Besök i Nordkorea, tre generationer Kim

Min krönika i Sydsvenskan/HD den 10 mars

Ett toppmöte mellan Donald Trump och Kim Jong-un var det inte många som såg komma. Jag kommer att tänka på en frågestund med Nick Bonner, en engelsman med djupa erfarenheter av Nordkorea. Jag träffade honom nyligen på Utländska korrespondentklubben i Hongkong.

– Sanktioner är fel väg att gå med Nordkorea som redan  är världens mest isolerade land. Det leder bara till ännu värre isolering. Absolut hellre pröva dialog och utbyte, sade Bonner, en engelsman som arrangerat turistresor till Nordkorea i 25 år. Han har även bott periodvis i landet och gjort dokumentärfilmer. Men han är ingen medlöpare till regimen i ”arbetarnas paradis”.

Ja, sanktioner eller utbyte? Några tror att utan omvärldens sanktioner hade Kim Jong-un inte gått med på ett toppmöte.

Sverige satsade i alla fall helhjärtat på utbyte, när vi etablerade diplomatiska relationer med Pyongyang i april 1973. Jag var med när ambassadör Arne Björnberg överlämnade sina kreditivbrev till Kim Il-sung, grundaren av Kimdynastin i den socialistiska arvrepubliken, farfar till dagens ledare Kim Jong-un.

Som korrespondent baserad i Peking upplevde jag Pyongyang som en renare och snyggare stad – men nästan helt utan folkliv. De tjänstemän som jag mötte var mer öppna och direkta än kineserna på den tiden. De nordkoreanska politrukerna vågade till exempel fråga om jag hade några kassettband med västerländsk pop eller konstmusik med mig. Ett sådant intresse var nästan livsfarligt för en kines på den tiden.

Men på 1970-talet var det kommersiella skäl som gjorde att vi som första västland erkände Nordkorea. Näringslivet låg på eftersom nordkoreanerna var hyperintresserade av flera svenska produkter. Med hjälp av svenska statliga exportgarantier sålde Volvo tusen personbilar av modell 144 och både Asea och Atlas Copco gjorde storaffärer.

Det var bara det att nordkoreanerna inte kunde betala av på lånen. I dag är de fortfarande skyldiga svenska skattebetalare 3,6 miljarder kronor. Förhandlingarna går mer än trögt. Så var det med nyttan av utbyte den gången.

Efter att jag målat upp omfattningen av personkulten i landet efter mitt första besök, blev jag portförbjuden. Men när Interparlamentariska unionen i någon sorts förvissning om att utbyte är bra, förlade sin årliga konferens till Pyongyang 1991 var nordkoreanerna tvungna att ackreditera även mig.

Det starkaste minnet som dröjer kvar var hur en norsk parlamentariker greps och fick sitta i hårda förhör sedan han skrivit ”Jag hatar denne man” över en bild på ”den älskade ledaren Kim Il-sung” och lämnat den i papperskorgen på hotellrummet. Det var med nåd och näppe att han fick lämna landet.

När Sverige var EU:s ordförandeland 2001 kom Göran Persson till både Nord- och Sydkorea och förmedlade fredstrevare. I Pyongyang möttes han av utkommenderade skolbarn som viftade med pappersblommor. Under den korta tid jag kunde följa EU-delegationen på plats såg jag några Volvo 144 som fortfarande rullade, fortfarande obetalda.

Utöver frågan om försoning mellan de två koreanska staterna vill EU-delegationen också bland annat diskutera Nordkoreas kärnvapenprogram. Känns dagordningen igen inför toppmötet Trump-Kim? Göran Perssons och EU:s tappra försök ledde inte så långt den gången.

Om nu mötet mellan två av världspolitiken största egon verkligen blir av i april, så kanske det inte avgör frågan om sanktioner kontra utbyte/dialog. Det finns så mycket taktik och så mycket inrikespolitik inblandad på båda håll.

Ett är säkert, det nordkoreanska folket lider. Det är egentligen de vanliga nordkoreanerna som behöver en öppning. De har matbrist och behöver olja och kol, fast oftast är det makteliten som får glädje av nya försändelser först.