Görans stora röda – ny bra recension

Helsingborgs Dagblad har i dag lördag en stort uppslagen recension av mina memoarer Pionjär och veteran. 50 år med Kina. Eftersom jag varit tidningens kulturkorrespondent i tio år gick uppdraget att bedöma boken till en utomstående, nämligen Hanna Sahlberg, som är radions förra korrespondent i Peking. Här ett par citat:

[Stoffet är] uppdelat i fantasifullt namngivna korta kapitel som påminner om munsbitar som serveras omväxlande av krönikören och akademikern Leijonhufvud. Man skulle alltså kunna säga att innehållet i Pionjär och veteran är finstrimlat och välblandat som i en kinesisk husmansrätt.

Ett par kapitel som särskilt förtjänar att lyftas fram är de om väggtidningarna och deras efterföljare: diskussionsforumen på det kinesiska nätet. Här arbetar reportern Leijonhufvud och forskaren Leijonhufvud förtjänstfullt tillsammans utan att mattas och ger med hjälp av sitt fenomenala personliga arkiv dessutom ett intressant perspektiv på kinesisk idétradition.

Här är länken till recensionen.  leijonhufvud_pionjarochveteran

Boken ”en guldgruva och läsupplevelse” – första recensionen

Det blev Lars Åberg på Göteborgsposten som hann först med en recension av mina memoarer Pionjär och veteran. 50 år med Kina. Ett par korta utdrag:

Boken är en läsupplevelse, personlig och spänstig i förflyttningarna mellan hierarkiernas skilda skikt… För den som intresserar sig för utvecklingen i Kina, som fascineras eller skräms, är Pionjär och veteran en guldgruva…

Här är en länk till recensionen.leijonhufvud_pionjarochveteran

Smygpremiär i Bjäre bokhandel

Brygghuset

Här i Brygghuset, tillhörigt bokhandeln, skrev jag flera kapitel.

Nu börjar det bli riktigt pirrigt. I morgon tisdag är det första recensionsdag för min bok Pionjär och veteran. 50 år med Kina. Men redan i kväll är det smygpremiär i Bjäre bokhandel, där jag ska samtala om boken med Barbro Hedvall från kl 19. I morgon blir det releasefest i Stockholm.

Det känns naturligt att börja i ombonade Bjäre bokhandel, där några av bokens kapitel tillkommit under några sommarmånader i fjol och i år. Bokhandelns sommarcafé, särskilt Brygghuset, var en fin miljö att skriva i. Bensinen var Linas smörgåsar och morotskaka. Dessutom har Lena Göranson, bokhandelns nav sedan länge, varit en av de kloka läsarna av mitt manus.

leijonhufvud_pionjarochveteran

På tal om framträdanden så har min medverkan i Studio Ett på tisdag ställts in. De tyckte till slut att det fick räcka med att jag var med i Godmorgon världen och i Nordegren & Epstein. Det är till stor del samma publik.

Att radioprata om Kina

Från en radiostudio till en annan. I torsdags var jag med i Nordegren & Epstein i P1. I fredags morse upp i ottan för att vara i Malmö halv nio och medverka i Morgon – P4 Malmöhus med Susanne Fatah. Det var så klart roligt att möta intresserade intervjuare och prata om mina nyutkomna memoarer Pionjär och veteran. 50 år med Kina.

Båda inslagen var cirka 15 minuter. Det anses vara mycket tid i radio. Ändå får jag ju bara med en bråkdel av vad boken innehåller. Jag försöker ge meningsfulla små exempel och inblickar i den dramatiska utveckling som Kina gått igenom – och den förändring som jag själv gått igenom från nyfiken maoist till kritisk observatör. I boken har jag däremot fått med allt.

Den unge maoisten 1971.

Den unge maoisten 1971.

I morgon söndag är jag med i Godmorgon, världen! i  P1 och sannolikt även i Studio Ett på tisdag efter kl 16. Så här presenterar Godmorgon, världen! morgondagens inslag på programmets hemsida:

I dagarna utkommer det som förmodligen är höstens tjockaste bok ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina”. Det är Göran Leijonhufvud, som på närmare 900 sidor sammanfattar sina 50 år av Kinabevakning. Först som student, sen som korrespondent för Dagens nyheter och dom senaste åren som forskare.

Göran Leijonhufvud skriver att knappast något annat land förändrats så mycket som Kina under dom här åren – och han beskriver sig själv som mer eller mindre maoist under sina första år där,  en hållning han kom att ändra i takt med att han lärde sig mer om landet och ledarskapet.

