Nya sidenvägarna del 2: Kina söker ny ordning där Peking sätter normerna

Vårt bidrag till KinaNytt (Sweden-China Trade Council) 24 januari:

Kina utmanar med sina ”nya sidenvägar” som lägger ett nät av infrastruktur och tentakler över omvärlden. Det finns ett element av revanschbegär i de expansiva planerna. Kinas ledare talar om att komma tillbaka efter gamla förödmjukelser från utländska makter.

Sidenvägar illustrTanken om Kina som världens medelpunkt, Mittens rike, har fått ny näring, kommenterar Kinakännare. Den nya offensiva politiken från Peking ackompanjeras av tvärsäkra påståenden om att Kinas enhetliga politiska system är överlägset de splittrade västerländska demokratierna.

”Förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas planer”, säger en erfaren analytiker som också ser Nya sidenvägarna som en plan för att vänja Asien och Europa till ”en världsordning där Kina är den högsta normativa makten”.

AV AGNETA ENGQVIST OCH GÖRAN LEIJONHUFVUD, agneta.engqvist@gmail.com, goran.leijonhufvud@gmail.com

I gårdagens artikel i KinaNytt utgick vi från det kinesiska önskemålet om att bygga en jättehamn i Lysekil. Vi beskrev också hur Kina håller på att skaffa sig hamnar över hela världen, anläggningar som är ägda av statliga kinesiska bolag och/eller som dessa bolag driver.

Alla dessa hamnar är en viktig del av Nya sidenvägarna som president Xi Jinping lanserade 2013. Det var då och är fortfarande hans största utrikespolitiska initiativ. Hans vision innebär att Kina långsiktigt slagit in på en helt ny kurs i förhållandet till omvärlden. Ledningen har gått från att ligga lågt och känna sig försiktigt för i utrikespolitiken till en offensiv och mycket tydligare agenda.

Den tidigare linjen var inspirerad av generalen Sun Zi som levde på 500-talet före vår tideräkning. Han skrev en klassisk bok om krigskonstens teori och praktik. Boken ger också råd om diplomati och förvaltning. En av hans principer var att bida sin tid och inte avslöja sina avsikter för sina motståndare alltför tidigt.

Denna försiktighet tog reformarkitekten Deng Xiaoping fasta på i utrikespolitiken när han i slutet av 1970-talet började riva Kinas barriärer mot omvärlden. Hellre gå stegvis fram och inte väcka uppmärksamhet förrän omgivningen ställs inför fullbordat faktum. I dag bedömer Xi Jinping att Kina har blivit så starkt att det är dags att överge det mesta av försiktigheten.

”Pånyttfödelse”

I sitt långa linjetal på kommunistpartiets kongress i höstas talade Xi Jinping upprepade gånger och med stor med förtjusning om ”det kinesiska folkets pånyttfödelse” efter landets perioder av förödmjukelser inför utländska makters angrepp. Parollen är ett tillägg till hans tidigare slagord om ”den kinesiska drömmen” som mest handlar en ”rimligt bekväm levnadsstandard” inom en relativt snar framtid.

Med sitt konkreta projekt med Nya sidenvägarna vill Xi Jinping sträcka ut Kinas tentakler till i stort sett hela världen. Det ambitiösa programmet har hunnit byta namn ett par gånger sedan lanseringen 2013. I dag heter det officiellt ”The Belt and Road Initiative” (BRI), där Belt står för flera bälten av kommunikationsleder som vägar, järnvägar, broar, fibernät och annan infrastruktur och ekonomisk aktivitet på land. De ska löpa ut från Kina till Asien och Europa.

Något motsägelsefullt står Road för sjöfartsleder som går till närområdet men även till Mellanöstern, Afrika och Nord- och Sydamerika. Till vardags väljer vi här att kalla hela programmet Nya sidenvägarna eller BRI.

Peking startade 2015 en särskild investeringsbank, Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som kopplas till BRI och fick ett kapital på 50 miljarder USA-dollar från medlemsländerna, motsvarande nästan hälften av den svenska statsbudgeten. Ytterligare en källa för finansiering är den nybildade Silk Road Fund med ett kapital på 40 miljarder USA-dollar. Den är avsedd för kommersiella investeringar.

Tidig offensiv i Afrika

När Xi Jinping gick ut med de storstilade planerna för Nya sidenvägarna hade Kina sedan flera år engagerat sig i stora projekt för infrastruktur i Afrika. Dessa satsningar fick ökad fart och kraft från 2013. Kina finns nu på olika sätt i vartenda afrikanskt land och passerade USA år 2011 som den största investeraren på kontinenten. Kinesiska byggnadsprojekt blir också alltmer synliga i Sydamerika.

De kinesiska affärsavtalen med afrikanska regeringar är ofta hemliga. Medborgarna har svårt att få reda på villkoren och vet inte vilka som egentligen tjänar på affärerna. Fast i några av länderna kan människor dra sina egna slutsater när de ser skrytbyggen som masserar deras diktatoriska ledares egon.

BRI betraktas av många som ett mäktigt program för infrastrukturprojekt som ytterst skastärka den kinesiska handeln och ekonomin, men många ser det alltså även som ett politiskt projekt med långtgående strategiska syften. Det skriver till exempel den erfarne Kinaforskaren Mikael Weissmann och analytikern Elin Rappe i en rapport från Utrikespolitiska Institutet (UIpaper No. 1, 2017). De har också intervjuat svenska Kinaforskare som framhåller att initiativet inte bara är mycket omfattande och fokuserat, utan även något som Xi Jinping personligen är mycket engagerad i.

Omfattningen av BRI är enorm. Kina spenderar ungefär 150 miljarder USA-dollar årligen i de 68 länder som nu omfattas av initiativet, enligt en beräkning av tidskriften Economist.

Det finns ingen officiell lista på delprojekten eller sammanställning av beloppen för BRI. Konsultfirman BMI Research har samlat uppgifter från Asien, Afrika och Mellanöstern på investeringar i infrastruktur som inkluderar kinesiska pengar eller medverkan. Flera av dem är fortfarande på planeringsstadiet. Konsultföretagets databas är i dag uppe i ett belopp för sådana BRI-projekt på 1,8 biljoner USA-dollar, det vill säga 1 800 miljarder.

Flera sekundära motiv

Förutom att bygga infrastruktur för ekonomisk integration går det att se flera sekundära motiv för satsningen enligt olika källor:

  • att använda landets stora valutareserv,
  • att skapa nya marknader för kinesiska företag inom till exempel höghastighetsjärnvägar och tåg,
  • att exportera en del av Kinas överkapacitet på byggmaterial,
  • att sysselsätta kinesisk arbetskraft utomlands,
  • att hålla uppe den kinesiska tillväxten.

Bland strategiska politiska syften finns en önskan att stabilisera de centralasiatiska grannländerna, till exempel Kazakstan, Pakistan och Afghanistan, runt oroliga regioner inom Kina som Xinjiang och Tibet. Ett annat kan vara att stärka Kinas hand i konflikten kring de omtvistade områdena i Sydkinesiska sjön.

”En ny storslagen strategi som sätter Kina i världens centrum och utmanar status quo.” Så sammanfattas BRI av en forskare som specialiserat sig på initiativet. William A. Callahan är professor vid London School of Economics and Political Science. Han drar en parallell mellan BRI och EU. Båda har nämligen perspektivet att ekonomiskt samarbete förväntas leda till närmare politiska band.

