Konstlivet i Kina – vem vågar sticka ut

Konstbranschen har exploderat i Kina. Och ju längre bort från Peking, desto större frihet har konstnärerna. Göran Leijonhufvud besöker sydkinesiska Shenzhen där konsten är vital – men ändå inte vågar konfrontera regimen.

Min essä i HDSydsvenskan 30 september 2018

zhou-li.jpg

Zhou Li, nyskapande konstnär i Shenzhen, har fått ett stort nationellt genombrott. Foto Göran Leijonhufvud.

Jakten på status känner inga gränser i Kina. Nya företagare bygger konsthallar på löpande band. Dessa penningstinna aktörer gör också raider på den globala konstmarknaden. De zoomar in på kända namn – och driver upp priserna. Under tiden skapar landets konstnärer nya kreativa centra när kulturklimatet blir snålare i huvudstaden Peking.

Många i den samtida konsten kände länge ett behov av att bearbeta Mao Zedongs era och excesserna under kulturrevolutionen 1966-76. Det var som en ihållande baksmälla. Motiven var ofta sarkastiska eller sorgsna kommentarer till personkulten under Mao, till rödgardisternas framfart eller till propagandans arbetar- och bondehjältar.

Numera har de flesta frigjort sig från den motivkretsen. De verkar i alla stilar och gör även abstrakta och postmodernistiska verk. Många säljer mycket bra utomlands.

Samtidigt möter konstnärerna en mer komplex och kravfylld politisk situation än på mycket länge. Xi Jinping, kommunistpartiets ledare och numera president på livstid, vill gärna styra kulturarbetarna in på ”sunda och patriotiska banor”. Det bidrar till att konstvärldens intresse flyttar söderut, nästan så långt bort som det går att komma från maktens Peking och partiets diktat.

Zhou Li är en av de senaste årens mest uppmärksammade kinesiska utövare. Hon är uppväxt och verksam i den speedade ekonomiska frizonen Shenzhen, där jag träffar henne. Hon målar schematiskt upp Kinas konstgeografi:

– Konstzonen 798 i Peking har blivit för kommersiell. I Shanghai händer det mycket och den lokala regeringen är engagerad. Men Shenzhen är mest spännande inom dagens kinesiska konst, här är det mest kreativt och man kan slappna av. Det är bättre gallerier och fler originella konstbutiker.

Det är en utveckling på ett kvarts sekel som hon sammanfattar.

Kinakonst_2

Konstområdet OCT-Loft i Shenzhen. Foto Göran Leijonhufvud.

I mitten av 1990-talet, när friheten ökade inom kulturlivet, började konstnärer flytta in i ett övergivet industriområde i Pekings utkanter. Området kallas 798 efter en av de nedlagda fabrikerna. Konstnärerna gillade den låga hyran och de fina ljusinsläppen i de gamla verkstäderna i Bauhausstil. De byggdes av det socialistiska broderlandet Östtyskland på 1950-talet.

Snart tillkom gallerier och stora konsthallar, kaféer och restauranger, kuriosabutiker och rockklubbar. Den spontana verksamheten störde makthavarna, men de övertalades att i stället se det som en tillgång, precis som andra världsstäder har liknande. Men för några år sedan hade nästan allt tippat över till en kommersiell röra för inhemska och utländska turister. Fastighetshajar kammade hem nya vinster och konstnärerna drog vidare till billigare platser längre ut i förorterna. Kvar finns ett fåtal förnämliga gallerier.

Idag hänger rivningshoten över en rad stora gallerier i ett av de områden dit konstlivet flyttade från 798. Nyligen jämnades multikonstnären Ai Weiweis studio med marken. Det är säkert ingen slump att han var bland de allra första som drabbades, eftersom han gjort sig känd som en envis regimkritiker i många av sina verk. Nu ska marken exploateras för nya spekulativa bostads- och kontorsområden. Pengarna styr – som i konstvärlden.

Medan 798 började tappa stilen tog finansmetropolen Shanghai plats i konstvärlden med initiativ från utövare, entreprenörer och myndigheter. Den tidigare nedgångna stadsdelen Xuhui har ambitioner att bli ”världens största kulturkluster”, varken mer eller mindre. På några få år har den ena privata konsthallen efter den andra poppat upp samtidigt som stadens styrande fortsätter att pumpa in pengar, även till konsertlokaler och olika museer.

