Shakespeare stor i Kina

I ett Kina som återigen snävar in gränserna mot utländska kulturyttringar finns det fortfarande plats för en pjäsförfattare som kineserna familjärt kallar ”gamle Sha”. Det handlar om William Shakespeare. 400-årsminnet av bardens död är nästan lika uppmärksammat i Kina som i Europa.

Jag blev påmind om Shakespeares starka ställning när jag hörde vad studenterna på Tekniska högskolan i den sydkinesiska hamnstaden Xiamen gjort i sommar. Högskolans teaterklubb har spelat olika pjäser av Shakespeare på engelska och på kinesiska. Publiken har oftast bestått av fascinerade gymnasieelever som stannat kvar när ridån gått ner och ställt rader av frågor.

Skådespelarna är alltså teknologer som siktar på en karriär som ingenjörer och företagsledare, men de säger att de ”gillar språket och möjligheten att ställa filosofiska och moraliska frågor”.

I över hundra år har Shakespeare – Shashibiya på kinesiska –  varit ett namn på allas läppar bland kinesiska intellektuella under olika regimer. Och enligt en brittisk enkät är det faktiskt fler kineser än britter som anser att Shakespeare är relevant än i denna dag. 76 procent av kineserna tycker det, jämfört med 57 procent av britterna. Intresset för skalden får också ny näring av den snabbt ökande kinesiska turismen till Storbritannien.

Royal Shakespeare Company hakar på och sponsrar en översättning till kinesiska av Shakespeares samlade verk med alla de 37 pjäserna och 154 sonetterna.

För den nya kulturrörelsen i Kina i början av 1900-talet representerade William Shakespeare det moderna. Även om han inte var samtida så såg hans översättare till att ge hans verk ett modernt kinesiskt vardagsspråk – till skillnad från den inhemska teatertraditionen.

Kineserna kan exempelvis knyta an till Hamlets kamp för att hämnas sin mördade fader, eftersom det konfucianska tänkandet med respekt och lojalitet mot föräldrarna fortfarande är mycket viktigt.

Dessutom har Shakespeares dramer om maktkamp vid hovet och korrumperade ämbetsmän visat sig fullt tillämpliga på den kinesiska verkligheten, även under kommunistpartiets styre.

När kommunisterna tog makten 1949 förblev Shakespeare godkänd, eftersom Karl Marx och Friedrich Engels sagt att hans pjäser innehöll en realistisk kritik av feodalismen.

Under kulturrevolutionens tumult 1966-76 hörde den brittiske ikonen däremot till dem som Mao Zedong fördömde. Nästan allt utländskt var lovligt villebråd då.

Men Shakespeare var snabbt tillbaka. 1980 kom en uppmärksammad teveföreställning där Macbeth och Lady Macbeth oundvikligen ledde de kinesiska tittarnas tankar till maktparet Mao Zedong och hans maka Jiang Qing.

Shakespeare in China

I en uppsättning av Richard III från 2012 (bilden ovan) har regissören Wang Xiaoying helt enkelt flyttat handlingen från det engelska hovet till ett kinesiskt kejsarpalats – utan att ändra någonting på karaktärerna.

”Shakespeares sanslösa skräckföreställning om makt och paranoia är tidlös och allmängiltig och det är just det jag vill få fram”, sade Wang Xiaoying när hans version visades i England i fjol.

Frågan är nu bara hur länge William Shakespeares pjäser tolereras av Kinas nuvarande mäktige ledare Xi Jinping, som visat sig ha ett mycket starkare kontrollbehov än sina närmaste företrädare.

(Texten är min krönika i Helsingborgs Dagblad den 22 augusti.)

Objudna gäster tystar kritisk röst

28ec1442-4dc8-11e6-ba91-9b331c0ddad9_486x-1

Du Daozheng – hur länge får han höras?

En ovanlig dag på jobbet

Häromdagen dök en grupp objudna gäster upp på redaktionen för Yanhuang Chunqiu i Peking, en av ytterst få frispråkiga tidskrifter som finns kvar i Kina, kanske den sista. Besökarna slog sig ner vid några skrivbord, beställde dit mat, de åt och de sov över. Efterhand fick tidskriftens mångåriga medarbetare besked från högsta censurbyrån att de objudna gästerna var den nya redaktionen. Själva hade de fått sparken.

Allt tyder därför på att en viktig röst tystnar, en stämma som vågade kräva att Kina borde fungera som en konstitutionell demokrati enligt författningens bokstav. Tidskriften har också kritiskt granskat det styrande kommunistpartiets historia.

Grundaren och ansvarige utgivaren, den 93-årige Du Daozheng, får inte vara kvar eftersom han är ”för gammal”. Även chefredaktören och övriga ledningen tvingas gå.

