Partikongressen avslutas: Xi Jinping framstår som mäktigare och som taktisk

Min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council, sctc.se)

Trots sena uppgifter om ett kuppförsök mot president Xi Jinping framstår han som starkare än någonsin efter kommunistpartiets stora kongress, som avslutades i Peking på tisdagsmorgonen. Detta bekräftas formellt när partistadgan nu nämner presidenten och partichefen Xi på nivå med mäktiga företrädare som Mao Zedong och Deng Xiaoping. Samtidigt framstår han som taktiskt slipad när han lämnar utrymme i den högsta ledningsgruppen även åt andra falanger inom partiet.

Xi Jinping

Spekulationerna visar sig alltså stämma. Partistadgan ändras nu så att Xi Jinping framstår som en lika stor samhällstänkare som den förra seklets båda centralfigurer Mao Zedong och Deng Xiaoping. Vad partistadgan med ett tillägg höjer till skyarna är ”Xi Jinpings tänkande om en socialism med kinesiska förtecken för en ny era”.

Vad det betyder mera konkret är inte helt klart. Det är mera symbolik än innehåll. Men Xi Jinping tar alltså plats i den kinesiska revolutionens Pantheon och blir så att säga odödlig när han får sitt tänkande inskrivet i partiets heliga skrift med sitt eget namn också. Detta medan han ännu är fullt aktiv och går in i en ny femårsperiod som landets högste ledare.

Redan tidigare har han fått underlydande och medierna att benämna honom som ”kärnan i högsta ledningen” eller ”kärnledaren”. Han är också föremål för en personkult som börjar likna den hängivenhet som propagandamakarna trummade fram för Mao Zedong. Denna kult tillsammans med de nya formuleringarna i partistadgan har lett till spekulationer om att Xi Jinping tänker sitta kvar längre än de två femårsperioder som varit den informella regeln för particheferna under tre årtionden.

Taktisk balans

Att få med sig övriga toppledare på upphöjelsen i partistadgan tyder på styrka. Men vad ska vi dra för slutsatser av hur den nya ledningsgruppen är komponerad? Det är alltså fråga om det ständiga utskottet i partiets politbyrå – ”styrelsen” om man så vill, det allra innersta och högsta maktorganet i Kina. Ledamöterna där presenteras först i morgon onsdag vid en samling för massmedia. De kommer formellt att väljas av partiets nya centralkommitté på dess första möte på onsdagsmorgonen. Men listan har legat klar en längre tid och den välinformerade kolumnisten Wang Xiangmei på South China Morning Post i Hongkong har redan rapporterat om ständiga utskottets nya sammansättning.

Många utomstående bedömare har trott att Xi Jinping skulle passa på att i stort sett packa ständiga utskottet med sina män – när det gäller högsta makten är det fortfarande nästan helt uteslutande män som kommer ifråga. Men han har hållit sig till de senaste årtiondenas tradition att balansera de ledande falangerna i detta organ.

Kvar från det avgående utskottet är bara Xi Jinping och premiärministern Li Keqiang. Sedan är det fem nya namn (se särskild tetxt efter denna artikel). Av dessa nya utskottsmedlemmar associeras en med den så kallade Shanghaifalangen kring förre partichefen Jiang Zemin. En annan förknippas med den falang som har utvecklats kring forna ledare i ungdomsförbundet som Hu Jintao, det vill säga partichefen som föregick Xi Jinping.

Det var en viktig markering att Jiang Zemin och Hu Jintao satt på var sin sida om ögonblickets man Xi Jinping på podiet under kongressens plenarsessioner.

Påståenden om kuppförsök

Det är nu upp till var och en att se det som ett tecken på svaghet att Xi Jinping inte ville eller kunde ta in fler av sina egna i sjumannagruppen – eller som ett tecken på självförtroende och taktisk klokhet att han valde att balansera församlingen. Jag lutar åt det senare, men jag påminner om att egentligen vet vi fortfarande väldigt lite om hur turerna går på den allra högsta nivån. Ett långt drivet hemlighetsmakeri präglar fortfarande partiets dna – trots att South China Morning Post denna gång lyckades få ut namnen i ständiga utskottet i förväg.

Samtidigt kom det ut häromdagen att avsättningen av jättestaden Chongqings partisekreterare en kort tid före kongressen handlade om ännu allvarligare saker än ”bara” korruption. En av Xi Jinpings närmaste män anklagade stadens partisekreterare Sun Zhengcai för att ha planerat ett regelrätt kuppförsök mot presidenten.

Det kan förklara varför sammansättningen av politbyråns ständiga utskott blev så pass balanserad, alltså ett försök att visa sammanhållning utåt och hålla falangerna lugna – trots att en maktkamp rasat och kanske fortfarande rasar bakom kulisserna medan Xi Jinping behåller sitt pokeransikte.

Vi bör också fråga oss hur mycket av de verkliga besluten som egentligen fattas iständiga utskottet och hur mycket som bestäms i en trängre krets kring presidenten.

Framtiden enligt Xi

Hur ser då den framtid ut som Xi Jinping målade upp i sitt drygt tre timmar långa tal på kongressen? Hur ser en ”socialism med kinesiska förtecken för en ny era” ut, om vi försöker gå bakom symboliken och retoriken?

De kinesiska förtecknen på socialismen har sedan Deng Xiaopings dagar i mycket handlat om att ge upp stora delar av planhushållningen och ge marknaden en allt större roll. Det finns också ett utrymme för utländska företag. Xi Jinping tänker inte rubba på det förhållandet, men han vill samtidigt ha en starkare stat som ska ha kontroll över vissa nyckelsektorer i ekonomin. Denna stat ska också via kommunistpartiet öka sin närvaro i de små och stora privatföretagen.

Vidare är den starka staten i full färd med att ytterligare skärpa kontrollen över media, internet, kulturlivet och civilsamhället.

Talet om en ny era är upphängt på målsättningen att Kina ska vara ”ett storartat modernt socialistiskt land” vid seklets mitt, ”välmående, starkt, demokratiskt, kulturellt avancerat, harmoniskt och vackert”. Presidenten talade också om en mellanstation 2035 när Kina ska vara en global ledare inom innovation.

Men enligt Xi Jinping går Kina nu också in i en era där landet måste rusta i en orolig värld och se till att militären ”ska kunna vinna krig i informationsåldern”. Alltså går stora resurser till att modernisera alla vapenslag.

I den nya eran är det enligt Xi Jinping slut med utländska makters förödmjukelser av kineserna och landet tar nu som en ny stormakt allt större plats på den globala scenen. Han predikar socialismen med kinesiska förtecken såsom överlägsen de splittrade västerländska demokratierna, och såsom ett system som kan attrahera många länder.

