I år satsar Kina på miljön, skattelättnader och kamp mot fattigdom

Li Keqiang  En försiktig budget för ett år när tillväxten väntas minska en aning. Det är vad Kinas premiärminister Li Keqiang presenterade i sin årliga rapport till nationella folkkongress på måndagen. De satsningar som ändå planeras går till ingrepp mot föroreningar, till stora skattelättnader för företag och privatpersoner, och till bekämpning av fattigdom. Samtidigt ökar försvarsanslaget med 8.1 procent.

Målet för tillväxten i år blir ”ungefär 6.5 procent”, vilket är helt i linje med vad  utländska prognosmakare ser för Kinas ekonomi 2018. Li Keqiangs målsättning är samma som i fjol, men då rapporterade regeringen ändå till slut en tillväxt på 6.9 procent.

Nationella folkkongressen är Kinas lagstiftande organ och dess årliga möten inleds alltid med att premiärministern avlägger sin rapport om regeringens arbete och presenterar riktlinjerna för budgeten.

En huvudfråga vid årets möte blir den ändring i konstitutionen som blev känd för en vecka sedan. Den går ut på att slopa begränsningen för presidentens mandat på högst två femårsperioder. Det innebär att den sittande presidenten Xi Jinping kan bli kvar då länge som han vill. I sitt tal på måndagen nämnde inte Li Keqiang detta förslag, men han betonade flera gånger hur viktigt det är att följa kommunistpartiets och Xi Jimpings ”starka ledarskap”.

Samtidigt sade han att ”makten kan inte användas som man behagar, hur den tillämpas måste övervakas… Beslut måste fattas i en sund och demokratisk ordning på grundval av lagen, och innan vi fattar beslut i någon större allmän fråga, kommer vi att be om synpunkter, inklusive kritik, från alla håll”.

Li Keqiang lovar att Kina ska öppna för utländska investeringar inom telekom, hälsovård, utbildning och tillverkning av motorfordon som använder ny energi. Han aviserade också öppningar för utländsk konkurrens inom finanssektorn, till exempel vad gäller bankkort. Begränsningarna för utländskt ägande av banker, börsmäklarfirmor och fondmäklare ska avvecklas ”på ett ordnat sätt”.

Budgetunderskottet ska minska från 3.0 procent av BNP i fjol till 2.6 procent i år. Det ger svängrum för makroekonomisk kontroll, kommenterade premiärministern. Han fick applåder från de 2 970 delegaterna när han meddelade att Kina under året ska minska skatterna för företag och privatpersoner med 800 miljarder yuan (1 040 miljarder kronor).

Premiärministern anser att de finansiella risker som har stört både Kinas regering och utländska analytiker nu är under kontroll, men han lovar att regeringen ska fortsätta att slå ner på illegal bankverksamhet.

Tröskeln för den beskattningsbara inkomsten ska höjas. Medborgarna får också mer pengar i fickorna när mobilavgifterna för datatrafik sänks med minst 30 procent.

Li Keqiang sade att regeringen ska fortsätta att minska användningen av smutsigt kol. Han uppgav att luftföroreningarna i de mest drabbade områdena, inklusive Peking, gick ner med 30 procent i fjol. Konsumtionen av kol minskade med 8.1 procent medan användningen av rena alternativa energikällor ökade med 6.3 procent, sade premiärministern. Regeringen ska också se till att fortsätta banta kapaciteten för stålproduktion.

 

 

 

 

Xi Jinping kan bli president på livstid

Five year plan

Kinas president Xi Jinping kan stanna vid makten så länge han vill. Det är innebörden av ett omvälvande beslut som kommunistpartiets centralkommitté bekräftade idag måndag. Hittills har presidenten och vicepresidenten bara kunnat sitta högst två femårsperioder. Den reformen tillkom för nästan 30 år sedan för att minska risken för ett riskabelt envälde som under tidigare ledaren Mao Zedongs sista årtionden fram till hans död 1976.

Den 64-årige Xi Jinping har avverkat fem år som president och väntades bli omvald för att sitta till 2023. Men nu ser det alltså ut som om han ska kunna förlänga efter eget tycke. Han har redan samlat på sig mer makt än någon ledare sedan Mao Zedong. Utländska kommentatorer talar redan om Xi Jinping som ”den nye kejsaren”.

Skillnaden mot Mao Zedong är att Xi Jinping styr över ett Kina som är ekonomiskt mycket starkare och som ökar sitt engagemang över hela jordklotet.

Det var kommunistpartiets centralkommitté som på måndagen gav det definitiva klartecknet till förändringen av Kinas konstitution, nämligen att begränsningen på två gånger fem år ska slopas. Det formella beslutet fattas sedan av nationella folkkongressen, som är landets motsvarighet till ett parlament. Folkkongressen samlas för sitt årliga möte om en vecka den 5 mars.

Xi Jinpings allt starkare ställning blir också tydlig när folkkongressen också ska fatta ett beslut om att inkludera hans ”tänkande om socialismen med kinesiska förtecken för en ny era” i författningen. Att presidenten ser till att slopa begränsningen av mandatperioderna kan eventuellt provocera andra grupperingar i högsta ledningen. Det var ändå den populäre reformarkitekten Deng Xiaoping som införde sådana regler i början av 1990-talet som ett steg bort från permanent enmansvälde.

Kritik och censur

Att Xi Jinping nu får ett obegränsat maktinnehav ledde genast till några kritiska synpunkter på sociala medier i Kina. innan censuren och partiets propagandister ingrep. Några inlägg på Weibo, den kinesiska motsvarigheten till Twitter, gick ut på att Kina nu blir som Nordkorea. De plockades snabbt bort och sökordet ”mandatperiod” fungerar inte längre. I stället lade partiorgan som Global Times och Folkets Dagblad ut texter på sociala medier där olika röster stödde förändringarna i konstitutionen.

En reform som ytterligare skärper kontrollen och övervakningen i samhället står också på dagordningen. En särskild nationell kommission upprättas för att övervaka alla statsanställda. Det ska också finnas motsvarande kommissioner på längre nivåer, som provinser, städer och län. Dessa organ ska stå över domstolsväsendet. Därför krävs en ändring av författningen som folkkongressen väntas rösta om under årets möte.

Syftet med detta nya system är bland annat att formalisera kampanjen mot korruptionen som hittills legat under kommunistpartiets disciplinkommitté. Med andra ord blir det en sorts domstol direkt under presidenten. Det är Xi Jinping som står bakom den intensifierade jakten på korrupta ledare, ett initiativ som gjort honom populär hos många kineser. Samtidigt har klappjakten varit ett sätt för Xi Jinping att göra sig av med några rivaler.

