Har vi glömt paraplyerna?

Umbrella revolution_7

Den outtröttliga Yeung Waiman glömmer inte. Jag minns hur arg hon var när jag träffade henne 2007, tio år efter att Kina tog över Hongkong från britterna. Hon var upprörd över att vi i omvärlden övergivit Hongkongborna och inte verkade bry oss om att försvara deras rättigheter längre.

Nu har det gått ett år har sedan Hongkongs makthavare avbröt de fredliga men omskakande massprotesterna. Tystnad råder. Har vi alla glömt de unga aktivisternas krav på allmän rösträtt? Har Hongkongborna själva glömt?

Nu är det den utmattade och försiktiga stämning som sänkt sig över staden som har fått Yeung Waiman att handla.

Hon är författare och hade inte en aning om hur man gör en dokumentärfilm. Fast det har hon snabbt lärt sig – så att vi inte ska glömma.

Hennes film”Umbrella City” följer alltså den så kallade paraplyrevolutionen 2014. Utan pengar till produktionen var Yeung Waiman hänvisad till att bygga på de korta videosnuttar som hon själv tog med sin vanliga kamera i fickformat för ett år sedan.

Hon tänkte ursprungligen bara ha dem som personliga minnen från de omtumlande månaderna. Ömsom rådde rena karnevalsstämningen, ömsom höll världen andan av rädsla för hårdare ingrepp från Peking än vad den lokala polisen svarade för.

Allt bottnade i kinesiska regeringens besked att den tänker urholka Hongkongbornas rättighet att från 2017 kunna välja sin regeringschef i direktval med allmän rösträtt.

Medborgarna visade då tydligt i flera marscher och i en folkomröstning på nätet att de står fast vid kravet på att kunna utse sin egen regering. Hundratals studenter följde upp genom att ockupera platsen framför regeringsbyggnaden i centrum.

Polisen svarade med att kasta en serie tårgasgranater, 87 stycken, mitt i folkmassan – scener som sociala medier spred nästan omedelbart. Studenterna hade paraplyer för att skydda sig mot den starka solen, men tvingades i stället försöka använda dem mot tårgasen. Därav namnet paraplyrevolten.

”Det var all tårgas mot fredliga demonstranter den dagen som gjorde att så väldigt många slöt upp bakom ungdomarna”, säger Yeung Waiman.

Efter ett par dagar hade över 100 000 personer ockuperat stora delar av regeringskvarteren och en viktig trafikled plus ett par andra områden. Till slut röjde polisen paraplystaden den 11 december i fjol och lyfte bort aktivisterna.

Rörelsen vann inga direkta framgångar annat än massor av sympati från de flesta håll. I dag slickar aktivisterna sina sår och försöker se längre fram. Valfrågan har kommit i bakgrunden, medan Pekings hantlangare skärper övervakningen av universiteten.

Men Leung Waimans dokumentär blir en påminnelse till ettårsdagen. I sin lilla lägenhet ett par kilometer från fjolårets händelser visar hon filmen för mig, medan rökelsen från det buddistiska templet intill tränger in genom de öppna fönstren.

”Umbrella City” berättar i ett effektivt tempo där de rörliga bilderna interfolieras med konstnären Fong Sos teckningar av människorna i rörelsen. Filmen är redan antagen till festivalen i Idyllwild utanför Los Angeles i januari. Den har också fått en utmärkelse av dokumentärsajten IndieFEST.

Den stora frågan är om arrangörerna av Hongkongs filmfestival i april nästa år vågar visa den.

Kinesisk jätte köper South China Morning Post

Jack Ma

Jack Ma.

Den kinesiska internetjätten Alibaba köper South China Morning Post, den engelskspråkiga och Hongkongbaserade dagstidningen som är världsledande när det gäller bevakning av Kina. Tidningen bekräftade på fredagskvällen nyheten om köpet.