Men Kinas egen utveckling inklusive västvärldens handel och affärer med landet motbevisar hittills sådana tankar. Visst har Kina anpassats in i den nyliberala ekonomiska världsordningen, men detta har inte haft någon effekt på det kinesiska politiska systemet, påpekar Callahan.

Omvänt verkar Xi Jinping i alla fall tro att Kina med ekonomiska kontakter kan påverka de politiska. I ett tal där han vände sig till sina grannländer sade han att ”ekonomiskt samarbete kan leda till en samsyn och till gemensamma normer för hur vi uppträder i hela regionen”.

Tributstater på nytt

Bakom det där ligger egentligen en gammal konfuciansk tanke om att Kina med sitt lysande exempel ska vinna över grannländerna så att de ser Peking som världens centrum och inordnar sig som tributstater som tidigare i historien. Det gör att Kina ibland uppträder paternalistiskt eller förmyndaraktigt gentemot Asean, som är de sydöstasiatiska ländernas samarbetsorgan.

Kinesiska biståndspaket i regionen ackompanjeras av förväntningar om lojalitet. Samtidigt anlägger Kina militärbaser på nybyggda öar långt söderut i Sydkinesiska sjön. Det blir en kombination av ”piska och morot” för att få regionen att acceptera Kina som garanten för säkerhet och stabilitet – i stället för USA med sina baser och marina enheter som i dag – ett Asien för asiaterna.

I förlängningen har Xi Jinping och andra kinesiska talesmän öppet börjat prata om Kinas moraliska mission i världen. William A. Callahan skriver att den kinesiska ledningen hoppas att BRI med nya konkreta förbindelser ska ”anpassa Asien och Europa till en världsordning där Kina är den högsta normativa makten”.

Några politiker i andra länder är i dag lockade av den kinesiska modellen som kombinerar en hög tillväxt i en delvis öppen ekonomi med ett slutet auktoritärt politiskt system.

”Framgången med BRI kommer att visa att Kina inte längre ’underordnar sig’ globaliseringen, utan är proaktivt med att skapa nya standarder för globalisering”, skrev Wang Yiwei, en akademiker i Shanghai som fått förtroendet att lägga ut texten om Xi Jinpings visioner.

Oblyga hyllningar

Kinesiska ledare och media gick i samband med kommunistpartiets kongress i oktober ut med oblyga hyllningar till Xi Jinping. Utrikesminister Wang Yi kallade president Xi en ”diplomatisk pionjär vars ideologi överträffar 300 år av västerländsk teori om internationella relationer”. Samtidigt hävdade den officiella nyhetsbyrån Nya Kina i en ledarartikel att det kinesiska systemet garanterar politisk stabilitet medan ”kriser och kaos dränker den västerländska liberala demokratin”.

Spekulationerna i omvärlden har gått åt alla håll. Skulle Kina, trots sin hårda interna diktatur, kunna bli en god kraft i världen om Peking tar över huvudrollen från Washington – nu när Donald Trump agerar för ett slutet och självcentrerat USA? När Peking möter oro och kritik utifrån för sina långtgående BRI-planer har talesmän svarat med ett citat från Konfucius: ”Den som vill nå framgång måste bereda vägen för andra att också nå framgång”. I mer moderna ordalag talar kinesiska ledare om ”win-win” när det gäller Nya sidenvägarna.

Johan Lagerkvist, professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet, tycker att vaksamhet är på sin plats. Han har varnat för att ”omvärldens hunger efter kinesiska pengar kan komma i konflikt när man har att göra med ett starkt land som Kina som inte respekterar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati”.

På sistone har kinesiska regeringen och kinesiska bolag stött på motstånd i några länder när de verkar ha gått alltför hastigt fram. Pakistan, en gammal allierad, bromsade ett dammbygge när Kina enligt uppgift propsade på ägande. Nepal ställde in ett kinesiskt dammbygge sedan det bröt mot principen om öppen upphandling. I Tanzania har regeringen begärt omförhandling med Kina på grund av oklara villkor kring ett stort hamnbygge.

Fattiga länder i skuldfällor

Kina har också fått kritik för sin modell att ge frikostiga lån för infrastrukturbyggen i fattiga länder som lätt hamnar i skuldfällor och då tvingas lämna över ägandet till de kinesiska bolagen. Ett exempel är det kinesiska övertagandet av hamnen i Hambantota i Sri Lanka som vi nämnde i den första artikeln.

Hambantota är ett felkalkylerat bygge som inte blev lönsamt och från starten på Nya sidenvägarna finns andra exempel, ibland även projekt som lagts ner.

Vad gäller Kina och Europa så ser Peking inte EU som en trovärdig aktör i globala säkerhetsfrågor. Kinas ledare betraktar de enskilda länderna enbart som ”brickor i Kinas geopolitiska och geomoraliska kamp med USA”, skriver Callahan. En av hans slutsatser är att ”förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas BRI”.

Avsiktligt eller inte, Kina har i alla fall drivit in en kil i Europa genom att investera i Serbien och Östeuropa. I Serbien ger Kina krediter och bygger vägar, broar och järnvägar. Därför kommer oroliga signaler från Bryssel med tanke på Serbiens planerade EU-inträde. Och mitt under dragkampen i Östeuropa mellan EU och Ryssland gör Kina alltså en framryckning på Balkan.

Serbiska talesmän säger att Kinas lån är förmånliga och att även lokala företag gynnas. Men de flesta byggarbetarna är kineser, en vanlig modell. Avtalen är slutna på hög bilateral mellanstatlig nivå. Det gör det svårt för andra länders företag att komma in på marknaden.

Utmaningen för Europa

William A. Callahan sammanfattar att det grandiosa upplägget med BRI inte bara handlar om hårdvara eller mjukvara utan också om ett moraliskt projekt för att sprida en kinesisk civilisation inspirerad av guldåldern under Tangdynastin (618-907).

Han anser att européerna bäst kan stå emot de kinesiska locktonerna genom att betona sitt engagemang för ”multilateralism, transparens, ansvar och rättssamhälle i en öppen och regelstyrd världsordning”.

Callahan tycker att Europa måste agera enigt: ”Diplomater och forskare har efterlyst en sammanhängande Kinapolitik i 15 år, men den lyser ännu med sin frånvaro.”

Nästa avsnitt: Sverige och BRI – vänta och se

Kina i Lysekil: plan på jättehamn del av global offensiv

Vår text från KinaNytt (Sweden-China Trade Council) 22 januari:

Plötsligt dyker det upp två kinesiska bolag som tillsammans vill bygga en jättehamn i Lysekil. Inte många i kommunen är invigda och det är bråttom. Bolagen vill ha besked inom tio dygn: ja eller nej. Lite senare, i december 2017, kommer nyheten att kinesiska Geely, som redan äger Volvo Cars, köper in sig i lastbilstillverkaren AB Volvo.

Brofjorden_panorama

Lysekil, en kommun med cirka 14 000 invånare, skulle få härbärgera en av Nordeuropas största hamnar om två kinesiska bolag får som de vill. Bilden visar Brofjorden och Preemraffs raffinaderi där den nya hamnen är tänkt att ligga. Foto: W.Carter Wikimedia Commons.

Kineserna har en långsiktig helhetssyn när de nu går ut i världen på bred offensiv, säger Kinakännare. Vi i Sverige, Norden, Europa och hela världen står inför en helt ny utmaning. Kinas globala strategi är på ytan i första hand ekonomisk. Med uppköp och egen infrastruktur utomlands vill Peking säkra energi och råvaror. Men Xi Jinping och Kinas kommunistparti utmanar oss också politiskt, militärt, kulturellt och moraliskt, enligt flera uttolkare.

