Om Göran Leijonhufvud

Writer specialized on China. Published memoirs on 50 years in China (in Swedish; English edition forthcoming).

Göran Malmqvist som lärare

Budet om Göran Malmqvist bortgång i 95 års ålder når oss i en tid då relationerna mellan Sverige och Kina nått ett lågvattensmärke. Men få har gjort så mycket för att introducera äldre och samtida kinesisk kultur i vårt land, inte minst genom den långa raden av översättningar. 

Göran Malmqvist var min första lärare i kinesiska. Han var också min handledare när jag var doktorand. Till hans minne har jag gjort ett par utdrag ur mina memoarer ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina”:

Tidens vänsterradikala anda mot slutet av 1960-talet visade sig bland annat på Institutionen för östasiatiska språk i Stockholm. De flesta av oss studenter var intresserade av det samtida Kina, till skillnad från den tidigare generationen som fokuserat på den klassiska kulturen. Vi lyckades övertala vår professor Göran Malmqvist att även låta oss läsa de aktuella texterna från kulturrevolutionen. 

Professorn uthärdade. Det var inte så att han var emot att vi skulle lära oss modern tidningskinesiska, men det var nog lite väl torftigt för en språkälskare att ta ut satsdelar i tidningsrubriker som ”Tag ett fast grepp om klasskampen vid insättningar och uttag på banken”.

Att ta ett sådant grepp kunde i praktiken innebära att ansvarsfulla kamrater på banken manade en gammal dam att vara sparsam när hon tog ut ett större belopp till sonens bröllop. Det fick professorn och vi lära oss när vi tog oss igenom artikeln i partiets teoretiska tidskrift Röda Fanans andra nummer 1971. Kamraterna på banken ansåg att det var kapitalistiskt tänkande att slå på stort vid bröllop. 

Jag lyssnade intensivt på satsmönstren som vår professor och hans fru Ningtsu läst in på band. Göran Malmqvist har oförtrutet missionerat om att kinesiska inte är svårt. Språket har en enkel formlära. Kineserna använder inte ändelser eller böjningar och sällan tempus. Det går förvånansvärt bra ändå, kan vi tycka som kämpat med de indogermanska språkens alla komplikationer.

Däremot är satsläran eller syntaxen desto viktigare, alltså hur ord sätts ihop till satser och meningar och hur det ibland skiljer sig från vad vi gör. Orden eller grupperna av ord är som färdiga byggbitar som måste sättas in på exakt rätt ställe. Därför var det så bra att gnugga de 120 satsmönster som Göran Malmqvist samlat. Min dåvarande hustru hörde mig till och med prata kinesiska i sömnen, och det var troligen satsmönstren. De sitter än i dag. Jag kan tappa bort ord, men aldrig hur meningarna ska konstrueras från fall till fall. 

Satsmönstren började med enkla meningar som Ta gao (Han är lång) eller Ni mang ma(Är du upptagen?) Det senare kan förresten lika gärna uttryckas som Ni mang bu mang(Är du upptagen inte upptagen?). Följande sats är bara ett litet exempel på speciella sätt att bygga meningar som vi elever bara måste nöta in: Ta xiede hao bu hao. (Ordagrant: Hans skrivande bra inte bra? Eller fritt översatt: Skriver han bra?) 

Sedan var det bara att trava på med fler och lite mer komplicerade satsmönster. Fortfarande kan meningar som Zhe tiao lu bei diren jieduan le(Den här vägen är avskuren av fienden) oförmedlat poppa upp i hjärnan. Eller: Nandao ta ba qian yongwanle ma(Har han verkligen gjort slut på alla pengar?)   

Till höjdpunkterna hörde Göran Malmqvists undervisning i klassisk kinesiska – trots våra krav på samtida maoistiska texter. Han gick bland annat igenom dialogerna med filosofen Meng Zi, eller Mencius, från cirka 300 år före vår tideräkning. Melodiskt och tonande läste Malmqvist högt för oss, för att sedan plocka sönder det strama språket i sina beståndsdelar. Han förmedlade skönheten i den klassiska kinesiskan och den höga status som det skrivna ordet fick mycket tidigt. 

Jag ska nu återge de allra första meningarna på klassisk kinesiska ur Meng Zi, därpå Göran Malmqvists översättning av första stycket av den berömda texten. Men för att underlätta läsarens förståelse av den forntida språkformen sammanfattar jag textens början i modernt språkbruk: Det handlar om att mästaren Mencius besöker kungen Hui av riket Liang. Kungen är imponerad av att Mencius tillryggalagt motsvarande 50 mil, 1 000 li, för att söka upp honom. Då måste han väl komma med extra goda råd som kan gynna kungens rike?

Här följer den klassiska texten från den gamle mästaren:

Meng Zi jian Liang Hui wang. Wang yue: Sou, bu yuan qian li er lai…

Mäster Meng besökte Kung Hui av Liang. Kungen sa: ”Gubbe icke anse avlägsen tusen li kommer du hit, ska du då också ha det varmed du kan gagna mitt rike månne?”

Mäster Mengsvarade och sa: ”Ers majestät varför nödvändigtvis tala om gagn? Det finns ju också godheten till nästan och rättrådigheten, och därmed är det nog. Ers majestät säger: Varmed kan jag gagna mitt rike? Stormännen säger: Varmed kan jag gagna mitt hus? De lägre frälsemännen och de många männen säger: Varmed kan vi gagna vår person? Under det att överordnade och underordnade sinsemellan kämpar om profit, hamnar riket i fara … Ers majestät bör också tala om godhet och rättrådighet, och därmed nog. Varför nödvändigtvis tala om profit?”

