Besök i Nordkorea, tre generationer Kim

Min krönika i Sydsvenskan/HD den 10 mars

Ett toppmöte mellan Donald Trump och Kim Jong-un var det inte många som såg komma. Jag kommer att tänka på en frågestund med Nick Bonner, en engelsman med djupa erfarenheter av Nordkorea. Jag träffade honom nyligen på Utländska korrespondentklubben i Hongkong.

– Sanktioner är fel väg att gå med Nordkorea som redan  är världens mest isolerade land. Det leder bara till ännu värre isolering. Absolut hellre pröva dialog och utbyte, sade Bonner, en engelsman som arrangerat turistresor till Nordkorea i 25 år. Han har även bott periodvis i landet och gjort dokumentärfilmer. Men han är ingen medlöpare till regimen i ”arbetarnas paradis”.

Ja, sanktioner eller utbyte? Några tror att utan omvärldens sanktioner hade Kim Jong-un inte gått med på ett toppmöte.

Sverige satsade i alla fall helhjärtat på utbyte, när vi etablerade diplomatiska relationer med Pyongyang i april 1973. Jag var med när ambassadör Arne Björnberg överlämnade sina kreditivbrev till Kim Il-sung, grundaren av Kimdynastin i den socialistiska arvrepubliken, farfar till dagens ledare Kim Jong-un.

Som korrespondent baserad i Peking upplevde jag Pyongyang som en renare och snyggare stad – men nästan helt utan folkliv. De tjänstemän som jag mötte var mer öppna och direkta än kineserna på den tiden. De nordkoreanska politrukerna vågade till exempel fråga om jag hade några kassettband med västerländsk pop eller konstmusik med mig. Ett sådant intresse var nästan livsfarligt för en kines på den tiden.

Men på 1970-talet var det kommersiella skäl som gjorde att vi som första västland erkände Nordkorea. Näringslivet låg på eftersom nordkoreanerna var hyperintresserade av flera svenska produkter. Med hjälp av svenska statliga exportgarantier sålde Volvo tusen personbilar av modell 144 och både Asea och Atlas Copco gjorde storaffärer.

Det var bara det att nordkoreanerna inte kunde betala av på lånen. I dag är de fortfarande skyldiga svenska skattebetalare 3,6 miljarder kronor. Förhandlingarna går mer än trögt. Så var det med nyttan av utbyte den gången.

Efter att jag målat upp omfattningen av personkulten i landet efter mitt första besök, blev jag portförbjuden. Men när Interparlamentariska unionen i någon sorts förvissning om att utbyte är bra, förlade sin årliga konferens till Pyongyang 1991 var nordkoreanerna tvungna att ackreditera även mig.

Det starkaste minnet som dröjer kvar var hur en norsk parlamentariker greps och fick sitta i hårda förhör sedan han skrivit ”Jag hatar denne man” över en bild på ”den älskade ledaren Kim Il-sung” och lämnat den i papperskorgen på hotellrummet. Det var med nåd och näppe att han fick lämna landet.

När Sverige var EU:s ordförandeland 2001 kom Göran Persson till både Nord- och Sydkorea och förmedlade fredstrevare. I Pyongyang möttes han av utkommenderade skolbarn som viftade med pappersblommor. Under den korta tid jag kunde följa EU-delegationen på plats såg jag några Volvo 144 som fortfarande rullade, fortfarande obetalda.

Utöver frågan om försoning mellan de två koreanska staterna vill EU-delegationen också bland annat diskutera Nordkoreas kärnvapenprogram. Känns dagordningen igen inför toppmötet Trump-Kim? Göran Perssons och EU:s tappra försök ledde inte så långt den gången.

Om nu mötet mellan två av världspolitiken största egon verkligen blir av i april, så kanske det inte avgör frågan om sanktioner kontra utbyte/dialog. Det finns så mycket taktik och så mycket inrikespolitik inblandad på båda håll.