Den som varit Xi Jinpings verktyg mot korruptionen, hans gamle vapendragare Wang Qishan, kan bli den nye vicepresidenten enligt många uppgifter. Det blir i så fall ockå en bekräftelse på att partiets informella men länge etablerade praxis om att åldersgränsen för personer i ledningen ska gå vid 70 år. Wang är redan 69.

Vad gäller ekonomin väntar observatörer på signaler under folkkongressen om vilken tillväxt regeringen vill sikta på. Det kan också bli personbyten på ledande poster för riksbanken People’s Bank of China och i organ som övervakar bankväsendet och försäkringsbranschen.

Xi Jinpings närmaste ekonomiska rådgivare Liu He kan få en särskild roll i den nya kommittén för översyn av finansväsendet. Oron för en finansbubbla kvarstår hos många och statsskulden är drygt 260 procent av bruttonationalprodukten, en hög siffra internationellt sett.

Texten är min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council, sctc.se)

Kina har en global strategi för att dominera världen

Min essä i Dagens Nyheter 2018-02-05

Kinas expansion i världen är ett radikalt brott mot landets tidigare defensiva politik. Nu har den nya stormakten kontroll över hamnar på fem kontinenter. Göran Leijonhufvud har kartlagt Pekings globala megaprojekt som kallas ”de nya sidenvägarna”.

Xi Trump

Kina utmanar USA:s ställning som den normativa makten i världen.

En brutal diktatur som uppträder i nyliberala kläder utomlands. Det är detta Kina som återigen kidnappar den svenske förläggaren Gui Minhai, som plötsligt presenterar grandiosa hamnplaner för Lysekil och erbjuder sig bygga snabbjärnväg mellan Stockholm och Oslo.

Hur ska vi möta denna hybrid? Det kinesiska kommunistpartiet har världsomspännande planer som utmanar västvärlden ekonomiskt, men även politiskt, militärt, kulturellt och moraliskt.

I Lysekil drog sig de kinesiska bolagen ur efter att ha mött en lokal och nationell kritikstorm med oro för miljön och säkerhetspolitiska aspekter. Betrakta fallet som en förpostfäktning. Allt tyder på att Kina kommer med fler propåer för att bygga sitt globala nätverk av infrastruktur, ett megaprojekt som Peking lockande beskriver som ”nya sidenvägarna”. Dessa planer kan vara bra eller dåliga, men vi måste lära oss mer om dem.

Under de år som jag bevakat Kina har samhällsklimatet präglats av kraftiga pendelrörelser från spänt och slutet till relativt öppet — och tillbaka igen. Under mitt allra första besök i juni 1966 vände fokus totalt från försiktiga ekonomiska reformer till ”kulturrevolutionens” allt vildare politiska masskampanjer.

I mitten 1980-talet var det politiska klimatet som mest öppet och hoppingivande hittills. Men vid ett samtal med filmregissören Chen Kaige klappade han mig på armen och levererade ett talesätt på klassisk kinesiska: ”Kung Wen, den kultiverade, sörjde för de skriftlärde; Kung Wu, den krigiske, var mera sträng”. Det var hans sätt att säga att det absolut kunde vända igen. Citatet beskrev omkastningarna vid hovet på 1000-talet före vår tideräkning, men används fortfarande av intellektuella just på detta sätt.

Efter ytterligare ett par tvära kast sedan 1980-talet har vi i dag en sträng Kung Wu. Sedan Xi Jinping kom till makten 2012 har diktaturen snabbt hårdnat med klappjakt på oliktänkande, men även på fattiga migrantarbetare. Samtidigt styr enpartistaten åter mer över ekonomin efter en viss liberalisering.

Utrikes står dock regimen för en öppen ekonomisk offensiv, en globalisering med kinesiska förtecken. President Xi Jinping lanserade ”de nya sidenvägarna” 2013. Planerna kallas officiellt Belt and Road Initiative (BRI) eller yi dai, yi lu, ”ett bälte, en väg”.

Det omfattar flera bälten med vägar, järnvägar, fibernät och annan infrastruktur på land. De löper ut från Kina till Asien och Europa. Även sjöfartsleder ingår och därmed intresset för hamnar utomlands.

Kinas globala strategi är på ytan i första hand ekonomisk för att säkra energi, råvaror och handelsvägar. Tidigt ordnade Peking finansiering för ungefär 150 miljarder USA-dollar, cirka en och en halv gånger den svenska statsbudgeten, helt i klass med Världsbanken.

Det finns ingen officiell lista på delprojekt och belopp för BRI. Brittiska konsultfirman BMI Research har idogt samlat uppgifter från Asien, Afrika och Mellanöstern sedan Kinas investeringar började. Summan stannar på 1,8 biljoner (1 800 miljarder) USA-dollar. Andra källor uppger att Kina spenderar totalt ungefär 150 miljarder USA-dollar årligen i de 68 länder som redan omfattas av BRI.

Kina har projekt i vartenda afrikanskt land och passerade USA redan år 2011 som den största investeraren på kontinenten. Hemliga avtal stör många, men projekten skapar ändå viss goodwill på många håll.

Påfallande snabbt har Peking skaffat sig kontroll över hamnar på fem kontinenter. I september 2017 hade Kina enligt officiella uppgifter investeringar eller ägande i ett 40-tal hamnar i 34 länder och ännu fler var på gång, enligt Economist Intelligence Unit. I ytterligare 22 hamnar har Kina tagit över driften utan att äga. Samtidigt överglänser containertrafiken på kinesiska kölar alla andra länders.

Det är särskilt längs de stora handelslederna som Kinabolag tagit över hamnar som Euromax i Nederländerna, Pireus i Grekland och Said i Egypten. Det var ett Grekland i akut finanskris som tvingades sälja Pireus till kinesiska jätten Cosco.

Närmare oss siktar Kina in sig på att bygga eller kontrollera hamnar i norska Kirkenes, litauiska Klaipeda, ryska Arkhangelsk och en djuphamn på norra Island.

Huvudsyftet är alltså att trygga farlederna för Kinas export och import. Landet är ju världens största exportör och näst största importör. Men de nya hamnarna underlättar också för kinesiska flottan att operera långt från hemmakusten.

