Författare förklarar Hongkongs särdrag

Xi Xi är en av de författare som valt att beskriva Hongkong som en surrealistisk parallell värld.
Xi Xi är en av de författare som valt att beskriva Hongkong som en surrealistisk parallell värld. Den flytande staden är ett ett måsterverk.

Min essä i dagens HD-Sydsvenskan

Vad angår oss texter från en liten plats där invånarna lever under minst sagt speciella villkor? Litteraturen från Hongkong har inte precis trängt igenom mediebruset. Men den är allmängiltig, den bearbetar hur det är att vara människa där framtiden är oviss. Invånarnas tillvaro är absurd, för det är sagt att de får bara vara fria till år 2047 då Kina tar över totalt. Lokala författare väljer då att beskriva vardagen som en surrealistisk parallell värld.

Plötsligt har vi i Sverige fått ett brett urval av översatta noveller, romankapitel och dikter från Hongkong. Under sommaren har tidskrifterna Karavan, Orientaliska studier och Dissidentbloggen öppnat ett fönster till ett litterärt rum som kryllar av liv, energi och oro.

Kinas ingrepp mot yttrandefriheten i Hongkong de senaste åren motiverar detta fokus. Det hjälper oss att få en djupare kulturell, historisk och emotionell förståelse av vad som ligger bakom sommarens protestvåg.

Ta novellen Den flytande stadenav Xi Xi, en hyllad veteran. Mästerligt beskriver hon i tolv scener hur invånarna försöker finna sig till rätta i en stad som svävar fritt mellan himmel och jord. 

I en scen knyter hon an till Askungesagan och vad som kan hända vid midnatt. Novellen är skriven 1986, två år efter att kolonialmakten Storbritannien avtalade med Kina om att återlämna Hongkong – över invånarnas huvuden. Midnatt i novellen kan anspela på den ångest som många Hongkongbor kände inför tolvslaget natten till den 1 juli 1997. Det var då staden bytte ägare och blev en ”särskild administrativ region” inom Kina. 

En surrealistisk komplikation i den flytande staden är att speglarna bara visar betraktarens rygg. Det skapar ovisshet för den som söker sin identitet. Stadens småborgare i novellen går då in för hårt arbete som skapar välstånd. ”De anstränger sig till det yttersta tills de riskerar att slukas av det materiella ägandets svarta hål.”

Dessa alienerade invånare påminner om den tidigare bilden av Hongkongborna såsom apolitiska och enbart intresserade av pengar. Sommarens massiva demonstrationer för att värna yttrandefriheten slår hål på den myten.

En annan drömlik berättelse är Den resande familjenav Dorothy Tse, en allegori om hur påfrestningarna kring och efter återföreningen med Kina skingrar en hel familj. 

I Karavans temanummer med översättningar till svenska möter vi också ett storverk i den kinesiska kulturkretsen. Det är Kartbokenav Dung Kai-cheung. Bokenutgår från att framtida forskare studerar gamla kartor av den försvunna staden Victoria (Hongkong). De presenterar motstridiga teser om stadens historia. Författarens poäng är att hålla fram Hongkong i sin egen rätt. Han glider inte över staden som ”en lånad plats på lånad tid” som det hette i den koloniala berättelsen.

Visst är Kartbokenett stort påhitt, men författaren passar också på att ösa ur Hongkongbornas verkliga lokalhistoria med berättelser, kärlekssånger och dokument — skärvor av tillhörighet till platsen, om än flyktig. 

Karavan intervjuar också deckarförfattaren Chan Ho-kei. Han har en trogen läsekrets men påstår helt kallt att ”Hongkong är en kulturell öken”. Folk har inte tid att konsumera kultur. Ändå  säger han att det faktiskt finns många bra författare och konstnärer. På så sätt är kulturen i högsta grad levande. ”Men det krävs andra sätt för att nå ut. Folk vill ha ’munsbitar’ som går fort att läsa.” 