I två artiklar i dag och i morgon tar KinaNytts medarbetare ett helhetsgrepp om de så kallade Nya sidenvägarna som Kinas expansiva strategi ofta kallas. Och de börjar i Lysekil.

AV AGNETA ENGQVIST OCH GÖRAN LEIJONHUFVUD, agneta.engqvist@gmail.com, goran.leijonhufvud@gmail.com

De kinesiska bolagen vill bygga en toppmodern containerhamn i Brofjorden i Bohuslän, ”en central hub” som ska kunna hantera megatonnage på 400 längdmeter.

När vi säger att megaprojektet för Lysekil dök upp plötsligt är det en sanning med modifikation. Kineserna har haft en lokal tillskyndare som arbetat under allmänhetens radar

Bakom förslaget står Sunbase International Holdings, ett Hongkongföretag som drivs av Gunter Gao Jingde. Han är känd för att stå den kinesiska militären nära. Dessutom har han höga poster inom den så kallade centrala enhetsfronten i Peking, en avdelning av kommunistpartiet som bland annat har till uppgift att engagera ”patriotiska” utlandskineser och Hongkongbor i Kinas offensiv.

Eftersom Gao Jingde har sådana kontakter med Peking säger kritikerna att det är fel att säga att det bara är ett privatföretag som vill investera i Lysekil. Dessutom ingår den kinesiska statligt kontrollerade infrastrukturjätten China Communications Construction Company (CCCC) i projektet, störst i världen på just hamnbyggnad.

En liten ledningsgrupp i kommunen mörkade projektet i det längsta för att undvika en negativ opinion, enligt kritikerna. Men till slut läckte planerna ut tack vare ett par visselblåsare.

En fråga på riksplanet

En som slog larm var Magnus Sederholm. Som före detta marindykare och ägare till en fastighet i närheten av Brofjorden reagerade han när den känsliga miljön verkar vara hotad. Men han lägger också säkerhetspolitiska aspekter på frågan. Han ville egentligen inte personligen ha så mycket uppmärksamhet utan hoppades lyfta frågan till riksplanet och dess beslutsfattare. Och det är delvis hans debattartiklar och intensiva informationskampanj som gjort att larmet nu nått den nationella nivån.

Han skräder inte orden i en intervju med KinaNytt: ”Lysekil riskerar att få en diktatur i knät. Kineserna har en dold agenda. Det här är ett skräckprojekt och människor i Lysekil måste förstå vad som står på spel.”

”Hamnen skulle få två funktioner, dels transportera råvaror från Sverige men också kunna spela en militär roll. Frågan måste upp på riksplanet, av både miljöskäl och militära skäl”, säger Magnus Sederholm till KinaNytt.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet varnar han för att det kommunala självstyret i detta fall kan äventyra svensk säkerhet och försvarsförmåga. Han undertecknar sig som tidigare gästprofessor i Peking (i ett flerårigt medicinskt projekt) och som värnpliktig officer i marinen. Inlägget är skrivet tillsammans med Tomas Falk, tidigare örlogskapten i marinen.

De båda betonar den säkerhetspolitiska aspekten men nämner också att känsliga och unika naturvärden står på spel. De påminner även om hur Sverige rustat ned marinförsvaret längs västkusten och skriver att med en så strategiskt placerad helägd storhamn i Lysekil skulle kineserna kunna stänga av Skagerrak (och därmed också kontrollera trafiken till och från Östersjön).

Artikelförfattarna påpekar att den kinesiska marinen i somras redan hade hårt bestyckade stridsfartyg i Östersjön, där de övade ubåtsjakt tillsammans med Ryssland.

Kommunalrådet hoppas på jobb

Men kommunalrådet Jan-Olof Johansson (S) ser inga säkerhetsrisker för Sverige. Han säger sig vara mer orolig för de kinesiska investeringarna i Volvo och Saab. Till SVT sade han att kommunledningen inte tänker ta några risker och att den i nuläget bara vill veta mer. Han tror att hamnen och andra investeringar i infrastruktur som ingår i projektet ska ge arbetstillfällen. Sunbase har också sockrat sitt bud med att planera skola, sjukhus och äldrevård. Även ett lyxhotell och en kaj för kryssningsfartyg ingår i planen.

Kommunens ledning avvaktar nu en ”förstudie” som ska vara klar i månadsskiftet januari-februari. Problemet med den studien, säger kritikerna, är bara det att den lutar sig tungt mot de svenska lobbyisterna bakom projektet. Inga oberoende instanser verkar bli tillfrågade. Magnus Sederholm anklagar de lokala politikerna för att ”aningslöst låta sig bländas av diktaturens fyrverkerier”. Andra kommentatorer ifrågasätter starkt att Sverige behöver ytterligare hamnkapacitet.

Sederholm har kallats för ”alarmistisk” i vissa kommentarer. Samtidigt framhåller Lars Nicander, utredningschef på Försvarshögskolan, att det för närvarande inte finns stöd i svensk lagstiftning för att av säkerhetspolitiska skäl stoppa en affär som den som Sunbase och CCCC föreslår i Lysekil. Dessutom har Sverige gått emot EU-kommissionens förslag om en samordnad och tuffare granskning av investeringar från Kina och andra länder. ”Vi tycker det är en protektionistisk åtgärd”, sade handelsminister Ann Linde (S).

Men ett resultat av debattartikeln i Svenska Dagbladet och flera inslag i riksmedia är att försvarsminister Peter Hultqvist (S) och andra partiers talesmän nu tagit upp frågan om det kommunala självstyret och hur det kan påverka beslutet om en hamn i Lysekil. Försvarsministeriet undersöker nu om det går att ändra lagen.

Noggrann plan för Volvoköp

Magnus Sederholm säger till KinaNytt: ”Den övergripande frågan är fortfarande om vi ska släppa in en främmande stormakt på svensk mark och låta den ta kontroll över strategiska landområden, infrastruktur och naturresurser. I detta fall dessutom en militärdiktatur med ett avskyvärt sätt att hantera mänskliga rättigheter.”

Vad gäller Geelys inträde i den svenska lastbilsindustrin är det troligt att Peking ser detta som en del av projektet med Nya sidenvägarna. Så har de ansvariga gjort i liknande fall och lastbilar hänger ihop med infrastrukturbyggen.

AB Volvos tidigare vd Sören Gyll har lång erfarenhet av förhandlingar med Kina. Han har fortsatt kontakt på hög nivå i landet, berättade han för Dagens Industri nyligen. Han betonar kinesernas långsiktighet och tror att köpet av en stor aktiepost i AB Volvo var noga planerat. Redan för 15 år sedan noterade han ett konkret intresse på hög nivå för att ta över kända svenska verkstadsbolag.

I intervjun säger Sören Gyll: ”De ville gå på de största och bästa företagen. Som jag uppfattade det så fanns en tanke och känsla om att bli bäst och det gör att de söker välkända företag internationellt.”

Global hamnoffensiv

Om vi höjer blicken från Lysekil så är det påfallande hur snabbt Kina skaffat sig kontroll över hamnar runt hela världen. I september 2017 hade Kina enligt officiella uppgifter investeringar eller ägande i ett 40-tal hamnar i 34 länder och ytterligare 8 var på gång – och takten ökar. Sammanlagt närmar sig investeringarna i hamnar utomlands 50 miljarder USA-dollar, enligt Economist Intelligence Unit. Det är nästan lika mycket som halva den svenska statsbudgeten.