Ett stycke tidig kinesisk humanism. Göran Malmqvists översättning är skicklig, den fångar stramheten, tonen och meningsbyggnaden. Ändå är originalet ännu mer ordknappt. Ett exempel: ”De lägre frälsemännen och de många männen säger” motsvaras av originalets shi shu ren yue. Kanske är det relevant att jämföra med svenska runtexter, som ju måste vara korthuggna.” 

– – – –

Ett annat fint minne av Göran Malmqvist som jag nämner i min bok är från det ödesdigra året 1989. Min disputation för doktorsgraden i sinologi ägde rum i Stockholm samtidigt som studenternas proteströrelse och krav på demokratiska reformer kulminerade i Peking i början av juni det året. Vid disputationsmiddagen höll Göran Malmqvist ett passionerat tal till stöd för studenternas krav. Bland de närvarande fanns representanter för den kinesiska ambassaden. Malmqvist anklagade de kinesiska ledarna för att svika sin traditionella plikt att lyssna på de intellektuella när dessa uppmärksammade regimen på problem i samhället.

Några dagar senare tvekade han inte att skarpt kritisera de kinesiska ledarna för massakern på demonstranter i Peking den 4 juni 1989. Det ledde till att han blev portförbjuden i Kina under flera år, vilket naturligtvis försvårade hans arbete. Men han fortsatte livet ut att klandra den kinesiska regimen när han ansåg det befogat – samtidigt som han höll fast vid sin beundran för den kinesiska kulturen i stort. 

70 år. Paraden visade supermakten och Xi Jinpings roll

Xi Jinping inspekterade trupperna under den stora militärparaden i Peking på tisdagen. (Bilden från en tidigare parad.)

Min artikel i dagens KinaNytt (Sweden-China Trade Council):

Tydligare och mer kraftfullt än någonsin trädde Kina fram som den nya supermakten vid den stora paraden på tisdagens 70:e nationaldag för folkrepubliken. Samtidigt presenterade sig president Xi Jinping ännu mer eftertryckligt som den store ledaren jämbördig med Mao Zedong som var den som utropade folkrepubliken den 1 oktober 1949.

Av GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Paraden visade upp mer militär hårdvara och fler vapensystem än vid tidigare tillfällen. Den kinesiska militärens talesmän har gång på gång betonat att det handlar om vapen som landet självt utvecklat och att detta framför allt skett under Xi Jinpings ledarskap. 

Den militära delen av paraden tog över en timme och innehöll 580 aktiva vapensystem, enligt de militära talesmännen. De underströk också ”den politiska vikten av att militären lyssnar till kommunistpartiets ledarskap och visar orubblig lojalitet till kärnledaren Xi Jinping”. 

Bland nyheterna som visades upp fanns ett helt nytt avancerat jaktplan och olika drönare. Störst uppmärksamhet väckte den interkontinentala långdistansmissilen DF-17. Den har kapacitet att exempelvis nå mål i USA, en nation med vilken Kina har en strategisk rivalitet. Den yttrar sig bland annat akut i ett segdraget handelskrig och motsättningar kring inflytandet över Stilla havet och Indiska oceanen.

I ett tal på måndagskvällens mottagning för utländska diplomater, journalister och experter sade president Xi Jinping att ”ingen kraft i världen kan hindra det kinesiska folket och den kinesiska nationen att fortsätta avancera framåt” efter ”70 år av fenomenala framsteg” från fattigdom och förnedring. Samtidigt betonade han landets fredliga avsikter.

Tal från Himmelska fridens port

I ett kortare tal i dag från Himmelska fridens port i Peking gick Xi Jinping direkt från Mao Zedongs roll vid grundandet av folkrepubliken 1949 till sin egen period – alltså utan att nämna vare sig de stora ekonomiska bakslagen eller kulturrevolutionen under Mao. Han nämnde inte heller Deng Xiaopings roll för de ekonomiska reformerna som började 1978. Men i paraden bar deltagarna i alla fall fram tre stora porträtt av Mao Zedong, Deng Xiaoping och Xi Jinping.

Under måndagen ledde presidenten de högsta partiledarna i ett besök i Mao Zedongs mausoleum – som för att ytterligare understryka sin koppling till den forne ledaren. 

Oroligt i Hongkong

Medan paraden höll på att avvecklas i Peking samlades proteströrelsen i Hongkong till olika manifestationer mot Kinas ökande inflytande i staden. Aktivisterna har nekats tillstånd för samtliga planerade aktioner under nationaldagen men de tänker ändå manifestera på olika platser. Nya svåra sammanstötningar med polisen är att vänta. Protesterna har pågått sedan början av juni.

I sina båda tal sade Xi Jinping att centralregeringen ska upprätthålla principen om ”ett land två system” med en hög grad av autonomi i Hongkong och verka för långsiktig stabilitet där. 

Han gick aldrig in på de utländska företagen i Kina och deras villkor, inte heller de akuta problemen i världshandeln. Han nämnde inte heller avmattningen i den kinesiska ekonomin. Temat i hans tal och under paraden på 70-årsdagen var nationell enhet och ”den kinesiska drömmen att förverkliga nationens pånyttfödelse”.

Författare förklarar Hongkongs särdrag

Xi Xi är en av de författare som valt att beskriva Hongkong som en surrealistisk parallell värld.
Xi Xi är en av de författare som valt att beskriva Hongkong som en surrealistisk parallell värld. Den flytande staden är ett ett måsterverk.

Min essä i dagens HD-Sydsvenskan

Vad angår oss texter från en liten plats där invånarna lever under minst sagt speciella villkor? Litteraturen från Hongkong har inte precis trängt igenom mediebruset. Men den är allmängiltig, den bearbetar hur det är att vara människa där framtiden är oviss. Invånarnas tillvaro är absurd, för det är sagt att de får bara vara fria till år 2047 då Kina tar över totalt. Lokala författare väljer då att beskriva vardagen som en surrealistisk parallell värld.

