Hongkong 20 år under Kina. Xi Jinping på besök med godispåsar och stränga förmaningar. Nya regeringschefen klämd mellan sköldarna.

 

ANALYS  AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com, publicerad i dag lördag i KinaNytt (Sweden-China Trade Council).

Med ett sällan skådat säkerhetspådrag är Kinas president Xi Jinping på besök i Hongkong. I morgon lördag spelar han huvudrollen vid en ceremoni som ska fira stadens 20 år under kinesiskt styre. Då ska också den nya regeringschefen Carrie Lam sväras in. Samtidigt undrar allt fler Hongkongbor vad som hänt med den ”höga grad av autonomi” som de blivit lovade.

8F93041B57294D24A1A8399FA399775E_O

President Xi Jinping inspekterade de kinesiska trupperna i Hongkong.

 

Under de senaste tre åren har Peking mycket tydligt skärpt sitt grepp om denna ”särskilda region” inom Kina. Det har lett till ökad politisk polarisering i Hongkong och mer utmanande protester mot centralregeringens överhöghet.

Därför sparar de lokala myndigheterna inga ansträngningar för att även skydda den höge gästen från att råka få syn på något så pinsamt som en eller annan lokal protest under besöket. Eller ett gult paraply för den delen – alltså symbolen för proteströrelsen 2014 då framför allt yngre akademiker, studenter och gymnasister krävde fullt demokratiska val i en ordning som finns nämnd i Hongkongs grundlag. Under sin långa ockupation av centrum skyddade sig aktivisterna med paraplyer mot polisens tårgas.

Varning för paraplyer

Så än i dag är paraplyet en känslig symbol. Redan när Xi Jinpings plan landade i torsdags och han klev ner på plattan för att välkomnas hade säkerhetsvakterna samlat ihop alla paraplyer på platsen fastän det börjat duggregna.

Efter 150 år som brittisk koloni återgick Hongkong till Kina den 1 juli 1997. Avtalet mellan London och Peking inför övergången gav Hongkong rätt att behålla sitt politiska och ekonomiska system i 50 år under formeln ”ett land, två system”. Hongkong skulle som sagt åtnjuta en hög grad av autonomi och det inskränkta valsystemet skulle breddas väsentligt steg för steg.

När Peking och den lokala regeringschefen Leung Chun-ying totalt avvisade paraplyrevoltens krav 2014 bildade frustrerade yngre Hongkongbor flera, ofta militanta, politiska grupper. De kinesiska ledarna befarar bland annat att aktivisternas fortsatta aktioner för ökad demokrati och deras kritik av centralregeringen skulle kunna inspirera människor på fastlandet. Det har i sin tur lett till att Peking återuppväckt frågan om en ny nationell säkerhetslag i Hongkong. Det finns en paragraf om detta i den grundlag för staden som tillkom inför 1997.

Folkligt missnöje 2003

Ett tidigare försök från Hongkongs dåvarande regeringschef att införa en sådan lag stupade på ett brett folkligt missnöje 2003. Hongkongborna gick då man och kvinna ur huse och demonstrerade mot svepande, oklara paragrafer som skulle kunna missbrukas av det styrande kommunistpartiet i Kina.

 

För drygt en månad sedan krävde Zhang Dejiang, nummer tre i ledarhierarkin i Peking, i ett stort tal att Hongkong ska införa en säkerhetslag liknande den som gäller i Kina, där myndigheterna kan frihetsberöva en individ vid minsta misstanke om aktiviteter som kan ”skada nationens intresse”.

Den tillträdande regeringschefen Carrie Lam säger att hennes regering har en konstitutionell plikt att lagstifta om den nationella säkerheten. ”Men eftersom det blev en sådan kontrovers när det skulle ske förra gången, så vill  jag först försöka skapa mera gynnsamma villkor för sådan lagstiftning.”

Den frågan blir en av de svåraste för henne att ta itu med, eftersom hon saknar ett folkligt mandat samtidigt som hon har tryck på sig från centralregeringen. Hon är helt enkelt klämd mellan sköldarna.

Vald av en promille

Carrie Lam är en byråkrat vald i våras av en särskild liten elektorsförsamling som centralregeringen kan kontrollera. Sett till antalet röster som hon fick där, är hon vald av en promille av befolkningen.

