Xi Jinping kan bli president på livstid

Five year plan

Kinas president Xi Jinping kan stanna vid makten så länge han vill. Det är innebörden av ett omvälvande beslut som kommunistpartiets centralkommitté bekräftade idag måndag. Hittills har presidenten och vicepresidenten bara kunnat sitta högst två femårsperioder. Den reformen tillkom för nästan 30 år sedan för att minska risken för ett riskabelt envälde som under tidigare ledaren Mao Zedongs sista årtionden fram till hans död 1976.

Den 64-årige Xi Jinping har avverkat fem år som president och väntades bli omvald för att sitta till 2023. Men nu ser det alltså ut som om han ska kunna förlänga efter eget tycke. Han har redan samlat på sig mer makt än någon ledare sedan Mao Zedong. Utländska kommentatorer talar redan om Xi Jinping som ”den nye kejsaren”.

Skillnaden mot Mao Zedong är att Xi Jinping styr över ett Kina som är ekonomiskt mycket starkare och som ökar sitt engagemang över hela jordklotet.

Det var kommunistpartiets centralkommitté som på måndagen gav det definitiva klartecknet till förändringen av Kinas konstitution, nämligen att begränsningen på två gånger fem år ska slopas. Det formella beslutet fattas sedan av nationella folkkongressen, som är landets motsvarighet till ett parlament. Folkkongressen samlas för sitt årliga möte om en vecka den 5 mars.

Xi Jinpings allt starkare ställning blir också tydlig när folkkongressen också ska fatta ett beslut om att inkludera hans ”tänkande om socialismen med kinesiska förtecken för en ny era” i författningen. Att presidenten ser till att slopa begränsningen av mandatperioderna kan eventuellt provocera andra grupperingar i högsta ledningen. Det var ändå den populäre reformarkitekten Deng Xiaoping som införde sådana regler i början av 1990-talet som ett steg bort från permanent enmansvälde.

Kritik och censur

Att Xi Jinping nu får ett obegränsat maktinnehav ledde genast till några kritiska synpunkter på sociala medier i Kina. innan censuren och partiets propagandister ingrep. Några inlägg på Weibo, den kinesiska motsvarigheten till Twitter, gick ut på att Kina nu blir som Nordkorea. De plockades snabbt bort och sökordet ”mandatperiod” fungerar inte längre. I stället lade partiorgan som Global Times och Folkets Dagblad ut texter på sociala medier där olika röster stödde förändringarna i konstitutionen.

En reform som ytterligare skärper kontrollen och övervakningen i samhället står också på dagordningen. En särskild nationell kommission upprättas för att övervaka alla statsanställda. Det ska också finnas motsvarande kommissioner på längre nivåer, som provinser, städer och län. Dessa organ ska stå över domstolsväsendet. Därför krävs en ändring av författningen som folkkongressen väntas rösta om under årets möte.

Syftet med detta nya system är bland annat att formalisera kampanjen mot korruptionen som hittills legat under kommunistpartiets disciplinkommitté. Med andra ord blir det en sorts domstol direkt under presidenten. Det är Xi Jinping som står bakom den intensifierade jakten på korrupta ledare, ett initiativ som gjort honom populär hos många kineser. Samtidigt har klappjakten varit ett sätt för Xi Jinping att göra sig av med några rivaler.

Den som varit Xi Jinpings verktyg mot korruptionen, hans gamle vapendragare Wang Qishan, kan bli den nye vicepresidenten enligt många uppgifter. Det blir i så fall ockå en bekräftelse på att partiets informella men länge etablerade praxis om att åldersgränsen för personer i ledningen ska gå vid 70 år. Wang är redan 69.

Vad gäller ekonomin väntar observatörer på signaler under folkkongressen om vilken tillväxt regeringen vill sikta på. Det kan också bli personbyten på ledande poster för riksbanken People’s Bank of China och i organ som övervakar bankväsendet och försäkringsbranschen.

Xi Jinpings närmaste ekonomiska rådgivare Liu He kan få en särskild roll i den nya kommittén för översyn av finansväsendet. Oron för en finansbubbla kvarstår hos många och statsskulden är drygt 260 procent av bruttonationalprodukten, en hög siffra internationellt sett.

Texten är min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council, sctc.se)

Analys: Pyrande missnöje med Xi Jinping

Bild

Xi Jinping

Är presidenten beredd att lyssna på lojal kritik?

