Bild

Kärleken till Kina tog aldrig slut

Cecillia Lindqvist begravdes idag. Vi återger därför vår runa i Dagens Nyheter den 10 oktober:

Författaren Cecilia Lindqvist lärde både svenskar och kineser att uppskatta Kinas mångtusenåriga kultur. Journalisterna Agneta Engqvist och Göran Leijonhufvud minns sina möten med en nyfiken och hängiven humanist.

Cecilia Lindqvist fick svenskarna att köa för att höra henne berätta om det antika kinesiska stränginstrumentet qin. Samtidigt fick hon kineserna att se sitt eget skriftspråk med nya ögon och upptäcka sin tidiga finkultur.

Hennes böcker ”Tecknens rike” och ”Qin” har åstadkommit denna pånyttfödelse. Båda har spridits i stora upplagor i Kina och Sverige. Båda fick Augustpriset.

Bilden ovan visar Cecilia Lindqvist med sin kinesiske förläggare Wang Jiaming i en bokhandel i Peking 2009. Foto: Göran Leijonhufvud Vi minns denna hängivna och nyfikna människa som vi följt i ett halvsekel. Hon kunde också vara både barsk och kavat och stod alltid upp för yttrandefriheten i Kina.

Bland många möten tänker vi på ett 2009 på Pekinguniversitetet eller Beida. Klassisk mark. Därifrån utgick studenternas fjärde majrörelse 1919 som en moderniserande impuls. Och där har flera protester startat under kommunistpartiets era sedan 1949.

I denna smältdegel började Cecilia Lindqvists livslånga Kinaäventyr för 60 år sedan. Hon visade den enkla länga där hon och dåvarande maken Sven tilldelats ett dragigt rum. Cecilia läste kinesiska och musikhistoria. Hon berättade om övervakningen.”Och läraren i kinesiska matade oss med politiska floskler. Efter mycket tjat fick vi även lära oss vardagsord.”

Detta var mitt under den stora svälten som Mao Zedong utlöste i en hejdlös iver att modernisera. Unga Cecilia förstod inte att människor runt omkring henne var svårt undernärda. När hon såg dem riva ner grenar från träden begrep hon inte att de skulle äta löven. Efter ett halvårs mager kost började hon själv tappa håret. Grav proteinbrist, sade doktorn.

Men trots allt kallade hon sin första vistelse 1961-82 ”en gyllene parentes”. Det var då som fröna såddes till hennes mästerverk som mognade årtionden senare.

En massa humaniora hade hon läst in och även studerat musik i Europa före Kina. Oväntat blev hon enda eleven någonsin – kinesisk eller utländsk – på det exklusiva institutet för qinforskning i Peking. Genom lärarna där och de ytterst strikta, närmast meditativa övningarna kom hon allt närmare en tretusen år gammal kultur.

Vi undrade om hon överfört qinövningarnas tidsödande disciplin på skrivandet. Hon höll med om att hon hade skyhöga krav. ”Jag skriver jättefort, sedan skriver jag om och om igen och tar bort.” Det blev en lätt prosa, men själva forskningen var på hög akademisk nivå.

Efter Peking var det hon som introducerade kinesiska som ett val på svenska gymnasier. Hon skrev kinesiska tecken på svarta tavlan med sådan iver att hon fick tio års lungproblem av kritdammet. Men elevernas frågor knuffade henne närmare ”Tecknens rike”.

Hon nämnde ibland inspirationen från sin förste lärare i kinesiska, lingvisten Bernhard Karlgren som avled 1978. Han blottlade den forntida kinesiskan och är därför högt värderad i Kina. Samma ställning har hon nu själv när det gäller tecknen och nyheten om hennes död spreds snabbt på kinesiska sociala medier.

Cecilia Lindqvist sade att kineserna har uppfattat sin egen kultur som underlägsen den dynamiska västerländska. När det då kommer en västerlänning och hyllar deras eget arv blir de förvånade och glada. Efter vågen av konsumism och västerländskt inflöde söker sig nu många kineser tillbaka till rötterna.

Vare sig det var i Peking eller Älvsjö var hon ivrig att uppdatera oss om framgångarna för hennes böcker i Kina. I början fick hon ändå kämpa för att få ut sina honorar. Ofta var hon så fokuserad på sitt och på akademiskt skvaller att hon glömde att fråga hur det gick för oss. Men vi var ju så fascinerade av hennes genombrott.

Vi tänker åter på vårt långa samtal vid den stilla sjön på Beida. Hon beskrev sin jakt på traditionella pappersklipp bland bondkvinnorna i bergen. Hon fick den där lysande blicken och vi anade en ny bok. Men med många engagemang och sviktande hälsa på sistone blev den inte färdig. Säkert hade hon gjort något alldeles underbart av den också.

Agneta Engqvist

Göran Leijonhufvud

Cecilia Lindqvist 1932-2021

+ Författare, sinolog, lärare, fotograf. + Studerade konstvetenskap, litteraturhistoria, nordiska språk, historia och kinesiska. + Fick professors titel. + Bröt pedagogisk mark med undervisning i kinesiska för gymnasieelever. + Körde allltid sin Volvo Duett från 1966.

Många olika vägar in i Kina för svenska företag (ny bok)

Min recension idag i KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

Vad allt har inte svenska företag stött på i Kina? De har mötts av öppna famnen och av nyfikenhet, men också av motspänstiga myndigheter, utstuderade lurendrejerier och ibland rena gangstermetoder. Påfallande är också hur nästan alla hittat sin egen väg in i landet. Det finns så många olika lösningar.

Detta framgår i Bengt Johanssons nyutkomna bok med den något förbryllande huvudtiteln ”Det förflutna var ljust – framtiden oviss”. Undertiteln ”Om svenska företag i Kina” säger mer.

RECENSION AV GÖRAN LEIJONHUFVUD

Bengt Johansson har all heder av sin undersökning. Basen är hans egna erfarenheter som diplomat med placeringar ibland annat Hongkong, Peking och som generalkonsul i Shanghai. Han började som Kinahandläggare på Exportrådet.

Han har valt att undersöka 20 stora bolag och 20 medelstora företag och teckna deras historia i Kina fram till 2020. Det är ett rinligt urval även om antalet svenska företag som har bolag i Kina idag beräknas till 450.

Nästan varje berättelse i boken bygger på intervjuer som Bengt Johansson gjort med nyckelpersoner. Det är bra att han inte vänt sig till företagsledare (annat än i mindre bolag) eller till talespersoner i Sverige. Han har i stället letat upp de utsända som lett respektive företags arbete på marken i Kina i viktiga skeden.

Här gör jag i min tur ett subjektivt urval av bolag med talande exempel. Med Bengt Johanssons hjälp blir det en historisk skiss som kan hjälpa företag att tackla utmaningar som väntar på den speciella kinesiska marknaden.

Den svåra början

Början blev riktigt svår för de två första svenska samriskbolagen Sino Swed Pharmaceutical Corporation (SSPC) och Shougang-Kanthal. Båda invigdes med pompa och ståt av statsminister Ingvar Carlsson på plats i april 1987. Sedan började barnsjukdomarna. De blev också lurade av sina partner på liknande sätt. Men SSPC blev riktigt lönsamt medan Shougang-Kanthal avvecklades.

SSPCvar en unik kraftsamling av fem svenska läkemedelsbolag med Astra och KabiVitrum som främsta intressenter de första åren. De fem stod för 50 procent av kapitalet. På den kinesiska sidan var det också fem lokala bolag som delade på 50 procent. Samriskbolaget öppnade fabrik i Wuxi.

Samriskbolaget blev en motor för svensk medicinsk industri i Kina. Det ledde till att läkemedel ökade till drygt 20 procent av svenska exporten. Ökningen kom till stor del tack vare Losec, läkemedlet från Astra som minskar mängden syra i magen. Det dröjde innan kineserna lyckades kopiera det.

Men de första åren för SSPC kantades av stora problem med det ovana 50-50-ägandet. Frédéric Cho arbetade där som tolk i början och berättar för Bengt Johansson att  ”det var ändlösa styrelsemöten”.

Per Torstensson var i praktiken chef för den svenska delen under flera år. Han säger till Bengt Johansson att det inte var något fel på kineserna i ledningen. När de nådde högre nivåer var de tvungna att bli partimedlemmar. Alla tre kineser han hade som vd för bolaget var duktiga och hade bolagets bästa för ögonen.

Hemmachefer bromsade

Problemen handlade enligt Per Torstensson allt oftare om kontakterna med de svenska huvudmännen. Till exempel ville  Kabis dotterbolag Vitrum inte låta Wuxi starta produktion som bolaget själv misslyckats med i Sverige.

Astra bröt sig ur när de planerade att lansera Losec och anade att det skulle bli en stor framgång. ”De ville behålla vinsten själva. Helt förståeligt”, enligt Per Torstensson.

Senare övertog Pharmacia & Upjohn den svenska ägarandelen och fick då 51 procent av aktierna och numera är bolaget helägt av tyska Fresenius. Men den svenska fanan vajar fortfarande vid entrén tack vare företagets namn och starka varumärke.

En skönhetsfläck som enligt Bengt Johansson var typisk för flera svenska investeringar var när den kinesiska finanschefen i SSPC i början av 00-talet avslöjades för att han startat en egen tillverkning av samriskbolagets produkter.

Bakslag för Kanthal

Ett liknande bakslag drabbade Kanthal. Av alla svenska samriskbolag i Kina var det Kanthal som var först med att få igång produktion. Partner var ståljätten Shougang i Peking och samarbetet gällde produktion av värmetrådar till brödrostar, hårtorkar och liknande.