Deng Xiaoping förde en utrikespolitik där Kina skulle ligga lågt, försiktigt känna sig fram och inte provocera innan man är tillräckligt stark. Xi Jinping för står för en mycket mer aktivistisk och ogenerad hållning.

Ny för den kommande perioden är också Xi Jinpings definition av huvudmotsättningen i det kinesiska samhället. För Mao Zedong var det klasskampen, alltså kampen mellan proletariatet och borgerligheten. För Deng Xiaoping gick huvudmotsättningen ”mellan å ena sidan folkets ständigt ökande materiella och kulturella behov och å andra sidan den efterblivna produktiviteten i samhället”. Därför prioriterade han ekonomisk utveckling med nästan vilka metoder som helst. ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss”, sade han.

Xi Jinping, eller hans teoretiska rådgivare, säger helt enkelt att huvudmotsättningen är ”den obalanserade och otillräckliga utvecklingen”, förklarade han i sitt tal. Han använder ett språkbruk som är mindre färgat av pliktskyldig marxistisk retorik än sina företrädare. Vad han syftar på med obalans är de växande klyftorna mellan välmående och fattiga, men också obalansen i miljön med svåra föroreningar av luft, jord och vatten efter lång period av hög tillväxt men rovdrift på naturen.

Det är också därför han ser ett behov av en starkare stat. Han lägger stor vikt vid fattigdomsbekämpning som en avgörande fråga. Cirka 52 miljoner kineser lever fortfarande under existensminimum och stora grupper släpar efter på olika sätt. I sitt tal lovade han att alla ska garanteras tillgång till barnavård, utbildning, anställning, sjukvård, äldrevård, bostad och socialhjälp. (Se även analys om de vidgande klyftorna som en ödesfråga för regimen i KinaNytt den 16 oktober.)

Presidenten framhöll också med all rätt Kinas engagemang och framsteg inom teknologi för miljövård och positiv klimatpåverkan. Men ironiskt nog präglades Peking av en tung smog under de flesta av partikongressens dagar. Det bara underströk vilken krävande uppgift kineserna har framför sig i den nya eran fram till seklets mitt.

Kinas sju toppledare

Kommunistiska partiet håller kongress vart femte år då nya medlemmar väljs till centralkommittén, centralkommitténs politbyrå och politbyråns ständiga utskott.

Detta förväntas bli Kinas nya partitopp, det vill säga de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott, i rangordning: Xi Jinping, Li Keqiang, Li Zhanshu, Han Zheng, Wang Huning, Zhao Leji och Wang Yan.

Xi Jinping är partiets generalsekreterare, det vill säga partichef. Han är även president och överbefälhavare.

Li Keqiang är regeringens premiärminister sedan fem år och brukar räknas som en av förre partichefen Hu Jintaos favoriter.

Li Zhanshu är en av Xis trogna medarbetare. Han väntas också bli ordförande i nationella folkkongressen som är Kinas ”parlament”.

Han Zheng är partisekreterare i Shanghai och anses stå under förre partichefen Jiang Zemins inflytande.

Wang Huning är en partiteoretiker som hjälpt alla de tre senaste particheferna, inklusive XI Jinping, att formulera sina politiska åsikter.

Zhao Leji tar över partiets disciplinkommission som fått allt större makt under Xi Jinpings intensiva kampanj mot korruptionen. Zhao har lett partiets mäktiga organisationsavdelning.

Wang Yang har kommit fram genom ledaruppgifter i ungdomsförbundet och anses därför stå Hu Jintao nära. Han väntas bli förste vice premiärminister. Han har hanterat ekonomiska frågor jordbruk, handel och fattigdomsbekämpning under sin tid i jättestaden Chongqing respektive den tongivande provinsen Guangdong. Under den tiden gav han privata företag större frihet. Han har också skött kontakterna med Washington i handelsfrågor. Välkomnas troligen av utländska investerare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Essä: kulturrevolutionens utbrott och följder

Min essä för Helsingborgs Dagblad:

För 50 år sedan stod Göran Leijonhufvud på Himmelska fridens torg i Peking och bevittnade utbrottet av kulturrevolutionen. Han kallar den historiens största och grymmaste massrörelse. Här ger han egna glimtar från de tio år som kampanjen varade och sammanfattar vad den betyder för Kina i dag.

Vi var en blandad grupp svenska studenter som kom till Peking i början av juni 1966 . Vi trodde att vi skulle möta ett disciplinerat socialistiskt samhälle. I stället fick vi se de första tecknen på en akut maktkamp som skulle övergå i blodiga sammandrabbningar.

Vi hade kommit rakt in i utbrottet av kulturrevolutionen. På torget vid Himmelska fridens port vid Eviga fridens aveny rådde alls ingen frid. Lastbilar körde kors och tvärs över den enorma platsen. På flaken stod arbetare och studenter. De vecklade ut tygbanderoller med slagord som fladdrade i fartvinden och de slog frenetiskt på manshöga trummor.

De dånande trummorna förföljde oss under våra fem dygn i Peking, även nätterna igenom, boom-boom-bom-bom-bom. En morgon skulle vi på möte mitt i stan. Gatan var igenproppad av demonstranter. Dagen var redan het och en frän lukt från de offentliga toaletterna i gränderna lade sig över doften av ruttnande vattenmeloner.

Den stimmande skaran av demonstranter firade att Pekings borgmästare Peng Zhen fått sparken, det första högdjuret av tiotusentals offer bland kadrerna på ledande nivå. Samtidigt hade våra guider svårt att förklara vad allt gick ut på, de kunde bara säga att ”detta är den stora proletära kulturrevolutionen”.

I efterhand har vi förstått att vad vi upplevde var de första dagarna av en akut maktkamp förklädd till en ideologisk massrörelse. Kulturrevolutionen var Mao Zedongs hämnd på rivalerna i partitoppen.

I början av 1960-talet hade han tvingats på reträtt efter sin katastrofala kampanj Stora språnget. Den ledde till svält och umbäranden som tog livet av minst 35 miljoner människor. Nu gick han helt drastiskt utanför det styrande kommunistpartiet och mobiliserade landets ungdomar till att bilda ”röda garden” och angripa hans fiender.

”Det är rätt att göra uppror”, utropade Mao som ändå var partiordförande.

Jag fick en föraning om rödgardisternas framfart när grupper av skolbarn sprang förbi på en affärsgata. De bar fanor och baner och ropade ”Ner med Peng Zhen (borgmästaren), ner med alla reaktionärer!” Människor stannade upp på trottoarerna och såg förbryllade ut.