Alibaba är dominerande inom den snabbt växande kinesiska e-handeln, men har på sistone visat en glupande aptit inom medievärlden. Grundaren Jack Ma startade till exempel ett bolag för film och teveproduktion i fjol.

Jack Ma uppges också kasta lystna blickar på Hollywood. Han pekas ut som en möjlig köpare av en andel av Viacoms Paramount Pictures. Det är bolaget bakom Jack Mas favoritfilmer Gudfadern och Forrest Gump.

I Hongkong reagerar många med viss oro på beskedet att Alibaba tar över klassiska South China Morning Post. Jack Ma anses stå den kinesiska regimen nära och det finns farhågor om att tidningen inte ska kunna upprätthålla sin oberoende hällning gentemot Peking.

Sådana farhågor fanns redan 1993 när den malaysiske magnaten Robert Kuok köpte tidningen. Många anser att tidningen inte varit lika vass sedan dess, men den är ändå forum för många kritiska infallsvinklar på utvecklingen i Kina.

Ett test var hur redaktionen följde gatuprotesterna i Hongkong för ett år sedan. Det var en mycket bred bevakning och makthavarna i Peking var säkert missnöjda.

Talesmän för Alibaba säger att de garanterar tidningens redaktionella oberoende, annars kan de inte behålla läsarnas förtroende. Joseph Tsai, vice ordförande för Alibabagruppen, säger att det blir en stark kombination av Alibabas tekniska briljans inom moderna media och South China Morning Posts globala rykte för “objektiv och nyanserad rapportering”.

Jack Ma (Ma Yun) var en frilansande engelsklärare I Hangzhou när han 1999 var med och grundade Alibaba. Genom sina kontakter med utländska vänner som han tränat sin engelska på förstod han möjligheterna med internet. Affärsidén i början var att hjälpa kinesiska små och medelstora bolag att sälja utomlands.

I dag är Jack Ma den rikaste personen i Kina och en av de rikaste i världen, enligt Forbes. Som en bekräftelse på det har han köpt en av Hongkongs två dyraste villor. Priset var motsvarande nästan 2 miljarder kronor för cirka 900 kvadratmeter.

Alibaba är Kinas största internetföretag och listades på New Yorkbörsen i september 2014. Det blev den största börsintroduktionen någonsin i USA.

HK Jack Mas hus Jack Mas rekorddyra villa i Hongkong.

Smogen föder galghumor

Smogen plågar fortfarande Pekingborna. Myndigheterna har hissat den röda varningssignalen för första gången någonsin. Då ska skolorna och vissa fabriker och byggen stänga och trafiken ska minska med hälften. Men fortfarande är värdena för mikropartiklar i luften minst 15 gånger av vad världshälsoorganisationen godkänner som högsta tillåtna. Jag höll på att säga ”skyhögt” över de tillåtna värdena, men skyn är ju helt omöjlig att upptäcka,

Under tiden försöker de breda massorna hålla humöret uppe med en dos galghumor på sociala medier. Pekings distrikt får nya namn inspirerade av föroreningarna. Och det gamla slagordet om att ”tjäna folket” tolkas om. Här en läsövning ur Wall Street Journals blogg om Kina:

Tuesday’s smog also inspired a robust bout of punning that appeared to be spared by censors. Some Weibo users gave new nicknames to Beijing’s districts: Xicheng (西城) became Xichen (吸尘), that is, “to inhale dust.” Dongcheng (东城) became Dongchen 冬尘, or “winter dust.” Beijing’s pollution levels regularly surge in the winter as coal-fired heaters across the region are powered on.

    Meanwhile, some wags suggested that Xuanwu (宣武) district would be better known as 宣雾, which is pronounced slightly differently and can be roughly translated as “to announce smog.”