Det är Du Daozhengs tidigare erfarenheter från partiets innersta maktkärna som är hans styrka. Han var faktiskt själv en gång högste censor, fast under en mycket öppnare period på 1980-talet. Den öppenheten tog slut när studenter började ifrågasätta partiets envälde. En falang av hökar kallade in armén som massakrerade fredliga demonstranter i Peking den 4 juni 1989.

Jag mötte själv Du Daozheng när jag var med i en journalistdelegation i Peking 1979. Han är en av de mest avspända partitjänstemän jag träffat under alla mina år i Kina. Han talade redan då om att vissa tidningar skulle få en något friare roll.

Det var för 25 år sedan som han grundade tidskriften Yanhuang Chunqiu – Kinesiska Annaler i ungefärlig översättning. Bakom stod en stiftelse med stöd från flera liberala partiveteraner. Men 2014, när den alltmer diktatoriske presidenten Xi Jinping blivit varm i kläderna, tvingades redaktionen inordna sig under kulturministeriet och därmed ökade partiets kontroll.

Det blev kontroverser kring nästan vartenda nummer, ofta därför att tidskriften fortsatte att ifrågasätta partiets överslätande historieskrivning kring den kaotiska kulturrevolutionen 1966-76 och den stora svälten 1958-61 – båda katastrofer som berodde på partichefen Mao Zedongs hybris och missgrepp.

Redaktionen har också ifrågasatt den hejdlösa nyliberalismen inom delar av ekonomin, samtidigt som den för några år sedan pläderade för en svensk socialdemokratisk modell.

Om Yanhuang Chunqiu försvinner som fri kritisk granskare blir det en lika stor förlust för mångfalden som när Xi Jinping såg till att snöpa den orädda grävande Söderns Veckoblad (Nanfang Zhoumo) i januari 2013.

Den som i dag söker en bredare samhällsdebatt tvingas leta efter enstaka artiklar i mindre, akademiska publikationer eller skanna internet efter tillfälliga inlägg. Så hårt slår presidentens påbud tidigare i år om att alla medier och alla journalister måste ”visa absolut lojalitet mot partiet, älska partiet och skydda partiet”.

Nu försöker de avsatta medarbetarna på Yanhuang Chunqiu gå till domstol. De hänvisar till sitt avtal med kulturministeriet 2014 som skulle garantera tidskriftens redaktionella autonomi. Troligen en fåfäng kamp.

”Men vi ska slåss för vår sak till slutet”, säger Du Mingming, dotter till grundaren. ”Vi är hellre skärvor som det lyser om än en kakelplatta i mängden.”

(Ovanstående är min krönika i Helsingborgs Dagblad publicerad i dag den 24 juli.)

Bildextra

CmYWAyZVIAEuPim

Studenternas bostadslänga på lärarhögskolan i Kanton.

Bilden vann andra pris i Travel Photographer of the Year, National Geographic.

Photo and caption by Wing Ka H.

This photo was taken on my last trip to Guangzhou, China. This place is the school dormitories of South China Normal University. When I was hanging around, most of them were taking a break. After lunchtime, they needed to go back to study.

Essä: kulturrevolutionens utbrott och följder

Min essä för Helsingborgs Dagblad:

För 50 år sedan stod Göran Leijonhufvud på Himmelska fridens torg i Peking och bevittnade utbrottet av kulturrevolutionen. Han kallar den historiens största och grymmaste massrörelse. Här ger han egna glimtar från de tio år som kampanjen varade och sammanfattar vad den betyder för Kina i dag.

Vi var en blandad grupp svenska studenter som kom till Peking i början av juni 1966 . Vi trodde att vi skulle möta ett disciplinerat socialistiskt samhälle. I stället fick vi se de första tecknen på en akut maktkamp som skulle övergå i blodiga sammandrabbningar.

Vi hade kommit rakt in i utbrottet av kulturrevolutionen. På torget vid Himmelska fridens port vid Eviga fridens aveny rådde alls ingen frid. Lastbilar körde kors och tvärs över den enorma platsen. På flaken stod arbetare och studenter. De vecklade ut tygbanderoller med slagord som fladdrade i fartvinden och de slog frenetiskt på manshöga trummor.

De dånande trummorna förföljde oss under våra fem dygn i Peking, även nätterna igenom, boom-boom-bom-bom-bom. En morgon skulle vi på möte mitt i stan. Gatan var igenproppad av demonstranter. Dagen var redan het och en frän lukt från de offentliga toaletterna i gränderna lade sig över doften av ruttnande vattenmeloner.

Den stimmande skaran av demonstranter firade att Pekings borgmästare Peng Zhen fått sparken, det första högdjuret av tiotusentals offer bland kadrerna på ledande nivå. Samtidigt hade våra guider svårt att förklara vad allt gick ut på, de kunde bara säga att ”detta är den stora proletära kulturrevolutionen”.

