Essä: kulturrevolutionens utbrott och följder

Min essä för Helsingborgs Dagblad:

För 50 år sedan stod Göran Leijonhufvud på Himmelska fridens torg i Peking och bevittnade utbrottet av kulturrevolutionen. Han kallar den historiens största och grymmaste massrörelse. Här ger han egna glimtar från de tio år som kampanjen varade och sammanfattar vad den betyder för Kina i dag.

Vi var en blandad grupp svenska studenter som kom till Peking i början av juni 1966 . Vi trodde att vi skulle möta ett disciplinerat socialistiskt samhälle. I stället fick vi se de första tecknen på en akut maktkamp som skulle övergå i blodiga sammandrabbningar.

Vi hade kommit rakt in i utbrottet av kulturrevolutionen. På torget vid Himmelska fridens port vid Eviga fridens aveny rådde alls ingen frid. Lastbilar körde kors och tvärs över den enorma platsen. På flaken stod arbetare och studenter. De vecklade ut tygbanderoller med slagord som fladdrade i fartvinden och de slog frenetiskt på manshöga trummor.

De dånande trummorna förföljde oss under våra fem dygn i Peking, även nätterna igenom, boom-boom-bom-bom-bom. En morgon skulle vi på möte mitt i stan. Gatan var igenproppad av demonstranter. Dagen var redan het och en frän lukt från de offentliga toaletterna i gränderna lade sig över doften av ruttnande vattenmeloner.

Den stimmande skaran av demonstranter firade att Pekings borgmästare Peng Zhen fått sparken, det första högdjuret av tiotusentals offer bland kadrerna på ledande nivå. Samtidigt hade våra guider svårt att förklara vad allt gick ut på, de kunde bara säga att ”detta är den stora proletära kulturrevolutionen”.

I efterhand har vi förstått att vad vi upplevde var de första dagarna av en akut maktkamp förklädd till en ideologisk massrörelse. Kulturrevolutionen var Mao Zedongs hämnd på rivalerna i partitoppen.

I början av 1960-talet hade han tvingats på reträtt efter sin katastrofala kampanj Stora språnget. Den ledde till svält och umbäranden som tog livet av minst 35 miljoner människor. Nu gick han helt drastiskt utanför det styrande kommunistpartiet och mobiliserade landets ungdomar till att bilda ”röda garden” och angripa hans fiender.

”Det är rätt att göra uppror”, utropade Mao som ändå var partiordförande.

Jag fick en föraning om rödgardisternas framfart när grupper av skolbarn sprang förbi på en affärsgata. De bar fanor och baner och ropade ”Ner med Peng Zhen (borgmästaren), ner med alla reaktionärer!” Människor stannade upp på trottoarerna och såg förbryllade ut.

Maktkampen handlade om personliga motsättningar, men också om politisk praktik. Maos konkurrenter släppte fram materiell uppmuntran och personliga initiativ för att få fart på ekonomin efter svältåren. Därför blev de stämplade som ”medlöpare till kapitalismen” av Mao. Hans dröm var i stället politiskt medvetna människor som skulle fungera tillsammans i de jättestora kollektiv han trumfat igenom.

Men varför döpa rörelsen till ”kulturrevolutionen”? Mao Zedong tänkte sig en trestegsraket. Första steget var den politiska revolutionen när kommunisterna med honom själv i spetsen tog makten 1949. Nästa steg var den ekonomiska revolutionen när staten tog över företagen 1956. Nu var det dags för den kulturella revolutionen.

Gamla seder och traditioner blev lovliga måltavlor. Rödgardisterna inledde en massiv förstörelse av kulturminnesmärken och de torterade och förödmjukade sina offer på stora kampmöten. Många utpekade begick självmord.

Under vårt besök 1966 var den prominente författaren Deng Tuo särskilt i skottgluggen som en misshaglig ”revisionist”. Varför det, frågade vi en ”ledande kamrat” på den kinesiska resebyrån.

