Maktens klaner bakom kulisserna

Xi Jinping

Xi Jinping – en klanprodukt

I dag kommer Xi Jinping till Storbritannien på statsbesök. Därför skickar TT ut ett porträtt på den kinesiske presidenten. TT:s medarbetare David Henriksson intervjuade mig inför artikeln. Jag kom då in på hur ett litet antal familjer eller klaner utgör kärnan i kommunistpartiets ledarskikt bakom kulisserna.

Det är dessa klaner som har installerat sig i de gamla kejsarnas palats. Där samverkar de och bekämpar varandra, men alla vill till varje pris behålla maktinnehavet för partiet och sig själva i ledarskiktet.

David bad mig skissa på vilka familjer eller klaner det är som gäller. Listan är inte komplett eller färdig och jag tänker jobba mer på den. Synpunkter är välkomna.

Några av de viktiga klanerna med lång historia i kommunistpartiets ledande skikt:

Klanen Xi går tillbaka till Xi Zhongxun (1913-2002), pappa till Xi Jinping. Gick med i kommunistpartiet på 1920-talet, ledde gerillatrupper i röda armén, regeringens generalsekreterare 1953-65, illa ute under Maos kulturrevolution, nära rådgivare till Deng Xiaoping i de ekonomiska reformerna från 1978.

Klanen Bo går tillbaka till Bo Yibo (1908-2007) som har samma bakgrund som Xi Zhongxun, blev sedan folkrepublikens förste finansminister, var ille ute under kulturrevolutionen, men kom tillbaka och blev vice premiärminister. Hans andre son Bo Xilai utmanade Xi Jinping inför dennes makttillträde 2012. Även andra barn till Bo Yibo har haft höga poster.
Klanen Deng går tillbaka till Deng Xiaoping (1904-1997), som tidigt gick med i partiet och blev en viktig kugge under Mao på långa marschen, generalsekreterare i partiet från 1956, förföljd under kulturrevolutionen, i praktiken Kinas ledare från 1978 till sin död, genomförde de marknadsekonomiska reformerna och öppningen utåt, Före sin död hade Deng redan utpekat Hu Jintao som ny partichef 2002. Dengs barn har fortfarande visst inflytande.

Klanen Chen går tillbaka till Chen Yun (1905-1995), med i partiet sedan 1925 och verkade först som aktivist i arbetarrörelsen i Shanghai, var med på långa marschen, Var hela tiden på olika poster en av de tongivande för ekonomin i folkrepubliken, kritisk mot Maos äventyrliga ekonomiska politik. Ville på slutet dämpa Dengs marknadsekonomiska iver. Sonen Chen Yuan medlem av partiets centralkommitté och chef för utvecklingsbanken. Även andra ättlingar har haft höga poster.

Klanen Zhou-Li går tillbaka till Zhou Enlai (1898-1976), en av partiets grundare, tidigt nära Mao Zedong, ibland överordnad honom under inbördeskriget, med på långa marschen, premiärminister 1949 till sin död. Li Peng var Zhou Enlais adopterade son som också blev premiärminister. Li Peng har lyckats behålla några lojala i ledarskiktet med främsta agenda att rädda honom från att ställas till ansvar för massakern 1989.

Klanen Liu går tillbaka till Liu Shaoqi (1898-1969), medlem sedan 1921, facklig aktivist i städerna, med på långa marschen, folkrepublikens president 1958-68, dog av de svåra förföljelserna under kulturrevolutionen. Hans hustru Wang Guangmei blev inflytelserik efter kulturrevolutionen, liksom sonen Liu Yuan, som är general och anses stå Xi Jinping nära.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Vem är fattig, vem är rik

Ett par notiser i veckans nyhetsflöde: Det finns fler fattiga i Europa än i Kina, trots Kinas stora folkmängd. Det finns också fler fattiga i USA än i Kina. Samtidigt har Kina fler dollarmiljardärer än något annat land.

Det är storbanken Credit Suisse som i sin Wealth Report har räknat ut var de fattiga finns. Men rapporten går inte efter inkomster utan tittar på människors nettoförmögenhet i olika länder. När skulderna, på grund av till exempel bostadslånen i våra länder i väst, överstiger tillgångarna, då är människan fattig. Då finns 20 procent av världens fattiga i Europa och 10 procent i USA, men nästan noll procent i Kina.

Smaka på den. Fast man kan tillägga att det finns en ganska stor informell lånesektor i Kina, som inte täcks av undersökningen, såvitt jag förstår.

Samtidigt kommer årets undersökning från Hurun, en firma som kartlägger privata rikedomar i Kina. Enligt den rapporten har Kina 596 dollarmiljardärer medan USA har 537. Särskilt påfallande är att företagare i teknologisektorn har ökat sin andel av de mycket rika kraftigt.

”Livsfarlig” Pekingluft drabbar tennisstjärnor

tsonga

Jo-Wilfried Tsonga får behandling mot yrsel under smogen i Peking.