Kinas största rederi, statsägda Cosco, har riktat in sig på att ta över hamnar vid knutpunkter längs de stora handelslederna. Några exempel är Euromax i Nederländerna, Pireus i Grekland, och Said i Egypten. Det var ett Grekland i finanskris som tvingades överlämna hamnen i Pireus för 400 miljoner USA-dollar till Cosco.

Ett annat växande statligt rederi, China Merchants Group, ägde eller drev hamnar i 22 utvecklingsländer vid slutet av 2016. Rederiet har till och med lyckats göra ett par inbrytningar i USA. Containertrafiken på kinesiska kölar överglänser i dag alla andra länder.

Kina har också skaffat sig kontroll över hamnar i Pakistan, Sri Lanka, Myanmar och Australien på platser som anknyter till ekonomiska korridorer längs olika utlöpare till Nya sidenvägarna eller det officiella namnet Belt and Road Initiative (BRI).

Närmare oss siktar Kina in sig på att bygga eller kontrollera hamnar i norska Kirkenes, litauiska Klaipeda, ryska Arkhangelsk – och även en djuphamn på norra Island med sikte på de nya farleder som skapas på norra halvklotet när isarna smälter i Arktis.

Trygga farleder för handel

Huvudsyftet är att trygga farlederna för Kinas export och import. Landet är ju världens största exportör och näst största importör. De nya hamnarna underlättar också för den kinesiska marinen att operera långt från hemmakusten. Samtidigt bidrar kinesiska örlogsfartyg liksom andra länders marinstyrkor till att hålla de internationella farlederna öppna och bekämpa pirater. På senare år ser vi en kraftig upprustning av den kinesiska marinen som även omfattar två hangarfartyg och ubåtar bestyckade med kärnvapen.

Kina har upprättat sin första militärbas utomlands genom ett avtal i fjol med östafrikanska Djibouti. En av anledningarna är att Kina deltar i FN-aktionen mot piraterna i farvattnen utanför Östafrika.

De hamnar där Kina antingen bygger och äger eller svarar för driften kan också vara ett stöd för värdlandets utveckling. Men de kan samtidigt skapa politiska spänningar. Medlemmar av den indiska regeringen uttrycker oro för att Kina skapat en ring runt Indien med hamnar i Pakistan, Myanmar och Sri Lanka. Samtidigt uppfattade Bangladesh den indiska känsligheten och bröt ett kontrakt med Kina för en djuphamn 2016 för att balansera relationerna med Indien och USA.

Det kinesiska övertagandet i december av hamnen Hambantota i Sri Lanka har mött mycket lokal kritik. När Sri Lanka började få problem med avbetalningarna på krediterna för bygget, tog Kina helt sonika över alltihop. Kina bygger också en ny stor containerhamn i huvudstaden Colombo.

Även om Kinas snabbt växande flotta fortfarande fokuserar på farvattnen kring Kina, särskilt den omtvistade Sydkinesiska sjön, har den utsträckt sin räckvidd långt bort och vågat ta sig in i Medelhavet, Östersjön och andra fjärran hav.

Kina utmanar USA:s herravälde över haven. Även inom fiskerinäringen expanderar Kina kraftigt med en fiskeflotta på 200 000 fartyg, enligt en kartläggning i Financial Times. En tidigare amerikansk amiral och auktoritet på globala marinfrågor, Michael McDevitt, sammanfattar bilden av Kina på världshaven:

”När det gäller Kina, så omfattar marin makt mycket mer än flottstyrkor. Ekvationen inkluderar ett stort och effektivt kustförsvar, en handelsflotta i världsklass, en globalt erkänd kapacitet i varvsindustrin och en möjlighet att skörda och utvinna ekonomiskt viktiga havsresurser, inte minst fiske.”

Trump till Kina – statsbesök med extra allt

Min analys för KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

China US

I morgon onsdag landar Donald Trump i Peking. Hans kinesiska värdar kommer att göra allt för att hålla den oberäknelige USA-presidenten på gott humör. De hoppas därmed att han inte ska bråka för mycket om handelsbalansen eller Nordkorea. Det blir inte bara ett statsbesök, det blir ett ”statsbesök med extra allt”, lovar Kinas ambassadör i Washington inför mötet mellan världens två största ekonomier.

Under sin valkampanj använde Trump kinesisk handelspolitik som en syndabock för alla möjliga problem i USA. Nu talar han inte så mycket om det. Han har snarare hamnat i ett läge där han i stället berömmer Xi Jinpings enväldiga metoder.

Redan tidigare har han visat beundran för självhärskare som Vladimir Putin och det saudiska kungahuset, fast inte för Nordkoreas diktator Kim Jong Un. Efter sitt första möte med den kinesiske presidenten kallade Trump honom ”en bra kille” (a great guy). Nu senast gratulerade han via Twitter sin kinesiske motpart till dennes ”enastående upphöjelse” vid kommunistpartiets kongress nyligen.

Det var vid denna kongress som vi fick nya bekräftelser på att ingen kinesisk ledare efter Mao Zedong samlat på sig så mycket makt som Xi Jinping – och dessutom på ett sätt som antyder att han vill ha ett långsiktigt inflytande på hemmaplan. Samtidigt sade han helt ogenerat att han vill sprida den kinesiska modellen över hela världen, alltså i vår tolkning en förebild som kombinerar tillväxt med diktatur.

America First, China First

Detta sker parallellt med att Trump med sin paroll ”America First” slår in på en isolationistisk kurs och helt släpper ambitionen att plädera för mänskliga rättigheter i utbytet med Kina – och många andra länder.

Xi Jinping kan ju absolut sägas driva en linje med ”China First” – men då bland annat med hjälp av systemet för frihandel, medan Trump drar sig tillbaka från det och från internationella samarbeten.

Donald Trump har på sätt och vis och lämnat walk over när det gäller amerikanskt inflytande i Östasien och Sydöstasien, något som i alla fall inte underlättar försöken att kontrollera Nordkoreas äventyrlige ledare Kim Jong Un. En av den nyinstallerade USA-presidentens allra första åtgärder var att lämna Trans-Pacific Partnership (TPP), ett handelsavtal för tolv länder kring Stilla havet. Nu är det i stället tal om att Kina ska kunna bli medlem där.

Dessutom har den amerikanske presidenten skänkt ledarrollen i det globala miljöarbetet till Xi Jinping genom att dra USA ut ur klimatavtalet. Och med lanseringen av nya kinesiska så kallade sidenvägar förstärker Xi Jinping det kinesiska inflytandet i Asien och Centralasien, medan USA ligger lågt.

Strategi i sista stund

I sista stund före Trumps långa Asienbesök har dock Trumps medarbetare satt ihop en ny amerikansk strategi för ”ett fritt och öppet Indo-Pacific” där USA ska närma sig Indien och engagera demokratiska länder som Japan, Australien, Indonesien och Sydkorea som motvikter till Kina. Återstår att se hur det går. Indien, till exempel, har egentligen en motvilja mot att användas som en spets mot Kina. Och Kina har lätt att känna sig inringat.

Donald Trumps missnöje med det stora underskottet i handeln med Kina kan fortfarande förstöra stämningen under hans statsbesök. Underskottet har faktiskt växt med sex procent i år och kan växa ännu mer om Trumps föreslagna skattesänkningar skapar utrymme för ökad konsumtion, som troligen leder till ökad import från Kina.