En ytterlighet som konstentreprenör är onekligen före detta taxichauffören Liu Yiqian och hans maka Wang Wei i Shanghai. De har hittills öppnat tre konstmuseer, alla benämnda Long som betyder drake. Vad har då paret för princip för sitt globala konstsamlande?

– Om priset är högt måste det vara bra, har Liu Yiqian slagit fast. Hans nyrika skrytsamhet och PR-kupper skiljer ut honom från andra samlare som gärna intar en mer försiktig hållning. Han började sin bana med att tillverka enkla handväskor, startade sedan ett litet taxibolag och lyckades spekulera på börsen just när den steg som en raket. I dag är han stenrik på fastigheter och läkemedel.

De största kinesiska privatsamlarna har numera verk av en lång rad västerländska konstnärer i sina museer. Det är alltifrån Monet och van Gogh till Picasso, självfallet, och samtida namn som Anselm Kiefer, George Baselitz, Camille Henrot och Tatiana Trouvé.

Samlarna vill gärna visa sina verk, det är en trendig egotripp. Mycket ofta finns det en stark länk till fastighetsbranschen. Byggherrarna inkluderar gärna ett ”museum” i sina bygglovsansökningar. Kulturprojekt ger nämligen vissa skattelättnader.

Att köpa konst till hemmet har samtidigt blivit mondänt bland yngre hyfsat välbärgade kineser som putsar sitt personliga varumärke, på samma sätt som de utvidgar garderoben med märkeskläder.

Den unge miljardären Adrian Cheng, tredje generationen finansadel i Hongkong, har startat den ideella stiftelsen K11. Den stöder unga kinesiska konstnärer och ordnar utställningar tillsammans med västerländska konstinstitutioner som Centre Pompidou och Moma.

Även hans köpgallerior i många kinesiska städer heter K11 – och där är kopplingen mellan konst och hårdhudad business mest tydlig. K11 i Shanghai har lyxbutiker med de flesta internationella modemärkena, medan besökaren hittar konsthallen först tre våningar under jord i en anonym lokal med lågt i tak.

Adrian Cheng har sagt att varuhuskunderna kan tycka att det är skrämmande att gå in i en ”vit kub” som de flesta konsthallar är. ”Att tillgodogöra sig konst på det sättet är också främmande för kineser, så vi tar konsten till dem i en miljö som de redan känner till. Vi ser att konsumerar konst ungefär på samma sätt som varorna i gallerian. De tar gärna bilder och delar dem med sina vänner på sociala medier. Men de lär sig också en hel del.”

Kinakonst_1

I nya konstzonen i Shenzhen klättrar konstverken även utanpå husen. Foto Göran Leijonhufvud.

Den senaste fyrbåken på den kinesiska konstkartan är alltså Shenzhen, granne med Hongkong. Jag talar med kulturarbetare som beskriver klimatet där med det gamla talesättet om att ”himlen är hög och kejsaren långt borta”. Det är en påminnelse om hur författare och konstnärer även tidigare i historien sökt sig långt bort från huvudstaden när saker och ting blivit alltför kontrollerade där.

Zhou Li  är ett exempel på miljön i Shenzhen, där den konstnärliga och den teknologiska kreativiteten utvecklas parallellt – och ibland hand i hand som i några av Zhou Lis verk.

Med sina djärva offentliga verk och sina stora mättade dukar i akryl har Zhou Li, 49 år, fått ett brett genomslag på hemmaplan i Kina de senaste åren. Nästa år i april kan vi också se hennes verk på White Cube i London.

För 40 år sedan var Shenzhen en sömnig avkrok med 300 000 invånare, mest jordbrukare och fiskare. Den lilla staden var visserligen Kinas enda gränsstation mot Hongkong då, men det gick bara ett par tåg om dagen. När jag kom den vägen på 70-talet hade jag inte många medpassagerare.

I dag är Shenzhen en megastad med 20 miljoner människor, en magnet där unga människor från hela landet skapar sin egen framtid i landets första ekonomiska frizon. Det är den främsta symbolen för Kinas tillväxtunder. Först blev staden ”hela världens verkstad” med billig massproduktion. Nu är den en alltmer uppsnyggad metropol som bland annat är världsledande inom it-utveckling, såväl hårdvara som mjukvara, en utmanare till Silicon Valley.

Med uppgraderingen kommer konsten in. En växande högkonsumerande medelklass söker även kultur. Ett gammalt fabriksområde har blivit ett konstcentrum och en oas med högt renommé.