Ofta har berättelserna från Hongkong kringflackande inslag. Migration är en del av stadens blodomlopp. Flyktingarna från svälten eller politiken i Kina byggde metropolen. När det sedan krisat med Peking har flera flyttat till något västland utan att helt överge Hongkong.

En underbart närvarande lyrisk essä i Orientaliska studier visar hur en klan fortfarande kan kretsa kring tre poler: Hongkong, den sydkinesiska hembyn och något västland. Släkten besöker troget förfädernas gravar i ursprungsbyn och ställer fram mat och sprit. Essän av Ting J Yiu kretsar kring sanna och påhittade minnen från dessa besök. Detta var under tiden som hon själv förvandlades från lyckligt barn i Hongkong till trumpen tonåring i Nya Zeeland. Numera bor hon i Sverige med examen i transnationellt kreativt skrivande.

Dissidentbloggens fullmatade temanummer behandlar framför allt den inskränkta yttrandefriheten. Kina kidnappade 2015 den Hongkongbaserade svenske förläggaren Gui Minhai och hans fyra medarbetare. Den kuppen kastar en lång skugga över hela tryckeribranschen och bokhandlarna, där självcensuren ökar. Gui Minhai har snart suttit fyra år inlåst i Kina utan rättegång.

Fallet Gui Minhai har en djupt symbolisk och avskräckande betydelse i hela den kinesiska världen. De tre tidskrifterna visar oss vilka litterära verk som världen riskerar att mista om yttrandefriheten blir ytterligare beskuren. Dessa svenska tribuner påminner oss om att Hongkongs sak också är vår. Akut.  

Faktaruta

Karavan.Tidskriften verkar för ökad kunskap om litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika. Utges av Föreningen Karavan.  

Orientaliska studier.Tidskriften utges av Orientaliska föreningen vid Stockholms universitet och firar 50 år. Temanumret om Hongkong är på engelska.

Dissidentbloggen. Utges av Svenska PEN. Temanumret är ett samarbete med PEN Hongkong. 

Hongkong

Drygt sju miljoner invånare på en yta som är en tredjedel av Gotland. Ledande finans- och hamnstad.

Under formeln ”ett land två system” ska Hongkong åtnjuta en hög grad av autonomi som särskild administrativ region inom Kina fram till 2047.

Hongkongs kris ingen enkel ekvation – grannen Shenzhen får fördelar

Min analys för KinaNytt (Sweden-China Trade Council) den 2 september. Sedan dess har regeringschefen Carrie Lam lovat att definitivt dra tillbaka utlämningslagen som utlöste protesterna i juni. Men proteströrelsen kommer att fortsätta.

Konflikten i Hongkong mellan proteströrelsen och den lokala regeringen trappas upp dagligen. I bakgrunden hotar Peking med att eventuellt ingripa med vapenmakt för att stoppa demonstranterna. Den kinesiska folkrepublikens 70-årsdag den 1 oktober rycker allt närmare. Då vill Kinas ledare inte se ett tumultartat Hongkong. Men de vill helst i första hand låta den lokala regeringen och polisen ta hand om oroligheterna.

ANALYS AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud.com

Den gångna helgen var den mest kaotiska under sommarens proteströrelse. Den hårda kärnan av våldsamma aktivister för nu ett snabbrörligt urbant gerillakrig och vandaliserar tunnelbanestationer och allmän egendom. Ofta hinner polisen inte med. Men där det blir sammanstötningar tillgriper polisen nya metoder som skarpa varningsskott i luften och vattenkanoner med blått färgmedel för att märka aktivisterna.

På senare år verkar det som om Kinas ledning vill ha full kontroll över Hongkong i förtid och har indirekt ingripit mot yttrandefriheten och rättssäkerheten. Samtidigt lanserar centralregeringen Shenzhen som ett alternativ till Hongkong.  Det är ju egentligen inte förrän 2047 som Hongkongs integration med Peking ska vara helt klar. Först då upphör garantin om en hög grad av autonomi för Hongkong att gälla.  

