Två gånger har Peking backat för protester i Hongkong

HK arrestering

Hongkongpolis arresterar aktivist, september 2014.

Gatuprotesterna för fria val intensifieras i Hongkong. De kommer säkert att nå en ny kulmen i morgon onsdag som är Kinas nationaldag.

I dag vill jag påminna om att i två viktiga skeden under senare år har Hongkongbornas demonstrationer   faktiskt lett till att Peking har backat och tagit tillbaka politiska reformer.

Efter Hongkongs återförening med Kina 1997 låg den kinesiska centralregeringen lågt i territoriet. Men det politiska lugnet upphörde efter fem år, när den lokala regeringen på order från Peking aktualiserade frågan om säkerhetslagar. Då kom ödesfrågorna upp i dagen igen. Hongkongs grundlag säger att den autonoma regionen måste införa lagar som ”tryggar den kinesiska statens säkerhet mot omstörtande verksamhet, högförräderi, uppror och söndring i Hongkong”.

Förslaget till säkerhetslagar från lokalregeringen blev häftigt omdebatterat. Många formuleringar var så vaga att de skulle bli svåra att tolka och då fanns risken att frågorna måste avgöras i Peking. Hur skulle det då gå med Hongkongs autonomi? Samtidigt angrep medierna bestämmelserna om sekretess, som enligt förslaget bland annat skulle gälla förbindelserna mellan Peking och Hongkong, alltså ett av mediernas viktigaste områden att bevaka.

Underliggande för all kritik var naturligtvis en oro för att den politiska utvecklingen skulle gå samma väg som i Kina.

Hela diskussionen om säkerhetslagarna blev en väckarklocka för många Hongkongbor. De såg nu för första gången den lokala regeringschefen Tung Chee-hwas administration gå i en bestämd riktning och de tyckte inte om den. Det förklarar varför så många slöt upp i demonstrationen den 1 juli 2003 på sexårsdagen av övergången till kinesiskt styre. Tåget samlade över en halv miljon deltagare – av sju miljoner invånare – trots hettan med 31 grader i skuggan plus en brännande sol.

Det blev alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att vara så styvmoderligt behandlad i politiken. Det riggade valsystemet gav människor bara ett begränsat inflytande. Återstod öppna gatuprotester.

Jag såg aldrig någon protest urarta under mina 13 år i Hongkong. Demonstrationerna kunde vara nog så militanta, men de var alltid disciplinerade och ofta präglade av en god och glad stämning. Det var inte något gatans parlament i dålig mening, inte som i Thailand till exempel. De öppna protesterna och demonstrationerna har utvecklats till ett fast inslag i Hongkongs politiska liv. För många har det blivit en alternativ sysselsättning på söndagarna att deltaga i en demonstration i stället för att gå runt och titta på lägenheter.

Det är också värt att påminna om att ljusvakan för offren i massakern i Peking 1989 fortfarande samlar tiotusentals deltagare den 4 juni varje år.

Oväntat ledde de kraftiga reaktionerna mot säkerhetslagarna till att Peking lade dem på is tills vidare. Än i denna dag, alltså ett drygt årtionde senare, har den kinesiska regeringen inte vågat aktualisera frågan.

Misslyckandet ledde också till att Tung Chee-hwa fick avgå i förtid under sin andra period. Men efterföljarna Donald Tsang och Leung Chun-ying har också varit svaga och mera benägna att gissa sig till hur ledarna uppe i Peking kan tänkas vilja ha det – i stället för att prioritera vad Hongkongborna vill.

Hongkong och dess invånare har haft svårt att finna en ny identitet efter återföreningen. Andelen som i första hand identifierar sig som kineser minskar i opinionsmätningarna. De som ser sig som först och främst Hongkongbor är dubbelt så många som de som ser sig som kineser.

Den patriotiska glöden för Kina var som störst vid återföreningen, men har sedan svalnat. Därför försökte den lokala regeringen på Pekings inrådan införa obligatorisk ”moralisk och patriotisk utbildning” i skolorna för att stärka banden till Kina. Förslaget kom 2012 och utlöste återigen massiva gatuprotester från föräldrar och andra, medan många elever strejkade. En rad debattörer avvisade projektet som ”hjärntvätt i kommunistisk anda”. Missnöjet var så starkt att regeringen lade planerna på is.