Ett är säkert, det nordkoreanska folket lider. Det är egentligen de vanliga nordkoreanerna som behöver en öppning. De har matbrist och behöver olja och kol, fast oftast är det makteliten som får glädje av nya försändelser först.

Nationalistisk Xi vill lugna omvärlden om Kinas roll

Xi Jinping  Med ett mycket nationalistiskt tal avslutade Kinas president Xi Jinping på tisdagsmorgonen den nationella folkkongressens årliga möte. Det blev en historisk session eftersom Xi Jinping lät genomföra en ändring i författningen så att han kan fortsätta som president på livstid eller så länge som han vill.

Hans ställning förstärktes också genom att flera av hans närmaste medarbetare valdes till nyckelposter i regeringen. (Se gårdagens artikel i KinaNytt.)

Folkkongressen är Kinas motsvarighet till ett parlament. Den sammanträder bara en gång om året, vanligen två veckor i mars. Av de 2 970 delegaterna var det bara två som röstade emot författningsändringen.

Xi Jinping använde starka ord om vad han kallade ”försök till separatism” ifråga om Taiwan eller Hongkong. ”Kinesiska folket delar en gemensam övertygelse om att det är absolut omöjligt att skilja en enda tum från vårt storartade land”, sade Xi Jinping och tillade senare att Kina var ”berett att utkämpa blodiga slag mot landets fiender”.

Hans kommentar kom bara några dagar efter att USA:s president Donald Trump med en ny lag öppnat för tätare kontakter för amerikanska tjänstemän och politiker med Taiwan. USA har inga formella förbindelser med Taiwan, medan Peking betraktar ön som en avvikande provins sedan slutet av inbördeskriget 1949.

Större roll i omvärlden

Presidenten återvände till sina löften om en pånyttfödelse för Kina som ska spela en större roll i omvärlden i en ny era. Han sade att Kinas uppgång och ökande globala närvaro inte ska uppfattas som ett hot mot något enda land. Det yttrandet kunde uppfattas som en anspelning på uppmärksamheten kring Kinas ambitiösa satsning på ”nya sidenvägar” med ett nätverk av infrastruktur som sträcker sig ut från Kina.

”Kina kommer aldrig att tillämpa en expansionistisk politik, utan ska fortsatta att ta en aktiv del i reformeringen av det globala styret och bidraga med ett kinesiskt synsätt för en säkrare, mer inkluderande och renare värld”, sade presidenten.

Löften till utländska företag

Efter Xi Jinpings tal följde den årliga presskonferensen med premiärminister Li Keqiang. Hans budskap var framför allt att alla tjänar på en öppen världshandel. Adressen till Donald Trump var tydlig. Ett handelskrig hotar mellan USA och Kina sedan Trump enligt de senaste uppgifterna planerar strafftullar på 60 miljarder dollar på kinesisk export av teknologi och konsumtionsvaror.

Premiärministern upprepade löftena om större öppenhet för utländska företag på den kinesiska marknaden, något som de utländska handelskamrarna länge pläderat för.

(Texten publicerad i KinaNytt i dag)

 

Kina har en global strategi för att dominera världen

Min essä i Dagens Nyheter 2018-02-05

Kinas expansion i världen är ett radikalt brott mot landets tidigare defensiva politik. Nu har den nya stormakten kontroll över hamnar på fem kontinenter. Göran Leijonhufvud har kartlagt Pekings globala megaprojekt som kallas ”de nya sidenvägarna”.

Xi Trump

Kina utmanar USA:s ställning som den normativa makten i världen.

En brutal diktatur som uppträder i nyliberala kläder utomlands. Det är detta Kina som återigen kidnappar den svenske förläggaren Gui Minhai, som plötsligt presenterar grandiosa hamnplaner för Lysekil och erbjuder sig bygga snabbjärnväg mellan Stockholm och Oslo.