Plötsligt har vi i Sverige fått ett brett urval av översatta noveller, romankapitel och dikter från Hongkong. Under sommaren har tidskrifterna Karavan, Orientaliska studier och Dissidentbloggen öppnat ett fönster till ett litterärt rum som kryllar av liv, energi och oro.

Kinas ingrepp mot yttrandefriheten i Hongkong de senaste åren motiverar detta fokus. Det hjälper oss att få en djupare kulturell, historisk och emotionell förståelse av vad som ligger bakom sommarens protestvåg.

Ta novellen Den flytande stadenav Xi Xi, en hyllad veteran. Mästerligt beskriver hon i tolv scener hur invånarna försöker finna sig till rätta i en stad som svävar fritt mellan himmel och jord. 

I en scen knyter hon an till Askungesagan och vad som kan hända vid midnatt. Novellen är skriven 1986, två år efter att kolonialmakten Storbritannien avtalade med Kina om att återlämna Hongkong – över invånarnas huvuden. Midnatt i novellen kan anspela på den ångest som många Hongkongbor kände inför tolvslaget natten till den 1 juli 1997. Det var då staden bytte ägare och blev en ”särskild administrativ region” inom Kina. 

En surrealistisk komplikation i den flytande staden är att speglarna bara visar betraktarens rygg. Det skapar ovisshet för den som söker sin identitet. Stadens småborgare i novellen går då in för hårt arbete som skapar välstånd. ”De anstränger sig till det yttersta tills de riskerar att slukas av det materiella ägandets svarta hål.”

Dessa alienerade invånare påminner om den tidigare bilden av Hongkongborna såsom apolitiska och enbart intresserade av pengar. Sommarens massiva demonstrationer för att värna yttrandefriheten slår hål på den myten.

En annan drömlik berättelse är Den resande familjenav Dorothy Tse, en allegori om hur påfrestningarna kring och efter återföreningen med Kina skingrar en hel familj. 

I Karavans temanummer med översättningar till svenska möter vi också ett storverk i den kinesiska kulturkretsen. Det är Kartbokenav Dung Kai-cheung. Bokenutgår från att framtida forskare studerar gamla kartor av den försvunna staden Victoria (Hongkong). De presenterar motstridiga teser om stadens historia. Författarens poäng är att hålla fram Hongkong i sin egen rätt. Han glider inte över staden som ”en lånad plats på lånad tid” som det hette i den koloniala berättelsen.

Visst är Kartbokenett stort påhitt, men författaren passar också på att ösa ur Hongkongbornas verkliga lokalhistoria med berättelser, kärlekssånger och dokument — skärvor av tillhörighet till platsen, om än flyktig. 

Karavan intervjuar också deckarförfattaren Chan Ho-kei. Han har en trogen läsekrets men påstår helt kallt att ”Hongkong är en kulturell öken”. Folk har inte tid att konsumera kultur. Ändå  säger han att det faktiskt finns många bra författare och konstnärer. På så sätt är kulturen i högsta grad levande. ”Men det krävs andra sätt för att nå ut. Folk vill ha ’munsbitar’ som går fort att läsa.” 

Ofta har berättelserna från Hongkong kringflackande inslag. Migration är en del av stadens blodomlopp. Flyktingarna från svälten eller politiken i Kina byggde metropolen. När det sedan krisat med Peking har flera flyttat till något västland utan att helt överge Hongkong.

En underbart närvarande lyrisk essä i Orientaliska studier visar hur en klan fortfarande kan kretsa kring tre poler: Hongkong, den sydkinesiska hembyn och något västland. Släkten besöker troget förfädernas gravar i ursprungsbyn och ställer fram mat och sprit. Essän av Ting J Yiu kretsar kring sanna och påhittade minnen från dessa besök. Detta var under tiden som hon själv förvandlades från lyckligt barn i Hongkong till trumpen tonåring i Nya Zeeland. Numera bor hon i Sverige med examen i transnationellt kreativt skrivande.

Dissidentbloggens fullmatade temanummer behandlar framför allt den inskränkta yttrandefriheten. Kina kidnappade 2015 den Hongkongbaserade svenske förläggaren Gui Minhai och hans fyra medarbetare. Den kuppen kastar en lång skugga över hela tryckeribranschen och bokhandlarna, där självcensuren ökar. Gui Minhai har snart suttit fyra år inlåst i Kina utan rättegång.

Fallet Gui Minhai har en djupt symbolisk och avskräckande betydelse i hela den kinesiska världen. De tre tidskrifterna visar oss vilka litterära verk som världen riskerar att mista om yttrandefriheten blir ytterligare beskuren. Dessa svenska tribuner påminner oss om att Hongkongs sak också är vår. Akut.  

Faktaruta

Karavan.Tidskriften verkar för ökad kunskap om litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika. Utges av Föreningen Karavan.  

Orientaliska studier.Tidskriften utges av Orientaliska föreningen vid Stockholms universitet och firar 50 år. Temanumret om Hongkong är på engelska.

Dissidentbloggen. Utges av Svenska PEN. Temanumret är ett samarbete med PEN Hongkong. 

Hongkong

Drygt sju miljoner invånare på en yta som är en tredjedel av Gotland. Ledande finans- och hamnstad.

Under formeln ”ett land två system” ska Hongkong åtnjuta en hög grad av autonomi som särskild administrativ region inom Kina fram till 2047.

Hongkongs kris ingen enkel ekvation – grannen Shenzhen får fördelar

Min analys för KinaNytt (Sweden-China Trade Council) den 2 september. Sedan dess har regeringschefen Carrie Lam lovat att definitivt dra tillbaka utlämningslagen som utlöste protesterna i juni. Men proteströrelsen kommer att fortsätta.