I efterhand har vi förstått att vad vi upplevde var de första dagarna av en akut maktkamp förklädd till en ideologisk massrörelse. Kulturrevolutionen var Mao Zedongs hämnd på rivalerna i partitoppen.

I början av 1960-talet hade han tvingats på reträtt efter sin katastrofala kampanj Stora språnget. Den ledde till svält och umbäranden som tog livet av minst 35 miljoner människor. Nu gick han helt drastiskt utanför det styrande kommunistpartiet och mobiliserade landets ungdomar till att bilda ”röda garden” och angripa hans fiender.

”Det är rätt att göra uppror”, utropade Mao som ändå var partiordförande.

Jag fick en föraning om rödgardisternas framfart när grupper av skolbarn sprang förbi på en affärsgata. De bar fanor och baner och ropade ”Ner med Peng Zhen (borgmästaren), ner med alla reaktionärer!” Människor stannade upp på trottoarerna och såg förbryllade ut.

Maktkampen handlade om personliga motsättningar, men också om politisk praktik. Maos konkurrenter släppte fram materiell uppmuntran och personliga initiativ för att få fart på ekonomin efter svältåren. Därför blev de stämplade som ”medlöpare till kapitalismen” av Mao. Hans dröm var i stället politiskt medvetna människor som skulle fungera tillsammans i de jättestora kollektiv han trumfat igenom.

Men varför döpa rörelsen till ”kulturrevolutionen”? Mao Zedong tänkte sig en trestegsraket. Första steget var den politiska revolutionen när kommunisterna med honom själv i spetsen tog makten 1949. Nästa steg var den ekonomiska revolutionen när staten tog över företagen 1956. Nu var det dags för den kulturella revolutionen.

Gamla seder och traditioner blev lovliga måltavlor. Rödgardisterna inledde en massiv förstörelse av kulturminnesmärken och de torterade och förödmjukade sina offer på stora kampmöten. Många utpekade begick självmord.

Under vårt besök 1966 var den prominente författaren Deng Tuo särskilt i skottgluggen som en misshaglig ”revisionist”. Varför det, frågade vi en ”ledande kamrat” på den kinesiska resebyrån.

– En förrädare är värre en fienden, var allt hon kunde säga. Senare fick vi veta att Deng Tuo vid den tidpunkten redan hade tagit livet av sig.

Barn anmälde sina föräldrar som kontrarevolutionärer och elever utpekade sina lärare.

Men den stämning vi mötte under kampanjens första dagar var ändå glad och positiv – herregud, skolbarn och studenter fick ju frikort från Mao att leva ut sitt ungdomsuppror och åka gratis vart de ville på järnvägen. Länge förstod de inte hur manipulerade de var.

Mao Zedongs motståndare bildade egna garden och snart var våldsamma stridigheter igång i de flesta städer, men då hade vi hunnit lämna landet. Skolor och universitet stängde.

Den spända stämningen var tydlig 1969 när jag blev ”arresterad av massorna” under ett kort besök som journalist i Shanghai. Jag hade då läst de olika fraktionernas väggtidningar och blev förhörd, uppläxad och fråntagen filmen i min kamera.

När jag sedan kom till Peking som bofast korrespondent 1971 var de öppna våldsamheterna i stort sett slut och landet öppnade sig en aning inför USA-presidenten Richard Nixons besök i februari 1972.

Den där kulturrevolutionen både fanns och inte fanns. När jag 1971 började besöka jordbruk, fabriker, högskolor och annat sade alla jag mötte ”efter kulturrevolutionen” – som om den var avslutad. Efter den stora proletära kulturrevolutionen har skördarna ökat, sade de lokala ledarna till exempel.

Men i dag 2016 säger ju alla, kineser och utomstående, att rörelsen pågick 1966–1976. Kineserna talar om ”de tio svåra åren”. Hur hänger det ihop? Det var helt enkelt så att den kamp som rasade mellan två läger också hade perioder av stiltje eller återhämtning, särskilt 1970–1973. Sedan blossade motsättningarna upp igen, bland annat med en väggtidningsdebatt som jag följde i Peking 1974. Samma år drabbades vi av en hätsk kampanj mot utlänningar.

Den definitiva upplösningen av kulturrevolutionen kom inte förrän Mao Zedong avled 1976.

Att diskutera rörelsen i Kina i dag, 2016, att analysera hur det kunde gå så snett och fördela skulden, är tabu. Det är ett lika förbjudet ämne som andra missgrepp av kommunistpartiet såsom Stora språnget 1958-61 eller massakern i Peking 1989.

Men under ytan finns fortfarande sår och gammalt groll, inom familjer, mellan grannar och på arbetsplatser.

Partiet stängde boken om kulturrevolutionen efter en ganska schematisk utvärdering 1981. Den räddade Maos eftermäle efter försiktig kritik. Han är kvar som en symbol för revolutionen och landets enande 1949. Hans porträtt hänger fortfarande över Himmelska friden port i Peking.