    Another pun, in a nod to the currently oxygen-deprived nature of the city, suggested that in lieu of 密云, or Miyun, area residents would be better off calling their home 弥晕, “totally dizzying” district. Likewise, Yanqing (延庆) was on Tuesday dubbed 烟倾, or “filled with smoke” district. Daxing, meanwhile, became 大腥, or ‘big fishy-smelling’ district. When smog intensifies in the city, the air acquires a whiff that is unmistakably acrid.

    The smog-addled nature of China’s capital has earned it nicknames in the past, such as Grayjing. Others have suggested that the standard Mao-era slogan, wei renmin fuwu (为人民服务)or “Serve the People,” would be better-rendered 喂人民服雾, or “Feed the People Smog.”

 

Xi Jinping i bred diplomatisk offensiv

Jag publicerar här min senaste analys för KinaNytt, organ för Sweden-China Trade Council. Jag kan tillägga att sedan artikeln skrevs har Xi Jinping fortsatt sin exceptionellt stora utrikespolitiska aktivitet.

Inte bara var han som väntat på klimatmötet i Paris. Han har också intensifierat Kinas närvaro i Afrika genom att dela ut stora lån till höger och vänster bland afrikanska stater för kinesiska projekt inom infrastruktur framför allt, sammanlagt 60 miljarder USA-dollar denna gång. I samband med ett kinesiskt-afrikanskt toppmöte i Johannesburg gjorde han också klart att han ser Sydafrika som en ny viktig strategisk partner på den afrikanska kontinenten. 

Här följer analysen i KinaNytt:

Rödaste mattan i London

och öppning mot Taiwan

men kyligt i Washington

I höst har president Xi Jinping höjt Kinas utrikespolitiska profil på flera sätt. Han har varit i Vita huset, i FN och i Buckingham Palace. Det gick trögt i USA. Men i London blev han däremot mottagen på ”den rödaste av röda mattor”.

         En av årets mest oväntade nyheter var dessutom när den kinesiske presidenten mötte Taiwans president Ma Yingjeou senare på hösten – första mötet på allra högsta nivå mellan parterna på 60 år.

        Mötet med Ma Yingjeou hade stor symbolisk betydelse, men det största genombrottet i konkreta termer var ändå besöket i London. Britterna hälsade den kinesiske ledaren med största tänkbara pompa och ståt. Samtidigt trillade miljardkontrakt och samarbetsavtal in på rad. Det är en historisk vändning som förbluffar många.

Dagarna i England bekräftade en öppning för Kina i Europa som kan bli en handelspolitisk motvikt mot USA i den kraftmätning som pågår kring Stillahavsasien.

Däremot var det kyla och misstänksamhet som präglade mötet mellan Xi Jinping och USA-presidenten Barack Obama i september. Ekonomiskt är de båda länderna mer beroende av varandra än någonsin tidigare. Det handlar om tillväxten för världens två största ekonomier.

Säkerhetspolitiskt har de gemensamma intressen av lugn och ordning på många håll i världen för att säkra handeln och tillgången på råvaror. Ändå ökar spänningen dem emellan i många internationella och regionala frågor.

Obama riktar udden mot Kina när han driver igenom den långtgående frihandelspakten Trans-Pacific Partnership (TPP) med tolv länder kring Stilla havet. Kina är inte inbjudet. Initiativet får tolkas som ett försök att i någon mån hejda Kinas framväxt som en regional stormakt. Många av Kinas största handelspartners ingår i avtalet – som USA, Japan, Australien och Vietnam. Tillsammans svarar medlemsländerna för 40 procent av världsekonomin.

Drabbar Kina och Hongkong

Men det USA-inspirerade frihandelsavtalet kan leda till att Kinas bruttonationalprodukt minskar med 2,2 procent, enligt kinesiska centralbankens analyschef Ma Jun. Andra ekonomer går inte lika långt, men pakten är inga goda nyheter i en period när omvärlden är nervöst fixerad vid decimalerna i den kinesiska tillväxten. Det är Kina och Hongkong som blir de största förlorarna.

