Konstlivet i Kina – vem vågar sticka ut

Konstbranschen har exploderat i Kina. Och ju längre bort från Peking, desto större frihet har konstnärerna. Göran Leijonhufvud besöker sydkinesiska Shenzhen där konsten är vital – men ändå inte vågar konfrontera regimen.

Min essä i HDSydsvenskan 30 september 2018

zhou-li.jpg

Zhou Li, nyskapande konstnär i Shenzhen, har fått ett stort nationellt genombrott. Foto Göran Leijonhufvud.

Jakten på status känner inga gränser i Kina. Nya företagare bygger konsthallar på löpande band. Dessa penningstinna aktörer gör också raider på den globala konstmarknaden. De zoomar in på kända namn – och driver upp priserna. Under tiden skapar landets konstnärer nya kreativa centra när kulturklimatet blir snålare i huvudstaden Peking.

Många i den samtida konsten kände länge ett behov av att bearbeta Mao Zedongs era och excesserna under kulturrevolutionen 1966-76. Det var som en ihållande baksmälla. Motiven var ofta sarkastiska eller sorgsna kommentarer till personkulten under Mao, till rödgardisternas framfart eller till propagandans arbetar- och bondehjältar.

Numera har de flesta frigjort sig från den motivkretsen. De verkar i alla stilar och gör även abstrakta och postmodernistiska verk. Många säljer mycket bra utomlands.

Samtidigt möter konstnärerna en mer komplex och kravfylld politisk situation än på mycket länge. Xi Jinping, kommunistpartiets ledare och numera president på livstid, vill gärna styra kulturarbetarna in på ”sunda och patriotiska banor”. Det bidrar till att konstvärldens intresse flyttar söderut, nästan så långt bort som det går att komma från maktens Peking och partiets diktat.

Zhou Li är en av de senaste årens mest uppmärksammade kinesiska utövare. Hon är uppväxt och verksam i den speedade ekonomiska frizonen Shenzhen, där jag träffar henne. Hon målar schematiskt upp Kinas konstgeografi:

– Konstzonen 798 i Peking har blivit för kommersiell. I Shanghai händer det mycket och den lokala regeringen är engagerad. Men Shenzhen är mest spännande inom dagens kinesiska konst, här är det mest kreativt och man kan slappna av. Det är bättre gallerier och fler originella konstbutiker.

Det är en utveckling på ett kvarts sekel som hon sammanfattar.

Kinakonst_2

Konstområdet OCT-Loft i Shenzhen. Foto Göran Leijonhufvud.

I mitten av 1990-talet, när friheten ökade inom kulturlivet, började konstnärer flytta in i ett övergivet industriområde i Pekings utkanter. Området kallas 798 efter en av de nedlagda fabrikerna. Konstnärerna gillade den låga hyran och de fina ljusinsläppen i de gamla verkstäderna i Bauhausstil. De byggdes av det socialistiska broderlandet Östtyskland på 1950-talet.

Snart tillkom gallerier och stora konsthallar, kaféer och restauranger, kuriosabutiker och rockklubbar. Den spontana verksamheten störde makthavarna, men de övertalades att i stället se det som en tillgång, precis som andra världsstäder har liknande. Men för några år sedan hade nästan allt tippat över till en kommersiell röra för inhemska och utländska turister. Fastighetshajar kammade hem nya vinster och konstnärerna drog vidare till billigare platser längre ut i förorterna. Kvar finns ett fåtal förnämliga gallerier.

Idag hänger rivningshoten över en rad stora gallerier i ett av de områden dit konstlivet flyttade från 798. Nyligen jämnades multikonstnären Ai Weiweis studio med marken. Det är säkert ingen slump att han var bland de allra första som drabbades, eftersom han gjort sig känd som en envis regimkritiker i många av sina verk. Nu ska marken exploateras för nya spekulativa bostads- och kontorsområden. Pengarna styr – som i konstvärlden.

Medan 798 började tappa stilen tog finansmetropolen Shanghai plats i konstvärlden med initiativ från utövare, entreprenörer och myndigheter. Den tidigare nedgångna stadsdelen Xuhui har ambitioner att bli ”världens största kulturkluster”, varken mer eller mindre. På några få år har den ena privata konsthallen efter den andra poppat upp samtidigt som stadens styrande fortsätter att pumpa in pengar, även till konsertlokaler och olika museer.

En ytterlighet som konstentreprenör är onekligen före detta taxichauffören Liu Yiqian och hans maka Wang Wei i Shanghai. De har hittills öppnat tre konstmuseer, alla benämnda Long som betyder drake. Vad har då paret för princip för sitt globala konstsamlande?

– Om priset är högt måste det vara bra, har Liu Yiqian slagit fast. Hans nyrika skrytsamhet och PR-kupper skiljer ut honom från andra samlare som gärna intar en mer försiktig hållning. Han började sin bana med att tillverka enkla handväskor, startade sedan ett litet taxibolag och lyckades spekulera på börsen just när den steg som en raket. I dag är han stenrik på fastigheter och läkemedel.

De största kinesiska privatsamlarna har numera verk av en lång rad västerländska konstnärer i sina museer. Det är alltifrån Monet och van Gogh till Picasso, självfallet, och samtida namn som Anselm Kiefer, George Baselitz, Camille Henrot och Tatiana Trouvé.

Samlarna vill gärna visa sina verk, det är en trendig egotripp. Mycket ofta finns det en stark länk till fastighetsbranschen. Byggherrarna inkluderar gärna ett ”museum” i sina bygglovsansökningar. Kulturprojekt ger nämligen vissa skattelättnader.

Att köpa konst till hemmet har samtidigt blivit mondänt bland yngre hyfsat välbärgade kineser som putsar sitt personliga varumärke, på samma sätt som de utvidgar garderoben med märkeskläder.

Den unge miljardären Adrian Cheng, tredje generationen finansadel i Hongkong, har startat den ideella stiftelsen K11. Den stöder unga kinesiska konstnärer och ordnar utställningar tillsammans med västerländska konstinstitutioner som Centre Pompidou och Moma.