Den officiella utvärderingen talade om en miljon dödsoffer och fyra miljoner fängslade – kraftiga underskattningar, tror de flesta bedömare av historiens största och grymmaste massrörelse.

Dagens alltmer diktatoriske ledare Xi Jinping är på många sätt en produkt av kulturrevolutionen. Hans far var en hög ledare, men blev ett av de första offren för kritikstormen 1966 och satt fängslad flera år. Berövad faderns beskydd skickades Xi Jinping vid 15 års ålder ut att arbeta i jordbruket i en avlägsen bergsby mellan 1969 och 1975. Den erfarenheten delade han med många stadsungdomar. Först när fadern blev rehabiliterad 1978 tog sonens karriär fart.

President Xi Jinping är alltså tidigt präglad av kulturrevolutionens fraktionsstrider i högsta ledningen, som domineras av några ledande familjer där makten går i arv.

Händelserna i hans ungdom har säkert satt djupa spår i hans psyke och kan förklara hans starka kontrollbehov. Han har samlat på sig mer makt än någon ledare sedan Mao.

Xi Jinping uppmuntrar också en personkult som börjar närma sig Maokulten. Det kinesiska politiska systemet – under kejsartiden och under kommunistpartiet – graviterar mot en fixering vid den högste ledaren.

Presidenten försöker också spela på mystiken kring Mao och citerar honom gärna. Men inom ekonomin är det Deng Xiaopings marknadsreformer som han prisar – och som hans egen far bidrog starkt till.

I dessa dagar när 50-årsminnet är aktuellt varnar partiet medborgarna från att ifrågasätta den officiella utvärderingen från 1981. Glöm och gå vidare är budskapet. Kulturrevolutionens kaos visar hur viktig stabiliteten är, framhåller partipressen.

Stabilitet till varje pris. Så blir kulturrevolutionens grymheter en ursäkt för dagens förtryck.

50 år i dag sedan kulturrevolutionen bröt ut – i dag tabu

Väggtidningar i Peking under kulturrevolutionen.

Väggtidningar i Peking under kulturrevolutionen.

Ett påbud gick ut över Kinas vida slätter och djupa dalar om att genomföra ”en stor proletär kulturrevolution”. Den maningen från det kinesiska kommunistpartiets politbyrå den 16 maj 1966, alltså för femtio år sedan i dag, ledde till vad kineserna kallar ”tio förlorade år”.

Ändå finns det röster i kinesiska medier som i dag varnar för att partiet är på väg att återigen tillämpa  kulturrevolutionens mörka metoder mot skribenter och kulturarbetare.

Det var den forne partichefen Mao Zedong som drog igång vad som kom att bli den största och mest våldsamma massrörelsen i historien. Mao hade hamnat i skamvrån efter sin misslyckade ekonomiska kampanj Stora språnget 1958-61, en satsning som bara ledde till svår hungersnöd.

Kulturrevolutionen skulle bli hans revansch. Genom att fylla mötessalen med flera av sina anhängare kuppade han igenom beslutet.

Det fanns tankar om att en revolution inom kultursfären skulle vara en uppföljning av den politiska revolutionen 1949 då kommunisterna kom till makten och den ekonomiska revolutionen när produktionsmedlen förstatligades med början 1956.

Gammalt borgerligt tänkande, gamla feodala seder och bruk, blev legitima måltavlor. Men efterhand blev de högtravande ideologiska rättesnörena bara redskap i Mao Zedongs kamp mot sina rivaler i högsta ledningen.

”Sopa undan alla monster!” skrev Folkets Dagblad.

Mao gick också utanför partiet och enrollerade skolbarn och studenter som han lät organisera i röda garden. Rödgardisterna fick fria händer att angripa och förnedra Maos fiender fysiskt och mentalt under långa kampmöten.

”Det är rätt att göra uppror!” utropade partichefen.

När jag kom till Peking i början av juni 1966 hade den öppna fasen av kulturrevolutionen just brutit ut. Arbetare och studenter åkte fram och tillbaka på lastbilar och ropade hätska slagord mot Pekings just avsatte borgmästare Peng Zhen, som blev det första högdjuret som fälldes i Maos kampanj.

Senare har jag fått veta att redan under den första fasen, som jag upplevde i Peking, begick några av de angripna självmord, bland annat den prominente författaren Deng Tuo.

De angripna ledarna organiserade egna rödgardister och situationen liknade snart ett förvirrat inbördeskrig. Minst en miljon människor miste livet i öppna strider eller genom olika former av förföljelser.

Under tio år 1966-76 gick aktiviteten upp och ner, det var också perioder av stiltje, och när Mao Zedong lämnade jordelivet i september 1976 ebbade allt snabbt ut. Snart nog hade Deng Xiaoping fått kontroll över partiet. Han drog igång den ekonomiska öppningen och fick fart på tillväxten.

