Partikongressen avslutas: Xi Jinping framstår som mäktigare och som taktisk

Min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council, sctc.se)

Trots sena uppgifter om ett kuppförsök mot president Xi Jinping framstår han som starkare än någonsin efter kommunistpartiets stora kongress, som avslutades i Peking på tisdagsmorgonen. Detta bekräftas formellt när partistadgan nu nämner presidenten och partichefen Xi på nivå med mäktiga företrädare som Mao Zedong och Deng Xiaoping. Samtidigt framstår han som taktiskt slipad när han lämnar utrymme i den högsta ledningsgruppen även åt andra falanger inom partiet.

Xi Jinping

Spekulationerna visar sig alltså stämma. Partistadgan ändras nu så att Xi Jinping framstår som en lika stor samhällstänkare som den förra seklets båda centralfigurer Mao Zedong och Deng Xiaoping. Vad partistadgan med ett tillägg höjer till skyarna är ”Xi Jinpings tänkande om en socialism med kinesiska förtecken för en ny era”.

Vad det betyder mera konkret är inte helt klart. Det är mera symbolik än innehåll. Men Xi Jinping tar alltså plats i den kinesiska revolutionens Pantheon och blir så att säga odödlig när han får sitt tänkande inskrivet i partiets heliga skrift med sitt eget namn också. Detta medan han ännu är fullt aktiv och går in i en ny femårsperiod som landets högste ledare.

Redan tidigare har han fått underlydande och medierna att benämna honom som ”kärnan i högsta ledningen” eller ”kärnledaren”. Han är också föremål för en personkult som börjar likna den hängivenhet som propagandamakarna trummade fram för Mao Zedong. Denna kult tillsammans med de nya formuleringarna i partistadgan har lett till spekulationer om att Xi Jinping tänker sitta kvar längre än de två femårsperioder som varit den informella regeln för particheferna under tre årtionden.

Taktisk balans

Att få med sig övriga toppledare på upphöjelsen i partistadgan tyder på styrka. Men vad ska vi dra för slutsatser av hur den nya ledningsgruppen är komponerad? Det är alltså fråga om det ständiga utskottet i partiets politbyrå – ”styrelsen” om man så vill, det allra innersta och högsta maktorganet i Kina. Ledamöterna där presenteras först i morgon onsdag vid en samling för massmedia. De kommer formellt att väljas av partiets nya centralkommitté på dess första möte på onsdagsmorgonen. Men listan har legat klar en längre tid och den välinformerade kolumnisten Wang Xiangmei på South China Morning Post i Hongkong har redan rapporterat om ständiga utskottets nya sammansättning.

Många utomstående bedömare har trott att Xi Jinping skulle passa på att i stort sett packa ständiga utskottet med sina män – när det gäller högsta makten är det fortfarande nästan helt uteslutande män som kommer ifråga. Men han har hållit sig till de senaste årtiondenas tradition att balansera de ledande falangerna i detta organ.

Kvar från det avgående utskottet är bara Xi Jinping och premiärministern Li Keqiang. Sedan är det fem nya namn (se särskild tetxt efter denna artikel). Av dessa nya utskottsmedlemmar associeras en med den så kallade Shanghaifalangen kring förre partichefen Jiang Zemin. En annan förknippas med den falang som har utvecklats kring forna ledare i ungdomsförbundet som Hu Jintao, det vill säga partichefen som föregick Xi Jinping.

Det var en viktig markering att Jiang Zemin och Hu Jintao satt på var sin sida om ögonblickets man Xi Jinping på podiet under kongressens plenarsessioner.

Påståenden om kuppförsök

Det är nu upp till var och en att se det som ett tecken på svaghet att Xi Jinping inte ville eller kunde ta in fler av sina egna i sjumannagruppen – eller som ett tecken på självförtroende och taktisk klokhet att han valde att balansera församlingen. Jag lutar åt det senare, men jag påminner om att egentligen vet vi fortfarande väldigt lite om hur turerna går på den allra högsta nivån. Ett långt drivet hemlighetsmakeri präglar fortfarande partiets dna – trots att South China Morning Post denna gång lyckades få ut namnen i ständiga utskottet i förväg.

Samtidigt kom det ut häromdagen att avsättningen av jättestaden Chongqings partisekreterare en kort tid före kongressen handlade om ännu allvarligare saker än ”bara” korruption. En av Xi Jinpings närmaste män anklagade stadens partisekreterare Sun Zhengcai för att ha planerat ett regelrätt kuppförsök mot presidenten.

Det kan förklara varför sammansättningen av politbyråns ständiga utskott blev så pass balanserad, alltså ett försök att visa sammanhållning utåt och hålla falangerna lugna – trots att en maktkamp rasat och kanske fortfarande rasar bakom kulisserna medan Xi Jinping behåller sitt pokeransikte.

Vi bör också fråga oss hur mycket av de verkliga besluten som egentligen fattas iständiga utskottet och hur mycket som bestäms i en trängre krets kring presidenten.

Framtiden enligt Xi

Hur ser då den framtid ut som Xi Jinping målade upp i sitt drygt tre timmar långa tal på kongressen? Hur ser en ”socialism med kinesiska förtecken för en ny era” ut, om vi försöker gå bakom symboliken och retoriken?