Även hans köpgallerior i många kinesiska städer heter K11 – och där är kopplingen mellan konst och hårdhudad business mest tydlig. K11 i Shanghai har lyxbutiker med de flesta internationella modemärkena, medan besökaren hittar konsthallen först tre våningar under jord i en anonym lokal med lågt i tak.

Adrian Cheng har sagt att varuhuskunderna kan tycka att det är skrämmande att gå in i en ”vit kub” som de flesta konsthallar är. ”Att tillgodogöra sig konst på det sättet är också främmande för kineser, så vi tar konsten till dem i en miljö som de redan känner till. Vi ser att konsumerar konst ungefär på samma sätt som varorna i gallerian. De tar gärna bilder och delar dem med sina vänner på sociala medier. Men de lär sig också en hel del.”

Kinakonst_1

I nya konstzonen i Shenzhen klättrar konstverken även utanpå husen. Foto Göran Leijonhufvud.

Den senaste fyrbåken på den kinesiska konstkartan är alltså Shenzhen, granne med Hongkong. Jag talar med kulturarbetare som beskriver klimatet där med det gamla talesättet om att ”himlen är hög och kejsaren långt borta”. Det är en påminnelse om hur författare och konstnärer även tidigare i historien sökt sig långt bort från huvudstaden när saker och ting blivit alltför kontrollerade där.

Zhou Li  är ett exempel på miljön i Shenzhen, där den konstnärliga och den teknologiska kreativiteten utvecklas parallellt – och ibland hand i hand som i några av Zhou Lis verk.

Med sina djärva offentliga verk och sina stora mättade dukar i akryl har Zhou Li, 49 år, fått ett brett genomslag på hemmaplan i Kina de senaste åren. Nästa år i april kan vi också se hennes verk på White Cube i London.

För 40 år sedan var Shenzhen en sömnig avkrok med 300 000 invånare, mest jordbrukare och fiskare. Den lilla staden var visserligen Kinas enda gränsstation mot Hongkong då, men det gick bara ett par tåg om dagen. När jag kom den vägen på 70-talet hade jag inte många medpassagerare.

I dag är Shenzhen en megastad med 20 miljoner människor, en magnet där unga människor från hela landet skapar sin egen framtid i landets första ekonomiska frizon. Det är den främsta symbolen för Kinas tillväxtunder. Först blev staden ”hela världens verkstad” med billig massproduktion. Nu är den en alltmer uppsnyggad metropol som bland annat är världsledande inom it-utveckling, såväl hårdvara som mjukvara, en utmanare till Silicon Valley.

Med uppgraderingen kommer konsten in. En växande högkonsumerande medelklass söker även kultur. Ett gammalt fabriksområde har blivit ett konstcentrum och en oas med högt renommé.

I detta nya livliga konstområde, kallat OCT-Loft, har Zhou Li sin ateljé högst upp i en före detta kontorsbyggnad. Hon öppnar den tunga höga ståldörren, väl tilltagen för att kunna få ut hennes tavlor som ofta mäter två gånger tre eller fyra meter.

Först vill hon visa sina skrivövningar, mest dikter ur Kinas äldre litterära skatt. Det är där hennes skapande börjar varje dag. De tunna rispapperen buktar sig när tuschen kommer på och efterhand ser de ut som en stapel av tunnbröd.

– Kalligrafin är ett sätt att meditera och samla tankarna innan jag börjar måla, säger Zhou Li.

Man kan också se hennes övningar med skönskriften som en ritualiserad kleinkunst jämfört med de djärva stora dragen på tavlorna. Ändå handlar båda om penslars flykt.

Det slumpar sig så att under mitt besök har Hive, den ledande konsthallen i området, utställningar av två konstnärer som laborerar med varianter av kinesisk skrift – hos Li Ping som abstrakta mönster, hos Wang Dongling som skrivtecken på stammarna i en skog av bambu, en mäktig installation.

Kinakonst_5

Klassiska dikter om bambu pryder stammarna Wang Donglings bambuskog. Foto Göran Leijonhufvud.

Zhou Li inspireras av buddismen:

– Allt liv återföds på något sätt, vi måste respektera livet, det är en cirkel, en generation följer en annan, lite som reinkarnationen.

Det är logiskt att hon är fascinerad av fjärilar, av kretsloppet från till larv till puppa till fjäril till ägg. Den förtjusningen är uppenbar i hennes 21 meter höga skulptur som möter besökaren i ankomsthallen på flygplatsen i Shenzhen. Där är fjärilarna omgivna av tunna trådar i en legering av titan och aluminium, en skimrande buske som reser sig mot byggnadens höga tak.

Det är hennes genombrottsverk. Men på sistone har hon blivit lika omtalad för tavlorna i akryl som fångat publiken på ledande konsthallar i Peking, Shanghai och Shenzhen. Där dansar cirklar och linjer över en bemängd enfärgad bakgrund.

Zhou Li berättar att hennes far är konstnär. Hon brukade följa pappan när han målade. Som lokal kulturtjänsteman föll det ofta på honom att göra propagandabilder. Några framhävde självaste Mao Zedong, den forne diktatorn, såsom den röda solen i folkets hjärtan. Det var under kulturrevolutionen 1966-76. Men efter pensioneringen har han kunnat blomma ut i sitt eget måleri.

Samtidigt, efter en lång period med ökande konstnärlig frihet, är kulturklimatet mera osäkert i dag. Och bildgenren med ledarkult har kommit tillbaka under Xi Jinping. Många trodde den tiden var förbi.

När presidenten 2014 höll ett tal till kulturarbetarna skapade det oro hos målgruppen. Starkt förenklat sade han åt dem att ta en ”marxistiskt ståndpunkt” och ”låta folket vara riktmärket för den konstnärliga estetiken”.

