Turné till Lund, Stockholm, Uppsala

leijonhufvud_pionjarochveteran

Ska ut på en liten föredragsturné där jag i olika former

pratar om mina 50 år med Kina:

11 november berättar jag om min bok Pionjär och veteran. 50 år med Kina hos Svensk-kinesiska föreningen i Lund, Katedralskolan kl 19.

16 november kl 14 föreläser jag på Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet.

18 november kl 15.15 berättar jag om korrespondentlivet i Kina på Senioruniversitetet i Uppsala. Lokal Missionskyrkan.

19 november kl 18.30 berättar jag om min bok på ABF, Sveavägen 41, Stockholm. Arrangörer ABF och Svensk-kinesiska föreningen.

Från en ytterlighet till en annan – Kinas stora fotosprång

Dragarlag Beijing -61

Peking 1961. Foto: Cecilia Lindqvist

Bläddrar i två nya fotoböcker om Kina. Det är mer än ett halvsekel emellan de båda bildserierna och de speglar ett land som förändrats snabbare än något annat.

”Leve Stora Språnget” utropar stora skrivtecken på en av de första bilderna i Cecilia Lindqvists ”En annan värld. Minnen från Kina 1961-62”. Stora Språnget var Mao Zedongs försök att industrialisera ett fattigt u-land på några korta år. Satsningen blev ett monumentalt misslyckande eftersom jordbruket försummades. Svälten blev landsomfattande och skördade miljontals liv. Cecilia Lindqvist kände näringsbristen inpå sin egen kropp. Så mager var kosten på hennes universitet i Peking.

Men drygt 50 år senare har det stora ekonomiska språnget ägt rum. Det kan vi se i Ingrid Booz Morejohns ”Postcards from China”. Där finns extrema yttringar av ett framväxande välstånd som den unge mannen har låtit måla hela sin Ferrari i den kinesiska fanans välmatade röda färg med de fem gula stjärnorna på motorhuven. Han har dessutom betalat dyrt för en registreringsskylt där siffrorna kan utläsas som ”det är jag som blir rik”. Men bilderna förmedlar också vardagliga framsteg i sådant som kläder och mat.

Det är en betydelsefull skillnad i perspektivet i de båda böckerna. Cecilia Lindqvist kom till Kina 1961 utan erfarenhet som fotograf. Hon fick låna en nästan 30 år gammal bälgkamera, en Voigtländer. Det var också en tid när kineserna hade det svårt, utlänningar var ytterst sällsynta och kameran väckte misstänksamhet och uppfattades som farlig.

Cecilia Lindqvist skriver om när hon omringades av flera hundra hotfulla människor. De ogillade att hon fotograferade de fattiga som var hänvisade till att bo på sina enkla båtar. Det blev ett långt polisförhör innan hon blev förlåten och fick gå med bilderna i behåll.

Jag var själv med om två liknande incidenter vid besök i Shanghai och Peking på 1960-talet.

I dag önskar Cecilia Lindqvist att hon hade vågat gå mycket närmare människor, hem och arbetsplatser. ”Men jag klarade inte det. Jag var helt inriktad på att försöka smälta in och vara en av dem,” skriver hon. Så distansen i bilderna är förståelig. Den säger också något om den tiden.

Med ”Postcards från China” av Ingrid Booz Morejohn är det annorlunda. Den är ett språng från bälgkamera till iPhone 5, och framför allt är den det stora språnget från ett slutet och plågat samhälle till ett alltmer öppet, någorlunda välmående och faktiskt mera fotovänligt Kina.

Samtidigt, bör jag påpeka, har bilder blivit ett nytt redskap för den hårda regim som hela tiden finns i bakgrunden. Rader av övervakningskameror kantar gator och andra offentliga platser.

Efter åtta år i Chengdu mitt i Kina flyttade Ingrid Booz Morejohn vidare i fjol. Men under de sista hundra dagarna i den vibrerande mångmiljonstaden tog hon en bild varje dag och lade upp på Instagram med en liten text. Och allt blev sedan en bok.

Det är verkligen närbilder av vardagen. Det som har hänt sedan 60-talet är att kineserna själva börjat fotografera intensivt och med smarta mobiler. Via sociala medier sprider de själva i rasande takt mängder av bilder från sin vardag. Från en ytterlighet till en annan på ett halvsekel. Hursomhelst, i dag har de allra flesta inga problem med att bli fotograferade.

Ingrid Booz Morejohn har arbetat i eller med Kina i 30 år. Hon förmedlar träffsäkert vad som är unikt och vad som är representativt. Texterna är många gånger små pärlor, kunniga och roande miniessäer.

En höjdpunkt är texten om lotusblomman och de många lager av betydelser som kineserna kan läsa in i olika föremål och företeelser – intill ett mycket vackert foto av frökapslar från lotusar.

Postcards fashion

Foto: Ingrid Booz Morejohn.

Bilden med tre unga modemedvetna kvinnor understryker att skillnaden med 60-talets blågrå unisexplagg inte kunde vara större. Dagens tjejer räds ingenting, konstaterar fotografen/författaren: ”De blandar mönster, struktur, material och stilar med en djärv palett och en kaxig joie de vivre.”

Ett träd med intravenöst dropp, alltså näringstillförsel som förs in via en nål genom barken, för tankarna till ett mera uråldrigt Kina i harmoni med naturen – alltså inte med den smog som visar sig på andra bilder.

Ingrid Booz Morejohn kan ondgöra sig över nyrika kinesers förfärliga när de inreder sina nya lägenheter. Samtidigt är hon alltid respektfull mot människorna som är hennes motiv. Hon spar ironin till maktens företrädare.

Många bilder visar ett Kina på väg att stegvis försvinna i den hetsiga moderniseringen med storköpslador, Ikea och allt. Jag älskar bilden på den ambulerande allt-i-allo-försäljarens paketcykel. Den är uppriggad med dammvippor av olika längd, råttfällor, flugsmällare, ryggkliare, moppar, flaskborstar, sopborstar, skyfflar, vaskrensare. potatisskalare, skoborstar, skosnören, skosulor och kammar. Säg det och allt-i-allo-mannen har det.

Postcards Jumbly

Foto: Ingrid Booz Morejohn.

Jag fattar inte hur han får plats själv på hojen, men han tar sig runt, oklart dock hur länge, kan vara en utdöende art.