Partiet har bara gjort en halvhjärtat utvärdering av kulturrevolutionen. Mao är fortfarande en nationell symbol för revolutionen 1949 och för nationen,

I dag är det tabu att diskutera kulturrevolutionen. President Xi Jinping låter fängsla även ganska försiktiga kritiker. Flera av dem tvingats schavottera på teve och bekänna sina synder påminner många om metoderna på kampmötena under kulturrevolutionen.

Bra om Kinas ekonomi och kreativitet

 

Om du vill bli uppdaterad vad gäller den kinesiska ekonomin eller är ny i Kina, finns det två nya böcker att läsa. 51AfvyN23uL._AC_US160_61tjBqtywEL._AC_US160_

Om du vill bli uppdaterad vad gäller den kinesiska ekonomin eller är ny i Kina, finns det två nya böcker att läsa.

Arthur Kroeber är mest känd som utgivare och redaktör av insiktsfulla China Economic Quarterly. Nu sammanfattar han sina kunskaper i den sakligt titulerade boken China’s Economy. Den förtjänar att bli en modern klassiker tack vare sin bredd, överskådlighet och nyktra värdering av ofta osäkra eller tvivelaktiga fakta.

Osäkerheten kring fakta gäller dels hur mycket vi kan lita på kinesisk statistik, dels på ivriga skribenter eller ekonomer som överilat skriver fram dramatiska prognoser – exempelvis om hur Kina ska bli nummer ett, ja till och med ta över världen. Eller på sistone tvärtom: hur världen kommer att drabbas av att den kinesiska tillväxten bromsar in, bostadsbubblan exploderar i en härva av nödlidande lån och ekonomin kraschlandar.

Arthur Kroeber står stadigt på fötterna och väger noga argument och siffror för och emot olika scenarier. Han håller igen när det gäller vid vilken tidpunkt Kina ska gå om USA och bli världens största ekonomi. Och han skriver att det är rent nonsens att göra som världsbanken och påstå att det skedde redan 2014 räknat i köpkraftsrelaterad BNP, så kallad purchasing power parity eller PPP.

Han tycker visst att PPP kan vara ett redskap för att jämföra vilken köpkraft medborgare har inom olika länder. Men när det gäller vilken styrka ett land har i världsekonomin kan vi bara hålla oss till gammal vanlig BNP trots måttets brister, enligt Kroeber. Och då tror han att det aviserade ”tronskiftet” mellan USA och Kina kan dröja ytterligare, även om det är oundvikligt med tanke på Kinas folkmängd.

Han ser de kinesiska ledarna som i stort sett kompetenta när det gäller att styra ekonomin. Han betonar hur pragmatiska de varit och hur detta har räddat dem från ett sammanbrott liknande det som skedde i Sovjetunionen. Han påpekar också att Kina öppnat och fortsätter att öppna sin ekonomi mer för omvärlden än flera av sina förebilder på reformvägen som Japan, Sydkorea och andra tigerekonomier.

Men kommunistpartiets behov av kontroll och stabilitet är fortfarande en hämsko på ekonomin, påpekar författaren. Färska exempel är börsen och valutakontrollen, där de ansvariga exekutörerna vill fortsätta att låta marknaden styra mer, men där partiledarna flera gånger nervöst går in och bromsar eller stöttar på fel sätt.

De jättelika statsföretagen på högsta central nivå är ett annat exempel som Arthur Kroeber ger på problem i dagsläget. De är mycket illa skötta och hämmar utvecklingen.

I kommentarer i samband med att boken lanserades i vår gav Kroeber tre scenarier för hur ekonomin kan utvecklas:

  • Kina får kontroll över skuldkrisen och allt löser sig. Då blir Kina en plusfaktor som handels- och investeringspartner i världsekonomin.
  • Kommunistpartiet drar sig för att minska den statliga sektorn ytterligare. Då försvagas ekonomin och kring 2020 blir tillväxten 2-3 procent per år. Risk för militärkupp och/eller en ny Putin.
  • Kommunistpartiet enbart upptaget av stabiliteten. En lång period av stagnation som Japan på 2000-talet.

Hur det än går kommer det auktoritära politiska systemet att bestå inom överskådlig framtid, tror Arthur Kroeber. Han vill att läsaren tuggar i sig att den auktoritära traditionen är mycket lång och djup och att kineserna är beredda att anpassa sig till den – särskilt så länge som systemet levererar tillväxt, även på en lägre nivå.

Hur denna auktoritära tradition yttrar sig till vardags i ett företag beskriver Georges Haour och Max von Zedtwitz  roande i sin bok Creative China. How China Is Becoming a Global Innovator:

En utländsk forskningschef på ett företag i Kina måste inse att han inte bara förväntas leda avdelningen. Han måste vara coach, manager, en diktatorisk boss, en förlåtande fadersfigur, en teknisk expert, en medarbetare på nattskiftet och en lärare. Faktum är att det viktigaste ledningsarbetet sker efter arbetstid. Du förväntas lära känna var och en av dina underlydande forskare och uppfinnare på ett personligt plan. En del västerländska chefer är obekväma med detta, det kan till och med vara emot företagskulturen, men sådan är den kinesiska ledarskapsstilen.

