Skandalen i Henan – aidsoffer straffas medan de ansvariga ledarna går fria

Den här veckan skulle Wang Qiuyun ha varit i Genève för att rapportera till en FN-kommitté om hur kvinnliga aidsoffer behandlas i Kina. Men ett par dagar före avresan kom polisen i hennes hemstad Hebi i provinsen Henan och tog hennes pass.

Poliserna agerade på order uppifrån. De sade åt henne att hon skulle säga till FN-kommittén att hon blivit sjuk och inte kunde komma.

Detta ingripande visar att de ansvariga i Henan fortfarande ljuger och lägger locket på för att dölja aidsskandalen som drabbade så många oskyldiga bönder under 1990-talet. Då ledde ledarnas missgrepp och vinningslystnad till att hundratusentals bönder som såIde blod blev hivsmittade.

Allt Wang Qiuyun hade tänkt göra i Genève var att diskutera hur kvinnor med aids skulle kunna få hjälp i Kina och hur barn måste slippa diskriminering när deras föräldrar är hivsmittade.

Hon upptäckte själv för nio år sedan att hon var hivsmittad och när detta blev känt tvingades hennes son att byta skola, berättade hon för Washington Post.

Munkavlen på 47-åriga Wang Qiuyun rimmar illa med det uppdrag som “ambassadör för hiv/aids och tbc” som den kinesiske presidenten Xi Jinpings hustru Peng Liyuan fått från världshälsoorganisationen WHO.

I sin offensiv mot frivilligorganisationernas arbete i Kina har Xi Jinping också försvårat för de grupper som försöker hjälpa de hivsmittade eller aidssjuka i Henan. Hans regim är på sin vakt mot alla organisationer som på något sätt kan konkurrera med kommunistpartiet.

Bland dem som har ett särskilt ansvar för mörkläggningen i Henan märks inte minst Kinas premiärminister Li Keqiang, som var partichef i provinsen 2004–2007.

I mina memoarer Pionjär och veteran. 50 år med Kina, som kommer ut den 25 november, har jag samlat mina undersökningar om blodskandalen i Henan i ett särskilt kapitel. Det är en pågående men dold kris där offren och deras hjälpare straffas, medan de ansvariga ledarna på alla nivåer går fria.

Det bultar på dörren – min början som korrespondent

I dag tisdag är jag med på ett symposium vid Uppsala universitet. Rubriken är ”Att vara utländsk journalist i Kina”. Jag tänker börja berätta om mina första dagar som korrespondent i Peking i september 1971. Berättelsen ingår i mina memoarer ”Pionjär och veteran, 50 år med KIna” som kommer ut i november.

Klockan var över två på natten en av de första dagarna i vår nya bostad, när någon bultade upprepade gånger på ytterdörren. Trävirket skakade av slagen och även om sovrummet var långt från dörren i vår rymliga lägenhet var det omöjligt att inte vakna. När jag öppnade stod där två män i tjocka bomullsvadderade militärgröna rockar och lika tjocka pälsmössor, det milda höstvädret till trots. Den enes öronlapp hängde ner som örat på en byracka som varit i ett slagsmål för mycket. ”Dianbao! Telegram, skriv på här!” sade han burdust. Det var i september 1971. Telegrammet var från hemmaredaktionen och tackade kortfattat för text. Det var ju trevligt, men tidsskillnaden med Stockholm sju timmar efter gjorde alltså att jag och familjen fick ett brutalt uppvaknande. När redaktionen hade behandlat min text och telegraferade sitt tack var klockan sju på kvällen svensk tid, det vill säga två på natten i Peking. Vi var ännu i telekommunikationernas forntid och umgicks ganska mycket per telegram, men i fortsättningen begränsade utlandsdesken sena telegram till akutfall. Min granne på andra sidan hisshallen var James Pringle från Reuters, också han just inflyttad. Han blev vettskrämd första gången som de båda stadiga telegrambuden bankade på vid en sen timme. De gick hela vägen in till sovrumsdörren. De kom alltid två och två och tog sig fram på motorcykel med sidovagn. Att Jimmy blev så förskräckt berodde på att han var den första korrespondenten som Reuters skickat till Peking efter Anthony Grey som satt i husarrest i över två år från juli 1967. Grey blev gisslan i ett storpolitiskt gräl mellan Kina och Storbritannien, en konflikt som ledde till att de mest extrema rödgardisterna brände ner den brittiska ambassaden i Peking i augusti 1967. Jaha, tänkte James Pringle, då var det dags igen för en aktion mot Reuters trots alla garantier som kineserna lämnat. Men det handlade alltså bara om leverans av ett banalt telegram. leijonhufvud_pionjarochveteran