I detta nya livliga konstområde, kallat OCT-Loft, har Zhou Li sin ateljé högst upp i en före detta kontorsbyggnad. Hon öppnar den tunga höga ståldörren, väl tilltagen för att kunna få ut hennes tavlor som ofta mäter två gånger tre eller fyra meter.

Först vill hon visa sina skrivövningar, mest dikter ur Kinas äldre litterära skatt. Det är där hennes skapande börjar varje dag. De tunna rispapperen buktar sig när tuschen kommer på och efterhand ser de ut som en stapel av tunnbröd.

– Kalligrafin är ett sätt att meditera och samla tankarna innan jag börjar måla, säger Zhou Li.

Man kan också se hennes övningar med skönskriften som en ritualiserad kleinkunst jämfört med de djärva stora dragen på tavlorna. Ändå handlar båda om penslars flykt.

Det slumpar sig så att under mitt besök har Hive, den ledande konsthallen i området, utställningar av två konstnärer som laborerar med varianter av kinesisk skrift – hos Li Ping som abstrakta mönster, hos Wang Dongling som skrivtecken på stammarna i en skog av bambu, en mäktig installation.

Kinakonst_5

Klassiska dikter om bambu pryder stammarna Wang Donglings bambuskog. Foto Göran Leijonhufvud.

Zhou Li inspireras av buddismen:

– Allt liv återföds på något sätt, vi måste respektera livet, det är en cirkel, en generation följer en annan, lite som reinkarnationen.

Det är logiskt att hon är fascinerad av fjärilar, av kretsloppet från till larv till puppa till fjäril till ägg. Den förtjusningen är uppenbar i hennes 21 meter höga skulptur som möter besökaren i ankomsthallen på flygplatsen i Shenzhen. Där är fjärilarna omgivna av tunna trådar i en legering av titan och aluminium, en skimrande buske som reser sig mot byggnadens höga tak.

Det är hennes genombrottsverk. Men på sistone har hon blivit lika omtalad för tavlorna i akryl som fångat publiken på ledande konsthallar i Peking, Shanghai och Shenzhen. Där dansar cirklar och linjer över en bemängd enfärgad bakgrund.

Zhou Li berättar att hennes far är konstnär. Hon brukade följa pappan när han målade. Som lokal kulturtjänsteman föll det ofta på honom att göra propagandabilder. Några framhävde självaste Mao Zedong, den forne diktatorn, såsom den röda solen i folkets hjärtan. Det var under kulturrevolutionen 1966-76. Men efter pensioneringen har han kunnat blomma ut i sitt eget måleri.

Samtidigt, efter en lång period med ökande konstnärlig frihet, är kulturklimatet mera osäkert i dag. Och bildgenren med ledarkult har kommit tillbaka under Xi Jinping. Många trodde den tiden var förbi.

När presidenten 2014 höll ett tal till kulturarbetarna skapade det oro hos målgruppen. Starkt förenklat sade han åt dem att ta en ”marxistiskt ståndpunkt” och ”låta folket vara riktmärket för den konstnärliga estetiken”.

Bland kulturarbetarna har konstnärerna haft den största friheten sedan de ekonomiska reformerna startade kring 1980 och landet öppnade sig. Även om konstlivet är vitalt och lockar alltfler intresserade är det en förhållandevis liten värld. Kommunistpartiet upplever inget hot mot sitt maktinnehav  från gallerierna eller de små konstnärskolonierna.

Det är en helt annan sak med dem som sysslar med det skrivna ordet. Författare, journalister, bloggare eller mikrobloggare är mycket mera påpassade. De som är samhällskritiska inte bara censureras, de fängslas i hundratal.

Skulptören och fotografen Liu Bolin gör brett samhällskommenterande verk. Han sade nyligen i en intervju i Forbes: ”Så länge vi inte riktar oss mot regeringen direkt, kan vi skapa och uttrycka oss. Jag väljer olika flexibla sätt för att undvika konfrontation.”

Däremot har Ai Weiwei gjort installationer som mera direkt kastar en skugga över högsta ledningen i Peking. 2009 fick han sitta 81 dagar i isoleringscell och misshandlades svårt. Det är en av anledningarna till att han gått i exil.

Zhou Li säger att för att lyckas som konstnär i Kina behöver man tre saker: arbeta hårt, ha talang och ha lite tur.

– Men det finns inte så många talanger som kan tänka djupt. De uppmuntras inte till det i skolan.

Hon ser inte någon skillnad i hur hon och hennes kolleger kan jobba efter Xi Jinpings tal för fyra år sedan. Men Zhou Li säger åt sina elever på konsthögskolan i Kanton:

– Blanda er inte för mycket i politiken. Den som gör det blir skör som ett ägg. Försök inte använda politiken för att bli berömd.