Bland kulturarbetarna har konstnärerna haft den största friheten sedan de ekonomiska reformerna startade kring 1980 och landet öppnade sig. Även om konstlivet är vitalt och lockar alltfler intresserade är det en förhållandevis liten värld. Kommunistpartiet upplever inget hot mot sitt maktinnehav  från gallerierna eller de små konstnärskolonierna.

Det är en helt annan sak med dem som sysslar med det skrivna ordet. Författare, journalister, bloggare eller mikrobloggare är mycket mera påpassade. De som är samhällskritiska inte bara censureras, de fängslas i hundratal.

Skulptören och fotografen Liu Bolin gör brett samhällskommenterande verk. Han sade nyligen i en intervju i Forbes: ”Så länge vi inte riktar oss mot regeringen direkt, kan vi skapa och uttrycka oss. Jag väljer olika flexibla sätt för att undvika konfrontation.”

Däremot har Ai Weiwei gjort installationer som mera direkt kastar en skugga över högsta ledningen i Peking. 2009 fick han sitta 81 dagar i isoleringscell och misshandlades svårt. Det är en av anledningarna till att han gått i exil.

Zhou Li säger att för att lyckas som konstnär i Kina behöver man tre saker: arbeta hårt, ha talang och ha lite tur.

– Men det finns inte så många talanger som kan tänka djupt. De uppmuntras inte till det i skolan.

Hon ser inte någon skillnad i hur hon och hennes kolleger kan jobba efter Xi Jinpings tal för fyra år sedan. Men Zhou Li säger åt sina elever på konsthögskolan i Kanton:

– Blanda er inte för mycket i politiken. Den som gör det blir skör som ett ägg. Försök inte använda politiken för att bli berömd.

 

Androgyna idoler irriterar Kinas ledare

Kinas makthavare är alltmer störda av en androgyn våg bland landets popidoler. De styrande vill se manligare pojkar. Det är trenden med ”feminiserade morsgrisar” inom popmusiken och reklamen som irriterar nyhetsbyrån Nya Kinas ledaravdelning, det vill säga regimens allra tyngsta språkrör.

Sunnee är den senaste i raden av androgyna kinesiska popidoler

”Så länge som män uppträder på detta vis blir Kina aldrig den starka och välmående nation som är vårt mål”, dundrade nyhetsbyråns ledarskribent.

Frågan blev akut när den nationella TV-kanalen häromdagen sände sitt årliga galaprogram vid skolstarten, en show som barn och föräldrar förväntas se. Många föräldrar irriterade sig på att det var så många reklaminslag. Särskilt störande var tydligen att reklamen ofta använde sig av män eller pojkar med smärt kroppsbyggnad, len hud och en hel del smink. Dessa skådespelare fick säga repliker som ”Åh, du skrämde stackars lilla mig!”.

Det är också vanligt bland kinesiska popidoler att pojkar klär sig som flickor och vice versa. Många sådana unga artister har vunnit idoltävlingar på landets hundratals TV- och internetkanaler. Förklaringen är underhållningsbranschens ohämmade jakt på pengar, enligt Nya Kina.

”En del filmer, TV-program, plattformar på nätet och dokusåpor vädjar till publikens vulgära smak, och tjänar pengar på dessa konstiga typer. Vi måste skydda våra ungdomar från dessa ovälkomna kulturer. Det är våra ungdomar som ska axla ansvaret för att hjälpa nationen till pånyttfödelse,”, hävdade ledarkommentaren.

Under inflytande från popkulturen i Korea och Japan har unga kineser de senaste åren fallit för idoler som är androgyna eller pojkflickor. De attraherar alla grupper oavsett genus. I fjol fick vi se pojkbandet Acrush slå igenom med dunder och brak. Bandet består av fem unga kvinnor. De har 700 000 följare på mikrobloggen Weibo.

Intressant nog fick Nya Kina faktiskt mothugg från kommunistpartiets ledande tidning Folkets Dagblad som skrev: ”Vi tar avstånd från nedsättande termer som ’morsgrisar’ eller ’varken man eller kvinna’. En mans styrka ska bedömas på hans inre kvaliteter – inte på hans yttre.”

Även sociologiprofessorn Wei Wei vid lärarhögskolan i Shanghai är kritisk mot Nya Kinas ledarartikel i ett uttalande för veckobrevet Sixth Tone i Shanghai säger han att genus kan uttryckas på många sätt. ”Nya Kinas artikel var brutal och hjärtskärande. Den antyder bland annat att det är dåligt att vara feminin.”

Samtidigt har genusfrågor åter blivit ett problem för kommunistpartiets censorer. Efter en period av ökande tolerans är de nu strängare mot filmer med hbqt-tema eller artister med sådan bakgrund. Den Oscarsnominerade gayfilmen ”Call me by your name” blev till exempel struken från Pekings internationella filmfestival i år.

Sommarens händelser i Kina – stimulanspaket och familjeplanering

Mitt senaste bidrag till KinaNytt (Swedish-China Trade Council), något förkortat.

Utländska investerare får lättnader i Kina. Samtidigt prioriterar Peking ett stimulanspaket när ekonomin börjar hacka och fullskaligt handelskrig hotar. Det har varit en händelserik sommar i Kina medan Sverige tog semester.

Genom att renovera kåkstäder och slumkvarter i storstädernas utkanter vill Peking stimulera ekonomin. (Foto författaren)

Göran Leijonhufvud uppdaterar KinaNytts läsare med några av nyheterna. De handlar också om ett kinesiskt diplomatiskt genombrott kring Sydkinesiska sjön, en ökad spänning kring Taiwan och en provins som kräver att familjeplaneringen avskaffas helt.l

Stimulanspaket med riskabla lån

Kinas regering lanserar vad som i praktiken blir ett nytt stimulanspaket i ett nytt svåröverskådligt läge. Peking tidigarelägger sina planer för mängder av lokala projekt inom infrastrukturen. Det gäller till exempel vägbyggen och sanering av slumområden i städerna.