– En förrädare är värre en fienden, var allt hon kunde säga. Senare fick vi veta att Deng Tuo vid den tidpunkten redan hade tagit livet av sig.

Barn anmälde sina föräldrar som kontrarevolutionärer och elever utpekade sina lärare.

Men den stämning vi mötte under kampanjens första dagar var ändå glad och positiv – herregud, skolbarn och studenter fick ju frikort från Mao att leva ut sitt ungdomsuppror och åka gratis vart de ville på järnvägen. Länge förstod de inte hur manipulerade de var.

Mao Zedongs motståndare bildade egna garden och snart var våldsamma stridigheter igång i de flesta städer, men då hade vi hunnit lämna landet. Skolor och universitet stängde.

Den spända stämningen var tydlig 1969 när jag blev ”arresterad av massorna” under ett kort besök som journalist i Shanghai. Jag hade då läst de olika fraktionernas väggtidningar och blev förhörd, uppläxad och fråntagen filmen i min kamera.

När jag sedan kom till Peking som bofast korrespondent 1971 var de öppna våldsamheterna i stort sett slut och landet öppnade sig en aning inför USA-presidenten Richard Nixons besök i februari 1972.

Den där kulturrevolutionen både fanns och inte fanns. När jag 1971 började besöka jordbruk, fabriker, högskolor och annat sade alla jag mötte ”efter kulturrevolutionen” – som om den var avslutad. Efter den stora proletära kulturrevolutionen har skördarna ökat, sade de lokala ledarna till exempel.

Men i dag 2016 säger ju alla, kineser och utomstående, att rörelsen pågick 1966–1976. Kineserna talar om ”de tio svåra åren”. Hur hänger det ihop? Det var helt enkelt så att den kamp som rasade mellan två läger också hade perioder av stiltje eller återhämtning, särskilt 1970–1973. Sedan blossade motsättningarna upp igen, bland annat med en väggtidningsdebatt som jag följde i Peking 1974. Samma år drabbades vi av en hätsk kampanj mot utlänningar.

Den definitiva upplösningen av kulturrevolutionen kom inte förrän Mao Zedong avled 1976.

Att diskutera rörelsen i Kina i dag, 2016, att analysera hur det kunde gå så snett och fördela skulden, är tabu. Det är ett lika förbjudet ämne som andra missgrepp av kommunistpartiet såsom Stora språnget 1958-61 eller massakern i Peking 1989.

Men under ytan finns fortfarande sår och gammalt groll, inom familjer, mellan grannar och på arbetsplatser.

Partiet stängde boken om kulturrevolutionen efter en ganska schematisk utvärdering 1981. Den räddade Maos eftermäle efter försiktig kritik. Han är kvar som en symbol för revolutionen och landets enande 1949. Hans porträtt hänger fortfarande över Himmelska friden port i Peking.

Den officiella utvärderingen talade om en miljon dödsoffer och fyra miljoner fängslade – kraftiga underskattningar, tror de flesta bedömare av historiens största och grymmaste massrörelse.

Dagens alltmer diktatoriske ledare Xi Jinping är på många sätt en produkt av kulturrevolutionen. Hans far var en hög ledare, men blev ett av de första offren för kritikstormen 1966 och satt fängslad flera år. Berövad faderns beskydd skickades Xi Jinping vid 15 års ålder ut att arbeta i jordbruket i en avlägsen bergsby mellan 1969 och 1975. Den erfarenheten delade han med många stadsungdomar. Först när fadern blev rehabiliterad 1978 tog sonens karriär fart.

President Xi Jinping är alltså tidigt präglad av kulturrevolutionens fraktionsstrider i högsta ledningen, som domineras av några ledande familjer där makten går i arv.

Händelserna i hans ungdom har säkert satt djupa spår i hans psyke och kan förklara hans starka kontrollbehov. Han har samlat på sig mer makt än någon ledare sedan Mao.