Hur ska vi möta denna hybrid? Det kinesiska kommunistpartiet har världsomspännande planer som utmanar västvärlden ekonomiskt, men även politiskt, militärt, kulturellt och moraliskt.

I Lysekil drog sig de kinesiska bolagen ur efter att ha mött en lokal och nationell kritikstorm med oro för miljön och säkerhetspolitiska aspekter. Betrakta fallet som en förpostfäktning. Allt tyder på att Kina kommer med fler propåer för att bygga sitt globala nätverk av infrastruktur, ett megaprojekt som Peking lockande beskriver som ”nya sidenvägarna”. Dessa planer kan vara bra eller dåliga, men vi måste lära oss mer om dem.

Under de år som jag bevakat Kina har samhällsklimatet präglats av kraftiga pendelrörelser från spänt och slutet till relativt öppet — och tillbaka igen. Under mitt allra första besök i juni 1966 vände fokus totalt från försiktiga ekonomiska reformer till ”kulturrevolutionens” allt vildare politiska masskampanjer.

I mitten 1980-talet var det politiska klimatet som mest öppet och hoppingivande hittills. Men vid ett samtal med filmregissören Chen Kaige klappade han mig på armen och levererade ett talesätt på klassisk kinesiska: ”Kung Wen, den kultiverade, sörjde för de skriftlärde; Kung Wu, den krigiske, var mera sträng”. Det var hans sätt att säga att det absolut kunde vända igen. Citatet beskrev omkastningarna vid hovet på 1000-talet före vår tideräkning, men används fortfarande av intellektuella just på detta sätt.

Efter ytterligare ett par tvära kast sedan 1980-talet har vi i dag en sträng Kung Wu. Sedan Xi Jinping kom till makten 2012 har diktaturen snabbt hårdnat med klappjakt på oliktänkande, men även på fattiga migrantarbetare. Samtidigt styr enpartistaten åter mer över ekonomin efter en viss liberalisering.

Utrikes står dock regimen för en öppen ekonomisk offensiv, en globalisering med kinesiska förtecken. President Xi Jinping lanserade ”de nya sidenvägarna” 2013. Planerna kallas officiellt Belt and Road Initiative (BRI) eller yi dai, yi lu, ”ett bälte, en väg”.

Det omfattar flera bälten med vägar, järnvägar, fibernät och annan infrastruktur på land. De löper ut från Kina till Asien och Europa. Även sjöfartsleder ingår och därmed intresset för hamnar utomlands.

Kinas globala strategi är på ytan i första hand ekonomisk för att säkra energi, råvaror och handelsvägar. Tidigt ordnade Peking finansiering för ungefär 150 miljarder USA-dollar, cirka en och en halv gånger den svenska statsbudgeten, helt i klass med Världsbanken.

Det finns ingen officiell lista på delprojekt och belopp för BRI. Brittiska konsultfirman BMI Research har idogt samlat uppgifter från Asien, Afrika och Mellanöstern sedan Kinas investeringar började. Summan stannar på 1,8 biljoner (1 800 miljarder) USA-dollar. Andra källor uppger att Kina spenderar totalt ungefär 150 miljarder USA-dollar årligen i de 68 länder som redan omfattas av BRI.

Kina har projekt i vartenda afrikanskt land och passerade USA redan år 2011 som den största investeraren på kontinenten. Hemliga avtal stör många, men projekten skapar ändå viss goodwill på många håll.

Påfallande snabbt har Peking skaffat sig kontroll över hamnar på fem kontinenter. I september 2017 hade Kina enligt officiella uppgifter investeringar eller ägande i ett 40-tal hamnar i 34 länder och ännu fler var på gång, enligt Economist Intelligence Unit. I ytterligare 22 hamnar har Kina tagit över driften utan att äga. Samtidigt överglänser containertrafiken på kinesiska kölar alla andra länders.