Nu är mina memoarer på tryckeriet

Efter en intensiv slutspurt med finlir och justeringar gick mina memoarer iväg till tryckeriet i går kväll med den digitala posten. Boken ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” kommer ut på Bonniers den 25 november. Den är frukten av flera års arbete och blir på nästan 900 sidor, inklusive många av mina egna bilder.

leijonhufvud_pionjarochveteran

Men jag ber inte om ursäkt för att boken blir så stor, det finns så mycket att berätta från alla mina upplevelser av Kinas dramatiska förändringar. Dessutom blir den inte dyr.

Har haft suverän hjälp och inspiration från redaktören Manne Svensson och formgivaren Kerstin Hanson. Vilka begåvade unga förmågor! Manne har hela tiden lyckats hålla en överblick över det omfattande manuset och stillsamt påmint om onödiga upprepningar och mindre lämpliga stilväxlingar. Bland mycket annat. Och så fort jag såg Kerstins design blev jag så peppad att försöka göra en stark avslutning för egen del. Hennes lösningar känns originella och samtidigt känsliga för ämnet och tiden.

Allvarliga hot mot pressfriheten i Hongkong

I dag citerar jag ett helt uttalande från Reportrar utan gränser som jag fick i mejlen i morse. Det är daterat den 16 oktober 2014:

Reporters Without Borders (RWB) condemns new cases of censorship and self-censorship

As the Occupy Central movement continues its pro-democracy demonstrations, local and foreign media whose coverage angers the government are suffering consequences.

Hong Kong newspaper Apple Daily is paying a high price for supporting Occupy Central.

Members of a counter-movement have been surrounding the headquarters of the newspaper, which announced its pro-Occupy Central position on 11 October. For three days, the paper’s activities have been disrupted, with delivery trucks prevented from entering. As a result, distributors have not been fully supplied. Delivery of the International New York Times, carried by the same trucks, was also affected.

During the third day of the anti-newspaper action, the demonstrators – most of them women wearing face masks – defied a High Court order of 14 October that they lift the siege. But police did not proceed to arrest them, effectively allowing the delivery truck blockade to continue.

On 15 October, the BBC website suffered blocking as well. It was taken down for several hours after it ran a video showing Hong Kong police beating pro-democracy protester Ken Tsang Kin-Chiu.

On Hong Kong television station TVB, management partially censored the same video by cutting narration explaining that police were assaulting the demonstrator. Twenty-seven TVB journalists signed an open letter condemning the self-censorship. Reporters Without Borders supports this initiative.

The organization expresses its outrage at repeated blocking of news on critically important events occurring in Hong Kong. “It is unacceptable that the court decision was not followed by action on the part of police on the scene,” said Benjamin Ismaïl, head of the organization’s Asia-Pacific desk. “This infringement of press freedom is all the more serious because the online site was rendered inaccessible on Tuesday afternoon. Censorship and pressure orchestrated by the Beijing government must also stop. We call on media not to give in to the pressure to self-censor. Those that yield to the pressure damage their own credibility and call into question their reason for existence.”

On 10 October, RWB condemned the Beijing government’s expanding control of the Special Administrative Region that includes Hong Kong. The organization called on the Hong Kong government’s chief executive to guarantee freedom of the press and freedom of expression. The previous week, RWB expressedconcern at the Beijing government’s power to alter news coverage, including by the foreign press.

 


Fortsatt kris och business as usual – min analys av Hongkong

HK Occupy Queensway

Foto: Pasu Au Yeung

Min analys av läget i Hongkong publiceras i nr 4:2014 av den utmärkta nättidskriften KinaNytt som ges ut av Sweden-China Trade Council.