Maktkampen handlade om personliga motsättningar, men också om politisk praktik. Maos konkurrenter släppte fram materiell uppmuntran och personliga initiativ för att få fart på ekonomin efter svältåren. Därför blev de stämplade som ”medlöpare till kapitalismen” av Mao. Hans dröm var i stället politiskt medvetna människor som skulle fungera tillsammans i de jättestora kollektiv han trumfat igenom.

Men varför döpa rörelsen till ”kulturrevolutionen”? Mao Zedong tänkte sig en trestegsraket. Första steget var den politiska revolutionen när kommunisterna med honom själv i spetsen tog makten 1949. Nästa steg var den ekonomiska revolutionen när staten tog över företagen 1956. Nu var det dags för den kulturella revolutionen.

Gamla seder och traditioner blev lovliga måltavlor. Rödgardisterna inledde en massiv förstörelse av kulturminnesmärken och de torterade och förödmjukade sina offer på stora kampmöten. Många utpekade begick självmord.

Under vårt besök 1966 var den prominente författaren Deng Tuo särskilt i skottgluggen som en misshaglig ”revisionist”. Varför det, frågade vi en ”ledande kamrat” på den kinesiska resebyrån.

– En förrädare är värre en fienden, var allt hon kunde säga. Senare fick vi veta att Deng Tuo vid den tidpunkten redan hade tagit livet av sig.

Barn anmälde sina föräldrar som kontrarevolutionärer och elever utpekade sina lärare.

Men den stämning vi mötte under kampanjens första dagar var ändå glad och positiv – herregud, skolbarn och studenter fick ju frikort från Mao att leva ut sitt ungdomsuppror och åka gratis vart de ville på järnvägen. Länge förstod de inte hur manipulerade de var.

Mao Zedongs motståndare bildade egna garden och snart var våldsamma stridigheter igång i de flesta städer, men då hade vi hunnit lämna landet. Skolor och universitet stängde.

Den spända stämningen var tydlig 1969 när jag blev ”arresterad av massorna” under ett kort besök som journalist i Shanghai. Jag hade då läst de olika fraktionernas väggtidningar och blev förhörd, uppläxad och fråntagen filmen i min kamera.

När jag sedan kom till Peking som bofast korrespondent 1971 var de öppna våldsamheterna i stort sett slut och landet öppnade sig en aning inför USA-presidenten Richard Nixons besök i februari 1972.

Den där kulturrevolutionen både fanns och inte fanns. När jag 1971 började besöka jordbruk, fabriker, högskolor och annat sade alla jag mötte ”efter kulturrevolutionen” – som om den var avslutad. Efter den stora proletära kulturrevolutionen har skördarna ökat, sade de lokala ledarna till exempel.

Men i dag 2016 säger ju alla, kineser och utomstående, att rörelsen pågick 1966–1976. Kineserna talar om ”de tio svåra åren”. Hur hänger det ihop? Det var helt enkelt så att den kamp som rasade mellan två läger också hade perioder av stiltje eller återhämtning, särskilt 1970–1973. Sedan blossade motsättningarna upp igen, bland annat med en väggtidningsdebatt som jag följde i Peking 1974. Samma år drabbades vi av en hätsk kampanj mot utlänningar.

Den definitiva upplösningen av kulturrevolutionen kom inte förrän Mao Zedong avled 1976.

Att diskutera rörelsen i Kina i dag, 2016, att analysera hur det kunde gå så snett och fördela skulden, är tabu. Det är ett lika förbjudet ämne som andra missgrepp av kommunistpartiet såsom Stora språnget 1958-61 eller massakern i Peking 1989.

Men under ytan finns fortfarande sår och gammalt groll, inom familjer, mellan grannar och på arbetsplatser.

Partiet stängde boken om kulturrevolutionen efter en ganska schematisk utvärdering 1981. Den räddade Maos eftermäle efter försiktig kritik. Han är kvar som en symbol för revolutionen och landets enande 1949. Hans porträtt hänger fortfarande över Himmelska friden port i Peking.

Den officiella utvärderingen talade om en miljon dödsoffer och fyra miljoner fängslade – kraftiga underskattningar, tror de flesta bedömare av historiens största och grymmaste massrörelse.

Dagens alltmer diktatoriske ledare Xi Jinping är på många sätt en produkt av kulturrevolutionen. Hans far var en hög ledare, men blev ett av de första offren för kritikstormen 1966 och satt fängslad flera år. Berövad faderns beskydd skickades Xi Jinping vid 15 års ålder ut att arbeta i jordbruket i en avlägsen bergsby mellan 1969 och 1975. Den erfarenheten delade han med många stadsungdomar. Först när fadern blev rehabiliterad 1978 tog sonens karriär fart.

President Xi Jinping är alltså tidigt präglad av kulturrevolutionens fraktionsstrider i högsta ledningen, som domineras av några ledande familjer där makten går i arv.

Händelserna i hans ungdom har säkert satt djupa spår i hans psyke och kan förklara hans starka kontrollbehov. Han har samlat på sig mer makt än någon ledare sedan Mao.

Xi Jinping uppmuntrar också en personkult som börjar närma sig Maokulten. Det kinesiska politiska systemet – under kejsartiden och under kommunistpartiet – graviterar mot en fixering vid den högste ledaren.

Presidenten försöker också spela på mystiken kring Mao och citerar honom gärna. Men inom ekonomin är det Deng Xiaopings marknadsreformer som han prisar – och som hans egen far bidrog starkt till.

I dessa dagar när 50-årsminnet är aktuellt varnar partiet medborgarna från att ifrågasätta den officiella utvärderingen från 1981. Glöm och gå vidare är budskapet. Kulturrevolutionens kaos visar hur viktig stabiliteten är, framhåller partipressen.

Stabilitet till varje pris. Så blir kulturrevolutionens grymheter en ursäkt för dagens förtryck.

50 år i dag sedan kulturrevolutionen bröt ut – i dag tabu

Väggtidningar i Peking under kulturrevolutionen.

Väggtidningar i Peking under kulturrevolutionen.

Ett påbud gick ut över Kinas vida slätter och djupa dalar om att genomföra ”en stor proletär kulturrevolution”. Den maningen från det kinesiska kommunistpartiets politbyrå den 16 maj 1966, alltså för femtio år sedan i dag, ledde till vad kineserna kallar ”tio förlorade år”.

Ändå finns det röster i kinesiska medier som i dag varnar för att partiet är på väg att återigen tillämpa  kulturrevolutionens mörka metoder mot skribenter och kulturarbetare.

