Shanghai en godbit i konkurrensen med Hongkong som finansmetropol. I slutet av juli kunde staden öppna en teknologibörs motsvarande Nasdaqbörsen i New York.

Men under förutsättning att situationen i Hongkong lugnar ner sig springer ingen om staden i brådrappet – detta väl etablerade finanscentrum. Det är världens tredje största efter New York och London medan Shanghai ligger på femte plats och Shenzhen på fjortonde. 

Vi ska inte heller glömma att Peking – och kinesiska ledare personligen – har stora intressen i ”den särskilda administrativa zonen” Hongkong. Till exempel är spekulativa investeringar från fastlandet på bostadsmarknaden som sagt en förklaring till de stigande fastighetspriserna som stänger ute Hongkongs unga. De känner att den lokala regeringen inte har försvarat deras intressen.

Hongkongkrisen är sannerligen ingen enkel ekvation.

Hongkong i Kinas ögon: från pestsmittat till förebild till pestsmittat igen

Min essä i Dagens Nyheter den 25 augusti

med nedslag från Hongkongs historia under 50 år.

Hongkongborna har ända sedan kolonialtiden under britterna använt söndagarna till att demonstrera eftersom de har begränsad rösträtt. Bilden är från 1 juli 2012. Då protesterade medborgarna mot Pekings planer på att införa ”patriotisk” undervisning om kommunistpartiet och Kina. Foto: Remko Tanis.

När vi nämnde ”Hongkong” blev de närmast panikslagna. Det var i juni 1966. Vi var i sydkinesiska Kanton och fick träffa lokala författare som tjänade kommunistpartiet. Samtalet gick på kryckor men när vi tog upp Hongkong tog det fart. Med hög röst förklarade ordföranden att Kanton var ”frontlinjen i försvaret mot kapitalismen och imperialismen genom närheten till Hongkong”. 

De utmålade den brittiska kolonin som själva sinnebilden av dekadens. Dessa propagandister var skräckslagna inför den kinesiska populärkultur med popskivor, filmer och mode som frodades i Hongkong.

Något år senare hade den kinesiska kulturrevolutionens fraktionsstrider tillfälligt spillt över till Hongkong. Extremister kastade bomber på Queen’s Road mitt i centrum. De ville driva ut britterna. 

Det var första men inte sista gången som händelser kopplade till Kina gjorde många Hongkongbor så skrämda att de lämnade staden. Men för Peking var det då inte så bråttom att ta tillbaka kolonin. Hongkong var ett viktigt fönster mot omvärlden, nästan det enda under kulturrevolutionen 1966-76 då Kina slöt sig inåt. 

Detta blev uppenbart för mig vid mitt första besök i Hongkong 1969. Jag hade bevakat handelsmässan i Kanton, det var endast så jag kunde få visum till Kina för ett kort besök för Dagens Nyheter. Trots kulturrevolutionens tumult var Kinas ledare noga med att hålla igång mässan. Och mässan hängde direkt ihop med Hongkongs roll som ”middle man” i Kinahandeln. 

I den brittiska kolonin möttes öst och väst under det kalla kriget. Från mitt rum på amerikanska Hilton kunde jag se de närmaste grannarna på Queen’s Road, nämligen den slutna Bank of China och den slutna Cricket Club där vitklädda gentlemän övade sent på eftermiddagen. På denna lilla yta samexisterade alltså tre så olika kulturer som den brittiska, den kinesiska och den amerikanska. 

Nära låg också det amerikanska generalkonsulatet, fullt av spioner och experter på Kina. Och bakom de tjocka granitväggarna på Bank of China fanns några av deras kinesiska kolleger. 

Under dagarna i Hongkong 1969 såg jag flera primitiva kåkstäder med flyktingar från fastlandet. Senare skulle min fru Agneta och jag lära känna Chan Sai-ying och hennes familj som bodde i en gammal svinstia i kåkstaden Ma Hang, sanerad först 1997. 

Det var dessa driftiga och motiverade människor som var med och skapade Hongkongs tillväxt. De gjorde det tillsammans med företagarklassen från Shanghai som tidigt flydde det röda Kina, inte av fattigdom utan för att skydda sina rikedomar. Den lilla kolonin blev en ledande tigerekonomi i Asien. Britterna behövde bara se till att infrastrukturen, domstolarna och bankerna fungerade. 

Majoriteten av familjerna i Hongkong har flyktingbakgrund. De har alltså en splittrad syn på Kina. I dag identifierar sig cirka 70 procent som Hongkongbor snarare än som kineser, enligt opinionsundersökningarna. 

Metamorfos i gränsbyn

Aldrig i livet kunde jag föreställa mig en sådan metamorfos som i den lilla kinesiska gränsbyn Shenzhen, en utveckling som i högsta grad har med Hongkong att göra. När jag kom från Kanton till Hongkong 1969 stannade tåget vid gränsen i denna fattiga lite sömniga by. Drygt ett årtionde senare skulle byn påbörja sin häpnadsväckande förvandling.  till en mångsidigt utvecklad och tättbebyggd metropol med tolv miljoner invånare idag. 

Bakgrunden är att Mao Zedong dog 1976 och kulturrevolutionen ebbade ut. Med Deng Xiaoping fick Kina en mycket pragmatisk ledare. Han omvärderade Hongkong från pestsmittad kapitalistisk enklav till ekonomisk förebild och samarbetspartner för nya förmånliga frizoner i södra Kina. 