Jag konstaterar att vi går mot en höst med fortsatt politisk spänning i Hongkong. Kraftmätningen ser ut att fortsätta mellan de uthålliga och fredliga paraplyprotesterna och den lokala regeringen, men på en mer lågintensiv nivå. Analysen fortsätter:

Men samtidigt återvände vardagen i och med att de 3 000 anställda vid regeringshögkvarteret kunde återgå till jobbet den 6 oktober. Det gångna veckoslutet präglades dock av nya motsättningar och nya protestaktioner i centrum, när försöken att få igång samtal mellan studenterna och den lokala regeringen bröt samman.

Vi kan vänta oss att aktionerna fortsätter till och från under hösten. Protesterna är fredliga och välordnade men många i omvärlden undrar hur länge Kinas ledare kan tolerera vad de uppfattar som störningar av ordningen. Hur länge kan Peking tillåta gatuaktioner med öppna krav på demokrati för staden?

Jag får frågor som denna: Kommer kommunistpartiets ledare att till slut kalla in trupper och slå ner studenternas uppror i Hongkong precis som de gjorde i Peking 1989?

Visst kan vi dra paralleller till demokrativåren i Peking för 25 år sedan, men det finns viktiga skillnader också. Denna gång gungar inte marken under fötterna på det kinesiska ledarskiktet så länge protesterna i Hongkong håller sig på nuvarande nivå.

Studenterna och gymnasieungdomarna ifrågasätter inte kommunistpartiets rätt att styra Kina. De ifrågasätter inte heller att Hongkong ska fortsätta att vara en del av Kina.

Dessutom gör den hårda censuren i landet att kunskapen bland gemene man om vad som händer i Hongkong är begränsad.

Umbrella revolution_2

Dolda motiv

Det kinesiska ledarskiktet i Peking har även dolda motiv för att inte låta konflikten gå till en dramatisk urladdning som skulle skada affärsklimatet i Hongkong och skrämma bort finansindustrin och kanske även stadens invånare. Många av ledarfamiljerna har nämligen betydande privata investeringar i staden. Det kan vara lägenheter, fastigheter eller bolag som de äger genom bulvaner och liknande. Många spelar också på börsen. Dessa familjer vill undvika ett ras för börsen eller fastighetsmarknaden.

Ytterligare en anledning för Kina att inte gå för hårt fram i Hongkong är att inte avskräcka folk på Taiwan från vad en återförening med fastlandet skulle innebära. Människor där är ändå redan väldigt skeptiska till ett samgående så länge kommunistpartiet styr.

Aktivisterna i Hongkong är väl medvetna om var gränserna går. Huvudområdet för deras protester vid regeringshögkvarteret ligger också alldeles intill kinesiska arméns högkvarter i staden. Även om de flesta inte ens var födda vid massakern på studenter och andra demonstranter i Peking den 4 juni 1989, så blir de påminda om riskerna med att driva sin aktion alltför långt.

I dagsläget är studenternas krav begränsade till att få samtal med lokalregeringen om demokratiska reformer. (I samtalen tänker de kräva att Hongkongborna ska ha) rätt att fritt nominera kandidater till valet av regeringschef. De vill också ha ett parlament där alla ledamöter är valda med allmän rösträtt.

Business as usual

Umbrella revolution_3De släppte tillfälligt kravet på att regeringschefen Leung Chun-ying ska avgå. Det gjorde de när han gick med på att öppna samtal med studenterna och utsåg sin närmaste medarbetare, den mera populära Carrie Lam, att möta studenterna. Men hon ställde in mötet när studenterna återupptog sin aktion för att öka trycket. Samtidigt säger Leung Chun-ying säger att chansen att Peking ska ändra sig i valfrågan är ”nästan noll”. Därför finns det ingen grund för samtal, enligt regeringschefen.

Kravet på att den alltmer impopuläre Leung Chun-ying ska avgå har återkommit. Varje regeringschef i Hongkong har en otacksam uppgift, eftersom de i praktiken är utsedda av centralregeringen i Peking även om de formellt är valda i en manipulerad ordning. Men Leung Chun-ying har ett ansvar eftersom han inte speglat djupet av missnöjet med valsystemet för sina uppdragsgivare. Å andra sidan faller ansvaret för den spända situationen minst lika tungt på Peking, eftersom ledarna skapat rutiner för att konsekvent utse svaga ja-sägare att sköta Hongkong.