Xi Jinping uppmuntrar också en personkult som börjar närma sig Maokulten. Det kinesiska politiska systemet – under kejsartiden och under kommunistpartiet – graviterar mot en fixering vid den högste ledaren.

Presidenten försöker också spela på mystiken kring Mao och citerar honom gärna. Men inom ekonomin är det Deng Xiaopings marknadsreformer som han prisar – och som hans egen far bidrog starkt till.

I dessa dagar när 50-årsminnet är aktuellt varnar partiet medborgarna från att ifrågasätta den officiella utvärderingen från 1981. Glöm och gå vidare är budskapet. Kulturrevolutionens kaos visar hur viktig stabiliteten är, framhåller partipressen.

Stabilitet till varje pris. Så blir kulturrevolutionens grymheter en ursäkt för dagens förtryck.

Mycket Kina per krona

leijonhufvud_pionjarochveteran

Min bok ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” från 2014 går på rean för 99 kronor. Passa på om du inte redan har den. Per krona får du nästan nio sidor erfarenheter från ett halvt sekel i Kina. I år är det 50 år sedan jag kom till Peking, rakt in i utbrottet av den omskakande kulturrevolutionen.

Några recensionsklipp:

“Boken är en läsupplevelse, personlig och spänstig i förflyttningarna mellan hierarkiernas skilda skikt. För den som intresserar sig för utvecklingen i Kina, som fascineras eller skräms, är Pionjär och veteran en guldgruva.” Göteborgs-Posten

“En rik Kinaskildring som vinner i längden.” Dagens Nyheter

“Innehållet är finstrimlat och välblandat som i en kinesisk husmansrätt.” Helsingborgs Dagblad

“Både en personlig memoar över det som varit, och en oavbruten samtidshistorisk uppdatering av ett land som både rör sig allt snabbare och blir allt mer oöverskådligt.” Aftonbladet

 

Turné till Lund, Stockholm, Uppsala

leijonhufvud_pionjarochveteran

Ska ut på en liten föredragsturné där jag i olika former

pratar om mina 50 år med Kina:

11 november berättar jag om min bok Pionjär och veteran. 50 år med Kina hos Svensk-kinesiska föreningen i Lund, Katedralskolan kl 19.

16 november kl 14 föreläser jag på Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet.

18 november kl 15.15 berättar jag om korrespondentlivet i Kina på Senioruniversitetet i Uppsala. Lokal Missionskyrkan.

19 november kl 18.30 berättar jag om min bok på ABF, Sveavägen 41, Stockholm. Arrangörer ABF och Svensk-kinesiska föreningen.

Kulturskymning och felgrepp på Migrationsverket

Medan sommaren blåste förbi har vi, några akademiker, författare och kulturarbetare, pressat Migrationsverket på besked om de märkliga utvisningarna av två personer som berikat svenskt kulturliv med högkvalitativa bidrag.

Li Shaoying

Li Shaoying utvisad på oklara grunder.

Det är fråga om två duktiga yrkespersoner som båda fyller var sitt tomrum inom svensk arbetsmarknad och i vår kultursfär. De har uppträtt mönstergillt och försökt att svara upp mot allt som myndigheterna har krävt av dem.

Hur det gick? Döm själv. Här följer hela skriftväxlingen. Vår skrivelse har också gått till kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Utvisningarna raserar kulturellt kapital

Li Shaoying och Sirajul Islam är två duktiga yrkespersoner som båda fyller var sitt tomrum inom svensk arbetsmarknad och i vår kultursfär.

Utvisningsbesluten av dem uppvisar en syn på mänskliga rättigheter och individens integritet som är ovärdigt en rättsstat som Sverige, skriver flera kulturpersoner.

Ska Sverige överhuvudtaget ha någon arbetskraftsinvandring?

När det gäller spetskompetens inom teknik och vetenskap verkar svaret vara givet, men när det gäller andra arbetsområden som till exempel kultur tycks det inte vara lika självklart.