Kinas president Xi Jinping har fått en allvarlig varning inifrån kommunistpartiets högsta skikt. Driv inte personkulten för långt. Driv inte censuren och förföljelsen av kritiska röster för långt. Samla inte på dig all makt. Så går det att tolka några anmärkningsvärda utspel de senaste veckorna.

Analys av Göran Leijonhufvud för KinaNytt (Sweden-China Trade Council) nr 2, 2016.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Varningen kommer inför nästa års partikongress, en händelse som äger rum vart femte år. Då brukar flera personer i de ledande organen bytas ut, men det ska mycket till för att Xi Jinping inte ska bli omvald som partichef och därmed i praktiken också som landets president. Samtidigt agerar alla fraktioner nu för att få in sina representanter på övriga poster.

Kritiken av personkulten har fått ökad näring de senaste månaderna. Det är en kult som vi inte sett maken till  sedan 1960-talet med Mao Zedong. Ett exempel på devota hyllningarna var ett långt inslag under galaföreställningen på teve vid kinesiska nyåret i februari. En nyskriven hyllningssång till nstionens och presidentens ära ackompanjerade en lång rad bilder på Xi Jinping tillsammans med glada representanter för massorna under inspektionsresor över hela landet.

Samtidigt med att personkulten ökar verkar partichefen kräva närmast obrottslig lydnad när han säger saker som att ”partiets medlemmar inte får diskutera centralkommittén på ett oansvarigt sätt”, i klartext inte angripa högsta ledningen.

Bakom de höga murarna

Det pyrande missnöjet har nått en sådan nivå att ett viktigt inlägg till och med har läckt ut från Zhongnanhai, de högsta ledarnas maktcentrum innanför de höga murarna till det gamla kejsarpalatset i Peking. Inlägget kommer av allt att döma från andra personer i högsta ledningen och hänvisar på ett intressant sätt till mycket gamla historiska förebilder om att kejsaren bör tillåta en form av lojal kritik.

Som filosofen Mencius sade för över tvåtusen år sedan: ”Den som tyglar sin prins, älskar sin prins”.

Jag återkommer till det tunga inlägget inifrån maktcentrum, men först något om förpostfäktningarna.

Vårens första angrepp mot presidenten kom från fastighetsmagnaten Ren Zhiqiang. Han reagerade mot Xi Jinpings hårdnande grepp om medierna. I februari besökte presidenten landets tre viktigaste redaktioner, nämligen partiorganet Folkets Dagblad, nyhetsbyrån Nya Kina och statliga tevebolaget CCTV. Han krävde att de skulle bli bättre på att propagera partiets politik och inget annat. Han dammade av leninistiska citat från partiets ungdomstid om att tidningarna måste vara ”partiets tunga och hals”.

37 miljoner följare

Den frispråkige Ren Zhiqiang har 37 miljoner följare på sin mikroblogg och är också partimedlem. Han påpekade genast att eftersom dessa medier är skattefinansierade bör de tjäna allmänheten snarare än partiet. Snart nog stängde myndigheterna hans blogg och han fick ta emot flera hotelser och angrepp i olika medier.

Oväntat, med tanke på det hårdnande klimatet, fick han stöd i en artikel på nätet av Cai Xia. Hon är professor på den centrala partihögskolan, som är en av högsta ledningens absolut viktigaste tankesmedjor.

Cai Xia konstaterade att turbulensen kring Ren Zhiqiang visar på en brist på interna kanaler i partiet för att diskutera politik och samhälle. Hon påpekade att enligt partistadgan och andra regler har Ren Zhiqiang som partimedlem rätt att yttra sig och att angreppen mot honom var ett brott mot partistadgan och skadade solidariteten inom partiet. Cai Xia klagade också på att det ”osunda” debattklimatet inom partiet gör att olika åsikter ibland fördes fram utanför partiets ramar.

Och det var förutsägbart att även Cai Xias artikel snabbt skulle raderas från alla nätsajter, trots att just den handlingen förstärker hennes argument om det dåliga debattklimatet.

En liberal falang

Cai Xia har tidigare associerats med en ”liberal” falang inom partiet. Hon var en av några få modiga kritiker som för snart tre år sedan protesterade kraftfullt mot hur flera debattörer greps enbart för ”ryktesspridning”. I flera fall tvingades de gripna sedan schavottera på nationell teve och bekänna olika mer eller mindre uppdiktade förbrytelser. Det är ett bruk som fortsätter än i dag och som ett par artikelförfattare i år har förknippat med kampmötena under den så kallade kulturrevolutionens förföljelser på 1960-talet.