På senare år ser vi en kraftig upprustning av Kinas marina styrkor som naggar USA:s herravälde över haven i kanten. En tidigare amerikansk amiral och auktoritet på globala marinfrågor, Michael McDevitt, sammanfattar i Financial Times bilden av Kina på världshaven:

”När det gäller Kina, så omfattar marin makt mycket mer än flottstyrkor. Ekvationen inkluderar ett stort och effektivt kustförsvar, en handelsflotta i världsklass, en globalt erkänd kapacitet i varvsindustrin och en möjlighet att skörda och utvinna ekonomiskt viktiga havsresurser, inte minst fiske.”

Förutom att bygga infrastruktur för ekonomisk integration går det att se flera sekundära motiv för BRI-satsningen, enligt olika forskningsrapporter (Utrikespolitiska Institutet, paper 1, 2017; ChinaFile Dec 13, 2017). Bland motiven nämner de att använda landets stora valutareserv, skapa nya marknader för kinesiska företag inom snabbjärnvägar, exportera den kinesiska industrins överkapacitet, sysselsätta kinesisk arbetskraft utomlands och upprätthålla Kinas tillväxt.

Bland strategiska politiska syften finns en önskan att stabilisera de centralasiatiska grannländerna. Ett annat är att stärka Kinas hand i konflikten kring de omtvistade områdena i Sydkinesiska sjön. Xi Jinping säger hoppfullt till grannländerna att ”ekonomiskt samarbete kan leda till en samsyn och till gemensamma normer”.

Bakom sådana ord ligger egentligen den gamla tanken att Kina med sitt lysande exempel ska vinna över grannländerna så att de ser Peking som världens centrum. Landets bistånd i regionen ackompanjeras av förväntningar om lojalitet. Samtidigt anlägger Kina militärbaser på nybyggda öar långt söderut i Sydkinesiska sjön. Det är ”piska och morot” för att få regionen att acceptera Kina som garanten för säkerhet och stabilitet — i stället för USA som hittills. ”Asien för asiaterna”, som Xi Jinping säger.

I förlängningen har han och hans uttolkare öppet börjat tala om Kinas moraliska mission i världen. William Callahan, professor vid London School of Economics, skriver att Kinas ledare hoppas att BRI med nya konkreta förbindelser ska ”anpassa Asien och Europa till en världsordning där Kina är den högsta normativa makten” (China and Nordic Diplomacy, Routledge 2017).

Wang Yiwei är en akademiker i Shanghai som fått förtroendet att sprida Xi Jinpings visioner. Han skriver  att ”framgången med BRI kommer att visa att Kina inte längre ’underordnar sig’ globaliseringen, utan är proaktivt med att skapa nya standarder för globalisering”

Oblyga hyllningar till Xi Jinping präglade kinesiska kommunistpartiets kongress i oktober i fjol. Utrikesminister Wang Yi kallade sin boss en ”diplomatisk pionjär vars ideologi överträffar 300 år av västerländsk teori om internationella relationer”. Samtidigt fastslog den officiella nyhetsbyrån Nya Kina att det kinesiska systemet garanterar politisk stabilitet medan ”kriser och kaos dränker den västerländska liberala demokratin”.

Kinas globala offensiv är ett radikalt brott mot den försiktiga hållning Peking länge intagit i omvärlden. Det finns ett element av revanschbegär eftersom ledarna gärna talar om att komma tillbaka efter gamla förödmjukelser från utländska makter under nästan två århundraden.

De projekt som Kina planerar är också öppna för utländska investerare. Men många bolag undrar vilken chans de har mot kinesiska statsföretag. Hittills är de utländska insatserna små, även om Peking talar om ”win-win”.

Ändå har kineserna fått problem när de gått alltför hastigt fram med BRI-projekt i några länder som Pakistan och Tanzania. Kina kritiseras också för att ge frikostiga lån för projekt i fattiga länder som hamnar i skuldfällor och tvingas lämna över ägandet till kinesiska bolag.

Vad gäller Europa skriver William Callahan att ”förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas planer”. Han anser att om vi européer vill bejaka de kinesiska inviterna måste vi fortsatt stå för ”multilateralism, transparens, ansvar och rättssamhälle i en öppen och regelstyrd världsordning”.

Lite som opinionen i Lysekil då.

Göran Leijonhufvud är journalist och forskare, tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Kina.

Research: Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist

 

Nya Sidenvägarna del 3: ”Vänta och se Sveriges attityd”

Vårt bidrag till KinaNytt (Sweden-China Trade Council) 25 januari:

Kina är Sveriges största handelspartner i Asien och landet är prioriterat i vår exportstrategi. Utbytet på ministernivå är större än någonsin. 500 svenska företag är etablerade i Kina. Ändå är det förvånansvärt hur litet intresset är för affärsmöjligheterna med Nya sidenvägarna, både bland företagen och inom förvaltningen, enligt rapporten från Utrikespolitiska Institutet. Författarna har intervjuat svenska affärsmän, tjänstemän i förvaltningen och Kinaforskare.

Trots att projektet med sidenvägarna klarnat alltmer i konturerna, särskilt sedan investmentbanken AIIB kom in i bilden 2015, intar de svenska intressenterna fortfarande en attityd av att vänta och se. Det märktes inte minst genom att Sverige dröjde till allra sista dagen med att anmäla sig som en grundande medlem i AIIB, efter många andra  EU-länder.

Rapportens författare tror att många svenska företag känner sig chanslösa mot de stora kinesiska statsföretagen vid upphandlingarna. De anser att den svenska tveksamheten också kan bero på bristande transparens och regelverk kring många av delprojekteten längs Nya sidenvägarna.

Författarna rekommenderar ändå svenska bolag att vara mindre bekymrade. De skriver:

 ”Svenska regeringen och näringslivet borde oroa sig mindre för bristen på transparens och klara regler och bli mycket mer engagerade i BRI. Det finns ett behov att vara proaktiv snarare än reaktiv för att maximera de möjliga fördelarna med BRI.”

Några läsare av rapporten har reagerat kraftigt mot den rekommendationen. Ökad transparens och regelstyrning hör ju till huvudkraven som till exempel Europeiska handelskammaren och Svenska handelskammaren i Kina brukar ställa.

UI-rapportens författare föreslår också att regeringen och näringslivet tillsammans utvecklar en nationell svensk strategi för att möta BRI. De betonar hur viktigt det är att olika regeringsorgan stöttar företagen i detta megaprojekt, som de kallar ”en politisk plan och inte en idealistisk övning på den fria marknaden”.