Så jag började med att fråga vad som förändrats mest under dom gångna 50 åren – Kina eller Göran Leijonhufvud själv?

Är med i ”Nordegren & Epstein” torsdag efter 15

Thomas Nordegren ska intervjua mig om min nya bok ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” i dag torsdag någon gång mellan kl 15.03 och 15.45 i radions P1.

I onsdagens program avslutade Thomas med orden ”I morgon kommer Göran Leijonhufvud och talar om sin nya bok om Kina. Den är på 870 sidor, hur ska jag hinna…” Louise Epstein som har ledigt i morgon tröstade honom och sa: ”Det går säkert bra…”

leijonhufvud_pionjarochveteran

Det tror jag också.

På fredag morgon mellan 08.30 och 9.00 är jag med

i P4 Malmöhus morgonprogram.

Bra inlägg om ”klimatavtal”

Inför toppmötet i Peking med länderna kring Stilla havet (Apec), stängde Kinas regering industrierna i en mycket vid cirkel kring huvudstaden och begränsade biltrafiken. Efter några dagar lyfte smogen och de kinesiska ledarna kunde visa besökarna en blå himmel. Nu några dagar efter mötet läste jag att smogen är tillbaka eftersom de nedstängda fabrikerna dragit igång igen.

Apropos detta tema har Jojje Olsson skrivit ett mycket bra blogginlägg om de klimatlöften som USA och Kina gav i samband med mötet, löften som prisades av många kommentatorer i Sverige. Inlägget visar hur ihåliga och meningslösa dessa utfästelser är.

Omfångsrik bok aptitlig tack vare Kerstin

Återfallsbesökare på denna blogg börjar kanske tröttna på att jag tjatar om mina memoarer som når bokhandeln i dessa dagar. Själv fick jag mitt första ex i förrgår och jag är fortfarande lika imponerad av formgivaren Kerstin Hansons insats. Boken är förvisso riktigt tjock, men behandlingen av omslag, kapitelrubriker, text och bilder gör att den känns inbjudande.

Pionjär och veteran. 50 år med Kina är på strax under 900 sidor. Det är två berättelser som vävs in i varandra. Det är dels min egen utveckling från det stormiga 1960-talet till det mörknande 2010-talet. Dels och framför allt är det Kinas dramatiskt skiftande utveckling under ett halvt sekel som det finns så mycket spännande att skriva om – och som jag upplevt i Kinas alla hörn och i många skiftande sammanhang som journalist och samhällsforskare under alla år.

Gynna gärna den fysiska bokhandeln, för vi vill väl att sådana boktempel ska finnas kvar. Med ett pris kring 280 kronor på denna bok vågar jag påstå att köparen får riktigt mycket för pengarna.

leijonhufvud_pionjarochveteran

Kinas nya miljömål – hurraropen fastnar i halsen

President Xi Jinping lovar att sluta öka Kinas utsläpp av växthusgaser år 2030. Hurra! Eller?

Det är första gången som en kinesisk ledare ger ett så konkret löfte i denna fråga. Löftet kom i ett samtal med USA:s president Barack Obama som just avslutat ett besök i Peking. Obama lovade för sin del att skärpa USA:s klimatmål.

Men under 15 år ska alltså de kinesiska utsläppen fortsätta att öka – i ett land som redan är en fullständig miljökatastrof.

Jag beskriver detta sorgliga tillstånd i ett avslutande kapitel i mina memoarer ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” som snart kommer i bokhandeln. Har man levt i Pekings smog de senaste åren är det svårt att se löftet om en ljusning 2030 som en framgång. Här följer ett utdrag:

Jag blir så trött på de kinesiska ledarnas vackra tal om att på allvar angripa föroreningarna och skapa en bättre balans mellan tillväxt och miljöhänsyn, när utvecklingen i själva verket går åt motsatt håll. Luften, vattnet och jordarna är mer hotade än någonsin.

Jag blir så trött på regimens systematiska lögner, dimridåer och hemligstämplar – metoder som blir särskilt uppenbara på miljöområdet.

Jag blir så trött på en regering som inte kan skydda sina medborgare från uppenbara hälsorisker som i Benxi [en av de värsta och tidigaste smogstäderna] och som skickar ut skolbarnen i Peking att göra fysiska övningar mitt i den värsta smogen. De ansvariga vill alltså inte oroa medborgarna med miljölarm. Det känns snarare som brist på respekt för människoliv.