Hongkongs granne Shenzhen skulle som ny frizon bli den viktigaste brickan i en helt ny spelplan för att få Kinas ekonomi på fötter efter tio års prövningar. Det gällde också att hejda 1970-talets flyktingström till Hongkong genom nya jobb i frizoner.

Jag följde Shenzhens omvandling till ”hela världens verkstad” för billig massproduktion i smutsiga lokaler och omgivningar. I dag är zonen en avancerad global innovativ knutpunkt som tävlar med Silicon Valley – och en uppsnyggad storstad med tolv miljoner invånare. 

Deng Xiaopings lösning

Förr eller senare måste Kina ta full kontroll över hela Hongkong. 

”Allt annat skulle göra mig till en förrädare”, sade Deng Xiaoping. Han förklarade att han inte ville bli samma sorts landsförrädare som de mandariner som skrev under de förödmjukande avtalen med England på 1800-talet där Kina gav bort Hongkongön och Kowloon. 

Att någon gång återta Hongkong var givetvis en känsloladdad patriotisk fråga för kineserna. Men samtidigt var Deng Xiaoping beredd att pragmatiskt ge territoriet en hög grad av autonomi och låta det få behålla sitt kapitalistiska system och sin livsstil i 50 år. Så står det nu i avtalet med britterna från 1984 om Hongkongs återförening med Kina.

En fullständig chock

I takt med att det ekonomiska utbytet med fastlandet ökade började Hongkongborna så smått vänja sig vid tanken på återföreningen. Då kom en fullständig chock som satte djupa mentala spår, nämligen massakern på demonstranter i Peking den 4 juni 1989. Om Kinas trupper kunde vända vapnen mot sina egna unga medborgare, vad skulle inte då kunna hända Hongkongborna? Börsen och fastighetsmarknaden rasade.

Sedan dess har jag följt många välbesökta och värdiga ljusvakor som Hongkongborna fortfarande håller den 4 juni varje år till minne av offren i Peking.  

Blodbadet utlöste en ny emigrationsvåg i kolonin. Hösten 1989 kom jag till Hongkong för att inleda en ny period som Kinakorrespondent. Varje gång jag passerade amerikanska konsulatet såg jag en hundratalet meter lång kö för visum. Men många återvände när de fått utländska pass – som vår hyresvärd. 

Ändå blev åren fram till återföreningen 1997 en ekonomisk klang- och jubeltid för Hongkong. För att komma över sviterna efter 1989 satsade Kinas ledare ännu mer på ekonomin och på att öppna landet ytterligare för utländska investerare. Det gynnade Hongkong. 

All oro och alla spekulationer till trots mötte jag många unga Hongkongbor som kände en gränslös optimism under åren fram till 1997. De hade en bergfast tro på att de skulle spela en huvudroll i Kinas utveckling. 

Då kom nästa chock. Finanskrisen i Asien bröt ut den 2 juli 1997, dagen efter återföreningen, och drabbade Hongkong hårt med flera år av fallande priser. De flesta familjer såg värdet på sina bostäder sjunka under värdet på bolånen. Stämningen var förfärlig under den där utdragna tiden. 

Skulle Hongkong slukas?

Hur skulle det gå för lilla Hongkong, knappt 7 miljoner invånare, som skulle slukas av världens folkrikaste nation med 1,2 miljarder invånare och ett helt annat system? I början höll sig Peking i skuggan och domedagsprofetiorna kom på skam. Sedan höjde Peking tonläget och uppmanade lokalregeringen ta fram säkerhetslagar som ska finnas enligt grundlagen. 

Men förslaget blev häftigt omdiskuterat, texten ofta vag och godtycklig. Det ledde till den första massdemonstrationen efter 1997. Oväntat lade den lokala regeringen frågan på is. Det liknar dagens strid kring förslaget om utlämning av brottslingar till Kina som också dragits tillbaka. 

Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli styvmoderligt behandlad. Det riggade valsystemet ger människor bara begränsat inflytande. Återstår fredliga gatuprotester. Jag såg aldrig någon demonstration urarta under mina år som bofast i Hongkong 1989-2002. 

Samtidigt: när det är kommunistpartiet i Peking som handplockar de lokala regeringscheferna och bara tar råd av Hongkongs inställsamma näringslivselit blir resultatet ledare som är tondöva för folkopinionen. 

En medborgares dröm

Vid ett av mina regelbundna besök i Hongkong, på våren 2007, återsåg jag författaren Hark Yeung som är andra generationen invandrare från fastlandet. Hon sade att hon tillhör 97-generationen som övat sig i att leva med osäkerhet: ”Kina har visserligen lovat många saker, men det är ett land med en stormig historia.” 

Hon kände sig sorgsen. Hon hade kommit att tänka på att tioårsdagen av återföreningen närmade sig. Hon tänkte på hur Peking, London och hela världen struntat i Hongkongs längtan efter fullvärdig demokrati, som de uttryckt i flera mäktiga demonstrationer. 

”Jag hade en dröm om tioårsdagen med fyrverkerier som bildade texten Hongkong älskar demokratin. Men soldater sköt sönder tecknen på himlen.”

Hongkongborna vill kunna välja regeringschef och parlament i direktval enligt principen en man, en röst. Möjligheten finns i grundlagen, men Peking har bestämt att stadens folk ”inte är moget för det”. 

Jag träffar Hark Yeung igen 2018. Allt hon beskrev 2007 har bara förstärkts. Hon sade att kring 2015 började hon på allvar känna av hur yttrandefriheten begränsas i praktiken. Ingen i Hongkong vågar längre visa hennes film ”Umbrella City” om paraplyrevolten 2014. 