Ännu en gång hade alltså medelklassens utomparlamentariska aktioner fått både centralregeringen och den lokala regeringen att hejda sig.

Därmed inte sagt att demonstranterna kommer att gå segrande ur denhär veckans kraftmätningar. Mycket mer står på spel för den kinesiska regimen nu, inte minst paniken för att de demokratiska kraven kan sprida sig norrut från Hongkong till Kinas fastland.

Kinas ekonomi större än USA, men den mår dåligt

I dag går Kina om USA som världens största ekonomi räknat i köpkraftsrelaterad BNP, enligt FN:s beräkningar. Det är bland andra Dagens Nyheters krönikör Johan Schück som uppmärksammar detta.

Det är ett historiskt skifte när Kina återtar den tätplats som landet tvingades släppa under 1800-talet. Då gjorde trycket från kolonialmakterna tillsammans med en dynasti i förfall att ekonomin stagnerade.

Men dagens kinesiska ekonomi är ihålig och sårbar trots tre årtionden av rekordtillväxt. Jag har en del funderingar om den där tätpositionen och ekonomin på ett ställe i mina memoarer Pionjär och veteran. 50 år med Kina, som kommer ut i november:

leijonhufvud_pionjarochveteran…Men det är alltså framför allt tillväxt och åter tillväxt som partiet förlitar sig på. Partiet har Sovjetunionens sammanbrott som varnande exempel och ser därför bland annat till att butikshyllorna är fulla av varor.

Tillväxten gör också att det bara är en tidsfråga när Kinas ekonomi går om USA:s och blir störst i världen – eller redan har blivit det, det beror på hur man räknar. Det är bara naturligt att ett så stort land med den största befolkningen på jorden blir världens största ekonomi. Men per capita har kineserna bara mellan en sjättedel och en fjärdedel av amerikanernas inkomster, återigen beroende på hur man räknar.

När utländska medier håller fram Kinas ekonomi som nummer ett, eller betonar den höga tillväxten, tar det bort fokus från de stora bristerna. Naturtillgångarna räcker inte till för att underhålla en ekonomi som är beroende av stora investeringar och hög förbrukning av energi. Marken räcker inte till för att producera livsmedel åt de kinesiska konsumenterna.

Tillgången på arbetskraft minskar, dels som ett resultat av tre årtionden av familjeplanering, dels därför att den unga generation inte lika självklart hoppar på vilket låglönejobb som helst. Det tvingar i sin tur upp lönerna och gör det svårare för exportindustrin.

Notan för tillväxten blir inte betald på länge än. Skövlingen av naturen kan stå Kina och kommande generationer dyrt. Det finns ekonomer och miljöexperter som anser att om vi tar hänsyn till skadorna på luft, vatten och jordar är BNP-tillväxten inte så lysande längre, inte några åtta-nio-tio procent de senaste årtiondena, kanske närmare plus minus noll snarare.

Samtidigt måste vi komma ihåg att vi själva i västvärlden har en del i skulden. En tredjedel av Kinas utsläpp kommer från exportvaror. Det är alltså vår konsumtion av billigare varor som bidrar till den kinesiska miljöförstöringen och växthuseffekten.

Aktivister i Hongkong konfronterar Kinas ledare

HK students

Hongkongstudenter inleder sin strejk.

Studenter som kräver demokratiska reformer ockuperar ett torg och får stöd av stora delar av allmänheten, medan den kinesiska centralregeringen mullrar hotfullt mot dem. De senaste dagarnas händelser i Hongkong väcker 25 år gamla minnen till liv.

Konfrontationen i Peking 1989 ledde fram till truppernas massaker på demonstranter den 4 juni det året. Dagens händelser i Hongkong behöver inte alls sluta lika illa, Men den skarpa motsättningen mellan aktivisterna och regimen i Peking finns där.

Natten till söndag ockuperade tiotusentals Hongkongbor ett område nära den lokala regeringens högkvarter. De protesterar mot den kinesiska centralregeringen som vägrar att tillåta allmänna val av territoriets regeringschef.