Konflikten i Hongkong mellan proteströrelsen och den lokala regeringen trappas upp dagligen. I bakgrunden hotar Peking med att eventuellt ingripa med vapenmakt för att stoppa demonstranterna. Den kinesiska folkrepublikens 70-årsdag den 1 oktober rycker allt närmare. Då vill Kinas ledare inte se ett tumultartat Hongkong. Men de vill helst i första hand låta den lokala regeringen och polisen ta hand om oroligheterna.

ANALYS AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud.com

Den gångna helgen var den mest kaotiska under sommarens proteströrelse. Den hårda kärnan av våldsamma aktivister för nu ett snabbrörligt urbant gerillakrig och vandaliserar tunnelbanestationer och allmän egendom. Ofta hinner polisen inte med. Men där det blir sammanstötningar tillgriper polisen nya metoder som skarpa varningsskott i luften och vattenkanoner med blått färgmedel för att märka aktivisterna.

På senare år verkar det som om Kinas ledning vill ha full kontroll över Hongkong i förtid och har indirekt ingripit mot yttrandefriheten och rättssäkerheten. Samtidigt lanserar centralregeringen Shenzhen som ett alternativ till Hongkong.  Det är ju egentligen inte förrän 2047 som Hongkongs integration med Peking ska vara helt klar. Först då upphör garantin om en hög grad av autonomi för Hongkong att gälla.  

Den tändande gnistan för protesterna i början av juni var ett lagförslag om att brottslingar i Hongkong ska kunna utlämnas och dömas i Kina. Förslaget mötte skarp kritik från många håll eftersom det öppnade för att praktiskt taget vem som helst kunde utlämnas och dömas av kinesiska domstolar, som kontrolleras av det styrande kommunistpartiet. Jurister, journalister samt lokala och utländska affärsmän var oroliga. De ansåg att lagen skulle skada Hongkongs rättssäkerhet, yttrandefrihet och finansmarknad. 

Vill ha demokrati

Ytterst kräver demonstranterna ett fullt demokratiskt valsystem. De vänder sig också mot Pekings hårdnande grepp över vardagen i deras stad de senaste åren. Exempelvis börjar yttrandefriheten bli kringskuren samtidigt som investerare och immigranter från Kinas fastland tränger ut unga Hongkongbor från fastighetsmarknaden. 

Utan bostad och demokrati ser ungdomarna ingen framtid, något förenklat. Aktivisternas handlingar präglas av en viss desperation och fatalism.

Den kinesiska ledningen försökte till en början tiga ihjäl protesterna, som nu pågått i tre månader. Sedan gick de första kommentarerna ut på att demonstranterna bara var ”en liten skara banditer under utländsk påverkan”. Senare har det mullrat alltmer av maktspråk från Peking som stämplat aktivisterna som ”nästan terrorister” – en formulering som skulle kunna öppna för hårdare repressalier.

Militärens talesman i Peking har påmint om att att Kinas armé har rätt att ingripa om Hongkongs myndigheter begär hjälp för att upprätthålla den allmänna ordningen. Det står i Hongkongs grundlag. 

Den 11 augusti anlände en militärstyrka till Shenzhen alldeles nära gränsen mot Hongkong. Det är inte den regelrätta armén utan den så kallade folkets väpnade polis, som har till uppgift att svara för den inre säkerheten i Kina. Kinesisk teve har sedan visat bilder på hur trupperna övat mot vad som skulle föreställa demonstranter med påkar.

Armén på plats

Sedan Hongkongs återgång till Kina 1997 finns också ”kinesiska folkets befrielsearmé” på plats i staden med en styrka som anses variera mellan 7 000 och 10 000 militärer. 

De mer eller mindre tydliga hotelserna om ett väpnat ingripande från Kina verkar inte ha avskräckt proteströrelsen. Den 18 augusti samlades 1,7 miljoner demonstranter i alla åldrar, ungefär en fjärdedel av hela befolkningen. Den vidsträckta Victoria Park svämmade över alla breddar och deltagarna fyllde alla gator runtomkring. Det var tredje söndagen under sommaren som så stora skaror av vanliga medborgare samlats.

Arrangörerna var noga med att detta skulle bli en fredlig och värdig manifestation. Flera hade dåligt samvete för att en del aktivister gått för långt i övervåld vid den delvis kaotiska ockupationen av flygplatsterminalen några dagar tidigare. 

Men när polisen vägrade ge tillstånd för två olika protestmarscher i lördags provocerade detta demonstranterna till att samlas ändå. 

Rörelsens fem krav

Demonstranterna i Victoria Park den 18 augusti stödde proteströrelsens fem krav på den lokala regeringen:

1. Dra definitivt tillbaka lagförslaget om utlämning av brottslingar. (Hongkongs regeringschef Carrie Lam har bara sagt att förslaget är ”dött”, men vill ändå inte skrota det helt.) 

2. Ta tillbaka bedömningen av de stora protestmarscherna den 9 juni och 12 juni såsom ”upplopp”. 

3. Ta tillbaka alla brottsanklagelser mot aktivisterna.

4. Gör en grundlig utredning om polisens maktöverträdelser.

5. Upplös parlamentet och genomför omedelbart fria allmänna val av regeringschef och parlament. 

Det är egentligen det femte kravet som är den springande punkten på lite längre sikt. Hongkongborna vill helt enkelt ha den fullvärdiga demokrati som finns förespeglad som en möjlighet i grundlagen. Det var det kravet som låg bakom den så kallade paraplyrörelsen 2014 och det kvarstår – trots den totala bristen på gensvar då. 

Peking har snarare gått in och försämrat det halvfärdiga valsystemet genom att låta de lokala myndigheterna sålla bland kandidaterna till parlamentet.

Deng Xiaopings formel

Faktum är att dåvarande regeringschefen Donald Tsang inför valet 2012 tog upp frågan om allmänt direktval av regeringschefen. Men Kinas ledare slog dövörat till. Då som nu säger de att Hongkongborna inte är mogna för en sådan reform. 