De kinesiska förtecknen på socialismen har sedan Deng Xiaopings dagar i mycket handlat om att ge upp stora delar av planhushållningen och ge marknaden en allt större roll. Det finns också ett utrymme för utländska företag. Xi Jinping tänker inte rubba på det förhållandet, men han vill samtidigt ha en starkare stat som ska ha kontroll över vissa nyckelsektorer i ekonomin. Denna stat ska också via kommunistpartiet öka sin närvaro i de små och stora privatföretagen.

Vidare är den starka staten i full färd med att ytterligare skärpa kontrollen över media, internet, kulturlivet och civilsamhället.

Talet om en ny era är upphängt på målsättningen att Kina ska vara ”ett storartat modernt socialistiskt land” vid seklets mitt, ”välmående, starkt, demokratiskt, kulturellt avancerat, harmoniskt och vackert”. Presidenten talade också om en mellanstation 2035 när Kina ska vara en global ledare inom innovation.

Men enligt Xi Jinping går Kina nu också in i en era där landet måste rusta i en orolig värld och se till att militären ”ska kunna vinna krig i informationsåldern”. Alltså går stora resurser till att modernisera alla vapenslag.

I den nya eran är det enligt Xi Jinping slut med utländska makters förödmjukelser av kineserna och landet tar nu som en ny stormakt allt större plats på den globala scenen. Han predikar socialismen med kinesiska förtecken såsom överlägsen de splittrade västerländska demokratierna, och såsom ett system som kan attrahera många länder.

Deng Xiaoping förde en utrikespolitik där Kina skulle ligga lågt, försiktigt känna sig fram och inte provocera innan man är tillräckligt stark. Xi Jinping för står för en mycket mer aktivistisk och ogenerad hållning.

Ny för den kommande perioden är också Xi Jinpings definition av huvudmotsättningen i det kinesiska samhället. För Mao Zedong var det klasskampen, alltså kampen mellan proletariatet och borgerligheten. För Deng Xiaoping gick huvudmotsättningen ”mellan å ena sidan folkets ständigt ökande materiella och kulturella behov och å andra sidan den efterblivna produktiviteten i samhället”. Därför prioriterade han ekonomisk utveckling med nästan vilka metoder som helst. ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss”, sade han.

Xi Jinping, eller hans teoretiska rådgivare, säger helt enkelt att huvudmotsättningen är ”den obalanserade och otillräckliga utvecklingen”, förklarade han i sitt tal. Han använder ett språkbruk som är mindre färgat av pliktskyldig marxistisk retorik än sina företrädare. Vad han syftar på med obalans är de växande klyftorna mellan välmående och fattiga, men också obalansen i miljön med svåra föroreningar av luft, jord och vatten efter lång period av hög tillväxt men rovdrift på naturen.

Det är också därför han ser ett behov av en starkare stat. Han lägger stor vikt vid fattigdomsbekämpning som en avgörande fråga. Cirka 52 miljoner kineser lever fortfarande under existensminimum och stora grupper släpar efter på olika sätt. I sitt tal lovade han att alla ska garanteras tillgång till barnavård, utbildning, anställning, sjukvård, äldrevård, bostad och socialhjälp. (Se även analys om de vidgande klyftorna som en ödesfråga för regimen i KinaNytt den 16 oktober.)

Presidenten framhöll också med all rätt Kinas engagemang och framsteg inom teknologi för miljövård och positiv klimatpåverkan. Men ironiskt nog präglades Peking av en tung smog under de flesta av partikongressens dagar. Det bara underströk vilken krävande uppgift kineserna har framför sig i den nya eran fram till seklets mitt.

Kinas sju toppledare

Kommunistiska partiet håller kongress vart femte år då nya medlemmar väljs till centralkommittén, centralkommitténs politbyrå och politbyråns ständiga utskott.

Detta förväntas bli Kinas nya partitopp, det vill säga de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott, i rangordning: Xi Jinping, Li Keqiang, Li Zhanshu, Han Zheng, Wang Huning, Zhao Leji och Wang Yan.

Xi Jinping är partiets generalsekreterare, det vill säga partichef. Han är även president och överbefälhavare.

Li Keqiang är regeringens premiärminister sedan fem år och brukar räknas som en av förre partichefen Hu Jintaos favoriter.

Li Zhanshu är en av Xis trogna medarbetare. Han väntas också bli ordförande i nationella folkkongressen som är Kinas ”parlament”.

Han Zheng är partisekreterare i Shanghai och anses stå under förre partichefen Jiang Zemins inflytande.

Wang Huning är en partiteoretiker som hjälpt alla de tre senaste particheferna, inklusive XI Jinping, att formulera sina politiska åsikter.

Zhao Leji tar över partiets disciplinkommission som fått allt större makt under Xi Jinpings intensiva kampanj mot korruptionen. Zhao har lett partiets mäktiga organisationsavdelning.