Efter några år avslöjades att Shougang gick bakom ryggen och sålde värmetråd i konkurrens med sitt eget samriskbolag. Till slut såg Kanthal ingen annan utväg än att begärna samriskbolaget i likvidation 1998.

SKF rullar in

När vice premiärministern Zhu Rongji besökte Sverige 1992 insisterade han på att få besöka SKF. Han sade att han som ung ingenjörsstudent bara ägt en bok, nämligen SKFs verkstadshandbok om kullager. Han hade läst den boken gang på gang och det svenska företaget blev en del av hans världsbild.  Zhu Rongji föreslog att SKF skulle börja tillverka i Kina. Han lovade ett positivt resultat för bolaget.

Första försöket blev ett samriskbolag 1996 tillsammans med en fabrik under järnvägsministeriet. Steg för steg tvingades SKF åtgärda överbemanningen och då höjdes också kvaliteten.

Numera gäller SKFs investeringar i Kina bara helägda bolag. Tillväxten gick från nästan noll till i genomsnitt 25 procent per år mellan 1990 och 2010. Kina blev en av koncernens tre viktiga marknader.  

Ericssons genombrott

Under de flesta åren sedan genombrottet i Kina på slutet av  1980-talet var Kina Ericssons näst största marknad efter USA, påminner Bengt Johansson. Nedgången har kommit på senare år med skärpt lokal konkurrens, inte minst från Huawei.

Hursomhelst tog den anrika koncernen tog med sig ett dussintal av sina underleverantörer till Kina när det begav sig, påpekar författaren. Kina utnyttjade nämligen åren före sitt inträde i WTO 2001 till att ställa krav på lokalt innehåll – något som inte skulle ha gått efter inträdet enligt handelsorganisationens regler.

Därför uppmanade Ericsson 1997 helt sonika sina svenska underleverantörer att flytta med till Kina om de ville få nya ordrar. De företag som följde rådet var också fria att sälja till många andra kunder i Kina.   

Bland  alla försök och experiment som Ericsson och underleverantörerna gjort håller Bengt Johansson fram tillverkningen av basstationer i Nanjing som ett av de mest lyckade. Den fabriken invigdes 1994 och är ett samriskbolag mellan Ericsson och det lokala bolaget Panda som var inriktat på militär elektronik.

Unik sammansättning

Bolaget fick en unik sammansättning där Ericsson och Panda kontrollerade 49 procent var. Resterande två procent låg hos den Hongkongkinesiska affärskvinnan Alice Cheng i en roll som vågmästare. Både Ericsson och Panda har uppvaktat henne. Hon anses ha kontakter på hög nivå i Peking och kom att bli en rådgivare till Ericsson. 

Chef för fabriken i Nanjing under många år var Arvid Jauring. Han intervjuas i boken och berättar att Ericssons ledning inte var helt nöjd med fabriken och flera gånger försökte stänga den, kanske för att koncernens motsvarande fabriker i Gävle och Kumla tappade order. Arvid Jauring höll emot. Han såg tillverkningen i Nanjing som ett sätt att både sänka kostnaderna och vara kvar på Kinamarknaden.  

En annan inriktning som Jauring drev på fabriken i Nanjing var att ersätta utlänningar på expatkontrakt med lokala kineser. Nanjing har flera bra universitet och Jauring fann att de som kom därifrån var lika duktiga och betydligt billigare än utländsk arbetskraft.

Fabriken utvecklades allt bättre men det är klart att det  svenska innehållet i produktionen tunnades ut. Det gällde också koncernens övriga verksamhet i Kina. När antalet utsända svenskar gradvis minskade stängdes också den svenska skolan i Peking 2015. Ericsson hade lagt grundplåten till skolan och sponsrat den tillsammans med Volvo och andra.

Även andra svenska bolag har numera med färre expats.

Helägda dotterbolag nya normen

Efter flera tråkiga erfarenheter för svenska samriskbolag visar boken varför de flesta numera väljer att etablera sig i Kina med helägda dotterbolag. Men samtidigt finns det även idag svenska investerare som driver samriskbolag i landet. Det handlar då ofta om mindre privatföretag på båda sidor.

Ett sådant exempel är affärsmannen Johan Sandberg med Indusec AB som tillverkar larmutrustningar tillsammans med en kinesisk företagare. Tillverkningen sker numera i Pekingtrakten. Tidigare hade han en annan småskalig kinesisk affärsman som partner från starten i Yangzhou 2011.

Han berättar så här för Bengt Johansson: ”Det har varit upp och ner. Joint venture är inget jag rekommenderar. En kinesisk affärsman vill ha snabba beslut och är benägen att ta stora risker. Det är som att spela på lotteri och tro att man alltid har turen med sig.”

Johan Sandberg fortsätter:

”För en kines finns det inte några fasta tillgångar. Huset kan tas ifrån en och pensionen är osäker. Det är till och med osäkert om man kommer att få en pension. Har du pengar gäller det att omsätta dem snabbt, i morgon kan de vara borta.”

Uppgraderingar kring OS 2008

Ungefär samtidigt med OS i Peking 2008 kom fler uppgraderingar för utländska bolag. Den nya arbetslagstiftningen gjorde att förhållandena blev mer uppstyrda och kvaliteten på de kinesiska underleverantörernas produkter steg snabbt.

”De gick direkt från stampat jordgolv till högteknologisk tillverkning”, säger Lars Darvall. Han var chef för Exir i Wuxi, ett företag som tillverkar olika verkstadsprodukter för svenska uppdragsgivare.

”Vilda Östern”

Andra bolag har mörkare erfarenheter från mitten av 00-talet. Under rubriken ”Vilda Östern” skildrar Bengt Johansson flera incidenter som antydde att de kinesiska myndigheterna såg genom fingrarna med många av de kinesiska företagens metoder gentemot utländska bolag. Det var också meningslöst att ta saker till polisen eller domstolarna.

Det svenska stålföretaget Inexa drog inte jämnt med sin partner, ett kinesiskt privatföretag. En flerårig tvist slutade med att partnern skickade ett gäng slagskämpar som gick bärsärkagång på fabrikens område i Nantong. Samtidigt råkade Bulten i Peking ut för flera grova utpressningsförsök.

Ikea i den nya ekonomin

Bengt Johansson skriver att ”världsutställningen i Shanghai 2010 markerade både slutet på den stora expansionsfasen för utländska företag och starten för den nya kinesiska konsumentdrivna ekonomin. Alibabas e-handelsbolag Taobao blev alla kinesiska konsumenters favoritbolag.

Ett par svenska bolag som har kunnat rida på den vågen är Ikea och Volvo Cars, det senare numera i kinesisk ägo.

Ikea öppnade sitt första kinesiska varuhus 1998 i Shanghai. Starten var trög, bland annat därför att flera tillverkare av kopierade Ikeamöbler dök upp i grannkvarteren. Ikea svarade med att sänka priserna så att kopiering blev olönsam. Samtidigt trendade nordisk design. Möbeljätten når nu även ut med varuhus i medelstora städer, framhåller Bengt Johansson.

Författaren har även fingranskat koncernens räkenskaper och drar slutsatsen att Ikea inte bara är den största svenska investeraren i Kina utan också gör en ordentlig vinst där. Bakom det ligger också de sex stora shoppingcentra under namnet Ingka som Ikea öppnat i anslutning till några av sina 32 varuhus i landet. Med varuhusgruppens 16 000 anställda är Ikea också den största svenska arbetsgivaren i Kina, påpekar Bengt Johansson.

Funderingar kring Volvo Cars

Bengt Johansson funderar mycket kring framgångarna för Volvo Cars efter att kinesiska Geely köpte bolaget 2010:

”Det är svårt att göra annat än att ta av sig hatten för Volvo Cars.”

Han hänvisar till att företaget har totalt 42 000 anställda (uppgift från 2019) att jämföra med 18 000 anställda 2010. Och Sverige är den stora vinnaren, enligt författaren.

Men han skriver också att ”ändå kan man känna en gnagande känsla av att verksamheten i Sverige kanske inte är nödvändig om Geely av andra skäl hamnar i trängt läge, som Ford gjorde”.

Bengt Johansson påpekar också att vi ännu idag inte vet om Geelys grundare och ordförande Li Shufu är ett redskap för den kinesiska regeringen eller om han har en egen maktbas.

Många vägar för svenska företag

Det sammanlagda intrycket av Bengt Johanssons inventering är hur många olika vägar som de svenska företagen hittat in i Kina, Det finns så många olika lösningar, nästan ingen är den andra lik.

En unik variant är skogs- och hygienbolaget SCA som landat  som ett kinesiskt bolag i Kina.

Ulf Söderström på SCA uppvaktade det kinesiska mjukpappersföretaget Vinda i flera år för att fördjupa samarbetet. Vad Vinda hade som var attraktivt för SCA var en stor försäljningsorganisation på sin hemmaplan och en dokumenterad förmåga att effektivt bygga upp industrier för mjukpapper.

Vad SCA kunde erbjuda var avancerade hygienprodukter,  innovationsförmåga och upparbetade marknader i hela Asien.

Resultatet blev till slut att SCA sålde sin verksamhet i Kina och Asien till Vinda. I gengäld köpte SCA 51 procent av det kinesiska företaget och uppträder nu som Vinda på marknaden.

”Nu när vi ser i facit var det kanske den mest innovativa lösningen ett svenskt företag gjort i Kina”, skriver Bengt Johansson. Modellen används nu av Business Sweden som ett idealfall för hur ett svenskt företag kan agera som ett kinesiskt och skaffa sig de fördelar som bara kinesiska företag har.