Kanske en lätt överdrift, men jag tror många känner igen sig. Lätta överdrifter präglar boken som helhet, se bara på undertiteln. Den känns just som en sådan där framskriven prognos som Arthur Kroeber värjer sig emot. Författarna har en tendens att pressa in sitt material i en förutbestämd ram. De är båda innovationskonsulter med inriktning på Kina.

Ändå är boken läsvärd. Den ger en översiktlig bild av mycket som sker inom kinesisk forskning och utveckling. Många konkreta exempel är insprängda. Se upp med slutsatserna bara.

GÖRAN LEIJONHUFVUD (Ur KinaNytt nr 2, 2016, Sweden-China Trade Council)

 

 

Arthur Kroeber, China Economy, Oxford University Press, New York 2016.

 

Georges Haour och Max von Zedtwitz, Creative China. How China Is Becoming a Global Innovator, Bloomsbury, London 2016.

51AfvyN23uL._AC_US160_

Analys: Pyrande missnöje med Xi Jinping

Bild

Xi Jinping

Är presidenten beredd att lyssna på lojal kritik?

Kinas president Xi Jinping har fått en allvarlig varning inifrån kommunistpartiets högsta skikt. Driv inte personkulten för långt. Driv inte censuren och förföljelsen av kritiska röster för långt. Samla inte på dig all makt. Så går det att tolka några anmärkningsvärda utspel de senaste veckorna.

Analys av Göran Leijonhufvud för KinaNytt (Sweden-China Trade Council) nr 2, 2016.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Varningen kommer inför nästa års partikongress, en händelse som äger rum vart femte år. Då brukar flera personer i de ledande organen bytas ut, men det ska mycket till för att Xi Jinping inte ska bli omvald som partichef och därmed i praktiken också som landets president. Samtidigt agerar alla fraktioner nu för att få in sina representanter på övriga poster.

Kritiken av personkulten har fått ökad näring de senaste månaderna. Det är en kult som vi inte sett maken till  sedan 1960-talet med Mao Zedong. Ett exempel på devota hyllningarna var ett långt inslag under galaföreställningen på teve vid kinesiska nyåret i februari. En nyskriven hyllningssång till nstionens och presidentens ära ackompanjerade en lång rad bilder på Xi Jinping tillsammans med glada representanter för massorna under inspektionsresor över hela landet.

Samtidigt med att personkulten ökar verkar partichefen kräva närmast obrottslig lydnad när han säger saker som att ”partiets medlemmar inte får diskutera centralkommittén på ett oansvarigt sätt”, i klartext inte angripa högsta ledningen.

Bakom de höga murarna

Det pyrande missnöjet har nått en sådan nivå att ett viktigt inlägg till och med har läckt ut från Zhongnanhai, de högsta ledarnas maktcentrum innanför de höga murarna till det gamla kejsarpalatset i Peking. Inlägget kommer av allt att döma från andra personer i högsta ledningen och hänvisar på ett intressant sätt till mycket gamla historiska förebilder om att kejsaren bör tillåta en form av lojal kritik.

Som filosofen Mencius sade för över tvåtusen år sedan: ”Den som tyglar sin prins, älskar sin prins”.

Jag återkommer till det tunga inlägget inifrån maktcentrum, men först något om förpostfäktningarna.

Vårens första angrepp mot presidenten kom från fastighetsmagnaten Ren Zhiqiang. Han reagerade mot Xi Jinpings hårdnande grepp om medierna. I februari besökte presidenten landets tre viktigaste redaktioner, nämligen partiorganet Folkets Dagblad, nyhetsbyrån Nya Kina och statliga tevebolaget CCTV. Han krävde att de skulle bli bättre på att propagera partiets politik och inget annat. Han dammade av leninistiska citat från partiets ungdomstid om att tidningarna måste vara ”partiets tunga och hals”.

37 miljoner följare

Den frispråkige Ren Zhiqiang har 37 miljoner följare på sin mikroblogg och är också partimedlem. Han påpekade genast att eftersom dessa medier är skattefinansierade bör de tjäna allmänheten snarare än partiet. Snart nog stängde myndigheterna hans blogg och han fick ta emot flera hotelser och angrepp i olika medier.

Oväntat, med tanke på det hårdnande klimatet, fick han stöd i en artikel på nätet av Cai Xia. Hon är professor på den centrala partihögskolan, som är en av högsta ledningens absolut viktigaste tankesmedjor.