Det var den forne partichefen Mao Zedong som drog igång vad som kom att bli den största och mest våldsamma massrörelsen i historien. Mao hade hamnat i skamvrån efter sin misslyckade ekonomiska kampanj Stora språnget 1958-61, en satsning som bara ledde till svår hungersnöd.

Kulturrevolutionen skulle bli hans revansch. Genom att fylla mötessalen med flera av sina anhängare kuppade han igenom beslutet.

Det fanns tankar om att en revolution inom kultursfären skulle vara en uppföljning av den politiska revolutionen 1949 då kommunisterna kom till makten och den ekonomiska revolutionen när produktionsmedlen förstatligades med början 1956.

Gammalt borgerligt tänkande, gamla feodala seder och bruk, blev legitima måltavlor. Men efterhand blev de högtravande ideologiska rättesnörena bara redskap i Mao Zedongs kamp mot sina rivaler i högsta ledningen.

”Sopa undan alla monster!” skrev Folkets Dagblad.

Mao gick också utanför partiet och enrollerade skolbarn och studenter som han lät organisera i röda garden. Rödgardisterna fick fria händer att angripa och förnedra Maos fiender fysiskt och mentalt under långa kampmöten.

”Det är rätt att göra uppror!” utropade partichefen.

När jag kom till Peking i början av juni 1966 hade den öppna fasen av kulturrevolutionen just brutit ut. Arbetare och studenter åkte fram och tillbaka på lastbilar och ropade hätska slagord mot Pekings just avsatte borgmästare Peng Zhen, som blev det första högdjuret som fälldes i Maos kampanj.

Senare har jag fått veta att redan under den första fasen, som jag upplevde i Peking, begick några av de angripna självmord, bland annat den prominente författaren Deng Tuo.

De angripna ledarna organiserade egna rödgardister och situationen liknade snart ett förvirrat inbördeskrig. Minst en miljon människor miste livet i öppna strider eller genom olika former av förföljelser.

Under tio år 1966-76 gick aktiviteten upp och ner, det var också perioder av stiltje, och när Mao Zedong lämnade jordelivet i september 1976 ebbade allt snabbt ut. Snart nog hade Deng Xiaoping fått kontroll över partiet. Han drog igång den ekonomiska öppningen och fick fart på tillväxten.

Partiet har bara gjort en halvhjärtat utvärdering av kulturrevolutionen. Mao är fortfarande en nationell symbol för revolutionen 1949 och för nationen,

I dag är det tabu att diskutera kulturrevolutionen. President Xi Jinping låter fängsla även ganska försiktiga kritiker. Flera av dem tvingats schavottera på teve och bekänna sina synder påminner många om metoderna på kampmötena under kulturrevolutionen.

Analys: Pyrande missnöje med Xi Jinping

Bild

Xi Jinping

Är presidenten beredd att lyssna på lojal kritik?

Kinas president Xi Jinping har fått en allvarlig varning inifrån kommunistpartiets högsta skikt. Driv inte personkulten för långt. Driv inte censuren och förföljelsen av kritiska röster för långt. Samla inte på dig all makt. Så går det att tolka några anmärkningsvärda utspel de senaste veckorna.

Analys av Göran Leijonhufvud för KinaNytt (Sweden-China Trade Council) nr 2, 2016.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Varningen kommer inför nästa års partikongress, en händelse som äger rum vart femte år. Då brukar flera personer i de ledande organen bytas ut, men det ska mycket till för att Xi Jinping inte ska bli omvald som partichef och därmed i praktiken också som landets president. Samtidigt agerar alla fraktioner nu för att få in sina representanter på övriga poster.

Kritiken av personkulten har fått ökad näring de senaste månaderna. Det är en kult som vi inte sett maken till  sedan 1960-talet med Mao Zedong. Ett exempel på devota hyllningarna var ett långt inslag under galaföreställningen på teve vid kinesiska nyåret i februari. En nyskriven hyllningssång till nstionens och presidentens ära ackompanjerade en lång rad bilder på Xi Jinping tillsammans med glada representanter för massorna under inspektionsresor över hela landet.

Samtidigt med att personkulten ökar verkar partichefen kräva närmast obrottslig lydnad när han säger saker som att ”partiets medlemmar inte får diskutera centralkommittén på ett oansvarigt sätt”, i klartext inte angripa högsta ledningen.

Bakom de höga murarna

Det pyrande missnöjet har nått en sådan nivå att ett viktigt inlägg till och med har läckt ut från Zhongnanhai, de högsta ledarnas maktcentrum innanför de höga murarna till det gamla kejsarpalatset i Peking. Inlägget kommer av allt att döma från andra personer i högsta ledningen och hänvisar på ett intressant sätt till mycket gamla historiska förebilder om att kejsaren bör tillåta en form av lojal kritik.

Som filosofen Mencius sade för över tvåtusen år sedan: ”Den som tyglar sin prins, älskar sin prins”.

Jag återkommer till det tunga inlägget inifrån maktcentrum, men först något om förpostfäktningarna.

Vårens första angrepp mot presidenten kom från fastighetsmagnaten Ren Zhiqiang. Han reagerade mot Xi Jinpings hårdnande grepp om medierna. I februari besökte presidenten landets tre viktigaste redaktioner, nämligen partiorganet Folkets Dagblad, nyhetsbyrån Nya Kina och statliga tevebolaget CCTV. Han krävde att de skulle bli bättre på att propagera partiets politik och inget annat. Han dammade av leninistiska citat från partiets ungdomstid om att tidningarna måste vara ”partiets tunga och hals”.

37 miljoner följare

Den frispråkige Ren Zhiqiang har 37 miljoner följare på sin mikroblogg och är också partimedlem. Han påpekade genast att eftersom dessa medier är skattefinansierade bör de tjäna allmänheten snarare än partiet. Snart nog stängde myndigheterna hans blogg och han fick ta emot flera hotelser och angrepp i olika medier.

Oväntat, med tanke på det hårdnande klimatet, fick han stöd i en artikel på nätet av Cai Xia. Hon är professor på den centrala partihögskolan, som är en av högsta ledningens absolut viktigaste tankesmedjor.

Cai Xia konstaterade att turbulensen kring Ren Zhiqiang visar på en brist på interna kanaler i partiet för att diskutera politik och samhälle. Hon påpekade att enligt partistadgan och andra regler har Ren Zhiqiang som partimedlem rätt att yttra sig och att angreppen mot honom var ett brott mot partistadgan och skadade solidariteten inom partiet. Cai Xia klagade också på att det ”osunda” debattklimatet inom partiet gör att olika åsikter ibland fördes fram utanför partiets ramar.

