Shakespeare stor i Kina

I ett Kina som återigen snävar in gränserna mot utländska kulturyttringar finns det fortfarande plats för en pjäsförfattare som kineserna familjärt kallar ”gamle Sha”. Det handlar om William Shakespeare. 400-årsminnet av bardens död är nästan lika uppmärksammat i Kina som i Europa.

Jag blev påmind om Shakespeares starka ställning när jag hörde vad studenterna på Tekniska högskolan i den sydkinesiska hamnstaden Xiamen gjort i sommar. Högskolans teaterklubb har spelat olika pjäser av Shakespeare på engelska och på kinesiska. Publiken har oftast bestått av fascinerade gymnasieelever som stannat kvar när ridån gått ner och ställt rader av frågor.

Skådespelarna är alltså teknologer som siktar på en karriär som ingenjörer och företagsledare, men de säger att de ”gillar språket och möjligheten att ställa filosofiska och moraliska frågor”.

I över hundra år har Shakespeare – Shashibiya på kinesiska –  varit ett namn på allas läppar bland kinesiska intellektuella under olika regimer. Och enligt en brittisk enkät är det faktiskt fler kineser än britter som anser att Shakespeare är relevant än i denna dag. 76 procent av kineserna tycker det, jämfört med 57 procent av britterna. Intresset för skalden får också ny näring av den snabbt ökande kinesiska turismen till Storbritannien.

Royal Shakespeare Company hakar på och sponsrar en översättning till kinesiska av Shakespeares samlade verk med alla de 37 pjäserna och 154 sonetterna.

För den nya kulturrörelsen i Kina i början av 1900-talet representerade William Shakespeare det moderna. Även om han inte var samtida så såg hans översättare till att ge hans verk ett modernt kinesiskt vardagsspråk – till skillnad från den inhemska teatertraditionen.

Kineserna kan exempelvis knyta an till Hamlets kamp för att hämnas sin mördade fader, eftersom det konfucianska tänkandet med respekt och lojalitet mot föräldrarna fortfarande är mycket viktigt.

Dessutom har Shakespeares dramer om maktkamp vid hovet och korrumperade ämbetsmän visat sig fullt tillämpliga på den kinesiska verkligheten, även under kommunistpartiets styre.

När kommunisterna tog makten 1949 förblev Shakespeare godkänd, eftersom Karl Marx och Friedrich Engels sagt att hans pjäser innehöll en realistisk kritik av feodalismen.

Under kulturrevolutionens tumult 1966-76 hörde den brittiske ikonen däremot till dem som Mao Zedong fördömde. Nästan allt utländskt var lovligt villebråd då.

Men Shakespeare var snabbt tillbaka. 1980 kom en uppmärksammad teveföreställning där Macbeth och Lady Macbeth oundvikligen ledde de kinesiska tittarnas tankar till maktparet Mao Zedong och hans maka Jiang Qing.

Shakespeare in China

I en uppsättning av Richard III från 2012 (bilden ovan) har regissören Wang Xiaoying helt enkelt flyttat handlingen från det engelska hovet till ett kinesiskt kejsarpalats – utan att ändra någonting på karaktärerna.

”Shakespeares sanslösa skräckföreställning om makt och paranoia är tidlös och allmängiltig och det är just det jag vill få fram”, sade Wang Xiaoying när hans version visades i England i fjol.

Frågan är nu bara hur länge William Shakespeares pjäser tolereras av Kinas nuvarande mäktige ledare Xi Jinping, som visat sig ha ett mycket starkare kontrollbehov än sina närmaste företrädare.

(Texten är min krönika i Helsingborgs Dagblad den 22 augusti.)