Ekonomer ser inte i allmänhet obalansen i handeln som ett problem. Däremot är de bekymrade över de restriktioner som amerikanska företag möter när de vill etablera sig eller redan arbetar i Kina. De möter hinder för tillverkning av en rad produkter, men även för tjänster inom finans, telekom, underhållning och sociala media.

Xi Jinping kommer att berätta för sin gäst att Kina planerar att öppna fler sektorer. Det var han inne på redan under partikongressen, men det är för tidigt nu för att han ska kunna vara konkret – även om företag över hela världen väntar på sådana besked. Närmast på tur kan vara öppningar för investeringsbanker och försäkringsbolag, enligt ekonomen David Dollar, tidigare världsbankens chef i Kina.

Stora affärer väntas

Sett från Pekings horisont så har den kinesiska exporten till USA minskat sin andel av den kinesiska ekonomin till tre procent från en nivå kring sex procent för några år sedan. Så för de kinesiska ledarna är USA-marknaden inte lika viktig längre.

Men för att pigga upp Donald Trump väntas Kina tillkännage flera stora affärer med amerikanska företag under besöket, till exempel flygplansinköp från Boeing. Det är en taktik som följer ett känt mönster från andra statsbesök. Ofta handlar det om affärer som ändå var mer eller mindre klara.

För att hålla den höge gästen på gott humör kommer de kinesiska värdarna säkert också att följa den amerikanske gästens tydliga signaler när det gäller maten. Han vill absolut inte bli serverad några hela fiskar med huvudet kvar och inte heller några pepparstarka rätter.

Båda parter är inriktade på milda tongångar, inga peppriga utfall.

Partikongressen avslutas: Xi Jinping framstår som mäktigare och som taktisk

Min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council, sctc.se)

Trots sena uppgifter om ett kuppförsök mot president Xi Jinping framstår han som starkare än någonsin efter kommunistpartiets stora kongress, som avslutades i Peking på tisdagsmorgonen. Detta bekräftas formellt när partistadgan nu nämner presidenten och partichefen Xi på nivå med mäktiga företrädare som Mao Zedong och Deng Xiaoping. Samtidigt framstår han som taktiskt slipad när han lämnar utrymme i den högsta ledningsgruppen även åt andra falanger inom partiet.

Xi Jinping

Spekulationerna visar sig alltså stämma. Partistadgan ändras nu så att Xi Jinping framstår som en lika stor samhällstänkare som den förra seklets båda centralfigurer Mao Zedong och Deng Xiaoping. Vad partistadgan med ett tillägg höjer till skyarna är ”Xi Jinpings tänkande om en socialism med kinesiska förtecken för en ny era”.

Vad det betyder mera konkret är inte helt klart. Det är mera symbolik än innehåll. Men Xi Jinping tar alltså plats i den kinesiska revolutionens Pantheon och blir så att säga odödlig när han får sitt tänkande inskrivet i partiets heliga skrift med sitt eget namn också. Detta medan han ännu är fullt aktiv och går in i en ny femårsperiod som landets högste ledare.

Redan tidigare har han fått underlydande och medierna att benämna honom som ”kärnan i högsta ledningen” eller ”kärnledaren”. Han är också föremål för en personkult som börjar likna den hängivenhet som propagandamakarna trummade fram för Mao Zedong. Denna kult tillsammans med de nya formuleringarna i partistadgan har lett till spekulationer om att Xi Jinping tänker sitta kvar längre än de två femårsperioder som varit den informella regeln för particheferna under tre årtionden.

Taktisk balans

Att få med sig övriga toppledare på upphöjelsen i partistadgan tyder på styrka. Men vad ska vi dra för slutsatser av hur den nya ledningsgruppen är komponerad? Det är alltså fråga om det ständiga utskottet i partiets politbyrå – ”styrelsen” om man så vill, det allra innersta och högsta maktorganet i Kina. Ledamöterna där presenteras först i morgon onsdag vid en samling för massmedia. De kommer formellt att väljas av partiets nya centralkommitté på dess första möte på onsdagsmorgonen. Men listan har legat klar en längre tid och den välinformerade kolumnisten Wang Xiangmei på South China Morning Post i Hongkong har redan rapporterat om ständiga utskottets nya sammansättning.

Många utomstående bedömare har trott att Xi Jinping skulle passa på att i stort sett packa ständiga utskottet med sina män – när det gäller högsta makten är det fortfarande nästan helt uteslutande män som kommer ifråga. Men han har hållit sig till de senaste årtiondenas tradition att balansera de ledande falangerna i detta organ.

Kvar från det avgående utskottet är bara Xi Jinping och premiärministern Li Keqiang. Sedan är det fem nya namn (se särskild tetxt efter denna artikel). Av dessa nya utskottsmedlemmar associeras en med den så kallade Shanghaifalangen kring förre partichefen Jiang Zemin. En annan förknippas med den falang som har utvecklats kring forna ledare i ungdomsförbundet som Hu Jintao, det vill säga partichefen som föregick Xi Jinping.

Det var en viktig markering att Jiang Zemin och Hu Jintao satt på var sin sida om ögonblickets man Xi Jinping på podiet under kongressens plenarsessioner.

Påståenden om kuppförsök

Det är nu upp till var och en att se det som ett tecken på svaghet att Xi Jinping inte ville eller kunde ta in fler av sina egna i sjumannagruppen – eller som ett tecken på självförtroende och taktisk klokhet att han valde att balansera församlingen. Jag lutar åt det senare, men jag påminner om att egentligen vet vi fortfarande väldigt lite om hur turerna går på den allra högsta nivån. Ett långt drivet hemlighetsmakeri präglar fortfarande partiets dna – trots att South China Morning Post denna gång lyckades få ut namnen i ständiga utskottet i förväg.

Samtidigt kom det ut häromdagen att avsättningen av jättestaden Chongqings partisekreterare en kort tid före kongressen handlade om ännu allvarligare saker än ”bara” korruption. En av Xi Jinpings närmaste män anklagade stadens partisekreterare Sun Zhengcai för att ha planerat ett regelrätt kuppförsök mot presidenten.

Det kan förklara varför sammansättningen av politbyråns ständiga utskott blev så pass balanserad, alltså ett försök att visa sammanhållning utåt och hålla falangerna lugna – trots att en maktkamp rasat och kanske fortfarande rasar bakom kulisserna medan Xi Jinping behåller sitt pokeransikte.

Vi bör också fråga oss hur mycket av de verkliga besluten som egentligen fattas iständiga utskottet och hur mycket som bestäms i en trängre krets kring presidenten.

Framtiden enligt Xi

Hur ser då den framtid ut som Xi Jinping målade upp i sitt drygt tre timmar långa tal på kongressen? Hur ser en ”socialism med kinesiska förtecken för en ny era” ut, om vi försöker gå bakom symboliken och retoriken?

De kinesiska förtecknen på socialismen har sedan Deng Xiaopings dagar i mycket handlat om att ge upp stora delar av planhushållningen och ge marknaden en allt större roll. Det finns också ett utrymme för utländska företag. Xi Jinping tänker inte rubba på det förhållandet, men han vill samtidigt ha en starkare stat som ska ha kontroll över vissa nyckelsektorer i ekonomin. Denna stat ska också via kommunistpartiet öka sin närvaro i de små och stora privatföretagen.

Vidare är den starka staten i full färd med att ytterligare skärpa kontrollen över media, internet, kulturlivet och civilsamhället.

Talet om en ny era är upphängt på målsättningen att Kina ska vara ”ett storartat modernt socialistiskt land” vid seklets mitt, ”välmående, starkt, demokratiskt, kulturellt avancerat, harmoniskt och vackert”. Presidenten talade också om en mellanstation 2035 när Kina ska vara en global ledare inom innovation.