Ställd inför sjunkande produktionssiffror, trög konsumtion och risken för ett fullskaligt handelskrig väljer president Xi Jinping som alltid att trygga tillväxten på kort och medellång sikt. Han vill framför allt bevara stabiliteten och undvika social oro. Kommunistpartiets starkaste kort är fortfarande att leverera tillväxt för en växande medelklass. Att kickstarta alla lokala projekt med ny belåning sker på bekostnad av mera långsiktiga reformer i den tröga statliga sektorn.

Sammanlagt blir upplåningen för de aktuella  lokala projekten 1,35 biljoner yuan, motsvarande 1,8 biljoner kronor, nästan dubbelt så mycket som hela den svenska statsbudgeten för 2018. Projekten ska finansieras med lokala obligationslån som ska tas upp i år. Centralregeringen har satt korta tidsfrister under hösten för att lånen ska vara klara.

Samtidigt är ju Xi Jinping och hans regering sedan länge inriktade på att minska låneskulderna inom landet totalt sett. Hur ekvationen ska gå ihop återstår att se. Men de lokala obligationslånen ska betalas tillbaka med vinster från projekten. De ska alltså inte belasta statsbudgeten. Det är dock oklart hur stora vinster de aktuella projekten egentligen kan ge.

För att öka stimulansen har centralregeringen dessutom börjat ge klartecken för att återuppta utbyggnaden av lokaltrafiken i vissa större städer, projekt som tidigare tvingats in i malpåse för att minska skuldberget.

Öppningar för utländska investeringar

Sedan sitt framträdande på Världsekonomiskt form i Davos i januari 2017 har Xi Jinping flera gånger talat om olika lättnader för utländska företag, men utan att bli konkret. Nu ser vi några exempel på handling.

Från och med slutet av juli har några viktiga sektorer öppnats mer för utländska investeringar. Det gäller lättnader inom finansiella tjänster, fordonstillverkning, järnvägar, sjöfart, transporter, energi och gruvor.

Bland annat sänker handelsministeriet (Mofcom) gränsen för hur mycket en utländsk investerare måste äga i ett börsnoterat kinesiskt företag för att ta en ”strategisk andel”. Gränsen sänks från 100 miljoner till 50 miljoner USA-dollar. Tiden för hur länge aktierna måste behållas sänks från tre till ett år. Med andra ord hoppas Peking stimulera intresset för de kinesiska börserna.

Samtidigt kommer nya regler om striktare nationell säkerhetsprövning när utländska bolag vill köpa sådana ”strategiska” andelar. Den skärpningen kommer efter att både USA, Tyskland och Storbritannien bestämt sig för att förstärka kontrollen av utländska (läs: kinesiska) förvärv och fusioner.

Schackdrag kring Sydkinesiska sjön

Kina verkar ha lyckats med att tillfälligt tysta mycket av kritiken från grannländerna mot landets militarisering av Sydkinesiska sjön. Vid ett toppmöte i början av augusti mellan Kina och Asean, de sydostasiatiska ländernas organisation, enades parterna om ett utkast till en uppförandekod för länderna kring Sydkinesiska sjön.

Den kinesiska delegationen hade formulerat viktiga delar av texten, särskilt förslaget att parterna ska informera varandra om större militära aktiviteter i regionen och ”inte hålla gemensamma militära övningar med länder utanför regionen, såvida inte berörda parter har informerats och förklarat sig inte ha några invändningar”.

Konkret kan detta tolkas som att exempelvis Kina skaffar sig vetorätt mot manövrer som inkluderar den amerikanska marinen. Kinas statliga massmedier hyllade dokumentet och beskrev det som en varning mot ”utländsk inblandning”.

Nu är texten från mötet bara ett utkast för fortsatta samtal om en uppförandekod. Flera länder i Sydostasien har sedan kalla kriget byggt sin trygghet på militärt samarbete med USA. Många kommentatorer har svårt att tro att de inom en nära framtid skulle klippa det bandet, trots att Donald Trump i Vita huset är måttligt intresserad av denna typ av engagemang.

Än så länge hävdar amerikanska flottan sin rätt att segla i Sydkinesiska sjön som ett internationellt hav. Det gäller även i Taiwansundet mellan Kinas fastland och ön Taiwan där två amerikanska jagare passerade i början av juli. Det var också en markering av att USA höjt sin profil i Taiwanfrågan under Donald Trump.

Taiwan är självstyrande i praktiken samtidigt som Kina betraktar ön som en utbrytarprovins. Xi Jinping har satt återföreningen högt upp på sin dagordning. Efter jagarnas passage anklagade Peking omedelbart USA för att ”öka spänningarna i Taiwansundet”. Bland Trumps rådgivare finns några som anser att Taiwan är under väldigt tryck från Peking och därför bör få fortsätta att köpa amerikanska vapen.

Het debatt om familjeplaneringen

I juli blev familjeplanering åter ett stort samtalsämne. Ledarna i den fattiga provinsen Shaanxi i nordväst uppmanade centralregeringen att helt slopa alla begränsningar i antalet barn per familj. Det var första gången en provinsregering ställde sig bakom en åsikt som flera kinesiska forskare framfört på sistone.

Från slutet av 1970-talet tillämpade Kina en mycket strikt familjeplanering. Med vissa undantag var regeln ett barn per familj, en mycket impopulär politik.

För tre år sedan ändrades detta till två barn per familj. Bakom den reformen ligger en oro för en kraftig obalans när andelen äldre ökar kraftigt. Redan i dag är det förhållandevis färre människor i arbetsför ålder som kan försörja de äldre.

Efter tre år med den nya regeln visar det sig att många par trots allt nöjer sig med ett barn, särskilt medelklassen i städerna. Det är dyrt med barn i dagens ekonomi och många som växt upp som endabarn måste ensamma ta hand om sina föräldrar och svärföräldrar.

Det är bakgrunden till varför de lokala ledarna i den fattiga provinsen Shaanxi vill låta  familjerna ha så många barn som de vill. Andra, mest ekonomer, som yttrat sig under sommaren diskussioner vill se extra förmåner för de par som skaffar barn.