Det är särskilt längs de stora handelslederna som Kinabolag tagit över hamnar som Euromax i Nederländerna, Pireus i Grekland och Said i Egypten. Det var ett Grekland i akut finanskris som tvingades sälja Pireus till kinesiska jätten Cosco.

Närmare oss siktar Kina in sig på att bygga eller kontrollera hamnar i norska Kirkenes, litauiska Klaipeda, ryska Arkhangelsk och en djuphamn på norra Island.

Huvudsyftet är alltså att trygga farlederna för Kinas export och import. Landet är ju världens största exportör och näst största importör. Men de nya hamnarna underlättar också för kinesiska flottan att operera långt från hemmakusten.

På senare år ser vi en kraftig upprustning av Kinas marina styrkor som naggar USA:s herravälde över haven i kanten. En tidigare amerikansk amiral och auktoritet på globala marinfrågor, Michael McDevitt, sammanfattar i Financial Times bilden av Kina på världshaven:

”När det gäller Kina, så omfattar marin makt mycket mer än flottstyrkor. Ekvationen inkluderar ett stort och effektivt kustförsvar, en handelsflotta i världsklass, en globalt erkänd kapacitet i varvsindustrin och en möjlighet att skörda och utvinna ekonomiskt viktiga havsresurser, inte minst fiske.”

Förutom att bygga infrastruktur för ekonomisk integration går det att se flera sekundära motiv för BRI-satsningen, enligt olika forskningsrapporter (Utrikespolitiska Institutet, paper 1, 2017; ChinaFile Dec 13, 2017). Bland motiven nämner de att använda landets stora valutareserv, skapa nya marknader för kinesiska företag inom snabbjärnvägar, exportera den kinesiska industrins överkapacitet, sysselsätta kinesisk arbetskraft utomlands och upprätthålla Kinas tillväxt.

Bland strategiska politiska syften finns en önskan att stabilisera de centralasiatiska grannländerna. Ett annat är att stärka Kinas hand i konflikten kring de omtvistade områdena i Sydkinesiska sjön. Xi Jinping säger hoppfullt till grannländerna att ”ekonomiskt samarbete kan leda till en samsyn och till gemensamma normer”.

Bakom sådana ord ligger egentligen den gamla tanken att Kina med sitt lysande exempel ska vinna över grannländerna så att de ser Peking som världens centrum. Landets bistånd i regionen ackompanjeras av förväntningar om lojalitet. Samtidigt anlägger Kina militärbaser på nybyggda öar långt söderut i Sydkinesiska sjön. Det är ”piska och morot” för att få regionen att acceptera Kina som garanten för säkerhet och stabilitet — i stället för USA som hittills. ”Asien för asiaterna”, som Xi Jinping säger.

I förlängningen har han och hans uttolkare öppet börjat tala om Kinas moraliska mission i världen. William Callahan, professor vid London School of Economics, skriver att Kinas ledare hoppas att BRI med nya konkreta förbindelser ska ”anpassa Asien och Europa till en världsordning där Kina är den högsta normativa makten” (China and Nordic Diplomacy, Routledge 2017).

Wang Yiwei är en akademiker i Shanghai som fått förtroendet att sprida Xi Jinpings visioner. Han skriver  att ”framgången med BRI kommer att visa att Kina inte längre ’underordnar sig’ globaliseringen, utan är proaktivt med att skapa nya standarder för globalisering”

Oblyga hyllningar till Xi Jinping präglade kinesiska kommunistpartiets kongress i oktober i fjol. Utrikesminister Wang Yi kallade sin boss en ”diplomatisk pionjär vars ideologi överträffar 300 år av västerländsk teori om internationella relationer”. Samtidigt fastslog den officiella nyhetsbyrån Nya Kina att det kinesiska systemet garanterar politisk stabilitet medan ”kriser och kaos dränker den västerländska liberala demokratin”.