Den tändande gnistan för protesterna i början av juni var ett lagförslag om att brottslingar i Hongkong ska kunna utlämnas och dömas i Kina. Förslaget mötte skarp kritik från många håll eftersom det öppnade för att praktiskt taget vem som helst kunde utlämnas och dömas av kinesiska domstolar, som kontrolleras av det styrande kommunistpartiet. Jurister, journalister samt lokala och utländska affärsmän var oroliga. De ansåg att lagen skulle skada Hongkongs rättssäkerhet, yttrandefrihet och finansmarknad. 

Vill ha demokrati

Ytterst kräver demonstranterna ett fullt demokratiskt valsystem. De vänder sig också mot Pekings hårdnande grepp över vardagen i deras stad de senaste åren. Exempelvis börjar yttrandefriheten bli kringskuren samtidigt som investerare och immigranter från Kinas fastland tränger ut unga Hongkongbor från fastighetsmarknaden. 

Utan bostad och demokrati ser ungdomarna ingen framtid, något förenklat. Aktivisternas handlingar präglas av en viss desperation och fatalism.

Den kinesiska ledningen försökte till en början tiga ihjäl protesterna, som nu pågått i tre månader. Sedan gick de första kommentarerna ut på att demonstranterna bara var ”en liten skara banditer under utländsk påverkan”. Senare har det mullrat alltmer av maktspråk från Peking som stämplat aktivisterna som ”nästan terrorister” – en formulering som skulle kunna öppna för hårdare repressalier.

Militärens talesman i Peking har påmint om att att Kinas armé har rätt att ingripa om Hongkongs myndigheter begär hjälp för att upprätthålla den allmänna ordningen. Det står i Hongkongs grundlag. 

Den 11 augusti anlände en militärstyrka till Shenzhen alldeles nära gränsen mot Hongkong. Det är inte den regelrätta armén utan den så kallade folkets väpnade polis, som har till uppgift att svara för den inre säkerheten i Kina. Kinesisk teve har sedan visat bilder på hur trupperna övat mot vad som skulle föreställa demonstranter med påkar.

Armén på plats

Sedan Hongkongs återgång till Kina 1997 finns också ”kinesiska folkets befrielsearmé” på plats i staden med en styrka som anses variera mellan 7 000 och 10 000 militärer. 

De mer eller mindre tydliga hotelserna om ett väpnat ingripande från Kina verkar inte ha avskräckt proteströrelsen. Den 18 augusti samlades 1,7 miljoner demonstranter i alla åldrar, ungefär en fjärdedel av hela befolkningen. Den vidsträckta Victoria Park svämmade över alla breddar och deltagarna fyllde alla gator runtomkring. Det var tredje söndagen under sommaren som så stora skaror av vanliga medborgare samlats.

Arrangörerna var noga med att detta skulle bli en fredlig och värdig manifestation. Flera hade dåligt samvete för att en del aktivister gått för långt i övervåld vid den delvis kaotiska ockupationen av flygplatsterminalen några dagar tidigare. 

Men när polisen vägrade ge tillstånd för två olika protestmarscher i lördags provocerade detta demonstranterna till att samlas ändå. 

Rörelsens fem krav

Demonstranterna i Victoria Park den 18 augusti stödde proteströrelsens fem krav på den lokala regeringen:

1. Dra definitivt tillbaka lagförslaget om utlämning av brottslingar. (Hongkongs regeringschef Carrie Lam har bara sagt att förslaget är ”dött”, men vill ändå inte skrota det helt.) 

2. Ta tillbaka bedömningen av de stora protestmarscherna den 9 juni och 12 juni såsom ”upplopp”. 

3. Ta tillbaka alla brottsanklagelser mot aktivisterna.

4. Gör en grundlig utredning om polisens maktöverträdelser.

5. Upplös parlamentet och genomför omedelbart fria allmänna val av regeringschef och parlament. 

Det är egentligen det femte kravet som är den springande punkten på lite längre sikt. Hongkongborna vill helt enkelt ha den fullvärdiga demokrati som finns förespeglad som en möjlighet i grundlagen. Det var det kravet som låg bakom den så kallade paraplyrörelsen 2014 och det kvarstår – trots den totala bristen på gensvar då. 