Å andra sidan står USA utanför Asiatiska investeringsbanken för infrastruktur som de kinesiska ledarna startade i fjol som ett alternativ till Världsbanken och Internaiontella valutafonden (se KinaNytt nr 2, 2015). Peking har givit banken rejält startkapital och en lång rad länder har blivit medlemmar, inklusive ledande EU-nationer.

Kinas alltmer högljudda krav på att äga praktiskt taget hela Sydkinesiska sjön har säkert bidragit till att många av länderna i Sydöstasien har närmat sig USA och anslutit sig till det nya handelsavtalet. Kina har på sistone understrukit sina territoriella krav genom att bygga nya befästningar på omtvistade rev och småöar.

 

Konstant gräl

Allt detta är faktorer som tillsammans med det konstanta grälet mellan USA och Kina om mänskliga rättigheter gjorde att de båda ländernas ledare inte föll varandra om halsen när de träffades i Washington i september.

I frågan om Kinas dispyter med grannländerna vid Sydkinesiska sjön, upprepade Xi Jinping ståndpunkten att Kina har ”rätt att upprätthålla sin territoriella integritet”. Men han sade samtidigt till Obama att hans regering inte tänker militarisera de konstgjorda öar som man byggt där.

Konflikten kring gränsdragningarna i dessa vatten hettade till när amerikanska flottan i slutet av oktober lät en jagare stryka förbi de omstridda Spratly-öarna, även kallade Nansha. Där hävdar Kina en tolv sjömils territorialvattengräns runt öarna, medan USA ville markera att området måste räknas som internationellt vatten som är öppet för sjöfart.

 

Brittisk kursändring

Viktigaste framsteget vid samtalen i Washington var en överenskommelse om att försöka kontrollera cyberspionage genom regelbundna kontakter på ministernivå. Det är också ett område där anklagelser om intrång bollats fram och tillbaka över Stilla havet.

Men den kinesiske presidentens statsbesök i USA passerade relativt obemärkt och kom i skuggan för påven som var där samtidigt. Annat var det alltså en månad senare när Xi Jinping landade på brittisk mark för sitt första statsbesök. En stor del av förklaringen är en svängning i den brittiska regeringens hållning.

Svängningen började redan när premiärminister Li Keqiang besökte London i juni 2014. Britterna vill ha kinesiska investeringar och de vill att England ska vara porten till Europa för Kina. Efter det besöket har brittiske premiärministern David Cameron och finansministern George Osborne målmedvetet ökat takten i utbytet med Peking.

Historiskt sett är tövädret anmärkningsvärt. Det var ju ändå den kinesiske kejsaren som iskallt och högdraget avvisade den engelske kungens invit till handelsutbyte år 1793. Och det var ju ändå britterna som under opiumkrigen på 1800-talet angrep Kina och i praktiken koloniserade strategiska hamnar och regioner. Britterna inledde huggsexan på Kina och tog bland annat över Hongkong som sin egen koloni.

 

Spänningar kring Hongkong

Hongkongs återgång till kinesiskt styre 1997 var en process som frestade hårt på förbindelserna, när den brittiske guvernören Chris Patten i elfte timmen försökte utvidga den kringskurna parlamentariska demokratin i kolonin. Det är först nu som de kinesiska och brittiska regeringarna nått ett läge där Hongkongfrågan och gamla oförrätter hamnat i bakgrunden för nya strategiska och handelspolitiska perspektiv.

Inte mindre än 150 avtal på olika områden slöts under Xi Jinpings dagar i London. Han reste med en stor delegation från näringslivet på över 150 personer, varav många från de största statsägda bolagen.