Jag blir så trött på det politiska och ekonomiska systemet som gång på gång misslyckas med att förutse vad som ska hända. Lärdomarna från Benxi och rostbältet i Liaoning blev ingen varningssignal, som tjugo år senare kunde ha räddat huvudstaden Peking och den omgivande provinsen Hebei från att bli samma miljökatastrof som Liaoning.

Jag blir så trött på den ensidiga betoningen på ekonomisk utveckling. Jag vet inte hur många gånger under fyra årtionden som jag har hört lokala funktionärer säga att vi är ett u-land, vi har så begränsade resurser, vi måste först få tillväxt, sedan kan vi ta itu med miljöskadorna. Den outtalade förutsättningen var att de ”nödvändiga” föroreningarna också måste ta människoliv.

En sådan inställning kunde möjligen vara förståelig och ursäktlig på kort sikt för tjugo, trettio år sedan. Då kunde jag ännu se Västra bergen i Peking från vår bostad. Då var inte kunskapen på miljöområdet lika stor och helhetsbilden för föroreningarna i Kina inte lika mörk. Men i dag är det närmast kriminellt att inte agera mer kraftfullt.

leijonhufvud_pionjarochveteran

Kuppmakaren fortfarande aktuell – utdrag ur mina memoarer

Lin Biao

Kuppmakaren.

Hur hade Kina varit i dag om Lin Biao hade lyckats med sin kupp mot Mao Zedong 1971? Lin Biao är stämplad som en historisk förrädare. Men trots hans katastrofala sorti från den politiska scenen 1971, ifrågasätter en del kineser fortfarande den totalt negativa bilden av den forne försvarsministern.

Hans kuppförsök spelar en stor roll i ett av kapitlen i mina memoarer som kommer ut i bokhandeln om en dryg vecka. Att Maos ”närmaste vapenbroder” Lin Biao plötsligt fallit i onåd var min första exklusiva nyhet som Pekingkorrespondent. Jag bjuder på ett utdrag ur boken här nedan.

Diskussionen om Lin Biao på sociala medier fick ny näring under den gångna veckan, när Kinas ledare Xi Jinping valde att uppmärksamma 85-årsdagen av kommunistpartiets kongress 1929. Det var det mötet som antog principen att partiet alltid kontrollerar geväret, det vill säga att militären ovillkorligt måste underordna sig partiet.

Xi Jinpings syfte med att återuppväcka den kongressen var att begära lojalitet från officerarna för att stärka sitt grepp om makten i dag.

Men Lin Biaos dotter Lin Doudou utnyttjade också tillfället till att kräva ”större respekt för historiska fakta”. Hon vill att hennes far ska få ett erkännande för hans avgörande insatser för kommunisternas seger i inbördeskriget, grunden för maktövertagandet 1949.

Här följer utdraget ur min bok ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” efter bilden på omslaget:

leijonhufvud_pionjarochveteran

De flesta bitarna för kontor och tillstånd började falla på plats i september 1971 – och väl var det, för det började hända uppseendeväckande saker att rapportera om.

Ännu i slutet av augusti verkade allt rulla på med förberedelserna för den stora paraden på nationaldagen den 1 oktober. En mycket sen kväll kunde jag inte komma fram på Långa fridens aveny alldeles vid torget. Tusentals soldater och civila satt tvärs över den tio filer breda avenyn och fick instruktioner inför paraden. Och över hela torget var siffror målade som visade var en halv miljon deltagare skulle stå.

Men några dagar senare kom beskedet: det blir ingen parad. Talesmän på utrikesministeriet uppgav att regeringen ville spara in utgifterna för denna enorma mobilisering varje år. Det var inte förrän långt senare som vi förstod att den verkliga orsaken var en annan, nämligen att strider flammat upp i högsta ledningen.

Vi hade bara fått indikationer på att något inte var normalt. En dag i oktober fick jag höra att Maos lilla röda inte längre gick att köpa i bokhandeln. Häftet med citat av ”den store rorsmannen” var starkt förknippade med kulturrevolutionen. Om den hade dragits in, då måste det betyda något.

Jag åkte runt från den ena Nya Kina-bokhandeln till den andra och frågade ”Har ni Citat av ordförande Mao?” och överallt svarade de ”Den finns inte! Meiyou!” Jag undrade om den skulle komma in igen. Då började biträdena se generade ut. ”Vi sa ju att den finns inte!” blev svaret.

Världens mest spridda bok, näst Bibeln, fanns plötsligt inte. Den var inte ”slutsåld”, den bara ”fanns inte”. Hur kunde det komma sig? Hela avdelningen av Maoböcker, som alltid slog emot besökaren som en röd skog vid ingången i bokhandlarna, var fortfarande lika full som någonsin. Det var bara den lilla röda som fattades.

