Högt spel för Xi Jinping

PEKING. Kinas nye president Xi Jinping spelar ett högt spel. Han struntar i traditionella råd om att växa in i jobbet först, att inte visa sina kort för tidigt. I stället vill han få folk att drömma ”den kinesiska drömmen”. Xi Jinping förespeglar återvunnen storhet för fosterlandet och om privat välfärd med utbyggd samhällsservice för medborgarna – som i sitt tal häromdagen vid nationella folkkongressen.

Han gör så samtidigt som Kinas ekonomi går in i ett komplicerat skede. Det börjar råda brist på arbetskraft i vissa sektorer och på vissa platser. Det är inte längre självklart att det finns en reservarmé av migrantarbetare som accepterar låga löner. Arbetsgivarna har tvingats höja lönerna. Det driver på inflationen och många av mina vänner i Peking börjar knorra över de höjda priserna.

Genom att höja förväntningarna så snabbt, riskerar den nye ledaren att möta människors besvikelse lite längre fram.

Ett annat dominerande tema hos Xi Jinping är kampen mot korruptionen. Där hyser medborgarna redan en stor skepsis för att inte säga cynism. Under alla år har de hört så många tal om att ta itu på skarpen med ekonomisk brottslighet och bestickning bland byråkraterna – utan bestående resultat.

Folk får intrycket att ledare på högre nivåer sitter ganska säkert i sadeln även om de missbrukar sin makt. Vad sänder det till exempel för signaler när den avgående presidenten Hu Jintaos närmaste man Ling Jihua nyligen belönades med ett hedersuppdrag som nationell rådgivare, trots att en fruktansvärd olyckshändelse visat att familjen hade tillgångar som inte var förenliga med en tjänstemannalön. Sonen hade nämligen en Ferrari värd sex miljoner kronor – som han dessvärre körde så vårdslöst att han och två passagerare omkom.

Pingpong och storpolitik

PEKING. I en liten notis ser jag att Zhuang Zedong är död. Den trefaldige världsmästaren i bordtennis avled nyligen 72 år gammal. En slump gjorde att han blev historiens agent så att en avspänning mellan Kina och USA kunde inledas – den omtalade pingpongdiplomatin. Jag träffade honom i Peking några gånger under 1970-talet. Här bjuder jag på ett utdrag ur mina kommande Kinamemoarer. Den historiska bilden visar hur han just brutit isen med den amerikanske spelaren Glenn Cowan vid VM i Nagoya 1971. 121660203_zedong2_382637c

Här ett utdrag ur mitt kapitel om bordtennis och storpolitik i Kina:

 

Bordtennisen blev den osannolika kanalen för USA och Kina att lösa upp högspänningen länderna emellan. Richard Nixon, den amerikanske presidenten och gamle kommunistjägaren, sökte en väg för att komma ur kriget i Vietnam och öka trycket på Sovjetunionen. Samtidigt satt Mao Zedong och Zhou Enlai i Peking mitt under kulturrevolutionen och funderade på hur Kina skulle kunna bryta sin diplomatiska isolering – och öka trycket på Kreml.

En slumpartad händelse under bordtennis-VM i Japan 1971 erbjöd plötsligt den öppning som de kinesiska ledarna sökte. Det var första gången sedan 1965 som Kina deltog. Nästan allt internationellt utbyte var inställt under kulturrevolutionen.

Den märkliga händelsekedjan började när den amerikanske spelaren Glenn Cowan blev ensam kvar i träningshallen i Nagoya medan lagets minibuss körde iväg till arenan. Då hoppade han på den kinesiska spelarbussen i stället. För kineserna var det som att få en dynamitladdning ombord. Det var inte bara det att Glenn Cowan såg ut som en månvarelse för dem med sin axellånga pagefrisyr och sin framtoning av hippie. Det var framför allt de strikta order de fått före avresan till Japan som gjorde de kinesiska spelarna panikslagna: ”Undvik kontakt med de amerikanska spelarna, tala inte med dem, skaka inte hand med dem annat än i samband med matcher, ta inga bilder tillsammans och ge dem inte några presenter.”

USA-imperialismen var fortfarande huvudfienden och många kineser hade fått lida för att de hade haft kontakt med amerikaner eller USA, hur ytlig den än varit. De stämplades som förrädare och spioner och skickades till arbetsläger.