Wang Yang har kommit fram genom ledaruppgifter i ungdomsförbundet och anses därför stå Hu Jintao nära. Han väntas bli förste vice premiärminister. Han har hanterat ekonomiska frågor jordbruk, handel och fattigdomsbekämpning under sin tid i jättestaden Chongqing respektive den tongivande provinsen Guangdong. Under den tiden gav han privata företag större frihet. Han har också skött kontakterna med Washington i handelsfrågor. Välkomnas troligen av utländska investerare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tre krisfrågor hotar Xi Jinpings dröm

Min analys publicerad i dag i KinaNytt (sctc.se):

Inför det kinesiska kommunistpartiets kongress, som öppnar på onsdag, lyfter Göran Leijonhufvud blicken från personfrågorna och maktkampen. Han granskar tre svåra långsiktiga frågor som den nyvalda ledningen måste börja ta itu med under den kommande femårsperioden.

Klassrum på landet

Skolorna i många byar saknar resurser att ens stimulera barnen på ett elementärt plan. Många av barnen hoppar av. Foto: REAP (Rural Education Action Program).

ANALYS  AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Vackert tal om nya djärva mål och en ny ledningsgrupp som ytterligare stärker partichefen Xi Jinpings grepp om makten. Det kan vi förvänta oss när hela ledarskiktet i Kinas kommunistparti samlas till kongress på onsdag i nästa vecka. Det är en händelse som bara inträffar vart femte år.

Säkert kommer Xi Jinping att återigen tala om ”den kinesiska drömmen” och målsättningen att uppnå ett ”rimligt välstånd” till år 2021, det vill säga hundraårsminnet av kommunistpartiets grundande. Men förr eller senare måste den nya ledningsgruppen också ta ställning till flera grundläggande problem, som framträder allt tydligare och som kan äventyra de vackra drömmarna.

Gapet mellan fattiga och rika fortsätter att vidgas på många olika sätt. Den underprivilegierade klassen kan bli ett sänke som förhindrar Kinas inträde bland höginkomstländerna. Xi Jinping har ju målsättningen att Kina ska vara ”en fullt utvecklad nation” 2049, det vill säga till hundraårsminnet av folkrepublikens grundande. De ökande klyftorna är också ett hot mot stabiliteten.

En annan riskfaktor på sikt är fastighetsmarknaden som kan krascha i en äventyrlig lånekarusell med skuldkvoter som vida överstiger vad vi såg i USA vid finanskrisen 2007.

Ytterligare en gammal surdeg är den djupt ingrodda korruptionen.

De bortglömda barnen

Jag börjar med ett perspektiv från den vidsträckta och ofta svårtillgängliga landsbygden. Där hejdas en stor andel av barnen i förskoleåldern tidigt i sin intellektuella utveckling. De får helt enkelt inte någon stimulans hemma på grund av fattigdomen.

Lite senare är de ljusår från den kvalificerade skolgång som de flesta stadsbarn får. En tredjedel av dessa barn går inte ens ut den fem- eller sexåriga grundskolan, trots att den obligatoriska skolgången är nio år. Allt detta framgår allt tydligare av en serie pågående kartläggningar som Kinas vetenskapsakademi gör tillsammans med utländska forskare.

Den amerikanska barnläkaren Mary Young har gjort flera liknande undersökningar i andra länder, oftast för världsbanken. Nu driver hon flera av fältstudierna i det kinesiska projektet. Och hon slår larm:

”Omkring 400 miljoner kineser i den generation som växer upp i dag riskerar att i praktiken vara ’förståndshandikappade’ (cognitively handicapped) när de ska ut på arbetsmarknaden. Det handlar definitivt om en enorm klyfta mellan stad och land”, säger Mary Young i en intervju med tidskriften Science.

Flera negativa faktorer samverkar för att hejda barnens utveckling i de fattiga hemmen. Förutom bristen på intellektuell stimulans redan på småbarnsstadiet är de ofta undernärda och har blodbrist och/eller inälvsmask. Många barn i fältstudierna visar sig också ha synfel. Situationen för nästan hälften av barnen är också svår därför att en eller båda av föräldrarna har lämnat hemmet och är migrantarbetare i städerna.

Fördröjd övergång

Att en så stor andel av befolkningen släpar efter kan fördröja Kinas övergång till att bli ett höginkomstland. Under de senaste 70 åren har bara 15 länder eller ekonomier lyckats ta klivet från medelinkomster till höginkomster, bland dem Sydkorea och Taiwan. En ekonomi med höga inkomster anses enligt världsbanken ha en årsinkomst per capita på minst 12 236 USA-dollar 2016.

I alla dessa 15 senaste exemplen på framgång hade tre fjärdedelar av den arbetsföra befolkningen gått ut gymnasiet när respektive ekonomi fortfarande var på stadiet av medelinkomster. Kina, som ju har den största befolkningen med 1,3 miljarder invånare, ligger långt ner bland de länder som aspirerar på att ta detta steg, påpekar ekonomen Scott Rozelle, en annan av forskarna i det kinesiska projektet.

Samtidigt som drömmen som sagt är att bli ”en fullt utvecklad nation” om drygt tre årtionden, kan analytiker ibland cyniskt undra om kommunistpartiet egentligen skulle kunna acceptera att ha en eftersläpande, politiskt omedveten och pacificerad underklass – i stället för en allt större utbildad medelklass som kan ställa frågor och resa krav.

