Kina har en global strategi för att dominera världen

Min essä i Dagens Nyheter 2018-02-05

Kinas expansion i världen är ett radikalt brott mot landets tidigare defensiva politik. Nu har den nya stormakten kontroll över hamnar på fem kontinenter. Göran Leijonhufvud har kartlagt Pekings globala megaprojekt som kallas ”de nya sidenvägarna”.

Xi Trump

Kina utmanar USA:s ställning som den normativa makten i världen.

En brutal diktatur som uppträder i nyliberala kläder utomlands. Det är detta Kina som återigen kidnappar den svenske förläggaren Gui Minhai, som plötsligt presenterar grandiosa hamnplaner för Lysekil och erbjuder sig bygga snabbjärnväg mellan Stockholm och Oslo.

Hur ska vi möta denna hybrid? Det kinesiska kommunistpartiet har världsomspännande planer som utmanar västvärlden ekonomiskt, men även politiskt, militärt, kulturellt och moraliskt.

I Lysekil drog sig de kinesiska bolagen ur efter att ha mött en lokal och nationell kritikstorm med oro för miljön och säkerhetspolitiska aspekter. Betrakta fallet som en förpostfäktning. Allt tyder på att Kina kommer med fler propåer för att bygga sitt globala nätverk av infrastruktur, ett megaprojekt som Peking lockande beskriver som ”nya sidenvägarna”. Dessa planer kan vara bra eller dåliga, men vi måste lära oss mer om dem.

Under de år som jag bevakat Kina har samhällsklimatet präglats av kraftiga pendelrörelser från spänt och slutet till relativt öppet — och tillbaka igen. Under mitt allra första besök i juni 1966 vände fokus totalt från försiktiga ekonomiska reformer till ”kulturrevolutionens” allt vildare politiska masskampanjer.

I mitten 1980-talet var det politiska klimatet som mest öppet och hoppingivande hittills. Men vid ett samtal med filmregissören Chen Kaige klappade han mig på armen och levererade ett talesätt på klassisk kinesiska: ”Kung Wen, den kultiverade, sörjde för de skriftlärde; Kung Wu, den krigiske, var mera sträng”. Det var hans sätt att säga att det absolut kunde vända igen. Citatet beskrev omkastningarna vid hovet på 1000-talet före vår tideräkning, men används fortfarande av intellektuella just på detta sätt.

Efter ytterligare ett par tvära kast sedan 1980-talet har vi i dag en sträng Kung Wu. Sedan Xi Jinping kom till makten 2012 har diktaturen snabbt hårdnat med klappjakt på oliktänkande, men även på fattiga migrantarbetare. Samtidigt styr enpartistaten åter mer över ekonomin efter en viss liberalisering.

Utrikes står dock regimen för en öppen ekonomisk offensiv, en globalisering med kinesiska förtecken. President Xi Jinping lanserade ”de nya sidenvägarna” 2013. Planerna kallas officiellt Belt and Road Initiative (BRI) eller yi dai, yi lu, ”ett bälte, en väg”.

Det omfattar flera bälten med vägar, järnvägar, fibernät och annan infrastruktur på land. De löper ut från Kina till Asien och Europa. Även sjöfartsleder ingår och därmed intresset för hamnar utomlands.

Kinas globala strategi är på ytan i första hand ekonomisk för att säkra energi, råvaror och handelsvägar. Tidigt ordnade Peking finansiering för ungefär 150 miljarder USA-dollar, cirka en och en halv gånger den svenska statsbudgeten, helt i klass med Världsbanken.

Det finns ingen officiell lista på delprojekt och belopp för BRI. Brittiska konsultfirman BMI Research har idogt samlat uppgifter från Asien, Afrika och Mellanöstern sedan Kinas investeringar började. Summan stannar på 1,8 biljoner (1 800 miljarder) USA-dollar. Andra källor uppger att Kina spenderar totalt ungefär 150 miljarder USA-dollar årligen i de 68 länder som redan omfattas av BRI.

Kina har projekt i vartenda afrikanskt land och passerade USA redan år 2011 som den största investeraren på kontinenten. Hemliga avtal stör många, men projekten skapar ändå viss goodwill på många håll.

Påfallande snabbt har Peking skaffat sig kontroll över hamnar på fem kontinenter. I september 2017 hade Kina enligt officiella uppgifter investeringar eller ägande i ett 40-tal hamnar i 34 länder och ännu fler var på gång, enligt Economist Intelligence Unit. I ytterligare 22 hamnar har Kina tagit över driften utan att äga. Samtidigt överglänser containertrafiken på kinesiska kölar alla andra länders.