 

Det cyniska spelet kring VM i Peking

Fågelboet

Fågelboet, OS-stadion från 2008, öppnar i dag för VM i friidrott.

Peking öppnar portarna inför ännu ett stort evenemang, denna gång VM i friidrott som drar igång 22 augusti. Men ”öppna portar” kanske är fel att säga. Visst, arenorna är öppna, men deltagare och media från hela världen kommer till en stad präglad av en alltmer sluten politik, särskilt inom kulturen.

Den allra senaste inskränkningen är en lista på 120 förbjudna låtar som kulturministeriet går ut med. De kan hota stabiliteten i samhället, enligt de styrande.

De svartlistade sångerna innehåller våld, pornografi och saker som är ”skadliga för den allmänna moralen”, enligt ministeriets något svepande formulering.

Men den som skärskådar listan ska finna att den toppas av 17 låtar med ett band som heter Yinsan’er och som framför allt är känt för sina samhällskritiska texter. Gruppen rappar om de växande ekonomiska klyftorna, korruptionen och ”hjärntvätten” inom utbildningen.

Inför det största arrangemanget i den kinesiska huvudstaden sedan olympiska spelen sommaren 2008 har åtstramningen inom media och kultur ökat. När Peking kandiderade för att få olympiska spelen lovade arrangörerna att förbättra de mänskliga rättigheterna i landet. Därav har blivit praktiskt taget intet. Läget är snarare värre nu sju år senare.

Trots detta har Peking belönats med att få ta hand om vinter-OS 2022, även om staden ligger i en mycket snöfattig trakt. Flera mera lämpliga vinterstäder drog sig ur, oftast av kostnadsskäl. Däribland Stockholm.

Kvar fanns två diktaturer som inte vänder på slantarna när det gäller att försöka köpa internationell prestige, nämligen Kina och Kazakstan. Så kom det sig att Peking blir den första staden som fått arrangera både sommarspel och vinterspel.

Kommunistpartiet vill gärna framstå som internationellt rumsrent inför sina egna medborgare och visa att hela världen kommer till Peking i samband med friidrotts-VM och vinter-OS.

Regimen har försökt att förbättra sitt internationella rykte inför VM genom att ge den kritiske konstnären Ai Weiwei bättre villkor. För fyra år sedan satt han 81 dygn i häkte på okänd ort utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Nu har han fått tillbaka sitt pass. Den långa husarresten som följde på tiden i häktet är hävd. Han ska snart resa ut och titta till en utställning av sina verk i London.

Nyheten om lättnaderna för den internationellt välkände Ai Weiwei kom dagarna före omröstningen om vilken stad som skulle få OS 2022 – uppenbarligen för att förbättra Pekings chanser.

Det är ett cyniskt spel som Kinas ledare även tidigare ägnat sig åt inför viktiga statsbesök och omröstningar. De styrande bestämmer sig plötsligt för att frisläppa någon politisk fånge med hög profil. Syftet är att blidka opinionen utomlands.

Samtidigt kan partiet fortsätta att förfölja och trakassera många andra samhällsdebattörer och kulturarbetare som inte är fullt så uppmärksammade utomlands. Särskilt utsatt verkar den fängslade frispråkiga journalisten och veteranen Gao Yu vara. Polisen fortsätter enligt uppgift med långa pressande förhör för att tvinga henne att bekänna olika brott samtidigt som hennes hälsa försämras drastiskt.

Samtidigt kan partiet fortsätta att förfölja och trakassera många andra samhällsdebattörer och kulturarbetare som inte är fullt så uppmärksammade utomlands. Särskilt utsatt verkar den fängslade frispråkiga journalisten och veteranen Gao Yu vara. Polisen fortsätter enligt uppgift med långa pressande förhör för att tvinga henne att bekänna olika brott samtidigt som hennes hälsa försämras drastiskt.

”Jag är Kina” raffinerad lek med identiteter

Guo Xiaolu3

Xiaolu Guo

Hon kände sig tvungen att flytta utomlands för att förstå Kina. Författarinnan Xiaolu Guo är inte den enda kinesiska författaren eller konstnären som på senare år skaffat sig perspektiv på sitt Kina utifrån – samtidigt som de behåller kontakten med hemlandet.