Peking har snarare gått in och försämrat det halvfärdiga valsystemet genom att låta de lokala myndigheterna sålla bland kandidaterna till parlamentet.

Deng Xiaopings formel

Faktum är att dåvarande regeringschefen Donald Tsang inför valet 2012 tog upp frågan om allmänt direktval av regeringschefen. Men Kinas ledare slog dövörat till. Då som nu säger de att Hongkongborna inte är mogna för en sådan reform. 

Det är intressant att fråga sig hur den kinesiske ledaren Deng Xiaoping tänkte när han lanserade formeln ”ett land två system” för Hongkongs övergång till Kina 1997. Det uttrycket går ut på att Hongkong ska åtnjuta ”en hög grad av autonomi” och behålla sitt kapitalistiska system och sina fri- och rättigheter i 50 år. Politiker som var med och förhandlade om detta på 1980-talet fick intrycket att Deng Xiaoping trodde att Kina kring 2047 skulle ha närmat sig Hongkong och blivit friare och lite mer demokratiskt, inte tvärtom. 

Nu ser det inte ut att bli så som Deng Xiaoping ska ha uttryckt. Den kinesiske presidenten Xi Jinping, nu vald på livstid, tillämpar ett allt stramare styre och proteströrelsen försöker slå vakt om vad som räddas kan fram till 2047. Men skulle utvecklingen tippa över till krav på fullt oberoende för Hongkong, skulle Xi Jinping förmodligen inte tveka att ingripa med full kraft. För honom gäller det bland annat att förhindra att Taiwan går samma väg. 

Där är vi inte ännu, frånsett enstaka röster för självständighet i Hongkong. Om protesterna bara fortsätter och ekonomin och finansmarknaden börjar ta stryk är det i dagsläget svårt att se vad som kommer att hända. 

Stor parad 1 oktober

Ett annat scenario där presidenten troligen skulle ingripa kraftfullt vore om demokratikraven skulle sprida sig från Hongkong till fastlandet.

De flesta bedömare är överens om att Xi Jinping inte kommer att göra någonting drastiskt före den 1 oktober då Folkrepubliken Kina ska fira sin 70-årsdag med en stor parad i Peking. Inför den dagen vill presidenten inte ha ett ramaskri i världsopinionen att hantera efter ett militärt ingrepp i Hongkong med paralleller till arméns massaker på demonstranter i Peking 1989. Han har fullt upp med en stagnerande ekonomi på hemmaplan och handelskriget med Donald Trump.  

Vad gäller den lokala regeringen har dess ledare Carrie Lam erbjudit aktivisterna en dialog ”om läget lugnar ner sig”. Proteströrelsen har snabbt tackat nej och bland annat hänvisat till erfarenheterna när ”tant Carrie” som vice regeringschef bjöd in till dialog under paraplyrörelsen 2014. Hon hade inte den minsta eftergift att erbjuda. I förlängningen blev i stället fyra av de fem studenter som deltog i dialogen åtalade för sin roll i rörelsen och två av dem fick fängelsestraff.

Samtidigt som Hongkong sitter fast i sommarens stora konflikter kan vi se hur regimen i Peking vill uppgradera Shenzhen, Hongkongs granne. Den 18 augusti avslöjade centralregeringen detaljerade stora planer med ytterligare fördelar för frizonen Shenzhen. Något av innehållet hade redan läckt ut innan proteströrelsen i Hongkong startade, men planerna blir så mycket mer betydelsefulla om Peking nu börjar tröttna på stökiga Hongkong. 

Ledarroll för Shenzhen

På senare år har centralregeringen tilldelat frizonen en nationell ledarroll inom innovation och kreativitet. Shenzhen har under 40 år av ekonomiska reformer utvecklats till ett högteknologiskt centrum för it-industrin. De nya planerna ska göra den nya megastaden mer fullkomlig även när det gäller rättssäkerheten, finansmarknaden, hälsovården och sociala sektorn. Målsättningen är att nå en ”allsidig ekonomisk konkurrenskraft” till 2035. 