Nu har det hänt. Deltagarna i en stor internationell idrottstävling får stora problem med Pekings smog. Inför friidrotts-VM i augusti uttryckte många idrottare oro för Pekings omtalade dåliga luft. Men då hade myndigheterna stängt av många industrier bland annat.

Fast nu är luften tillbaka till “livsfarligt” höga nivåer av mikropartiklar. På onsdagen hissade väderlekstjänsten gul varningsflagg, vilket betyder att man inte bör ägna sig åt aktiviteter utomhus. Som tennis då. Men China Open, en av årets största tävlingar på touren, går vidare.

Den franska stjärnan Jo-Wilfred Tsonga fick behandlas för yrsel på banan. Han ville diplomatiskt nog inte skylla på föroreningarna, men den kroatiske spelaren Martin Klizan tvekade inte. Han sade att mellan varje boll fick han hostanfall som han inte kunde kontrollera. Han tänker inte komma tillbaka nästa år om inte luften blir bättre, skrev han på Facebook.

Flera av åskådarna kom iklädda ansiktmasker. En av Pekingborna i publiken sade till CNN att “antingen borde sponsorerna eller regeringen ha sett till att lösa luftproblemet i förväg, men ingen av dem har gjort det”.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Nobel tänder kinesisk forskardebatt

Tu Youyou

Tu Youyou drar en lans för kollektivet.

Nobelpriset till farmakologen Tu Youyou har givit nytt liv till en diskussion i Kina om hur landets forskare ska arbeta. Ska de jobba för sin egen ära eller i grupp för nationens bästa?

En av de intressanta sakerna med den 84-åriga Tu Youyou är att hon inte har någon högre examen eller annan särskild forskarbakgrund. Hon har inte doktorerat, hon har inte studerat eller forskat utomlands, och hon har inte titeln “yuanshi” (akademiker) som regeringen ger till de främsta inom universitetsvärlden. Kinesiska massmedier säger därför att hon är en “tre utan-forskare”.

Det faktum att en forskare med Nobelpotential länge gick obemärkt på hemmaplan illustrerar hur formalistisk, byråkratisk och fantasilös den kinesiska forskarvärlden är, enligt flera röster på sociala medier i Kina.

Men diskussionen följer också ett annat spår. Är det rätt att bara Tu Youyou ska belönas för genombrottet inom malariaforskningen? Hon hade ju ändå arbetat tillsammans med andra forskare. Redan när hon fick ett annat prestigefullt pris, amerikanska Lasker Award 2011, hördes ett missnöjt mummel.

Och som sagt, flera kommentatorer har nu pekat på vilken kraft det kan ligga i ett projekt där en grupp får jobba med stabilt statligt stöd.

Forskningen kring malaria blev ett prioriterat projekt 1967 då Kinas högsta ledare ville stötta krigföringen mot USA i Vietnam med att ta fram ett mer effektivt medel mot sjukdomen som drabbade många soldater. Gruppen som Tu Youyou sattes att leda fick ett långsiktigt stöd också därför att Kina hade egna problem med malara på den stora ön Hainan i söder.

Den nya Nobelpristagaren verkar försöka förebygga kritiken om att hon inte ensam förtjänar utmärkelsen. Den statliga nyhetsbyrån citerade henne så här i måndags:

“Artemisinin (det nya läkemedlet) är den kinesiska medicinska forskningens gåva till världen. Upptäckten av artemisinin är ett framgångsrikt exempel på kollektiv utforskning av traditionell kinesisk medicin.”

Nobelpriset perfekt för Kinas nationalistiska ledare

Ett Nobelpris till Kina! Om det är några som är fixerade vid vad en sådan global utmärkelse kan betyda så är det kineserna. I och med medicinpriset till Tu Youyou har Kina fått sitt första Nobelpris inom naturvetenskaperna – något som har en oerhörd symbolisk betydelse för många kineser.

Tu Youyou

Tu Youyou, medicinpristagare.

Det blir det slutgiltiga erkännandet av det självklara faktum att kineser är lika begåvade, duktiga och kreativa som alla andra i världen. Att kinesen för inte alltför länge sedan betraktades som undervärdig i andras ögon och som ”Asiens sjuke man” är ett arv som fortfarande sitter djupt.

Att Tu Youyous forskning dessutom framgångsrikt applicerat flertusenårig traditionell kinesisk örtmedicin passar bra in i president Xi Jinpings alltmer nationalistiska agenda.

Svenska akademiker som besöker Kina får ofta frågan från kinesiska kolleger hur de ska göra att för att få ett Nobelpris. Hur många timmar de än forskar varenda dag har det ännu inte blivit något genombrott hos prisjuryn. En av svenskarna svarade att de skulle gå hem tidigare och göra något annat, då kommer ofta de smarta lösningarna av sig själva.

Både vanliga kineser och regimen i Peking har lidit av en oförlöst Nobelmani. De pris som tillfalllit Kina har gått till ”fel” kines i ledningens ögon.

Som när Nobels fredspris 2010 gick till regimkritikern Liu Xiaobo – inte populärt i maktens korridorer. Som vedergällning fick Norges laxexport ruttna hos kinesiska tullen.