Och det var förutsägbart att även Cai Xias artikel snabbt skulle raderas från alla nätsajter, trots att just den handlingen förstärker hennes argument om det dåliga debattklimatet.

En liberal falang

Cai Xia har tidigare associerats med en ”liberal” falang inom partiet. Hon var en av några få modiga kritiker som för snart tre år sedan protesterade kraftfullt mot hur flera debattörer greps enbart för ”ryktesspridning”. I flera fall tvingades de gripna sedan schavottera på nationell teve och bekänna olika mer eller mindre uppdiktade förbrytelser. Det är ett bruk som fortsätter än i dag och som ett par artikelförfattare i år har förknippat med kampmötena under den så kallade kulturrevolutionens förföljelser på 1960-talet.

Ytterligare ett angrepp i vår på Xi Jinping var ett öppet brev där ursprunget är mera oklart. Det publicerades samtidigt på flera webbsajter inför nationella folkkongressens årliga möte i början av mars.

Brevet fick relativt stor spridning, innan censuren hann ingripa och radera allt. Det var anonymt och endast undertecknat av ”lojala medlemmar i kommunistpartiet”. Bland annat uppges ett par kinesiska aktivister utomlands vara inblandade. Deras anhöriga hemma ska ha kallats till förhör, liksom anställda på portaler där dokumentet dök upp.

 

Krav på avgång

Uppropet krävde till och med att Xi Jinping skulle avgå för att han samlat alltför mycket makt i sina händer. Hans offensiva utrikespolitik har irriterat grannländerna och ökat USA:s inflytande på dem, hette det vidare. Den omfattande kampanjen mot korruptionen har skrämt tjänstemännen så att de knappt vågar arbeta eller ta några initiativ, var en annan synpunkt.

Men den mest anmärkningsvärda missnöjesyttringen över Xi Jinpings hårda linje är en artikel på hemsidan för partiets disciplinkommission. Rubriken var ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”. Med en lång rad historiska exempel visade artikeln hur illa det gått för kejsare och krigsherrar som inte lyssnat på kritiska synpunkter från välmenande och lojala rådgivare.

Att skriva om historiska figurer när man vill angripa eller ifrågasätta en aktuell politiker är en beprövad metod inom kommunistpartiet. Den som är utpekad får en chans att bättra sig innan personen angrips med namn och allting.

Många kineser och utomstående bedömare hajade till när artikeln dök upp på just disciplinkommissionens hemsida. Det är det organ som haft hand om Xi Jinpings kampanj mot korruptionen. Det är en kampanj som ofta uppfattas som en metod för presidenten att komma åt sina fiender, förutom att den verkligen slår ner på många ledare och tjänstemän som förskingrat allmänna medel, tagit emot mutor, et cetera. Det senare gör den populär bland gemene man.

En påläst historiker

Men den som leder kommissionens arbete är Wang Qishan, som räknas som Xi Jinpings högra hand. Det gör artikelns placering extra förbryllande och intressant. Är det verkligen Wang Qishan själv, känd som en rakryggad person, som tar på sig att vara presidentens lojala kritiker? Han bör ju i alla fall ha känt till artikeln innan den publicerades. Det kan vara så att det är presidentens egna anhängare som vill varna honom för att gå för långt.

Med tanke på artikelns alla historiska anspelningar är det inte långsökt att gissa att Wang Qishan haft ett finger med i spelet. Han har ju faktiskt en universitetsexamen i kinesisk historia, den ende i den kinesiska toppledningen med en sådan bakgrund.

Det finns en annan intressant tolkning av artikeln, nämligen att den skulle vara ett angrepp på propagandachefen Liu Yunshan, att det framför allt är han som står bakom alla ingreppen mot media och internetskribenter, att det är han som strypt den lojala kritiken, och att Xi Jinping har fått hjälp av Wang Qishan att placera en artikel mot Liu Yunshan på ett forum som ligger utanför propagandachefens domän. Texten skulle alltså vara ett utslag av en längre uppgörelse mellan Xi Jinping och Liu Yunshan.

Slutklämmen

Texten nämner som sagt inga samtida namn, men några av formuleringarna leder ändå tankarna till att det är landets nuvarande president som får några välmenta kritiska råd, inte propagandachefen.

Inte minst slutklämmen är ett exempel på det. Den hänvisar till vad den forne ledaren Mao Zedong sade om hur kommunistpartiet borde fungera när det stod redo att ta över makten i landet 1949:

Partisekreteraren (det vill säga partichefen) måste vara en bra ”lagledare” och som sådan lägga alla problemen på bordet och erkänna det arbete som utförs av de kamrater vars åsikter skiljer sig från hans egna.

Artikeln börjar taktiskt med att citera Xi Jinping själv när han under en inspektionsresa hänvisar till ett yttrande som tillskrivs Zhao Liang, en hög funktionär vid Qin-hovet 350 år före vår tideräkning: ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”.

En trött kejsare

Lite senare använder artikeln en kejsare under Tangdynastin som exempel på hur en ledare kan vara på väg att glömma värdet av orädda rådgivare. Då var det nog många läsare som undrade om det inte var Xi Jinping som avsågs när kejsarens högra hand Wei Zheng sade rakt ut till sin härskare:

När du får råd är din attityd inte lika bra som förr. Under de första åren av ditt styre, törstade du efter råd och var orolig för att människor inte skulle tala fritt… Numera är du fortfarande beredd att ta emot råd, men du lyssnar med ett missnöjt uttryck, och alla dina ämbetsman ser detta.

Ett annat citat ur den rika historiska myllan som texten använder är detta:

Vi bör inte vara rädda för att människor säger fel saker; vi bör vara rädda för att människor inte talar alls.

Flertusenåriga traditioner

De olika meningsyttringarna – som alltså kan vara direkt eller indirekt kritik av Xi Jinping – aktualiserar flertusenåriga förhållningssätt till makten, traditioner som jag lyfte fram i min avhandling om villkoren för opposition i Kina. Det är attityder som präglar kinesiska intellektuella ända in i den globala uppkopplingens tid i dag.

Den gemensamma nämnaren mellan en engagerad skriftlärd på 200-talet och många av dagens välutbildade nätsurfare är att de upplever att de har en plikt att ta upp brännande problem och plädera för folkets sak – även med risk för hårda straff. Men samtidigt som de gör detta kan de fortfarande vara solidariska mot systemet i stort. De är en sorts ”lojala dissidenter”.