Överhettning i städerna

Samtidigt som miljoner och åter miljoner av Kinas byar hamnat på efterkälken präglas ekonomin i städerna av överhettning och de risker som detta medför. De snabbt stigande fastighetsvärdena oroar och leder till att skuldsättningen ökar. I de största städerna frestas många unga familjer skuldsätta sig högt över sina inkomster.

Traditionellt har kineserna haft ett högt banksparande, inte minst de senaste årtiondena när de tryggheten med pensioner och sjukvård börjat urholkas. I dag ser vi ett skifte. Unga familjer, som aldrig upplevt en nedgång i fastighetsvärdena, tvekar inte att skuldsätta sig kraftigt för att köpa sin bostad. Relationen mellan hushållens amorteringsskuld och disponibla inkomst är på god väg mot samma höga nivå som i USA före kraschen 2007.

Den snabba urbaniseringen och en expansiv kreditpolitik har underbyggt inflationen i fastighetsvärdena. Samtidigt tenderar även detta att öka klyftorna i samhället. Några få procent av befolkningen kan öka sina förmögenheter drastiskt genom spekulationer i fastigheter, medan flertalet som sagt lockas att skuldsätta sig.  Tydligen är det vanligt att unga bostadsköpare överdriver sina löner för att höja banklånen eller vänder sig till lånehajar för att få ekvationen att gå ihop på kort sikt.

Fastighetsvärdena i Kina kan ha passerat hela den övriga världens sammanlagda värden, enligt den oberoende ekonomen och kolumnisten Andy Xie.

Statsföretagens dåliga lån

Samtidigt fortsätter stora statliga företag att slentrianmässigt täcka sina förluster med nya lån tack vare sina nära band till de statliga bankernas lokalkontor. Det är även denna verksamhet som spär på farhågorna för en finansbubbla.

Dåliga lån skapar också överkapacitet i industrin, vilket sänker väret på vad arbetskraften producerar och minskar utrymmet för lönehöjningar.

Regeringen ingrep i fjol för att dämpa fastighetsmarknaden och kreditmarknaden. Det blev svårare att få bostadslån och kravet på kontantinsatserna höjdes. Samtidigt började myndigheterna strypa långivningen till de värsta syndarna bland statsföretagen. Men dessa ingrepp räcker inte för att lösa problemen på djupet och eliminera riskerna på längre sikt. Dessutom är både folk och företag bra på att hitta krypvägar. Exempelvis har billån och studielån letat sig in på fastighetsmarknaden.

Regeringen och kommunistpartiet fortsätter i stort sett att använda investeringar och krediter för att undvika social oro med konkurser och arbetslöshet. Ledordet är stabilitet och åtgärderna har ofta karaktär av brandkårsutryckningar.

Efterhängsen korruption

Ytterligare ett problem som envist dröjer sig kvar är korruptionen. Mycket av den kretsar kring markfrågor och bygglov som höga byråkrater och partiledare kontrollerar. En hel del rapporter tyder på att ledare och tjänstemän på olika nivåer blivit mer försiktiga sedan Xi Jinping 2013 drog igång sin intensiva kampanj mot mutor och fiffel. Kampanjen är också populär i breda lager, eftersom många medborgare tröttnat på att de ofta förväntas ge gåvor eller kontanter till ledare på alla nivåer samt till tjänstemän, poliser, lärare och läkare ­– för att nämna några.

Samtidigt anmäler sig ibland en misstanke om att ett huvudmotiv för Xi Jinping i denna klappjakt är att komma åt politiska motståndare eller rivaler på hög nivå. Ett aktuellt exempel är avsättningen av Sun Zhengcai, partichef i  metropolen Chongqing, bara några veckor före partikongressen. Han utpekas för ”allvarliga överträdelser mot partiets disciplin och regler”. Som medlem av partiets politbyrå är han en av de högsta ledarna någonsin som gripits för korruption och uteslutits ur partiet.

Maktkamp i repris

Sun Zhengcai var tippad att bli en av de allra högsta i nästa generation ledare. Men enligt vissa bedömare hade han alltför nära band till Hu Jintao, landets förre president, för att Xi Jinping skulle känna sig bekväm med honom.

Uteslutningen av Sun Zhengcai är en upprepning av den maktkamp som utspelades inför partikongressen 2012 då Chongqings partichef Bo Xilai, en utmanare till Xi Jinping, blev utesluten för att sedan dömas till livstids fängelse. Även då angavs korruption och brott mot partidisciplinen vara anledningen.

Om vi bortser från de politiska aspekterna på fallet Sun Zhengcai och bara tittar på korruptionen kring honom, så är det slående hur långt den tycks ha gått enligt partipressen. Han ska ha tagit emot ”enorma penningsummor” som tack för tjänsteutnämningar. Han har dessutom tvingat fram förmåner för sina släktingar i deras affärer och använt sin makt för att få sex, heter det.

De allra flesta i den lokala partiledningen i Chongqing förhörs nu såsom misstänkta för liknande förseelser. Efter fem års kraftfull kampanj visar sig alltså en sådan omfattande röta när partiet lyfter på locket på en plats som man skulle tro hade blivit upprensad efter Bo Xilais fall.