Kinas globala offensiv är ett radikalt brott mot den försiktiga hållning Peking länge intagit i omvärlden. Det finns ett element av revanschbegär eftersom ledarna gärna talar om att komma tillbaka efter gamla förödmjukelser från utländska makter under nästan två århundraden.

De projekt som Kina planerar är också öppna för utländska investerare. Men många bolag undrar vilken chans de har mot kinesiska statsföretag. Hittills är de utländska insatserna små, även om Peking talar om ”win-win”.

Ändå har kineserna fått problem när de gått alltför hastigt fram med BRI-projekt i några länder som Pakistan och Tanzania. Kina kritiseras också för att ge frikostiga lån för projekt i fattiga länder som hamnar i skuldfällor och tvingas lämna över ägandet till kinesiska bolag.

Vad gäller Europa skriver William Callahan att ”förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas planer”. Han anser att om vi européer vill bejaka de kinesiska inviterna måste vi fortsatt stå för ”multilateralism, transparens, ansvar och rättssamhälle i en öppen och regelstyrd världsordning”.

Lite som opinionen i Lysekil då.

Göran Leijonhufvud är journalist och forskare, tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Kina.

Research: Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist

 

Trump till Kina – statsbesök med extra allt

Min analys för KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

China US

I morgon onsdag landar Donald Trump i Peking. Hans kinesiska värdar kommer att göra allt för att hålla den oberäknelige USA-presidenten på gott humör. De hoppas därmed att han inte ska bråka för mycket om handelsbalansen eller Nordkorea. Det blir inte bara ett statsbesök, det blir ett ”statsbesök med extra allt”, lovar Kinas ambassadör i Washington inför mötet mellan världens två största ekonomier.

Under sin valkampanj använde Trump kinesisk handelspolitik som en syndabock för alla möjliga problem i USA. Nu talar han inte så mycket om det. Han har snarare hamnat i ett läge där han i stället berömmer Xi Jinpings enväldiga metoder.

Redan tidigare har han visat beundran för självhärskare som Vladimir Putin och det saudiska kungahuset, fast inte för Nordkoreas diktator Kim Jong Un. Efter sitt första möte med den kinesiske presidenten kallade Trump honom ”en bra kille” (a great guy). Nu senast gratulerade han via Twitter sin kinesiske motpart till dennes ”enastående upphöjelse” vid kommunistpartiets kongress nyligen.

Det var vid denna kongress som vi fick nya bekräftelser på att ingen kinesisk ledare efter Mao Zedong samlat på sig så mycket makt som Xi Jinping – och dessutom på ett sätt som antyder att han vill ha ett långsiktigt inflytande på hemmaplan. Samtidigt sade han helt ogenerat att han vill sprida den kinesiska modellen över hela världen, alltså i vår tolkning en förebild som kombinerar tillväxt med diktatur.

America First, China First

Detta sker parallellt med att Trump med sin paroll ”America First” slår in på en isolationistisk kurs och helt släpper ambitionen att plädera för mänskliga rättigheter i utbytet med Kina – och många andra länder.

Xi Jinping kan ju absolut sägas driva en linje med ”China First” – men då bland annat med hjälp av systemet för frihandel, medan Trump drar sig tillbaka från det och från internationella samarbeten.

Donald Trump har på sätt och vis och lämnat walk over när det gäller amerikanskt inflytande i Östasien och Sydöstasien, något som i alla fall inte underlättar försöken att kontrollera Nordkoreas äventyrlige ledare Kim Jong Un. En av den nyinstallerade USA-presidentens allra första åtgärder var att lämna Trans-Pacific Partnership (TPP), ett handelsavtal för tolv länder kring Stilla havet. Nu är det i stället tal om att Kina ska kunna bli medlem där.