Och kan vi lita på Migrationsverkets bedömningar, eller ska godtycke och inkompetens bli vad som förknippas med myndigheten?

Vi är många som är oroliga efter flera ärenden där Migrationsverkets myndighetsutövning gett prov på sällsynt dåligt omdöme och Kafka-liknande agerande.

Här vill vi ta upp två flagranta fall. Den kinesiske medborgaren Li Shaoying invandrade till Sverige 2011 för att här börja utge kinesisk kvalitetslitteratur på svenska – en kulturgärning som sinologer och litteraturälskare varmt välkomnade.

Under sin tid i Sverige har Li Shaoying hunnit låta översätta och ge ut tre romaner och ytterligare två är under översättning.

Han har även hjälpt till att etablera ett unikt elevutbyte mellan Stockholms internationella Montessoriskola och skolor i Kina.

Trots att han skapat arbetstillfällen i Sverige, bidragit till svenska skatteintäkter och dessutom var i full färd med att skapa starkare kulturella band mellan Kina och Sverige, så nekades han den 4 juli 2014 förlängt arbetstillstånd.

Det finns många underliga vändningar i ärendet. Här tar vi bara upp ett par av dem. Migrationsverket påstår att man meddelat Li Shaoying sitt utvisningsbeslut från 4 juli 2014. Något sådant beslut har dock aldrig nått Li Shaoying och märkligt nog finns det inget dokument hos Migrationsverket som styrker att beslutet sänts till Li.

Beslutet hade ännu inte vunnit laga kraft när hans minderåriga son den 16 augusti 2014 felaktigt utvisades vid Arlanda på väg hem från ett sommarläger i England.

Utan närvaro av vare sig målsman eller advokat skickades Lis son till Kina och överlämnades till kinesisk gränspolis.

Migrationsverkets motivering till utvisningen var att Li Shaoying inte hade alla nödvändiga försäkringar i Sverige från första dagen som han fick arbetstillstånd här. Det här är dock ett krav som dels inte finns i lag eller praxis, och dels är omöjligt att uppfylla med tanke på den tid det tar att få svenskt personnummer samt att införskaffa svenska försäkringar.

Att bokförlagets kinesiska moderbolag under tiden hade skaffat fullgoda kinesiska försäkringar för Lis räkning beaktades inte. Mer om fallet Li Shaoying finns att läsa på professor Göran Malmqvists blogg.

Det andra exemplet handlar om den bangladeshiske medborgaren Sirajul Islam som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare i mars 2011.

Han var anställd som säljare och importör för butiken Brokiga Bengalen i Stockholm. Butiksägare är Christina Nygren, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet.

Under långvarig forskning och Sida-finansierat arbete i Bangladesh lärde Nygren känna många kunniga kvinnor som broderade, sydde och vävde ute i byarna.

Hon startade därför butiken för att sälja hantverksprodukter från kooperativ i Bangladesh. Sirajul Islam har med sin utbildning inom handel och redovisning samt sitt omfattande lokala nätverk varit helt avgörande för att sköta den löpande verksamheten och alla butikens kontakter med Bangladesh.

Dessutom har Sirajuls erfarenheter inom teater- och dansområdet varit en tillgång för Brokiga Bengalen Butik, som fungerar som ett litet kulturcentrum med regelbundna föreläsningar, sång- och dansföreställningar.

Sirajul Islam bor alltså i Sverige sedan 2011, har fast arbete, har betalat skatt från första arbetsdagen, är utan förseelser eller andra anmärkningar och ska därför, enligt svensk lag, få permanent uppehållstillstånd. Hans arbete på 75 procent uppfyller Migrationsverkets försörjningskrav och lönen har godkänts av fackförbund och genom kollektivavtal.

Sirajul Islam har aldrig uppburit bidrag eller annan ekonomisk ersättning från svenska staten.