Hongkongs förste regeringschef sedan övergången 1997, Tung Chee-hwa, tvingades avgå i förtid sedan hans administration misslyckats med att hantera allmänna opinionen när Peking skulle införa säkerhetslagar i territoriet. En demonstration mot förslaget till säkerhetslagar den 1 juli 2003 samlade en halv miljon deltagare. Peking lät Tung Chee-hwa bära hundhuvudet och gav honom sparken. Kinas ledare skulle också kunna tröttna på Leung Chun-ying.

Sedan 1990-talet har Hongkongborna utvecklat en politisk protestkultur. De har varit tvungna eftersom varken de forna brittiska kolonialherrarna eller de nya herrarna i Peking har ansett dem vara mogna för full demokrati. De känner sig övergivna av båda.

Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli så styvmoderligt behandlad i politiken. Det riggade valsystemet ger människor bara ett begränsat inflytande. Det som återstår är då öppna gatuprotester. Demonstrationerna kan vara nog så militanta, men de är alltid disciplinerade och ofta präglade av god stämning. Det är inte något gatans parlament i dålig mening.

Demonstrera på söndag

Umbrella revolution_4De öppna protesterna och demonstrationerna har sedan några år utvecklats till ett fast inslag i Hongkongs politiska liv. Många använder söndagarna till att gå och demonstrera – i stället för att gå och titta på lägenheter för att hänga med på fastighetsmarknaden, en annan favoritsysselsättning.

Det mesta pekar på att Hongkong ändå kan återgå till ”business as usual” efter de senaste veckornas dramatik. Protesterna kommer att fortsätta, eftersom Peking inte tänker ge upp sin kontroll och styrning av valprocedurerna. Men de utomparlamentariska aktionerna lär hålla sig på en nivå som Hongkong egentligen vant sig vid sedan flera år. De hotar därmed inte stabiliteten för näringslivet och finansmarknaden.

Den tändande gnistan för de senaste protesterna var Pekings vägran att tillåta en demokratisk ordning 2017 då Hongkong ska välja ny regeringschef.

Grundlagen för Hong Kong, den så kallade basic law, kom till efter överläggningar mellan den brittiska kolonialmakten och Peking inför Hongkongs återgång till Kina 1997. Hittills har fyra val av regeringschef, chief executive, ägt rum.

Röstningen har skett i en särskild elektorsförsamling där Peking har kunnat styra urvalet av medlemmarna så att majoriteten lydigt kan bekräfta den favorit som centralregeringen utpekat på förhand.

Direktval möjligt 2017

Umbrella revolutionGrundlagens paragraf 45 säger att regeringschefen ska kunna väljas direkt i ett allmänt val av alla röstberättigade medborgare. Det står också att kandidaterna ska nomineras av en brett representativ kommitté som är utsedd i demokratisk ordning, alltså inte handplockad på det sätt som Peking vill fortsätta med.

Tidigare har Kina sagt att den allmänna rösträtten skulle kunna introduceras vid valet 2017. När de reformvänliga krafterna i Hongkong påminde om detta inledde Kinas representanter försiktiga konsultationer med de politiska partierna i territoriet.

Den kinesiska ledningens utslag kom den 31 augusti i år, formellt som ett uttalande av nationella folkkongressen i Peking. Kongressen sade visserligen ja till direktval av Hongkongs regeringschef med en man en röst, men lade till ett förbehåll som skjuter den demokratiska tanken i sank. Det får nämligen bara vara två eller tre kandidater och de måste vara ”patriotiska”, alltså godkända av Kinas ledare. Att vara ”patriotisk” betyder i klartext att kandidaterna måste stödja kommunistpartiets styre i Kina och att de inte får ifrågasätta att Hongkong hör till Kina.

För att säkerställa att kandidaterna blir patriotiska i Pekings ögon måste de godkännas av en tilltänkt nomineringskommittë som ska utses på samma sätt som den elektorsförsamling som hittills valt regeringscheferna. Denna kommitté kommer också att hämta sina medlemmar från elitgrupper som stöder regimen i Peking. Det handlar ofta om affärsmän och andra grupper som av kommersiella skäl vill hålla sig väl med den kinesiska ledningen.

