Kina har en global strategi för att dominera världen

Min essä i Dagens Nyheter 2018-02-05

Kinas expansion i världen är ett radikalt brott mot landets tidigare defensiva politik. Nu har den nya stormakten kontroll över hamnar på fem kontinenter. Göran Leijonhufvud har kartlagt Pekings globala megaprojekt som kallas ”de nya sidenvägarna”.

Xi Trump

Kina utmanar USA:s ställning som den normativa makten i världen.

En brutal diktatur som uppträder i nyliberala kläder utomlands. Det är detta Kina som återigen kidnappar den svenske förläggaren Gui Minhai, som plötsligt presenterar grandiosa hamnplaner för Lysekil och erbjuder sig bygga snabbjärnväg mellan Stockholm och Oslo.

Hur ska vi möta denna hybrid? Det kinesiska kommunistpartiet har världsomspännande planer som utmanar västvärlden ekonomiskt, men även politiskt, militärt, kulturellt och moraliskt.

I Lysekil drog sig de kinesiska bolagen ur efter att ha mött en lokal och nationell kritikstorm med oro för miljön och säkerhetspolitiska aspekter. Betrakta fallet som en förpostfäktning. Allt tyder på att Kina kommer med fler propåer för att bygga sitt globala nätverk av infrastruktur, ett megaprojekt som Peking lockande beskriver som ”nya sidenvägarna”. Dessa planer kan vara bra eller dåliga, men vi måste lära oss mer om dem.

Under de år som jag bevakat Kina har samhällsklimatet präglats av kraftiga pendelrörelser från spänt och slutet till relativt öppet — och tillbaka igen. Under mitt allra första besök i juni 1966 vände fokus totalt från försiktiga ekonomiska reformer till ”kulturrevolutionens” allt vildare politiska masskampanjer.

I mitten 1980-talet var det politiska klimatet som mest öppet och hoppingivande hittills. Men vid ett samtal med filmregissören Chen Kaige klappade han mig på armen och levererade ett talesätt på klassisk kinesiska: ”Kung Wen, den kultiverade, sörjde för de skriftlärde; Kung Wu, den krigiske, var mera sträng”. Det var hans sätt att säga att det absolut kunde vända igen. Citatet beskrev omkastningarna vid hovet på 1000-talet före vår tideräkning, men används fortfarande av intellektuella just på detta sätt.

Efter ytterligare ett par tvära kast sedan 1980-talet har vi i dag en sträng Kung Wu. Sedan Xi Jinping kom till makten 2012 har diktaturen snabbt hårdnat med klappjakt på oliktänkande, men även på fattiga migrantarbetare. Samtidigt styr enpartistaten åter mer över ekonomin efter en viss liberalisering.

Utrikes står dock regimen för en öppen ekonomisk offensiv, en globalisering med kinesiska förtecken. President Xi Jinping lanserade ”de nya sidenvägarna” 2013. Planerna kallas officiellt Belt and Road Initiative (BRI) eller yi dai, yi lu, ”ett bälte, en väg”.

Det omfattar flera bälten med vägar, järnvägar, fibernät och annan infrastruktur på land. De löper ut från Kina till Asien och Europa. Även sjöfartsleder ingår och därmed intresset för hamnar utomlands.

Kinas globala strategi är på ytan i första hand ekonomisk för att säkra energi, råvaror och handelsvägar. Tidigt ordnade Peking finansiering för ungefär 150 miljarder USA-dollar, cirka en och en halv gånger den svenska statsbudgeten, helt i klass med Världsbanken.

Det finns ingen officiell lista på delprojekt och belopp för BRI. Brittiska konsultfirman BMI Research har idogt samlat uppgifter från Asien, Afrika och Mellanöstern sedan Kinas investeringar började. Summan stannar på 1,8 biljoner (1 800 miljarder) USA-dollar. Andra källor uppger att Kina spenderar totalt ungefär 150 miljarder USA-dollar årligen i de 68 länder som redan omfattas av BRI.

Kina har projekt i vartenda afrikanskt land och passerade USA redan år 2011 som den största investeraren på kontinenten. Hemliga avtal stör många, men projekten skapar ändå viss goodwill på många håll.

Påfallande snabbt har Peking skaffat sig kontroll över hamnar på fem kontinenter. I september 2017 hade Kina enligt officiella uppgifter investeringar eller ägande i ett 40-tal hamnar i 34 länder och ännu fler var på gång, enligt Economist Intelligence Unit. I ytterligare 22 hamnar har Kina tagit över driften utan att äga. Samtidigt överglänser containertrafiken på kinesiska kölar alla andra länders.

Det är särskilt längs de stora handelslederna som Kinabolag tagit över hamnar som Euromax i Nederländerna, Pireus i Grekland och Said i Egypten. Det var ett Grekland i akut finanskris som tvingades sälja Pireus till kinesiska jätten Cosco.