I sin minimala studio tillika bostad visade hon mig sin nästa film. Den handlar om hur Kina pressar på för att införa den nordkinesiska standarddialekten putonghua, som är som ett främmande språk för Hongkongborna. De känner sig provocerade. De har alltid stolt talat sin egen variant av kantonesiska.En sådan språkoffensiv norrifrån förstärker Hongkongbornas identitetskris, men provocerar också till motstånd och demonstrationståg. 

Under protesterna i början av juni var Hark Yeung åter ute och filmade men blev sjuk av polisens tårgas. Hon har själv länge varit en trogen söndagsdemonstrant. Det tänker hon och hundratusentals andra fortsätta med – även om Kinas ledare återigen verkar betrakta Hongkong som pestsmittat.

Popstjärnan som sjunger för demokrati i Hongkong

Denise Ho protestkonsert_2

Denise Hon under en protestkonsert i det fria.

Min artikel i Dagens Nyheter 18 augusti 2019

Popstjärnan Denise Ho framstår alltmer som en tydlig inspiratör för de unga aktivisterna i Hongkong i en proteströrelse som annars verkar avsiktligt ledarlös. Vi ser Denise Ho på bilderna från miljonmarscherna i juni och från ockupationen vid flygplatsen häromdagen. Den 42-åriga sångerskan är åter där som ett vakande medborgerligt öga.

Denise Ho använder sin prestige till att ömsom medla mellan polisen och ungdomarna, ömsom skarpt fördöma ordningsmaktens övergrepp. Hon håller fast vid civilt motstånd och icke-våld. I flygplatshallen stod hon bekymrad och fotograferade ett tilltagande kaos och sade till sina anhängare:

”Polisens brutalitet ökar helt klart hela tiden. Vi får inte låta dem splittra oss. Det är (kinesiska) kommunistpartiets taktik att sprida fruktan.”

Då hade hon just twittrat bilder från tunnelbanan och skrivit: ”Polisen skjuter gummikulor på en meters avstånd mot demonstranter i en trång gång. Vem acceptera detta?”

Denise Ho Wan-sze är en av drottningarna inom kantopop, stadens egen musikaliska brygd där artisterna sjunger på den lokala kantonesiska dialekten av kinesiska. Kantopopen är sentimental och sirapssöt – ofta en flykt från en flytande och osäker politisk tillvaro.

Musikstilen är mjuk, men Denise Ho visar en hård kärna i sin politiska aktivism. Hon är en av få artister som står upp mot vad hon kallar ”Kinas regering, denna enorma maskin”. En stjärna som däremot starkt stöder Kinas och Hongkongpolisens agerande är Jackie Chan, Hongkongs mest kända filmskådespelare (Rush Hour m fl).

Nyligen framträdde Denise Ho inför FN:s råd för mänskliga rättigheter och protesterade mot Kinas hårdnande grepp. Hon krävde att Kina skulle uteslutas ur rådet efter åratal av svek mot ”ett land två system”, principen som skulle ha givit Hongkong en viss autonomi efter övergången till Kina 1997.

Denise Ho är född i Hongkong men uppväxt i en villaförort till Quebec i Kanada. Föräldrarna flydde till Hongkong när kommunistpartiet tog över Kina 1949. När sedan Hongkongs framtid kändes extra oviss på 1980-talet flyttade de till Kanada som tusentals andra familjer.

Den unga Denise bar hela tiden med sig kantopopen som en klenod och på 2000-talet sloghon igenom i Hongkong. Hon blev en fixstjärna i hela den kinesiska kultursfären med många fans i Fastlandskina.

Privat kan hon verka blyg. Men när hon 2012 kom ut som lesbisk var det en utmaning i kulturellt konservativa Hongkong. Det gav henne närmast automatiskt en offentlig roll som social aktivist.

Nästa steg tog Denise Ho under 2014 års paraplyrevolt som krävde att Peking skulle tillåta utlovade demokratiska val i Hongkong. När hon sjöng för demonstranterna visste hon vad hon riskerade. Kommunistpartiet i Kina stämplade henne som ”ett gift från Hongkong”.

Partiet såg till att strypa hennes försäljning på fastlandet, 80 procent av hennes inkomster då. En partitidning skrev: ”Tro inte att du kan äta vår mat och sedan slå sönder matskålen!”

Pekings bannbullor drabbar även utomlands. Det franska sminkimperiet Lancôme ställde in en konsert med Denise Ho 2016 efter påtryckningar från Kina.

I dag är hon ännu mer ett rött skynke för Peking som uppmuntrar nationalistiska nättroll att bombardera henne.

Göran Leijonhufvud

 

Patriotiska appen kräver ständiga bevis på din lojalitet

Men nu har kinesiska hackare skapat en mjukvara som automatiskt samlar partipoäng, berättar Göran Leijonhufvud.

Min krönika i HD-Sydsvenskan i dag:

 

Xuexi Qiangguo

På Starka Kina-appen kan alla medlemmar i kommunistpartiet samla poäng genom att klicka på och läsa president Xi Jinpings fem punkter om att tala sanning.

Tänk dig att du är kamrat Ming, en tjänsteman i Shanghai på väg upp i hierarkin. Du är sedan länge med i kommunistiska partiet, en av över 90 miljoner medlemmar. Du har jobbat hårt för att få en hyfsat ansvarsfull post på en personalavdelning i förvaltningen. Ja, inte jobbat så hårt på själva arbetet kanske, men du har verkligen ägnat en massa tid och energi på relationer, på att få de rätta kontakterna.