Det sammanlagda värdet för alla avtal uppgavs till 40 miljarder pund, cirka 520 miljarder kronor, och de kan ge 3 900 brittiska jobb, enligt David Cameron. Avtalen spänner över vida fält. Dels är det teknologi, bilindustri, flygindustri och fastigheter. Men dels handlar det också om utbyte inom konst, kultur, film och television. Kina är ju redan är en ekonomisk supermakt men behöver utbytet med britterna för att stärka sin mjuka makt där landet släpar efter, säger några kommentatorer.

 

Kinesisk kärnkraft i England

Mest uppmärksammad är överenskommelsen om att Kina ska bygga ett kärnkraftverk i England och gå in som delägare med en tredjedel. Två statsägda kinesiska bolagsjättar kommer in som byggare. Det är också tal om ett liknande kinesiskt engagemang i ytterligare ett kärnkraftverk, där Kinabolag väntas få majoritet. En debatt är igång om hur lämpligt det är att Kina får en viktig roll inom ett så känsligt område för den nationella säkerheten.

De båda regeringarna är också överens om att pröva ett närmare samarbete mellan börserna i London och Shanghai. Samtidigt stöder kineserna City i London som en marknad för offshore handel med den kinesiska valutan yuan. Storbritannien kommer dessutom att bli det första västlandet som ger ut statsobligationer i yuan.

Britterna uppmuntrar även kinesiska bolag att lämna anbud på att bygga snabbtågsjärnvägar.

Ytterligare en viktig markering är David Camerons stöd för att Kina ska kunna få ett frihandelsavtal med EU. Både britterna och kineserna ser detta som en motvikt mot Washingtons framgång med frihandelsavtalet för Stillahavsregionen där Kina som sagt inte får vara med.

I marginalen till det omsusade högnivåbesöket kan vi konstatera att det redan är kinesiska bolag som bygger de ikoniska brittiska svarta taxibilarna och röda dubbeldäckarna. Och, by the way Sir, en kinesisk skofirma köpte nyligen det lika ikoniska leksaksvaruhuset Hamleys – för 100 miljoner pund.

 

Xi Jinping mot ”politisering”

Under statsbesöket talade både britter och kineser om ”en gyllene era” och ”en ny nivå” i relationerna. Men var då allting bara frid och fröjd och rosiga förhoppningar om ett strålande ekonomiskt samarbete? Nej, så fort någon aspekt snuddade vid politik eller värdegrund kunde det skorra lite.

Inför besöket sade Xi Jinping: ”Låt oss inte politisera affärsbytet”. Samtidigt var kinesiske ambassadören i London mycket aktiv med att varna de brittiska värdarna för att ta upp frågor om kinesisk politik och mänskliga rättigheter. Om så skedde skulle presidenten bli mycket besviken, lät ambassadören förstå.

De brittiska myndigheterna verkade mycket samarbetsvilliga när de släppte fram kinesiska regimanhängare i första åskådarledet längs kortegevägen för Xi Jinping och drottning Elizabeth. Denna högljudda hejarklack var uppenbarligen organiserad av kinesiska ambassaden med flaggor och skyltar och lejondansare. Samtidigt knuffade polisen undan kinesiska och tibetanska regimkritiker utom synhåll för kortegen. Några aktivister arresterades, allt händelser som några brittiska ledarskribenter har ifrågasatt.

 

Utvald partner

David Cameron sade att han hoppades att Storbritannien ska bli Kinas ”utvalda partner i väst”. Fast veckan efter var Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Kina för sitt åttonde besök, så hon är nog av en annan åsikt. Och tyske ambassadören i Peking tvekar inte: ”Bland västerlandets ledare är det hon som besökt landet flest gånger – och som kan Kina bäst.”’

Xi Jinping ser numera kontakterna med de ledande länderna i Västeuropa i skenet av sina tankar om nya ”sidenvägar” västerut från Kina, det vill säga kommunikationsleder som de kinesiska ledarna hoppas ska kantas av möjligheter för kinesiska företag. (Se KinaNytt nr 2, 2015.) Och varför skulle inte en av lederna ha England som slutpunkt?