Den kinesiske ledaren Zhang Dejiang inskärpte också att ”under inga omständigheter får centralregeringen konfronteras med hänvisning till en hög grad av autonomi”.

Dessutom gjorde han klart att Peking vill förändra den lokala maktdelning som Hongkong övertog från britterna, det vill säga den som balanserar den administrativa makten, den lagstiftande makten och den rättskipande makten. I stället ska regeringschefen göras till ”kärnan” i politiken – alltså att den exekutiva makten, den gren som Peking redan kontrollerar genom den manipulerade valprocessen, ska stå över de två andra. I dag har den lagstiftande församlingen och domstolarna fortfarande ett visst oberoende.

Samtidigt har det uppstått en del frågetecken kring rättssäkerheten i Hongkong under senare år, alltså frågetecken kring rule of law, den brittiska rättstradition som utländska företag brukar se som en viktig faktor för att etablera sig där.

Rättssamhället fick sig en törn när agenter från Kina under hösten 2015 kidnappade fyra medarbetare i en bokhandel i Hongkong och förde dem till Kinas fastland förbi alla gränskontroller. Kring bokhandeln Causeway Bay Books fanns också en utgivning av böcker som granskade de kinesiska ledarna och spred olika rykten om dem. Böckerna var lagliga i Hongkong, men inte i Kina.

En olämplig fråga

En femte medarbetare i bokhandeln var svenske medborgaren Gui Minhai som fördes bort från Thailand. Han sitter fortfarande efter nästan två år frihetsberövad och isolerad i Kina utan all rättslig prövning.

När Carrie Lam, den tillträdande regeringschefen, häromdagen fick frågan om ingreppet mot bokhandeln sade hon att det inte är en fråga för Hongkongregeringen att ta upp. ”Det skulle inte vara lämpligt för oss ifrågasätta vad som händer på fastlandet, det fallet måste skötas i enlighet med systemet på fastlandet.” Hon kommenterade inte hur gripandena hade kränkt Hongkongs gräns och exklusiva rätt att gripa sina egna medborgare.

Ytterligare en fråga där Kinas ledare väntas pressa Carrie Lam handlar om att införa ”patriotisk” undervisning i skolorna, en omskrivning för att människor ska lära sig sluta upp bakom centralregeringen i Peking, som ju helt styrs av kommunistpartiet. Även den reformen drogs tillbaka för några år sedan efter stora folkliga protester.

Men bilden av Hongkong 20 år efter återgången till Kina måste nyanseras. Vid sidan av de politiska och rättsliga spänningarna finns den ekonomiska utvecklingen, där den närmare anknytningen till Kina i stort sett varit gynnsam.

Peking har aktivt stöttat territoriet med åtgärder som samarbete mellan börserna, lättnader i handeln, teknologiskt samarbete och initiativ för att tillåta ökad turism från fastlandet. Det senare har i och för sig lett till nya spänningar mellan Hongkongborna och besökarna norrifrån, men det har i alla fall stärkt ekonomin.

Ekonomiska initiativ

Vissa ekonomiska initiativ som Xi Jinping väntas hålla fram under sitt besök syftar inte bara till att stärka Hongkongs ekonomi utan också till att knyta territoriet närmare till Pärlflodsdeltat på andra sidan gränsen. Det är symboliskt att den kinesiske presidenten avslutar sitt besök med att inspektera det enorma brobygge som ska förbinda Hongkong med Zhuhai och Macao.

När det gäller stadens fastighetsmarknad talar vi inte bara om en ekonomi i tillväxt utan om en ekonomi som är överhettad. De galopperande fastighetspriserna gör att unga par har mycket svårt att bekosta ett bostadsköp eller ens hyra.

Samtidigt har kötiden ökat till fyra år för de subventionerade bostäder för låginkomsttagare som den lokala regeringen tillhandahåller.

Så här kan vi sammanfatta läget för flertalet av de unga människor som föddes 1997 – alltså det år då Hongkong återgick till Kina: 20-åringarna känner sig övergivna av omvärlden, de har inte en aning om när de kan få en egen bostad, och de har inte en aning om när de kan få full rösträtt.