Recensentens slutomdöme

Med så mycket materia att bita i är Bengt Johanssons bok på 199 sidor naturligtvis inte den definitiva berättelsen om svenska företag i Kina under drygt 40 år av kinesiska reformer. Det kan man inte begära. Samtidigt blir texten ibland väl rapsodisk när det gäller några av de stora företagen. Och temat i titeln ”Det förflutna var ljust – framtiden oviss” utvecklas inte heller på allvar.

Boken kommer inte att vinna några designpriser och språket kunde ibland ha putsats ett snäpp till. Men den är skriven med gott humör och Bengt Johansson ger oss många nya och fina inblickar i affärsklimatet hos världens snart största ekonomi. Han breddar vårt vetande.

Arkeologin ett nytt globalt vapen för Kinas revanschism

Min artikel i Dagens Nyheter den 20 juni:

Arkeologin har lite oväntat blivit ett sätt för Kina att stärka sin globala maktställning. Offensiven kuggar in i det gigantiska Sidenvägsprojektet, och kan tillföra en portion mjuk makt. Syftet är att skriva om historien och utmåla Kina som pådrivare för välstånd, fred och politisk stabilitet, skriver Göran Leijonhufvud. 

Det finns verkligen inga gränser för vart kinesisk vetenskap är på väg. Den är med och mutar in rymden, alldeles nyligen med en sond på Mars. Men den går också under jorden på hela vår planet i en målmedveten jakt på fynd som kan stärka Kinas ställning.

Regimen vill visa att landet delar en kulturell gemenskap med många andra länder och därmed vinna inflytande och skapa intressesfärer. De kinesiska arkeologiska projekten ökar därför snabbt i omvärlden.

Kinesiska arkeologer i det starka solljuset under en pressvisning 2019 vid utgrävningarna av den tvåtusen år gamla staden Mingtepa i Uzbekistan. Projektet har pågått sedan 2012 som ett samarbete mellan Kina och Uzbekistan. Mingtepa var en knutpunkt längs den gamla Sidenvägen från Kina till Europa.

Offensiven kuggar in i det gigantiska sidenvägsprojektet, det vill säga president Xi Jinpings långt gångna planer på ett nät av förbindelseleder som strålar ut från Kina med ett brett utbud av infrastruktur.

Den arkeologiska diplomatin skulle kunna mildra intrycket av Sidenvägsprojektets hårda ekonomiska och militärstrategiska målsättningar. Den kan tillföra en portion mjuk makt. Men den politiska agendan är ofta uppenbar.

”Den underförstådda målsättningen med dessa utgrävningar med kinesiska deltagare i Centralasien är att gradvis skriva om historien och beskriva Kina som pådrivaren för välstånd, fred och politisk stabilitet längs den gamla Sidenvägen”, skrev arkeologerna Michael Storozum och Yuqi Li i den ledande tidskriften Archeologies i fjol.

Det är en trestegsraket. Första steget tas hemma för att stärka bilden av kontroll över hela det område som utgör dagens Kina. Den ska legitimera den rörelse västerut som pågått i ett par tusen år i gränstrakter som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Expansionen har skett med framstötar men också med långa perioder av reträtt och bristande kontroll.

Jag blev påmind om den utvecklingen i våras. Då kom den årliga officiella tio i topp-listan för Kinas viktigaste arkeologiska upptäckter på hemmaplan 2020. Fyra av fyndplatserna bekräftar på olika sätt det kinesiska rikets kontakter västerut.

Andra steget är att inleda grävprojekt i grannländer som Uzbekistan, Pakistan, Indien och Bangladesh.

Tredje steget är att gå ut i världen och hitta samarbeten. Ibland är det bara för att vinna vänner genom att bjuda på den arkeologiska spetsteknologi som Kina utvecklat under de senaste årtiondena.

Men ofta är syftet att förmedla att Kina tidigare var en stormakt som lämnat spår efter sig även på främmande kontinenter som Afrika eller Amerika. Där finns ett element av revanschism efter att Kina, länge världens största ekonomi, blev överkört av västerländska makter på 1800-talet och hamnade i ett halvkolonialt tillstånd.

Kinas arkeologiska samarbeten omfattar till exempel sökningar efter försvunna kinesiska skepp utanför Kenya, friläggning av ett gammalt buddisttempel i Bangladesh, grävningar vid Luxor i Egypten och utforskningar av Mayakulturens lämningar i Honduras, Mexiko och Belize. Jag skulle lätt kunna ge ytterligare ett tjog exempel.

Det var en svensk som för hundra år sedan satte fart på den moderna kinesiska arkeologin. Johan Gunnar Andersson, allmänt kallad ”Kina-Gunnar” på hemmaplan, var anställd av den kinesiska regeringen som geolog. Hans kartläggningar ledde honom också till arkeologiskt intressanta platser.  

Mest berömd är upptäckten och utgrävningen av stenåldersbyn Yangshao i provinsen Henan som Andersson ledde 1921. Fynden visar en förhållandevis tidig civilisation. Bilden av det äldre Kina var annars ett enkelt och barbariskt samhälle. Upptäckten av Yangshaokulturen födde en nationell stolthet och inspirerade till nya upptäckter.

Johan Gunnar Andersson hade svensk finansiering. En entusiastisk supporter var kronprinsen, sedermera kung Gustaf VI Adolf. Han deltog i en av Anderssons utgrävningar 1926. Tillsammans såg de till att starta Östasiatiska museet i Stockholm med Andersson som chef.

När kommunistpartiet kom till makten i Kina 1949 vidtog arkeologisk stiltje. När disciplinen började vakna till liv igen på 1980-talet var inriktningen först lika navelskådande som före 1949. Det handlade om att belysa en högststående flertusenårig civilisation. Underförstått skulle fynden också gärna bekräfta den etniska majoritetens överlägsenhet, det vill säga hanfolket, dem som vi i dagligt tal kallar kineser.

Ett aktuellt exempel är regionen Xinjiang, tidigare känt som Östturkestan. För att kontrollera de lokala uigurerna och kazakerna tillgriper regimen idag inte bara interneringsläger och andra starkt ifrågasatta metoder. Den förlitar sig också på arkeologin.

Kommunistpartiets ledning i regionen gick 2016 öppet ut och beordrade arkeologerna att använda kulturella reliker för att slå fast att Xinjiang varit en del av Kina i åtminstone tvåtusen år. Arkeologin måste trycka ner separatismen var budskapet. Lokala fynd av antika skålar målade på kinesiskt vis blev avgörande bevis. Fynd av gamla uiguriska föremål nämndes inte.

Det var i takt med att Kinas ekonomi började expandera utomlands på 1980-talet som arkeologin följde med. Och 2016 kunde Wang Wei, föreståndare för Institutet för arkeologi vid samhällsvetenskapliga akademin i Peking, konstatera:

– Nu har vi kapacitet att hjälpa andra. Vi har pengarna, teknologin och färdigheterna. Vi är redo att gå ut i världen.

Ögonbryn höjdes när kinesiska arkeologer 2016 började arbeta med den begravda bronsåldersstaden Rakhigarhi i norra Indien – alltså ett samarbete i ett grannland som Kina länge haft ett spänt förhållande till.

Utgrävningen var något av en milstolpe i en 30-årig upprustning av kinesisk arkeologi som började med att hundratals egna specialister lärdes upp både hemma och utomlands.

– Vårt problem var att vi saknade kunskap om andra länder, sade Wang Wei vid ett pressmöte inför utgrävningen i Indien.

Redan 2003 upprättade kinesisk arkeologi en stödjepunkt i England. Pekings universitet bildade tillsammans med University College London ett Centrum för Kinas kulturarv och arkeologi.

I de högtflygande planerna för centret ingår fortfarande enligt hemsidan att ”utveckla en global förståelse för hur Kinas kulturella och ekonomiska förflutna på ett fördelaktigt sätt kan återspeglas i dagens politik, kulturarv och turism”.

Att upprätta sådana kollegiala akademiska samarbeten ingår i Kinas påverkansoperationer utomlands. Men centret spelar också en stor roll i utbildningen av den nya generationen kinesiska experter.

— Kinesiska arkeologer är idag väl så kunniga och avancerade som kolleger från länder med större erfarenhet som Storbritannien, Tyskland och USA, säger professor Dorian Fuller. Han är föreståndare för centret i London och följer de globala kinesiska insatserna.

Utgrävningarna i norra Indien är ett intressant exempel. Indierna fokuserade på det ämnesmässiga samarbetet och bortsåg från de politiska och militära spänningarna. De kinesiska arkeologerna kom till projektet i Indien 2016 med de absolut senaste teknikerna. Indisk arkeologi hade inte samma resurser. Den kinesiska sidan kunde däremot slanta upp. Men pandemin och politiska spänningar gör att den kinesiska insatsen kommit i skymundan.

Däremot har de kinesiska grävprojekten i den tvåtusen år gamla bosättningen Mingtepa i Uzbekistan blivit mycket uppmärksammade. Platsen var en viktig knutpunkt längs Sidenvägen i den tättbefolkade Ferghanadalen.

Kineserna bidrog bland annat med en nyutvecklad skyffel, avancerade mätmetoder och datorkraft. Därefter har båda sidor kunnat slå fast att Mingtepa var en mycket större stad än man trott.

Ett sidoprojekt kom i fjol fram till att ris av typen Japonica odlades i sydöstra Uzbekistan för nästan tvåtusen år sedan. Det ska ha kommit från sydvästra Kina.