Cai Xia konstaterade att turbulensen kring Ren Zhiqiang visar på en brist på interna kanaler i partiet för att diskutera politik och samhälle. Hon påpekade att enligt partistadgan och andra regler har Ren Zhiqiang som partimedlem rätt att yttra sig och att angreppen mot honom var ett brott mot partistadgan och skadade solidariteten inom partiet. Cai Xia klagade också på att det ”osunda” debattklimatet inom partiet gör att olika åsikter ibland fördes fram utanför partiets ramar.

Och det var förutsägbart att även Cai Xias artikel snabbt skulle raderas från alla nätsajter, trots att just den handlingen förstärker hennes argument om det dåliga debattklimatet.

En liberal falang

Cai Xia har tidigare associerats med en ”liberal” falang inom partiet. Hon var en av några få modiga kritiker som för snart tre år sedan protesterade kraftfullt mot hur flera debattörer greps enbart för ”ryktesspridning”. I flera fall tvingades de gripna sedan schavottera på nationell teve och bekänna olika mer eller mindre uppdiktade förbrytelser. Det är ett bruk som fortsätter än i dag och som ett par artikelförfattare i år har förknippat med kampmötena under den så kallade kulturrevolutionens förföljelser på 1960-talet.

Ytterligare ett angrepp i vår på Xi Jinping var ett öppet brev där ursprunget är mera oklart. Det publicerades samtidigt på flera webbsajter inför nationella folkkongressens årliga möte i början av mars.

Brevet fick relativt stor spridning, innan censuren hann ingripa och radera allt. Det var anonymt och endast undertecknat av ”lojala medlemmar i kommunistpartiet”. Bland annat uppges ett par kinesiska aktivister utomlands vara inblandade. Deras anhöriga hemma ska ha kallats till förhör, liksom anställda på portaler där dokumentet dök upp.

 

Krav på avgång

Uppropet krävde till och med att Xi Jinping skulle avgå för att han samlat alltför mycket makt i sina händer. Hans offensiva utrikespolitik har irriterat grannländerna och ökat USA:s inflytande på dem, hette det vidare. Den omfattande kampanjen mot korruptionen har skrämt tjänstemännen så att de knappt vågar arbeta eller ta några initiativ, var en annan synpunkt.

Men den mest anmärkningsvärda missnöjesyttringen över Xi Jinpings hårda linje är en artikel på hemsidan för partiets disciplinkommission. Rubriken var ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”. Med en lång rad historiska exempel visade artikeln hur illa det gått för kejsare och krigsherrar som inte lyssnat på kritiska synpunkter från välmenande och lojala rådgivare.

Att skriva om historiska figurer när man vill angripa eller ifrågasätta en aktuell politiker är en beprövad metod inom kommunistpartiet. Den som är utpekad får en chans att bättra sig innan personen angrips med namn och allting.

Många kineser och utomstående bedömare hajade till när artikeln dök upp på just disciplinkommissionens hemsida. Det är det organ som haft hand om Xi Jinpings kampanj mot korruptionen. Det är en kampanj som ofta uppfattas som en metod för presidenten att komma åt sina fiender, förutom att den verkligen slår ner på många ledare och tjänstemän som förskingrat allmänna medel, tagit emot mutor, et cetera. Det senare gör den populär bland gemene man.

En påläst historiker

Men den som leder kommissionens arbete är Wang Qishan, som räknas som Xi Jinpings högra hand. Det gör artikelns placering extra förbryllande och intressant. Är det verkligen Wang Qishan själv, känd som en rakryggad person, som tar på sig att vara presidentens lojala kritiker? Han bör ju i alla fall ha känt till artikeln innan den publicerades. Det kan vara så att det är presidentens egna anhängare som vill varna honom för att gå för långt.

Med tanke på artikelns alla historiska anspelningar är det inte långsökt att gissa att Wang Qishan haft ett finger med i spelet. Han har ju faktiskt en universitetsexamen i kinesisk historia, den ende i den kinesiska toppledningen med en sådan bakgrund.

Det finns en annan intressant tolkning av artikeln, nämligen att den skulle vara ett angrepp på propagandachefen Liu Yunshan, att det framför allt är han som står bakom alla ingreppen mot media och internetskribenter, att det är han som strypt den lojala kritiken, och att Xi Jinping har fått hjälp av Wang Qishan att placera en artikel mot Liu Yunshan på ett forum som ligger utanför propagandachefens domän. Texten skulle alltså vara ett utslag av en längre uppgörelse mellan Xi Jinping och Liu Yunshan.

Slutklämmen

Texten nämner som sagt inga samtida namn, men några av formuleringarna leder ändå tankarna till att det är landets nuvarande president som får några välmenta kritiska råd, inte propagandachefen.

Inte minst slutklämmen är ett exempel på det. Den hänvisar till vad den forne ledaren Mao Zedong sade om hur kommunistpartiet borde fungera när det stod redo att ta över makten i landet 1949:

Partisekreteraren (det vill säga partichefen) måste vara en bra ”lagledare” och som sådan lägga alla problemen på bordet och erkänna det arbete som utförs av de kamrater vars åsikter skiljer sig från hans egna.