Löfven till Kina – våra statsministrar balanserar på slak lina

Li Peng

Li Peng – en av de hårdaste och kallaste.

Min analys publicerad i dag i KinaNytt (Sweden-China Trade Council).

Affärsintressen står alltmer i förgrunden i Sveriges relationer med Kina. Fokus på mänskliga rättigheter försvagas. Den slutsatsen drar Göran Leijonhufvud i en ny studie om Sverige och Kina sedan 1950. Studien ingår i ett forskningsprojekt om Norden–Kina (se faktaruta efter artikeln).

Inför statsminister Stefan Löfvens andra Kinabesök som inleds på måndag (26 juni) sammanfattar författaren sin rapport för KinaNytt. Här beskriver han tre svenska statsministrars balansakt på slak lina i Mittens rike.

ANALYS AV GÖRAN LEIJONHUFVUD

De senaste svenska regeringarna har å ena sidan velat främja handelspolitiska och andra ekonomiska intressen gentemot Kina. Å andra sidan finns ambitionen att försöka stärka de mänskliga rättigheterna och civilsamhället i Kina – frågor där partipolitiken och i viss mån folkopinionen tvingat statsministrarna till en känslig balansgång.

Göran Persson och stabiliteten

När Göran Persson kom till Peking i november 1996 var inställningen hos många i Sverige fortfarande präglad av massakern i den kinesiska huvudstaden den 4 juni 1989. Det var då som reformpolitikens arkitekt Deng Xiaoping beordrade armén att krossa studenternas uppror. Den händelsen ledde till en ny vaksamhet mot Kina i många läger och varje högnivåbesök blev en känslig fråga. Det har ofta gjort handelsfrämjandet komplicerat.

Under tidigare besök av framträdande svenska politiker kunde dessa berömma den kinesiska revolutionen utan förbehåll. Mänskliga rättigheter stod inte på agendan, de kom inte in förrän på 1980-talet. Efter massakern 1989 höll Sverige de politiska förbindelserna på en låg och strikt formell nivå.

Göran Perssons besök kom att exemplifiera ett ökat svenskt fokus på demokratiska reformer och mänskliga rättigheter, samtidigt som hans uttalande i Peking om betydelsen av stabilitet för ekonomiska framsteg ledde till ett ramaskri.

I sina memoarer ger Göran Persson bakgrunden till sin resa. Han hade lagt märke till att vissa länder, som i likhet med Sverige hade nedtonade förbindelser med Kina, hade dragit igång en bredare dialog med den kinesiska regeringen vid mitten av 1990-talet. De tänkte att ”samtal och diskussioner stärker den demokratiska utvecklingen, också i ett slutet land som Kina”, skriver Persson.

Han påpekade också att kinesiska varor började översvämma västvärlden och att landet var på god väg att bli den största marknaden i världen. Han förutspådde ”enorma affärer”. Sådana möjligheter hade Sverige inte råd att avstå ifrån, ansåg statsministern, särskilt som den svenska exporten var kopplad till länder i ett tidigt stadium av ekonomisk expansion och behövde telefoner, tunga lastbilar och eldistribution. Därför kände Göran Persson att det var bara naturligt att han som ny statsminister skulle vända blickarna mot Kina och han skriver i sina memoarer:

”Jag insåg att handeln med Kina skulle komma att spela en allt större roll för svensk ekonomi och förstod att direkta relationer med de politiska ledarna skulle bli helt nödvändiga.”

Han ville också överföra den svenska regeringens syn på mänskliga rättigheter, ”men anledningen till min resa var först och främst att hjälpa svenskt näringsliv att sälja svenska varor.” Med sig hade statsministern vad han kallade en ”gigantisk” handelsdelegation med representanter för 77 företag.

Under en lunch arrangerad av svenska handelskammaren i Peking talade han utan manus och det hör till bilden att han kom direkt från ett besök i ett instabilt Ryssland när han sade:

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet.” Han fortsatte: ”Sedan ska det naturligtvis inte drivas så långt att man inte kritiserar exempelvis om det sker övertramp mot mänskliga rättigheter. Det är självklart. Där viker vi inte.”