Kina betraktar de svenska planerna på höghastighetsjärnvägar Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö som tänkbara projekt inom BRI, enligt den kinesiska ambassaden i Stockholm. Kinesiska bolag ligger i startgroparna för att lämna anbud den dag som riksdag och regering fattat beslutet. Kina vill gärna visa att landet klarar att bygga sådana järnvägar även i ett industriland. Men i de första kommentarerna var en del svenska experter inte säkra på att den kinesiska metoden att bygga snabbjärnvägar på pelare är bäst för Sverige.

Artikelserien har lett till många kommentarer. Uppföljning kommer inom några dagar.

Nya sidenvägarna del 2: Kina söker ny ordning där Peking sätter normerna

Vårt bidrag till KinaNytt (Sweden-China Trade Council) 24 januari:

Kina utmanar med sina ”nya sidenvägar” som lägger ett nät av infrastruktur och tentakler över omvärlden. Det finns ett element av revanschbegär i de expansiva planerna. Kinas ledare talar om att komma tillbaka efter gamla förödmjukelser från utländska makter.

Sidenvägar illustrTanken om Kina som världens medelpunkt, Mittens rike, har fått ny näring, kommenterar Kinakännare. Den nya offensiva politiken från Peking ackompanjeras av tvärsäkra påståenden om att Kinas enhetliga politiska system är överlägset de splittrade västerländska demokratierna.

”Förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas planer”, säger en erfaren analytiker som också ser Nya sidenvägarna som en plan för att vänja Asien och Europa till ”en världsordning där Kina är den högsta normativa makten”.

AV AGNETA ENGQVIST OCH GÖRAN LEIJONHUFVUD, agneta.engqvist@gmail.com, goran.leijonhufvud@gmail.com

I gårdagens artikel i KinaNytt utgick vi från det kinesiska önskemålet om att bygga en jättehamn i Lysekil. Vi beskrev också hur Kina håller på att skaffa sig hamnar över hela världen, anläggningar som är ägda av statliga kinesiska bolag och/eller som dessa bolag driver.

Alla dessa hamnar är en viktig del av Nya sidenvägarna som president Xi Jinping lanserade 2013. Det var då och är fortfarande hans största utrikespolitiska initiativ. Hans vision innebär att Kina långsiktigt slagit in på en helt ny kurs i förhållandet till omvärlden. Ledningen har gått från att ligga lågt och känna sig försiktigt för i utrikespolitiken till en offensiv och mycket tydligare agenda.

Den tidigare linjen var inspirerad av generalen Sun Zi som levde på 500-talet före vår tideräkning. Han skrev en klassisk bok om krigskonstens teori och praktik. Boken ger också råd om diplomati och förvaltning. En av hans principer var att bida sin tid och inte avslöja sina avsikter för sina motståndare alltför tidigt.

Denna försiktighet tog reformarkitekten Deng Xiaoping fasta på i utrikespolitiken när han i slutet av 1970-talet började riva Kinas barriärer mot omvärlden. Hellre gå stegvis fram och inte väcka uppmärksamhet förrän omgivningen ställs inför fullbordat faktum. I dag bedömer Xi Jinping att Kina har blivit så starkt att det är dags att överge det mesta av försiktigheten.

”Pånyttfödelse”

I sitt långa linjetal på kommunistpartiets kongress i höstas talade Xi Jinping upprepade gånger och med stor med förtjusning om ”det kinesiska folkets pånyttfödelse” efter landets perioder av förödmjukelser inför utländska makters angrepp. Parollen är ett tillägg till hans tidigare slagord om ”den kinesiska drömmen” som mest handlar en ”rimligt bekväm levnadsstandard” inom en relativt snar framtid.

Med sitt konkreta projekt med Nya sidenvägarna vill Xi Jinping sträcka ut Kinas tentakler till i stort sett hela världen. Det ambitiösa programmet har hunnit byta namn ett par gånger sedan lanseringen 2013. I dag heter det officiellt ”The Belt and Road Initiative” (BRI), där Belt står för flera bälten av kommunikationsleder som vägar, järnvägar, broar, fibernät och annan infrastruktur och ekonomisk aktivitet på land. De ska löpa ut från Kina till Asien och Europa.

Något motsägelsefullt står Road för sjöfartsleder som går till närområdet men även till Mellanöstern, Afrika och Nord- och Sydamerika. Till vardags väljer vi här att kalla hela programmet Nya sidenvägarna eller BRI.

Peking startade 2015 en särskild investeringsbank, Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som kopplas till BRI och fick ett kapital på 50 miljarder USA-dollar från medlemsländerna, motsvarande nästan hälften av den svenska statsbudgeten. Ytterligare en källa för finansiering är den nybildade Silk Road Fund med ett kapital på 40 miljarder USA-dollar. Den är avsedd för kommersiella investeringar.

Tidig offensiv i Afrika

När Xi Jinping gick ut med de storstilade planerna för Nya sidenvägarna hade Kina sedan flera år engagerat sig i stora projekt för infrastruktur i Afrika. Dessa satsningar fick ökad fart och kraft från 2013. Kina finns nu på olika sätt i vartenda afrikanskt land och passerade USA år 2011 som den största investeraren på kontinenten. Kinesiska byggnadsprojekt blir också alltmer synliga i Sydamerika.

De kinesiska affärsavtalen med afrikanska regeringar är ofta hemliga. Medborgarna har svårt att få reda på villkoren och vet inte vilka som egentligen tjänar på affärerna. Fast i några av länderna kan människor dra sina egna slutsater när de ser skrytbyggen som masserar deras diktatoriska ledares egon.

BRI betraktas av många som ett mäktigt program för infrastrukturprojekt som ytterst skastärka den kinesiska handeln och ekonomin, men många ser det alltså även som ett politiskt projekt med långtgående strategiska syften. Det skriver till exempel den erfarne Kinaforskaren Mikael Weissmann och analytikern Elin Rappe i en rapport från Utrikespolitiska Institutet (UIpaper No. 1, 2017). De har också intervjuat svenska Kinaforskare som framhåller att initiativet inte bara är mycket omfattande och fokuserat, utan även något som Xi Jinping personligen är mycket engagerad i.

Omfattningen av BRI är enorm. Kina spenderar ungefär 150 miljarder USA-dollar årligen i de 68 länder som nu omfattas av initiativet, enligt en beräkning av tidskriften Economist.