Han utvisas nu med motiveringen att han begärt tjänstledighet för resor till Bangladesh under totalt 3,5 månader under fyra år i samband med nära anhörigas allvarliga sjukdom, dödsfall och begravning.

Migrationsverkets egna regler accepterar arbetsavbrott på upp till sex månader under en fyraårsperiod, men varken dessa regler, svensk lag eller kollektivavtal har följts vid handläggning och beslut i Sirajuls ärende.

Migrationsverket beslöt den 21 januari 2015 att avslå Sirajuls ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd och att utvisa honom från Sverige. Dock misslyckades man även i detta fall med att nå adressaten.

Sirajul fick informationen endast efter att han själv ett flertal gånger efterfrågat och slutligen besökt Migrationsverket för att få besked om beslutet. Inte heller hans arbetsgivare fick något meddelade om avslaget, trots att beslutet tydligt angav att kopia hade skickats till arbetsgivaren.

Migrationsverkets agerande i båda dessa fall är rättsosäkert och ovärdigt en rättsstat som Sverige.

Utvisningsbesluten uppvisar en syn på mänskliga rättigheter och individens integritet som inte överensstämmer med den hållning angående demokrati och likställdhet som Sverige gör gällande både inom landet och internationellt.

Här har vi två duktiga yrkespersoner som båda fyller var sitt tomrum inom svensk arbetsmarknad och i vår kultursfär. De har uppträtt mönstergillt och försökt att svara upp mot allt som myndigheterna har krävt av dem.

Vi kan inte stillatigande åse hur Migrationsverket raserar värdefullt kulturellt kapital eller ödelägger internationellt forskningsutbyte som mödosamt byggts upp mellan Sverige och berörda länder.

Vi uppmanar Migrationsverket att göra en kritisk granskning av sina rutiner och att tillämpa praxis så som den är tänkt. Hanteringen av ovanstående båda exempel strider direkt mot lagstiftarens uppenbara mening.

Göran Malmqvist, ledamot i Svenska Akademien och professor emeritus

Ann Mari Engel, generalsekreterare, Svensk teaterunion/Svenska Internationella Teaterinstitutet (ITI) samt ordförande i ITIs Action Committee for Artists Rights

Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap

Michael Schoenhals, professor i kinesiska vid Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet

Lillemor Lindh, före detta samordnare för verksamheter inom kultur och media i Asien, Sida

Lena T Hansson, skådespelare och regissör

Peter Haber, skådespelare

Göran Leijonhufvud, journalist och författare

Agneta Pleijel, författare och professor

Christer von der Burg, fristående forskare och stiftelseordförande i Muban Educational Trust.

Cecilia Lindqvist, författare och professor honoris causa

Svar från generaldirektör Anders Danielsson, Migrationsverket:

Tack för er artikel,

Jag har inte möjlighet att närmare gå in på de bedömningar som har gjorts i de enskilda ärenden som ni tar upp. Det som kan vara värt att lyfta fram är det grundläggande rättssäkerhetsskydd som instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden erbjuder dem som söker arbetstillstånd i Sverige. När Migrationsverket avslår en ansökan om arbetstillstånd har den sökande möjlighet att överklaga beslutet till förvaltningsrätten (migrationsdomstolen) som då tar ställning om det ska ändras eller inte. Förvaltningsrätterna är allmänna förvaltningsdomstolar och processen är ungefär densamma som för andra mål som avser överprövning av myndighetsbeslut. En förutsättning om man vill få sin sak överprövad är naturligtvis att kommunikationen i fråga om det fattade beslutet fungerar. När det gäller formerna för delgivning av beslut så finns väl utvecklade rutiner hos Migrationsverket. Med anledning av det ni skriver om att besluten inte har nått adressaten vill jag därför att rättsavdelningen granskar hur rutinerna har följts i dessa fall och om det finns något övrigt i hanteringen som har brustit. Vi strävar hela tiden efter att utveckla vårt arbetssätt och våra rutiner i syfte att ytterligare förbättra kvalitet och service för de sökande. Vi vill göra allt för att underlätta rörlighet och genom en snabb och korrekt handläggning se till att behov av arbetskraft inom olika områden blir tillgodosedda.