Det är intressant att fråga sig hur den kinesiske ledaren Deng Xiaoping tänkte när han lanserade formeln ”ett land två system” för Hongkongs övergång till Kina 1997. Det uttrycket går ut på att Hongkong ska åtnjuta ”en hög grad av autonomi” och behålla sitt kapitalistiska system och sina fri- och rättigheter i 50 år. Politiker som var med och förhandlade om detta på 1980-talet fick intrycket att Deng Xiaoping trodde att Kina kring 2047 skulle ha närmat sig Hongkong och blivit friare och lite mer demokratiskt, inte tvärtom. 

Nu ser det inte ut att bli så som Deng Xiaoping ska ha uttryckt. Den kinesiske presidenten Xi Jinping, nu vald på livstid, tillämpar ett allt stramare styre och proteströrelsen försöker slå vakt om vad som räddas kan fram till 2047. Men skulle utvecklingen tippa över till krav på fullt oberoende för Hongkong, skulle Xi Jinping förmodligen inte tveka att ingripa med full kraft. För honom gäller det bland annat att förhindra att Taiwan går samma väg. 

Där är vi inte ännu, frånsett enstaka röster för självständighet i Hongkong. Om protesterna bara fortsätter och ekonomin och finansmarknaden börjar ta stryk är det i dagsläget svårt att se vad som kommer att hända. 

Stor parad 1 oktober

Ett annat scenario där presidenten troligen skulle ingripa kraftfullt vore om demokratikraven skulle sprida sig från Hongkong till fastlandet.

De flesta bedömare är överens om att Xi Jinping inte kommer att göra någonting drastiskt före den 1 oktober då Folkrepubliken Kina ska fira sin 70-årsdag med en stor parad i Peking. Inför den dagen vill presidenten inte ha ett ramaskri i världsopinionen att hantera efter ett militärt ingrepp i Hongkong med paralleller till arméns massaker på demonstranter i Peking 1989. Han har fullt upp med en stagnerande ekonomi på hemmaplan och handelskriget med Donald Trump.  

Vad gäller den lokala regeringen har dess ledare Carrie Lam erbjudit aktivisterna en dialog ”om läget lugnar ner sig”. Proteströrelsen har snabbt tackat nej och bland annat hänvisat till erfarenheterna när ”tant Carrie” som vice regeringschef bjöd in till dialog under paraplyrörelsen 2014. Hon hade inte den minsta eftergift att erbjuda. I förlängningen blev i stället fyra av de fem studenter som deltog i dialogen åtalade för sin roll i rörelsen och två av dem fick fängelsestraff.

Samtidigt som Hongkong sitter fast i sommarens stora konflikter kan vi se hur regimen i Peking vill uppgradera Shenzhen, Hongkongs granne. Den 18 augusti avslöjade centralregeringen detaljerade stora planer med ytterligare fördelar för frizonen Shenzhen. Något av innehållet hade redan läckt ut innan proteströrelsen i Hongkong startade, men planerna blir så mycket mer betydelsefulla om Peking nu börjar tröttna på stökiga Hongkong. 

Ledarroll för Shenzhen

På senare år har centralregeringen tilldelat frizonen en nationell ledarroll inom innovation och kreativitet. Shenzhen har under 40 år av ekonomiska reformer utvecklats till ett högteknologiskt centrum för it-industrin. De nya planerna ska göra den nya megastaden mer fullkomlig även när det gäller rättssäkerheten, finansmarknaden, hälsovården och sociala sektorn. Målsättningen är att nå en ”allsidig ekonomisk konkurrenskraft” till 2035. 

I mindre skala har centralregeringen givit även Shanghai en godbit i konkurrensen med Hongkong som finansmetropol. I slutet av juli kunde staden öppna en teknologibörs motsvarande Nasdaqbörsen i New York.

Men under förutsättning att situationen i Hongkong lugnar ner sig springer ingen om staden i brådrappet – detta väl etablerade finanscentrum. Det är världens tredje största efter New York och London medan Shanghai ligger på femte plats och Shenzhen på fjortonde. 

Vi ska inte heller glömma att Peking – och kinesiska ledare personligen – har stora intressen i ”den särskilda administrativa zonen” Hongkong. Till exempel är spekulativa investeringar från fastlandet på bostadsmarknaden som sagt en förklaring till de stigande fastighetspriserna som stänger ute Hongkongs unga. De känner att den lokala regeringen inte har försvarat deras intressen.

Hongkongkrisen är sannerligen ingen enkel ekvation.

Hongkong i Kinas ögon: från pestsmittat till förebild till pestsmittat igen

Min essä i Dagens Nyheter den 25 augusti

med nedslag från Hongkongs historia under 50 år.

Hongkongborna har ända sedan kolonialtiden under britterna använt söndagarna till att demonstrera eftersom de har begränsad rösträtt. Bilden är från 1 juli 2012. Då protesterade medborgarna mot Pekings planer på att införa ”patriotisk” undervisning om kommunistpartiet och Kina. Foto: Remko Tanis.

När vi nämnde ”Hongkong” blev de närmast panikslagna. Det var i juni 1966. Vi var i sydkinesiska Kanton och fick träffa lokala författare som tjänade kommunistpartiet. Samtalet gick på kryckor men när vi tog upp Hongkong tog det fart. Med hög röst förklarade ordföranden att Kanton var ”frontlinjen i försvaret mot kapitalismen och imperialismen genom närheten till Hongkong”. 

De utmålade den brittiska kolonin som själva sinnebilden av dekadens. Dessa propagandister var skräckslagna inför den kinesiska populärkultur med popskivor, filmer och mode som frodades i Hongkong.