Det har kostat tid och pengar, du har klappat hästens bak som vi säger i Kina, alltså smickrat och ställt dig in hos rätt personer. Kanske har du mutat och bjudit på fina måltider. Men du börjar närma dig, du kan snart räkna hem dina insatser om du blir en gao gan, en hög kader, en ledare med ett visst inflytande.

Du går pliktskyldigt på particellens studiemöten på lördagarna när vanligt folk har ledigt. Du halvsover eller smygtittar i mobilen medan partisekreteraren entonigt läser högt ur Folkets Dagblad.

Så en dag i oktober 2012 får partiet en ny ledare, Xi Jinping. Du tänker inte så mycket på det, men efter några månader börjar du märka förändringar på de där lördagsmötena. Du får ett helt nytt studiematerial, ibland hela böcker med tal och uttalanden av den nye ledaren. Skrifterna har titlar som ”Xi Jinpings tänkande om socialismen med kinesiska förtecken för en ny era”. Du förväntas till och med läsa dem och kunna svara på frågor.

Du märker också snart nog att övervakningen mot korruption skärps och du håller igen med mutor. Bjuder du någon på en festmåltid håller du dig till de nya reglerna om att statstjänare som mest får bjuda på tre rätter. Om sedan restaurangen skulle hitta ovanligt stora serveringsfat är du inte den som tar fram måttbandet.

Men det som du, kamrat Ming, tycker blir alltmer knepigt är hur partiets nya ledning dagligen kräver nya och åter nya bevis på din lojalitet. Som partimedlem förväntas du ladda ner en ”patriotisk” app, som vissa kallar nationalistisk för att inte säga chauvinistisk.

Partiets propagandister lanserade applikationen i januari i år. De kallar den Xuexi Qiangguo, ordagrant ”lär dig det starka landet”, eller Starka landet-appen. Och du laddar snällt ner och förstår snart att ”själva kärnan” i det starka landets stora styrka är Xi Jinping såklart.

Du måste använda ditt riktiga namn och mobilnummer när du laddar ner appen. Det som gör dig otroligt stressad är att du sedan ska klicka på artiklar, skriva kommentarer, titta på videor och svara på frågor om partiets politik. Vareviga dag ska du vara aktiv där. Då samlar du ”studiepoäng” som påverkar din ställning inom partiet. Det påverkar hela ditt liv, som plötsligt blivit så inrutat.

Men häromdagen såg du en ljusning, en lockande utväg. Kinesiska internet befolkas av påfallande många innovatörer – än så länge i alla fall. Så det var väl inte mer än väntat att några skulle hacka sig in på Starka landet-appen och skapa en mjukvara som automatiskt samlar poäng åt dig så fort du loggar in. Du får till exempel en poäng var fjärde minut som du har en artikel uppe.

Kamrat Ming, med den automatiska mjukvaran blir du fri att använda tiden till vad du vill. Du blir frestad, du blir rent kallsvettig. Vågar du?

./.

Folkkongressen: Omstridd lag för utländska bolag; Inte lätt för Xi Jinping

Min text inför dagens öppning av Kinas nationella folkkongress. Publicerad i KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

Li Keqiang

Dämpad tillväxt ska kompenseras med skattelättnader och satsningar på infrastruktur, förklarade premiärminister Li Keqiang i sin rapport om regeringens arbete på tisdagen.

En efterlängtad lag för utländska investerare i Kina ska klubbas igenom på nationella folkkongressen som öppnar i Peking i morgon tisdag. Lagförslaget visar att kommunistpartiet fortsätter att öppna upp Kina, säger partiets talesmän. Men utländska företag ser stora brister. Några misstänker att den plötsliga brådskan beror på att Kinas ledare vill blidka härskaren av Vita huset i den akuta handelskonflikten som tär på den kinesiska ekonomin.

ANALYS  AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Nationella folkkongressen är alltså Kinas motsvarighet till en riksdag eller ett parlament som stiftar lagar. De 3 000 ledamöterna samlas en gång om året för en tio dagars session. Kommunistpartiet har stort inflytande över vilka som utses till ledamöter och vilken dagordning som ska gälla.

Den föreslagna lagen Foreign Investment Law bakar ihop tre tidigare lagar för olika former av utländska bolag i Kina. Lagförslaget försöker åtgärda några av de största hindren som svenska och andra utländska bolag och investerare möter på den kinesiska marknaden. Det gäller sådant som påtvingade överföringar av teknologi, bristande skydd för immateriella rättigheter som patent, copyright et cetera, och en ojämn spelplan vid offentliga upphandlingar.

Detta är just sådana problem som bland andra USA-presidenten Donald Trump klagat högljutt på, när han anslöt sig till kritiken som även tidigare administrationer i Washington framfört, liksom bolag och regeringar i EU.

Europeiska handelskammaren i Kina kommenterade häromdagen att det är bra att dessa frågor tas upp i den nya lagen. Samtidigt kräver kammaren att många svepande och vaga formuleringar preciseras, annars är det öppet för godtyckliga tolkningar.

En paragraf handlar om att förhindra kinesiska aktörer att tvinga till sig ny teknologi vid affärer med utländska investerare. Handelskammaren vill att detta ska utvidgas till att även gälla organisationer och individer utanför den kinesiska statens sfär.