I multilaterala sammanhang har Kina litegrann kommit ut ur garderoben och börjat överge sin anonyma hållning, Den kinesiska regeringen har höjt sitt bidrag till från 3 till 5 procent av FN:s budget. Samtidigt slantade Xi Jinping upp tre miljarder dollar till en särskild fond för att hjälpa fattiga nationer att ta itu med klimathotet, när han besökte FN-skrapan i september. Dessutom lovade han tre miljarder dollar till två olika utvecklingsfonder under FN-paraplyet.

 

De fattigas bästa vän

Därmed putsar Kina på sin image som de fattiga nationernas bästa vän. Kina skickar också mer pengar och soldater till Förenta Nationernas fredsbevarande styrkor.

Även när det gäller att ta politisk ställning i säkerhetsrådet och generalförsamlingen har Kina blivit något tydligare. När säkerhetsrådet till exempel röstade om att fördöma den ryska ockupationen av Krim, lade Kina ner sin röst – det vill säga att Kina inte ställde sig på samma sida som Ryssland, vilket annars ofta sker i säkerhetsrådet.

Inför klimatkonferensen i Paris har de kinesiska ledarna gjort större utfästelser än inför det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn 2009. Det blir spännande att se om Kina är berett att ta ett större ansvar för hela jordklotet denna gång.

 

Historiskt i Singapore

Det historiska mötet i Singapore mellan Kinas och Taiwans presidenter i början av november kom till utan föraningar för omvärlden. Det var 1945 som kommunistpartiets och nationalistpartiets högsta ledare möttes senast, det vill säga Mao Zedong och Chiang Kaishek. Vid slutet av inbördeskriget dem emellan flydde nationalisterna till Taiwan 1949.

Den långvariga fientligheten har under de senaste två årtiondena omvandlats till ett stadigt ökande ekonomiskt utbyte med investeringar åt båda håll, direkta kommunikationer och ömsesidig turism.

Politiskt har parterna sedan 1992 kommit överens om att vara oense. Båda hyllar principen om ”ett Kina”, men vardera sidan får ha sin egen tolkning av vad det innebär.

Den formeln upprepades nu under samtalet mellan Xi Jinping och Ma Yingjeou. Men det var mötet i sig som var bekräftelsen på ett relativt avspänt förhållande, samtidigt som ingen ville förändra status quo, ingen ville på detta stadium lägga till nytt innehåll. Det var ett möte med mera symbolvärde än substans. Bara det att de möttes på jämbördig nivå var ett budskap.

 

Xi Jinpings syften

Xi Jinping kan ha haft några olika syften med initiativet. Han kan ha velat stödja nationalistpartiet på Taiwan inför presidentvalet där i januari. Partiet är ju i princip för en återförening med Kina, fast inte under nuvarande villkor. Oppositionspartiet DPP, som troligen vinner valet, har en svalare inställning till Peking.

Vidare har president Xi deklarerat att han vill försöka åstadkomma ett genombrott i Taiwanfrågan under sina troligen tio år som president, varav han avverkat drygt två. Han anser ett sådant genombrott skulle vara ett viktigt bidrag för att förverkliga idealet om ”den kinesiska drömmen”.

Men mötet i Singapore kan också få betydelse för Kinas ställning i de territoriella konflikterna i Sydkinesiska sjön. Det kan stärka en gemensam hållning för Peking och Taiwan i frågan. Dessutom sitter regeringen på Taiwan på viktiga historiska dokument som kan anföras som bevis för Kinas ståndpunkt. När nationalisterna flydde 1949 tog de nämligen med sig hela regeringsarkivet från Peking.

Detta visar hur flera utrikespolitiska frågor går in i varandra för den kinesiska ledningen. Xi Jinping har i höst verkligen försökt täcka in många av dem.