Det finns ingen officiell lista på delprojekten eller sammanställning av beloppen för BRI. Konsultfirman BMI Research har samlat uppgifter från Asien, Afrika och Mellanöstern på investeringar i infrastruktur som inkluderar kinesiska pengar eller medverkan. Flera av dem är fortfarande på planeringsstadiet. Konsultföretagets databas är i dag uppe i ett belopp för sådana BRI-projekt på 1,8 biljoner USA-dollar, det vill säga 1 800 miljarder.

Flera sekundära motiv

Förutom att bygga infrastruktur för ekonomisk integration går det att se flera sekundära motiv för satsningen enligt olika källor:

  • att använda landets stora valutareserv,
  • att skapa nya marknader för kinesiska företag inom till exempel höghastighetsjärnvägar och tåg,
  • att exportera en del av Kinas överkapacitet på byggmaterial,
  • att sysselsätta kinesisk arbetskraft utomlands,
  • att hålla uppe den kinesiska tillväxten.

Bland strategiska politiska syften finns en önskan att stabilisera de centralasiatiska grannländerna, till exempel Kazakstan, Pakistan och Afghanistan, runt oroliga regioner inom Kina som Xinjiang och Tibet. Ett annat kan vara att stärka Kinas hand i konflikten kring de omtvistade områdena i Sydkinesiska sjön.

”En ny storslagen strategi som sätter Kina i världens centrum och utmanar status quo.” Så sammanfattas BRI av en forskare som specialiserat sig på initiativet. William A. Callahan är professor vid London School of Economics and Political Science. Han drar en parallell mellan BRI och EU. Båda har nämligen perspektivet att ekonomiskt samarbete förväntas leda till närmare politiska band.

Men Kinas egen utveckling inklusive västvärldens handel och affärer med landet motbevisar hittills sådana tankar. Visst har Kina anpassats in i den nyliberala ekonomiska världsordningen, men detta har inte haft någon effekt på det kinesiska politiska systemet, påpekar Callahan.

Omvänt verkar Xi Jinping i alla fall tro att Kina med ekonomiska kontakter kan påverka de politiska. I ett tal där han vände sig till sina grannländer sade han att ”ekonomiskt samarbete kan leda till en samsyn och till gemensamma normer för hur vi uppträder i hela regionen”.

Tributstater på nytt

Bakom det där ligger egentligen en gammal konfuciansk tanke om att Kina med sitt lysande exempel ska vinna över grannländerna så att de ser Peking som världens centrum och inordnar sig som tributstater som tidigare i historien. Det gör att Kina ibland uppträder paternalistiskt eller förmyndaraktigt gentemot Asean, som är de sydöstasiatiska ländernas samarbetsorgan.

Kinesiska biståndspaket i regionen ackompanjeras av förväntningar om lojalitet. Samtidigt anlägger Kina militärbaser på nybyggda öar långt söderut i Sydkinesiska sjön. Det blir en kombination av ”piska och morot” för att få regionen att acceptera Kina som garanten för säkerhet och stabilitet – i stället för USA med sina baser och marina enheter som i dag – ett Asien för asiaterna.

I förlängningen har Xi Jinping och andra kinesiska talesmän öppet börjat prata om Kinas moraliska mission i världen. William A. Callahan skriver att den kinesiska ledningen hoppas att BRI med nya konkreta förbindelser ska ”anpassa Asien och Europa till en världsordning där Kina är den högsta normativa makten”.

Några politiker i andra länder är i dag lockade av den kinesiska modellen som kombinerar en hög tillväxt i en delvis öppen ekonomi med ett slutet auktoritärt politiskt system.

”Framgången med BRI kommer att visa att Kina inte längre ’underordnar sig’ globaliseringen, utan är proaktivt med att skapa nya standarder för globalisering”, skrev Wang Yiwei, en akademiker i Shanghai som fått förtroendet att lägga ut texten om Xi Jinpings visioner.

Oblyga hyllningar

Kinesiska ledare och media gick i samband med kommunistpartiets kongress i oktober ut med oblyga hyllningar till Xi Jinping. Utrikesminister Wang Yi kallade president Xi en ”diplomatisk pionjär vars ideologi överträffar 300 år av västerländsk teori om internationella relationer”. Samtidigt hävdade den officiella nyhetsbyrån Nya Kina i en ledarartikel att det kinesiska systemet garanterar politisk stabilitet medan ”kriser och kaos dränker den västerländska liberala demokratin”.

Spekulationerna i omvärlden har gått åt alla håll. Skulle Kina, trots sin hårda interna diktatur, kunna bli en god kraft i världen om Peking tar över huvudrollen från Washington – nu när Donald Trump agerar för ett slutet och självcentrerat USA? När Peking möter oro och kritik utifrån för sina långtgående BRI-planer har talesmän svarat med ett citat från Konfucius: ”Den som vill nå framgång måste bereda vägen för andra att också nå framgång”. I mer moderna ordalag talar kinesiska ledare om ”win-win” när det gäller Nya sidenvägarna.

Johan Lagerkvist, professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet, tycker att vaksamhet är på sin plats. Han har varnat för att ”omvärldens hunger efter kinesiska pengar kan komma i konflikt när man har att göra med ett starkt land som Kina som inte respekterar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati”.

På sistone har kinesiska regeringen och kinesiska bolag stött på motstånd i några länder när de verkar ha gått alltför hastigt fram. Pakistan, en gammal allierad, bromsade ett dammbygge när Kina enligt uppgift propsade på ägande. Nepal ställde in ett kinesiskt dammbygge sedan det bröt mot principen om öppen upphandling. I Tanzania har regeringen begärt omförhandling med Kina på grund av oklara villkor kring ett stort hamnbygge.

Fattiga länder i skuldfällor

Kina har också fått kritik för sin modell att ge frikostiga lån för infrastrukturbyggen i fattiga länder som lätt hamnar i skuldfällor och då tvingas lämna över ägandet till de kinesiska bolagen. Ett exempel är det kinesiska övertagandet av hamnen i Hambantota i Sri Lanka som vi nämnde i den första artikeln.

Hambantota är ett felkalkylerat bygge som inte blev lönsamt och från starten på Nya sidenvägarna finns andra exempel, ibland även projekt som lagts ner.

Vad gäller Kina och Europa så ser Peking inte EU som en trovärdig aktör i globala säkerhetsfrågor. Kinas ledare betraktar de enskilda länderna enbart som ”brickor i Kinas geopolitiska och geomoraliska kamp med USA”, skriver Callahan. En av hans slutsatser är att ”förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas BRI”.