Många av Perssons kritiker fokuserade på den första meningen i det uttalandet, men struntade i nästa mening. På hemmaplan reagerade både ledarskribenter och oppositionen i riksdagen omedelbart. Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna sökte en misstroendeförklaring och förklarade att ”det får inte råda några tvivel om Sveriges hållning när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter”.

Göran Persson slapp undan misstroendeförklaringen, men i sin bok beskriver han hur sviken och utsatt han kände sig: ”Ingen enda av de 77 representanterna i den svenska näringslivsdelegationen klev fram och gav mig stöd när det blåste som mest”. Men Persson säger att hans resa hjälpte Ericsson till stora och betydelsefulla order och att även några av de andra företagen gjorde storstilade affärer.

Däremot hamnade den svenske statsministern i stora svårigheter när han skulle diskutera demokrati och mänskliga rättigheter med sina kinesiska värdar. Senare har han hävdat att det var missledande råd från UD som gjorde att han omedelbart tog upp dessa frågor vid den första formella överläggningen med Kinas dåvarande premiärminister Li Peng, som han beskrivit som ”en av de hårdaste och kallaste politiker som jag någonsin mött”.

Li Pengs svar var kortfattat och negativt: sådana frågor var Kinas inre angelägenheter, punkt. Persson försökte än en gång ta upp mänskliga rättigheter vid banketten på kvällen. Han påpekade att arresterade dissidenter antingen borde friges eller få en rättvis rättegång. Persson beskriver reaktionen i sina memoarer:

”Li Peng vände sig rakt mot mig. Han stirrade på mig och sade: Fortsätter ni med denna typ av samtal avbryter jag middagen. Direkt.” Det hela slutade med att den svenska sidan överlämnade en lista med namn på förföljda dissidenter med en förhoppning om att den kinesiske premiärministern skulle titta på just dessa fall.

Efter Persson kontroversiella insats i Peking, övergick Sveriges linje till att fortfarande kritisera förtryck – men utan någon större glöd, enligt Göteborgspostens utrikeskommentator Britt-Marie Mattsson. En praxis utvecklades där enskilda förföljda regimkritikers öden kunde tas upp, men på ett sätt som gjorde att deras öde inte direkt kopplades samman med svenska regeringen.

Fredrik Reinfeldt och taktiken

För Göran Persson blev Kinaresan en politisk besvikelse och därefter satte han förbindelserna med Kina på sparlåga. Inte förrän tolv år senare, skulle en svensk statsminister åter komma till Mittens rike. Det var när Fredrik Reinfeldt, Moderaternas nye ledare och ledare för en konservativ–liberal allianssregering, i april 2008 deltog på Bo’ao Forum på ön Hainan. Detta forum kallas ibland för ”Kinas Davos” eftersom det samlar internationella höjdare från näringsliv och politik. I samband med forumet hade Fredrik Reinfeldt också ett möte med Kinas president Hu Jintao.

Så snart besöket tillkännagavs började varningssignalerna ljuda i media och i riksdagen. Minnena från Göran Persson påstådda felsteg var fortfarande levande, så hur skulle hans efterträdare som statsminister hantera frågorna och mänskliga rättigheter den här gången? Före sitt möte med Hu Jintao vägrade Fredrik Reinfeldt att avslöja om han tänkte ta upp några fall med fängslade aktivister. Till slut överlämnade statsministern en lista på 13 sådana fall och förklarade för media efteråt att detta hela tiden hade varit hans avsikt, men att han varit noga med att inte provocera kineserna så att mötet skulle ställas in om han försökte ”diktera” någonting på förhand. ”När allt kommer omkring, så är vi i en dialog”, sade han.

Att lämna över sådana listor har blivit rutin för svenska regeringsföreträdare vid högnivåbesök ända sedan Ingvar Carlsson reste till Kina som statsminister 1987. Det är en politik som har brett parlamentariskt stöd. Gradvis har denna praxis alltmer samordnats under paraplyet för EUs dialog för mänskliga rättigheter med Kina. Denna dialog startade 1995 och där har båda parter rätt att uttrycka sin oro för utsatta försvarare av mänskliga rättigheter – och andra angelägna kritiska situationer.

