Konstlivet i Kina – vem vågar sticka ut

Konstbranschen har exploderat i Kina. Och ju längre bort från Peking, desto större frihet har konstnärerna. Göran Leijonhufvud besöker sydkinesiska Shenzhen där konsten är vital – men ändå inte vågar konfrontera regimen.

Min essä i HDSydsvenskan 30 september 2018

zhou-li.jpg

Zhou Li, nyskapande konstnär i Shenzhen, har fått ett stort nationellt genombrott. Foto Göran Leijonhufvud.

Jakten på status känner inga gränser i Kina. Nya företagare bygger konsthallar på löpande band. Dessa penningstinna aktörer gör också raider på den globala konstmarknaden. De zoomar in på kända namn – och driver upp priserna. Under tiden skapar landets konstnärer nya kreativa centra när kulturklimatet blir snålare i huvudstaden Peking.

Många i den samtida konsten kände länge ett behov av att bearbeta Mao Zedongs era och excesserna under kulturrevolutionen 1966-76. Det var som en ihållande baksmälla. Motiven var ofta sarkastiska eller sorgsna kommentarer till personkulten under Mao, till rödgardisternas framfart eller till propagandans arbetar- och bondehjältar.

Numera har de flesta frigjort sig från den motivkretsen. De verkar i alla stilar och gör även abstrakta och postmodernistiska verk. Många säljer mycket bra utomlands.

Samtidigt möter konstnärerna en mer komplex och kravfylld politisk situation än på mycket länge. Xi Jinping, kommunistpartiets ledare och numera president på livstid, vill gärna styra kulturarbetarna in på ”sunda och patriotiska banor”. Det bidrar till att konstvärldens intresse flyttar söderut, nästan så långt bort som det går att komma från maktens Peking och partiets diktat.

Zhou Li är en av de senaste årens mest uppmärksammade kinesiska utövare. Hon är uppväxt och verksam i den speedade ekonomiska frizonen Shenzhen, där jag träffar henne. Hon målar schematiskt upp Kinas konstgeografi:

– Konstzonen 798 i Peking har blivit för kommersiell. I Shanghai händer det mycket och den lokala regeringen är engagerad. Men Shenzhen är mest spännande inom dagens kinesiska konst, här är det mest kreativt och man kan slappna av. Det är bättre gallerier och fler originella konstbutiker.

Det är en utveckling på ett kvarts sekel som hon sammanfattar.

Kinakonst_2

Konstområdet OCT-Loft i Shenzhen. Foto Göran Leijonhufvud.

I mitten av 1990-talet, när friheten ökade inom kulturlivet, började konstnärer flytta in i ett övergivet industriområde i Pekings utkanter. Området kallas 798 efter en av de nedlagda fabrikerna. Konstnärerna gillade den låga hyran och de fina ljusinsläppen i de gamla verkstäderna i Bauhausstil. De byggdes av det socialistiska broderlandet Östtyskland på 1950-talet.

Snart tillkom gallerier och stora konsthallar, kaféer och restauranger, kuriosabutiker och rockklubbar. Den spontana verksamheten störde makthavarna, men de övertalades att i stället se det som en tillgång, precis som andra världsstäder har liknande. Men för några år sedan hade nästan allt tippat över till en kommersiell röra för inhemska och utländska turister. Fastighetshajar kammade hem nya vinster och konstnärerna drog vidare till billigare platser längre ut i förorterna. Kvar finns ett fåtal förnämliga gallerier.

Idag hänger rivningshoten över en rad stora gallerier i ett av de områden dit konstlivet flyttade från 798. Nyligen jämnades multikonstnären Ai Weiweis studio med marken. Det är säkert ingen slump att han var bland de allra första som drabbades, eftersom han gjort sig känd som en envis regimkritiker i många av sina verk. Nu ska marken exploateras för nya spekulativa bostads- och kontorsområden. Pengarna styr – som i konstvärlden.

Medan 798 började tappa stilen tog finansmetropolen Shanghai plats i konstvärlden med initiativ från utövare, entreprenörer och myndigheter. Den tidigare nedgångna stadsdelen Xuhui har ambitioner att bli ”världens största kulturkluster”, varken mer eller mindre. På några få år har den ena privata konsthallen efter den andra poppat upp samtidigt som stadens styrande fortsätter att pumpa in pengar, även till konsertlokaler och olika museer.

En ytterlighet som konstentreprenör är onekligen före detta taxichauffören Liu Yiqian och hans maka Wang Wei i Shanghai. De har hittills öppnat tre konstmuseer, alla benämnda Long som betyder drake. Vad har då paret för princip för sitt globala konstsamlande?