Europeisk kritik

Mats Harborn är ordförande i Europeiska handelskammaren. Han sammanfattar sin oro i ett uttalande till kammarens digitala nyhetsbrev:

”Vi befarar att arbetet med Foreign Investment Law kommer i kläm mellan den normala proceduren för lagstiftning och förhandlingsbordet med USA, alltså att den blir en del av en lösning för handelskonflikten.”

Mats Harborn påpekar att den normala gången för lagstiftning har påskyndats så att de berörda utländska företagen inte hinner yttra sig om det slutliga förslaget före folkkongressens möte. Han säger också:

”Den här lagen får långtgående följder för alla utländska företag i Kina för överskådlig framtid, så arbetet måste få den tid och uppmärksamhet som en så viktig lag behöver, och den korrekta perioden för konsultation måste respekteras.”

För övrigt är det Europeiska handelskammarens ståndpunkt att det egentligen inte ska behövas särskilda bestämmelser för de utländska företagen i Kina. Alla bolag ska behandlas lika oavsett ägarstruktur och nationalitet, såvida det inte handlar om att skydda den nationella säkerheten, säger kammaren.

Nyhetsbyrån Nya Kina presenterar saken mer positivt: ”Lagförslaget behövs för att hjälpa Kina i ansträngningarna att locka mer utländska investeringar, skydda de utländska investerarnas legitima rättigheter och intressen och skapa ett fördelaktigt affärsklimat.”

Rädda ansiktet

Ändå smyger sig alltså misstanken på att tidpunkten för att nu lägga fram den nya lagen har att göra med den akuta handelskonflikten. I slutet av mars åker den kinesiske presidenten Xi Jinping nämligen till Florida för ett informellt toppmöte med Donald Trump i dennes privata palats. Då är meningen att de ska röka fredspipa och skriva under ett nytt avtal eller en deklaration om att slopa de ömsesidiga strafftullarna.

Donald Trump har börjat förbereda opinionen på att en lösning kan vara i sikte efter de senaste förhandlingarna på lägre nivå i Washington. Han har till exempel nämnt framsteg när det gäller immateriella rättigheter. Samtidigt har kinesiska talesmän tonat ner retoriken och undviker att använda uttryck som ”handelskrig” om motsättningarna.

Båda behöver rädda ansiktet inför hemmaopinionen. Donald Trump vill kunna framstå som en vinnare inför sin väljarbas. Han kan då hänvisa till skrivningarna i det kinesiska lagförslaget, särskilt de som gäller intrång på immateriella rättigheter, påtvingad överföring av teknologi och ojämn spelplan. Även om texten är luddig många gånger så är det just sådana liknande formuleringar som Donald Trump tidigare accepterat vid konflikter med andra länder för att se framgångsrik ut – bara han får sin starkaste väljarbas i Mellanvästern med sig.

För Xi Jinping är det viktigt att avveckla handelskonflikten som börjat slå stora hål i den kinesiska exporten och bromsa tillväxten. Det är nu ett år sedan han i princip skaffade sig total makt vid folkkongressen 2018. Han såg då till att presidenten kan omväljas för ett obegränsat antal perioder, i praktiken på livstid om han vill.

Men det gångna året har inte var helt lyckat för Xi Jinping. Handelskonflikten med USA är ett exempel. Tillväxten bromsar upp även av andra skäl. Konsumtionen minskar samtidigt som statens, bolagens och hushållens skuldbörda ökar. Detta hotar att skapa nya sociala problem.

Lägre tillväxt

Utländska ekonomer förutspår en tillväxt på 6.2 procent i år, ner från 6.6 procent i fjol som redan var den lägsta på 30 år. Till och med den privata sektorn, som varit motorn i tillväxten, börjar få problem och myndigheterna har blivit mer sparsamma med att publicera känslig statistik.

Under det gångna året har det också sipprat ut uppgifter om försiktig kritik mot Xi Jinping inom det politiska etablissemanget mot den hårda politiska åtstramningen och mot den växande ledarkulten.

Internationellt har Kinas hårda ingripanden mot minoritetsfolk som uigurerna och kazakerna i regionen Xinjiang skapat dålig publicitet.

Samtidigt har presidentens ambitiösa strategi för att öka Kinas ekonomiska och politiska inflytande i omvärlden stött på hinder och kritik i ett växande antal länder. Det är alltså fråga om det så kallade ”Belt and Road Initiative” eller BRI eller mera populärt ”de nya sidenvägarna”.

Länder som värjer sig

Nu dyker det upp öppen kritik i länder som Malaysia, Sri Lanka, Papua Nya Guinea och till och med gamla samarbetspartnern Pakistan. Där värjer sig regeringarna och/eller en stark opinion mot vad de uppfattar som en framfusig kinesisk strategi för att ge biståndslån och driva igenom projekt som i längden skapar ett underläge och beroende gentemot Kina.

Samtidigt vänder sig opinionen i länder som Australien, Nya Zeeland, Kanada, Filippinerna och Maldiverna mot kinesisk inblandning i politiken – för att ta de senaste exemplen. På nära håll ser vi också effekterna av en mycket mer aktivistisk kinesisk utrikespolitik. Den har skärpt de öppna motsättningarna mellan Sverige och Kina i frågor om demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Det handlar också om två fall där Kina fängslat svenska medborgare i Kina.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Konstlivet i Kina – vem vågar sticka ut

Konstbranschen har exploderat i Kina. Och ju längre bort från Peking, desto större frihet har konstnärerna. Göran Leijonhufvud besöker sydkinesiska Shenzhen där konsten är vital – men ändå inte vågar konfrontera regimen.