Med vänliga hälsningar                                                                                                                               Anders Danielsson

www.migrationsverket.se

– – – – –

Till Generaldirektör Anders Danielsson                                                                          Migrationsverket.

Vi har den 17 augusti 2015 mottagit ditt svar på vår skrivelse den 6 augusti 2015 och ber att få framföra nedanstående synpunkter.

  1. I ditt brev hänvisar du till

”det grundläggande rättssäkerhetsskydd som instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden erbjuder dem som söker arbetstillstånd i Sverige. När Migrationsverket avslår en ansökan om arbetstillstånd har den sökande möjlighet att överklaga beslutet till förvaltningsrätten (migrationsdomstolen) som då tar ställning om det ska ändras eller inte.

Detta fungerar dock inte som tänkt. Migrationsverket gömmer sig bakom möjligheterna för personer att överklaga dess beslut till Migrationsdomstolen och hänvisar alla klagomål på beslut till domstolens ”överprövning”. Det finns tyvärr flera fall där domstolen inte tagit ställning till de dokument som de överklagande sänt till domstolen.  I andra fall går det inte att utläsa domstolens bedömning av de omständigheter som åberopas i överklagandet. Domstolen har inte heller kommenterat flera av de omständigheter varpå överklagandet vilar.

  1. ”När det gäller formerna för delgivning av beslut så finns väl utvecklade rutiner hos Migrationsverket.”

Tyvärr tycks de rutinerna mycket bristfälliga. Förutom de fall vi refererar till i vår skrivelse har efter publiceringen av skrivelsen i Expressen flera andra fall kommit till vår kännedom om personer som inte fått meddelande om avslag från Migrationsverket, förrän de själva åkt till verket och bett att få veta beslutet.

  1. Du skriver:

Jag har inte möjlighet att närmare gå in på de bedömningar som har gjorts i de enskilda ärenden som ni tar upp.

Detta är beklagligt. För om verket inte känner till omfattningen av och de bedömningar som gjorts av olika – ibland felaktiga – hanteringar av ärendena, så finns ingen möjlighet att rätta till rutinerna och uppnå en mer rättssäker hantering.

För undertecknarna av skrivelsen till Migrationsverket den 6 augusti 2015

Cecilia Lindqvist – – – – –

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Bokhandeln i Laholm lördag kl 15

BOKHANDELN I LAHOLM

18 juli kl. 15 Göran Leijonhufvud – Pionjär och veteran: 50 år med Kina

OBS! Fullsatt 8 juli!

P.g.a. det stora intresset kommer Göran Leijonhufvud till oss ytterligare en gång i sommar. Nyinsatt: lördag den 18 juli kl. 15.

Vi bjuder på dryck och lite somrigt plock att äta till. Vid vackert väder kommer vi att vara på bokhandelns innergård.

100 kr/person. Bindande anmälan snarast! Insläpp från ca 14.30

Som ung student kliver Göran Leijonhufvud av den transsibiriska järnvägen i Peking och hamnar mitt i utbrottet av kulturrevolutionen. Tillbaka hemma lär han sig kinesiska. Tre år senare återvänder han som journalist och blir arresterad i Shanghai. Men han fortsatte i 45 år som korrespondent och som forskare på gräsrotsnivå i Kina.

Göran Leijonhufvud har ett unikt långt perspektiv på den nya supermakten, från det kaotiska raseri som Mao Zedong släppte loss till dagens spända balans mellan diktatur och bloggare. Han möter höga ledare och bortglömda förlorare. Med överblick och personliga upplevelser berättar han om hur ett isolerat u-land blev världsekonomins tillväxtmotor – och beskriver sin egen väg från sökande maoist till kritisk observatör.