I mindre skala har centralregeringen givit även Shanghai en godbit i konkurrensen med Hongkong som finansmetropol. I slutet av juli kunde staden öppna en teknologibörs motsvarande Nasdaqbörsen i New York.

Men under förutsättning att situationen i Hongkong lugnar ner sig springer ingen om staden i brådrappet – detta väl etablerade finanscentrum. Det är världens tredje största efter New York och London medan Shanghai ligger på femte plats och Shenzhen på fjortonde. 

Vi ska inte heller glömma att Peking – och kinesiska ledare personligen – har stora intressen i ”den särskilda administrativa zonen” Hongkong. Till exempel är spekulativa investeringar från fastlandet på bostadsmarknaden som sagt en förklaring till de stigande fastighetspriserna som stänger ute Hongkongs unga. De känner att den lokala regeringen inte har försvarat deras intressen.

Hongkongkrisen är sannerligen ingen enkel ekvation.

Hongkong i Kinas ögon: från pestsmittat till förebild till pestsmittat igen

Min essä i Dagens Nyheter den 25 augusti

med nedslag från Hongkongs historia under 50 år.

Hongkongborna har ända sedan kolonialtiden under britterna använt söndagarna till att demonstrera eftersom de har begränsad rösträtt. Bilden är från 1 juli 2012. Då protesterade medborgarna mot Pekings planer på att införa ”patriotisk” undervisning om kommunistpartiet och Kina. Foto: Remko Tanis.

När vi nämnde ”Hongkong” blev de närmast panikslagna. Det var i juni 1966. Vi var i sydkinesiska Kanton och fick träffa lokala författare som tjänade kommunistpartiet. Samtalet gick på kryckor men när vi tog upp Hongkong tog det fart. Med hög röst förklarade ordföranden att Kanton var ”frontlinjen i försvaret mot kapitalismen och imperialismen genom närheten till Hongkong”. 

De utmålade den brittiska kolonin som själva sinnebilden av dekadens. Dessa propagandister var skräckslagna inför den kinesiska populärkultur med popskivor, filmer och mode som frodades i Hongkong.

Något år senare hade den kinesiska kulturrevolutionens fraktionsstrider tillfälligt spillt över till Hongkong. Extremister kastade bomber på Queen’s Road mitt i centrum. De ville driva ut britterna. 

Det var första men inte sista gången som händelser kopplade till Kina gjorde många Hongkongbor så skrämda att de lämnade staden. Men för Peking var det då inte så bråttom att ta tillbaka kolonin. Hongkong var ett viktigt fönster mot omvärlden, nästan det enda under kulturrevolutionen 1966-76 då Kina slöt sig inåt. 

Detta blev uppenbart för mig vid mitt första besök i Hongkong 1969. Jag hade bevakat handelsmässan i Kanton, det var endast så jag kunde få visum till Kina för ett kort besök för Dagens Nyheter. Trots kulturrevolutionens tumult var Kinas ledare noga med att hålla igång mässan. Och mässan hängde direkt ihop med Hongkongs roll som ”middle man” i Kinahandeln. 

I den brittiska kolonin möttes öst och väst under det kalla kriget. Från mitt rum på amerikanska Hilton kunde jag se de närmaste grannarna på Queen’s Road, nämligen den slutna Bank of China och den slutna Cricket Club där vitklädda gentlemän övade sent på eftermiddagen. På denna lilla yta samexisterade alltså tre så olika kulturer som den brittiska, den kinesiska och den amerikanska. 

Nära låg också det amerikanska generalkonsulatet, fullt av spioner och experter på Kina. Och bakom de tjocka granitväggarna på Bank of China fanns några av deras kinesiska kolleger. 

Under dagarna i Hongkong 1969 såg jag flera primitiva kåkstäder med flyktingar från fastlandet. Senare skulle min fru Agneta och jag lära känna Chan Sai-ying och hennes familj som bodde i en gammal svinstia i kåkstaden Ma Hang, sanerad först 1997. 

