Nya överklassen ockuperar kulturen

Min senaste kulturkrönika i dagens Helsingborgs Dagblad:

Ma Ke

Ma Kes klädmärke Wu Yong.

Efter alla de exklusiva handväskorna, efter Mercedesen (G-klass!), sportbilarna, det privata jetplanet och de överdådiga villorna – vad återstår? Var det inte roligare?

Kinas nyrika klass av dollarmiljonärer och miljardärer letar efter någonting utöver det materiella. Många, påfallande många, söker sig nu bakåt till den gamla kulturen. De går dyra kurser och lär sig landets femtusenåriga historia, gamla ceremonier, gamla material och antika musikinstrument.

Häromdagen i Peking hade jag genom en god vän förmånen att sjunka in i modeskaparen och designern Ma Kes värld. Hon använder bara genuina material som bomull, råsiden, hampa och lin för sina handvävda tyger. Hennes helt handsydda plagg bygger på klassiskt enkla och löst sittande kinesiska snitt från allmoge och kloster.

Ma Ke bor och arbetar i Zhuhai i södra Kina och har därutöver endast en egen konceptbutik i Peking. Den ligger i ett ombyggt tryckeri i en gränd bakom Nationalgalleriet.

Det är inte bara att stolpa in i hennes butik. Den intresserade måste beställa tid för visning, men tack vare min vän fick jag en hel timme direkt i de exklusiva lokalerna. Vi måste lämna ifrån oss väskor och mobiler. Ma Ke vill inte att bilder på hennes verk ska fladdra iväg okontrollerat på sociala medier. Att skiljas från mobilen gör det också lättare att komma i en meditativ stämning.

Ma Ke vill förmedla en hel livsstil: nedtonad, avslappnad och avskalad. Hon har skapat en sorts visningslägenhet med enkla men vackra trämöbler som är byggda utan en enda metallspik. Där finns också äldre funktionella köksredskap, handfat och badkar – och självklart även de handgjorda textilierna i sängkläder och gardiner.

För mig blev det blev nästan en andlig upplevelse att omges av hennes milda färgskala och sensibla naturmaterial så länge. Alla hennes plagg finns också till beskådande och provning, men bara ett ex av varje. Hon vägrar att låta massproducera på spekulation. Köparna får beställa och vänta en månad på leverans – en skarp kontrast till volymerna i dagens snabbmode och slit och släng. Varje söm är sydd för hand. Den som köper ett plagg får sedan livstids service på det.

Många av hennes kunder är alltså sönderstressade affärsmän och deras taitai (fruar). De söker en ny dimension, ett lugnare liv. Ma Ke har för övrigt fått stort genomslag även i Paris med okonventionella visningar.

Samtidigt går det hos kineserna ofta prestige och konkurrens även i jakten på äldre och mera nedtonade levnadsvanor och kulturyttringar. Det finns status att visa upp sig i Ma Kes klädmärke Wuyong, där en jacka kan gå på motsvarande 40 000 kronor.

När de nyrika försöker koppla av blir det ändå lätt snobberi. Vem har lyckats skaffa den perfekta lutan qin från Mingdynastin när tusenåriga meditativa sånger ska övas in? Och när det är dags för en teceremoni, en återupplivad tradition från långt före revolutionen, vem kan då bjuda på 50-årigt te från Puer? Vem har råd?

Och förresten, vem har givit det största bidraget till det lokala buddistklostret?

Vi vet inte var allt detta slutar. När den äldre kinesiska kulturen åter kommer till heders, är den både skadad av den grymma kulturrevolutionen 1966-76 som vände sig mot allt gammalt, och färgad av dagens hyperkommersiella vardag.