Cecilia Lindqvist på nya äventyr i Kina

Cecilia Lindqvist med sin kinesiske förläggare Wang Jiaming. Foto: Göran Leijonhufvud.

Cecilia Lindqvist har mycket att stå i. Hennes böcker Tecknens rike och Qin skapar fortfarande svallvågor i Kina. Nu packar hon resväskan för ännu ett besök i landet.

Till att börja med är hon inbjuden till en konferens om kulturutbyte som kinesiska kulturministeriet arrangerar. Ett stort antal sinologer och andra som är engagerade i Kina ska tala.

Sedan tar Cecilia snabbtåget till Zhangjiagang, där det finns en mycket entusiastisk konstboksförläggare, herr Zhu, som vill göra en ”seriebok” om qin på samma sätt som han gjort förut: vackra kopparstick i klassisk stil och i en sydd bok av gammalt klassiskt slag.

Han ordnar dessutom en privat qinkonsert till Cecilia Lindqvists ära och bjudit in ett antal qinyou – qinälskare – och som hans sekreterare skrev, några av Cecilias fans från Suzhou.

I Peking ska hon träffa sin kinesiska förläggare Wang Jiaming och chefen på Musikförlaget. Wang ger ut en upplaga av Tecknens rike i hard cover i mars 2014. Musikförlaget ger ut en hard cover av Qin. Där ingår den på flera sätt unika inspelning som Cecilia gjorde på Institutet för guqin när hon studerade där vintern 1962.

Inspelningen av de elva gamla qinspelarna på institutet innehåller till hälften stycken som inte finns publicerade någon annanstans.

Och förresten, den 2 december, samma dag som Cecilia Lindqvist sätter sig på planet till Kina håller hon föredrag på en stor konferens på skolverket med anledning av att kinesiska nu blir ett c-språk i svenska skolan. Det var ju Cecilia som introducerade kinesiska på gymnasiet 1970-71. Då fick hon göra sina egna läroböcker.

Direkt efter föredraget bär det av till Arlanda Express.

 

 

Nobelpristagare med tre liv oroar sig för Europa

Jag har haft tre liv, säger Nobelpristagaren Gao Xingjian under ett besök i Singapore i en sällsynt intervju där han bland annat talar om svårigheterna han mötte i Kina. Samtidigt är han mycket orolig över vad han beskriver som en kulturkris i dagens Europa.

Gao Xingjian var den förste kinesen som fick Nobelpriset i litteratur, även om han hunnit bli fransk medborgare när han fick det år 2000. I dag är han snart 74 år.

Här följer min översättning av hans intervju med BBC:

”Mitt första liv var i Kina, men jag lämnade Kina tidigt. Jag ville skriva fritt, men jag stötte på alla möjliga hinder, till exempel en massa politisk inblandning. Till exempel under kulturrevolutionen brände de och förbjöd böcker och förföljde intellektuella.

Jag var tvungen att skriva i hemlighet och när jag brände mina arbeten för säkerhets skull måste jag göra det i hemlighet också. Kulturrevolutionens terror var ingen vit terror utan en röd terror. Jag tycker att folk inte har skrivit tillräckligt om denna period. Denna sorts terror, denna historiska erfarenhet måste bli känd för kommande generationer, så att det inte kan hända igen.

Det var mitt första liv. Mitt första liv fick mig att till fullo förstå att konsten och litteraturen måste distansera sig från politiken. Jag tycker inte heller att litteraturen ska blanda sig i politiken, då blir den ett politiskt vapen.

I mitt andra liv, efter att jag tog mig till Frankrike, var jag äntligen i en miljö där jag kunde arbeta fritt, så jag arbetade extremt hårt, men jag var mycket lycklig. Jag har inte tagit en enda ledighet på 26 år, för friheten är så dyrbar för mig.

Mitt tredje liv började när jag fick Nobelpriset. Självklart var jag mycket glad för det. När jag hörde nyheterna hade jag inte ens tid att sätta på mig skorna. Jag gick fortfarande i tofflor när jag öppnade dörren för reportrarna. Den stod en hel hög med folk där. Från och med det var det som att bli fångad i en storm. Till slut blev jag sjuk av allting.

Jag ville så klart arbeta med min konst, jag ville inte bli en mediafigur. Jag tror att det är viktigt för en konstnär att tala genom sina arbeten, så när jag blev frisk fokuserade jag på att fortsätta med mina arbeten och ge så få intervjuer som möjligt.”

Gao Xingjian säger att han inte förstår sig på vad som händer i Kina i dag. Men han är mera  bekymrad över vad som händer med Europa och dess kulturella traditioner:

”Var finns det någon plats för allvarlig konst och litteratur i det 21:a århundradet med globalisering, miljöförstöring och detta politiska oväsen och reklam överallt?”

”Under sådana villkor, hur ska vi finna nya idéer och hur ska vi ta fram samtida konst och kultur ur renässansens traditioner. Jag tror att vi inte bara står inför en ekonomisk kris i dag, utan också en kris inom kulturen och de fria konsterna.”

Själv verkar han optimistisk om sin egen framtid och sitt skapande. Han säger att han är fullbokad till 2016. I mars ska han ha en utställning av sina tavlor i Paris.