Min essä i HDSydsvenskan 30 september 2018

zhou-li.jpg

Zhou Li, nyskapande konstnär i Shenzhen, har fått ett stort nationellt genombrott. Foto Göran Leijonhufvud.

Jakten på status känner inga gränser i Kina. Nya företagare bygger konsthallar på löpande band. Dessa penningstinna aktörer gör också raider på den globala konstmarknaden. De zoomar in på kända namn – och driver upp priserna. Under tiden skapar landets konstnärer nya kreativa centra när kulturklimatet blir snålare i huvudstaden Peking.

Många i den samtida konsten kände länge ett behov av att bearbeta Mao Zedongs era och excesserna under kulturrevolutionen 1966-76. Det var som en ihållande baksmälla. Motiven var ofta sarkastiska eller sorgsna kommentarer till personkulten under Mao, till rödgardisternas framfart eller till propagandans arbetar- och bondehjältar.

Numera har de flesta frigjort sig från den motivkretsen. De verkar i alla stilar och gör även abstrakta och postmodernistiska verk. Många säljer mycket bra utomlands.

Samtidigt möter konstnärerna en mer komplex och kravfylld politisk situation än på mycket länge. Xi Jinping, kommunistpartiets ledare och numera president på livstid, vill gärna styra kulturarbetarna in på ”sunda och patriotiska banor”. Det bidrar till att konstvärldens intresse flyttar söderut, nästan så långt bort som det går att komma från maktens Peking och partiets diktat.

Zhou Li är en av de senaste årens mest uppmärksammade kinesiska utövare. Hon är uppväxt och verksam i den speedade ekonomiska frizonen Shenzhen, där jag träffar henne. Hon målar schematiskt upp Kinas konstgeografi:

– Konstzonen 798 i Peking har blivit för kommersiell. I Shanghai händer det mycket och den lokala regeringen är engagerad. Men Shenzhen är mest spännande inom dagens kinesiska konst, här är det mest kreativt och man kan slappna av. Det är bättre gallerier och fler originella konstbutiker.

Det är en utveckling på ett kvarts sekel som hon sammanfattar.

Kinakonst_2

Konstområdet OCT-Loft i Shenzhen. Foto Göran Leijonhufvud.

I mitten av 1990-talet, när friheten ökade inom kulturlivet, började konstnärer flytta in i ett övergivet industriområde i Pekings utkanter. Området kallas 798 efter en av de nedlagda fabrikerna. Konstnärerna gillade den låga hyran och de fina ljusinsläppen i de gamla verkstäderna i Bauhausstil. De byggdes av det socialistiska broderlandet Östtyskland på 1950-talet.

Snart tillkom gallerier och stora konsthallar, kaféer och restauranger, kuriosabutiker och rockklubbar. Den spontana verksamheten störde makthavarna, men de övertalades att i stället se det som en tillgång, precis som andra världsstäder har liknande. Men för några år sedan hade nästan allt tippat över till en kommersiell röra för inhemska och utländska turister. Fastighetshajar kammade hem nya vinster och konstnärerna drog vidare till billigare platser längre ut i förorterna. Kvar finns ett fåtal förnämliga gallerier.

Idag hänger rivningshoten över en rad stora gallerier i ett av de områden dit konstlivet flyttade från 798. Nyligen jämnades multikonstnären Ai Weiweis studio med marken. Det är säkert ingen slump att han var bland de allra första som drabbades, eftersom han gjort sig känd som en envis regimkritiker i många av sina verk. Nu ska marken exploateras för nya spekulativa bostads- och kontorsområden. Pengarna styr – som i konstvärlden.

Medan 798 började tappa stilen tog finansmetropolen Shanghai plats i konstvärlden med initiativ från utövare, entreprenörer och myndigheter. Den tidigare nedgångna stadsdelen Xuhui har ambitioner att bli ”världens största kulturkluster”, varken mer eller mindre. På några få år har den ena privata konsthallen efter den andra poppat upp samtidigt som stadens styrande fortsätter att pumpa in pengar, även till konsertlokaler och olika museer.

En ytterlighet som konstentreprenör är onekligen före detta taxichauffören Liu Yiqian och hans maka Wang Wei i Shanghai. De har hittills öppnat tre konstmuseer, alla benämnda Long som betyder drake. Vad har då paret för princip för sitt globala konstsamlande?

– Om priset är högt måste det vara bra, har Liu Yiqian slagit fast. Hans nyrika skrytsamhet och PR-kupper skiljer ut honom från andra samlare som gärna intar en mer försiktig hållning. Han började sin bana med att tillverka enkla handväskor, startade sedan ett litet taxibolag och lyckades spekulera på börsen just när den steg som en raket. I dag är han stenrik på fastigheter och läkemedel.

De största kinesiska privatsamlarna har numera verk av en lång rad västerländska konstnärer i sina museer. Det är alltifrån Monet och van Gogh till Picasso, självfallet, och samtida namn som Anselm Kiefer, George Baselitz, Camille Henrot och Tatiana Trouvé.

Samlarna vill gärna visa sina verk, det är en trendig egotripp. Mycket ofta finns det en stark länk till fastighetsbranschen. Byggherrarna inkluderar gärna ett ”museum” i sina bygglovsansökningar. Kulturprojekt ger nämligen vissa skattelättnader.

Att köpa konst till hemmet har samtidigt blivit mondänt bland yngre hyfsat välbärgade kineser som putsar sitt personliga varumärke, på samma sätt som de utvidgar garderoben med märkeskläder.