Bojkott och veto

Efter utslaget i nationella folkkongressen har de olika demokratiska grupperingarna sagt att de tänker bojkotta de överläggningar som ska utforma valproceduren mera i detalj i parlamentet, den så kallade lagstiftande församlingen eller legislative council. Och när förslaget väl kommer upp till omröstning i början av nästa år tänker de rösta nej.

Ett förslag som rör bestämmelserna i grundlagen kräver två tredjedels majoritet för att bli verklighet. Det betyder att det demokratiska lägret kan stoppa förslaget. Tillsammans har dessa partier nämligen 27 mandat av 70 i lagstiftande församlingen. Med andra ord kommer denna fråga inte att lösas i brådrasket.

Kallduschen från Peking, det vill säga folkkongressens nej till ett fullt demokratiskt val, uppfattas som ett löftesbrott av de prodemokratiska krafterna i Hongkong. Studenterna bojkottade därför undervisningen under en vecka i protest och en grupp avslutade strejken med att ockupera den lilla öppna platsen framför regeringskansliet den 26 september.

Polisen försökte köra bort ockupanterna med stora mängder av pepparsprej och tårgas. Det är slutet på regnperioden i Hongkong så studenterna hade med sig paraplyer, som de använde för att försöka försvara sig mot sprejen och gasen. Det hjälpte litegrann och de flesta bet sig fast på platsen. Sedan dess är paraplyet en symbol för kampen mot myndigheterna och för demokrati.

Tårgas provocerade

Umbrella revolution_6Polisens hårda metoder provocerade många. Människor som inte hade tänkt sig att gå ut sätta sig på gatorna, kom också med i protesterna. Den reaktionen spädde på antalet deltagare rejält.

Studenternas ockupation var oväntad. Hongkong inväntade snarare en trolig aktion på Kinas nationaldag den 1 oktober från en rörelse kallad Occupy Central som startats av några akademiker för att driva fram demokratiska reformer och markera missnöje med den lokala förvaltningen. Gruppen har nära band till de prodemokratiska partierna i parlamentet. Men studenterna förekom Occupy Central som bara hade att haka på.

Det var de unga studentledarna som blev drivkraften i ockupationerna av olika platser i Hongkong. Vi har få se en ny generation träda fram och skaffa sig en identitet i det civilsamhälle som är så starkt i Hongkong, men som inte tillåts växa i Kina.

Detta civilsamhälle yttrade sig bland annat i den disciplin som aktivisterna visade. De städade regelbundet efter sig och sopsorterade.

Stödet för studenterna ökade. Men långtifrån alla Hongkongbor var med på noterna. Samtidigt har ju aktionerna varit olagliga och många medborgare tröttnade efter några dagar på att finna spärrar, ockupanter och poliser i sin väg. I stadsdelen Mongkok gick några av invånarna handgripligt tillväga mot ockupanterna.

Inhyrda provokatörer

Umbrella revolution_7Polisen uppgav sedan att bland de arresterade bråkmakarna hade de identifierat kända medlemmar av de så kallade triaderna, det vill säga maffian. Det prodemokratiska lägret tvekade inte om att anklaga regeringschefen för att ha uppmuntrat triaderna att ställa till bråk så att polisen fick en anledning att köra bort de unga aktivisterna. Triadmedlemmarna ska ha fått 500 Hongkongdollar (nästan 500 kronor) per man för sin insats, enligt en uppgift som South China Morning Post vidarebefordrade.

Metoden att använda sig av provokatörer kan för övrigt vara hämtad från de kinesiska myndigheternas taktik under protestvåren 1989.

Bland de missnöjda i Mongkok fanns också flera små butiksägare, som är beroende av turister för sin försörjning och nu fick ett stor ekonomiskt avbräck, särskilt eftersom de sett fram emot ett ökat antal besökare från fastlandet i samband med ledigheten kring nationaldagen. Nu blev det i stället så att de kinesiska myndigheterna stoppade gruppresorna till Hongkong tills vidare.