Men enligt Xi Jinping går Kina nu också in i en era där landet måste rusta i en orolig värld och se till att militären ”ska kunna vinna krig i informationsåldern”. Alltså går stora resurser till att modernisera alla vapenslag.

I den nya eran är det enligt Xi Jinping slut med utländska makters förödmjukelser av kineserna och landet tar nu som en ny stormakt allt större plats på den globala scenen. Han predikar socialismen med kinesiska förtecken såsom överlägsen de splittrade västerländska demokratierna, och såsom ett system som kan attrahera många länder.

Deng Xiaoping förde en utrikespolitik där Kina skulle ligga lågt, försiktigt känna sig fram och inte provocera innan man är tillräckligt stark. Xi Jinping för står för en mycket mer aktivistisk och ogenerad hållning.

Ny för den kommande perioden är också Xi Jinpings definition av huvudmotsättningen i det kinesiska samhället. För Mao Zedong var det klasskampen, alltså kampen mellan proletariatet och borgerligheten. För Deng Xiaoping gick huvudmotsättningen ”mellan å ena sidan folkets ständigt ökande materiella och kulturella behov och å andra sidan den efterblivna produktiviteten i samhället”. Därför prioriterade han ekonomisk utveckling med nästan vilka metoder som helst. ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss”, sade han.

Xi Jinping, eller hans teoretiska rådgivare, säger helt enkelt att huvudmotsättningen är ”den obalanserade och otillräckliga utvecklingen”, förklarade han i sitt tal. Han använder ett språkbruk som är mindre färgat av pliktskyldig marxistisk retorik än sina företrädare. Vad han syftar på med obalans är de växande klyftorna mellan välmående och fattiga, men också obalansen i miljön med svåra föroreningar av luft, jord och vatten efter lång period av hög tillväxt men rovdrift på naturen.

Det är också därför han ser ett behov av en starkare stat. Han lägger stor vikt vid fattigdomsbekämpning som en avgörande fråga. Cirka 52 miljoner kineser lever fortfarande under existensminimum och stora grupper släpar efter på olika sätt. I sitt tal lovade han att alla ska garanteras tillgång till barnavård, utbildning, anställning, sjukvård, äldrevård, bostad och socialhjälp. (Se även analys om de vidgande klyftorna som en ödesfråga för regimen i KinaNytt den 16 oktober.)

Presidenten framhöll också med all rätt Kinas engagemang och framsteg inom teknologi för miljövård och positiv klimatpåverkan. Men ironiskt nog präglades Peking av en tung smog under de flesta av partikongressens dagar. Det bara underströk vilken krävande uppgift kineserna har framför sig i den nya eran fram till seklets mitt.

Kinas sju toppledare

Kommunistiska partiet håller kongress vart femte år då nya medlemmar väljs till centralkommittén, centralkommitténs politbyrå och politbyråns ständiga utskott.

Detta förväntas bli Kinas nya partitopp, det vill säga de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott, i rangordning: Xi Jinping, Li Keqiang, Li Zhanshu, Han Zheng, Wang Huning, Zhao Leji och Wang Yan.

Xi Jinping är partiets generalsekreterare, det vill säga partichef. Han är även president och överbefälhavare.

Li Keqiang är regeringens premiärminister sedan fem år och brukar räknas som en av förre partichefen Hu Jintaos favoriter.

Li Zhanshu är en av Xis trogna medarbetare. Han väntas också bli ordförande i nationella folkkongressen som är Kinas ”parlament”.

Han Zheng är partisekreterare i Shanghai och anses stå under förre partichefen Jiang Zemins inflytande.

Wang Huning är en partiteoretiker som hjälpt alla de tre senaste particheferna, inklusive XI Jinping, att formulera sina politiska åsikter.

Zhao Leji tar över partiets disciplinkommission som fått allt större makt under Xi Jinpings intensiva kampanj mot korruptionen. Zhao har lett partiets mäktiga organisationsavdelning.

Wang Yang har kommit fram genom ledaruppgifter i ungdomsförbundet och anses därför stå Hu Jintao nära. Han väntas bli förste vice premiärminister. Han har hanterat ekonomiska frågor jordbruk, handel och fattigdomsbekämpning under sin tid i jättestaden Chongqing respektive den tongivande provinsen Guangdong. Under den tiden gav han privata företag större frihet. Han har också skött kontakterna med Washington i handelsfrågor. Välkomnas troligen av utländska investerare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Xi Jinpings stora tal: Större makt åt partiet, bättre för utländska företag

Min sammanfattning för KinaNytt (Sweden-China Trade Council):

Kinas kommunistparti ska spela en ännu större roll i samhällets alla sektorer – alltifrån företagen till individens vardagsmoral. Det framgick i ett maratontal av partiledaren Xi Jinping när han på onsdagen invigde partikongressen i Peking.

Xi Jinping

Inom ekonomin bekräftade han att marknaden ska fortsätta att spela ”en avgörande roll” . Samtidigt ska stora statliga företag kontrollera nyckelsektorer och han talade om en utvidgad statlig sektor i samhället. Det senare betonar han mer än sina närmaste företrädare.

Han lovade att Kina ”inte ska stänga dörrarna till omvärlden, tvärtom ska de öppnas ännu mer”. Han nämnde också lägre barriärer för utländska investerare. Men han gick inte in på detaljer som till exempel de klagomål som de utländska handelskamrarna i Kina framfört om handelshinder som existerar i praktiken.

Det var ett tal som andades stolthet över många framsteg och höll fram Kina som en ny stormakt. Han talade i tre och en halv timme och använde ord som ”kinesiskt självförtroende” upprepade gånger. Den kinesiske presidenten beskrev landets politiska och ekonomiska system som överlägset den splittrade demokratin på andra håll i världen.

Xi Jinping hävdade att Kina under den senaste femårsperioden sedan förra partikongressen lyft 60 miljoner invånare ur fattigdom, men det framgick inte vilken definition av existensminimum han använde. Det framgick samtidigt att nästan lika många är kvar under fattigdomsstrecket.

Han sade att skillnaderna i levnadsstandard, jobbutsikter, utbildning och hälsovård är en stor utmaning – ett problemområde på lång sikt som KinaNytt belyste i en analys för två dagar sedan.

En annan ”allvarlig utmaning” som han nämnde är miljö- och klimatfrågorna. Han gick å ena sidan så långt som att säga att ”Kina uppnått en fundamental förbättring av miljön och målet att bygga ett vackert Kina är i stort sett uppnått”. Det måste sägas vara en överdrift. Å andra sidan visade talet att ledningen ser dessa frågor som ytterst angelägna och Xi Jinping lovade att Kina ska gå i spetsen för det globala miljö- och klimatarbetet – nu när USA dragit sig ur klimatavtalet.

Ytterligare reformer inom ekonomin som presidenten utlovade är att bankindustrin ska bli mer marknadsorienterad. Även växelkursen för den kinesiska valutan ska bli mer marknadsanpassad. Den överdimensionerade stål- och kolindustrin ska krympas. Detta välkomnas av länder som anklagat Kina för att dumpa sin stålprodukter utomlands.

Partikongressen avslutas den 24 oktober. Då får vi se hur den nya toppledningen ser ut, det vill säga hur mycket Xi Jinping lyckas stärka sitt inflytande över politbyråns ständiga utskott. Vi får också se om hans reformtankar ska upphöjas till samma nivå i partistadgan som sådana företrädare som Mao Zedong och Deng Xiaoping – något som många väntar sig.

