Vad händer bortförd svensk? Bra TV om hotad yttrandefrihet i Hongkong

Gui Minhai sitter av allt att döma i kinesiskt häkte utan kontakt med omvärlden.

Gårdagens ”Kobra” på SVT1 var en bra inblick i det ansträngda läget för yttrandefriheten i Hongkong. Slå gärna upp det på Svtplay.

Självklart handlade det mycket om de fem medarbetarna i en bokhandel som med början i oktober i fjol en efter en mot sin vilja fördes till Kinas fastland för förhör. De har sysslat med att ge ofta spekulativa böcker om Kinas ledning, men det betyder verkligen inte att de bara kan kidnappas och föras bort.

Fyra av medarbetarna har på sistone fått återvända till Hongkong, där de deklarerat att de inte tänker fortsätta med sin verksamhet och i övrigt vägrar att uttala sig.

Den femte är svenske medborgaren Gui Minhai som försvann spårlöst från Thailand i oktober. I januari fick han schavottera i den nationella tevekanalen och bekänna att han smitit från en allvarlig trafikolycka några år tidigare. Han verkade läsa upp en text som någon annan förelagt honom. Det var inte hans språk, säger hans dotter Angela i London.

Sedan dess har ingen fått ett livstecken från honom. Dottern berättade häromdagen att hon fick ett kryptiskt meddelande på Skype, men hon tror inte att det var han själv som använde kontot. Meddelandet gick ut på att han återvänt till Kina frivilligt, att han mådde bra och att hon inte skulle säga något om honom, om någon frågade.

EU har protesterat och vi måste förmoda att svenska utrikesdepartementet hårdbevakar fallet.

Tips: South China Morning Post gratis

Husbonden Jack Ma

 

 

 

Den bredaste och bästa Kinabevakningen bland dagstidningar har South China Morning Post i Hongkong. Tidningen har länge varit orädd och kritisk mot utvecklingen i Kina på många plan, men släpper också fram röster som står regimen i Peking nära.

Sedan några dagar har tidningen tsgits över att den kinesiska e-handelsgiganten Alibaba, vars ägare Jack Ma anses ha goda kontakter med Kinas högsta ledning. Det blir intressant att se om tidningen kommer att förändras, om den kommer att bli mindre öppen eller hålla sin linje. Många har uttryckt oro.

Den första förändringen är klart positiv för alla som är intresserade av Kina. Tidningen släpper allt sitt innehåll på den välskötta internetversionen fritt. Tidigare har ett abonnemang kostat relativt mycket.

Dagens utgåva toppar bland annat med att Jack Ma tror på en ”avundsvärd tillväxt” för Kinas ekonomi de närmaste 20 åren. Hoppsan, husbondens röst redan! Fast i ärlighetens namn är den mannen så stor i Kina och i den globala internetvärlden att han skulle ha citerats hursomhelst på det uttalandet.

Samtidigt visar det sig att artikeln är första delen av en stor intervju som South China Morning Post gjort med honom – eller om han själv beställt intervjun. I nästa del kommer hans vision om vad han vill med tidningen.

En annan toppnyhet är en rapport från Greenpeace om var de värsta luftföroreningarna fanns under första kvartalet i år. Lite oväntat är luften sämst i städerna i provinsen Henan i centrala Kina och i regionen Xinjiang i väster.

En förklaring kan vara att en del fabriker som möter hårda miljökrav i de stora städerna i östra Kina väljer att flytta västerut. 75 procent av tillstånden för nya fabriker att använda kolenergi gällde centrala eller västra delen av landet.

Området Peking-Tianjin-Hebei som länge haft den värsta smogen har i stället sett en viss förbättring av luften. Den lättnaden kopplas samman med att den ekonomiska aktiviteten i området dämpats, särskilt i byggsektorn. Det har lett till att stålverk och kolgruvor går på halvfart eller vilar.

Självmordsvåg bland äldre i byarna

De äldre på landsbygden är de bortglömda förlorarna i rusningen efter ”den kinesiska drömmen”. En våg av självmord i denna grupp de senaste åren är ett av tecknen på att deras liv har försämrats.

”Den kinesiska drömmen” är president Xi Jinpings målsättning om att kineserna ska få njuta ”en rimlig välfärd” vid år 2021 – det vill säga till kommunistpartiets hundraårsdag. Och till år 2049 ska Kina var en fullt utvecklad nation i bästa harmoni.

En vän i vetenskapsvärlden skickar mig ett klipp ur tidskriften Science för den 15 april i år. Där kartlägger journalisten Kathleen McLaughlin vad som händer de äldre i byarna.

Det är den snabba urbaniseringen som i slutändan drabbar de gamla. Numera bor över halva befolkningen i städer. Inflyttningen av migrantarbetare från landsbygden bryter upp familjerna. Ofta tvingas båda makarna i ett hushåll söka jobb i städerna. Ibland tar de med sig barnen, ibland inte, men kvar blir den äldre generationen.

Det gamla idealet där de äldre kan lita på att bli omhändertagna på sin ålders höst urholkas alltmer i den kinesiska formen av marknadsekonomi – samtidigt som centralregeringen lämnat alltmer av ansvaret för välfärden på lokalsamhället.

Många äldre som lever kvar i byarna är ensamma med knappa resurser och blir deprimerade. Flera ser bara sina barn och barnbarn några få dagar kring kinesiska nyåret.

Medan självmordsfrekvensen totalt sett minskar i Kina, ökar den kraftigt bland de äldre i städerna och dramatiskt på landsbygden.

I många länder är självmorden mest vanliga bland dem som är över 70 år. Frekvensen kan ligga kring 15 per 100,000 invånare.