Kina

Berättar om mina memoarer i Visby

I morgon onsdag den 3 juni kl 18.30 berättar jag om min bok Pionjär och veteran. 50 år med Kina i Almedalsbiblioteket i Visby. Även Astrid Seeberger, medicinprofessorn som romandebuterar, framträder och pratar om sin bok Nästa år i Berlin. Gratis inträde tack vare bokhandeln Wessman & Pettersson och biblioteket. Stöd folkbiblioteken, stöd den levande bokhandeln!

Ny aspekt på min bok: bli intressant

Författaren Stefen Gurt tar bland annat upp min bok ur två olika
aspekter på sin blogg samt skriver om vad hans nästa bok ska

leijonhufvud_pionjarochveteranhandla om:

Bli intressant
14 januari, 2015

Jag var på Apoteket idag för att hämta ut ett recept. Eftersom jag suttit på vårdcentralen först hade jag med mig en bok för att fördriva tiden. Göran Leijonhufvuds Pionjär och veteran, 50 år med Kina är nästan 900 sidor tjock och ståtar med författaren själv framför Maoporträttet på Himmelska fridens torg nån gång på sjuttiotalet och ovanför honom representanter för det kinesiska folket när den revolutionära yran var som störst. Det

är helt enkelt en bok som, rent fysiskt, syns. Jag la den på disken när att jag skulle betala och kvinnan som just gett mig medicinen tittade på den och sa: Intressant!

Vi bytte några ord om boken och den tidens Kina. Först när jag kommit ut på gatan slog det mig att hon antagligen la märke till boken främst för att det inte är så många som går och släpar runt på böcker längre. Alla bara stirrar på sina mobiler.

Ett tips för den som vill sticka ut och verka intressant: Bär omkring på en bok i stället!

50 år i Kina

DEN 21 JANUARI, 2015

Läste ut Göran Leijonhufvuds självbiografiska Pionjär och veteran, 50 år med Kina. Det är en på många sätt imponerande bok, så tjock att det är jobbigt att läsa den i sängen, nästan 900 sidor med register och källförteckning, men framför allt genom att han varit så länge i landet och sett så mycket av utvecklingen från 60-talets mitt fram till idag. Ibland kan jag tycka att det finns ett drag av nostalgi som gör att 60- och 70-talet ses med en försonande blick medan samtiden kläs av på ett annat sätt, men jag kom själv inte till Kina förrän 1989 första gången och vet bara det jag vet om tiden innan dess genom hörsägen. För den som vill få en överblick över ett land som genomgått större förändringar och en snabbare utveckling än kanske något annat land i historien finns det åtminstone på svenska ingen bok som matchar den här.

Ny bok

DEN 26 JANUARI, 2015

Jag skrev kontrakt för en ny bok idag. Boken kommer att handla om tiggarna som blivit allt vanligare i Sverige på senare år och om en förening som heter HEM som arbetar för att hjälpa dem. En av mina vänner är mycket engagerad i HEM och jag skriver den här boken för att berätta om några människor som gör ett stort arbete för att hjälpa de som har det allra svårast. Tanken är att boken ska komma ut i tid till bokmässan i höst, vilket innebär att jag måste få manus färdigt i mitten av maj. Jag har aldrig skrivit en bok under de här förutsättningarna tidigare och det är inte helt utan oro jag ger mig in i projektet, men jag har gjort en del intervjuer och besökt läger redan under hösten.

Den roman jag jobbat på sedan flera år tillbaka får ligga på is ett tag. Lustigt nog la jag den åt sidan också för min förra bok om min pappa och äldrevården. Ibland blir det så.

Den nya boken kommer att heta Ni inger dessa människor hopp. Titeln är ett citat från en myndighetsrepresentant som var upprörd över föreningens HEM:s arbete för att hjälpa tiggarna.