Dessutom har den amerikanske presidenten skänkt ledarrollen i det globala miljöarbetet till Xi Jinping genom att dra USA ut ur klimatavtalet. Och med lanseringen av nya kinesiska så kallade sidenvägar förstärker Xi Jinping det kinesiska inflytandet i Asien och Centralasien, medan USA ligger lågt.

Strategi i sista stund

I sista stund före Trumps långa Asienbesök har dock Trumps medarbetare satt ihop en ny amerikansk strategi för ”ett fritt och öppet Indo-Pacific” där USA ska närma sig Indien och engagera demokratiska länder som Japan, Australien, Indonesien och Sydkorea som motvikter till Kina. Återstår att se hur det går. Indien, till exempel, har egentligen en motvilja mot att användas som en spets mot Kina. Och Kina har lätt att känna sig inringat.

Donald Trumps missnöje med det stora underskottet i handeln med Kina kan fortfarande förstöra stämningen under hans statsbesök. Underskottet har faktiskt växt med sex procent i år och kan växa ännu mer om Trumps föreslagna skattesänkningar skapar utrymme för ökad konsumtion, som troligen leder till ökad import från Kina.

Ekonomer ser inte i allmänhet obalansen i handeln som ett problem. Däremot är de bekymrade över de restriktioner som amerikanska företag möter när de vill etablera sig eller redan arbetar i Kina. De möter hinder för tillverkning av en rad produkter, men även för tjänster inom finans, telekom, underhållning och sociala media.

Xi Jinping kommer att berätta för sin gäst att Kina planerar att öppna fler sektorer. Det var han inne på redan under partikongressen, men det är för tidigt nu för att han ska kunna vara konkret – även om företag över hela världen väntar på sådana besked. Närmast på tur kan vara öppningar för investeringsbanker och försäkringsbolag, enligt ekonomen David Dollar, tidigare världsbankens chef i Kina.

Stora affärer väntas

Sett från Pekings horisont så har den kinesiska exporten till USA minskat sin andel av den kinesiska ekonomin till tre procent från en nivå kring sex procent för några år sedan. Så för de kinesiska ledarna är USA-marknaden inte lika viktig längre.

Men för att pigga upp Donald Trump väntas Kina tillkännage flera stora affärer med amerikanska företag under besöket, till exempel flygplansinköp från Boeing. Det är en taktik som följer ett känt mönster från andra statsbesök. Ofta handlar det om affärer som ändå var mer eller mindre klara.

För att hålla den höge gästen på gott humör kommer de kinesiska värdarna säkert också att följa den amerikanske gästens tydliga signaler när det gäller maten. Han vill absolut inte bli serverad några hela fiskar med huvudet kvar och inte heller några pepparstarka rätter.

Båda parter är inriktade på milda tongångar, inga peppriga utfall.

Toppmötet USA-Kina: Trump kopplar på charmen men ökad spänning kring Korea

Många inblandade och många observatörer drog en suck av lättnad i fredags efter toppmötet mellan världens två mäktigaste ledare. Det blev inga plötsliga utfall eller konstiga handslag från den amerikanske presidenten Donald Trump när han var värd för Kinas president Xi Jinping på sin lyxklubb i Florida.

Analys av GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com 
KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

Xi Trump

Trump verkade snarare vara en perfekt och artig värd till skillnad från när han mötte de japanska och tyska ledarna.

Fast det var ju inte så artigt att mot slutet av välkomstmiddagen överraska sin kinesiske gäst med beskedet att han beordrat en omfattande missilangrepp mot Syrien.

Effekten blev en maktdemonstration, en påminnelse om att Donald Trump minsann också skulle kunna rikta en ensidig aktion mot Kinas granne Nordkorea. Det är nämligen just vad han har hotat med, om han tycker att Kina inte gör tillräckligt för att dämpa den nordkoreanske ledaren Kim Jong-uns missilfeber och kärnvapenbygge. Xi Jinping måste känna sig nervös, klämd mellan den nordkoreanska krutdurken och den amerikanske cowboyen.

