Tusenåriga dikter lockar en miljard tevetittare

(Min krönika införd i Helsingborgs Dagblad den 30 juni 2017)

Den klassiska kinesiskan är längre ifrån dagens vardagsspråk än vad latinet är från italienskan. Ändå har en tävling där deltagarna läser upp poesi på klassisk kinesiska blivit den mest populära TV-showen i Kina, inte minst bland de unga.

Wu Yishu

16-åriga Wu Yishu vann tävlingen om klassisk poesi som blivit Kinas mest populära TV-program. Infällt i bilden är ett poem om den vackraste månen av diktaren Bai Juyi som levde 772–846 under den blomstrande Tangdynastin.

Poesivurmen löper parallellt med intresset för traditionellt mode och äldre finkultur som qinmusik, landskapsmåleri och kalligrafi. Efter årtionden på undantag är det åter accepterat att visa intresse och stolthet för den äldre kulturen.

Jag har kinesiska vänner och bekanta som inte slutat att prata om poesitävlingen sedan den bröt igenom medielarmet i början av februari. Delvis beror framgången på en 16-årig skolflicka som vann tävlingsomgången i februari. Wu Yishu övertrumfade flera professionella litteraturvetare och många andra. Hon imponerade med sin kunskapsbredd och sitt säkra och vackra sätt att framföra flera av de klassiska diktarnas pärlor.

Men sedan showen drog igång igen i april på den nationella TV-kanalen visar ytterligare stigande tittarsiffror att det finns fler framgångsfaktorer än en smart och charmerande tonåring från Shanghai. I början av maj påstod programmakarna att 90 miljoner läsare tagit del av inlägg om poesishowen på Kinas motsvarighet till twitter.

Expertpaneler har vridit och vänt på fenomenet. Hur kan ett TV-program med dikter som ibland är närmare tretusen år gamla toppa alla lättillgängliga format på bästa sändningstid bland hundratalet kinesiska kanaler? Hur kunde de tio avsnitten sammanlagt locka över en miljard tittare? (Kinas befolkning är är 1,3 miljarder människor.)

Många påpekar att efter över tre årtionden av materialistisk standardjakt söker människor åter andliga värden. Säkert är det också en fördröjd reaktion på den kaotiska så kallade kulturrevolutionen (1966-76), som var fientlig både mot kultur och historia. Men att dra upp den rörelsen i debatten är fortfarande känsligt, så det har ingen gjort vad jag sett.

Det styrande kommunistpartiet har till och med sedan i fjol ökat utrymmet för traditionell kultur inklusive klassisk poesi i läroböckerna – delvis troligen för att kontrollera utvecklingen och ha tolkningsföreträde. Det senare gäller också den målsättning som partiet spikade i januari, nämligen ”att på bred front återuppliva den traditionella kulturen före 2025”. Det handlar också om att försöka sprida denna kultur utomlands, att visa Kinas ”mjuka makt” i kommunistpartiets version.

Men poesishowens popularitet är alltså en spontan utveckling bland tittarna. Zhou Dewen från kinesiska poesiförbundet säger samtidigt att det finns en ny efterfrågan för TV-program om traditionella kulturyttringar.

I det kejserliga Kina var djup kännedom om antikens diktverk ett av kraven i de omfattande inträdesproven för ämbetsmän. Det var en självklar del av kulturarvet.

Kärleken till poesin har legat begravd i människors hjärtan, anser Meng Man som är redaktör för en poesitidskrift. Han  tillägger: ”Nu har den kärleken väckts till liv precis som ett frö som är begravt i marken kan gro tack vare en enda droppe vatten eller en enda vindpust.”

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s