Jag blev också fascinerad av att mönstret med lojala dissidenter går mycket långt tillbaka. En föregångare som inspirerat generation efter generation av kinesiska intellektuella är ämbetsmannen och poeten Qu Yuan som levde 300 år före vår tideräkning, enligt skrifterna. När han påpekade för kejsaren att dennes politik medförde stora risker såg kejsaren till att skicka honom i exil söderut. Men Qu Yuan förblev lojal mot sin härskare, och enligt legenden dränkte han sig i en flod i förtvivlan när det gick illa för kejsaren. Än i dag är han beundrad för sin kombination av djärvhet och lojalitet.

Plädera för folket

Skriftlärde som ”pläderade för folket” i yttranden till kejsaren var hjältar i många historiska dramer – och de återkommer i dagens såpoperor på teve. Normalt förväntades endast de högsta ämbetsmännen kunna skicka skrivelser till kejsaren. Men i kristider hände det inte sällan att kejsaren kunde ”öppna talets väg” för en vidare krets av medborgare för att försöka läsa av opinionen. När han fått tillräckligt med synpunkter kunde han ”stänga talets väg” igen och kanske till och med straffa några som han tyckte hade gått för långt.

Det är ett mönster som vi känner från några av kampanjerna i det moderna Kina. Under De hundra blommorna på 1950-talet öppnade kejsar Mao talets väg och när han mötte oväntat stark kritik mot kommunistpartiet stängde han plötsligt den kanalen. Många kritiker fick bittert ångra sin frispråkighet, men samtidigt uppfattade de att de hade gjort sin plikt och pläderat för folket i enlighet med traditionen.

Vi ser samma sätt att ”öppna och stänga talets väg” i Mao Zedongs agerande under de första åren av kulturrevolutionen. Och Deng Xiaoping visade sig vara väl bevandrad i denna traditionella härskarteknik när han tillät kritiska studenter och arbetare att klistra upp väggtidningar vid den så kallade Demokratimuren i Peking 1979. Så länge udden i kritiken drabbade Dengs motståndare i ledningen mer än honom själv, lät han aktivisterna hållas. Men när han konsoliderat sin ställning stoppade han all aktivitet vid Demokratimuren och lät fängsla de skarpaste debattörerna.

Vägen blir smalare

Dagens internet är också intressant att följa eftersom begreppet ”lojal kritik” fortfarande finns kvar i medvetandet hos många bloggare och mikrobloggare, i alla fall de lite äldre. De kan ta risker för att uppmärksamma missförhållanden, men ifrågasätter samtidigt inte partiets själva maktinnehav. På många sätt har partiet genom internet tidvis ”öppnat talets väg” för att kunna avläsa folkopinionen bättre.

Men Xi Jinping och/eller propandachefen Liu Yunshan gör den vägen allt smalare. Kommer presidenten att lyssna på lojala kritiker och öppna den igen?

Maktens klaner bakom kulisserna

Xi Jinping

Xi Jinping – en klanprodukt

I dag kommer Xi Jinping till Storbritannien på statsbesök. Därför skickar TT ut ett porträtt på den kinesiske presidenten. TT:s medarbetare David Henriksson intervjuade mig inför artikeln. Jag kom då in på hur ett litet antal familjer eller klaner utgör kärnan i kommunistpartiets ledarskikt bakom kulisserna.

Det är dessa klaner som har installerat sig i de gamla kejsarnas palats. Där samverkar de och bekämpar varandra, men alla vill till varje pris behålla maktinnehavet för partiet och sig själva i ledarskiktet.

David bad mig skissa på vilka familjer eller klaner det är som gäller. Listan är inte komplett eller färdig och jag tänker jobba mer på den. Synpunkter är välkomna.

Några av de viktiga klanerna med lång historia i kommunistpartiets ledande skikt:

Klanen Xi går tillbaka till Xi Zhongxun (1913-2002), pappa till Xi Jinping. Gick med i kommunistpartiet på 1920-talet, ledde gerillatrupper i röda armén, regeringens generalsekreterare 1953-65, illa ute under Maos kulturrevolution, nära rådgivare till Deng Xiaoping i de ekonomiska reformerna från 1978.

Klanen Bo går tillbaka till Bo Yibo (1908-2007) som har samma bakgrund som Xi Zhongxun, blev sedan folkrepublikens förste finansminister, var ille ute under kulturrevolutionen, men kom tillbaka och blev vice premiärminister. Hans andre son Bo Xilai utmanade Xi Jinping inför dennes makttillträde 2012. Även andra barn till Bo Yibo har haft höga poster.
Klanen Deng går tillbaka till Deng Xiaoping (1904-1997), som tidigt gick med i partiet och blev en viktig kugge under Mao på långa marschen, generalsekreterare i partiet från 1956, förföljd under kulturrevolutionen, i praktiken Kinas ledare från 1978 till sin död, genomförde de marknadsekonomiska reformerna och öppningen utåt, Före sin död hade Deng redan utpekat Hu Jintao som ny partichef 2002. Dengs barn har fortfarande visst inflytande.

Klanen Chen går tillbaka till Chen Yun (1905-1995), med i partiet sedan 1925 och verkade först som aktivist i arbetarrörelsen i Shanghai, var med på långa marschen, Var hela tiden på olika poster en av de tongivande för ekonomin i folkrepubliken, kritisk mot Maos äventyrliga ekonomiska politik. Ville på slutet dämpa Dengs marknadsekonomiska iver. Sonen Chen Yuan medlem av partiets centralkommitté och chef för utvecklingsbanken. Även andra ättlingar har haft höga poster.

Klanen Zhou-Li går tillbaka till Zhou Enlai (1898-1976), en av partiets grundare, tidigt nära Mao Zedong, ibland överordnad honom under inbördeskriget, med på långa marschen, premiärminister 1949 till sin död. Li Peng var Zhou Enlais adopterade son som också blev premiärminister. Li Peng har lyckats behålla några lojala i ledarskiktet med främsta agenda att rädda honom från att ställas till ansvar för massakern 1989.

Klanen Liu går tillbaka till Liu Shaoqi (1898-1969), medlem sedan 1921, facklig aktivist i städerna, med på långa marschen, folkrepublikens president 1958-68, dog av de svåra förföljelserna under kulturrevolutionen. Hans hustru Wang Guangmei blev inflytelserik efter kulturrevolutionen, liksom sonen Liu Yuan, som är general och anses stå Xi Jinping nära.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Analys: Kejsarens gamla kläder

Kinas nye ledare Xi Jinping använder sig mer och mer av både Mao Zedong och Konfucius för att få ut sitt budskap om att landet behöver en stark ledare. Här följer min senaste analys för KinaNytt, organ för Sweden-China Trade Council. Detta är en uppdaterad och väsentligt utökad version av ett inlägg som jag publicerade den 10 december på denna blogg.