Längst bak i bussen satt trefaldige världsmästaren och nationalhjälten Zhuang Zedong. Han funderade en bra stund över situationen. Han var väl medveten om riskerna med en kontakt, men han tänkte också på att Mao Zedong för inte så länge sedan i ett samtal med den amerikanske journalisten Edgar Snow faktiskt sagt att ”vi är hoppfulla när det gäller det amerikanska folket”. Så till slut gick Zhuang Zedong fram till Glenn Cowan i bussen och gav honom en sidenbrokad med ett vackert kinesiskt landskap, medan lagkamraterna ropade sådant som ”vad gör du?” och ”tänk dig för!”

Cowan blev överlycklig. När de kom fram fångade vakna japanska fotografer upp de båda glada spelarna. På bilderna ser de övriga kinesiska spelarna spända eller förskräckta ut. Men nästa dag var bilderna på flera förstasidor och en rapport om händelsen nådde också Mao Zedong i Peking. Det sista Mao gjorde den dagen innan han gick lade sig var att ge order om att bjuda in det amerikanska laget till Kina efter VM-turneringen. Det var premiärministern Zhou Enlai som kom med förslaget och Mao ska ha sagt: ”Zhuang Zedong är inte bara en bra bordtennisspelare, han är en bra diplomat också.”

Det amerikanska laget fick åka direkt från VM i Japan 1971 till Kina. Spelarna och deras ledare var de första amerikaner som släpptes in i landet efter revolutionen 1949, med undantag för organiserade kommunister eller uttalade sympatisörer till regimen. ”Ni får gärna förlora några matcher”, sade Zhou Enlai till de kinesiska spelarna. Bara någon månad senare var de kinesiska världsstjärnorna dessutom på turné i USA.

Tiden var mogen för både Kina och USA, mogen för både Mao och Nixon. Pingisutbytet var öppningen som sände symboliska signaler till medborgarna i de båda länderna. Under tiden arbetade Nixons rådgivare Henry Kissinger och Zhou Enlai i topphemliga kontakter på att förbereda Nixons banbrytande besök i Peking som kom att äga rum i februari 1972.

På så sätt blev hippien Glenn Cowan och nationalhjälten Zhuang Zedong händelsevis historiens budbärare och aktörer. I en intervju 2007 tvekar inte Zhuang Zedong om betydelsen: ”Pingpongdiplomatin skapade ett klimat som gjorde det möjligt för Kina att senare stå som värd för de olympiska spelen.”

Men han går ännu längre:

”Det blev en kedjereaktion. Det kalla kriget tog slut och relationerna mellan öst och väst började återhämta sig efter pingpongdiplomatin. Den lade faktiskt grunden för Kinas reformer och öppning utåt.”

Jag träffade Zhuang Zedong i samband med det svenska landslagets besök 1973, då han var värd vid ett par mottagningar. Han uppträdde självsäkert, smidigt och vänligt men med en viss distans. Han hade redan då fått flera höga poster i partiet och staten för sina insatser…

 

Fega intellektuella, några undantag – Bookworm plats för debatt.

BildThe Bookworm i Peking är oas, en fyrbåk mitt i smoggen. I dessa dagar blir jag uppslukad av litteraturfestivalen i detta kombinerade bibliotek och kafé.

Brittiska entreprenören Alex Pearson bröt ny mark i slutet av 1990-talet med en klubb för kulturellt utbyte i en av Pekings parker. Hon ordnade också ett litet lånebibliotek där. För att få det att gå ihop blev det nattklubben Poachers på fredagar och lördagar, ökänd för både det ena och det andra. ”Det var en ytterst bisarr blandning, men det var roligt”, säger Alex Pearson.

Efter några år med improviserade lösningar för att hitta ett hem för boksamlingen, tog Alex Pearson steget från att vara inhyst till att bli sin egen. Biblioteket växte till en affärsrörelse med bokhandel, restaurang och bred kulturell verksamhet. Bokbeståndet växer med donationer och många inköp. Bookworm är en kontaktyta mellan västerländsk och kinesisk kultur, mellan den utländska kolonin och nyfikna öppna kineser.

Just nu pågår The Bookworm Literary Festival, som växt från en blygsam start 2007 till ett evenemang med 90 författare från Kina och ytterligare 17 länder och med ett urval på turné i sju kinesiska städer. Festivalen är fristående och klarar sig tack vare sponsorer och många frivilliga.

I en tid när det kulturella klimatet i Kina åter blivit snålare är det trots allt hoppfullt att höra kinesiska författare diskutera avigsidorna i landets reformer och bristen på mod hos de intellektuella. Tillfrågad om det ändå fanns några modiga kinesiska intellektuella nämnde en författare två reformpolitiker från förra sekelskiftet och ”den där Liu som bor på ett annat ställe”. Så försiktig ville den talaren vara för säkerhets skull, men alla förstod att han syftade på fredspristagaren Liu Xiaobo som ”bor” i fängelse sedan många år.