Spänningen ökade under helgen när USA dirigerade stridsberedda marina enheter närmare Koreahalvön. Samtidigt anlände den kinesiske toppdiplomaten Wu Dawei på måndagen till den sydkoreanska huvudstaden Seoul för samtal om Nordkoreas kärnvapen. Det finns en del tecken på att Nordkorea förbereder ett nytt kärnvapentest i dagarna, i så fall landets sjätte totalt.

Personlig vänskap

Det omvärlden fått veta om toppmötet i Florida är magert på konkret innehåll. Men båda ledarna verkade uppriktiga när de pratade om att de etablerat en vänskap på det personliga planet.

Efter den första samtalsrundan sade Donald Trump till media: ”Vi har redan haft en lång diskussion. Hittills har jag inte fått någonting, absolut ingenting. Men vi har utvecklat en vänskap. Jag tror att vi på lång sikt kommer att ha en mycket, mycket bra relation.”

Xi Jinping sade att ”vi har blivit djupt bekanta och etablerat en sorts tillit och satt igång en arbetsrelation och byggt en vänskap”.

Kokar då allting ner till en oväntat bra personkemi? Det återstår att se hur mycket den är värd, när det kommer till kritan. De båda har ju egentligen bara nosat på varandra.

Det går ändå att sammanfatta toppmötets viktigaste frågor:

Handelskonflikten

För att vinna presidentvalet i fjol utmålade Donald Trump ofta Kina som den stora skurken som stulit jobben från amerikanerna genom att manipulera valutan och dumpa exportpriserna. Han lovade krafttag med höga strafftullar.

Nu hördes ingen sådan retorik. Men parterna kom överens om en plan på att inom 100 dagar försöka tackla det stora kinesiska överskottet i den bilaterala handeln. Det ska vara en process med kontrollstationer på vägen.

Xi Jinping sade, lite pliktskyldigt, att Kina strävar efter att öka den inhemska efterfrågan och utveckla servicesektorn för att minska exportens betydelse för landets ekonomi.

Dialog

På förslag från den kinesiske presidenten ska parterna hålla en dialog längs fyra parallella linjer:

– diplomati och säkerhet,

– ekonomi,

– rättstillämpning och cybersäkerhet,

– sociala och kulturella frågor.

Kanske kan detta sätt att dela upp frågorna leda till fler konkreta resultat än vad den så kallade strategiska och ekonomiska dialogen gjorde under Barack Obama och Hu Jintao.

Nordkorea

Inga framsteg. Xi Jinping håller med Trump om att det är ett mycket allvarligt läge när Kim Jong-un fortsätter med sina missiltester. Den senaste uppskjutningen kom för övrigt just dagen före toppmötet i Florida – knappast en slump.

Men den kinesiske ledaren avvisar militära ingrepp mot Nordkorea, vilket Trump som sagt har hotat med. USA anklagar Kina för att bryta mot FN-sanktionerna mot Nordkorea eftersom flera kinesiska företag fortsätter att sälja till nordkoreanerna.

Sydkinesiska sjön

Inga framsteg. Kinas expansion i Sydkinesiska sjön föranledde ”uppriktiga diskussioner” under mötet, enligt amerikanske utrikesministern Rex Tillerson.

Syrien

Trumps militära tillslag mot Syrien ledde till att toppmötet hamnade i skuggan för omvärldens uppmärksamhet. Xi Jinping kan inte ha varit nöjd med det, men han höll masken. Oavsett vilket genomslag mötet fick eller inte fick i omvärlden, så kontrollerar Xi Jinping medierna på hemmaplan och kunde presentera mötet som en stor framgång för Kina.

Kina vill se förhandlingar i Syrien och har tillsammans med Ryssland använt sitt veto i FN för att stoppa förslag om ingrepp mot regimen i Damaskus.

Mänskliga rättigheter

För första gången på mycket länge tog den amerikanska sidan inte upp några förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna i Kina.