30 år av heta fotbollskänslor Kina-Hongkong

Kinas landslag i fotboll har spelat två förnedrande VM-kvalmatcher mot Hongkong. Båda slutade 0-0. En seger hade behövts för att Kina skulle gå vidare från kvalgruppen.

Den senaste matchen spelades i Hongkong och när Kinas nationalsång spelades buade flera av Hongkongborna i publiken. Det var ett uttryck för stigande spänningar mellan många Hongkongbor och fastlandskineserna. Det speglar också ett missnöje med centralregeringen i Peking.

Kinesiska fotbollsförbundet genomgår räfst och rättarting för att laget svikit anhängarnas förväntningar. Samtidigt säger Fifa, alltså internationella fotbollsförbundet, att Hongkong troligen får böta för protesterna under Kinas nationalsång.

Det är långtifrån första g¨ngen som matcherna mellan Kina och Hongkong omges av spänningar. Jag har ett särskilt pregnant minne från kravallerna 1985 – för 30 år sedan. Det berättar jag om i mina Kinamemoarer “Pionjär och veteran. 50 år med Kina”. Här följer ett utdrag:

”Pinsamt! Man tror inte att det är sant!”

    Det var på kvällen söndagen den 19 maj 1985. Jag satt med fyra medelålders kulturarbetare i en lägenhet i ett hyreshus i västra Peking. Stämningen pendlade från bekymmersam till uppsluppen till betryckt. Först var gasen till lågan i köket slut. Men värden lyckades låna en gasoltub av grannen, och med gemensamma krafter kunde hans vänner tillaga en måltid med grönsaker, rökt bönmassa och riktigt magert fläskkött.

     Samtalet kretsade kring svängningarna i Kinas utveckling och det historiska arvet.

    ”Vi kineser vacklar fram”, vräkte en av dem ur sig, en storväxt man med håret på ända, som hämtad ur en rövarroman från Mingdynastin. Han älskar att göra tillspetsade uttalanden, som inte alltid är helt genomtänkta, men som alltid sätter våra tankar i rörelse.

    ”Först hade vi inbördeskrig, sedan hade vi kulturrevolution och nu har vi inbördeskrig igen, med marknadsekonomin”, fortsatte han.

    Medan vi lät detta sjunka in gick den yngste i sällskapet fram och slog på teven. Det var direktsändning från VM-kvalet i fotboll, Kina mot Hongkong. Kinesiska landslaget behövde bara spela oavgjort för att vinna kvalgruppen och gå vidare till slutspelet i Mexiko.

    Samtalet fortsatte, men efter en timmes spel var alla i rummet helt uppslukade av matchen. Kina låg under med 1–2, men pressade hela tiden frenetiskt. Från treven hörde vi hur publiken på Arbetarstadion buade och visslade åt landslagets missar.

    Stämningen på läktarna blev alltmer uppjagad och matchen slutade i en enda röra utan att Kina lyckades kvittera. Hongkong vann med 2–1.

    ”Pinsamt! Otroligt att förlora mot Hongkong! Det är som att få stryk av ett litet stadslag”, sade en av dessa kinesiska kulturarbetare. Han var varken sportfåne eller påtagligt fosterländsk. Men även han tyckte att det kändes som en förödmjukelse att det stora Kina med över en miljard människor fick stryk av lilla Hongkong, som då hade sex miljoner invånare.

    Och borta på Arbetarstadion i anda änden av staden var det massor av känslor som exploderade för den unga publiken. Under 90 minuters kravaller hann de besvikna åskådarna kasta in 2 800 läskflaskor på planen, slå in rutorna på elva bussar, vända upp och ner på två taxibilar, gå illa åt ytterligare tolv motorfordon, klå upp trettio poliser, allvarligt skada fyra åskådare som försökte ingripa, med mera, med mera. Den breda gatan utanför stadion var helt täckt av glassplitter efteråt.