Avsiktligt eller inte, Kina har i alla fall drivit in en kil i Europa genom att investera i Serbien och Östeuropa. I Serbien ger Kina krediter och bygger vägar, broar och järnvägar. Därför kommer oroliga signaler från Bryssel med tanke på Serbiens planerade EU-inträde. Och mitt under dragkampen i Östeuropa mellan EU och Ryssland gör Kina alltså en framryckning på Balkan.

Serbiska talesmän säger att Kinas lån är förmånliga och att även lokala företag gynnas. Men de flesta byggarbetarna är kineser, en vanlig modell. Avtalen är slutna på hög bilateral mellanstatlig nivå. Det gör det svårt för andra länders företag att komma in på marknaden.

Utmaningen för Europa

William A. Callahan sammanfattar att det grandiosa upplägget med BRI inte bara handlar om hårdvara eller mjukvara utan också om ett moraliskt projekt för att sprida en kinesisk civilisation inspirerad av guldåldern under Tangdynastin (618-907).

Han anser att européerna bäst kan stå emot de kinesiska locktonerna genom att betona sitt engagemang för ”multilateralism, transparens, ansvar och rättssamhälle i en öppen och regelstyrd världsordning”.

Callahan tycker att Europa måste agera enigt: ”Diplomater och forskare har efterlyst en sammanhängande Kinapolitik i 15 år, men den lyser ännu med sin frånvaro.”

Nästa avsnitt: Sverige och BRI – vänta och se

Kina i Lysekil: plan på jättehamn del av global offensiv

Vår text från KinaNytt (Sweden-China Trade Council) 22 januari:

Plötsligt dyker det upp två kinesiska bolag som tillsammans vill bygga en jättehamn i Lysekil. Inte många i kommunen är invigda och det är bråttom. Bolagen vill ha besked inom tio dygn: ja eller nej. Lite senare, i december 2017, kommer nyheten att kinesiska Geely, som redan äger Volvo Cars, köper in sig i lastbilstillverkaren AB Volvo.

Brofjorden_panorama

Lysekil, en kommun med cirka 14 000 invånare, skulle få härbärgera en av Nordeuropas största hamnar om två kinesiska bolag får som de vill. Bilden visar Brofjorden och Preemraffs raffinaderi där den nya hamnen är tänkt att ligga. Foto: W.Carter Wikimedia Commons.

Kineserna har en långsiktig helhetssyn när de nu går ut i världen på bred offensiv, säger Kinakännare. Vi i Sverige, Norden, Europa och hela världen står inför en helt ny utmaning. Kinas globala strategi är på ytan i första hand ekonomisk. Med uppköp och egen infrastruktur utomlands vill Peking säkra energi och råvaror. Men Xi Jinping och Kinas kommunistparti utmanar oss också politiskt, militärt, kulturellt och moraliskt, enligt flera uttolkare.

I två artiklar i dag och i morgon tar KinaNytts medarbetare ett helhetsgrepp om de så kallade Nya sidenvägarna som Kinas expansiva strategi ofta kallas. Och de börjar i Lysekil.

AV AGNETA ENGQVIST OCH GÖRAN LEIJONHUFVUD, agneta.engqvist@gmail.com, goran.leijonhufvud@gmail.com

De kinesiska bolagen vill bygga en toppmodern containerhamn i Brofjorden i Bohuslän, ”en central hub” som ska kunna hantera megatonnage på 400 längdmeter.

När vi säger att megaprojektet för Lysekil dök upp plötsligt är det en sanning med modifikation. Kineserna har haft en lokal tillskyndare som arbetat under allmänhetens radar

Bakom förslaget står Sunbase International Holdings, ett Hongkongföretag som drivs av Gunter Gao Jingde. Han är känd för att stå den kinesiska militären nära. Dessutom har han höga poster inom den så kallade centrala enhetsfronten i Peking, en avdelning av kommunistpartiet som bland annat har till uppgift att engagera ”patriotiska” utlandskineser och Hongkongbor i Kinas offensiv.

Eftersom Gao Jingde har sådana kontakter med Peking säger kritikerna att det är fel att säga att det bara är ett privatföretag som vill investera i Lysekil. Dessutom ingår den kinesiska statligt kontrollerade infrastrukturjätten China Communications Construction Company (CCCC) i projektet, störst i världen på just hamnbyggnad.

En liten ledningsgrupp i kommunen mörkade projektet i det längsta för att undvika en negativ opinion, enligt kritikerna. Men till slut läckte planerna ut tack vare ett par visselblåsare.

En fråga på riksplanet

En som slog larm var Magnus Sederholm. Som före detta marindykare och ägare till en fastighet i närheten av Brofjorden reagerade han när den känsliga miljön verkar vara hotad. Men han lägger också säkerhetspolitiska aspekter på frågan. Han ville egentligen inte personligen ha så mycket uppmärksamhet utan hoppades lyfta frågan till riksplanet och dess beslutsfattare. Och det är delvis hans debattartiklar och intensiva informationskampanj som gjort att larmet nu nått den nationella nivån.

Han skräder inte orden i en intervju med KinaNytt: ”Lysekil riskerar att få en diktatur i knät. Kineserna har en dold agenda. Det här är ett skräckprojekt och människor i Lysekil måste förstå vad som står på spel.”

”Hamnen skulle få två funktioner, dels transportera råvaror från Sverige men också kunna spela en militär roll. Frågan måste upp på riksplanet, av både miljöskäl och militära skäl”, säger Magnus Sederholm till KinaNytt.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet varnar han för att det kommunala självstyret i detta fall kan äventyra svensk säkerhet och försvarsförmåga. Han undertecknar sig som tidigare gästprofessor i Peking (i ett flerårigt medicinskt projekt) och som värnpliktig officer i marinen. Inlägget är skrivet tillsammans med Tomas Falk, tidigare örlogskapten i marinen.

De båda betonar den säkerhetspolitiska aspekten men nämner också att känsliga och unika naturvärden står på spel. De påminner även om hur Sverige rustat ned marinförsvaret längs västkusten och skriver att med en så strategiskt placerad helägd storhamn i Lysekil skulle kineserna kunna stänga av Skagerrak (och därmed också kontrollera trafiken till och från Östersjön).

Artikelförfattarna påpekar att den kinesiska marinen i somras redan hade hårt bestyckade stridsfartyg i Östersjön, där de övade ubåtsjakt tillsammans med Ryssland.