Något år senare hade den kinesiska kulturrevolutionens fraktionsstrider tillfälligt spillt över till Hongkong. Extremister kastade bomber på Queen’s Road mitt i centrum. De ville driva ut britterna. 

Det var första men inte sista gången som händelser kopplade till Kina gjorde många Hongkongbor så skrämda att de lämnade staden. Men för Peking var det då inte så bråttom att ta tillbaka kolonin. Hongkong var ett viktigt fönster mot omvärlden, nästan det enda under kulturrevolutionen 1966-76 då Kina slöt sig inåt. 

Detta blev uppenbart för mig vid mitt första besök i Hongkong 1969. Jag hade bevakat handelsmässan i Kanton, det var endast så jag kunde få visum till Kina för ett kort besök för Dagens Nyheter. Trots kulturrevolutionens tumult var Kinas ledare noga med att hålla igång mässan. Och mässan hängde direkt ihop med Hongkongs roll som ”middle man” i Kinahandeln. 

I den brittiska kolonin möttes öst och väst under det kalla kriget. Från mitt rum på amerikanska Hilton kunde jag se de närmaste grannarna på Queen’s Road, nämligen den slutna Bank of China och den slutna Cricket Club där vitklädda gentlemän övade sent på eftermiddagen. På denna lilla yta samexisterade alltså tre så olika kulturer som den brittiska, den kinesiska och den amerikanska. 

Nära låg också det amerikanska generalkonsulatet, fullt av spioner och experter på Kina. Och bakom de tjocka granitväggarna på Bank of China fanns några av deras kinesiska kolleger. 

Under dagarna i Hongkong 1969 såg jag flera primitiva kåkstäder med flyktingar från fastlandet. Senare skulle min fru Agneta och jag lära känna Chan Sai-ying och hennes familj som bodde i en gammal svinstia i kåkstaden Ma Hang, sanerad först 1997. 

Det var dessa driftiga och motiverade människor som var med och skapade Hongkongs tillväxt. De gjorde det tillsammans med företagarklassen från Shanghai som tidigt flydde det röda Kina, inte av fattigdom utan för att skydda sina rikedomar. Den lilla kolonin blev en ledande tigerekonomi i Asien. Britterna behövde bara se till att infrastrukturen, domstolarna och bankerna fungerade. 

Majoriteten av familjerna i Hongkong har flyktingbakgrund. De har alltså en splittrad syn på Kina. I dag identifierar sig cirka 70 procent som Hongkongbor snarare än som kineser, enligt opinionsundersökningarna. 

Metamorfos i gränsbyn

Aldrig i livet kunde jag föreställa mig en sådan metamorfos som i den lilla kinesiska gränsbyn Shenzhen, en utveckling som i högsta grad har med Hongkong att göra. När jag kom från Kanton till Hongkong 1969 stannade tåget vid gränsen i denna fattiga lite sömniga by. Drygt ett årtionde senare skulle byn påbörja sin häpnadsväckande förvandling.  till en mångsidigt utvecklad och tättbebyggd metropol med tolv miljoner invånare idag. 

Bakgrunden är att Mao Zedong dog 1976 och kulturrevolutionen ebbade ut. Med Deng Xiaoping fick Kina en mycket pragmatisk ledare. Han omvärderade Hongkong från pestsmittad kapitalistisk enklav till ekonomisk förebild och samarbetspartner för nya förmånliga frizoner i södra Kina. 

Hongkongs granne Shenzhen skulle som ny frizon bli den viktigaste brickan i en helt ny spelplan för att få Kinas ekonomi på fötter efter tio års prövningar. Det gällde också att hejda 1970-talets flyktingström till Hongkong genom nya jobb i frizoner.

Jag följde Shenzhens omvandling till ”hela världens verkstad” för billig massproduktion i smutsiga lokaler och omgivningar. I dag är zonen en avancerad global innovativ knutpunkt som tävlar med Silicon Valley – och en uppsnyggad storstad med tolv miljoner invånare. 

Deng Xiaopings lösning

Förr eller senare måste Kina ta full kontroll över hela Hongkong. 

”Allt annat skulle göra mig till en förrädare”, sade Deng Xiaoping. Han förklarade att han inte ville bli samma sorts landsförrädare som de mandariner som skrev under de förödmjukande avtalen med England på 1800-talet där Kina gav bort Hongkongön och Kowloon. 

Att någon gång återta Hongkong var givetvis en känsloladdad patriotisk fråga för kineserna. Men samtidigt var Deng Xiaoping beredd att pragmatiskt ge territoriet en hög grad av autonomi och låta det få behålla sitt kapitalistiska system och sin livsstil i 50 år. Så står det nu i avtalet med britterna från 1984 om Hongkongs återförening med Kina.

En fullständig chock

I takt med att det ekonomiska utbytet med fastlandet ökade började Hongkongborna så smått vänja sig vid tanken på återföreningen. Då kom en fullständig chock som satte djupa mentala spår, nämligen massakern på demonstranter i Peking den 4 juni 1989. Om Kinas trupper kunde vända vapnen mot sina egna unga medborgare, vad skulle inte då kunna hända Hongkongborna? Börsen och fastighetsmarknaden rasade.

Sedan dess har jag följt många välbesökta och värdiga ljusvakor som Hongkongborna fortfarande håller den 4 juni varje år till minne av offren i Peking.  

Blodbadet utlöste en ny emigrationsvåg i kolonin. Hösten 1989 kom jag till Hongkong för att inleda en ny period som Kinakorrespondent. Varje gång jag passerade amerikanska konsulatet såg jag en hundratalet meter lång kö för visum. Men många återvände när de fått utländska pass – som vår hyresvärd. 

Ändå blev åren fram till återföreningen 1997 en ekonomisk klang- och jubeltid för Hongkong. För att komma över sviterna efter 1989 satsade Kinas ledare ännu mer på ekonomin och på att öppna landet ytterligare för utländska investerare. Det gynnade Hongkong. 