I sin offensiv söker Pekings utsända tecken på kinesisk närvaro eller påverkan. Temat för flera projekt i Kenya har varit att söka efter skeppsvrak från 1400-talet då Kina hade världens överlägset största handelsflotta.

På vissa kenyanska öar finns fortfarande människor med asiatiska anletsdrag som tror att de härstammar från kinesiska sjömän som för mycket länge sedan kapsejsat i närheten. 

Den kinesiske arkeologen Li Xinwei, med ficklampan, och hans honduranske kollega Jorge Ramos undersöker de underjordiska resterna av ett palats för en hög ämbetsman i det forna Mayariket. Från en utgrävning i Copan, Honduras. Foto: Chinese Academy of Social Sciences. 

Vanliga destinationer för kinesiska arkeologer är även Mexiko, Honduras och Belize och fyndplatserna där för det gamla indianska Mayariket. De frågar till exempel varför konsten i Maya på 400-talet plötsligt börja inkludera buddistiska symboler.

De pekar också på det tidigare gemensamma skicket i Maya och Kina att begrava bemärkta personer svepta i dräkter av jade. Det finns teorier om ett gemensamt ursprung i Östasien. Fascinerande tanke, men inte prövad på allvar.

Peking ägnar också stora resurser till att utveckla marin arkeologi, uppenbarligen för att bevisa att kinesiska fartyg en gång dominerade Sydkinesiska sjön. Kinesiska medier uppger idag att det finns hundratals äldre skeppsvrak i dessa farvatten. De ska stötta Kinas territoriella anspråk på nästan hela Sydkinesiska sjön – i strid med grannstaterna och i strid med ett utslag från internationella domstolen i Haag. 

De kinesiska ledarna har alltså ofta en klar politisk agenda med de arkeologiska samarbetena utomlands. Samtidigt gör de utsända experterna ibland avgörande genombrott som betyder mycket för de olika värdländernas självsyn.

Ett exempel är som sagt Mingtepa i Uzbekistan. Ett annat är tidsbestämningen och utvecklingsnivån för det gamla kungariket Malindi i dagens Kenya.

Ytterligare en framgång är undersökningarna av ruinerna i Copán i Honduras, huvudstad i ett mayarike som gick under på 800-talet. Där har arkeologen Li Xinwei kunnat besvara många frågor kring mayafolkets syn på världsalltet och uppfattningar om gudakonungar, men även i detalj kunnat beskriva den begravda arkitekturen.

..

Kinas Kommunistparti firar 100 år men möter mer motstånd utomlands

Min artikel i dag i KinaNytt (Sweden-China Trade Council):

Inför 100-årsdagen för Kommunistpartiet den 1 juli går den kinesiska regeringen in i ett mera komplicerat skede utomlands och stöter på motstånd och bakslag på flera håll. Särskilt intressant är förhållandet till EU.

Kinas Kommunistiska Parti (KKP) har haft en färgrik historia med flera oväntade och våldsamma vändningar – ideologiska såväl som taktiska. Efter årtionden av inbördeskrig och andra umbäranden sitter partiet sedan 1949 vid makten i världens folkrikaste land.

ANALYS AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Enpartistaten har i stort sett lyckats leda Kina ut ur djup fattigdom och samtidigt ut i världen, för att ge en minihistorik. Startpunkten för framstegen var en pragmatisk öppning för utländska investeringar i början av 1980-talet. Efter fyra årtionden av rekordhög tillväxt hävdar Kommunistpartiet allt mer offensivt Kinas rätt att ta den globala ledarrollen.  

Det är president Xi Jinping som de senaste åtta åren har drivit Belt and Road Initiative (BRI), ibland kallat Sidenvägsprojektet. Tanken är att skapa korridorer och farleder som strålar ut från Kina med ny infrastruktur och andra projekt. Med stora krediter har den kinesiska regimen kunnat skaffa sig inflytande i ett hundratal länder i Asien, Afrika och Latinamerika och även etablerat några brohuvuden i Europa. 

Samtidigt lockar Kinas stora och växande marknad västerländska företag och Kina vill skaffa sig råvaror och teknologi i industriländerna. För bolag med globala ambitioner är en närvaro i Kina en nödvändighet. Landets solida återhämtning under pandemin har befäst det förhållandet.

Repetition inför Kommunistpartiets 100-årsdag

Såhär ett par veckor före den stora partifesten ser dock den kinesiska offensiven i världen ut att bli mer ifrågasatt i flera länder.

Italiensk omsvängning

Ett aktuellt exempel är Italien, som 2019 blev det första G7-landet att skriva under ett BRI-avtal med Peking. Det var en populistisk koalitionsregering i finanskrisens Italien som närmade sig det resursstarka kinesiska biståndsprogrammet. Därmed kom Italien en tid i förgrunden för Kinas globala strävanden.

”Det öppnade en geostrategisk klyfta mitt i Europas hjärta”, sade nyligen Lia Quartapelle, ledamot av parlamentets utrikesutskott för socialdemokratiska Partito Democratico. Mellan 2000 och 2019 seglade Italien upp som tredje största mottagare av kinesiska investeringar i Europa efter Storbritannien och Tyskland.

Men under pandemin har EU kommit till Italiens undsättning med stora krediter och sedan ett halvår styr en ny nationell samlingsregering i Rom med Mario Draghi som premiärminister. Han är känd som eurons räddare under sin tid som chef för Europeiska centralbanken.

 

Symboliskt ingripande

 

Mario Draghi har symboliskt gjort slut på den italienska uppvaktningen av regimen i Peking och kallar landets nya utrikespolitik ”mycket pro-europeisk och pro-atlantisk i linje med Italiens historiska förankring”.

En tydlig markering var när han stoppade Shenzhen Investment Holdings, där kinesiska staten är delägare. Bolaget ville köpa 70 procent av privatägda LPE i Milano, ett företag som tillverkar halvledare som ju är en globalt eftertraktad bristvara. Men premiärministern såg till att det inte blev någon affär alls.

Det ingripandet var en vändpunkt för Italien och troligen en vändpunkt för hela EU, säger italienska diplomater till Financial Times. Vad gäller BRI-avtalet anser den italienske ekonomen och kinakännaren Michele Geraci att det är tekniskt giltigt men att det tappat sin innebörd för Italien.

Tre exempel

Det finns ytterligare tecken på hur marken skiftar under fötterna på Kina i Europa. Här är tre exempel:

Litauen har dragit sig ur gruppen “17+1” som samlar Kina och länder i centrala och östra Europa. Vidare är det kraftiga folkliga protester i Ungern mot ett stort kinesiskt universitetsbygge i Budapest. Och det är kris i Montenegro kring ett överambitiöst kinesiskt motorvägsbygge som nu helt avstannat. Krediterna från Kina har tagit slut. Montenegro orkar inte amortera och projektet är inte ens halvfärdigt. Skiljedom väntar i Peking.

Även Kinas förhållande till EU som helhet krisar. Alldeles vid årsskiftet slöt EU och Kina investeringsavtal efter år av svåra förhandlingar. Nu är avtalet helt lagt på is. Både EU-kommissionen och Europaparlamentet vägrar att godkänna det så länge Kina bibehåller sanktionerna mot EU-parlamentariker och akademiker, som till exempel den svenska kinaforskaren Björn Jerdén. Detta är svaret på EU:s sanktioner mot Kina.

Det var Tyskland och Angela Merkel som drev på för att till slut föra avtalet i hamn efter åratal av mödosamma förhandlingar. Tyskland månar om sin stora bilexport till Kina – och få länder kan bortse från den kinesiska marknaden.

Handeln ökar

Den kinesiska handeln med EU och övriga världen ökar dock med stora siffror i takt med höjd efterfrågan när många ekonomier öppnar upp samtidigt som pandemin verkar klinga av. Kinas export ökade med 28 procent i maj och importen med 51 procent.

De europeiska företagen i Kina ser alltmer optimistiskt på framtiden. Det framgår av den årliga enkäten från European Union Chamber of Commerce om affärsklimatet i Kina. 585 medlemsföretag deltog.

När bolagen summerade 2020 fann tre av fyra att de oväntat gått med vinst under första året med corona. Nu tror 68 procent på fortsatt tillväxt. Bara 9 procent överväger att flytta nuvarande eller planerade investeringar ut ur Kina.

Samtidigt klagar många företag på en alltmer politiserad affärsmiljö och uppfattar att de verkar på en ojämn spelplan.

Joe Biden driver på

I den globala politiken kan de kinesiska ledarna konstatera att USA och EU blåser nytt liv i gamla band sinsemellan. Under den gångna helgens toppmöte i Wales har G7-länderna samordnat och skärpt sin linje gentemot Kina både när det gäller handelsfrågor och mänskliga rättigheter. G7 samlar USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Kanada och Japan – det vill säga de rikaste demokratierna. Även EU:s högsta ledare var med på mötet.

Det är USA:s nye president Joe Biden som driver på samtidigt som den snart avgående Angela Merkel dämpade några av de starkaste formuleringarna i kritiken mot Kina.

Joe Biden kommer att få ett nytt redskap från kongressen i Washington. Både demokrater och republikaner i senaten röstade i förra veckan igenom en svepande lag som anslår 250 miljarder dollar för att bemöta och tävla med Kina. Den kallas ”lagen om innovation och konkurrens” men riktar udden mot Kina. Återstår för representanthuset att bekräfta detta steg.

Anti-sanktionslag berör företag

Samtidigt kontrade den kinesiska nationella folkkongressen med en ”anti-sanktionslag” som kan beröra alla företag eller individer som anses medverka i ekonomiska sanktioner mot Kina. Enligt en uttolkning kan till exempel textilföretag som bojkottar bomull från den kinesiska regionen Xinjiang utvisas och få sina tillgångar beslagtagna.