Den unge miljardären Adrian Cheng, tredje generationen finansadel i Hongkong, har startat den ideella stiftelsen K11. Den stöder unga kinesiska konstnärer och ordnar utställningar tillsammans med västerländska konstinstitutioner som Centre Pompidou och Moma.

Även hans köpgallerior i många kinesiska städer heter K11 – och där är kopplingen mellan konst och hårdhudad business mest tydlig. K11 i Shanghai har lyxbutiker med de flesta internationella modemärkena, medan besökaren hittar konsthallen först tre våningar under jord i en anonym lokal med lågt i tak.

Adrian Cheng har sagt att varuhuskunderna kan tycka att det är skrämmande att gå in i en ”vit kub” som de flesta konsthallar är. ”Att tillgodogöra sig konst på det sättet är också främmande för kineser, så vi tar konsten till dem i en miljö som de redan känner till. Vi ser att konsumerar konst ungefär på samma sätt som varorna i gallerian. De tar gärna bilder och delar dem med sina vänner på sociala medier. Men de lär sig också en hel del.”

Kinakonst_1

I nya konstzonen i Shenzhen klättrar konstverken även utanpå husen. Foto Göran Leijonhufvud.

Den senaste fyrbåken på den kinesiska konstkartan är alltså Shenzhen, granne med Hongkong. Jag talar med kulturarbetare som beskriver klimatet där med det gamla talesättet om att ”himlen är hög och kejsaren långt borta”. Det är en påminnelse om hur författare och konstnärer även tidigare i historien sökt sig långt bort från huvudstaden när saker och ting blivit alltför kontrollerade där.

Zhou Li  är ett exempel på miljön i Shenzhen, där den konstnärliga och den teknologiska kreativiteten utvecklas parallellt – och ibland hand i hand som i några av Zhou Lis verk.

Med sina djärva offentliga verk och sina stora mättade dukar i akryl har Zhou Li, 49 år, fått ett brett genomslag på hemmaplan i Kina de senaste åren. Nästa år i april kan vi också se hennes verk på White Cube i London.

För 40 år sedan var Shenzhen en sömnig avkrok med 300 000 invånare, mest jordbrukare och fiskare. Den lilla staden var visserligen Kinas enda gränsstation mot Hongkong då, men det gick bara ett par tåg om dagen. När jag kom den vägen på 70-talet hade jag inte många medpassagerare.

I dag är Shenzhen en megastad med 20 miljoner människor, en magnet där unga människor från hela landet skapar sin egen framtid i landets första ekonomiska frizon. Det är den främsta symbolen för Kinas tillväxtunder. Först blev staden ”hela världens verkstad” med billig massproduktion. Nu är den en alltmer uppsnyggad metropol som bland annat är världsledande inom it-utveckling, såväl hårdvara som mjukvara, en utmanare till Silicon Valley.

Med uppgraderingen kommer konsten in. En växande högkonsumerande medelklass söker även kultur. Ett gammalt fabriksområde har blivit ett konstcentrum och en oas med högt renommé.

I detta nya livliga konstområde, kallat OCT-Loft, har Zhou Li sin ateljé högst upp i en före detta kontorsbyggnad. Hon öppnar den tunga höga ståldörren, väl tilltagen för att kunna få ut hennes tavlor som ofta mäter två gånger tre eller fyra meter.

Först vill hon visa sina skrivövningar, mest dikter ur Kinas äldre litterära skatt. Det är där hennes skapande börjar varje dag. De tunna rispapperen buktar sig när tuschen kommer på och efterhand ser de ut som en stapel av tunnbröd.

– Kalligrafin är ett sätt att meditera och samla tankarna innan jag börjar måla, säger Zhou Li.

Man kan också se hennes övningar med skönskriften som en ritualiserad kleinkunst jämfört med de djärva stora dragen på tavlorna. Ändå handlar båda om penslars flykt.

Det slumpar sig så att under mitt besök har Hive, den ledande konsthallen i området, utställningar av två konstnärer som laborerar med varianter av kinesisk skrift – hos Li Ping som abstrakta mönster, hos Wang Dongling som skrivtecken på stammarna i en skog av bambu, en mäktig installation.

Kinakonst_5

Klassiska dikter om bambu pryder stammarna Wang Donglings bambuskog. Foto Göran Leijonhufvud.

Zhou Li inspireras av buddismen:

– Allt liv återföds på något sätt, vi måste respektera livet, det är en cirkel, en generation följer en annan, lite som reinkarnationen.

Det är logiskt att hon är fascinerad av fjärilar, av kretsloppet från till larv till puppa till fjäril till ägg. Den förtjusningen är uppenbar i hennes 21 meter höga skulptur som möter besökaren i ankomsthallen på flygplatsen i Shenzhen. Där är fjärilarna omgivna av tunna trådar i en legering av titan och aluminium, en skimrande buske som reser sig mot byggnadens höga tak.

Det är hennes genombrottsverk. Men på sistone har hon blivit lika omtalad för tavlorna i akryl som fångat publiken på ledande konsthallar i Peking, Shanghai och Shenzhen. Där dansar cirklar och linjer över en bemängd enfärgad bakgrund.

Zhou Li berättar att hennes far är konstnär. Hon brukade följa pappan när han målade. Som lokal kulturtjänsteman föll det ofta på honom att göra propagandabilder. Några framhävde självaste Mao Zedong, den forne diktatorn, såsom den röda solen i folkets hjärtan. Det var under kulturrevolutionen 1966-76. Men efter pensioneringen har han kunnat blomma ut i sitt eget måleri.