– Om priset är högt måste det vara bra, har Liu Yiqian slagit fast. Hans nyrika skrytsamhet och PR-kupper skiljer ut honom från andra samlare som gärna intar en mer försiktig hållning. Han började sin bana med att tillverka enkla handväskor, startade sedan ett litet taxibolag och lyckades spekulera på börsen just när den steg som en raket. I dag är han stenrik på fastigheter och läkemedel.

De största kinesiska privatsamlarna har numera verk av en lång rad västerländska konstnärer i sina museer. Det är alltifrån Monet och van Gogh till Picasso, självfallet, och samtida namn som Anselm Kiefer, George Baselitz, Camille Henrot och Tatiana Trouvé.

Samlarna vill gärna visa sina verk, det är en trendig egotripp. Mycket ofta finns det en stark länk till fastighetsbranschen. Byggherrarna inkluderar gärna ett ”museum” i sina bygglovsansökningar. Kulturprojekt ger nämligen vissa skattelättnader.

Att köpa konst till hemmet har samtidigt blivit mondänt bland yngre hyfsat välbärgade kineser som putsar sitt personliga varumärke, på samma sätt som de utvidgar garderoben med märkeskläder.

Den unge miljardären Adrian Cheng, tredje generationen finansadel i Hongkong, har startat den ideella stiftelsen K11. Den stöder unga kinesiska konstnärer och ordnar utställningar tillsammans med västerländska konstinstitutioner som Centre Pompidou och Moma.

Även hans köpgallerior i många kinesiska städer heter K11 – och där är kopplingen mellan konst och hårdhudad business mest tydlig. K11 i Shanghai har lyxbutiker med de flesta internationella modemärkena, medan besökaren hittar konsthallen först tre våningar under jord i en anonym lokal med lågt i tak.

Adrian Cheng har sagt att varuhuskunderna kan tycka att det är skrämmande att gå in i en ”vit kub” som de flesta konsthallar är. ”Att tillgodogöra sig konst på det sättet är också främmande för kineser, så vi tar konsten till dem i en miljö som de redan känner till. Vi ser att konsumerar konst ungefär på samma sätt som varorna i gallerian. De tar gärna bilder och delar dem med sina vänner på sociala medier. Men de lär sig också en hel del.”

Kinakonst_1

I nya konstzonen i Shenzhen klättrar konstverken även utanpå husen. Foto Göran Leijonhufvud.

Den senaste fyrbåken på den kinesiska konstkartan är alltså Shenzhen, granne med Hongkong. Jag talar med kulturarbetare som beskriver klimatet där med det gamla talesättet om att ”himlen är hög och kejsaren långt borta”. Det är en påminnelse om hur författare och konstnärer även tidigare i historien sökt sig långt bort från huvudstaden när saker och ting blivit alltför kontrollerade där.

Zhou Li  är ett exempel på miljön i Shenzhen, där den konstnärliga och den teknologiska kreativiteten utvecklas parallellt – och ibland hand i hand som i några av Zhou Lis verk.

Med sina djärva offentliga verk och sina stora mättade dukar i akryl har Zhou Li, 49 år, fått ett brett genomslag på hemmaplan i Kina de senaste åren. Nästa år i april kan vi också se hennes verk på White Cube i London.

För 40 år sedan var Shenzhen en sömnig avkrok med 300 000 invånare, mest jordbrukare och fiskare. Den lilla staden var visserligen Kinas enda gränsstation mot Hongkong då, men det gick bara ett par tåg om dagen. När jag kom den vägen på 70-talet hade jag inte många medpassagerare.

I dag är Shenzhen en megastad med 20 miljoner människor, en magnet där unga människor från hela landet skapar sin egen framtid i landets första ekonomiska frizon. Det är den främsta symbolen för Kinas tillväxtunder. Först blev staden ”hela världens verkstad” med billig massproduktion. Nu är den en alltmer uppsnyggad metropol som bland annat är världsledande inom it-utveckling, såväl hårdvara som mjukvara, en utmanare till Silicon Valley.

Med uppgraderingen kommer konsten in. En växande högkonsumerande medelklass söker även kultur. Ett gammalt fabriksområde har blivit ett konstcentrum och en oas med högt renommé.

I detta nya livliga konstområde, kallat OCT-Loft, har Zhou Li sin ateljé högst upp i en före detta kontorsbyggnad. Hon öppnar den tunga höga ståldörren, väl tilltagen för att kunna få ut hennes tavlor som ofta mäter två gånger tre eller fyra meter.

