Glöm inte ansiktsmasken!

Förbereder en ny vistelse i Hongkong och Peking. Har anskaffat det viktigaste, ansiktsmasken som håller ute även de minsta och mest förrädiska av de förorenande partiklarna, så kallade PM2,5. Maskerna är slut i Peking efter en vinter med värsta smogen någonsin. Vi fick beställa från USA.

De farligaste partiklarna är 30 gånger mindre i omkrets än ett mänskligt hårstrå. Gränsvärdet för vad man egentligen kan tåla är 10 mikrogram av PM2.5 per kubikmeter som årligt genomsnitt, eller 25 mikrogram per kubikmeter per dygn. Detta enligt FN:s hälsoorgan WHO.

Och hoppsan, under smogdagarna i Peking uppmätte myndigheterna 993 mikrogram per kubikmeter. Nu säger en kinesisk expert att det är ännu värre i Pärlflodsdeltat i södra Kina. Det vill säga även i Hongkong. I Hongkong är nivån 30-35 mikrogram per kubikmeter som årligt genomsnitt.

Mycket av denna smog kommer alltså från fabrikerna i Sydkina, särskilt sådana som gör skor och kosmetika. Här ligger hela världens verkstad. Det är alltså till stor del för att vi ska ha billiga och häftiga gympaskor och sminka oss fint som kineserna och Hongkongborna får leva med detta elände. 

Men det är också kinesiska regeringens fel. Den är fixerad vid att locka utländska investerare och att öka exporten, kosta vad det kosta vill.

 

Nonsens om Kinas handel

Kinas framväxt som en supermakt fascinerar. Eller skrämmer. Men det är nonsens att Kina skulle vara världens största handelsekonomi – som nyhetsbyråerna och andra upphetsat rapporterat.

Kinas utrikeshandel nådde 3,87 biljoner USA-dollar under fjolåret enligt tullmyndigheterna i Peking. Detta samtidigt som USA:s sammanlagda export och import stannade vid 3,82 biljoner dollar. Alltså hade Kina gått om USA som världens största handelsekonomi.

Men man måste ta hänsyn till att en ganska stor del av Kinas utrikeshandel består av varor som gör en så kallad rundresa till Hongkong, som räknas som en självständig handelsekonomi i kinesisk statistik. Rundresan går ut på att exportören först ska få en exportbonus och sedan kunna skeppa varorna tillbaka till Kina som ”utländska direktinvesteringar”. Avancerad skatteplanering.

Tom Holland i South China Morning Post är en av dem som pekat på denna felkälla:

http://www.scmp.com/business/article/1149696/claims-china-worlds-no-1-trading-economy-are-nonsense

Svenska medier och Kina

Kina, Kina, Kina.

Sveriges Television och Sveriges Radio tävlar med varandra om att ha bästa egna reportagen om Kina. Häromdagen hörde jag ett välgjort inslag från Bildningsbyrån (UR) om kvinnans ställning. UR producerade också ”Kina om Kina” för teve och inslagen ligger fortfarande kvar på hemsidan. Före nyår visade SVT också Fredrik Önnevalls program om kinesisk mat.

Programmen har fått ta tid att göra och när de sänds får presentationen också ta den tid som behövs. Länge leve public service!

I dag är det självklart för svenska medier att satsa på bevakningen av världens folkrikaste land, som också är på väg att bli den största ekonomin.

Flera redaktioner har medarbetare i Peking eller Shanghai, nämligen Dagens Eko, SVT, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet.

Annat var det under större delen av den tid som jag var korrespondent för Dagens Nyheter, baserad antingen i Peking eller Hongkong under 22 år fördelade mellan 1971 och 2003.

Jag kunde inte förstå hur jag kunde vara ensam på plan under många av dessa år – det var ju så uppenbart att Kina skulle komma att påverka hela vår omvärld.

Men strunt i det, nu skriver jag mina memoarer om alla mina upplevelser i Mittens rike, en krönika om Kinas dramatiska halvsekel, en krönika om vår tid som börjar med kulturrevolutionen 1966 då jag satte min fot i Peking för första gången.