Min krönika i dagens Helsingborgs Dagblad
Människor försvinner i Kina. Särskilt försvinner människor som skriver saker. De behöver inte ens vara i Kina, de kan vara utomlands och så försvinner de till Kina. Spårlöst. Inte ett ord på månader, inte ett livstecken.
Inte ett ord tills anhöriga nås av antydningar att den saknade sitter i förvar eller ”deltar i en utredning”. Eller tills de plötsligt tvingas uppträda i den nationella tevekanalen och bekänna synder – som bland annat författaren och förläggaren Gui Minhua, svensk medborgare.
Sedan försvinner dessa människor igen, ut i en kommunikationslös dimma.
Öppenheten, möjligheten att ställa frågor för författare och journalister, har minskat drastiskt sedan Xi Jinping kom till makten för tre år sedan. Han är en kontrollfreak helt enkelt. Sitter på alla stolar, leder alla upptänkliga utskott och kommissioner, från ekonomin till kulturen. Med ett stärkt grepp om media bygger han en personkult som vi inte sett maken till sedan Mao Zedongs dagar.
Liknande synpunkter på den alltmer allsmäktige presidenten framförde en grupp inom det styrande kommunistpartiet i ett öppet brev nyligen. De lyckades publicera angreppet på en partitrogen webbsajt – innan det hastigt raderades.
Jag måste beundra kinesiska intellektuella och kulturarbetare som ofta känner att de har ett ansvar att påtala fel och brister, fastän de vet att de därmed riskerar sin personliga säkerhet. Det är en tradition som går tillbaka till kejsartiden.
Och så försvinner människor igen, nu de människor som förknippas med gruppen bakom det öppna brevet. Redaktören för sajten som publicerade appellen är försvunnen. Lika försvunnen är kolumnisten Jia Jia, som har närmare 100 000 följare på en mikroblogg.
Samma dag som uppgiften kom att civilklädd polis fört bort Jia Jia råkade jag läsa novellen ”Saknad” av Li Jingrui. Hon var tidigare journalist på en av kommunistpartiets tidningar men sade upp sig 2012 och är nu författare.
Novellen beskriver en vardag på gungfly för författare och internetskribenter, hur de till och med mentalt börjar förbereda sig och omgivningen på att de en dag kan ”försvinna” eller ”göras försvunna”.
Kvinnan i novellen går ut och handlar middagsmat och när hon kommer tillbaka efter en kvart är maken borta. Alla hans grejor är kvar, han har bara bytt från tofflor till ytterskor, noterar hon.
Vid ett par tillfällen hade makarna i novellen halvt på skämt halvt på allvar diskuterat myndigheternas absurda distinktion när de fört bort någon med ett alltför ifrågasättande sinnelag. De kan då skilja mellan att personen är ”officiellt saknad”, när närstående sent omsider får ett livstecken, eller ”inofficiellt saknad”, när ingen får veta någonting.
Paret hade också haft en vän hemma på middag vars make försvunnit. Men av rädsla för avlyssning vågade hon inte säga det rakt ut. I stället använde hon de fiskben som hon hade kvar på tallriken så att de bildade första skrivtecknet för ”officiellt saknad”.
Novellens jagfigur glider in i en gränsvärld där hon försöker tolka olika tecken i vardagen som meddelanden om vad som hänt maken. Så en kväll när hon kommer hem, står hans ytterskor innanför dörren. Varken då eller senare säger de något till varandra om hans period som ”saknad”.
Men hur kaxig är man efter en sådan upplevelse?
Fotnot: Novellen finns översatt på paper-republic.org