Läsarbrev med fina kinesiska inblickar

Vill gärna vidarebefordra delar av ett läsarmejl. Det innehåller fina iakttagelser och berättelser från Kina. Brevskrivaren Stefan tar också upp ett par saker ur min bok Pionjär och veteran. 50 år med Kina till diskussion – samtidigt som han tycker att sommarens läsning av boken var ett stort nöje och att den var mycket intressant och välskriven.

Stefan är engelsklärare i en svensk stad. Han har skrivit akademiska uppsatser om Kina och om Taiwan och han gillar historia.

Här följer utdrag ur hans mejl, något förkortat,leijonhufvud_pionjarochveteran samt mitt svar:

Huvudanledningen till att jag kastade mig över din bok är att jag—i betydligt mindre utsträckning än du, men dock—har mina relationer till Kina. Åren 1993-1996 bodde jag i en mindre stad i provinsen Shandong. Jag undervisade i engelsk kommunikation på stadens lärarhögskola och stortrivdes med nästan allt.

Trots mina rätt fragmentariska kunskaper och erfarenheter från Kina och kinesisk kultur hittar jag många saker jag känner igen och både instämmer uppskattande i och reagerar närmast med avsky mot bland allt jag läser i din bok som blodskandalen i Henan och de för allmänheten mörkade miljöbrotten.

Jag reagerar givetvis även med avsky när jag läser om hur de som tycker sig stå över lagen kan göra vad de vill, inbegripet köra ihjäl människor och komma undan med det. Men samtidigt instämmer jag i dina ord om hur många fantastiska kineser det finns och hur glad jag är att jag mött ett hyfsat antal av dessa. I mitt fall rör det sig, av naturliga (och språkliga) skäl mest om mina studenter men det gör inte saken sämre. – – –

Som lärare med fast schema och begränsad ekonomi reste jag inte särskilt mycket i Kina men skryter gärna ändå med att åtminstone ha bestigit Tai Shan. Andra erfarenheter jag gärna delar med mig av, ibland typiska för det land jag befann mig i, rymmer min amerikanske kollega som tvingades lämna Kina efter att ha skickat anonyma brev till oss lärare (vi kom till Kina genom Amity Foundation, en kinesisk kyrka tillhörande Tre själv-rörelsen) om att vi skulle tänka på och be för offren vid Tiananmen 1989 när det i slutet av mitt första år var femårsdagen sedan denna både otänkbara och overkligt verkliga händelse ägde rum framför världens TV-kameror.

Min Amity-kollega åkte till en annan stad och skickade breven anonymt till oss andra lärare inom Amity men snart var han haffad och fick någon vecka på sig att packa och lämna landet. – – –

Jag hade även andra och personliga upplevelser, om än inte på samma nivå, av kontrollen och hur myndigheterna/skolan visste mer om vad som försiggick runt omkring mig än vad som kändes behagligt. Men i stort sett hade jag det mycket bra.

I alla mina klassrum satt en stor bild på Mao ovanför svarta tavlan. Trots att jag börjat lära mig en del om Kinas moderna historia (jag kan betydligt mer idag) och vad Mao utsatt sitt folk för tyckte jag det var “en kul grej” att undervisa framför Mao. Ännu roligare blev det den dagen jag visade en student ett foto jag låtit ta av mig stående framför Mao och hon, såvitt jag vet på fullt allvar, sa “there are two great men in this picture.”

Fast när jag, på tu man hand med en annan student som råkat få se en artikel i TIME om Tibet, berättade att Tibet faktiskt i princip var självständigt för mindre än 50 år sedan (när detta hände) och att “the peaceful liberation of Tibet” inte var vad hon fått lära sig i skolan började hon gråta.

Ett annat minne … var när jag kom till Kina och fick se alla banderoller och annat med texten “Beijing 2000” vilket sedan följdes av förväntansfulla samtal med mina studenter om hur Beijing skulle få OS men hur det sedan dagen efter omröstningen blev ett icke-ämne. Ingen ville längre ens nämna OS 2000.