I Kina har denna frekvens bland 70-åringar och äldre ökat från 13.4 per 100,000 under 1990-talet till 33.8 i städerna och så många som 47 på landsbygden under 2000-talets första årtionde.

”Det är ingenting annat än en nationell hälsokris”, säger sociologen Liu Yanwu vid universitetet i Wuhan.

Kritikerna som riskerar att gå upp i rök

Min krönika i dagens Helsingborgs Dagblad

Människor försvinner i Kina. Särskilt försvinner människor som skriver saker. De behöver inte ens vara i Kina, de kan vara utomlands och så försvinner de till Kina. Spårlöst. Inte ett ord på månader, inte ett livstecken.

Inte ett ord tills anhöriga nås av antydningar att den saknade sitter i förvar eller ”deltar i en utredning”. Eller tills de plötsligt tvingas uppträda i den nationella tevekanalen och bekänna synder – som bland annat författaren och förläggaren Gui Minhua, svensk medborgare.

Sedan försvinner dessa människor igen, ut i en kommunikationslös dimma.

Öppenheten, möjligheten att ställa frågor för författare och journalister, har minskat drastiskt sedan Xi Jinping kom till makten för tre år sedan. Han är en kontrollfreak helt enkelt. Sitter på alla stolar, leder alla upptänkliga utskott och kommissioner, från ekonomin till kulturen. Med ett stärkt grepp om media bygger han en personkult som vi inte sett maken till sedan Mao Zedongs dagar.

Liknande synpunkter på den alltmer allsmäktige presidenten framförde en grupp inom det styrande kommunistpartiet i ett öppet brev nyligen. De lyckades publicera angreppet på en partitrogen webbsajt – innan det hastigt raderades.

Jag måste beundra kinesiska intellektuella och kulturarbetare som ofta känner att de har ett ansvar att påtala fel och brister, fastän de vet att de därmed riskerar sin personliga säkerhet. Det är en tradition som går tillbaka till kejsartiden.

Och så försvinner människor igen, nu de människor som förknippas med gruppen bakom det öppna brevet. Redaktören för sajten som publicerade appellen är försvunnen. Lika försvunnen är kolumnisten Jia Jia, som har närmare 100 000 följare på en mikroblogg.

Samma dag som uppgiften kom att civilklädd polis fört bort Jia Jia råkade jag läsa novellen ”Saknad” av Li Jingrui. Hon var tidigare journalist på en av kommunistpartiets tidningar men sade upp sig 2012 och är nu författare.

Novellen beskriver en vardag på gungfly för författare och internetskribenter, hur de till och med mentalt börjar förbereda sig och omgivningen på att de en dag kan ”försvinna” eller ”göras försvunna”.

Kvinnan i novellen går ut och handlar middagsmat och när hon kommer tillbaka efter en kvart är maken borta. Alla hans grejor är kvar, han har bara bytt från tofflor till ytterskor, noterar hon.

Vid ett par tillfällen hade makarna i novellen halvt på skämt halvt på allvar diskuterat myndigheternas absurda distinktion när de fört bort någon med ett alltför ifrågasättande sinnelag. De kan då skilja mellan att personen är ”officiellt saknad”, när närstående sent omsider får ett livstecken, eller ”inofficiellt saknad”, när ingen får veta någonting.

Paret hade också haft en vän hemma på middag vars make försvunnit. Men av rädsla för avlyssning vågade hon inte säga det rakt ut. I stället använde hon de fiskben som hon hade kvar på tallriken så att de bildade första skrivtecknet för ”officiellt saknad”.

Novellens jagfigur glider in i en gränsvärld där hon försöker tolka olika tecken i vardagen som meddelanden om vad som hänt maken. Så en kväll när hon kommer hem, står hans ytterskor innanför dörren. Varken då eller senare säger de något till varandra om hans period som ”saknad”.

Men hur kaxig är man efter en sådan upplevelse?

Fotnot: Novellen finns översatt på paper-republic.org

Offentligt gräl om utrikespolitiken

Ett ovanligt offentligt gräl har brutit ut om Kinas utrikespolitik. Den pensionerade diplomaten Wu Jianmin, som bland annat var ambassadör i Frankrike, har tagit chefredaktören för nationalistiska och populiistiska Global Times i örat.

Global Times ges ut av kommunistpartiets huvudorgan Fokets Dagblad. Global Times kommer ut både på kinesiska och engelska. Under chefredaktören Hu Xijin tidningen slagit in på en närmast hökaktig nationalistisk linje, särskilt i den kinesiska utgåvan.

Vid ett framträdande på Kinas diplomathögskola sade Wu Jianmin att en del texter i Global Times är ”mytcket extrema” och att de inte ger en fullständig bild av de komplicerade sammanhangen i världspolitiken.

”Många människor är fast i tankebanor om krig och revolutioner och de tänker alltid på att starta ett krig. Om de inte kan kriga mot USA så tycker de att Kina ska ge sig på Filippinerna”, sade veterandiplomaten som också en period var kinesiska regeringens officiella talesman.

Anspelningen på Filippinerna syftade på de konflikter som uppstått kring Kinas intensifierade kampanj för att befästa sitt grepp om flera omstridda öar och skär i Sydkinesiska sjön.

Chefredaktören Hu Xijin svarade i ett långt inlägg på internet att ”en del gammeldags kinesiska dpilomater” fokuserar bara på utvecklingen av fredligt samarbete med andra länder. Han hävdade att de aldrig rör vid känsliga frågor och bara upprepar utrikesministeriets budskap som papegojor.

Hu Xijin ser det som naturligt att media är mer hökaktiga än utrikespolitiken och att Global Times ger utrymme åt olika röster.