Ytterligare ett angrepp i vår på Xi Jinping var ett öppet brev där ursprunget är mera oklart. Det publicerades samtidigt på flera webbsajter inför nationella folkkongressens årliga möte i början av mars.

Brevet fick relativt stor spridning, innan censuren hann ingripa och radera allt. Det var anonymt och endast undertecknat av ”lojala medlemmar i kommunistpartiet”. Bland annat uppges ett par kinesiska aktivister utomlands vara inblandade. Deras anhöriga hemma ska ha kallats till förhör, liksom anställda på portaler där dokumentet dök upp.

 

Krav på avgång

Uppropet krävde till och med att Xi Jinping skulle avgå för att han samlat alltför mycket makt i sina händer. Hans offensiva utrikespolitik har irriterat grannländerna och ökat USA:s inflytande på dem, hette det vidare. Den omfattande kampanjen mot korruptionen har skrämt tjänstemännen så att de knappt vågar arbeta eller ta några initiativ, var en annan synpunkt.

Men den mest anmärkningsvärda missnöjesyttringen över Xi Jinpings hårda linje är en artikel på hemsidan för partiets disciplinkommission. Rubriken var ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”. Med en lång rad historiska exempel visade artikeln hur illa det gått för kejsare och krigsherrar som inte lyssnat på kritiska synpunkter från välmenande och lojala rådgivare.

Att skriva om historiska figurer när man vill angripa eller ifrågasätta en aktuell politiker är en beprövad metod inom kommunistpartiet. Den som är utpekad får en chans att bättra sig innan personen angrips med namn och allting.

Många kineser och utomstående bedömare hajade till när artikeln dök upp på just disciplinkommissionens hemsida. Det är det organ som haft hand om Xi Jinpings kampanj mot korruptionen. Det är en kampanj som ofta uppfattas som en metod för presidenten att komma åt sina fiender, förutom att den verkligen slår ner på många ledare och tjänstemän som förskingrat allmänna medel, tagit emot mutor, et cetera. Det senare gör den populär bland gemene man.

En påläst historiker

Men den som leder kommissionens arbete är Wang Qishan, som räknas som Xi Jinpings högra hand. Det gör artikelns placering extra förbryllande och intressant. Är det verkligen Wang Qishan själv, känd som en rakryggad person, som tar på sig att vara presidentens lojala kritiker? Han bör ju i alla fall ha känt till artikeln innan den publicerades. Det kan vara så att det är presidentens egna anhängare som vill varna honom för att gå för långt.

Med tanke på artikelns alla historiska anspelningar är det inte långsökt att gissa att Wang Qishan haft ett finger med i spelet. Han har ju faktiskt en universitetsexamen i kinesisk historia, den ende i den kinesiska toppledningen med en sådan bakgrund.

Det finns en annan intressant tolkning av artikeln, nämligen att den skulle vara ett angrepp på propagandachefen Liu Yunshan, att det framför allt är han som står bakom alla ingreppen mot media och internetskribenter, att det är han som strypt den lojala kritiken, och att Xi Jinping har fått hjälp av Wang Qishan att placera en artikel mot Liu Yunshan på ett forum som ligger utanför propagandachefens domän. Texten skulle alltså vara ett utslag av en längre uppgörelse mellan Xi Jinping och Liu Yunshan.

Slutklämmen

Texten nämner som sagt inga samtida namn, men några av formuleringarna leder ändå tankarna till att det är landets nuvarande president som får några välmenta kritiska råd, inte propagandachefen.

Inte minst slutklämmen är ett exempel på det. Den hänvisar till vad den forne ledaren Mao Zedong sade om hur kommunistpartiet borde fungera när det stod redo att ta över makten i landet 1949:

Partisekreteraren (det vill säga partichefen) måste vara en bra ”lagledare” och som sådan lägga alla problemen på bordet och erkänna det arbete som utförs av de kamrater vars åsikter skiljer sig från hans egna.

Artikeln börjar taktiskt med att citera Xi Jinping själv när han under en inspektionsresa hänvisar till ett yttrande som tillskrivs Zhao Liang, en hög funktionär vid Qin-hovet 350 år före vår tideräkning: ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”.