I helgen kom också nyheten att Wu Aiying, landets justitieminister intill februari i år, uteslutits ur partiet för korruption bara dagar före partikongressen.

Surdegar att bearbeta

Med andra ord verkar alltså korruptionen fortfarande vara ingrodd och utbredd, verkligen en integrerad del av dagens kinesiska samhälle, ett fenomen med djupa historiska rötter. Lika efterhängsna problem är de ökande ekonomiska och sociala klyftorna samt den alltför generösa kreditgivningen som befäster ett system som kan sluta i en krasch. Allting är alltså surdegar som den nyvalda partiledningen måste börja bearbeta under sin nya femårsperiod.

Som för att bättra på partimedlemmarnas rykte för korruption och utsvävningar meddelade en talesman för centralkommittén att vid årets kongress blir det ingen lyxmat som förr. Borta är rätter med jätteräka och sjögurka, borta är fruktkorgarna på rummen. Även andra privilegier som gratis klippning under kongressen försvinner denna gång.

 

Vem är Xilai? Svenska medier har svårt med kinesiska namn

Bild

Xilai eller Bo?

Dagens Eko har en mycket bra utrikesbevakning. Men alltför många gånger slinker det igenom konstiga uttal och andra missuppfattningar om Kina. Det är inte acceptabelt när det gäller världens folkrikaste land och en ny supermakt. 

I morse rapporterade Claes Aronsson, semestervikarie i Asien, om rättegången mot Bo Xilai. Han kallade honom ”Xilai” minst två gånger. Det är elementärt att de flesta kineser sätter familjenamnet först, i detta fall Bo.

Xilai är den mannens tillnamn eller ”förnamn” som vi säger. Flera andra svenska medier, exempelvis de stora dagstidningarna, gör också denna typ av misstag ofta, särskilt i rubriker. Ekot har dock egna medarbetare som kan kinesiska och som semestervikarier och nyhetsuppläsare kan rådfråga.

I morse blev den stora staden som Bo Xilai styrt, Chongqing, uttalat ”Tjångqing”. Det bör vara mera som ”Tschoongqing”, om jag nu ska ge mig in på ett äventyrligt försök till transkription. Aronsson sade i alla fall inte ”Qingchong” som en tidigare semestervikarie.

Förra näringsministern Maud Olofsson havererade förresten totalt när hon var på besök i staden och skulle uttala dess namn. Vilka andra världsstäder skulle få en sådan behandling?

Överkurs: ”q” i Chongqing uttalas som ett aspirerat tje-ljud. 

 

 

Bo Xilai och Xi Jinping – lika goda kålsupare?

I morgon torsdag börjar rättegången mot Bo Xilai, den karismatiske före detta partichefen i megastaden Chongqing. Han står åtalad för korruption, förskingring och maktmissbruk. Samtidigt är det intressant att notera hur Kinas nye ledare Xi Jinping i många avseenden alltmer liknar Bo Xilai i sin politiska linje.

I sin retorik och i sin taktik drar sig inte Xi Jinping för att luta sig mot Mao Zedong, den forne partiordföranden som avled 1986. Han har dragit igång en ”korrigeringsrörelse” inom kommunistpartiet som påminner om vad Mao gjorde 1942.

Han begränsar samtidigt debatten om demokrati, rättssamhälle och konstitutionellt styre. Och lägger till en dos nationalism.

Under sin tid i Chongqing uppträdde Bo Xilai som en populist i maoistisk anda. Mao Zedong var en diktator, men många äldre och medelålders förknippar hans styre med en mer jämlik anda än i dag.

I dag är de skribenter, som tidigare lanserade Bo Xilai som kommunistpartiets räddare, tillbaka med samma närmast maoistiska budskap i tidningarna trots att de nu kontrolleras av Xi Jinping. Den fristående kommentatorn Chang Ping ger många exempel på detta i en artikel i South China Morning Post.

Xi Jinping och Bo Xilai är båda födda in i kommunistpartiets ledning. Deras fäder hade höga poster. De har haft samma inriktning, och även Xi Jinpings familj har under årens lopp samlat på sig en egen förmögenhet tack vare sin ställning. Men Bo Xilai hade otur, hans fru fälldes för ett mord på en brittisk affärskontakt.

Bo Xilai åtalas – här får du hela bakgrunden

Den kinesiske toppolitikern Bo Xilai, som var en utmanare till president Xi Jinping, åtalas nu. Hans uppgång och fall ledde till den största krisen i Kinas ledning sedan 1989. Högsta ledningen har tagit lång tid på sig att förbereda åtalet. Bo Xilai hade många anhängare, men anklagas nu omfattande och långvarig korruption och för att ha medverkat till att försöka dölja ett mord på en brittisk affärsbekant.

Om Xi Jinpings nuvarande kampanj mot korruptionen ska ha någon trovärdighet var han tvungen att driva fram ett åtal.

Här en länk till hur skriver South China Morning Post om nyheten.