Det verkar som om kommunistpartiet och regeringen har vaknat för sent i denna fråga. Nu måste de slopa alla begränsningar för att öka nativiteten. Och även om så sker är huvudtrenden att befolkningspyramiden blir ännu mer topptung, det vill säga flera äldre.

Europeiska bolag i Kina ”omsprunga av innovativa kineser”

Min senaste artikel för KinaNytt 2018-06-25:

Den lokala konkurrensen blir ännu skarpare för europeiska bolag i Kina. Vi blir omsprungna av mer innovativa kinesiska bolag, tycker en majoritet av företagen. Det framgår av den årliga enkäten om affärsklimatet i Kina från Europeiska handelskammaren där.

Mats Harborn, ordförande i Europeiska handelskammaren i Kina, vill se en jämnare spelplan.

För första gången rapporterar en majoritet av de europeiska företagen att de upplever att kinesiska bolag är lika innovativa eller ännu mer innovativa än europeiska aktörer. 61 procent av företagen i enkäten svarade så, en ökning med 14 procent på ett år. Över 500 bolag deltog .

AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

”Det som gör att de lokala bolagen kliver fram är att de försöker möta den växande medelklassens efterfrågan på varor och service med hög kvalitet”, konstaterar rapporten som utarbetats i samarbete med den globala konsultfirman Roland Berger. Enkäten bär titeln ”European Business in China, Business Confidence Survey 2018”.

Konsumtionen svarar för en ökande andel av BNP, nu cirka 60 procent och då blir det viktigt med mer innovativa produkter. Och sett till varifrån tillväxten i BNP kommer så svarar servicesektorn för nästan 60 procent och det driver fram nya affärsmodeller.

När ekonomin mognar frigörs arbetskraft för innovativa projekt. Tillkommer inflytandet från unga kineser som kommer tillbaka från studier i utlandet.
”Europeiska företag som var marknadsledande när de kom in i Kina måste nu skärpa sina innovativa redskap”, enligt rapportens författarteam.

Stora anslag till forskning
Kinas privata och statliga budgetar för forskning och utveckling är nu som andel av BNP på nivå med länder som USA och Tyskland. Men de innovativa framstegen kommer framför allt inom konsument- och servicesektorn – fortfarande mindre inom vetenskapliga upptäckter och ingenjörskonst.

Ökad lokal konkurrens, stigande lönekostnader och minskande optimism om framtida vinster gör att nästan hälften av de europeiska bolagen planerar nedskärningar. Det är en klar ökning jämfört med 2017. Vissa börjar snegla på marknader i Sydöstasien där det är billigare att etablera sig. Men på det stora hela taget är de europeiska bolagen i enkäten fortfarande långsiktigt engagerade i Kina.

Samtidigt bidrog den lokala efterfrågan och Kinas fortsatta höga BNP-tillväxt under fjolåret till stigande vinster för 66 procent av bolagen i enkäten. Särskilt bra resultat visade sektorer som medicinsk utrustning, läkemedel och fordon.

Däremot var vinstutvecklingen i de europeiska företagen i Kina mager i sektorer som IT och telekom, mycket på grund av problem med gamla och nya regelverk.

Den positiva sidan
På den positiva sidan rapporterar också en del företag en del framsteg när det gäller skyddet av immateriella rättigheter – bland annat på grund av att de kinesiska företagen själva vill ha ett sådant skydd när de blir mer högteknologiska. Svaren berättar också om en mer rättvis tillämpning av miljölagarna från myndigheterna gentemot utländska och inhemska bolag.

Men, men, men. Enkätsvaren skvallrar också om vilken tung börda det är att brottas med regelverken därute i verkligheten. Hälften av företagen säger att det gör att det har blivit svårare att göra affärer under det senaste året. Särskilt svårt är det i de största och mest utvecklade städerna som Peking, Shanghai och Tianjin.

Den största svårigheten är att reglerna är svårtolkade, enligt de europeiska bolagen. Många företag gör listan längre och nämner till exempel godtyckliga tillämpningar, marknadsbarriärer och investeringshinder. 64 procent säger att restriktionerna på internet har en negativ ekonomisk påverkan i deras affärer. 23 procent klagar på att hinder på internet gör det omöjligt att söka ordentligt efter information.

Risk att tappa lusten
Denna restriktiva miljö med administrativt krångel och internetproblem slår allra hårdast mot små och medelstora utländska bolag. Det gör att många i framtiden kan tappa lusten för att investera i Kina, varnar handelskammaren.

Europeiska handelskammaren uppmanar också Kina att följa upp de många löften om reformer och öppningar som regeringen kommit med efter president Xi Jinpings tal på Världsekonomiskt forum i januari 2017. Konkret har inte mycket hänt, anser kammaren.

Den tar återigen upp obalansen i villkoren för utländska investeringar inom EU respektive Kina. Under 2017 investerade Kina för 30 miljarder euro i Europa. Samtidigt har de europeiska direktinvesteringarna i Kina inte bara stagnerat. De har börjat minska så att de låg på 8 miljarder euro i fjol. Förhandlingarna om ett gemensamt investeringsavtal måste få upp farten, anser kammaren.

Många företag uttrycker också oro för hur de påverkas av ”Made in China 2025”, som är den kinesiska regeringens stora plan för att gynna högteknologi i den inhemska industrin. De europeiska bolagen befarar att de kan hamna utanför upphandlingarna.

Taiwan: Både Kina och USA höjer tonläget

Min analys i KinaNytt i dag:

Frågan om Taiwans framtid får ny aktualitet. Detta sker i skuggan av toppmötet i morgon tisdag mellan Donald Trump och Kim Jong Un, och även i skuggan av den akuta handelstvisten mellan USA och Kina. Samtidigt ökar Kinas president Xi Jinping trycket mot Taiwan. Ön är självstyrande i praktiken, men Kina vill återförena Taiwan med fastlandet. Detta blir alltmer angeläget att döma av tongångarna från Peking, som faktiskt även berör svenska företag och myndigheter.