All oro och alla spekulationer till trots mötte jag många unga Hongkongbor som kände en gränslös optimism under åren fram till 1997. De hade en bergfast tro på att de skulle spela en huvudroll i Kinas utveckling. 

Då kom nästa chock. Finanskrisen i Asien bröt ut den 2 juli 1997, dagen efter återföreningen, och drabbade Hongkong hårt med flera år av fallande priser. De flesta familjer såg värdet på sina bostäder sjunka under värdet på bolånen. Stämningen var förfärlig under den där utdragna tiden. 

Skulle Hongkong slukas?

Hur skulle det gå för lilla Hongkong, knappt 7 miljoner invånare, som skulle slukas av världens folkrikaste nation med 1,2 miljarder invånare och ett helt annat system? I början höll sig Peking i skuggan och domedagsprofetiorna kom på skam. Sedan höjde Peking tonläget och uppmanade lokalregeringen ta fram säkerhetslagar som ska finnas enligt grundlagen. 

Men förslaget blev häftigt omdiskuterat, texten ofta vag och godtycklig. Det ledde till den första massdemonstrationen efter 1997. Oväntat lade den lokala regeringen frågan på is. Det liknar dagens strid kring förslaget om utlämning av brottslingar till Kina som också dragits tillbaka. 

Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli styvmoderligt behandlad. Det riggade valsystemet ger människor bara begränsat inflytande. Återstår fredliga gatuprotester. Jag såg aldrig någon demonstration urarta under mina år som bofast i Hongkong 1989-2002. 

Samtidigt: när det är kommunistpartiet i Peking som handplockar de lokala regeringscheferna och bara tar råd av Hongkongs inställsamma näringslivselit blir resultatet ledare som är tondöva för folkopinionen. 

En medborgares dröm

Vid ett av mina regelbundna besök i Hongkong, på våren 2007, återsåg jag författaren Hark Yeung som är andra generationen invandrare från fastlandet. Hon sade att hon tillhör 97-generationen som övat sig i att leva med osäkerhet: ”Kina har visserligen lovat många saker, men det är ett land med en stormig historia.” 

Hon kände sig sorgsen. Hon hade kommit att tänka på att tioårsdagen av återföreningen närmade sig. Hon tänkte på hur Peking, London och hela världen struntat i Hongkongs längtan efter fullvärdig demokrati, som de uttryckt i flera mäktiga demonstrationer. 

”Jag hade en dröm om tioårsdagen med fyrverkerier som bildade texten Hongkong älskar demokratin. Men soldater sköt sönder tecknen på himlen.”

Hongkongborna vill kunna välja regeringschef och parlament i direktval enligt principen en man, en röst. Möjligheten finns i grundlagen, men Peking har bestämt att stadens folk ”inte är moget för det”. 

Jag träffar Hark Yeung igen 2018. Allt hon beskrev 2007 har bara förstärkts. Hon sade att kring 2015 började hon på allvar känna av hur yttrandefriheten begränsas i praktiken. Ingen i Hongkong vågar längre visa hennes film ”Umbrella City” om paraplyrevolten 2014. 

I sin minimala studio tillika bostad visade hon mig sin nästa film. Den handlar om hur Kina pressar på för att införa den nordkinesiska standarddialekten putonghua, som är som ett främmande språk för Hongkongborna. De känner sig provocerade. De har alltid stolt talat sin egen variant av kantonesiska.En sådan språkoffensiv norrifrån förstärker Hongkongbornas identitetskris, men provocerar också till motstånd och demonstrationståg. 

Under protesterna i början av juni var Hark Yeung åter ute och filmade men blev sjuk av polisens tårgas. Hon har själv länge varit en trogen söndagsdemonstrant. Det tänker hon och hundratusentals andra fortsätta med – även om Kinas ledare återigen verkar betrakta Hongkong som pestsmittat.

Popstjärnan som sjunger för demokrati i Hongkong

Denise Ho protestkonsert_2

Denise Hon under en protestkonsert i det fria.

Min artikel i Dagens Nyheter 18 augusti 2019

Popstjärnan Denise Ho framstår alltmer som en tydlig inspiratör för de unga aktivisterna i Hongkong i en proteströrelse som annars verkar avsiktligt ledarlös. Vi ser Denise Ho på bilderna från miljonmarscherna i juni och från ockupationen vid flygplatsen häromdagen. Den 42-åriga sångerskan är åter där som ett vakande medborgerligt öga.

Denise Ho använder sin prestige till att ömsom medla mellan polisen och ungdomarna, ömsom skarpt fördöma ordningsmaktens övergrepp. Hon håller fast vid civilt motstånd och icke-våld. I flygplatshallen stod hon bekymrad och fotograferade ett tilltagande kaos och sade till sina anhängare:

”Polisens brutalitet ökar helt klart hela tiden. Vi får inte låta dem splittra oss. Det är (kinesiska) kommunistpartiets taktik att sprida fruktan.”

Då hade hon just twittrat bilder från tunnelbanan och skrivit: ”Polisen skjuter gummikulor på en meters avstånd mot demonstranter i en trång gång. Vem acceptera detta?”

Denise Ho Wan-sze är en av drottningarna inom kantopop, stadens egen musikaliska brygd där artisterna sjunger på den lokala kantonesiska dialekten av kinesiska. Kantopopen är sentimental och sirapssöt – ofta en flykt från en flytande och osäker politisk tillvaro.

Musikstilen är mjuk, men Denise Ho visar en hård kärna i sin politiska aktivism. Hon är en av få artister som står upp mot vad hon kallar ”Kinas regering, denna enorma maskin”. En stjärna som däremot starkt stöder Kinas och Hongkongpolisens agerande är Jackie Chan, Hongkongs mest kända filmskådespelare (Rush Hour m fl).