Den obligatoriska morgongymnastiken för alla studenter – där när- och frånvaro fanns att läsa klass för klass på en svart tavla i korridoren – tillsammans med obligatoriska självstudier i klassrummen även på kvällar var naturligtvis en del av högskolestudielivet som jag kunde tycka var lite lustigt men samtidigt olustigt. Det var ju vuxna människor det gällde!

En annan detalj om synen på studenterna var när skolan relativt snart drog tillbaka de lediga lördagar man enligt den nya lagen skulle få 1994. Anledningen, enligt den kinesiska professor som var min och min brittiska kollegas livlina vid många kulturellt “knepiga” tillfällen, var att skolans ledning var rädda för att för mycket ledig tid skulle utmynna i att kvinnliga och manliga studenter skulle få tid över för okontrollerbar romantik!

Det finns, som sagt, många och härliga minnen som väcks till liv inom mig när jag nu läst din bok… Jag har även fått ny och/eller breddad kunskap genom Pionjär och veteran, ett härligt komplement till dina artiklar i DN.

Apropå Taiwan reagerade jag dock på att du i din uppräkning av de kinesiska provinserna i slutet av boken även räknat in Taiwan där. Att man gör så i Kina är ju helt uppenbart men för mig känns det konstigt om vi som befinner oss utanför den kinesiska tolkningen av historien och dess (o)föränderlighet gör samma sak. Just frågan om Taiwans status och framtid tillhör förresten mina största intressen inom regionen. Den senaste tidens händelser i Taiwan vad det gäller den nya läroplanen i historia för gymnasiet gör detta till en aktuell fråga just i detta nu.

Jag kan ju mot slutet av detta brev bidra med ett par upptäckta “tryckfelsnisseställen” som jag dock tyvärr inte vet riktigt på vilka sidor de förekommer. Ett är årtalet för vapenstilleståndet i Koreakriget där det står 1954 istället för 1953. Ett annat är antalet döda och insjuknade i AIDS i en av byarna i Henan där den siffran faktiskt överstiger antalet som smittats med HIV.

Ett namn saknar jag i boken: Lei Feng. Det är, vid sidan av Maos simtur i Yangzi-floden, en av de mest fantastiska historierna som jag tagit del av när det gäller Kina. Och de är ändå ganska många om än inte jämfört med vad du hört och läst.

Tack igen för inspirerande och samtidigt roande läsning.

Hälsningar,

Stefan

Mitt svar

Hej Stefan. Jag blev mycket glad för ditt mejl. Det är många fina och tänkvärda iakttagelser som du delar med dig av från din egen tid i Kina. För mig är det alltid mycket värdefullt med bilder och insikter från platser utanför de stora städerna.

Berättelsen om din amerikanska kollega inom Amity, liksom hur övervakad du förstod att du var, är starka påminnelser om hur mycket som finns kvar att göra innan Kina blir ett öppnare och mänskligare samhälle.

Du ger också fina inblickar i studielivet på högskolan.

I efterhand kan jag tycka att jag i min uppräkning av provinserna mera borde ha markerat att Taiwans status som en del av Kina i dag inte längre ter sig lika självklar.

Jag tackar också för dina påpekanden om ett par felaktigheter i texten. Eventuellt blir det en ny upplaga, eller en engelsk utgåva, och då får jag chansen att rätta till dem.

Håller helt med dig om att det var fel att ge Peking vinter-OS 2022. Inför spelen 2008 lovade Kina gång på gång att förbättra de mänskliga rättigheterna, i dag är läget närmast sämre än då.

Visst hade Lei Feng kunnat vara med också. Det är märkligt att regimen i sin propaganda fortfarande ofta faller tillbaka på denna till stor del uppdiktade hjälte från en helt annan period, en figur som dagens unga måste ha svårt att relatera till.

Jättestort tack, Stefan, för att du tog så mycket av din tid åt att kommentera min bok.

Många hälsningar/Göran