Här nedan följer min grundliga bakgrund och analys av fallet Bo Xilai som jag gjorde för Sweden-China Trade Councils tidskrift KinaNytt nr 2, 2012:

Häpnadsväckande avslöjanden om intriger och mord kommer i dagen, samtidigt som en ideologisk skiljelinje i Kinas högsta ledning visar sig tydligare. Höstens planerade maktskifte ter sig inte längre lika självklart och stabilt.

Det är resultatet av affären Bo Xilai. Den sparkade partichefen i Chongqing stod på tröskeln till nationell upphöjelse. Men nu har hastigt gått från att vara mediernas kelgris och allmänhetens hjälte till misstänkt konspiratör och brottsling.

Berättelsen om Bo Xilais uppgång och fall blir också ett utsnitt ur Kinas moderna historia. 

Detta har hänt

1949: Bo Xilai föds några månader innan kommunistpartiet segrar i inbördeskriget och grundar Folkrepubliken Kina. Han är son till Bo Yibo, en av de högsta inom partiet, senare bland annat finansminister och vice premiärminister.

 

1960-talet och 70-talet: I början av kulturrevolutionen 1966 är Bo Xilai 17 år och tillsammans med sina kamrater på elitskolan i Peking deltar han i verbala angrepp och fysisk tortyr mot lärarna. Enligt vissa uppgifter angriper han även sin egen far, som hamnar i skottgluggen när partiordföranden Mao Zedong riktar massrörelsen mot sina konkurrenter i ledningen. Ganska snart interneras hela familjen och Bo Xilai tillbringar fem år i fängelse.

Efter Maos död 1976 återfår Bo Yibo och andra förföljda ledare sina positioner. Bo Xilai kan börja på det prestigefyllda Pekinguniversitetet där han tar examen i världshistoria och bygger på med internationell journalistik vid samhällsvetenskapliga akademin. Han är en av de få bland de nuvarande ledarna som har en humanistisk utbildning. De flesta andra är ingenjörer.

 

1980-talet och 90-talet: Efter examen hamnar Bo Xilai tidigt i Dalian i nordöstra Kina och blir borgmästare 1992. Den nedgångna hamn- och industristaden utvecklas snabbt under hans tid och förvandlas till en av landets mest välordnade och miljömedvetna metropoler.

Fadern försöker hela tiden främja sonens politiska karriär men misslyckas med att få honom invald i kommunistpartiets centralkommitté vid kongressen 1997. Bo Yibo hade dragit igång en stor pr-kampanj för sonen som många värjde sig mot. Många delegater var också trötta på nepotismen inom partiet.

 

2000-talet: Fadern intensifierar ansträngningarna för sonens partikarriär. Mycket viktigt i det sammanhanget är att Bo Yibo var en av de tongivande i att utse Jiang Zemin till partichef och president efter oroligheterna i Peking 1989.  Familjen Bo hjälper också Jiang Zemin när han tvingar rivalen Qiao Shi att gå i pension. De ställer dessutom oreserverat upp på presidentens något valhänta försök att skapa en ideologisk bas för de marknadsekonomiska reformerna. De nya ramarna gjorde det bland annat möjligt för privata företagare att få poster inom kommunistpartiet. 

Tack vare familjens stöd för Jiang Zemin kan Bo Xilai avancera till posten som guvernör för provinsen Liaoning och även bli medlem av centralkommittén. 2004 blir han handelsminister och får hantera Kinas anpassning till världshandelsorganisationen WTO efter inträdet tre år tidigare.

Under sina år i Dalian och Liaoning och på handelsministeriet träffar Bo Xilai många svenska och andra utländska affärsmän och politiker. Han framträder som en modern politiker med global utblick och duktig på engelska, en förespråkare för frihandel och utländska investeringar. Han gör ett mycket gott intryck på många.

         2007 får Bo Xilai uppdraget att leda megastaden Chongqing såsom partichef där. Det kan tolkas som en förvisning, ett test eller en uppgradering. Att leda partiet i en av de fyra städer som står direkt under regeringen räknas som en hög position och ger Bo Xilai en plats i politbyrån. Nu återstår bara att vinna inträde i politbyråns ständiga utskott, den allra innersta maktkärnan.

Även Chongqing får en ansiktslyftning under Bo Xilai. Hans breda kampanj mot korruptionen och den lokala maffian blir också mycket uppmärksammad. Den skaffar honom nya anhängare bland gemene man, men vissa ledare kritiserar honom för att sätta rättssäkerheten ur spel.

         Ännu mer uppmärksammad blir Bo Xilai när han startar en rörelse för att sjunga ”röda sånger” från 1950-talet och 60-talet. Han skickar sms till medborgarna med citat från den tidigare ledaren Mao Zedong. Han spelar på den nostalgi som många äldre känner för den perioden trots Maos oberäkneliga diktatur före och under kulturrevolutionen (1966-76). Folkrepublikens första årtionden var en tid då i stort sett alla var jämlika därför att alla var lika fattiga och sammanhållningen var större.

        Bo Xilai ser också till att öka den statliga sektorns roll i sin nya maktbas samt att bygga subventionerade bostäder för dem som har lägre inkomster. Man börjar tala om ”Chongqingmodellen” i den nationella debatten.