Ett halvsekel efter ”Maos lilla röda” kommer ”Xis stora gula”. De hängivna hyllningarna till den kinesiske presidenten Xi Jinping börjar påminna om personkulten kring den forne ledaren Mao Zedong på 1960-talet. I både fallen är det deras citat, tal och skrifter som tilldelas närmast magiska krafter.

Xi Jinping fortsätter att mycket systematiskt stärka sin ställning. Efter två år vid makten börjar det också klarna var han hämtar sin inspiration. Han går enbart till de kinesiska källorna och lånar friskt från gamla mästare som Konfucius och Mencius, men också från nutida giganter som Mao Zedong och Deng Xiaoping.

När Xi Jinping citerar så flitigt ur skrifternas moralregler är det en strategi för att förbättra det styrande kommunistpartiets inte alltför goda rykte. Han hakar på de nostalgiska känslor för det förflutna, för det gamla Kina, som många invånare hyser i dag.

Samtidigt har han organisatoriskt stärkt sitt grepp om makten. Ingen av Xi Jinpings föregångare de senaste 30 åren har så snabbt konsoliderat sin ställning. Han har använt en intensiv kampanj mot korruptionen för att bland annat oskadliggöra en huvudmotståndare som den uppåtgående Bo Xilai. Det är inte första gången som en maktkamp slutar med att segraren lyckas fälla en rival genom att leta upp mutor eller andra oegentligheter hos denne eller i dennes närhet – så pass utbredd är korruptionen.

Säkerhetschef arresterad

Den allt skarpare utmaningen från Bo Xilai inför partikongressen 2012 kan mycket väl ha ökat Xi Jinpings vaksamma inställning. Han fortsatte med att rikta missankar om korruption mot den förre säkerhetschefen Zhou Yongkang och hela dennes stora och välplacerade nätverk inom den vidsträckta säkerhetsapparaten och inom oljeindustrin.

Den 7 december i fjol kom det definitiva beskedet om att Zhou Yongkang hade arresterats som misstänkt för korruption och för att ha läckt statshemligheter. Han blev också utesluten ur partiet, där han intill för två år sedan var medlem av den allra innersta maktkärnan, nämligen politbyråns ständiga utskott.

Det har aldrig hänt förut att någon som haft en så hög ställning har fallit offer för en kampanj mot korruptionen. I vanliga fall brukar det stanna vid att partiet symboliskt sätter dit någon av rangen vice minister eller liknande som högst.

Var så säker att andra eventuella utmanare till Xi Jinping noterar att den nye bossen har hårda nypor. Bland gräsrötterna kan han få poäng för ingreppet mot Zhou Yongkang. Presidenten har visat att kampanjen denna gång inte bara riktas mot ”flugorna” utan också mot ”tigrarna”, som kineserna säger – alltså inte bara möt lägre kadrer utan också mot verkliga höjdare. Samtidigt förblir andra medborgare cyniska och tvivlar på att några högprofilerade offer för kampanjen räcker för att komma åt korruptionen i grunden.

Tre plus två nyckelposter

I likhet med sina företrädare sitter Xi Jinping på tre nyckelposter, nämligen som det styrande kommunistpartiets ledare, som landets president och som överbefälhavare. Men han har dessutom placerat sig själv på nya strategiska poster, till exempel som ordförande i en särskild kommission för den inre säkerheten och som ordförande i en ny kommitté för övervakning av internet.

Man kan i och för sig fundera en stund över om det tyder på styrka eller svaghet att sätta sig på så många stolar. Helt klart visar det i alla fall på ett starkt kontrollbehov.

Fokuset på säkerhetsfrågor blev också tydligt vid mötet med partiets politbyrå i januari. ”Kina står inför säkerhetsrisker utan motstycke”, hette det i kommunikén efter mötet som också menade att ”riskerna är svåra att förutsäga”. Vi väntar på preciseringar, men det handlar säkert om ”separatister” i Xinjiang och om ”politisk liberalisering” från väst, bland annat.

I samband med sin upphöjelse till partichef 2012 höll Xi Jinping ett internt tal. Delar av innehållet har läckt ut och han ska ha förklarat att Sovjetunionens sammanbrott berodde på att det inte fanns en stark ledare som var ”man nog att stå emot flodvågen”.

I dagens läge jämför många Xi Jinping med Vladimir Putin, kollegan i Kreml. Den kinesiske ledaren har sagt att han inte har något emot sådana paralleller. De båda har närmat sig varandra. En rysk-kinesisk allians får naturligtvis stora geopolitiska konsekvenser.

Ny personkult

Samtidigt drar sig Xi Jinping inte för att bygga upp en kult kring sin egen person, en kult som för tankarna till Mao Zedong som var partiets ledare under folkrepubilkens första tre årtionden. Och när det gäller konst, film och litteratur kommer han med uttalanden och initiativ som också påminner om Maos kulturrevolutionära tid.

I ett tal till kulturarbetarna i oktober angrep han de frodigt experimenterade konstnärerna och författarna för att vara ”vulgära” och plagiera varandra. Han sade att de måste genomföra partiets politik inom kulturen och ”inte förlora sig själva i marknadsekonomin”. De måste vara klara över vilka de ska betjäna, nämligen folket och socialismen.

Med sådana yttranden föll han tillbaka på Mao Zedongs tal om litteraturen och konsten i Yan’an 1942, ett anförande som blev en tvångströja för kulturlivet i nästan 40 år.

Xi Jinping beordrade kulturutövarna:

”Använd ljus för att skingra mörker och godhet för att besegra fulhet. Låt människor se det goda, känna hopp och ha drömmar.”

Slår hårt

Xi Jinping slår hårt mot intellektuella och jurister som pläderar för ökad politisk öppenhet inom partistaten eller diskuterar mänskliga rättigheter. Under de senaste två åren har hundratals aktivister åkt in och ut ur arresten. Många får fängelsedomar. Enligt en sammanställning av Reportrar utan gränser i september 2014 sitter minst 30 journalister och 72 bloggare i fängelse. Många tvingas paradera inför tevekamerorna med framtvingade ”bekännelser”.

Inom ekonomin är det ändå Deng Xiaoping som är den nye ledarens stora förebild. Därför är Kina fortfarande en marknadsekonomi öppen för utländska investeringar – men samtidigt behåller partiet ett starkt statligt ägande inom nyckelsektorer.

Den speciella kombinationen av enpartidiktatur med en öppen ekonomi verkar mer cementerad än någonsin.