Kinas bloggare till ledarna: ”Sluta prata, gör något”

HONGKONG. I dag tisdag samlades Kinas ”riksdag”, den nationella folkkongressen. Tretusen nickedockor sammanträder knappt två veckor varje år för att säga ja och amen till den politik som kommunistpartiet lägger fram. Men helt ointressant är det inte, särskilt i år när en ny ledning presenterar sig. Dessa ledarbyten äger numera rum vart tionde år, snyggt och städat, inte fullt så kuppartat som tidigare, inte heller så slumpmässigt vad gäller tidpunkten som tidigare.

Xi Jinping utsågs i höstas till ny partichef. Nu ska han bli vald till landets president av folkkongressen också. Och ny premiärminister blir Li Keqiang. Tänker återkomma till dem, men för dagen bara kommentera den avgående premiärministern Wen Jiaobaos sista årliga rapport. Han talade i två timmar, men fick inte ändå så mycket sagt.

Klart att han måste vara försiktig när det ändå blir nya kvastar som ska sopa. Rapporten blev därför någon sorts kompromiss där den gamla och nya ledningen pratar sig samman.

”Sluta prata, gör någonting i stället!” Den uppmaningen kom från flera kinesiska mikrobloggare i inlägg på Weibo, den kinesiska motsvarigheten till Twitter. Många siktade in sig på bristen på konkreta förslag när Wen Jiabao återigen talade om att stärka välfärden, förbättra miljön och bekämpa korruptionen. Ändå markerade den långa rapporten faktiskt ett starkare engagemang än tidigare för människors svårigheter i vardagen, och mot de kraftiga föroreningarna.

Två brännande frågor är just den fruktansvärt dåliga luften i storstäderna och de osäkra villkoren för bönderna som blir av med sin mark. Jag råkar befinna mig i Hongkong och här har vi hela dagen sett dramatiska tevebilder från byn Shangpu i provinsen Guangdong som gränsar till Hongkong. Byborna rasar mot korrupta lokala ledare som praktiskt taget rånat dem på deras mark för ett fabriksprojekt. Demonstranterna har förstört bilar och byggnader och jagat utsända poliser ifrån byn. Den typen av konflikt har vi sett många gånger de senaste åren.

Vi vet att nya ledarparet vill ge bönderna en chans till bättre liv genom att de ska kunna flytta permanent till städerna och bli officiellt registrerade som stadsbor. En sådan process skulle också kunna stödja tillväxten. Men samtidigt tvekar ledarna inför att upplösa den strikta bostadsregistreringen som gör byborna mantalsskrivna på landsbygden, även om de som migrantarbetare kan ha jobbat i många år i städerna. Välfärden är mycket sämre på hemorterna, men de är hänvisade till detta om de blir sjuka eller ska ha ut pension. Ledarna är rädda att en alltför snabb urbanisering kan bli kaotisk och att det kan bildas slumområden i städerna.

Xi Jinping och Li Keqing saknar inte utmaningar.

Teve visar dödsdömda på väg till avrättning

Fyra dödsdömda utlänningar fick på fredagen defilera framför kinesiska statstelevisionens kameror när polisen ledde dem till avrättningen. Bra, tyckte några på kinesiska motsvarigheten till Twitter. Bra därför att Kinas regering ”måste visa att den inte tolererar angrepp mot kineser utomlands”. Oetiskt, tyckte andra, som påpekar att kinesisk lag visserligen använder dödsstraff, men avråder från att göra spektakel av det hela.

I det aktuella fallet straffades en burmesisk drogkung, en laotier, en thailändare och en man av okänd nationalitet för ett angrepp mot en kinesisk båt på Mekongfloden i Thailand där 13 kineser dödades.

Med Kinas växande ekonomiska inflytande och med alltfler ganska välbärgade kinesiska turister ute på olika håll i världen, blir kineser lätt måltavlor för kriminella gäng i rån eller kidnappningar. Det har hänt i Asien, Afrika och Latinamerika. Med fredagens tevebilder vill ledarna i Peking sända ut en varning samtidigt som de tillmötesgår en nationalistisk opinion som kräver hårda tag för att skydda kineser. Det är annars mycket ovanligt numera att kinesiska medier får visa bilder från avrättningar eller förberedelser till avrättningar.