          Han blir hyllad som en rockstjärna på de evenemang där han dyker upp. Han och hustrun, den framgångsrika advokaten Gu Kailai, är omsvärmade på internet och i skvallerpressen. De kallas ibland Kinas version av familjen Kennedy i USA.

 

9 januari 2012 ger partiets huvudorgan Folkets Dagblad översvallande beröm för utvecklingen i Chongqing i en artikel i topp på förstasidan. Bo Xilais stjärna står i topp och allt pekar på att hans heta önskan att nå maktens innersta kärna, politbyråns ständiga utskott, ska uppfyllas vid den partikongress som ska samlas på hösten.

         Men på kort tid skjuts alla hans planer i sank. En av hans närmaste medarbetare är den lokale polischefen Wang Lijun, en vapendragare som han tog med sig från sin tid i Liaoning. De blir osams när Wang Lijun konfronterar sin chef med uppgiften om att Bos fru Gu Kailai sett till att giftmörda familjens brittiske rådgivare, Neil Heywood, som hon ska ha haft en affärstvist med. Heywood hade bland annat hjälpt parets son att komma in på den exklusiva privatskolan Harrow i England. Sonen har sedan kunnat läsa vidare i både Oxford och Harvard.

 

6 februari: Efter ett storgräl med Bo Xilai fruktar Wang Lijun för sitt liv. Han grips av panik och söker asyl på USA:s generalkonsulat i Chengdu. Med sig har han flera dokument med graverande uppgifter för Bo Xilai om korruption och rättsövergrepp. Efter långa förhandlingar övertalas Wang Lijun att lämna konsulatet och han grips av de kinesiska myndigheterna.

 

9 mars håller Bo Xilai en presskonferens i Peking i samband med nationella folkkongressen. Han tillbakavisar alla som ”smutskastar” honom och hans familj. Men det börjar bli hett om öronen.

 

14 mars håller premiärminister Wen Jiabao sin årliga presskonferens där han utan att peka ut Bo Xilai med namn uppmanar ledningen i Chongqing att ”allvarligt tänka över sina misstag”. Han avvisar också alla försök att gå tillbaka till kulturrevolutionens kaos, en anspelning på den ”röda förnyelse” som Bo Xilai drev. 

        

15 mars kommer beskedet att Bo Xilai avsätts som partichef i Chongqing. Konkurrenten Xi Jinping, tippad som ny partichef och president, angriper samma dag i en essä politiker som ”spelar för massorna” och ”söker berömmelse och rikedom”.

 

10 april fråntas Bo Xilai sina poster i politbyrån och centralkommittén på grund av ”allvarliga disciplinära misstag”. Hustrun Gu Kailai arresteras, misstänkt för mordet på Neil Heywood. 

Vad betyder allt detta?

Affären Bo Xilai är den största krisen i partitoppen sedan oroligheterna 1989 som ledde fram till massakern på aktivister i Peking den 4 juni det året. Uppståndelsen kring hans olika utspel har samtidigt givit nytt liv åt slumrande ideologiska motsättningar och givit diskussionen skarpare kanter.

         Bo Xilai själv har gått från att vara en anhängare bland andra till de ekonomiska reformerna och öppningen utåt till att framträda som en nutida maoist som uppammat revolutionära och nationalistiska strömningar. Men hans motståndare i dag, inklusive forne vapendragaren Wang Lijun, ser hans olika ställningstaganden som övervägande opportunistiska.

         Hans populistiska kampanjer i Chongqing har provocerat många av hans kolleger i politbyrån. I praktiken lanserade sig Bo Xilai som en ny Mao Zedong. Han verkar ha gripits av storhetsvansinne och hans vurmande för 60- och 70-talet måste ha irriterat kollegerna i partiledningen. Många led ju själva av Maos terror in på bara skinnet. Det är inte omöjligt att de hade samlat sig till ett angrepp mot Bo Xilai alldeles oavsett skandalerna kring hustrun Gu Kailai och polischefen Wang Lijun.

         Bo Xilais beteende kan mycket väl vara präglade av hans formativa år under kulturrevolutionen med dess kompromisslösa fraktionsstrider och med den tidens personkult kring Mao. Han sägs också vara påverkad av sina långa tid i nordöstra Kina, där en viss bandit- och maffiakultur lever kvar från tiden före revolutionen, en anda som kombinerar strikt lojalitet med hårda straff för förrädare. 

         Bo Xilai var länge uppbackad av den inflytelserike förre partichefen och presidenten Jiang Zemin. Men den förbindelsen försvagades när fadern Bo Yibo avled 2007. Jiang Zemin ställde sig i stället bakom lanseringen av Xi Jinping, en annan son till en hög ledare, som ny partichef inför kongressen i höst.   

         Som jag skrev i min analys i KinaNytt nr 1, 2012, finns det framför allt två falanger i högsta ledningen. Inom den ekonomiska reformpolitikens breda ramar skiljer sig grupperna inte så mycket åt. Marknadsekonomin och öppningen mot utlandet ska vara kvar. Men de ser olika på vad som ska prioriteras och hur stor statens roll ska vara framöver.                     