Kinakarta

En känslig invigning av ett uppgraderat amerikanskt regeringskontor i Taiwans huvudstad Taipei på tisdagen komplicerar frågan, som i värsta fall kan utvecklas till en regional krishärd.

Invigningen av American Institute i Taipei blir känslig eftersom regeringen i Peking ser Taiwan som en utbrytarprovins sedan slutet av inbördeskriget 1949. Då flydde det förlorande Nationalistpartiet (Kuomintang) till ön medan Kommunistpartiet grundade Folkrepubliken Kina på fastlandet.

Inofficiell ambassad

American Institute i Taipei har alltid har betraktats som en inofficiell ambassad. Där arbetar till exempel tjänstemän från amerikanska utrikesdepartementet. Med andra ord kan den nya, större och imposanta byggnaden ses som en manifestation av fortsatt amerikanskt stöd – eller till och med ökat intresse – för Taiwans de facto självstyre.

Ett tag ville Donald Trump skicka en hög företrädare för sin regering till ceremonin i Taipei. Uppgifter om detta utlöste skarpa varningar från inofficiella talesmän för regeringen i Peking. Nu verkar USA-presidenten ha tänkt om och skickar en lägre tjänsteman. Trump vill inte reta upp ”sin vän Xi Jinping” ytterligare i ett läge när han dels utmanar Kina i handelskonflikten, dels behöver Kinas stöd för att förmå Nordkorea att nedrusta sina kärnvapen.

Varma förespråkare

Samtidigt finns det några varma förespråkare för Taiwan i Donald Trumps administration, inte minst den nationella säkerhetsrådgivaren John Bolton. Presidenten själv stack förresten ut hakan redan på sin allra första dag i ämbetet. Då tog han nämligen emot ett gratulationssamtal från Taiwans president Tsai Ing-wen. Det var en form av officiell kontakt som Washington dittills noggrant avhållit sig ifrån för att inte störa Peking genom att ge mellanstatlig legitimitet åt regeringen i Taipei.

Tsai Ing-wen från Demokratiska folkpartiet DPP besegrade motkandidaten från Kuomintang i presidentvalet i januari 2016. DPP är ett parti som i princip förespråkar självständighet för Taiwan. Relationerna med Peking har försämrats sedan Tsai Ing-wen kom till makten, även om hon inte driver frågan om självständighet för närvarande. Hon försöker behålla det pragmatiska ekonomiska utbyte som växt fram med fastlandet de senaste årtiondena.

Men opinionen på Taiwan har svängt och stödet bland medborgarna för en formell självständighetsförklaring är nu mer än dubbelt så stort som för en återförening. Taiwanbornas aptit på att gå ihop med den kinesiska enpartistaten minskar när de ser hur Peking bland annat sviker löften om demokratiska val i Hongkong efter övergången till kinesiskt styre där.

Spela ut Taiwankortet

Att USA skulle kunna höja sin profil i Taiwanfrågan fick vi en indikation på i januari 2016. Den blivande nationella säkerhetsrådgivaren John Bolton publicerade då ett debattinlägg i Wall Street Journal dagen efter att Tsai Ing-wen hade blivit vald. Där föreslog han att USA skulle hota med att uppgradera relationerna med Taiwan för att tvinga Kina att begränsa ”sin aggressivitet i Sydkinesiska sjön”. Washington kan ”spela ut Taiwankortet”, tyckte Bolton.

Donald Trump har hunnit godkänna vapenförsäljningar till Taiwan för motsvarande 11.5 miljarder kronor. Han har också skrivit under en lag som gör det möjligt för höga företrädare för administrationen att besöka ön. Tankesmedjor i Washington talar om ”en enorm goodwill gentemot Taiwan från den nuvarande administrationen”. De beskriver ”en genuin övertygelse” om att Taiwan är under väldigt tryck från Peking.

På ett regionalt säkerhetsmöte i Singapore nyligen passade USA:s försvarsminister Jim Mattis på att kritisera Kinas ”expansiva verksamhet” i Sydkinesiska sjön. De kinesiska representanterna på mötet fick också höra Mattis utlova fortsatt amerikanskt stöd för Taiwan. Det ska ske genom att förse regimen där med ”försvarsvapen och nödvändiga insatser för att upprätthålla ett tillräckligt starkt självförsvar för ön”.

Upprätthålla dialog

För att sätta kraft bakom orden planerar Washington att som en markering snart sända ett örlogsfartyg genom Taiwansundet som skiljer ön från fastlandet, uppger nyhetsbyrån Reuters. Trots sådana signaler räknar både Washington och Peking med att den amerikanske försvarsministern ska genomföra ett planerat besök i Peking senare i år. Så båda sidor verkar ändå angelägna om att upprätthålla en dialog.

Det är dock tydligt att Xi Jinping prioriterar Taiwanfrågan mycket högre än sina företrädare och ökar trycket för återförena ön med folkrepubliken. Steg för steg har han höjt tonläget och uppmuntrat en nationalistisk propaganda med återföreningen med Taiwan som en höjdpunkt. Därmed bygger han upp förväntningarna bland medborgarna om att det är dags att skrida till verket.

Genom att Xi Jinping sett till att slopa begränsningarna i mandatperioderna för presidentposten kan det underlätta för honom att förr eller senare genomföra återföreningen.

Största militärövningen

Presidenten skulle tvinga fram ett övertagande genom exempelvis blockader, bojkotter och internetkampanjer – utan att enda skott avfyras. Den taiwanesiska ekonomin har blivit mycket beroende av utbytet med fastlandet. Men en regelrätt invasion är alltid ett alternativ som Pekings talesmän antyder.

I april i år genomförde Kina sin största marina militärövning någonsin och det var i närheten av Taiwan. Landets enda hangarfartyg deltog, dessutom ett 50-tal örlogsfartyg och 76 stridsplan. Manövern avslutades med övningar med skarp ammunition. Uppvisningen var säkert en reaktion på bland annat amerikanska kongressens godkännande i fjol av att amerikanska marinfartyg kan besöka taiwanesiska hamnar.