Så Hongkong är splittrat mitt i det stora stödet för de utomparlamentariska aktionerna mot Pekings manipulativa tolkningar av grundlagen.

Xi Jinpings villkor

Det är utan tvekan den kinesiske presidenten Xi Jinping som dikterat de hårda villkoren. Sedan han övertog makten för två år sedan har han försökt dämpa alla ansatser till en diskussion om politiska reformer på hemmaplan. Han fruktar att direktval av ledare i Hongkong skulle öka aptiten bland människor i Kina på en liknande reform, det vill säga att alla kineser skulle få vara med och välja landets president. Men i dag känns det som om regimen i Peking är ljusår ifrån någonting sådant.

Xi Jinping har höjt Kinas profil i regionen och lagt kraft bakom landets territoriella krav i Sydkinesiska sjön med militära aktioner. Han har en mer självsäker framtoning än sina företrädare. Han verkar inte bry sig om att han utlöst bred internationell kritik för den parodi på val som den kinesiska regeringen erbjuder Hongkong. Huvudsaken för ledarna i Peking är att vad som händer i den forna brittiska kolonin inte får påverka stabiliteten eller status quo i Kina.

De styrande i Peking har aldrig riktigt förstått sig på Hongkong. Både praktiskt och mentalt betraktar de denna metropol närmast som ett annat land. Yan Xuetong, tongivande utrikespolitisk expert i Peking, har sagt att ”Hongkong har bara återvänt till namnet, inte i realiteten”.

När situationen i Hongkong började bli riktigt tillspetsad visade Xi Jinping vilka hans regim helst pratar med. Han bjöd in en delegation av 70 ledande affärsmän som snällt kom när husbonden kallade. Mötet den 22 september hölls bakom stängda dörrar. De tongivande i delegationen, de som nämndes först i rangordningen, var i stort hela samlingen av sju fastighetsoligarker som dominerar och gemensamt kontrollerar marknaden i Hongkong – en ordning som andra, mindre affärsmän börjat klaga på alltmer.

Den kinesiske presidenten bjöd inte några ledamöter från parlamentet eller några representanter från andra sektorer i samhället till samtal.

Penningtvätt och investeringar

Umbrella revolution_8Hongkong är formellt en del av Kina, men räknas som en ”särskild administrativ region” med en egen ekonomi och egna juridiska regler baserade på brittisk rättstradition. Därför är den mycket populär bland fastlandskineser som behöver tvätta pengar eller vill investera i fastigheter.

De driver upp hyrorna och fastighetspriserna till en nivå som är mycket smärtsam för Hongkongborna. Detta samverkar med den globala finansindustrins återkomst, som gör att utländska börs- och fondmäklare åter slår sig ned i detta finanscentrum. Även de är beredda att betala fantasipriser på bostadsmarknaden.

Hyreshöjningarna tvingar vanliga butiksägare i konkurs, det vill säga de som inte lever på att sälja handväskor eller juveler till nyrika besökare från Kina. Många människor tvingas flytta allt längre bort från centrum. Till och med på en mindre ö som Lamma, som bara har färjeförbindelse med Hongkongön, kostar en lägenhet på knappt 50 kvadratmeter motsvarande 16 000 kronor i hyra per månad.

Lokalbefolkningen börjar se snett på fastlandskineserna som kommer med resväskor fyllda med kontanter och förvrider vardagen för dem. Det borde ju vara trevligt att nytt kapital strömmar in, men effekterna börjar dra åt fel håll. Samtidigt finns det även en legal invandring av cirka 50 00 fastlandskineser per år.

           ”Gräshoppor” norrifrån

Umbrella revolution_9Många Hongkongbors irritation över besökarna och inflyttarna norrifrån verkar ligga alldeles under ytan – och med jämna mellanrum kokar den över. Några Hongkongbor bildade en grupp på Facebook och bekostade en helsidesannons i dagspressen. Annonserna visade fastlandskineserna som en svärm gräshoppor som lade beslag på territoriets godbitar.