”Denna film ska tigas ihjäl”

Jia Zhangke.

En av Kinas bästa regissörer Jia Zhangke, min favorit, har hamnat på svarta listan hos propagandaavdelningen inom kommunistpartiet. Det är hans senaste film som fått partiets kulturbyråkrater att beordra medierna att inte befatta sig med regissören. Den ska förbigås med tystnad.

Filmen som fått den engelska titeln ”A touch of sin” belönades med priset för bästa manus på filmfestivalen i Cannes i år. Den berättar om det hårda livet för dem som hamnar på efterkälken i Kinas snabba ekonomiska utveckling.

Jia Zhangkes tidigare film ”Stilla liv” fick också internationella priser, bland annat Guldlejonet vid festivalen i Venedig 2006. Det är en mycket fint berättad krönika om de människor vars liv vändes upp och ner när jättedammen vid De tre ravinerna i Yangtsefloden skulle byggas.

Uppgifterna om munkavlen för Jia Zhangke kommer från China Digital Times, en USA-baserad blogg, men jag såg nyheten först på Jojje Olssons blogg inBeijing.

Kina medlar mellan USA och Iran

Kina spelade en viktig roll som medlare i de svåra samtalen i Genève som i helgen ledde fram till ett historiskt avtal där Iran förbinder sig att hejda utbyggnaden av sitt kärnenergiprogram. Uppgifterna om Kinas insats kommer från Genève och Hongkong.

För Kina handlar det om att skapa lugn och stabilitet i sin egen omvärld och även trygga leveranserna av olja från Iran. Kina brukar annars för det mesta spela en mer tillbakadragen roll i internationella konflikter.

”När parterna i Genève stötte på problem som verkade olösliga, kunde de vända sig till Kina som kunde smörja förhandlingarna och få igång dem igen”, sade Hua Liming, tidigare kinesisk ambassadör i Iran, till kinesiske medier.

Avtalet innebär att omvärldens oro för att Iran är på väg att framställa kärnvapen dämpas, åtminstone tills vidare. Parterna siktar på ett mer omfattande avtal om ett halvår. I gengäld lättar USA, övriga västvärlden och Kina på sanktionerna mot Iran.

Hur ska vi hjälpa Kinas miljö?

En annan kinesisk smogstad.

Dagens Nyheter har en bra ledare i dag, ett rimligt perspektiv på de globala miljöfrågorna. Texten talar om vårt ansvar för Kinas växande bidrag till växthuseffekten genom exporten till oss, en export som ofta är initierad av oss i väst.

Kanske är ledaren mot slutet lite väl förstående gentemot den kinesiska regimens vilja till insatser för miljön. Perspektivet  talar om 2020 och 2030. Artikeln förmedlar inte hur desperat situationen börjar bli på marken.

Den senaste mätningen i Peking av de osynliga förrädiska minipartiklarna (PM 2.5) nu klockan fyra på natten mot lördag är 394, vilket innebär ”livsfarligt under 24 timmars exponering”. Det är inte många dagar de senaste veckorna som luften inte varit ”ohälsosam”, ”farlig” eller ”livsfarlig”. 

Hur ska vi kunna hjälpa till utan att bli mästrande??

DNs ledare HÄR. 

Den nya Pekingmänniskan i läsvärd bok

Har just läst Jojje Olssons bok ”Peking – förändringarnas stad”. Han låter oss verkligen träffa människorna i dagens Peking.

Jojje berättar att han ofta får frågor från svenskar om hur ”vanligt folk” har det i Peking. Hans svar är att det inte finns något vanligt folk där. Den kraftiga inflyttningen av fattiga migrantarbetare å ena sidan och den ekonomiska utvecklingen å andra sidan har skapat ytterligheter i stadens befolkning som lever under mycket olika villkor. I dag är över hälften icke infödda Pekingbor från alla delar av landet och det skapar en brokig samling.

”Här bor människor vars vardag och villkor har mindre gemensamt än kollektivet ’stockholmare’ eller ’svenskar’ eller till och med ’skandinaver”, skriver författaren.

Jag rekommenderar boken för alla som vill ta temperaturen på Pekingbornas mentala tillstånd i dag. Jojje Olsson täcker också in stadens föränderliga historia och en hel del annat som han greppat under sju år i Peking.

 

Fängslad Nobelpristagare utmanar regimen

 

Nobelpristagaren Liu Xiaobo tänker begära en ny rättegång. Han fängslades för fyra år sedan för sin ledande medverkan i medborgarmanifestet Charta 08. Han dömdes till elva års fängelse.

 

Nu säger han via sin fru och sin advokat att han med ett överklagande vill pröva regimens uttalanden om att förbättra landets rättsväsende.

 

Efter kommunistpartiets möte i förra veckan deklarerade ledningen att den ”ska garantera att domstolarnas och åklagarnas makt utövas enligt lagen, oberoende och rättvist”. De juridiska myndigheterna har annars länge anklagats för att gå i partiets ledband. 

 

Liu Xiaobo, universitetslärare i litteratur, fick Nobels fredspris 2010.