Ett par exempel är författaren Ha Jin (Xuefei Jin), bosatt i USA, och konstnären Ai Weiwei som efter en lång period i New York återvände hem – för att så småningom hamna i husarrest.

Vad gäller Xiaolu Guo hade hon före sin frivilliga exil skrivit åtta böcker på kinesiska, mest akademisk konstkritik.

– Verkligen urtråkiga böcker, sade hon till mig på årets litteraturfestival i Peking.

När hon bosatte sig i Frankrike och England började hon maniskt utforska nationella och kulturella identiteter.

Hon gör upptäckter om Kina när hon gnuggar sitt kinesiska modersmål mot andra språk och slog igenom internationellt med boken Kortfattad kinesisk–engelsk ordbok för älskande, 2007.

Den är skriven på engelska och språket går från trevande till närmast perfekt i slutet. Allteftersom Xiaolu Guo erövrar mer och mer av språket, förstår hon mer av västerländskt psyke och kan jämföra.

Hennes nya bok Jag är Kina är ett raffinerat spel med identiteter.

– Det är mycket mig i den boken, det var därför den tog så lång tid, fyra-fem år, det var roligt och smärtsamt.

Det är en berättelse där en ung brittisk översättare får en bunt osorterade kinesiska brev och dagböcker att arbeta med. Långsamt klarnar bilden för henne av hur kärleken mellan en rocksångare i Peking och hans flickvän från södra Kina steg för steg krossas av det hårda kinesiska samhället.

De senaste årtiondenas ekonomiska reformer har inte i grunden rubbat de traditionella maktmönster som kommunistpartiet har förstärkt. ”Det stora maktmaskineriet mal sönder människor och drömmar.”

Rocksångaren är himlastormaren som till slut sprider ett kritiskt manifest på en konsert. Polisen griper honom och ledarna i Peking kastar ut honom ur landet.

Han dränker sig i Medelhavet medan hans flickvän börjar en karriär hos en nyrik kinesisk kapitalist. Hon är mera anpasslig – som tusen och åter tusen år av konfucianism föreskriver.

Fiona, hon som översätter dokumenten, identifierar sig med båda under arbetets gång. Alla tre är som olika sidor av Xiaolu Guo själv, inte minst karaktären Fiona som ”proppade sig själv med utländska språk” för att bryta tristessen i sitt liv. På litteraturfestivalen i Peking går Xiaolu Guo ett steg längre:

– Att hålla sig till ett enda språk är fascistiskt, slungar hon ur sig i sin ofta burdusa stil.

Sitt perspektiv på Kina sammanfattar författaren i rocksångarens manifest:

Staten behöver myter, en mytisk vision för folket att följa och leva för. Detta är Kina, den stora mytskaparen.

Myter behövs för att kontrollera soldaterna som avfyrar kulorna. Med en stor myt kontrollerar folket sig självt. Kinas myt var förr i tiden den om kejsarna. Nu är det myten om det fina demokratiska medelklassamhället som konsumerar än det ena än det andra med sin kommersiella frihet… När medborgarna drömmer vet de ingenting om vem som skapar deras drömmar… Revolution är omöjligt eftersom folket väljer att leva i fängelse.

Och slutklämmen:

Bryt förtrollningen: Jag är Kina. Vi är Kina. Folket. Inte staten.

Halv seger för oberoende filmare, Ai Weiwei överraskar igen

Kinas oberoende filmare lyckades häromdagen mot alla odds föra sin festival i hamn. I år gick det bättre än i fjol då polisen ordnade ett lokalt strömavbrott för att stoppa festen.

Det var tionde gången som den ägde rum, nu i byn Songzhuang i Pekings nordöstra utkanter. Men hotet om stängning hängde hela tiden över Beijing Independent Film Festival 2013. Mycket riktigt kom det också ett polisbeslut om att festivalen måste stänga. Men det var tillåtet att visa filmerna på dvd för små grupper om två till fem personer.

Bild

Två giganter bland Kinas konstnärer och kulturarbetare, Ai Weiwei och Li Xianting, på oberoende filmarnas festival i Peking.

Denna bisarra ordning visar hur utrymmet har krympt för oberoende kulturarbetare under de senaste två åren. Men oförtröttliga entusiaster som Li Xianting försvarar det utrymme som finns. Han är sedan länge den samtida kinesiska konstens ledande curator och kritiker. Numera leder han också en oberoende filmstiftelse och filmskola i Songzhuang.

På festivalens sista dag dök konstnären Ai Weiwei oväntat upp, trots att polisen kraftigt har begränsat hans rörelsefrihet sedan han släpptes ur fängelse. Det gick ett sus genom publiken när han introducerades av Li Xianting.