Först vill hon visa sina skrivövningar, mest dikter ur Kinas äldre litterära skatt. Det är där hennes skapande börjar varje dag. De tunna rispapperen buktar sig när tuschen kommer på och efterhand ser de ut som en stapel av tunnbröd.

– Kalligrafin är ett sätt att meditera och samla tankarna innan jag börjar måla, säger Zhou Li.

Man kan också se hennes övningar med skönskriften som en ritualiserad kleinkunst jämfört med de djärva stora dragen på tavlorna. Ändå handlar båda om penslars flykt.

Det slumpar sig så att under mitt besök har Hive, den ledande konsthallen i området, utställningar av två konstnärer som laborerar med varianter av kinesisk skrift – hos Li Ping som abstrakta mönster, hos Wang Dongling som skrivtecken på stammarna i en skog av bambu, en mäktig installation.

Kinakonst_5

Klassiska dikter om bambu pryder stammarna Wang Donglings bambuskog. Foto Göran Leijonhufvud.

Zhou Li inspireras av buddismen:

– Allt liv återföds på något sätt, vi måste respektera livet, det är en cirkel, en generation följer en annan, lite som reinkarnationen.

Det är logiskt att hon är fascinerad av fjärilar, av kretsloppet från till larv till puppa till fjäril till ägg. Den förtjusningen är uppenbar i hennes 21 meter höga skulptur som möter besökaren i ankomsthallen på flygplatsen i Shenzhen. Där är fjärilarna omgivna av tunna trådar i en legering av titan och aluminium, en skimrande buske som reser sig mot byggnadens höga tak.

Det är hennes genombrottsverk. Men på sistone har hon blivit lika omtalad för tavlorna i akryl som fångat publiken på ledande konsthallar i Peking, Shanghai och Shenzhen. Där dansar cirklar och linjer över en bemängd enfärgad bakgrund.

Zhou Li berättar att hennes far är konstnär. Hon brukade följa pappan när han målade. Som lokal kulturtjänsteman föll det ofta på honom att göra propagandabilder. Några framhävde självaste Mao Zedong, den forne diktatorn, såsom den röda solen i folkets hjärtan. Det var under kulturrevolutionen 1966-76. Men efter pensioneringen har han kunnat blomma ut i sitt eget måleri.

Samtidigt, efter en lång period med ökande konstnärlig frihet, är kulturklimatet mera osäkert i dag. Och bildgenren med ledarkult har kommit tillbaka under Xi Jinping. Många trodde den tiden var förbi.

När presidenten 2014 höll ett tal till kulturarbetarna skapade det oro hos målgruppen. Starkt förenklat sade han åt dem att ta en ”marxistiskt ståndpunkt” och ”låta folket vara riktmärket för den konstnärliga estetiken”.

Bland kulturarbetarna har konstnärerna haft den största friheten sedan de ekonomiska reformerna startade kring 1980 och landet öppnade sig. Även om konstlivet är vitalt och lockar alltfler intresserade är det en förhållandevis liten värld. Kommunistpartiet upplever inget hot mot sitt maktinnehav  från gallerierna eller de små konstnärskolonierna.

Det är en helt annan sak med dem som sysslar med det skrivna ordet. Författare, journalister, bloggare eller mikrobloggare är mycket mera påpassade. De som är samhällskritiska inte bara censureras, de fängslas i hundratal.

Skulptören och fotografen Liu Bolin gör brett samhällskommenterande verk. Han sade nyligen i en intervju i Forbes: ”Så länge vi inte riktar oss mot regeringen direkt, kan vi skapa och uttrycka oss. Jag väljer olika flexibla sätt för att undvika konfrontation.”

Däremot har Ai Weiwei gjort installationer som mera direkt kastar en skugga över högsta ledningen i Peking. 2009 fick han sitta 81 dagar i isoleringscell och misshandlades svårt. Det är en av anledningarna till att han gått i exil.

Zhou Li säger att för att lyckas som konstnär i Kina behöver man tre saker: arbeta hårt, ha talang och ha lite tur.

– Men det finns inte så många talanger som kan tänka djupt. De uppmuntras inte till det i skolan.

Hon ser inte någon skillnad i hur hon och hennes kolleger kan jobba efter Xi Jinpings tal för fyra år sedan. Men Zhou Li säger åt sina elever på konsthögskolan i Kanton:

– Blanda er inte för mycket i politiken. Den som gör det blir skör som ett ägg. Försök inte använda politiken för att bli berömd.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s