På G7-mötet fick Joe Biden med sig de andra ledarna om en infrastrukturplan på 100 miljarder dollar. Den ska ge bistånd till utvecklingsländerna och tävla med Xi Jinpings sidenvägsprojekt.

Även militärt ökar spänningen mellan USA och Kina, framför allt kring Taiwan. Häromdagen instruerade USA:s försvarsminister Lloyd Austin att alla inom militären måste se Kina som det främsta strategiska hotet och handla därefter. De ska prioritera att hålla jämna steg med Kinas upprustning.

En mer älskvärd linje?

Han fick svar direkt i en ledarartikel från nyhetsbyrån Nya Kina som ansåg att i stället för att blåsa upp Kinas expansion borde den amerikanske ministern påminna sig om vem det är som har 800 militära baser över hela jorden, till exempel.

Ett uppmärksammat uttalande av Xi Jinping den 31 maj om hur Kina ska kommunicera med omvärlden skulle kunna tyda på ett försök att dämpa den ibland aggressiva tonen. ”Kina ska vara öppet, självsäkert, ödmjukt och anspråkslöst. En bild av landet som pålitligt, älskvärt och respektabelt ska förmedlas”, sade presidenten vid ett möte med partitoppen.

En del medier i väst har redan tolkat det som en ny kinesisk diplomati. Men de närmaste månaderna får utvisa om det verkligen blir en rörelse bort från den mentalitet av ”vargkrigare” som en yngre generation kinesiska diplomater stolt visat upp de senaste åren. Citatet från Xi Jinping var bara två meningar i ett längre tal som annars framför allt bekräftade den förhållandevis konfrontativa linje han lade fram för fem år sedan. 

Partiledningen går på krokodiljakt

Min artikel idag i KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

De senaste spektakulära ingreppen mot Kinas e-handelskung Jack Ma har fått stor uppmärksamhet. Zoomar vi ut lite kan vi se att det är bara den senaste utvecklingen i en trend som faktiskt började med Xi Jinpings makttillträde 2012. 

Privatiseringen av näringslivet är idag på väg att rullas tillbaka. Privata jättar tvingas eller finner det säkrast att erbjuda statliga företag att ta över delar av sina verksamheter. 

ANALYS AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Jack Ma har länge varit symbolen för lyckade egenföretagare inom teknologi och IT. Intill nyligen satt han på Kinas största privata förmögenhet. Hans bolag Alibaba med utlöpare skaffade sig tidigt en dominant ställning när det gäller näthandel. 

Begreppet ”krokodil” är vanligt i kinesisk politik och ekonomi för att beskriva bolagspampar eller börshajar som hungrar efter mera tillgångar.

Den senaste klart lysande stjärnan i företagsgruppen var intill nyligen det snabbväxande finansbolaget Ant Group.  Gruppen har lånat ut pengar till över 20 miljoner småföretag och 500 miljoner konsumenter. Alla är de kunder som inte skulle ha en chans hos de gamla statliga bankerna.  

Med sin utåtriktade offentliga persona har Jack Ma skaffat sig många anhängare och inte så få kritiker. Men när han tog till orda på en konferens i Shanghai i oktober 2020 gick han uppenbarligen för långt. Han kallade det statliga bankväsendet föråldrat och jämförde med gammeldags pantbanker, det vill säga endast lån mot någon säkerhet. 

Försvann från offentligheten

Samtidigt stod Ant Group inför en börsintroduktion som tippades bli den största i världen någonsin. Men efter brandtalet i Shanghai stoppades introduktionen i sista stund, enligt flera uppgifter på order från allra högsta ort. Jack Ma försvann från offentligheten i veckor, vilket framkallade en skur av spekulationer. 

 

Han håller fortfarande en låg profil, medan regeringen vidtar en rad åtgärder mot hans bolag. Tillsynsmyndigheten dömde Alibaba till att betala en rekordhög företagsbot på motsvarande 23,7 miljarder kronor. Det är straffet för att Alibaba försökte skapa ett monopol. Bolaget förhindrade handlare som vill sälja sina varor på Alibabas plattformar från att marknadsföra dem på rivaliserande näthandelsplatser.

Samtidigt pressar centralbanken på för att Ant Group ska öppna böckerna och lämna över hela sin skatt av konsumenternas låneuppgifter, uppgav Financial Times häromdagen. På så sätt skulle till exempel även de statliga konkurrenterna få tillgång till dessa. 

 

Jack Ma må ha tänjt på regelverket, men repressalierna mot honom och andra frispråkiga företagsbossar handlar minst lika mycket om att Xi Jinping och Kommunistpartiet absolut inte vill ha något alternativt politiskt maktcentrum. Kinas motsvarighet till de ryska oligarkerna brukar kallas ”stora krokodiler” och partiledningen är definitivt ute på krokodiljakt.  

Tidigare liberal debatt

Det senaste exemplet är Sun Dawu som driver ett framgångsrikt storjordbruk och har byggt en egen stad. I ett par årtionden har han dessutom ordnat plattformar för liberala samhällsdebattörer och reformister i huvudstaden samtidigt som han själv tog universitetskurser i juridik och litteratur på fritiden. Han har även upprätthållit vänskapsband med dissidenter långt efter att de brännmärkts. 

Inte bara Sun Dawu har som stora bolagsbossar sedan början av 2000-talet kommit med synpunkter och pekpinnar om samhällets utveckling i stort. Några har också skänkt pengar till tankesmedjor eller medier, bland annat till finanstidningen Caijing som drev undersökande journalistik.

Sun Dawu greps i november i fjol tillsammans med flera medarbetare. Inte förrän i förra veckan fick vi ett livstecken. Han åtalas enligt polisen för en rad förseelser, bland ”olagliga insamlingar” som är en omskrivning för korruption och/eller överbelåning. En annan åtalspunkt var att han ”obstruerat allmänna nyttigheter” i samband med en marktvist med ett statsjordbruk. 

Den stora kanonen

De senaste åren har alltfler kritiska företagspampar fått hårda straff och många gånger har även deras företag fått lida. Den pensionerade fastighetskungen Ren Zhiqiang, kallad ”den stora kanonen” för sina upprepade angrepp mot regimen på Weibo, den kinesiska motsvarigheten till Twitter. Där hade han 37 miljoner följare. 

Efter att Xi Jinping för fem år sedan uppmanat alla statliga medier att följa partiet i allt ställde Ren Zhiqiang frågan: ”Sedan när har folkets regering förvandlats till partiets regering?” 

Han dömdes i fjol till 18 års fängelse. Då hade han bland annat skickat ett email till elva vänner med nedlåtande omdömen om Xi Jinping efter ett tal av presidenten om hur Kina betvingat coronaviruset. En av vännerna skvallrade.

Det är tydligt att partiet vill statuera exempel och sätta  munkavle på alternativa röster. De ledande affärsmän som profilerat sig mest med synpunkter på regimen ska tystas så att andra håller sig i skinnet. Partiet ökar kontrollen.

Inte bli för stora

Det handlar också om att reglera storleken på privata bolag. De får inte bli alltför mäktiga på hemmaplan som Alibaba.  De får inte heller bli alltför expansiva utomlands som till exempel Wu Xiaohui. Han ägde Anbang, ett av Kinas största försäkringsbolag. När han 2014 köpte Waldorf Astoria i New York, ett av världens mest berömda hotell, tyckte partiledningen att måttet var rågat. Han var under luppen länge tills han 2018 dömdes till 18 års fängelse för korruption.   

Just nu ligger tyngdpunkten i kampanjen för att kontrollera de största aktörerna på internetbolag och finansföretag eller fintech.

Det är intressant att gå tillbaka lite och följa Xi Jinpings inställning till den privata företagsamheten. 2007 nådde han partitoppen som ny medlem av politbyråns ständiga utskott, den innersta maktkärnan. Då uppfattade många att han var en stark förespråkare för att de privata företagen, stora som små, hade en viktig roll att spela. 

Den bilden byggde på att han kom från en framgångsrik period 2002-07 som partichef i Zhejiang, en provins som nästan mest av alla sprudlade av företagsamhet under de nya marknadsekonomiska friheterna. Alibaba och Volvos ägare Geely är goda exempel. Men egentligen har Xi Jinping varit relativt dämpad i sina uttalanden om statliga och privata företagsformer. 

Stärka statliga sektorn

Han spelade sina kort försiktigt tills han hade nått ställningen som partichef och president för tio respektive nio år sedan. Därefter har linjen varit att dämpa den ekonomiska liberaliseringen eller till och med återigen försöka stärka den statliga sektorn som partiet har mer kontroll över. 

Samtidigt har de privata företagen uppmanats att bilda partikommittéer och i alla lägen sätta partiets intressen först. Partiets representant förväntas ha ett ord med i laget i strategiska beslut. Partiet vevar också igång ett särskilt poängsystem med straff och belöningar för företagen. (Se KinaNytt 17 och 18 februari 2020)

En grov tumregel för att beskriva den privata företagsamhetens betydelse har varit sifferserien 60/70/80/90. Privata företag svarar för 60 procent av Kinas BNP, 70 procent av innovationerna, 80 procent av sysselsättningen i städerna, och skapar 90 procent av de nya jobben. Så varför krångla med denna vinstmaskin? Svaret är återigen att partiet vill ha kontroll.