Presidenten är definitivt mera realist inom ekonomin än vad den äventyrlige Mao Zedong var. Xi Jinping har nyktert talat om för allmänheten att det gäller att hålla huvudet kallt och vänja sig vid att tillväxten kommer att bli svagare än under de flesta åren sedan början av 1980-talet.

Tvåtusenåriga förebilder

Tydligen är det också gamle Konfucius som ska säkra makten för Kinas president Xi Jinping. Han hänvisar allt oftare till den antike lärofadern. Att Konfucius är en mer än tvåtusen år gammal förebild är inget problem. För många kineser är den äldre historien fortfarande levande.

Vi har i några år sett tecknen mångfaldigas på att Konfucius gjort en storartad comeback – efter att ha fördömts under den så kallade kulturrevolutionen 1966-76. Då såg vi affischer på den gamle mästaren som en ömklig figur nedtryckt av en samling ilskna arbetare, bönder och soldater.

Trots lärofaderns gradvisa återkomst som föredöme, hajade vi ändå till i januari 2011 när han dök upp som en jättelik staty nära den revolutionäre ledaren Mao Zedongs porträtt på Himmelska fridens port i Peking. Må vara att statyn försvann lika plötsligt och något mystiskt en natt i april samma år, men det råder ingen tvekan om att landets nuvarande ledare hyllar honom mer och mer.

Frånsett nostalgin för det förflutna tar dagens makthavare fasta på de krav på lojalitet och lydnad mot makthavarna som är ett viktigt drag i konfucianismen. ”I vår långa tradition kan vi finna viktig kunskap om konsten att regera och bli visa styresmän”, sade Xi Jinping nyligen.

Polstjärnan

Därför citerade han med förtjusning Konfucius’ råd till antikens kungar: ”Den som regerar med god moral är som polstjärnan. Den behåller sin position och alla övriga stjärnor betygar sin vördnad.”

Trots att det är kommunistpartiet som styr, är socialismen alltså mer eller mindre avskaffad till förmån för dagens system med en sorts statskapitalism och ganska vilda marknadskrafter. Det finns inget ideologiskt innehåll kvar. Då hänvisar Xi Jinping i stället till ”de kinesiska kärnvärdena” från Konfucius’ tid.

Han avvisar i klartext västerländska påfund som parlamentarisk demokrati med flera partier verksamma. Han säger att västerlandet är inne i en förtroendekris, medan det kinesiska kommunistpartiet är ”den lojala arvtagaren till och förespråkaren för Kinas traditionella kultur”.

Och när Xi Jinping på sistone talat om att göra Kina till ett lagstyrt samhälle menar han inte ett rättssamhälle i vår mening. Nej, han hänvisar i stället 23 århundraden bakåt till den tid då de så kallade legalisterna rådde makthavarna att säkra sitt envälde med hårda och tydliga regler om lydnad och makthierarkier.

Blandar och ger

Dagens kejsare Xi Jinping lyckas kombinera de antika lärofäderna även med hänvisningar till sin grymme föregångare som partichef, Mao Zedong, när han tycker det är lämpligt. Dessutom visar han sig som sagt vara en varm anhängare av Deng Xiaopings marknadsekonomiska reformer.

Han blandar och ger lite som det passar efter situationen och för att hålla olika fraktioner lugna. Men liksom för tidigare ledare gäller det främst att behålla partiets maktinnehav – med sig själv som enväldig överdomare.

Presidentens anhängare och uttolkare lanserar honom alltmer som den tredje store ledaren under folkrepublikens tid sedan 1949 – alltså först Mao, sedan Deng, och nu Xi. De närmast föregående ledarna Jiang Zemin och Hu Jintao ses som ganska svaga kort.

Med den alltmer intensiva publiciteten kring personen Xi Jinping och hans tankar kastas vi 50 år tillbaka i tiden till kulten av Mao Zedong. Presidenten kallas ofta ”Xi Dada” eller ”storpappa Xi” och han dyker upp i marknadsstånden både som gummidocka och som klistermärke. Ett talande exempel är de hjärtformade dubbelsidiga amuletterna med Xi på den ena sidan och Mao på den andra.

Hänförelse

Flera samlingar med citat, artiklar och tal av presidenten har sett dagens ljus. Den senaste boken i denna genre har titeln ”Hänförelsen med Xi Jinpings ord” och är utgiven av ett akademiskt förlag i Shanghai. Förordet förklarar att ”president Xi ofta använder metaforer och berättelser som ett sätt att förklara djupa sanningar. President Xis språk innehåller stor visdom i sin enkelhet och har en genomträngande kraft som direkt berör människorna i deras hjärtan.”

Tankarna går till ”Maos lilla röda”, citatsamlingen som varenda kines bar omkring på under kulturrevolutionen. Men omslaget är inte rött utan gult – som var kejsarnas färg. Slump eller inte?

Xi Jinping försöker rida på pappans popularitet

Bild

President Xi Jinping gör det mesta möjliga av hundraårsminnet av sin far Xi Zhongxun (se bilden från 1946).  Denne var en ledande revolutionär men också en liberal reformmakare. Det kraftiga strålkastarljuset på fadern visar att Xi den yngre behöver ta till många metoder för att stärka sitt grepp om ledningen.

 

Särskilt kan han behöva höja sin prestige inför det avgörande möte som kommunistpartiets centralkommitté ska hålla i november.

 

I går tisdag på hundraårsdagen av Xi Zhongxuns födelse höll regeringen en stor minnesceremoni i Stora folkhallen. Samtidigt kom tre nya böcker om honom. Kanske allra viktigast är den teveserie på sex timmar som håller fram hans insatser för revolutionen och sedan för de ekonomiska reformerna som inleddes för 35 år sedan.

 

Xi Zhongxun spelade en stor roll i politiken att öppna ekonomiska frizoner i södra Kina för att attrahera utländska investerare, en inledning på landets omvandling som Deng Xiaoping har fått äran för.

 

Xi Zhongxun blev vice premiärminister. Han avled 2002.

 

”Den uppmärksamhet han nu får går längre än vad någon med hans rang normalt brukar förtjäna. Detta visar hur mycket den yngre Xi (Jinping) behöver använda sin pappa för att konsolidera sin makt”, säger Zhang Lifan, en politisk kommentator i Peking, till South China Morning Post.

 

Sedan Xi Jinping kom till makten för ett år sedan har han svängt våldsamt mellan partiets höger- och vänsterflyglar.

 

En annan bedömare i Peking, Chen Ziming, tror att presidenten vill använda sin pappas goda rykte bland intellektuella som en liberal reformpolitiker. Xi Jinpings popularitet bland de intellektuella har dalat efter många ingrepp mot medborgaraktivister och internetdebattörer under de senaste månaderna.