Ai Weiwei var en av pristagarna med en film som han producerat om en aktivist som omkom under mystiska omständigheter, sedan han försvarat flera bönder i en marktvist med myndigheterna, en mycket vanlig typ av konflikt på landsbygden.

Efter de ständiga trakasserierna mot den oberoende filmfestivalen och efter andra ingripanden mot självständiga filmare talar en del kinesiska bedömare om ”indiefilmens död”. Att ge priset till den ständigt kontroversielle Ai Weiwei blir då en kraftfull markering mot de styrandes ingrepp mot fria kulturyttringar.

Många av de övriga priserna gick till filmer som speglar de snabba ekonomiska framstegens baksida; till exempel en by där invånarna drabbas av cancer på grund av industriella föroreningar; en spökstad som blomstrade tills all olja var utvunnen i trakten; eller rivningsraseriet i storstäderna. 

Ai Weiwei utmanar på nytt och jag blir minderårig och censurerad

På nytt utmanar konstnären Ai Weiwei den kinesiska regimen. Och ännu en gång har han funnit ett nytt medium för sitt budskap – en musikvideo.

I videon återskapar han den exakta miljön från när han satt häktad på hemlig plats i 81 dygn med två vakter ständigt vid sin sida. Polisen grep honom för två år sedan när kommunistpartiet fruktade att den arabiska våren skulle sprida sig och utlösa protester även i Kina. Senare har regimen dömt honom för skattefusk i en process som verkar politiskt motiverad.

Hans sång ”Ditt dumma arsle” (Dumbass) på videon innehåller så många grova uttryck och bilderna är också så provocerande att Google sätter en åldersgräns för den som vill se videon på Youtube.

Men i en intervju med Wall Street Journal säger han att han gör detta för att människor inte ska glömma bort de kinesiska åsiktsfångar som fortfarande sitter bakom lås och bom.

Ai Weiwei är spärrad från kinesiska internet, men han tror att många unga ändå håller reda på vad han gör.

Själv råkade jag av misstag ut för Googles censur. För att se videon på Youtube måste man intyga att man är över 18 år. När jag skulle markera mitt födelseår, klickade jag i ren distraktion på 2013 – med andra ord klart minderårig. Så nu är mitt googlekonto spärrat!!

Ai Weiwei och Mo Yan – så olika

Konstnären Ai Weiwei, som lever ständigt övervakad av myndigheterna i Peking, fortsätter att försvara sin rätt att tala i politiska och sociala frågor, nu senast i ett samtal med Spiegel Online.

”Jag skulle känna mig obekväm om jag måste ignorera orättvisor”, säger Ai Weiwei.

Han har varit mycket aktiv på sistone och förbereder bland annat sitt bidrag till en utställning i Hongkong. Det blir en sorts kommentar till den kinesiska mjölkskandalen 2008. Mjölk från många leverantörer hade den farliga kemiska tillsatsen melamin, som gjorde så att proteinhalten verkade höjas.

Denna skandal har lett till att fastlandskineser än i dag åker till Hongkong för att hamstra säkrare mjölkpulver. Affärerna tvingas ransonera varan.

Klarspråk från Mo Yan

Till skillnad från Ai Weiwei hoppas Mo Yan, fjolårets Nobelpristagare i litteratur, bara kunna dra sig undan alla politiska och sociala kommentarer. På ett kinesiskt-australiskt litterärt forum i Peking sade han att det är dags att återgå skrivbordet och göra ett bra jobb. Han hoppas att folk ska sluta bry sig om honom när väl årets Nobelpristagare är utsedd.

”Eftersom prispengarna inte kommer från skattebetalarnas fickor, så har jag inga förpliktelser. Jag hatar partipolitik och hur folk gaddar ihop sig på ideologiska grundvalar.”

”Jag vill komma och gå som jag vill, det tillåter mig att se saker och ting från sidan med en klar blick och på så sätt skaffa mig insikter om världen och den mänskliga tillvaron. Jag har varken kapacitet eller intresse för att bli politiker. Jag vill bara skriva i lugn och ro, och arbeta med välgörenhet i tysthet.”

Länkar:

http://www.spiegel.de/international/world/spiegel-interview-with-chinese-artist-ai-weiwei-a-898533.html

http://www.tealeafnation.com/2013/05/i-just-want-to-write-chinese-nobel-laureate-asks-china-and-world-to-leave-him-alone/