Nyligen framträdde Denise Ho inför FN:s råd för mänskliga rättigheter och protesterade mot Kinas hårdnande grepp. Hon krävde att Kina skulle uteslutas ur rådet efter åratal av svek mot ”ett land två system”, principen som skulle ha givit Hongkong en viss autonomi efter övergången till Kina 1997.

Denise Ho är född i Hongkong men uppväxt i en villaförort till Quebec i Kanada. Föräldrarna flydde till Hongkong när kommunistpartiet tog över Kina 1949. När sedan Hongkongs framtid kändes extra oviss på 1980-talet flyttade de till Kanada som tusentals andra familjer.

Den unga Denise bar hela tiden med sig kantopopen som en klenod och på 2000-talet sloghon igenom i Hongkong. Hon blev en fixstjärna i hela den kinesiska kultursfären med många fans i Fastlandskina.

Privat kan hon verka blyg. Men när hon 2012 kom ut som lesbisk var det en utmaning i kulturellt konservativa Hongkong. Det gav henne närmast automatiskt en offentlig roll som social aktivist.

Nästa steg tog Denise Ho under 2014 års paraplyrevolt som krävde att Peking skulle tillåta utlovade demokratiska val i Hongkong. När hon sjöng för demonstranterna visste hon vad hon riskerade. Kommunistpartiet i Kina stämplade henne som ”ett gift från Hongkong”.

Partiet såg till att strypa hennes försäljning på fastlandet, 80 procent av hennes inkomster då. En partitidning skrev: ”Tro inte att du kan äta vår mat och sedan slå sönder matskålen!”

Pekings bannbullor drabbar även utomlands. Det franska sminkimperiet Lancôme ställde in en konsert med Denise Ho 2016 efter påtryckningar från Kina.

I dag är hon ännu mer ett rött skynke för Peking som uppmuntrar nationalistiska nättroll att bombardera henne.

Göran Leijonhufvud

 

Patriotiska appen kräver ständiga bevis på din lojalitet

Men nu har kinesiska hackare skapat en mjukvara som automatiskt samlar partipoäng, berättar Göran Leijonhufvud.

Min krönika i HD-Sydsvenskan i dag:

 

Xuexi Qiangguo

På Starka Kina-appen kan alla medlemmar i kommunistpartiet samla poäng genom att klicka på och läsa president Xi Jinpings fem punkter om att tala sanning.

Tänk dig att du är kamrat Ming, en tjänsteman i Shanghai på väg upp i hierarkin. Du är sedan länge med i kommunistiska partiet, en av över 90 miljoner medlemmar. Du har jobbat hårt för att få en hyfsat ansvarsfull post på en personalavdelning i förvaltningen. Ja, inte jobbat så hårt på själva arbetet kanske, men du har verkligen ägnat en massa tid och energi på relationer, på att få de rätta kontakterna.

Det har kostat tid och pengar, du har klappat hästens bak som vi säger i Kina, alltså smickrat och ställt dig in hos rätt personer. Kanske har du mutat och bjudit på fina måltider. Men du börjar närma dig, du kan snart räkna hem dina insatser om du blir en gao gan, en hög kader, en ledare med ett visst inflytande.

Du går pliktskyldigt på particellens studiemöten på lördagarna när vanligt folk har ledigt. Du halvsover eller smygtittar i mobilen medan partisekreteraren entonigt läser högt ur Folkets Dagblad.

Så en dag i oktober 2012 får partiet en ny ledare, Xi Jinping. Du tänker inte så mycket på det, men efter några månader börjar du märka förändringar på de där lördagsmötena. Du får ett helt nytt studiematerial, ibland hela böcker med tal och uttalanden av den nye ledaren. Skrifterna har titlar som ”Xi Jinpings tänkande om socialismen med kinesiska förtecken för en ny era”. Du förväntas till och med läsa dem och kunna svara på frågor.

Du märker också snart nog att övervakningen mot korruption skärps och du håller igen med mutor. Bjuder du någon på en festmåltid håller du dig till de nya reglerna om att statstjänare som mest får bjuda på tre rätter. Om sedan restaurangen skulle hitta ovanligt stora serveringsfat är du inte den som tar fram måttbandet.

Men det som du, kamrat Ming, tycker blir alltmer knepigt är hur partiets nya ledning dagligen kräver nya och åter nya bevis på din lojalitet. Som partimedlem förväntas du ladda ner en ”patriotisk” app, som vissa kallar nationalistisk för att inte säga chauvinistisk.

Partiets propagandister lanserade applikationen i januari i år. De kallar den Xuexi Qiangguo, ordagrant ”lär dig det starka landet”, eller Starka landet-appen. Och du laddar snällt ner och förstår snart att ”själva kärnan” i det starka landets stora styrka är Xi Jinping såklart.

Du måste använda ditt riktiga namn och mobilnummer när du laddar ner appen. Det som gör dig otroligt stressad är att du sedan ska klicka på artiklar, skriva kommentarer, titta på videor och svara på frågor om partiets politik. Vareviga dag ska du vara aktiv där. Då samlar du ”studiepoäng” som påverkar din ställning inom partiet. Det påverkar hela ditt liv, som plötsligt blivit så inrutat.

Men häromdagen såg du en ljusning, en lockande utväg. Kinesiska internet befolkas av påfallande många innovatörer – än så länge i alla fall. Så det var väl inte mer än väntat att några skulle hacka sig in på Starka landet-appen och skapa en mjukvara som automatiskt samlar poäng åt dig så fort du loggar in. Du får till exempel en poäng var fjärde minut som du har en artikel uppe.

Kamrat Ming, med den automatiska mjukvaran blir du fri att använda tiden till vad du vill. Du blir frestad, du blir rent kallsvettig. Vågar du?

./.