Kommunalrådet hoppas på jobb

Men kommunalrådet Jan-Olof Johansson (S) ser inga säkerhetsrisker för Sverige. Han säger sig vara mer orolig för de kinesiska investeringarna i Volvo och Saab. Till SVT sade han att kommunledningen inte tänker ta några risker och att den i nuläget bara vill veta mer. Han tror att hamnen och andra investeringar i infrastruktur som ingår i projektet ska ge arbetstillfällen. Sunbase har också sockrat sitt bud med att planera skola, sjukhus och äldrevård. Även ett lyxhotell och en kaj för kryssningsfartyg ingår i planen.

Kommunens ledning avvaktar nu en ”förstudie” som ska vara klar i månadsskiftet januari-februari. Problemet med den studien, säger kritikerna, är bara det att den lutar sig tungt mot de svenska lobbyisterna bakom projektet. Inga oberoende instanser verkar bli tillfrågade. Magnus Sederholm anklagar de lokala politikerna för att ”aningslöst låta sig bländas av diktaturens fyrverkerier”. Andra kommentatorer ifrågasätter starkt att Sverige behöver ytterligare hamnkapacitet.

Sederholm har kallats för ”alarmistisk” i vissa kommentarer. Samtidigt framhåller Lars Nicander, utredningschef på Försvarshögskolan, att det för närvarande inte finns stöd i svensk lagstiftning för att av säkerhetspolitiska skäl stoppa en affär som den som Sunbase och CCCC föreslår i Lysekil. Dessutom har Sverige gått emot EU-kommissionens förslag om en samordnad och tuffare granskning av investeringar från Kina och andra länder. ”Vi tycker det är en protektionistisk åtgärd”, sade handelsminister Ann Linde (S).

Men ett resultat av debattartikeln i Svenska Dagbladet och flera inslag i riksmedia är att försvarsminister Peter Hultqvist (S) och andra partiers talesmän nu tagit upp frågan om det kommunala självstyret och hur det kan påverka beslutet om en hamn i Lysekil. Försvarsministeriet undersöker nu om det går att ändra lagen.

Noggrann plan för Volvoköp

Magnus Sederholm säger till KinaNytt: ”Den övergripande frågan är fortfarande om vi ska släppa in en främmande stormakt på svensk mark och låta den ta kontroll över strategiska landområden, infrastruktur och naturresurser. I detta fall dessutom en militärdiktatur med ett avskyvärt sätt att hantera mänskliga rättigheter.”

Vad gäller Geelys inträde i den svenska lastbilsindustrin är det troligt att Peking ser detta som en del av projektet med Nya sidenvägarna. Så har de ansvariga gjort i liknande fall och lastbilar hänger ihop med infrastrukturbyggen.

AB Volvos tidigare vd Sören Gyll har lång erfarenhet av förhandlingar med Kina. Han har fortsatt kontakt på hög nivå i landet, berättade han för Dagens Industri nyligen. Han betonar kinesernas långsiktighet och tror att köpet av en stor aktiepost i AB Volvo var noga planerat. Redan för 15 år sedan noterade han ett konkret intresse på hög nivå för att ta över kända svenska verkstadsbolag.

I intervjun säger Sören Gyll: ”De ville gå på de största och bästa företagen. Som jag uppfattade det så fanns en tanke och känsla om att bli bäst och det gör att de söker välkända företag internationellt.”

Global hamnoffensiv

Om vi höjer blicken från Lysekil så är det påfallande hur snabbt Kina skaffat sig kontroll över hamnar runt hela världen. I september 2017 hade Kina enligt officiella uppgifter investeringar eller ägande i ett 40-tal hamnar i 34 länder och ytterligare 8 var på gång – och takten ökar. Sammanlagt närmar sig investeringarna i hamnar utomlands 50 miljarder USA-dollar, enligt Economist Intelligence Unit. Det är nästan lika mycket som halva den svenska statsbudgeten.

Kinas största rederi, statsägda Cosco, har riktat in sig på att ta över hamnar vid knutpunkter längs de stora handelslederna. Några exempel är Euromax i Nederländerna, Pireus i Grekland, och Said i Egypten. Det var ett Grekland i finanskris som tvingades överlämna hamnen i Pireus för 400 miljoner USA-dollar till Cosco.

Ett annat växande statligt rederi, China Merchants Group, ägde eller drev hamnar i 22 utvecklingsländer vid slutet av 2016. Rederiet har till och med lyckats göra ett par inbrytningar i USA. Containertrafiken på kinesiska kölar överglänser i dag alla andra länder.

Kina har också skaffat sig kontroll över hamnar i Pakistan, Sri Lanka, Myanmar och Australien på platser som anknyter till ekonomiska korridorer längs olika utlöpare till Nya sidenvägarna eller det officiella namnet Belt and Road Initiative (BRI).

Närmare oss siktar Kina in sig på att bygga eller kontrollera hamnar i norska Kirkenes, litauiska Klaipeda, ryska Arkhangelsk – och även en djuphamn på norra Island med sikte på de nya farleder som skapas på norra halvklotet när isarna smälter i Arktis.

Trygga farleder för handel

Huvudsyftet är att trygga farlederna för Kinas export och import. Landet är ju världens största exportör och näst största importör. De nya hamnarna underlättar också för den kinesiska marinen att operera långt från hemmakusten. Samtidigt bidrar kinesiska örlogsfartyg liksom andra länders marinstyrkor till att hålla de internationella farlederna öppna och bekämpa pirater. På senare år ser vi en kraftig upprustning av den kinesiska marinen som även omfattar två hangarfartyg och ubåtar bestyckade med kärnvapen.

Kina har upprättat sin första militärbas utomlands genom ett avtal i fjol med östafrikanska Djibouti. En av anledningarna är att Kina deltar i FN-aktionen mot piraterna i farvattnen utanför Östafrika.

De hamnar där Kina antingen bygger och äger eller svarar för driften kan också vara ett stöd för värdlandets utveckling. Men de kan samtidigt skapa politiska spänningar. Medlemmar av den indiska regeringen uttrycker oro för att Kina skapat en ring runt Indien med hamnar i Pakistan, Myanmar och Sri Lanka. Samtidigt uppfattade Bangladesh den indiska känsligheten och bröt ett kontrakt med Kina för en djuphamn 2016 för att balansera relationerna med Indien och USA.