Fredrik Reinfeldt förklarade sin linje att hålla igen med informationen före det bilaterala mötet med Hu Jintao med att han var väldigt angelägen att det verkligen skulle bli av, eftersom klimat- och miljöfrågorna stod på den gemensamma dagordningen och det var ämnen som han tyckte var mycket viktiga. Han till och med antydde att det verkligt svåra att ta upp med Kina var miljö- och klimatfrågorna och att de därför borde prioriteras före mänskliga rättigheterna:

”Att få Kina att förstå att de är en stor del av problemet (miljöfrågorna) och en stor del av lösningen är den riktigt stora frågan.” Den prioriteringen visade hur miljöfrågorna blivit allt viktigare i förbindelserna med Kina.

Reinfeldt gick ett steg längre än EU-protokollet när han i sitt möte med Hu Jintao särskilt nämnde fallet Hu Jia, en advokat aktiv med frågor som behandlingen av aidsoffer, miljön och Tibet. Bara några dagar före Reinfeldts ankomst dömdes Hu Jia till ett långt fängelsestraff för ”undergrävande verksamhet”. Samtidigt satt hans fru i husarrest med parets nyfödde son. ”Det var ett särskilt hjärtknipande fall”, förklarade den svenske statsministern. Värdens enda kommentar var att ”Kina är ett land som styrs av lagar”.

År 2008 präglades också av att Kina stod som värd för de olympiska sommarspelen, men dessutom av protester i Tibet som följdes upp av aktivister utomlands. Fredrik Reinfeldt fick frågan om Sverige borde bojkotta OS med tanke på Kinas dåliga rykte när det gällde mänskliga rättigheter och med tanke på situationen i Tibet. Han svarade:

”Min uppfattning är att vi inte ska bojkotta, varken invigningsceremonin eller OS… Jag tror mer på dialog och öppenhet och vi har sett små gradvisa förändringar, till exempel när det gäller dödsstraffet.”

Medan Kinas ekonomiska och politiska inflytande ökar över hela världen verkar de svensk-kinesiska konsultationerna om mänskliga rättigheter brinna med en flämtande låga. De uppges nu föras av svenska ambassaden i Peking på ad hoc basis. Sverige verkar ha ett upplägg som liknar Danmarks linje mot Kina, nämligen att tona ner publiciteten kring kritiken av mänskliga rättigheter och bristen på demokrati samtidigt som ekonomiska frågor prioriteras. Det intrycket förstärktes i samband med statsminister Stefan Löfvens resa till Kina i mars 2015.

Löfven och diktaturen

Ytterligare en indikation på hur känsliga relationerna med Kina kan vara blev de diskussioner som föregick statsminister Stefan Löfvens besök i mars 2015. När han före avresan blev tillfrågad om hur man skulle karakterisera den kinesiska regimen, förklarade han att han inte tänkte hålla på och sätta etikett på länder.

En månad före avresan beviljade Stefan Löfven den kinesiska statstelevisionen CCTV en intervju där han som väntat hänvisade till 65 år av goda relationer. Han nämnde särskilt ”det nyttiga handelsutbytet” och talade varmt om de ökande möjligheterna inom miljöteknologi.

Kring besöket fick han upprepade gånger frågan från media huruvida Kina var en diktatur. Han höll sig till sin linje att det är ”en enpartistat som saknar fria val och politisk opposition inte är tillåten”. Det var så långt han var beredd att gå. Tre månader efter resan förklarade han att ”vi vill ha ökat ekonomiskt utbyte med Kina, samtidigt som vi vill uttrycka det som är viktigt för oss”.

Några månader tidigare hade Sverige utlöst en kris med hela arabvärlden sedan både Löfven och utrikesminister Margot Wallström kallat Saudiarabien en diktatur när de skulle förklara varför Sverige stoppat vapenförsäljningen dit. Krisen hotade Sveriges kampanj för att få en plats i FNs säkerhetsråd och kan ha varit en av anledningarna till varför regeringen gick försiktigt fram med Kina.

Flera kommentatorer indikerade också att bakom försiktigheten kunde ligga intryck av hur Kina straffade Norge med sex års politisk bojkott sedan den norska Nobelpriskommittén delat ut fredspriset 2010 till dissidenten Liu Xiaobo. Liknande fall av informella sanktioner från Peking mot länder i den kinesiska skamvrån kan också ha spelat in.