När Nobelpriset i litteratur år 2000 gick till den kinesiske författaren Gao Xingjian, blev ledarna i det enväldiga kommunistpartiet inte ett dugg glada heller. Gao Xingjian hade hunnit bli fransk medborgare och är persona non grata i Kina för sin kritiska hållning.

Men när litteraturpriset 2012 tilldelades Mo Yan blev det mera uppskattat i Peking.

Redan 1957 gick fysikpriset till en kines, Chen Ning Yang, men han hade lämnat Kina redan 1946, tre år innan Mao Zedong utropade folkrepubliken. Hans forskning var förlagd till USA, så Peking kunde inte ta åt sig äran. Han är en av flera etniska kineser från olika håll – utom från folkrepubliken – som hedrats med fysik- eller kemipriset.

I en intervju sade Chen Ning Yang att Kina är alltför fixerat vid Nobelprisen när ansvariga på alla nivåer kastar pengar på forskarna i stället för att ändra på utbildningssystemet.

“Vetgiriga och nyfikna tänkare stämplas som avvikande”,

förklarade Chen Ning Yang.

Nu kan folkrepublikens ledare och medborgare lätta på den tunga fixeringen vid Nobelpriset. När Tu Youyou får utmärkelsen för sitt banbrytande arbete med att ta fram ett nytt botemedel mot malaria, så är det resultatet av en bestämd satsning från landets politiska och vetenaskapliga ledning.

Forskningen har bedrivits inom de militära instutionerna. Förklaringen är enligt svenska malariaforskare att många vietnamesiska och kinesiska soldater under Vietnamkriget drabbades av malaria. Därför beordrade dåvarande ledaren Mao Zedong landets forskare att ta fram bättre mediciner.

Nobelpriset har en militär bakgrund, eftersom pengarna kommer från krutkungen Alfred Nobel. Och årets medicinpris går till vad som ursprungligen var militär forskning, men ändå en satsning som också kan bli till mänsklighetens fromma.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Fem skäl att älska Hongkong

hong-kong-16_small  “Hongkong är den friaste platsen av alla städer jag besökt när det gäller politiska rättigheter i praktiken, friare än de flesta avancerade demokratier.” Det påstår Yonden Lhatoo, krönikör på South China Morning Post. Nu vet inte jag vilka andra städer han besökt, men jag förstår hur han tänker.

Trots att Hongkongborna inte har full rösträtt har de kunnat uttrycka sig genom demonstrationer och andra aktioner och många gånger fått sin vilja respekterad. Mycket fattas och fjolårets Occupy Central gav inte något resultat, i alla fall inte på kort sikt. Men det är en aspekt som förtjänar att uppmärksammas.

I sin krönika listar han i bakvänd ordning fem skäl att älska Hongkong. Här följer utdrag ur artikeln:

Yonden Lhatoo says few places in the world can match the city in its offer of the good life, thanks in part to its law-abiding and hard-working people.

How do I love thee, Hong Kong? Let me count the ways.

5) Sheer convenience. I don’t drive here; I don’t have to, because our public transport is so remarkably efficient, convenient and comfortable. It’s easy to complain when a train is late, but our subway is a marvel in motion compared with its counterparts in major world cities. And our public bus services are excellent.

4) We complain a lot about our living environment because urban areas are congested concrete jungles. And yes, property prices and rents are crazy. But three-quarters of Hong Kong is protected countryside. It’s pretty amazing. If only we could do something about the air pollution, though.

3) Whatever you may say about the money-grubbing

culture in Hong Kong, this is the land of opportunity and efficiency. It has been for me, and it is for all the foreigners lining up for residency here, whether they’re high-flying expatriates or grass-roots migrants. Customer and public services are so smooth and hassle-free, it’s easy to develop a sense of entitlement that other cities would never accommodate.

2) Hong Kong is the safest city in the world. It doesn’t matter where I am at what time of day or night – I feel supremely confident and secure. Cities like London, Paris and New York can’t offer me that. Of course it helps that we have a first-rate police force that is corruption-free and competent.

1) Hong Kong is the freest city I’ve ever been in. We may not have universal suffrage yet, but in practice every citizen is entitled to and enjoys more basic freedoms and rights than some of the most advanced democracies. Residents are acutely aware of protest power and ever ready to exercise it, whether it’s over the death of a stray dog hit by a train or electoral reform.

Where else can you block main roads in the city centre for 79 straight days in the name of civil disobedience, while not only expecting the police to tolerate you but also protect you while you break the law?

Hong Kong’s energy is infectious and addictive, and the “can-do” spirit is for real. Let’s give credit to a law-abiding, hard-working and tenacious population. I may not have anything nice to say about it next week, but I’m proud to call it home.

Yonden Lhatoo is a Senior Editor at the South China Morning Post. He’s back to what he loves doing the most – writing – after working for nearly two decades as a television news anchor and editor. 

SCMP, Oct. 1, 2015

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.