Det kinesiska övertagandet i december av hamnen Hambantota i Sri Lanka har mött mycket lokal kritik. När Sri Lanka började få problem med avbetalningarna på krediterna för bygget, tog Kina helt sonika över alltihop. Kina bygger också en ny stor containerhamn i huvudstaden Colombo.

Även om Kinas snabbt växande flotta fortfarande fokuserar på farvattnen kring Kina, särskilt den omtvistade Sydkinesiska sjön, har den utsträckt sin räckvidd långt bort och vågat ta sig in i Medelhavet, Östersjön och andra fjärran hav.

Kina utmanar USA:s herravälde över haven. Även inom fiskerinäringen expanderar Kina kraftigt med en fiskeflotta på 200 000 fartyg, enligt en kartläggning i Financial Times. En tidigare amerikansk amiral och auktoritet på globala marinfrågor, Michael McDevitt, sammanfattar bilden av Kina på världshaven:

”När det gäller Kina, så omfattar marin makt mycket mer än flottstyrkor. Ekvationen inkluderar ett stort och effektivt kustförsvar, en handelsflotta i världsklass, en globalt erkänd kapacitet i varvsindustrin och en möjlighet att skörda och utvinna ekonomiskt viktiga havsresurser, inte minst fiske.”

Trump till Kina – statsbesök med extra allt

Min analys för KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

China US

I morgon onsdag landar Donald Trump i Peking. Hans kinesiska värdar kommer att göra allt för att hålla den oberäknelige USA-presidenten på gott humör. De hoppas därmed att han inte ska bråka för mycket om handelsbalansen eller Nordkorea. Det blir inte bara ett statsbesök, det blir ett ”statsbesök med extra allt”, lovar Kinas ambassadör i Washington inför mötet mellan världens två största ekonomier.

Under sin valkampanj använde Trump kinesisk handelspolitik som en syndabock för alla möjliga problem i USA. Nu talar han inte så mycket om det. Han har snarare hamnat i ett läge där han i stället berömmer Xi Jinpings enväldiga metoder.

Redan tidigare har han visat beundran för självhärskare som Vladimir Putin och det saudiska kungahuset, fast inte för Nordkoreas diktator Kim Jong Un. Efter sitt första möte med den kinesiske presidenten kallade Trump honom ”en bra kille” (a great guy). Nu senast gratulerade han via Twitter sin kinesiske motpart till dennes ”enastående upphöjelse” vid kommunistpartiets kongress nyligen.

Det var vid denna kongress som vi fick nya bekräftelser på att ingen kinesisk ledare efter Mao Zedong samlat på sig så mycket makt som Xi Jinping – och dessutom på ett sätt som antyder att han vill ha ett långsiktigt inflytande på hemmaplan. Samtidigt sade han helt ogenerat att han vill sprida den kinesiska modellen över hela världen, alltså i vår tolkning en förebild som kombinerar tillväxt med diktatur.

America First, China First

Detta sker parallellt med att Trump med sin paroll ”America First” slår in på en isolationistisk kurs och helt släpper ambitionen att plädera för mänskliga rättigheter i utbytet med Kina – och många andra länder.

Xi Jinping kan ju absolut sägas driva en linje med ”China First” – men då bland annat med hjälp av systemet för frihandel, medan Trump drar sig tillbaka från det och från internationella samarbeten.

Donald Trump har på sätt och vis och lämnat walk over när det gäller amerikanskt inflytande i Östasien och Sydöstasien, något som i alla fall inte underlättar försöken att kontrollera Nordkoreas äventyrlige ledare Kim Jong Un. En av den nyinstallerade USA-presidentens allra första åtgärder var att lämna Trans-Pacific Partnership (TPP), ett handelsavtal för tolv länder kring Stilla havet. Nu är det i stället tal om att Kina ska kunna bli medlem där.

Dessutom har den amerikanske presidenten skänkt ledarrollen i det globala miljöarbetet till Xi Jinping genom att dra USA ut ur klimatavtalet. Och med lanseringen av nya kinesiska så kallade sidenvägar förstärker Xi Jinping det kinesiska inflytandet i Asien och Centralasien, medan USA ligger lågt.

Strategi i sista stund

I sista stund före Trumps långa Asienbesök har dock Trumps medarbetare satt ihop en ny amerikansk strategi för ”ett fritt och öppet Indo-Pacific” där USA ska närma sig Indien och engagera demokratiska länder som Japan, Australien, Indonesien och Sydkorea som motvikter till Kina. Återstår att se hur det går. Indien, till exempel, har egentligen en motvilja mot att användas som en spets mot Kina. Och Kina har lätt att känna sig inringat.

Donald Trumps missnöje med det stora underskottet i handeln med Kina kan fortfarande förstöra stämningen under hans statsbesök. Underskottet har faktiskt växt med sex procent i år och kan växa ännu mer om Trumps föreslagna skattesänkningar skapar utrymme för ökad konsumtion, som troligen leder till ökad import från Kina.

Ekonomer ser inte i allmänhet obalansen i handeln som ett problem. Däremot är de bekymrade över de restriktioner som amerikanska företag möter när de vill etablera sig eller redan arbetar i Kina. De möter hinder för tillverkning av en rad produkter, men även för tjänster inom finans, telekom, underhållning och sociala media.

Xi Jinping kommer att berätta för sin gäst att Kina planerar att öppna fler sektorer. Det var han inne på redan under partikongressen, men det är för tidigt nu för att han ska kunna vara konkret – även om företag över hela världen väntar på sådana besked. Närmast på tur kan vara öppningar för investeringsbanker och försäkringsbolag, enligt ekonomen David Dollar, tidigare världsbankens chef i Kina.

Stora affärer väntas

Sett från Pekings horisont så har den kinesiska exporten till USA minskat sin andel av den kinesiska ekonomin till tre procent från en nivå kring sex procent för några år sedan. Så för de kinesiska ledarna är USA-marknaden inte lika viktig längre.

Men för att pigga upp Donald Trump väntas Kina tillkännage flera stora affärer med amerikanska företag under besöket, till exempel flygplansinköp från Boeing. Det är en taktik som följer ett känt mönster från andra statsbesök. Ofta handlar det om affärer som ändå var mer eller mindre klara.

För att hålla den höge gästen på gott humör kommer de kinesiska värdarna säkert också att följa den amerikanske gästens tydliga signaler när det gäller maten. Han vill absolut inte bli serverad några hela fiskar med huvudet kvar och inte heller några pepparstarka rätter.

Båda parter är inriktade på milda tongångar, inga peppriga utfall.