Liberalerna i riksdagen krävde att Löfven skulle ta upp Kinas årliga rekordsiffror för dödsstraff, men också restriktionerna för yttrandefriheten och förföljelserna av regimkritiker. Partiet följde upp med en interpellation som ställde frågan: ”Skadar det inte Sveriges förtroende som humanistisk stormakt när statsministern vägrar att kalla världens största diktatur vid dess rätta namn?”

Utrikesminister Margot Wallström svarade att statsministern stod fast vid sin ståndpunkt att Kina är en enpartistat utan fria val. Men statsministern tog ändå upp mänskliga rättigheter under besöket, sade Wallström utan att specificera. ”Det sker konsekvent i de samtal som vi har mellan regeringen och kinesiska regeringsföreträdare. Vi har ett långvarigt samarbete på dessa områden. Vi använder ambassaden för sådana samtal och dialoger.”

Hon noterade också att en lista med mänskliga rättighetsfall överlämnades, samma lista som EU tidigare använt, och att frågor som dödsstraffet, yttrandefriheten, friheten på nätet, situationen för försvarare av mänskliga rättigheter, jämställdheten och kvinnors rättigheter togs upp i Löfvens samtal med Kinas ledare.

Ett nytt och varigt sår i de bilaterala förbindelserna är kidnappningen av förläggaren och svenske medborgaren Gui Minhai som kinesiska agenter utförde i Thailand. Gui Minhai drev ett förlag i Hongkong som gav ut böcker som skulle uppgavs beskriva de kinesiska ledarnas liv bakom kulisserna. Han fördes bort i oktober 2015 och sitter fortfarande fängslad på okänd plats i Kina. Han framträdde en gång på den nationella kinesiska tv-kanalen och erkände en tidigare allvarlig trafikförseelse. Bekännelsen verkade vara framtvingad och tycktes följa ett förelagt manuskript. Gui Minhai har bara haft två korta möten med representanter för svenska ambassaden. Svenska regeringen har kritiserats för att göra för lite, för sent, men antyder att den inte alltid kan avslöja vad den gör.

Slutsatser

I stora drag har inställningen i Sverige till Folkrepubliken Kinas regering gått från neutral, eller till och med positiv, till alltmer negativ. Det gäller både hos skiftande svenska regeringar och i folkopinionen. Omslaget till en mer kritisk värdering hänger ihop med de kinesiska myndigheternas allt hårdare ingrepp mot mänskliga rättigheter.

Politik och ekonomi är de två tydliga poler kring vilka Sveriges förbindelser med Folkrepubliken Kina har utvecklats sedan diplomatiska förbindelser upprättades 1950. Svenska politiker har gått en balansgång mellan att ”främja det ekonomiska utbytet och att uttrycka det som är viktigt för oss”, som Stefan Löfven uttryckte saken.

Tre statsministrar i rad har prövat olika sätt att hantera frågan om mänskliga rättigheter under sina besök i Kina. Göran Persson gick direkt på, medan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven var mer försiktiga. Men alla tre uttryckte på något sätt att huvudsaken ändå var att främja de ekonomiska förbindelserna.

Studien har också undersökt om det finns ett samband mellan att främja det ekonomiska utbytet och att uttrycka våra värderingar om politik och mänskliga rättigheter i kontakterna med Kina. Men det verkar inte finnas några bevis för att aktivitet på det ena området påverkar resultaten i det andra området. Vår handel har inte främjat mänskliga rättigheter, och dispyter kring mänskliga rättigheter har inte skadat handeln. Ett möjligt undantag är reaktionerna på massakern i Peking 1989. Generellt sett har ökningen i den bilaterala handeln och i investeringarna helt enkelt följt tillväxten i den kinesiska ekonomin.

Att främja politiska värderingar och ta upp mänskliga rättighetsfrågor har gradvis kommit i bakgrunden. De målsättningarna verkar vara mer viktiga gentemot hemmaopinionen i Sverige, alltså en sorts ”inrikes utrikespolitik”, medan utbytet med Kina mest har präglats av pragmatiska hänsyn.