Kommunistpartiet har redan stärkt sitt inflytande under Xi Jinpings första femårsperiod. Det senaste är att partiet går in och skaffar sig en övervakande roll även i små och stora privata företag. Och Xi Jinping har i sin tur stärkt sitt grepp om partiet och har en mycket starkare ställning än sina två närmaste företrädare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Xi Jinping

Tre krisfrågor hotar Xi Jinpings dröm

Min analys publicerad i dag i KinaNytt (sctc.se):

Inför det kinesiska kommunistpartiets kongress, som öppnar på onsdag, lyfter Göran Leijonhufvud blicken från personfrågorna och maktkampen. Han granskar tre svåra långsiktiga frågor som den nyvalda ledningen måste börja ta itu med under den kommande femårsperioden.

Klassrum på landet

Skolorna i många byar saknar resurser att ens stimulera barnen på ett elementärt plan. Många av barnen hoppar av. Foto: REAP (Rural Education Action Program).

ANALYS  AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Vackert tal om nya djärva mål och en ny ledningsgrupp som ytterligare stärker partichefen Xi Jinpings grepp om makten. Det kan vi förvänta oss när hela ledarskiktet i Kinas kommunistparti samlas till kongress på onsdag i nästa vecka. Det är en händelse som bara inträffar vart femte år.

Säkert kommer Xi Jinping att återigen tala om ”den kinesiska drömmen” och målsättningen att uppnå ett ”rimligt välstånd” till år 2021, det vill säga hundraårsminnet av kommunistpartiets grundande. Men förr eller senare måste den nya ledningsgruppen också ta ställning till flera grundläggande problem, som framträder allt tydligare och som kan äventyra de vackra drömmarna.

Gapet mellan fattiga och rika fortsätter att vidgas på många olika sätt. Den underprivilegierade klassen kan bli ett sänke som förhindrar Kinas inträde bland höginkomstländerna. Xi Jinping har ju målsättningen att Kina ska vara ”en fullt utvecklad nation” 2049, det vill säga till hundraårsminnet av folkrepublikens grundande. De ökande klyftorna är också ett hot mot stabiliteten.

En annan riskfaktor på sikt är fastighetsmarknaden som kan krascha i en äventyrlig lånekarusell med skuldkvoter som vida överstiger vad vi såg i USA vid finanskrisen 2007.

Ytterligare en gammal surdeg är den djupt ingrodda korruptionen.

De bortglömda barnen

Jag börjar med ett perspektiv från den vidsträckta och ofta svårtillgängliga landsbygden. Där hejdas en stor andel av barnen i förskoleåldern tidigt i sin intellektuella utveckling. De får helt enkelt inte någon stimulans hemma på grund av fattigdomen.

Lite senare är de ljusår från den kvalificerade skolgång som de flesta stadsbarn får. En tredjedel av dessa barn går inte ens ut den fem- eller sexåriga grundskolan, trots att den obligatoriska skolgången är nio år. Allt detta framgår allt tydligare av en serie pågående kartläggningar som Kinas vetenskapsakademi gör tillsammans med utländska forskare.

Den amerikanska barnläkaren Mary Young har gjort flera liknande undersökningar i andra länder, oftast för världsbanken. Nu driver hon flera av fältstudierna i det kinesiska projektet. Och hon slår larm:

”Omkring 400 miljoner kineser i den generation som växer upp i dag riskerar att i praktiken vara ’förståndshandikappade’ (cognitively handicapped) när de ska ut på arbetsmarknaden. Det handlar definitivt om en enorm klyfta mellan stad och land”, säger Mary Young i en intervju med tidskriften Science.

Flera negativa faktorer samverkar för att hejda barnens utveckling i de fattiga hemmen. Förutom bristen på intellektuell stimulans redan på småbarnsstadiet är de ofta undernärda och har blodbrist och/eller inälvsmask. Många barn i fältstudierna visar sig också ha synfel. Situationen för nästan hälften av barnen är också svår därför att en eller båda av föräldrarna har lämnat hemmet och är migrantarbetare i städerna.

Fördröjd övergång

Att en så stor andel av befolkningen släpar efter kan fördröja Kinas övergång till att bli ett höginkomstland. Under de senaste 70 åren har bara 15 länder eller ekonomier lyckats ta klivet från medelinkomster till höginkomster, bland dem Sydkorea och Taiwan. En ekonomi med höga inkomster anses enligt världsbanken ha en årsinkomst per capita på minst 12 236 USA-dollar 2016.

I alla dessa 15 senaste exemplen på framgång hade tre fjärdedelar av den arbetsföra befolkningen gått ut gymnasiet när respektive ekonomi fortfarande var på stadiet av medelinkomster. Kina, som ju har den största befolkningen med 1,3 miljarder invånare, ligger långt ner bland de länder som aspirerar på att ta detta steg, påpekar ekonomen Scott Rozelle, en annan av forskarna i det kinesiska projektet.

Samtidigt som drömmen som sagt är att bli ”en fullt utvecklad nation” om drygt tre årtionden, kan analytiker ibland cyniskt undra om kommunistpartiet egentligen skulle kunna acceptera att ha en eftersläpande, politiskt omedveten och pacificerad underklass – i stället för en allt större utbildad medelklass som kan ställa frågor och resa krav.

Överhettning i städerna

Samtidigt som miljoner och åter miljoner av Kinas byar hamnat på efterkälken präglas ekonomin i städerna av överhettning och de risker som detta medför. De snabbt stigande fastighetsvärdena oroar och leder till att skuldsättningen ökar. I de största städerna frestas många unga familjer skuldsätta sig högt över sina inkomster.

Traditionellt har kineserna haft ett högt banksparande, inte minst de senaste årtiondena när de tryggheten med pensioner och sjukvård börjat urholkas. I dag ser vi ett skifte. Unga familjer, som aldrig upplevt en nedgång i fastighetsvärdena, tvekar inte att skuldsätta sig kraftigt för att köpa sin bostad. Relationen mellan hushållens amorteringsskuld och disponibla inkomst är på god väg mot samma höga nivå som i USA före kraschen 2007.

Den snabba urbaniseringen och en expansiv kreditpolitik har underbyggt inflationen i fastighetsvärdena. Samtidigt tenderar även detta att öka klyftorna i samhället. Några få procent av befolkningen kan öka sina förmögenheter drastiskt genom spekulationer i fastigheter, medan flertalet som sagt lockas att skuldsätta sig.  Tydligen är det vanligt att unga bostadsköpare överdriver sina löner för att höja banklånen eller vänder sig till lånehajar för att få ekvationen att gå ihop på kort sikt.

Fastighetsvärdena i Kina kan ha passerat hela den övriga världens sammanlagda värden, enligt den oberoende ekonomen och kolumnisten Andy Xie.

Statsföretagens dåliga lån

Samtidigt fortsätter stora statliga företag att slentrianmässigt täcka sina förluster med nya lån tack vare sina nära band till de statliga bankernas lokalkontor. Det är även denna verksamhet som spär på farhågorna för en finansbubbla.

Dåliga lån skapar också överkapacitet i industrin, vilket sänker väret på vad arbetskraften producerar och minskar utrymmet för lönehöjningar.