Artikeln börjar taktiskt med att citera Xi Jinping själv när han under en inspektionsresa hänvisar till ett yttrande som tillskrivs Zhao Liang, en hög funktionär vid Qin-hovet 350 år före vår tideräkning: ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”.

En trött kejsare

Lite senare använder artikeln en kejsare under Tangdynastin som exempel på hur en ledare kan vara på väg att glömma värdet av orädda rådgivare. Då var det nog många läsare som undrade om det inte var Xi Jinping som avsågs när kejsarens högra hand Wei Zheng sade rakt ut till sin härskare:

När du får råd är din attityd inte lika bra som förr. Under de första åren av ditt styre, törstade du efter råd och var orolig för att människor inte skulle tala fritt… Numera är du fortfarande beredd att ta emot råd, men du lyssnar med ett missnöjt uttryck, och alla dina ämbetsman ser detta.

Ett annat citat ur den rika historiska myllan som texten använder är detta:

Vi bör inte vara rädda för att människor säger fel saker; vi bör vara rädda för att människor inte talar alls.

Flertusenåriga traditioner

De olika meningsyttringarna – som alltså kan vara direkt eller indirekt kritik av Xi Jinping – aktualiserar flertusenåriga förhållningssätt till makten, traditioner som jag lyfte fram i min avhandling om villkoren för opposition i Kina. Det är attityder som präglar kinesiska intellektuella ända in i den globala uppkopplingens tid i dag.

Den gemensamma nämnaren mellan en engagerad skriftlärd på 200-talet och många av dagens välutbildade nätsurfare är att de upplever att de har en plikt att ta upp brännande problem och plädera för folkets sak – även med risk för hårda straff. Men samtidigt som de gör detta kan de fortfarande vara solidariska mot systemet i stort. De är en sorts ”lojala dissidenter”.

Jag blev också fascinerad av att mönstret med lojala dissidenter går mycket långt tillbaka. En föregångare som inspirerat generation efter generation av kinesiska intellektuella är ämbetsmannen och poeten Qu Yuan som levde 300 år före vår tideräkning, enligt skrifterna. När han påpekade för kejsaren att dennes politik medförde stora risker såg kejsaren till att skicka honom i exil söderut. Men Qu Yuan förblev lojal mot sin härskare, och enligt legenden dränkte han sig i en flod i förtvivlan när det gick illa för kejsaren. Än i dag är han beundrad för sin kombination av djärvhet och lojalitet.

Plädera för folket

Skriftlärde som ”pläderade för folket” i yttranden till kejsaren var hjältar i många historiska dramer – och de återkommer i dagens såpoperor på teve. Normalt förväntades endast de högsta ämbetsmännen kunna skicka skrivelser till kejsaren. Men i kristider hände det inte sällan att kejsaren kunde ”öppna talets väg” för en vidare krets av medborgare för att försöka läsa av opinionen. När han fått tillräckligt med synpunkter kunde han ”stänga talets väg” igen och kanske till och med straffa några som han tyckte hade gått för långt.

Det är ett mönster som vi känner från några av kampanjerna i det moderna Kina. Under De hundra blommorna på 1950-talet öppnade kejsar Mao talets väg och när han mötte oväntat stark kritik mot kommunistpartiet stängde han plötsligt den kanalen. Många kritiker fick bittert ångra sin frispråkighet, men samtidigt uppfattade de att de hade gjort sin plikt och pläderat för folket i enlighet med traditionen.

Vi ser samma sätt att ”öppna och stänga talets väg” i Mao Zedongs agerande under de första åren av kulturrevolutionen. Och Deng Xiaoping visade sig vara väl bevandrad i denna traditionella härskarteknik när han tillät kritiska studenter och arbetare att klistra upp väggtidningar vid den så kallade Demokratimuren i Peking 1979. Så länge udden i kritiken drabbade Dengs motståndare i ledningen mer än honom själv, lät han aktivisterna hållas. Men när han konsoliderat sin ställning stoppade han all aktivitet vid Demokratimuren och lät fängsla de skarpaste debattörerna.

Vägen blir smalare

Dagens internet är också intressant att följa eftersom begreppet ”lojal kritik” fortfarande finns kvar i medvetandet hos många bloggare och mikrobloggare, i alla fall de lite äldre. De kan ta risker för att uppmärksamma missförhållanden, men ifrågasätter samtidigt inte partiets själva maktinnehav. På många sätt har partiet genom internet tidvis ”öppnat talets väg” för att kunna avläsa folkopinionen bättre.

Men Xi Jinping och/eller propandachefen Liu Yunshan gör den vägen allt smalare. Kommer presidenten att lyssna på lojala kritiker och öppna den igen?