Samtidigt vill ju Xi Jinping uttryckligen ha påhittiga företag som kan driva innovation och göra Kina oberoende från opålitliga utländska företag. Han vill också ha fabriker som på ett lönsamt sätt kan tillverka för inhemsk konsumtion och minska landets importberoende.  

Fler dollarmiljardärer

Oavsett turerna kring storföretagen och krokodilerna växer skaran av dollarmiljardärer. Enligt tidskriften Forbes årliga rikelista gick Peking om New York i fjol och är den stad som har flest personer med förmögenheter på över en miljard USA-dollar. Den kinesiska huvudstaden har 100 och New York 99. 

Förklaringen till Pekings uppsving stavas teknologiföretag, god återhämtning från pandemin och stigande börskurser. Den rikaste människan i huvudstaden är Zhang Yiming, grundare av videodelningsappen TikTok, en världssuccé, och moderbolaget ByteDance. Hans nettovärde är 35.6 miljarder dollar.

Frågan är då om flera dollarmiljardärer är goda eller dåliga nyheter för partiet. Kan det finns nya utmanare – och nya korruptionsfall – bland dessa nyrika personer, de flesta egenföretagare får vi antaga? 

Så försöker Kina söndra och härska i Sverige och Europa

Min artikel i Dagens Nyheter den 21 mars 2021

Se även rättelse efter artikeln

På bred front försöker Kina påverka opinionen i Sverige och knyta kontakter med nyckelpersoner från civilsamhället, forskarvärlden, medier, företag och utlandskineser. Taktiken är inte ny, men har trappats upp på senare år. Bakom står den så kallade Enhetsfronten, ett organ som är allt närmare knutet till det kinesiska Kommunistpartiet.

KINESISKA ENHETSFRONTENS BUDBÄRARE. Kinas förre vetenskapsminister Wan Gang (till höger) besökte Stockholm 2019 som företrädare för ett stödparti under Enhetsfronten. Han fick en dalahäst av Ye Peiquan, ledare för Sveriges Kinesiska Riksförbund och för flera andra grupper för kineser bosatta i Sverige.

”Enhetsfronten är ett magiskt vapen”, säger kinesiske presidenten Xi Jinping med ett citat från revolutionsledaren Mao Zedong. Nu vidgar han det.Sedan 2015 har Enhetsfronten växt till en global spelare i jakt på inflytande och mjuk makt. Syftet är att påverka folkopinionen i respektive land med Kommunistpartiets berättelse om att enpartistaten är klart mer effektiv än ”kaotiska” demokratier i väst.

Offensiven är mycket varierad. Ofta kontaktas nyckelpersoner via ”icke-statliga” eller ”privata” organisationer med ord som vänskap, fred, mellanfolkligt eller ekonomiskt utbyte i namnet. Men bakom står alltid Kommunistpartiet – inte så lätt att veta när resor och arvoden lockar. 

Den bilden förmedlar etikprofessorn Clive Hamilton och kinaforskaren Mareike Ohlberg övertygande och detaljrikt i boken ”Den dolda handen. Hur Kinas kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen” (Daidalos). Den som vill förstå Kommunistpartiets maktspel i världen bör läsa den.

Ett bra komplement är en rapport av Pär Nyrén på tankesmedjan Frivärld: ”Kinesiska Kommunistpartiets enhetsfront – och dess verksamhet i Sverige”. Jag går här vidare från den basen. 

Enhetsfronten fokuserar numera allt starkare på utlandskineserna som är cirka 60 miljoner över hela världen. Kommunistpartiet anser sig ha rätt vägleda dem, även om de saknar kinesiskt medborgarskap. De som  stöder Kommunistpartiet räknas som ”patrioter” och partiet försöker använda dem för påtryckningar i respektive land.

En organisation som varit särskilt aktiv i Sverige är Förbundet för främjandet av en fredlig kinesisk återförening(CCPPNR efter förbundets engelska namn).Huvudsyftet är att främja Taiwans återförening med fastlandet på Kommunistpartiets villkor. 

Svenska CCPPNR har särskilt stark kontroll över Sveriges Kinesiska Riksförbund,den största organisationen för kineser i vårt land. Kinas ambassadör Gui Congyou kallar riksförbundet för CCPPNR:s svenska ”ryggradskraft”. 

Båda grupperna samlas ibland för att studera linjetal av Xi Jinping. De har organiserat möten för Kinas rätt till nästan hela Sydkinesiska sjön och protesterat vid Japans ambassad i tvisten om en ögrupp. De har fördömt humorprogrammet ”Svenska Nyheter” och brännmärkt demokratirörelsen i Hongkong. 

Båda kontrolleras sedan länge av familjen Ye med företagaren Ye Peiquan som verkställande ordförande i Kinesiska Riksförbundet. Han  sitter dessutom i CCPPNR:s centralråd i Kina. 

Kinesiska Riksförbundets stadgar tillåter bidrag även från statliga myndigheter. På hemsidan för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) ser jag att förbundet sedan 2011 fått över 4,4 miljoner kronor. Merparten är ”bidrag för etniska organisationer” som även andra etniska föreningar får. Men pengarna till Kinesiska Riksförbundet har börjat ifrågasättas med tanke på förbindelserna med Enhetsfronten i Kina. 

Samtidigt samlade 43 medlemmar av förbundet ihop 40 000 kronor till ansiktsmasker för intensivvården på Karolinska Institutet i början av pandemin i mars 2020.

Ye Peiquan har också varit aktiv i Nordic Zhigong Association som bildades 2017. Zhigong betyder ”främja rättvisa”. Föreningen vänder sig främst till kinesiska forskare i Norden och säger sig ha drygt 60 medlemmar. 

Föreningen står nära Zhigongpartiet i Peking som har en akademisk bas. När kommunisterna tog makten i Kina 1949 drog de snabbt in partiet under Enhetsfrontens paraply som en maktlös stödtrupp. Dock var partiets ordförande Wan Gang vetenskapsminister 2007-2018. När han besökte Norden sade han att den nordiska föreningen var “oskiljaktig från centralorganisationen”. 

Föreningen har blivit mindre aktiv under 2020. Men ordföranden Cao Yihai, cancerforskare på Karolinska Institutet, organiserade medlemmarna att ta fram behandlingar mot covid i Kina. Han blev själv hjälte i kinesisk press för en behandlingsmetod.

Ett påverkansförsök som mer eller mindre havererat är China-Sweden Business Council (CSBC) som plötsligt dök upp inför sin första konferens i Stockholm 2017. Namnet fick flera att tro att det var väletablerade Sweden-China Trade Council (SCTC) som stod bakom. SCTC är en fristående förening med 40 år på nacken och cirka 200 svenska medlemsföretag som tillverkar eller gör affärer i Kina, däribland flera börsjättar. 

Drivande i nya CSBC var Lydia Liu, ledamot i kommunfullmäktige i Nacka för Kristdemokraterna. Hon fick kinesiska ambassadens välsignelse. I augusti 2019 kom det ut att hon var en av grundarna av Belt and Road Institute Executive Group in Sweden (BRIX) som står nära Enhetsfronten i Peking. Då blev hon utesluten ur Kristdemokraterna och sedan har CSBC gått på sparlåga.

Det så kallade Bälte och Väg-initiativet är Xi Jinpings högprioriterade projekt för att bygga kinesisk infrastruktur längs moderna sidenvägar som strålar ut i hela världen. Bakom BRIX står Schillerinstitutet, startat av Europeiska Arbetarpartiet (EAP), en svensk ytterkantsgrupp, numera till höger. 

Kinesiske ambassadören kallar BRIX ”mina svenska vänner” och ger dem bidrag till event. En av grundarna är Lydia Liu. Gruppen vill ansluta Sverige till den ”gemensamma framtid” som Xi Jinping talar om. Ordförande i BRIX och Schillerinstitutet är civilekonomen Ulf Sandmark. 

Att kinesiska ambassaden väljer att omfamna Schillerinstitutet tyder på en brist på bättre ”vänner”. 

Svenska folkets misstro mot Kina har på senare år växt till att bli störst i Europa, enligt amerikanska Pew Research som mäter globala attityder. Enhetsfrontens aktörer har haft svårt att etablera Pekings narrativ hos svensk allmänhet, enligt Pär Nyrén. 

Till misslyckade påverkansinitiativ måste vi också räkna förra svenska ambassadören Anna Lindstedts försök att med hjälp av affärsmannen Kevin Liu övertala Angela Gui, dotter till fängslade svenske medborgaren Gui Minhai, att lägga ned sin öppna kamp för fadern. Agerandet från Kevin Liu bär Enhetsfrontens prägel.

Mönstret är att närma sig nyckelpersoner med förslag som ger vederbörande tillgång till personer eller miljöer i Kina. En ambassadör i Peking är mycket kringskuren, men Anna Lindstedt fick plötsligt kontakter på vardaglig nivå genom Kevin Liu. Hon var till och med bjuden på bröllopet för Lius son.

Däremot har regimen i Peking hittills lyckats bättre i kontakterna med svenska akademiker. Våra ledande universitet har flera samarbeten med kinesiska motparter. Nu leder det skärpta akademiska klimatet i Kina till känsliga gränsdragningar med risk för självcensur.

Niklas Swanström är chef på fristående tankesmedjan Institute for Security & Development Policy (ISDP) som är baserad i Stockholm. Han berättar att institutet har avslutat alla samarbeten i Kina: 

”Vi känner att den politiska situationen inte är acceptabel. Problemet för mig är inte det kinesiska folket eller Kina, utan politiken. Vi hoppas kunna samarbeta med kinesiska universitet och tankesmedjor i framtiden, dock utan påtryckningar från offentliga Kina.” 