De allra flesta länder erkänner att Taiwan hör till Kina, däribland Sverige. Nu när Kinas globala makt ökar kan de flesta aktörer i omvärlden finna sig i fullbordat faktum – efter pliktskyldiga protester om återföreningen skett med tvångsmedel.

Svenska företag påverkas

Kina bevakar alltmer energiskt att utländska företag och myndigheter framställer Taiwan som en del av Kina. Annars hotar sanktioner. I företagens och myndigheternas dokument och webbprofiler måste det stå ”Taiwan, Kina”, ingenting annat. På kartor måste ön ha samma färg som Kina, Hongkong och Macao. Det får inte bara stå ”Taiwan”.

Såväl svenska Skatteverket som SAS har fått krypa till korset.

Kinas biopublik slukar patriotiska våldsfilmer

Unknown

Min senaste krönika i HD/Sydsvenskan:

När jag är i Kina har jag ofta en tv på i bakgrunden, en passiv lyssning som ändå underhåller min kinesiska. Kosten är ofta väldigt patriotisk med gamla filmer om kriget mot de japanska angriparna för cirka åttio år sedan, eller inbördeskriget som ledde till att kommunistpartiet fick makten 1949.

Det har inte kommit så många nya patriotiska filmer. Men nu händer det saker, med dunder och brak. I vår är actionrullen Operation Röda havet (Honghai xingdong)på väg mot nya rekord. Där sparar regissören Dante Lam varken på nationalistiska tongångar eller våldsamma specialeffekter.

En våg av spänningsfilmer som underblåser chauvinistiska stämningar sköljer över landet. Och på sätt och vis är det Hollywoods fel. Kinesiska regeringen tillåter högst 34 utländska filmer per år på biograferna. För att få genomslag på världens största biomarknad väljer Hollywood att skicka actionrullar med våld och specialeffekter, Efter ett årtionde med det utbudet är den kinesiska publiken inskolad och landets filmare har blivit mästare på datoranimerade effekter.

Osannolika hjältedåd och skarpa stridsscener fanns redan i de gamla kinesiska krigsfilmerna. Men nu gillar biobesökarna i Kina den amerikanska berättarstilen. Därför uppmuntrar kommunistpartiets propagandamakare patriotiska filmer i denna genre.

När Operation Röda havet nyligenhade premiär drog den in motsvarande 933 miljoner kronor första veckan på hemmaplan. Samtidigt nådde amerikanska Black Pantherbara 730 miljoner kronor över hela världen under premiärveckan.

Handlingen i Operation Röda havet är inspirerad av evakueringen av 600 kinesiska medborgare när inbördeskriget i Jemen bröt ut 2015. Filmen börjar med att en specialstyrka med kinesiska marinsoldater befriar ett kidnappat kinesiskt handelsfartyg. Därefter förflyttas vi till ett land kallat Yewaire där revolutionärt kaos råder och rebellerna tar en kinesiska som gisslan. Efter flera prövningar befriar specialstyrkan kvinnan – och avvärjer i förbifarten ett globalt kärnvapenhot från en terrorgrupp.

Handlingen är praktiskt taget en kopia av Kinas mest storsäljande film någonsin Vargkrigaren 2 (Zhan Lang 2), som drog in hela 7.5 miljarder kronor i fjol. Den slående likheten verkar varken bekymra publiken eller filmbolaget.

I Vargkrigaren 2 finns ett centralt replikskifte där den vite huvudskurken förklarar för den kinesiska hjälten Leng Feng att ”folk som du kommer alltid att vara underlägsna, du får bara vänja dig”. Leng Feng väser tillbaka: ”Det där är för fan historia”, och hugger ner den vite mannen.

En annan nyckelreplik lyder: ”Den som förolämpar kinesiska medborgare kommer att straffas hur långt bort målet än är.”

Den här filmoffensiven, stöttad av partiet, är så stark att kineser har fått lida när de har ifrågasatt innehållet på sociala medier. Den etablerade kritikern Yin Shanshan skrev att det är för mycket våld och att andra filmer uttrycker patriotiska känslor på ett bättre sätt. Sedan dess har hon haft svårt att bli publicerad, enligt China Film Insider.

Kinas president Xi Jinping och kommunistpartiet underblåser nationalismen som en enande faktor. Det finns också ett uppdämt revanschbehov. Att komma tillbaka efter gamla utländska förödmjukelser ligger som en underton i filmberättelserna. Och de flesta kineser är med på noterna.

Ny kinesisk vardag med ökad partikontroll

DSC00436

Polisens system med övervakningskameror kan känna igen enskilda ansikten i en folkmassa som denna. Foto: Göran Leijonhufvud

AV GÖRAN LEIJONHUFVUD

En ny och ännu mer kontrollerad vardag tar form i Kina för de enskilda medborgarna och för företagen. Några veckor efter nationella folkkongressen, ett halvår efter höstens partikongress, ökar kommunistpartiet sin närvaro överallt. Nu ser vi alltfler konkreta exempel.

Partiets utsända lägger sig i företagens strategiska beslut allt oftare och alltmer öppet, även hos de utländska. Samtidigt börjar ledarna bygga ett heltäckande system där medborgarna får poäng för goda gärningar och avdrag för dåliga. Poängen är tänkt att påverka deras framtid.

Ända sedan kinesisk-utländska samföretag tog sina första stapplande steg på 1980-talet har det funnits partikommittéer inom bolagen. De har ofta agerat mera som fackklubbar med en del sociala aktiviteter för de kinesiska anställda.

Nu är det nya tag. Kommunistpartiet går fram på bred front och propsar på ökat inflytande i företagen. Det gäller i första hand samföretagen mellan utländska och kinesiska partner, men även enstaka helägda utländska bolag har fått påhälsning. De kinesiska företagen möter också partiets ökade krav på insyn, både de statliga och privata.