Häftiga gräl mellan lokalbefolkningen och besökare från fastlandet har hamnat på internet och genererat ytterligare skällsord mot besökarna. En professor i litteratur vid Pekinguniversitetet, Kong Qingdong, slog tillbaka och sade: ”Hongkongborna ska inte säga något, de är inte kineser, de var ju hundar åt de brittiska kolonialherrarna för inte så länge sedan – de är hundar, inte människor!”

Återföreningen mellan Kina och Hongkong har hittills misslyckats i det mellanmänskliga umgänget och i de politiska kontakterna. Hongkongborna försöker etablera någonting mera stabilt, en mera förutsägbar vanlig tillvaro, men har svårt att få gehör för sina krav på fulla politiska rättigheter. Uppgörelsen mellan Peking och London om ”ett land, två system” gäller bara i femtio år till 2047. Med andra ord är det mycket som fortfarande är diffust för Hongkongborna och de söker fortfarande sin identitet.

Tankeställare

Det är en tankeställare för mig när jag med jämna mellanrum träffar vanliga Hongkongbor som tycker att det var bättre under britternas tid, särskilt under den siste guvernören Chris Patten. De tycker att han stod upp för dem bättre än vad någon av de infödda regeringscheferna har gjort. De senare har i stället ängsligt försökt tolka hur Peking skulle vilja ha det.

Men väldigt få vill på allvar att återföreningen med Kina ska upphöra. Ändå försöker de partikontrollerade medierna i Kina inför hemmaopinionen spela upp ett yttre hot i Hongkong. De tolkar de utländska sympatiyttringarna för det demokratiska lägret som ”försök att underminera stabiliteten i territoriet”.

Det politiska samarbetet med Peking krisar således. Däremot rullar det ekonomiska utbytet mellan Hongkong och fastlandet på bra. Den lokala regeringen har ibland försökt skapa en ny identitet med olika projekt för ett kunskapssamhälle eller en it-ekonomi. Men i längden klarar sig Hongkong bra på att fortsätta med det som gått bäst: att hantera andras idéer, organisera produktionen på andra sidan gränsen i Kina, sy ihop finansieringen och ta hand om exporten av produkterna.

Umbrella revolution_5

Vinjettbilderna från paraplyprotesterna har jag hämtat från hemsidan news.artnet.com. Där kan du se vilka konstnärerna är. 

Ett annat sätt att ockupera Hongkongs centrum

Medan ”Occupy Central”, studenternas ockupation av platser i Hongkongs centrum, går in på sin tredje vecka uppmärksammar South China Morning Posts krönikör Lai See ett annat sätt att ockupera centrum.

Rolls Royce

Occupy Central.

Lai See har länge klagat på hur stadens affärsmagnater, så kallade tycoons, kan bryta mot alla parkeringsregler i centrum och försvåra för trafiken utan att bestraffas. Även sedan studenterna har blockerat tillfartsvägarna till finanscentrum, har magnaterna lyckats ta sig in och deras Mercedes, Rolls Royce, Bentley och Alphard står olagligt parkerade kring kontorsskraporna. De har utnyttjat de luckor som demonstranterna lämnat för nödvändiga leveranser till byggnaderna.

Svalt intresse i Kina för protesterna i Hongkong

Lijia Zhang

Lijia Zhang

Medan tiotusentals människor åter samlades i regeringskvarten i Hongkong och besatte några gator i en manifestation för demokratiska reformer, är intresset för Hongkong svalt bland kineserna på Kinas fastland enligt författarinnan Lijia Zhang. Det säger hon på sin blogg efter att åter ha träffat nära släktingar och andra invånare i staden Nanjing.

Hon menar att det låga intresset inte bara beror på den kinesiska censuren som gör att folk inte riktigt vet om vad som pågår i Hongkong.

Hon gör bland annat iakttagelsen att medan Hongkongborna upplever ett politiskt uppvaknande, blir människor på fastlandet mindre intresserade av politik, precis som regeringen vill. Sedan 1989 har de styrande avsiktligt kanaliserat människors energi till att göra pengar och visat dem hur fruktlöst det är att ägna sig åt politik.

Zhang Lijia slog igenom som författare när hon sammanfattade sina år som arbetare på en raketfabrik i Nanjing i boken ”Socialism is great”. Hon skrev den på engelska och boken kom ut 2009.