Den nye amerikanske presidenten verkar fortfarande famla efter en sammanhållen Kinapolitik. Samtidigt hade Xi Jinping att döma av de förberedande kontakterna gärna sett att mötet avslutades med en gemensam kommuniké. Den skulle innehålla vissa nyckelord i hans utrikespolitik. Dit hör ”icke-konflikt, icke-konfrontation, ömsesidig respekt och samarbeten som båda parter vinner på”.

Nu blev det ingen gemensam kommuniké, men Donald Trump har tackat ja till Xi Jinpings inbjudan till ett statsbesök i Kina senare i år.

Kina utmanar Trump och försöker dämpa ekonomiska farhågor

Folkkongressen avslutad

Kina utmanar kraftfullt Donald Trumps uppfattning i handelsfrågorna. Samtidigt bekräftade den kinesiske premiärministern Li Keqiang på onsdagen att det ska bli ett toppmöte mellan Kinas och USA:s presidenter.

Av GÖRAN LEIJONHUFVUD för KinaNytt, Sweden-China Trade Council

Li Keqiangs kommentarer kom på en presskonferens som avslutade nationella folkkongressens årliga möte i Peking. Kongressen är landets motsvarighet till ett parlament, fast de 3 000 handplockade delegaterna är mycket fogliga.

Det var ett möte som annars präglades av att presidenten Xi Jinpings allt starkare ställning underströks ytterligare. Det är han som nu hela tiden framhålls som ”kärnan” i högsta ledningen, en beteckning som går tillbaka till Mao Zedong när denne var som mäktigast för 50 år sedan.

När Li Keqing fick frågan vad som varit hans största framgång under fyra år som premiärminister använde han den nya formeln om den högste ledaren. Han svarade:

”Den största framgången är den rimliga ekonomiska tillväxten under kommunistpartiets ledarskap med Xi Jinping som kärnan”.

I sin rapport vid folkkongressens inledning nämnde han kommunistpartiet och Xi Jinping många fler gånger än vad han gjort tidigare. Det har också att göra med att partiet förbereder sin stora kongress i höst, en händelse som inträffar vart femte år. Inför den präglades den nu avslutade folkkongressen av försiktighet, inga stora initiativ presenterades.

Handelsfrågorna

På en fråga från amerikanske tevebolaget CNN svarade Li Keqiang att det är USA som skulle förlora mest på ett handelskrig med Kina som Donald Trump har hotat med:

”Även om Kina har ett överskott i den bilaterala handeln med USA så går 90 procent av vinsterna där till amerikanska företag.”

Han tillbakavisade Trumps anklagelser om att Kina stjäl de amerikanska industrijobben och hävdade i stället att Kina skapat en miljon jobb i USA bara under fjolåret.

”Kina tjänar på globaliseringen och Kinas dörrar kommer bara att öppnas ännu mera”, försäkrade premiärministern.

I handeln med EU eftersträvar Kina balans. ”Vi söker inte avsiktligt ett överskott”. Li Keqing vill se ett starkt Europa efter Brexit.

Li Keqiang

Li Keqiang är hjärtligt trött på talet om en hård landning för Kinas ekonomi.

Ekonomin

Han sade att målsättningen på ungefär 6,5 procents tillväxt för i år ”inte är låg och inte heller lätt att uppfylla”. Han sade sig vara hjärtligt trött på talet om risken för en hårdlandning av ekonomin. Han tillade att Peking har flera alternativ för att hantera ekonomiska risker, eftersom statsskulden exempelvis är låg, under 3 procent.

När det gäller landets svåra luftföroreningar sade premiärministern för första gången att regeringen inte är klar över alla orsakerna till att smogen blivit så allvarlig. Han berättade att regeringen nu bildar en särskild forskningsfond för att ta reda på orsakerna i grunden. Han sade sig verkligen förstå folks oro.