Samtidigt, efter en lång period med ökande konstnärlig frihet, är kulturklimatet mera osäkert i dag. Och bildgenren med ledarkult har kommit tillbaka under Xi Jinping. Många trodde den tiden var förbi.

När presidenten 2014 höll ett tal till kulturarbetarna skapade det oro hos målgruppen. Starkt förenklat sade han åt dem att ta en ”marxistiskt ståndpunkt” och ”låta folket vara riktmärket för den konstnärliga estetiken”.

Bland kulturarbetarna har konstnärerna haft den största friheten sedan de ekonomiska reformerna startade kring 1980 och landet öppnade sig. Även om konstlivet är vitalt och lockar alltfler intresserade är det en förhållandevis liten värld. Kommunistpartiet upplever inget hot mot sitt maktinnehav  från gallerierna eller de små konstnärskolonierna.

Det är en helt annan sak med dem som sysslar med det skrivna ordet. Författare, journalister, bloggare eller mikrobloggare är mycket mera påpassade. De som är samhällskritiska inte bara censureras, de fängslas i hundratal.

Skulptören och fotografen Liu Bolin gör brett samhällskommenterande verk. Han sade nyligen i en intervju i Forbes: ”Så länge vi inte riktar oss mot regeringen direkt, kan vi skapa och uttrycka oss. Jag väljer olika flexibla sätt för att undvika konfrontation.”

Däremot har Ai Weiwei gjort installationer som mera direkt kastar en skugga över högsta ledningen i Peking. 2009 fick han sitta 81 dagar i isoleringscell och misshandlades svårt. Det är en av anledningarna till att han gått i exil.

Zhou Li säger att för att lyckas som konstnär i Kina behöver man tre saker: arbeta hårt, ha talang och ha lite tur.

– Men det finns inte så många talanger som kan tänka djupt. De uppmuntras inte till det i skolan.

Hon ser inte någon skillnad i hur hon och hennes kolleger kan jobba efter Xi Jinpings tal för fyra år sedan. Men Zhou Li säger åt sina elever på konsthögskolan i Kanton:

– Blanda er inte för mycket i politiken. Den som gör det blir skör som ett ägg. Försök inte använda politiken för att bli berömd.

 

Androgyna idoler irriterar Kinas ledare

Kinas makthavare är alltmer störda av en androgyn våg bland landets popidoler. De styrande vill se manligare pojkar. Det är trenden med ”feminiserade morsgrisar” inom popmusiken och reklamen som irriterar nyhetsbyrån Nya Kinas ledaravdelning, det vill säga regimens allra tyngsta språkrör.

Sunnee är den senaste i raden av androgyna kinesiska popidoler

”Så länge som män uppträder på detta vis blir Kina aldrig den starka och välmående nation som är vårt mål”, dundrade nyhetsbyråns ledarskribent.

Frågan blev akut när den nationella TV-kanalen häromdagen sände sitt årliga galaprogram vid skolstarten, en show som barn och föräldrar förväntas se. Många föräldrar irriterade sig på att det var så många reklaminslag. Särskilt störande var tydligen att reklamen ofta använde sig av män eller pojkar med smärt kroppsbyggnad, len hud och en hel del smink. Dessa skådespelare fick säga repliker som ”Åh, du skrämde stackars lilla mig!”.

Det är också vanligt bland kinesiska popidoler att pojkar klär sig som flickor och vice versa. Många sådana unga artister har vunnit idoltävlingar på landets hundratals TV- och internetkanaler. Förklaringen är underhållningsbranschens ohämmade jakt på pengar, enligt Nya Kina.

”En del filmer, TV-program, plattformar på nätet och dokusåpor vädjar till publikens vulgära smak, och tjänar pengar på dessa konstiga typer. Vi måste skydda våra ungdomar från dessa ovälkomna kulturer. Det är våra ungdomar som ska axla ansvaret för att hjälpa nationen till pånyttfödelse,”, hävdade ledarkommentaren.

Under inflytande från popkulturen i Korea och Japan har unga kineser de senaste åren fallit för idoler som är androgyna eller pojkflickor. De attraherar alla grupper oavsett genus. I fjol fick vi se pojkbandet Acrush slå igenom med dunder och brak. Bandet består av fem unga kvinnor. De har 700 000 följare på mikrobloggen Weibo.

Intressant nog fick Nya Kina faktiskt mothugg från kommunistpartiets ledande tidning Folkets Dagblad som skrev: ”Vi tar avstånd från nedsättande termer som ’morsgrisar’ eller ’varken man eller kvinna’. En mans styrka ska bedömas på hans inre kvaliteter – inte på hans yttre.”

Även sociologiprofessorn Wei Wei vid lärarhögskolan i Shanghai är kritisk mot Nya Kinas ledarartikel i ett uttalande för veckobrevet Sixth Tone i Shanghai säger han att genus kan uttryckas på många sätt. ”Nya Kinas artikel var brutal och hjärtskärande. Den antyder bland annat att det är dåligt att vara feminin.”

Samtidigt har genusfrågor åter blivit ett problem för kommunistpartiets censorer. Efter en period av ökande tolerans är de nu strängare mot filmer med hbqt-tema eller artister med sådan bakgrund. Den Oscarsnominerade gayfilmen ”Call me by your name” blev till exempel struken från Pekings internationella filmfestival i år.