För två år sedan visade en kartläggning från Australian Strategic and Policy Institute (ASPI) att Kinas militär skickar forskare med dold agenda till utländska universitet. Sverige är överrepresenterat vad gäller att ta emot sådana forskare. Samtidigt värvar Kina också forskare via hemliga kontor i Sverige och andra länder, enligt ASPI. 

Ett viktigt område där Kina faktiskt verkar äga frågorna är det ekonomiska utbytet. Ett exempel är Volvo Cars som har kinesiska ägare. Cirka 40 000 är anställda i Sverige plus alla som är sysselsatta hos underleverantörer. Handeln med Kina ökar stadigt och landet är vår största handelspartner i Asien. Ambassadör Gui Congyou hotar ofta med ekonomiska konsekvenser i skarpa lägen. Det gjorde han när vår kulturminister var med på en prisceremoni för Gui Minhai. Det gjorde han när vänortsutbytet mellan Göteborg och Shanghai var uppe till prövning för ett år sedan. Och det gjorde han när Post- och telestyrelsen på Säpos inrådan beslöt att av säkerhetsskäl stoppa kinesiska telekombolag i svenska 5G-nät. 

Ambassadörens utfall fick Ericssons vd Börje Ekholm att dra en lans för konkurrenten Huawei och hänvisa till principen om frihandel. I sms till handelsminister Anna Hallberg antydde han att Ericsson skulle kunna lämna Sverige. Koncernen har en position att försvara i Kina.   

Hoten från ambassadören kombineras med en mediekampanj från Peking där Sverige är särskilt utvalt som måltavla. Vi kan ha blivit ett testfall för Peking sedan konflikten kring Gui Minhai blossade upp. Hur mycket tål ett litet handelsberoende land som vårt av hotelser och anspänning? 

Kinesiska Kommunistpartiet är för sin del berett att kortsiktigt förlora nationell goodwill och förlora i ekonomisk krigföring. Siktet är inställt på år 2050 då landet ska vara den ledande världsmakten enligt Xi Jinping.   

Orkar vi stå emot, orkar vi vara vaksamma när kinesiska Kommunistpartiet försöker söndra och härska bland Europas länder?

Göran Leijonhufvud

Rättelse

I min artikel ”Så försöker Kina söndra och härska för att påverka den svenska opinionen” i DN 21/3 har jag gjort mig skyldig till ett allvarligt faktafel. Jag uppger där att Sveriges Kinesiska Riksförbund (SKR) sedan2011 fått över 4,4 miljoner kronor i bidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). 

Men korrekt är att den andra rikstäckande organisationen för kineser i Sverige, nämligen Kinesiska Riksförbundet i Sverige (KRS), har fått detta belopp i årliga bidrag sedan 2011. Merparten är under rubriken ”bidrag för etniska organisationer”, något som många andra etniska grupper i Sverige också får.

Samtidigt har SKR fått 812 034 kronor i bidrag mellan 2011 och 2017. Och det är bidragen till SKR som har börjat ifrågasättas i svenska medier. Detta på grund av förbundets nära kopplingar till Kommunistpartiet och Enhetsfronten i Kina. 

Bidragen till KRS har inte ifrågasatts. Kinesiska Riksförbundet i Sverige betonar att förbundet är politiskt oberoende, demokratiskt, arbetar för den kinesiska kulturen och alltid i linje med grundvärderingarna i Sverige. KRS räknar sig som det större förbundet av de båda med 2 800 individuella medlemmar i 24 föreningar över hela landet.

Den stora likheten i de båda förbundens namn vilseledde mig, men det ursäktar inte faktafelet. 

Göran Leijonhufvud    

Drogen som byggde Hongkong och ännu triggar Kinas revanschism

Min recension i Sydsvenskan HD idag av Bertil Lintner: Opiumkrigen. Historiska Media

Varför läsa en bok om de två opiumkrigen på 1800-talet? En högst rimlig anledning är att förstå lite mer av den såriga situationen i och kring Hongkong sedan i fjol. Att förstå varför det kinesiska kommunistpartiet klampar in så hänsynslöst och så mycket tidigare än avtalat. Och varför vi ser ett kallt krig mellan Kina och Storbritannien trappas upp.

Det var opium som byggde Hongkong. Därifrån ledde britterna sina expeditioner längs kinesiska kusten. De odlade vallmo i sin koloni Indien och såg till att skapa en efterfrågan i Kina. De struntade i de kinesiska kejsarnas försök att hejda opiumvågen. Bertil Lintner belyser tydligt den brittiska cynismen. De tyckte opiumhandeln var helt legitim för att balansera sin ökande import av te från Kina till England. Dessutom täckte exporten av opium till Kina delvis kostnaderna för deras koloniala förvaltning i Indien. 

Britterna ville inte att de indiska arbetarna skulle bli beroende av opium för de behövde deras arbetskraft. Men de lät något hundratal miljoner kineser gå ner sig i opiumrökning. 

Missbruket hade spritt sig till alla samhällsklasser vid mitten av 1800-talet efter 70 år av brittisk bearbetning. På många platser kan halva befolkningen ha fastnat för drogen. 

En av de affärsmän som krävde att brittiska regeringen skulle skicka flottan för att säkra opiumexporten till Kina var skotten William Jardine. Han skapade själv en enorm förmögenhet på trafiken – en strikt troende kalvinist som utan skrupler smugglade och sålde förödande droger. Vid leveranserna till uppköparna i Kina hade Jardine med sig en tysk missionär som tolk och medhjälpare. 

Handelshuset Jardines fick en rivstart i Hongkong som britterna lade beslag på 1841. Jardines kontrollerar än idag en stor del av fastighetsmarknaden där.

Den marina supermakten Storbritannien tvingade ett svagt och alltmer korrupt Kina att öppna flera hamnstäder på hårda villkor efter de båda krigen. Andra makter följde efter. 

Utlänningarna insisterade på extraterritoriella rättigheter. De stod alltså utanför kinesisk rättsskipning. Till och med Sverige fick ett sådant avtal.

Samtidigt, som Bertil Lintner visar, hade opiumhandeln aldrig varit möjlig utan beredvilliga kinesiska mellanhänder och korrumperade ämbetsmän. 

Kina kring 1850 rymmer en paradox. Opiumkrigen förde med sig en rad förödmjukelser och påskyndade förfallet. Samtidigt var landets ekonomi ännu några årtionden faktiskt den största i världen.

Det är en viktig bakgrund till den längtan efter revansch som präglat den kinesiska partistatens framfart i världen det senaste årtiondet. 

Revanschismen förklarar också de starka känslorna och den stora otåligheten bakom Kommunistpartiets totalitära ingrepp i Hongkong sedan i fjol. Det är ju den  staden som symboliserar opiumkrigens start. Men det ursäktar inte att Peking struntar i avtalet med britterna 1984, det som skulle ge stor autonomi för Hongkong i minst 50 år efter återföreningen med Kina 1997. 

Trots flera år av tumult finns de brittiska pengarna kvar i Hong Kong hos storbolag som Jardines. Men likaväl som platsen var basen för opiumkrigen symboliserar den nu Kinas revanschism.

Göran Leijonhufvud

Efter folkkongressen: Kina-USA trappar upp kapplöpningen

Min artikel idag för KinaNytt (Sweden China Trade Council)

Kina och USA trappar upp sin teknologiska kapplöpning. Handeln länderna emellan ser ut att fortsätta med protektionistisk slagsida på båda sidor. Det står klart sedan regeringen i Peking lagt fram detaljerna för en industripolitisk satsning fram till år 2025. Det var en av de viktigaste signalerna under nationella folkkongressen som avslutades på torsdagen. 

Pekings nya riktlinjer blev offentliga bara några dagar efter att USA:s president Joe Biden lagt fram ett liknande strategiskt program i Washington. Litegrann i skuggan av detta kom Kinas utrikesminister Wang Yi med en viss uppmuntran till EU.

AV GÖRAN LEIJONHUFVUD. goran.leijonhufud@gmail.com

Folkkongressen är Kinas högsta beslutande organ. Den samlas några dagar en gång om året. De 3 000 delegaterna är vana vid att säga ja och amen till allt som läggs fram och som i allmänhet kommer från det styrande Kommunistpartiets högsta ledning.

De ambitiösa planerna går ut på att Kina ska uppgradera sin industriella kapacitet inom främst åtta områden: sällsynta jordartsmetaller och speciella material, robotteknik, flygplansmotorer, bilar som drivs av nya energislag och smarta bilar,  högkvalitativ medicinsk utrustning och innovativa mediciner som till exempel vacciner, jordbruksmaskiner, utrustning för skeppsbyggnad, flyg och höghastighetståg, och slutligen industriella applikationer för Kinas globala satellitburna navigationssystem Beidou.

När premiärminister Li Keqiang nu lägger fram programmet är det en uppdatering av strategin ”Made in China 2025” som regeringen presenterade för sex år sedan. Som South China Morning Post påpekar har Peking sedan dess talat ganska tyst om strategin. Detta sedan både Washington och EU klagat på att de uppsatta målen för ökad självförsörjning riskerade att stänga stora delar av den kinesiska marknaden för utländska företag.

Men nu verkar Peking inte blygas för att lägga fram ett program som delvis liknar vad regeringen kom fram med 2015. Om den kinesiska industrin lyckas följa detta förnyade högteknologiska fokus skulle det göra landet mindre importberoende i flera nyckelsektorer. 

Spegelbild

Planerna ser ut som en spegelvänd bild av USA-presidenten Joe Bidens nya säkerhetspolitiska strategi som han introducerade i onsdags i förra veckan. Ett centralt inslag är just riktlinjerna för den inhemska industrin. Den nye presidenten beordrade en årslång översyn för flera sektorer. 