En trött kejsare

Lite senare använder artikeln en kejsare under Tangdynastin som exempel på hur en ledare kan vara på väg att glömma värdet av orädda rådgivare. Då var det nog många läsare som undrade om det inte var Xi Jinping som avsågs när kejsarens högra hand Wei Zheng sade rakt ut till sin härskare:

När du får råd är din attityd inte lika bra som förr. Under de första åren av ditt styre, törstade du efter råd och var orolig för att människor inte skulle tala fritt… Numera är du fortfarande beredd att ta emot råd, men du lyssnar med ett missnöjt uttryck, och alla dina ämbetsman ser detta.

Ett annat citat ur den rika historiska myllan som texten använder är detta:

Vi bör inte vara rädda för att människor säger fel saker; vi bör vara rädda för att människor inte talar alls.

Flertusenåriga traditioner

De olika meningsyttringarna – som alltså kan vara direkt eller indirekt kritik av Xi Jinping – aktualiserar flertusenåriga förhållningssätt till makten, traditioner som jag lyfte fram i min avhandling om villkoren för opposition i Kina. Det är attityder som präglar kinesiska intellektuella ända in i den globala uppkopplingens tid i dag.

Den gemensamma nämnaren mellan en engagerad skriftlärd på 200-talet och många av dagens välutbildade nätsurfare är att de upplever att de har en plikt att ta upp brännande problem och plädera för folkets sak – även med risk för hårda straff. Men samtidigt som de gör detta kan de fortfarande vara solidariska mot systemet i stort. De är en sorts ”lojala dissidenter”.

Jag blev också fascinerad av att mönstret med lojala dissidenter går mycket långt tillbaka. En föregångare som inspirerat generation efter generation av kinesiska intellektuella är ämbetsmannen och poeten Qu Yuan som levde 300 år före vår tideräkning, enligt skrifterna. När han påpekade för kejsaren att dennes politik medförde stora risker såg kejsaren till att skicka honom i exil söderut. Men Qu Yuan förblev lojal mot sin härskare, och enligt legenden dränkte han sig i en flod i förtvivlan när det gick illa för kejsaren. Än i dag är han beundrad för sin kombination av djärvhet och lojalitet.

Plädera för folket

Skriftlärde som ”pläderade för folket” i yttranden till kejsaren var hjältar i många historiska dramer – och de återkommer i dagens såpoperor på teve. Normalt förväntades endast de högsta ämbetsmännen kunna skicka skrivelser till kejsaren. Men i kristider hände det inte sällan att kejsaren kunde ”öppna talets väg” för en vidare krets av medborgare för att försöka läsa av opinionen. När han fått tillräckligt med synpunkter kunde han ”stänga talets väg” igen och kanske till och med straffa några som han tyckte hade gått för långt.

Det är ett mönster som vi känner från några av kampanjerna i det moderna Kina. Under De hundra blommorna på 1950-talet öppnade kejsar Mao talets väg och när han mötte oväntat stark kritik mot kommunistpartiet stängde han plötsligt den kanalen. Många kritiker fick bittert ångra sin frispråkighet, men samtidigt uppfattade de att de hade gjort sin plikt och pläderat för folket i enlighet med traditionen.

Vi ser samma sätt att ”öppna och stänga talets väg” i Mao Zedongs agerande under de första åren av kulturrevolutionen. Och Deng Xiaoping visade sig vara väl bevandrad i denna traditionella härskarteknik när han tillät kritiska studenter och arbetare att klistra upp väggtidningar vid den så kallade Demokratimuren i Peking 1979. Så länge udden i kritiken drabbade Dengs motståndare i ledningen mer än honom själv, lät han aktivisterna hållas. Men när han konsoliderat sin ställning stoppade han all aktivitet vid Demokratimuren och lät fängsla de skarpaste debattörerna.

Vägen blir smalare

Dagens internet är också intressant att följa eftersom begreppet ”lojal kritik” fortfarande finns kvar i medvetandet hos många bloggare och mikrobloggare, i alla fall de lite äldre. De kan ta risker för att uppmärksamma missförhållanden, men ifrågasätter samtidigt inte partiets själva maktinnehav. På många sätt har partiet genom internet tidvis ”öppnat talets väg” för att kunna avläsa folkopinionen bättre.

Men Xi Jinping och/eller propandachefen Liu Yunshan gör den vägen allt smalare. Kommer presidenten att lyssna på lojala kritiker och öppna den igen?