Närmare oss siktar Kina in sig på att bygga eller kontrollera hamnar i norska Kirkenes, litauiska Klaipeda, ryska Arkhangelsk och en djuphamn på norra Island.

Huvudsyftet är alltså att trygga farlederna för Kinas export och import. Landet är ju världens största exportör och näst största importör. Men de nya hamnarna underlättar också för kinesiska flottan att operera långt från hemmakusten.

På senare år ser vi en kraftig upprustning av Kinas marina styrkor som naggar USA:s herravälde över haven i kanten. En tidigare amerikansk amiral och auktoritet på globala marinfrågor, Michael McDevitt, sammanfattar i Financial Times bilden av Kina på världshaven:

”När det gäller Kina, så omfattar marin makt mycket mer än flottstyrkor. Ekvationen inkluderar ett stort och effektivt kustförsvar, en handelsflotta i världsklass, en globalt erkänd kapacitet i varvsindustrin och en möjlighet att skörda och utvinna ekonomiskt viktiga havsresurser, inte minst fiske.”

Förutom att bygga infrastruktur för ekonomisk integration går det att se flera sekundära motiv för BRI-satsningen, enligt olika forskningsrapporter (Utrikespolitiska Institutet, paper 1, 2017; ChinaFile Dec 13, 2017). Bland motiven nämner de att använda landets stora valutareserv, skapa nya marknader för kinesiska företag inom snabbjärnvägar, exportera den kinesiska industrins överkapacitet, sysselsätta kinesisk arbetskraft utomlands och upprätthålla Kinas tillväxt.

Bland strategiska politiska syften finns en önskan att stabilisera de centralasiatiska grannländerna. Ett annat är att stärka Kinas hand i konflikten kring de omtvistade områdena i Sydkinesiska sjön. Xi Jinping säger hoppfullt till grannländerna att ”ekonomiskt samarbete kan leda till en samsyn och till gemensamma normer”.

Bakom sådana ord ligger egentligen den gamla tanken att Kina med sitt lysande exempel ska vinna över grannländerna så att de ser Peking som världens centrum. Landets bistånd i regionen ackompanjeras av förväntningar om lojalitet. Samtidigt anlägger Kina militärbaser på nybyggda öar långt söderut i Sydkinesiska sjön. Det är ”piska och morot” för att få regionen att acceptera Kina som garanten för säkerhet och stabilitet — i stället för USA som hittills. ”Asien för asiaterna”, som Xi Jinping säger.

I förlängningen har han och hans uttolkare öppet börjat tala om Kinas moraliska mission i världen. William Callahan, professor vid London School of Economics, skriver att Kinas ledare hoppas att BRI med nya konkreta förbindelser ska ”anpassa Asien och Europa till en världsordning där Kina är den högsta normativa makten” (China and Nordic Diplomacy, Routledge 2017).

Wang Yiwei är en akademiker i Shanghai som fått förtroendet att sprida Xi Jinpings visioner. Han skriver  att ”framgången med BRI kommer att visa att Kina inte längre ’underordnar sig’ globaliseringen, utan är proaktivt med att skapa nya standarder för globalisering”

Oblyga hyllningar till Xi Jinping präglade kinesiska kommunistpartiets kongress i oktober i fjol. Utrikesminister Wang Yi kallade sin boss en ”diplomatisk pionjär vars ideologi överträffar 300 år av västerländsk teori om internationella relationer”. Samtidigt fastslog den officiella nyhetsbyrån Nya Kina att det kinesiska systemet garanterar politisk stabilitet medan ”kriser och kaos dränker den västerländska liberala demokratin”.

Kinas globala offensiv är ett radikalt brott mot den försiktiga hållning Peking länge intagit i omvärlden. Det finns ett element av revanschbegär eftersom ledarna gärna talar om att komma tillbaka efter gamla förödmjukelser från utländska makter under nästan två århundraden.

De projekt som Kina planerar är också öppna för utländska investerare. Men många bolag undrar vilken chans de har mot kinesiska statsföretag. Hittills är de utländska insatserna små, även om Peking talar om ”win-win”.

Ändå har kineserna fått problem när de gått alltför hastigt fram med BRI-projekt i några länder som Pakistan och Tanzania. Kina kritiseras också för att ge frikostiga lån för projekt i fattiga länder som hamnar i skuldfällor och tvingas lämna över ägandet till kinesiska bolag.

Vad gäller Europa skriver William Callahan att ”förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas planer”. Han anser att om vi européer vill bejaka de kinesiska inviterna måste vi fortsatt stå för ”multilateralism, transparens, ansvar och rättssamhälle i en öppen och regelstyrd världsordning”.

Lite som opinionen i Lysekil då.

Göran Leijonhufvud är journalist och forskare, tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Kina.

Research: Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s