Hans administration ska också se över läget för fyra grupper av produkter där amerikanska tillverkare är importberoende, ofta med leverantörskedjor från Kina. De fyra områdena är halvledare, batterier med hög kapacitet, läkemedel och deras aktiva ingredienser, och viktiga mineraler och strategiska material. 

De kinesiska och amerikanska planerna kommer i ett skede när det är en ökande brist på halvledare i världen samtidigt som Kina har vad vissa kallar ett strypgrepp på marknaden för sällsynta jordartsmetaller.  

Den industriella kapplöpningen och handelskonflikten som Joe Biden ärvt från Donald Trump hindrar inte att Kina och USA nu är beredda att mötas på hög diplomatisk nivå. Ländernas utrikesministrar och säkerhetspolitiska rådgivare ska träffas i Alaska i nästa vecka. Det bekräftade båda regeringarna på onsdagen. 

Det skulle kunna bli inledningen på ett mer normaliserat utbyte efter ryckigheten under Trump. Det är till och med tal om sonderingar för ett toppmöte mellan XI Jinping och Joe Biden. Under torsdagens avslutande presskonferensen svarade Li Keqiang på en fråga från CNN om de ansträngda relationerna mellan USA och Kina. Premiärministern valde att betona att de båda länderna borde ta vara på möjligheterna till samarbete och pekade på att den bilaterala handeln ökade med 8,5 procent under fjolåret. Han sade inte något om de problemområden som Hongkong och Xinjiang som CNN tog upp.

Uppmuntran till EU

Samtidigt var utrikesminister Wang Yi angelägen om att framhålla EU:s betydelse under en presskonferens i samband med folkkongressen. ”Kina ser gärna att EU stärker sitt strategiska oberoende och upprätthåller multilateralismen”, sade utrikesministern. Han betonade att han inte vänder sig mot någon tredje part när han pratar upp förhållandet till Europa utan att världen har flera poler. 

Han lovade att Kina ska upprätthålla det färska investeringsavtalet med EU, något som tog sju år att förhandla fram. Även punkterna om mänskliga rättigheter ska Kina följa, enligt Wang Yi. Samtidigt stundar en granskning i EU-parlamentet där många är kritiska till avtalet och anser att skyddet mot dåliga arbetsvillkor i Kina är otillräckligt.

Vad gäller ekonomin satte premiärminister Li Keqiang en siffra på över 6 procents tillväxt som ett realistiskt mål för i år. Många bedömare tror att den kan bli högre. Regeringen kommer att trappa ner stödåtgärderna som införts under pandemin och försöka angripa den höga belåningen som är ett orosmoln. Men de stora statliga bankerna ska öka utlåningen till småföretag med 30 procent, enligt premiärministern.  

Högteknologisk femårsplan tema på Kinas folkkongress

Min artikel idag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

I morgon fredag samlas folkkongressen i Peking för att ta nya avgörande steg in i ett mer högteknologiskt samhälle. Egentligen handlar mötet med de 3 000 delegaterna om att ceremoniellt bekräfta tunga beslut som redan fattats av det styrande Kommunistpartiets inre krets.

Den viktigaste punkten på dagordningen är att klubba igenom den nya femårsplan som vi fick se i huvuddrag i november. Men det finns en stor nyfikenhet på detaljer och konkretion – inte minst i affärskretsar utomlands. Det inte är säkert att den nyfikenheten blir helt tillfredsställd, men några signaler bör vi få.

AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Denna den 14:e femårsplanen är den första som har ett särskilt kapitel tillägnat teknologi. Planen är en del av målsättningen att fördubbla landets BNP till år 2035. 

Ledarna vill minska ladets beroende av högteknologisk import. Den inriktningen är tydligare formulerad än tidigare. Udden är främst riktad mot USA även om det inte är uttalat.

En annan huvudlinje är redan bekant, nämligen att den inhemska konsumtionen ska öka. President Xi Jinping beskriver de båda huvudlinjerna som ”den dubbla interna cirkulationen”. 

Den globala krisen under pandemin har till exempel fått både Kina och USA respektive Kina och Europa att tala om ”decoupling”. Parterna funderar alltså på att koppla loss från invanda bilaterala handelsband och leverantörskedjor i ett osäkert globalt läge. 

Fortsatt öppenhet

Betyder allt detta sämre möjligheter för utländska bolag? När planerna på minskad import och ökad självtillit presenterades i november var Liu He, presidentens ekonomiska rådgivare, snabb ute. Han förklarade att det inte är fråga om att stänga portarna och försöka tillämpa total självförsörjning. 

”Internationell arbetsfördelning gäller fortfarande. Kina fortsätter att söka bredare och djupare ekonomisk öppning”, bedyrade Liu He.

Det återstår att se hur den balansen presenteras under folkkongressens session. Det brukar dyka upp några morötter för utländska investerare och handelspartner i rapporten från premiärminister Li Keqiang den första dagen. Sedan kan det dröja innan de blir verklighet.

Stor vaksamhet

Denna gång är mötet avkortat till en vecka och många inslag kommer att avhandlas digitalt. Kina har visserligen lyckats bra med att dämpa spridningen av coronaviruset, men tillämpar fortfarande stor försiktighet. 

Även politiskt är vaksamheten stor. I juli fyller Kommunistpartiet 100 år. Inför folkkongressen och jubileet har polisen beordrats ”bekämpa eventuella utmaningar på alla slagfält, inklusive på nätet”.

En känslig fråga under kongressen är planerna på omfattande reformer i valsystemet i Hongkong. De går alla ut på att krympa utrymmet för politiker från det demokratiska lägret. 47 sådana ledande politiker står för övrigt denna vecka inför rätta för ”omstörtande verksamhet” under de senaste två årens demonstrationer och protestaktioner.

Så ökar Kina sitt inflytande i land efter land

Min recension i HD Sydsvenskan 10 januari:

Clive Hamilton och Mareike Ohlberg: Den dolda handen. Hur Kinas Kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen. Översättning; Joel Nordqvist. Daidalos förlag.

Göran Leijonhufvud

Kinas kommunistparti strävar efter att sätta den globala dagordningen. Partiet har en både öppen och dold agenda. Under reformledaren Deng Xiaoping för 40 år sedan var Kina försiktigt och visade inte sina kort. Nu är presidenten på livstid, Xi Jinping, helt öppen. Han tycker landet är ”en så mäktig kraft” att partiet kan hålla i taktpinnen internationellt och utmana USA:s dominans.

Självklart ska detta stora folkrika land med snart världens största ekonomi få ta plats – bara rättmätigt tycker många kineser efter lång förnedring under utländska makter. Nu säger Xi Jinping att den kinesiska enpartistaten är överlägsen västerlandets kaotiska demokratier. Han har beordrat Kinas ambassadörer att bli mera offensiva. 
 
Ambassadör Gui Congyou. Foto: chinaembassy.s

Därför har vi i Sverige fått vår beskärda del av hot och lämpor. Ambassadör Gui Congyou är ena dagen en räddande ängel villig att bekosta covid-tester. Nästa dag kan han hota med ett påstått talesätt om att ”Kina har hagelgevär för sina fiender”.

Det har blivit mera hagelbössa än änglamusik. Ambassadören har ideligen läxat upp svenska medier. Då blir han uppkallad till svenska UD för en bakläxa om yttrandefrihet – hittills ett femtiotal gånger på tre år.

Ibland hotar han med repressalier för Sverige utan att precisera. Ska det drabba vår export eller vad? Vi ska känna oss osäkra. Då finns risken att politiker, företag och media börjar utöva självcensur när det gäller Kina.

Sådana episoder finns med i ”Den dolda handen” av den australiske etikprofessorn Clive Hamilton och den tyska Kinaforskaren Mareike Ohlberg. Det är en gedigen kartläggning där vi möter en störtflod av kinesiska ledare, byråkrater, agenter och organisationer. Och utländska aktörer. 

Det låter nästan tråkigt, men är inte det. Jag tror att de flesta läsare kan sugas in i det globala maktspelet.

Det enorma Sidenvägsprojektet är sedan sju år det nya magiska redskapet för Kinas expansion. Peking tar kontroll över farleder till lands och till sjöss och ökar sitt inflytande i land efter land. Propagandan sprider en berättelse om ”en gemenskap kring en delad framtid”.

Lockbetet är stora lån som är svåra att tacka nej till. De går till infrastruktur och projekt som kinesiska bolag bygger, inte lokala. Sedan kommer räkningen och i exempelvis skuldsatta Sri Lanka tog Kina då en strategisk hamn i beslag.

Kinas storprojekt finns redan i ett 70-tal länder på olika kontinenter. I vår världsdel ökar landets närvaro påtagligt i flera öst- och sydeuropeiska stater, många i ekonomisk kris. Men påverkansarbetet pågår i nästan vartenda land. Bakom boktitelns dolda hand döljer sig en parallell kinesisk strategi som vinner över lokala eliter, politiker, akademiker, journalister, kulturarbetare och utlandskineser i väst. 

Peking kontaktar intet ont anande potentiella anhängare via ”icke-statliga” eller ”privata” organisationer som har ord som vänskap, vänorter, fred, mellanfolkligt och ekonomiskt utbyte i namnet. Men bakom varenda sådan fasad döljer sig i själva verket Kommunistpartiet – inte alltid lätt att veta när Peking lockar med resor och arvoden.

Det är alltså Kommunistpartiet som är den dolda handen. Förmår våra demokratier stå emot?