Regeringen ingrep i fjol för att dämpa fastighetsmarknaden och kreditmarknaden. Det blev svårare att få bostadslån och kravet på kontantinsatserna höjdes. Samtidigt började myndigheterna strypa långivningen till de värsta syndarna bland statsföretagen. Men dessa ingrepp räcker inte för att lösa problemen på djupet och eliminera riskerna på längre sikt. Dessutom är både folk och företag bra på att hitta krypvägar. Exempelvis har billån och studielån letat sig in på fastighetsmarknaden.

Regeringen och kommunistpartiet fortsätter i stort sett att använda investeringar och krediter för att undvika social oro med konkurser och arbetslöshet. Ledordet är stabilitet och åtgärderna har ofta karaktär av brandkårsutryckningar.

Efterhängsen korruption

Ytterligare ett problem som envist dröjer sig kvar är korruptionen. Mycket av den kretsar kring markfrågor och bygglov som höga byråkrater och partiledare kontrollerar. En hel del rapporter tyder på att ledare och tjänstemän på olika nivåer blivit mer försiktiga sedan Xi Jinping 2013 drog igång sin intensiva kampanj mot mutor och fiffel. Kampanjen är också populär i breda lager, eftersom många medborgare tröttnat på att de ofta förväntas ge gåvor eller kontanter till ledare på alla nivåer samt till tjänstemän, poliser, lärare och läkare ­– för att nämna några.

Samtidigt anmäler sig ibland en misstanke om att ett huvudmotiv för Xi Jinping i denna klappjakt är att komma åt politiska motståndare eller rivaler på hög nivå. Ett aktuellt exempel är avsättningen av Sun Zhengcai, partichef i  metropolen Chongqing, bara några veckor före partikongressen. Han utpekas för ”allvarliga överträdelser mot partiets disciplin och regler”. Som medlem av partiets politbyrå är han en av de högsta ledarna någonsin som gripits för korruption och uteslutits ur partiet.

Maktkamp i repris

Sun Zhengcai var tippad att bli en av de allra högsta i nästa generation ledare. Men enligt vissa bedömare hade han alltför nära band till Hu Jintao, landets förre president, för att Xi Jinping skulle känna sig bekväm med honom.

Uteslutningen av Sun Zhengcai är en upprepning av den maktkamp som utspelades inför partikongressen 2012 då Chongqings partichef Bo Xilai, en utmanare till Xi Jinping, blev utesluten för att sedan dömas till livstids fängelse. Även då angavs korruption och brott mot partidisciplinen vara anledningen.

Om vi bortser från de politiska aspekterna på fallet Sun Zhengcai och bara tittar på korruptionen kring honom, så är det slående hur långt den tycks ha gått enligt partipressen. Han ska ha tagit emot ”enorma penningsummor” som tack för tjänsteutnämningar. Han har dessutom tvingat fram förmåner för sina släktingar i deras affärer och använt sin makt för att få sex, heter det.

De allra flesta i den lokala partiledningen i Chongqing förhörs nu såsom misstänkta för liknande förseelser. Efter fem års kraftfull kampanj visar sig alltså en sådan omfattande röta när partiet lyfter på locket på en plats som man skulle tro hade blivit upprensad efter Bo Xilais fall.

I helgen kom också nyheten att Wu Aiying, landets justitieminister intill februari i år, uteslutits ur partiet för korruption bara dagar före partikongressen.

Surdegar att bearbeta

Med andra ord verkar alltså korruptionen fortfarande vara ingrodd och utbredd, verkligen en integrerad del av dagens kinesiska samhälle, ett fenomen med djupa historiska rötter. Lika efterhängsna problem är de ökande ekonomiska och sociala klyftorna samt den alltför generösa kreditgivningen som befäster ett system som kan sluta i en krasch. Allting är alltså surdegar som den nyvalda partiledningen måste börja bearbeta under sin nya femårsperiod.

Som för att bättra på partimedlemmarnas rykte för korruption och utsvävningar meddelade en talesman för centralkommittén att vid årets kongress blir det ingen lyxmat som förr. Borta är rätter med jätteräka och sjögurka, borta är fruktkorgarna på rummen. Även andra privilegier som gratis klippning under kongressen försvinner denna gång.

 

Klart för partikongress och Xi stärker sitt grepp.

Min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council):

Den kinesiska partikongressen samlas den 18 oktober. Sent på torsdagskvällen kom beskedet om kommunistpartiets viktigaste möte på fem år. Räkna med att kongressen dominerar även all annan verksamhet i höst. Den påverkar även utländska kontakter och företag.

Det blir en tröghet i hela systemet, skärpt säkerhet och kontroll. Det kan även bli krångligare med visum tills allt gradvis blir mera normalt efter kongressen.

220px-18th_National_Congress_of_the_Communist_Party_of_China

Så här såg det ut på partikongressen för fem år sedan.

Att den allra högsta ledningen nu spikat ett startdatum för partikongressen tyder på att de viktigaste förberedelserna är klara. Allra viktigast är vilka som ska bilda den allra innersta maktkärnan, nämligen politbyråns ständiga utskott.

Detta utskott har hittills varierat mellan fem och nio medlemmar. Men något definitivt besked om hur många och vilka det blir får vi inte veta förrän på kongressens sista dag.

President Xi Jinping vill rensa så att hans egna män – för det brukar bara vara just män – dominerar närmast totalt. Under sina fem år som partiledare har han steg för steg placerat sina anhängare på nyckelposter inom partiet, statsapparaten och försvarsmakten.

Xi Jinping har skaffat sig ett starkare grepp om makten än vad någon av hans företrädare haft de senaste drygt 20 åren. Han har drastiskt skärpt kontrollen över medierna, civilsamhället och oliktänkande.

 

Han har bland annat använt sin kampanj mot korruptionen – en populär åtgärd i breda folklager – som ett verktyg för att komma åt sina politiska motståndare.

 

En intressant fråga på kongressen blir om han vågar gå vidare med de planer som har antytts om att han skulle söka en tredje period som partichef. Därmed skulle han sätta sig över den informella regel som partiet tillämpat sedan diktatorn Mao Zedongs död 1976, nämligen att ingen ska sitta i ständiga utskottet mer än två femårsperioder.

En del av hans anhängare har försiktigt börjat prata om att det är speciella tider som råder och därför behöver landet särskilda arrangemang för en särskilt stark ledare.

Partichefens medarbetare har byggt upp något av en personkult med hyllningar som ibland närmat sig kulten av Mao Zedong under den så kallade kulturrevolutionen 1966-76. En av Xi Jinpings närmaste män, Cai Qi, sade nyligen:

”Alla tjänstemän måste dyrka samlingen med Xi Jinpings tal som den viktigaste boken på sina skrivbord, den viktigaste referensen och den viktigaste källan till slagord.”

Xi Jinping utnämndes i fjol av  partiets centralkommitté officiellt som ”kärnan” i ledarskapet. På sistone har partipressen börjat kalla honom ”den store ledaren” och antytt att hans ”tänkande” ska skrivas in i partistadgan på nivå med marxismen-leninismen, Mao Zedongs tänkande och Deng Xiaopings teorier.

I torsdagens kommuniké var den typen av ordval mera dämpat och betydelsen av att följa ”particentralen” betonades lika mycket som den enskilda ledarens vikt. En del analytiker ser detta som ett tecken på ett visst motstånd mot Xi Jinpings mest långtgående maktambitioner.

Partikongressen brukar vara i tio dagar och väntas vara avklarad i god tid före USA-presidenten Donald Trumps väntade besök senare på hösten.

Kongressen väntas fortsätta att stärka partiets närvaro och inflytande i näringslivet, inom akademin och på internet.