Det var dessa driftiga och motiverade människor som var med och skapade Hongkongs tillväxt. De gjorde det tillsammans med företagarklassen från Shanghai som tidigt flydde det röda Kina, inte av fattigdom utan för att skydda sina rikedomar. Den lilla kolonin blev en ledande tigerekonomi i Asien. Britterna behövde bara se till att infrastrukturen, domstolarna och bankerna fungerade. 

Majoriteten av familjerna i Hongkong har flyktingbakgrund. De har alltså en splittrad syn på Kina. I dag identifierar sig cirka 70 procent som Hongkongbor snarare än som kineser, enligt opinionsundersökningarna. 

Metamorfos i gränsbyn

Aldrig i livet kunde jag föreställa mig en sådan metamorfos som i den lilla kinesiska gränsbyn Shenzhen, en utveckling som i högsta grad har med Hongkong att göra. När jag kom från Kanton till Hongkong 1969 stannade tåget vid gränsen i denna fattiga lite sömniga by. Drygt ett årtionde senare skulle byn påbörja sin häpnadsväckande förvandling.  till en mångsidigt utvecklad och tättbebyggd metropol med tolv miljoner invånare idag. 

Bakgrunden är att Mao Zedong dog 1976 och kulturrevolutionen ebbade ut. Med Deng Xiaoping fick Kina en mycket pragmatisk ledare. Han omvärderade Hongkong från pestsmittad kapitalistisk enklav till ekonomisk förebild och samarbetspartner för nya förmånliga frizoner i södra Kina. 

Hongkongs granne Shenzhen skulle som ny frizon bli den viktigaste brickan i en helt ny spelplan för att få Kinas ekonomi på fötter efter tio års prövningar. Det gällde också att hejda 1970-talets flyktingström till Hongkong genom nya jobb i frizoner.

Jag följde Shenzhens omvandling till ”hela världens verkstad” för billig massproduktion i smutsiga lokaler och omgivningar. I dag är zonen en avancerad global innovativ knutpunkt som tävlar med Silicon Valley – och en uppsnyggad storstad med tolv miljoner invånare. 

Deng Xiaopings lösning

Förr eller senare måste Kina ta full kontroll över hela Hongkong. 

”Allt annat skulle göra mig till en förrädare”, sade Deng Xiaoping. Han förklarade att han inte ville bli samma sorts landsförrädare som de mandariner som skrev under de förödmjukande avtalen med England på 1800-talet där Kina gav bort Hongkongön och Kowloon. 

Att någon gång återta Hongkong var givetvis en känsloladdad patriotisk fråga för kineserna. Men samtidigt var Deng Xiaoping beredd att pragmatiskt ge territoriet en hög grad av autonomi och låta det få behålla sitt kapitalistiska system och sin livsstil i 50 år. Så står det nu i avtalet med britterna från 1984 om Hongkongs återförening med Kina.

En fullständig chock

I takt med att det ekonomiska utbytet med fastlandet ökade började Hongkongborna så smått vänja sig vid tanken på återföreningen. Då kom en fullständig chock som satte djupa mentala spår, nämligen massakern på demonstranter i Peking den 4 juni 1989. Om Kinas trupper kunde vända vapnen mot sina egna unga medborgare, vad skulle inte då kunna hända Hongkongborna? Börsen och fastighetsmarknaden rasade.

Sedan dess har jag följt många välbesökta och värdiga ljusvakor som Hongkongborna fortfarande håller den 4 juni varje år till minne av offren i Peking.  

Blodbadet utlöste en ny emigrationsvåg i kolonin. Hösten 1989 kom jag till Hongkong för att inleda en ny period som Kinakorrespondent. Varje gång jag passerade amerikanska konsulatet såg jag en hundratalet meter lång kö för visum. Men många återvände när de fått utländska pass – som vår hyresvärd. 