    Ungdomarna vände sig speciellt mot alla som såg ut att komma från Hongkong. De riktade också in sig på alla utländska bilar som råkade passera. De var lätta att identifiera på nummerplåtarna. En intet ont anande korrespondent från sovjetiska Tass på väg hem från en filmvisning på sin ambassad fick två rutor inslagna av tegelstenar. Angriparna brydde sig inte om att hans lilla dotter satt vettskrämd i baksätet.

    Kravallerna handlade säkert inte bara om fientlighet mot utlänningar eller att bli förnedrad av lilla Hongkong. Många tog nog chansen att lätta på trycket och ge uttryck för spänningar i detta kontrollerade samhälle, medvetet eller omedvetet. Men upploppet visade också på viktiga kinesiska attityder till omvärlden.

    Ledarna kallade ungdomarnas uppträdande ”skamligt” och sade att det skadade landets anseende. Men samma ledare gick en balansgång, för de hade också uppmuntrat de unga att känna stolthet över Kinas idrottsliga framgångar. Det var uppenbart att ledarna såg idrotten som ett medel för att få ungdomen att sluta upp kring Kina och målsättningarna med moderniseringen. De hade sagt att Kina skulle vara på toppen i alla idrotter år 2000.

    En vanlig kommentar i den kinesiska pressen, när Kina vann någon stor seger, var att ”Asiens sjuke man har rest sig”. Det betydde mycket för ett land som varit så fattigt och förbisett att ha framgångar utomlands.

    Omvänt kände sig spelarna i fotbollslaget tvungna att offentligt be ”hela nationen” om ursäkt för att de spelat dåligt. ”Vi har inte lyckats leva upp till partiets och massornas förväntningar över hela landet och vi har svikit vårt folk.”

    Ungdomarna räknade sig också som ättlingar till ”den gule kejsaren”, kinesernas mytiske anfader. De blev en del av det stora jordbrukarlandets självtillräcklighet. Bara namnet för Kina, Zhongguo, som kan uttydas som Mittens rike, ger dem en sådan känsla. Visserligen betydde namnet ursprungligen ”de centrala rikena” och uppstod när några av de mindre kinesiska feodalstaterna slog sig samman 680 år före vår tideräkning. Men den bakgrunden är inte aktuell för de unga kineserna i dag.

    När man är i Kina är det lätt att känna att man är i världens centrum. Landet är så stort och det är så många människor. Den kinesiska verkligheten är så påträngande och total. Kinesernas känsla av överlägsenhet måste bottna i den geografiska situationen och den enhetliga kulturen.

Sämsta tajming för Xi Jinping: värsta smogen täcker stor del av Kina

Dålig tajming. Samtidigt som kinesiske presidenten Xi Jinping häll sitt stora tal på klimatmötet i Paris kulminerade ett klimatdrama i Peking och över hela nordöstra Kina. Smogen i huvudstaden uppmättes till den värsta under hela året.

Eller kanske var det bra tajming att rekordet i föroreningar sattes just i samband med Kinas framträdande i Paris Det understryker att drastiska åtgärder måste till.

För min egen del var det dålig tajming att komma till Peking för en Kinavistelse just när luften är som allra värst. Borde ha vetat bättre. När temperaturen sjunker i november-december ökar koleldningen och spär på de redan höga nivåerna av skadliga partiklar från industrier och biltrafik som vi andas in.

När Xi Jinping talade om Kinas mabitioner att minska föroreningarna steg värdet för farliga mikropartiklar per kubikmeter till 654 i Peking. Det är drygt 25 gånger vad världshälsoorganisationen rekommenderar som högsta tillåtna intag över ett dygn.

Jag hade tänkt gå ut på kvällen för att se en särskild visning av en kinesisk dokumentärfilm på ett bokkafé. Jag var verkligen motiverad, men när jag såg den täta smogridån utanför fömsret och slog upp luftvärdena, ställde jag in den utflykten. Trots att jag skaffat en bra ansiktsmask. Problemen går inte att maskera längre.