Liu Xiaobos död påminner om att allt färre vågar stöta sig med Kina, inklusive Sverige

(Min krönika i Helsingborgs Dagblad den 18 juli.)

Den kinesiska regimen har effektivt tystat och – som det verkar – i praktiken tagit livet av en av sina mest sansade kritiker. Omvärlden reagerar med några få ganska lågmälda protester. Många stater håller tand för tunga för att inte störa affärsutbytet.

På torsdagen i förra veckan avled Liu Xiaobo, mottagare av Nobels fredspris 2010 och Kinas utomlands mest kända regimkritiker. Dödsorsaken var obotlig levercancer, enligt de kinesiska myndigheterna. Han blev 61 år.

xiaobo

Liu Xiaobo innan han dömdes till elva år i fängelse.

Frågetecknen är många. Varför fick han sin diagnos så sent som i början av juni i år? Varför blev han inte flyttad från fängelset till sjukhuset förrän ett par veckor innan han avled? Varför avslogs hans begäran om att få vård utomlands?

Det kinesiska kommunistpartiet har en historik av att inte ge adekvat vård åt fängslade ”klassfiender” eller kritiker. Sådan vanvård till döds drabbade höga ledare som Liu Shaoqi, He Long och Tao Zhu under den så kallade kulturrevolutionen (1966–76).

Men även under senare år finns det ett par fall där fängslade regimkritiker avlidit efter att ha nekats nödvändig medicinsk vård, nämligen aktivisten Cao Shunli (mars 2014) och den tibetanske munken Tenzin Delek Rinpoche (juli 2015). Och nu ser det alltså ut som om även Liu Xiaobos namn bör föras upp på denna dystra lista.

Liu Xiaobo sällade sig till en lång rad av kinesiska intellektuella som i en nästan tre tusen år gammal tradition känt ett ansvar att hjälpa folket att påtala missförhållanden för kejsaren – eller numera för kommunistpartiets ledare. Så har de gjort, trots att de visste att de riskerade hårda straff.

Idealbilden var att de agerade som ”lojala dissidenter”, det vill säga att de inte pläderade för att störta kejsardömet eller kommunistpartiet, utan bara ville hjälpa de styrande att bli bättre regenter. ”Den som tyglar sin prins, älskar sin prins”, sade redan Mencius på 300-talet före vår tideräkning. Och regenten förväntades lyssna och ta till sig av synpunkterna.

Liu Xiaobo började som en hård och kompromisslös litteratur- och samhällskritiker. Han slog mot öst såväl som mot väst och deltog inte i 1979 års demokratirörelse. Men han blev rörd av de unga studenternas uppror 1989, det som slutade i regimens massaker på demonstranterna i Peking den 4 juni det året. Han förhandlade med trupperna och lyckades få till en fredlig reträtt för studenterna från torget vid Himmelska fridens port. Därefter blev han mer taktiskt försonlig – utan att ge avkall på sina liberala värderingar. Icke-våld blev en viktig princip.

Han var ledande i att tona ner de mest oförsonliga tongångarna i protestmanifestet Charta 2008. Samtidigt var han med och samlade in tusentals underskrifter. Huvudbudskapet var att regimen måste tillämpa alla de fri- och rättigheter som faktiskt finns inskrivna i landets författning.

Manifestet krävde också ett slut på enpartisystemet. Men Liu Xiaobo begärde ingen revolution utan talade för stegvisa reformer. På det viset kan även han sägas ha följt traditionen som en lojal dissident.

Hursomhelst såg partiet till att ge honom ett långt fängelsestraff på elva år 2009. Under 00-talet kunde partiet ofta tolerera enstaka kritiska röster. Men så fort det fanns en organisation bakom som kunde uppfattas som fröet till en konkurrens med partiet, slog ledningen till hårt.

Bakom manifestet Charta 2008 fanns bara en informell struktur för att samla in underskrifter, men detta var tydligen tillräckligt hotande för partiet, så Liu Xiaobo fick sin hårda dom. Det gällde också ”att nacka en kyckling för att skrämma aporna” som det heter i ett kinesiskt talesätt.

Liu Xiaobo hade samtidigt blivit kontroversiell i olika läger när han som ordförande i Independent Chinese PEN Centre tog emot bidrag från stiftelsen National Endowment for Democracy, som lyder under amerikanska utrikesdepartementet. En del andra kinesiska dissidenter var kritiska för att han blev så proamerikansk att han bland annat helhjärtat stödde George W Bushs krigföring i Irak och Afghanistan.

Att Liu Xiaobo inte fick åka utomlands för vård sedan han fått medicinsk amnesti från fängelset är helt i linje med president Xi Jinpings allt hårdare kontroll över allt som sägs i landet. Ett eventuellt yttrande från Liu Xiaobo utomlands skulle ha sipprat in i Kina trots alla brandväggar. Presidenten tar mycket hellre kritik från utlandet för repressionen än att han riskerar något som på minsta vis skulle rubba partiets totala maktinnehav.