Alla visste att det var Mao Zedongs utpekade efterträdare, försvarsministern Lin Biao, som ställt samman citatsamlingen och skrivit förordet. Ursprungligen var den avsedd som en hjälp för arméns tre miljoner soldater att tillgodogöra sig lite av ledarens tankar. I början av kulturrevolutionen blev den sedan en angelägenhet för varenda kines som lärde sig att repetera citaten och vifta entusiastiskt med boken på massmötena. Skriften var också ett sätt för Lin Biao att träda fram som Maos ledande uttolkare.

Hursomhelst började jag fråga efter andra böcker som hade med Lin Biao att göra. Det visade sig att de också försvunnit, inklusive den berömda Länge leve segern i folkkriget, som legat i skyltfönstren bara några dagar tidigare. Den hade också blivit en icke-bok. Detsamma gällde kommunistpartiets nya stadga, som nämnde Lin Biao som den blivande partiordföranden efter Mao.

Lin Biao hade plötsligt blivit en icke-person.

Tack vare min runda till bokhandlarna kunde jag dra slutsatsen att han fallit i onåd och inte längre skulle efterträda Mao. Det var mitt första scoop – min första exklusiva nyhet – under min tid i Kina. DN presenterade nyheten högst upp på första sidan den 7 november med rubriken ”Maos röda slut. Mystik kring Lin”. – – –

Långt senare fick vi veta att orsaken till att Lin Biao plötsligt blev en icke-person var att han skulle ha tappat tålamodet och planerade en statskupp mot Mao. Han skulle bomba ett tåg som Mao var på väg att ta för en resa till södra Kina. Men Lin Biao, ordförandens ”närmaste vapendragare”, avslöjades och flydde i panik i ett plan som störtade över Mongoliet. Alla ombord omkom.

Det var första gången jag på allvar upplevde att vår fantasi inte riktigt räcker till för att föreställa oss hur långt intrigerna och maktspelet i högsta ledningen kan gå. – – –

Det märkliga med det dramatiska kuppförsöket och den ödesdigra och panikartade flykten är att kinesiska folket i princip fick veta vad som hänt vid möten på arbetsplatser och i bostadsområden, men att väldigt lite läckte ut till oss utländska journalister eller till andra utlänningar. Inte förrän i juli 1972 var Kinas ledare redo att gå ut med en version för omvärlden om vad som hänt.

Troligen var det både nationell stolthet och nationell säkerhet som gjorde att alla, verkligen alla, från högsta ledningen till mannen på gatan höll tyst. På restauranger och andra ställen där utlänningar kunde dyka upp såg jag anslag på väggarna med texten: ”Öka vaksamheten. Försvara moderlandet mot spioner!” Om jag frågade folk om något på gatorna, även om de mest oskyldiga saker, kunde de bli skräckslagna och bara gå därifrån.

Vad beträffar Maos lilla röda blev den alltså förpassad till giftskåpet, men den har numera fått ett andra liv. Vi ser de mer eller mindre blekta plastomslagen på alla loppmarknader, och gatuförsäljare jagar utländska turister med gamla eller nytryckta exemplar till salu. Från katekes till icke-bok till kuriosum och turistsouvenir.

Världens största ekonomi en diktatur och en miljökatastrof

I går framträdde Agneta Engqvist och jag i Växjö och talade om dagens Kina. Arrangör var Sveriges mest aktiva pensionärsuniversitet och vi hade en mycket intresserad publik på 325 personer.

Vår slutkläm innehöll några hårda omdömen:

Men alla framtidsfrågor förbleknar inför den miljökatastrof som Kina redan är. Smogen i Peking och andra städer är fruktansvärd många dagar. Den gör till exempel att vi stannar längre perioder i Sverige än förut. Alla har inte ett sådant val. En EU-ledd undersökning kom fram till att den dåliga luften förkortar Pekingbornas liv med i genomsnitt åtta år.

Även marken och vattendragen är redan svårt förorenade. Miljön är den stora framtidsfrågan för Kina och den angår oss alla. Vi är också delaktiga i nedsmutsningen eftersom de västerländska företagen förlagt en stor del av sin produktion till Kina därför att det är billigt där. Och det är produkter som vi som konsumenter köper.

Denna miljökris utspelar sig dessutom i ett land som just blivit världen största ekonomi – enligt FNs sätt att räkna – men som fortfarande är en diktatur som tar mycket liten hänsyn till mänskliga rättigheter.