Visst har partiets representanter tidigare kunnat komma med informella ”råd” till en utländsk vd. Men i dag möter många företagsledare krav på att de ska förbinda sig att först gå till partiet när de har nya planer eller ska fatta strategiska beslut. Det ska till och med skrivas in i bolagsordningarna.

Stor europeisk oro

När det kom in fler liknande rapporter reagerade Europeiska handelskammaren i Kina ”med stor oro”. Kammaren förklarade: ”Det är ett betydelsefullt avsteg från det juridiska ramverk för samföretag som förhandlats fram och som fungerat framgångsrikt för dem under årtionden.”

Ett annat exempel på partiets nya offensiv är att amerikanska motortillverkaren Cummins nyligen fick blankt nej till sitt val av chef för ett samföretag i Kina, rapporterar New York Times. Cummins samarbetar med lastbilsfabriken Dongfeng i Wuhan. Partiet verkar ha varit särskilt aktivt med att etablera sig kraftfullt i Dongfengs olika samföretag, som bland andra omfattar Honda, Peugeot Citroën och AB Volvo. Detta enligt en artikel redan för ett drygt år sedan från nyhetsbyrån Nya Kina.

En orsak till att partiet också skärper övervakningen av de inhemska storföretagen är att ledningen vill få ett grepp om hur dessa investerar utomlands. Vissa har skenat iväg med lånade pengar och hejdas nu i sin framfart. Partiet och regeringen går igenom storföretagen, både de privata och de statliga, och uppmanar många att dra ner på sina utländska innehav. Att styra upp den skenande kreditmarknaden och kapitalflykten är högsta prioritet i år.

Därför ställdes Wu Xiaohui, ägare till Anbang, ett av landets största försäkringsbolag, inför rätta nyligen. Han är åtalad för att han skaffat bolaget ett rörelsekapital på över 10 miljarder USA-dollar på olagliga vägar. Han hade också personligen förskingrat 1,6 miljarder USA-dollar.

Köpte Waldorf Astoria

Hans mest uppmärksammade investering är köpet av Hotel Waldorf Astoria i New York. Regeringen har tagit över försäkringsbolaget för att trygga försäkringstagarna.

Att Wu Xiaohui och andra högtflygande affärsmän nu grips och ställs inför rätta – trots ofta goda kontakter i ledarskiktet – visar hur allvarligt partitoppen ser på att det läcker kapital åt olika håll. Och ingen av dessa bolagschefer gick säker trots att de var baserade utanför Kina.

Ett exempel på det är Xiao Jianhua, ägare av finansgruppen Tomorrow. Han var baserad i Hongkong, men försvann i januari i fjol under mystiska omständigheter. Han väntas snart ställas inför rätta.

Magnaterna kallas ”stora krokodiler”. De motsvarar oligarkerna i Ryssland och har skapat sina stora förmögenheter och företag i en gråzon under övergången till marknadsekonomi.

Även vardagslivet övervakas

Det är inte bara företagen och magnaterna som blir alltmer kontrollerade. Även de enskilda medborgarna ska bli mer övervakade i många av vardagslivets aspekter. Ledningen säger att det gäller att öka stabiliteten i samhället i stort, särskilt inom ekonomin där många människor kunnat ta lån alltför lättvindigt.

Partiet har satt upp målet att till 2020 ska ett ”socialt kreditsystem” rullas ut. För att kontrollera att människor sköter sin privatekonomi ska myndigheterna bland annat samla in all information från betaltjänster på internet. De som sköter sig får belöningar i form av nedsatta energipriser för bostaden eller förmånliga banklån. De som slarvar med sin ekonomi kan förstås få svårt att få låna, men även till exempel nekas att köpa tåg- eller flygbiljetter. Deras chans till utbildning och tillgång till olika samhällstjänster kan också påverkas.

”De som vi kan lita på kan röra sig fritt under himlen, men det blir svårt för de misskrediterade att ta ett enda steg”, förklarade regeringen när planerna presenterades.

Poängsystem prövas

Regeringen prövar nu ett poängsystem i ett trettiotal städer över hela landet, bland annat i Rongcheng i provinsen Shandong. Där straffas du med fem poäng minus för en trafikförseelse. Men om du har en välskött rörelse eller gör ett hjältemodigt ingripande kan du få 30 pluspoäng.

Andra sätt att tjäna social kredit är att skänka till välgörenhet eller att jobba som frivillig i något av stadens projekt. En av de positiva effekterna i Rongcheng är att bilister numera stannar och släpper förbi fotgängare vid övergångsställen – något man ytterst sällan ser hända i andra städer.

En del rapporter har överdrivit hur stor förändring det sociala kreditsystemet egentligen innebär. Under folkrepublikens tid sedan 1949 har partiet alltid haft metoder för att övervaka individerna i vardagen, även om de har varierat från hårda till mjuka beroende på det politiska klimatet högst upp. Nu går Kina in i en strängare period igen.

En del kommentatorer pekar på den långa traditionen av social kontroll som började under Songdynastin på 1000-talet. Systemet innebar att grupper på mellan fem och tjugofem hushåll var ansvariga inför varandra och myndigheterna.

Mera högteknologiskt

I dag har makthavarna andra mera högteknologiska sätt att kontrollera medborgarna. Det kan vara att samla massvis med information om vad de köper på e-handelssajterna och hur de uppträder på sociala medier.

Det kan också vara avancerade övervakningskameror som kan känna igen enskilda ansikten. I början av april rapporterade polisen i staden Nanchang i sydvästra Kina att de gripit en efterspanad ekonomisk brottsling vid namn Ao. Polisens övervakningskameror hade känt igen honom i en folkmassa på 50 000 personer under en popkonsert med sångaren Jacky Cheung från Hongkong.

Den gripne trodde han skulle vara säker i en så stor folksamling, sade polisen. Men icke.

 

Texten publicerad i KinaNytt 2018-04-29