Medborgaraktionen Occupy Central är förberedd länge men satte igång tidigare än väntat för att stödja de studenter som i fredags intog den öppna platsen framför regeringshögkvarteret. Studenterna har bojkottat undervisningen hela den gångna veckan – även det en protest mot Pekings vägran att införa demokratiska reformer i Hongkong, en protest som även stöds av de flesta av lärarna.

Parodi på val

Hongkongs grundlag säger att år 2017 ska regeringschefen kunna väljas direkt i ett allmänt val av alla röstberättigade medborgare. När de reformvänliga krafterna i Hongkong aktualiserade frågan inledde Kinas representanter försiktiga konsultationer med partierna i territoriet, innan de kom med sitt utslag i slutet av augusti i år.

Peking sade ja till direktval av regeringschefen med en man en röst. Men de kinesiska ledarna lade till ett förbehåll som skjuter den demokratiska tanken i sank: det får bara vara två eller tre kandidater och de måste vara ”patriotiska”. Att vara ”patriotisk” betyder i klartext att kandidaterna måste stödja kommunistpartiets styre i Kina och att de inte får ifrågasätta att Hongkong hör till Kina.

För att säkerställa att kandidaterna blir patriotiska i Pekings ögon måste de godkännas av en nomineringskommittë som ska utses på samma sätt som den elektorsförsamling som hittills valt regeringscheferna. Denna kommitté kommer också att hämta sina medlemmar från elitgrupper som stöder regimen i Peking. Det handlar ofta om affärsmän och andra grupper som av kommersiella skäl väl hålla sig väl med den kinesiska ledningen.

Xi Jinping omedgörlig

Det är utan tvekan den kinesiske presidenten Xi Jinping som dikterat de hårda villkoren. Sedan han övertog makten för två år sedan har han försökt dämpa alla ansatser till en diskussion om politiska reformer på hemmaplan. Han fruktar att direktval av ledare i Hongkong skulle öka aptiten bland människor i Kina på en liknande reform, det vill säga att alla kineser skulle få vara med och välja landets president. Men i dag känns det som om regimen i Peking är ljusår ifrån någonting sådant.

Xi Jinping har höjt Kinas profil i regionen och lagt kraft bakom landets territoriella krav i Sydkinesiska sjön med militära aktioner. Han har en mer självsäker framtoning än sina företrädare.

Han verkar inte bry sig om att han utlöst bred internationell kritik för den parodi på val som den kinesiska regeringen erbjuder Hongkong. Huvudsaken för ledarna i Peking är att vad som händer i den forna brittiska kolonin inte får påverka stabiliteten eller status quo i Kina.

Men Pekings omedgörliga hållning utlöser alltså stora gatuprotester i territoriet. En rörelse för att ockupera centrum med ickevåldsmetoder är nära lierad med det demokratiska lägret i lagstiftande församlingen. Samtidigt finns det tecken på att den lokala polisen går fram hårdare mot demonstranter, möjligen efter uppmuntran från Peking. De kinesiska trupperna har också visat sig på gatorna för första gången sedan övergången 1997 i vad som uppfattas som en varningssignal.

Det är alltså en laddad situation som kan utvecklas åt olika håll.

Memoarerna snart klara. Bloggen öppnar igen!

Spännande tider. Endera dagen får jag mitt bokmanus i retur från redaktören, så får jag se hur han har reagerat och vilka förbättringar han kan föreslå. Några strykningar kan det bli – jag har skrivit mycket, men så finns det också mycket att berätta efter ett halvsekel med Kina.

Det droppar också in olika förslag på omslag och bildlösningar från formgivaren som har en fantastisk känsla för materialet.

I november kommer alltså mina memoarer ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” på Bonniers. Första recensionsdag är 18 november. Så hela teamet är uppe i högvarv och finslipning pågår.

Samtidigt tycker jag det är roligt att öppna min blogg igen, nu när bokmanuset ändå är i stort sett klar. Så jag blir glad om mina trognaste läsare tittar in igen. Räkna med nästan dagliga uppdateringar om Kina. Och en del annat.Göran för boken 1