Ändå blev åren fram till återföreningen 1997 en ekonomisk klang- och jubeltid för Hongkong. För att komma över sviterna efter 1989 satsade Kinas ledare ännu mer på ekonomin och på att öppna landet ytterligare för utländska investerare. Det gynnade Hongkong. 

All oro och alla spekulationer till trots mötte jag många unga Hongkongbor som kände en gränslös optimism under åren fram till 1997. De hade en bergfast tro på att de skulle spela en huvudroll i Kinas utveckling. 

Då kom nästa chock. Finanskrisen i Asien bröt ut den 2 juli 1997, dagen efter återföreningen, och drabbade Hongkong hårt med flera år av fallande priser. De flesta familjer såg värdet på sina bostäder sjunka under värdet på bolånen. Stämningen var förfärlig under den där utdragna tiden. 

Skulle Hongkong slukas?

Hur skulle det gå för lilla Hongkong, knappt 7 miljoner invånare, som skulle slukas av världens folkrikaste nation med 1,2 miljarder invånare och ett helt annat system? I början höll sig Peking i skuggan och domedagsprofetiorna kom på skam. Sedan höjde Peking tonläget och uppmanade lokalregeringen ta fram säkerhetslagar som ska finnas enligt grundlagen. 

Men förslaget blev häftigt omdiskuterat, texten ofta vag och godtycklig. Det ledde till den första massdemonstrationen efter 1997. Oväntat lade den lokala regeringen frågan på is. Det liknar dagens strid kring förslaget om utlämning av brottslingar till Kina som också dragits tillbaka. 

Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli styvmoderligt behandlad. Det riggade valsystemet ger människor bara begränsat inflytande. Återstår fredliga gatuprotester. Jag såg aldrig någon demonstration urarta under mina år som bofast i Hongkong 1989-2002. 

Samtidigt: när det är kommunistpartiet i Peking som handplockar de lokala regeringscheferna och bara tar råd av Hongkongs inställsamma näringslivselit blir resultatet ledare som är tondöva för folkopinionen. 

En medborgares dröm

Vid ett av mina regelbundna besök i Hongkong, på våren 2007, återsåg jag författaren Hark Yeung som är andra generationen invandrare från fastlandet. Hon sade att hon tillhör 97-generationen som övat sig i att leva med osäkerhet: ”Kina har visserligen lovat många saker, men det är ett land med en stormig historia.” 

Hon kände sig sorgsen. Hon hade kommit att tänka på att tioårsdagen av återföreningen närmade sig. Hon tänkte på hur Peking, London och hela världen struntat i Hongkongs längtan efter fullvärdig demokrati, som de uttryckt i flera mäktiga demonstrationer. 

”Jag hade en dröm om tioårsdagen med fyrverkerier som bildade texten Hongkong älskar demokratin. Men soldater sköt sönder tecknen på himlen.”

Hongkongborna vill kunna välja regeringschef och parlament i direktval enligt principen en man, en röst. Möjligheten finns i grundlagen, men Peking har bestämt att stadens folk ”inte är moget för det”. 

Jag träffar Hark Yeung igen 2018. Allt hon beskrev 2007 har bara förstärkts. Hon sade att kring 2015 började hon på allvar känna av hur yttrandefriheten begränsas i praktiken. Ingen i Hongkong vågar längre visa hennes film ”Umbrella City” om paraplyrevolten 2014. 

I sin minimala studio tillika bostad visade hon mig sin nästa film. Den handlar om hur Kina pressar på för att införa den nordkinesiska standarddialekten putonghua, som är som ett främmande språk för Hongkongborna. De känner sig provocerade. De har alltid stolt talat sin egen variant av kantonesiska.En sådan språkoffensiv norrifrån förstärker Hongkongbornas identitetskris, men provocerar också till motstånd och demonstrationståg. 

Under protesterna i början av juni var Hark Yeung åter ute och filmade men blev sjuk av polisens tårgas. Hon har själv länge varit en trogen söndagsdemonstrant. Det tänker hon och hundratusentals andra fortsätta med – även om Kinas ledare återigen verkar betrakta Hongkong som pestsmittat.