Kritiken utifrån har ändå varit ganska försiktig. Ingen ledare tog offentligt upp fallet Liu Xiaobo under G20-mötet i Hamburg i förra veckan. Det ekonomiskt allt mäktigare Kina konfronteras allt mera sällan när det gäller mänskliga rättigheter.

Andra stater kan också ha tagit intryck av hur Kina bestraffade Norge med långtgående ekonomiska och politiska sanktioner sedan Nobelpriskommittén givit fredspriset till den kinesiske aktivisten. Normala förbindelser återupprättades inte förrän i år efter att Norges regering med diplomatiskt fikonspråk dikterat av Kina i praktiken bett om ursäkt för valet av pristagare.

Fredspristagarens öde väcker också farhågor för den av Kina kidnappade och frihetsberövade svenske medborgaren Gui Minhai. Han har snart hållits isolerad i två år. Under sitt besök i Peking i slutet av juni uppgav statsminister Stefan Löfven att han tog upp fallet i samtalet med Xi Jinping, men gav inga som helst detaljer. I regeringens officiella sammanfattning av besöket betonas de positiva kommersiella effekterna, medan Gui Minhai inte ens nämns.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tusenåriga dikter lockar en miljard tevetittare

(Min krönika införd i Helsingborgs Dagblad den 30 juni 2017)

Den klassiska kinesiskan är längre ifrån dagens vardagsspråk än vad latinet är från italienskan. Ändå har en tävling där deltagarna läser upp poesi på klassisk kinesiska blivit den mest populära TV-showen i Kina, inte minst bland de unga.

Wu Yishu

16-åriga Wu Yishu vann tävlingen om klassisk poesi som blivit Kinas mest populära TV-program. Infällt i bilden är ett poem om den vackraste månen av diktaren Bai Juyi som levde 772–846 under den blomstrande Tangdynastin.

Poesivurmen löper parallellt med intresset för traditionellt mode och äldre finkultur som qinmusik, landskapsmåleri och kalligrafi. Efter årtionden på undantag är det åter accepterat att visa intresse och stolthet för den äldre kulturen.

Jag har kinesiska vänner och bekanta som inte slutat att prata om poesitävlingen sedan den bröt igenom medielarmet i början av februari. Delvis beror framgången på en 16-årig skolflicka som vann tävlingsomgången i februari. Wu Yishu övertrumfade flera professionella litteraturvetare och många andra. Hon imponerade med sin kunskapsbredd och sitt säkra och vackra sätt att framföra flera av de klassiska diktarnas pärlor.

Men sedan showen drog igång igen i april på den nationella TV-kanalen visar ytterligare stigande tittarsiffror att det finns fler framgångsfaktorer än en smart och charmerande tonåring från Shanghai. I början av maj påstod programmakarna att 90 miljoner läsare tagit del av inlägg om poesishowen på Kinas motsvarighet till twitter.

Expertpaneler har vridit och vänt på fenomenet. Hur kan ett TV-program med dikter som ibland är närmare tretusen år gamla toppa alla lättillgängliga format på bästa sändningstid bland hundratalet kinesiska kanaler? Hur kunde de tio avsnitten sammanlagt locka över en miljard tittare? (Kinas befolkning är är 1,3 miljarder människor.)

Många påpekar att efter över tre årtionden av materialistisk standardjakt söker människor åter andliga värden. Säkert är det också en fördröjd reaktion på den kaotiska så kallade kulturrevolutionen (1966-76), som var fientlig både mot kultur och historia. Men att dra upp den rörelsen i debatten är fortfarande känsligt, så det har ingen gjort vad jag sett.

Det styrande kommunistpartiet har till och med sedan i fjol ökat utrymmet för traditionell kultur inklusive klassisk poesi i läroböckerna – delvis troligen för att kontrollera utvecklingen och ha tolkningsföreträde. Det senare gäller också den målsättning som partiet spikade i januari, nämligen ”att på bred front återuppliva den traditionella kulturen före 2025”. Det handlar också om att försöka sprida denna kultur utomlands, att visa Kinas ”mjuka makt” i kommunistpartiets version.

Men poesishowens popularitet är alltså en spontan utveckling bland tittarna. Zhou Dewen från kinesiska poesiförbundet säger samtidigt att det finns en ny efterfrågan för TV-program om traditionella kulturyttringar.

I det kejserliga Kina var djup kännedom om antikens diktverk ett av kraven i de omfattande inträdesproven för ämbetsmän. Det var en självklar del av kulturarvet.

Kärleken till poesin har legat begravd i människors hjärtan, anser Meng Man som är redaktör för en poesitidskrift. Han  tillägger: ”Nu har den kärleken väckts till liv precis som ett frö som är begravt i marken kan gro tack vare en enda droppe vatten eller en enda vindpust.”