Den ena gruppen kallas ibland ”Shanghaifalangen” och har fortfarande Jiang Zemin som en sorts fadersfigur. Det är visserligen nio år sedan han lämnade sin sista maktposition, men han har fortfarande inflytande. Den kallas också ”elitfalangen” eftersom den lutar sig mot eliten i städerna och inkluderar många barn till höga ledare, de så kallade prinsarna. Ytterligare en benämning är ”liberalerna”, med tanke på hur de ser på  ekonomins inriktning.

Gruppen prioriterar fortsatt tillväxt framför jämlik fördelning av frukterna och är arvtagare till Deng Xiaoping som förkunnade att några måste få bli rika först. Det är Shanghaifalangen som stått för de största liberaliseringarna av ekonomin. Det är också den som släppt in de nya företagarna som medlemmar i kommunistpartiet, ett symboliskt viktigt steg.

Den andra falangen består till stor del av ledare med bakgrund i kommunistiska ungdomsförbundet, inte minst nuvarande presidenten och partichefen Hu Jintao. Den kallas också den ”folkliga falangen”.

Gruppen vill sprida tillväxten mera rättvist. Presidenten Hu Jintao har fokuserat mera på de sociala följderna av de ekonomiska reformerna än på själva tillväxten. Tillsammans med premiärministern Wen Jiabao har han försökt att minska de växande inkomstklyftorna, utan att egentligen lyckas med det under sina tio år vid makten.

Många som mer eller mindre löst sorteras in under denna falang vill att staten ska spela en större roll i ekonomin igen, framför allt i en återupprustning av de sociala förmånerna. Detta är frågor som ligger den så kallade ”nya vänstern” nära. Den politiska skalan i Kina kompliceras ytterligare av att politiker i denna grupp ibland kallas ”konservativa”, eftersom de vill återupprätta en del av idealen från folkrepublikens tidiga år.

         Bo Xilai har rört sig mellan de båda falangerna men han försökte lägga beslag på frågan om inkomstfördelningen och blev därför hastigt och lustigt en favorit hos den nya vänstern. Han sade att det var viktigt att dela kakan jämnt och inte bara tänka på att få den att växa och bli större.

Innan han fick sparken var han engagerad i en ovanlig offentlig debatt med Wang Yang, som är de ekonomiska liberalernas nya stjärna och partichef i Guangdong. Wang Yang deklarerade tvärtemot Bo Xilai att på det här stadiet gäller det framför allt att göra kakan större. Wang Yang i Guangdong säger också att han vill ha ”en liten stat och ett stort samhälle”, det vill säga att privata företag, organisationer och individer ska spela den största rollen. Hans uttalande utmanar den nya vänstern som vill ge staten ökade resurser igen. Guangdongmodellen mot Chongqingmodellen.

Vad händer nu?

Det var länge sedan vi fick så många inblickar i maktspelet bakom kulisserna. Men det är fortfarande i stort sett partiet som bestämmer vilken information vi ska matas med? Kommer vi någonsin att få full klarhet när det gäller de många ryktena om Bo Xilai? Har han till exempel ett mera direkt ansvar för Neil Heywoods död än vad som framskymtat. Det skulle i så fall skada partiets och Kinas anseende. Det kunde dämpa utländska investerares entusiasm om en hög ledare varit med om att ta livet av en utländsk rådgivare. Är det ett försök att skydda partiets rykte att skylla Heywoods död på att Bo Xilais fru var deprimerad och mentalt störd?

Affären Bo Xilai har punkterat alla ledningens förhoppningar om ett smidigt och stabilt maktskifte vid partikongressen som ska samlas i oktober eller november.  De flesta av politbyråns 25 medlemmar faller för åldersstrecket eller för principen att ingen ska sitta mer än två femårsperioder. Av de nio medlemmarna i ständiga utskottet, maktens innersta kärna, avgår minst sju. Det kan något i stil med ”hela havet stormar” när platserna efter Bo Xilai och hans sympatisörer ska fyllas och förskjutningar uppstår.

         Efter att Bo Xilai försvunnit ur bilden kommer den så kallade folkliga falangen att intensifiera sina ansträngningar för att få in eller flera ersättare i politbyrån och ständiga utskottet. Den så kallade liberala falangen står starkare. Den väntade nye partiledaren Xi Jinping hör till den gruppen. Men han måste som tidigare ledare i viss mån balansera förhållandet mellan de båda falangerna för att inte provocera fram ett missnöje.

         Den liberale partichefen i Guangdong, Wang Yang, väntas hamna högt upp i rangordningen medan hans främste antagonist Bo Xilai aldrig lär komma tillbaka. Wang Yang fick positiv uppmärksamhet när han hanterade ett uppror mot korruptionen i en stor by, Wukan,  genom att låta bönderna välja ett nytt byråd. 

Den utvecklingen är ett exempel på en fråga som blir allt svårare för partiet att sopa under mattan, nämligen önskemålen om politiska reformer efter drygt 30 år av enbart ekonomiska reformer. Det är något som nuvarande premiärministern Wen Jiabao verkar vilja göra till sitt politiska testamente innan han avgår i mars nästa år.    

         Högsta ledningen har således många heta personfrågor och trängande politiska och ekonomiska problem att ta ställning till inför partikongressen. Inte på många år har ovissheten varit så stor.  ./.