Det är särskilt längs de stora handelslederna som Kinabolag tagit över hamnar som Euromax i Nederländerna, Pireus i Grekland och Said i Egypten. Det var ett Grekland i akut finanskris som tvingades sälja Pireus till kinesiska jätten Cosco.

Närmare oss siktar Kina in sig på att bygga eller kontrollera hamnar i norska Kirkenes, litauiska Klaipeda, ryska Arkhangelsk och en djuphamn på norra Island.

Huvudsyftet är alltså att trygga farlederna för Kinas export och import. Landet är ju världens största exportör och näst största importör. Men de nya hamnarna underlättar också för kinesiska flottan att operera långt från hemmakusten.

På senare år ser vi en kraftig upprustning av Kinas marina styrkor som naggar USA:s herravälde över haven i kanten. En tidigare amerikansk amiral och auktoritet på globala marinfrågor, Michael McDevitt, sammanfattar i Financial Times bilden av Kina på världshaven:

”När det gäller Kina, så omfattar marin makt mycket mer än flottstyrkor. Ekvationen inkluderar ett stort och effektivt kustförsvar, en handelsflotta i världsklass, en globalt erkänd kapacitet i varvsindustrin och en möjlighet att skörda och utvinna ekonomiskt viktiga havsresurser, inte minst fiske.”

Förutom att bygga infrastruktur för ekonomisk integration går det att se flera sekundära motiv för BRI-satsningen, enligt olika forskningsrapporter (Utrikespolitiska Institutet, paper 1, 2017; ChinaFile Dec 13, 2017). Bland motiven nämner de att använda landets stora valutareserv, skapa nya marknader för kinesiska företag inom snabbjärnvägar, exportera den kinesiska industrins överkapacitet, sysselsätta kinesisk arbetskraft utomlands och upprätthålla Kinas tillväxt.

Bland strategiska politiska syften finns en önskan att stabilisera de centralasiatiska grannländerna. Ett annat är att stärka Kinas hand i konflikten kring de omtvistade områdena i Sydkinesiska sjön. Xi Jinping säger hoppfullt till grannländerna att ”ekonomiskt samarbete kan leda till en samsyn och till gemensamma normer”.

Bakom sådana ord ligger egentligen den gamla tanken att Kina med sitt lysande exempel ska vinna över grannländerna så att de ser Peking som världens centrum. Landets bistånd i regionen ackompanjeras av förväntningar om lojalitet. Samtidigt anlägger Kina militärbaser på nybyggda öar långt söderut i Sydkinesiska sjön. Det är ”piska och morot” för att få regionen att acceptera Kina som garanten för säkerhet och stabilitet — i stället för USA som hittills. ”Asien för asiaterna”, som Xi Jinping säger.

I förlängningen har han och hans uttolkare öppet börjat tala om Kinas moraliska mission i världen. William Callahan, professor vid London School of Economics, skriver att Kinas ledare hoppas att BRI med nya konkreta förbindelser ska ”anpassa Asien och Europa till en världsordning där Kina är den högsta normativa makten” (China and Nordic Diplomacy, Routledge 2017).

Wang Yiwei är en akademiker i Shanghai som fått förtroendet att sprida Xi Jinpings visioner. Han skriver  att ”framgången med BRI kommer att visa att Kina inte längre ’underordnar sig’ globaliseringen, utan är proaktivt med att skapa nya standarder för globalisering”

Oblyga hyllningar till Xi Jinping präglade kinesiska kommunistpartiets kongress i oktober i fjol. Utrikesminister Wang Yi kallade sin boss en ”diplomatisk pionjär vars ideologi överträffar 300 år av västerländsk teori om internationella relationer”. Samtidigt fastslog den officiella nyhetsbyrån Nya Kina att det kinesiska systemet garanterar politisk stabilitet medan ”kriser och kaos dränker den västerländska liberala demokratin”.

Kinas globala offensiv är ett radikalt brott mot den försiktiga hållning Peking länge intagit i omvärlden. Det finns ett element av revanschbegär eftersom ledarna gärna talar om att komma tillbaka efter gamla förödmjukelser från utländska makter under nästan två århundraden.

De projekt som Kina planerar är också öppna för utländska investerare. Men många bolag undrar vilken chans de har mot kinesiska statsföretag. Hittills är de utländska insatserna små, även om Peking talar om ”win-win”.

Ändå har kineserna fått problem när de gått alltför hastigt fram med BRI-projekt i några länder som Pakistan och Tanzania. Kina kritiseras också för att ge frikostiga lån för projekt i fattiga länder som hamnar i skuldfällor och tvingas lämna över ägandet till kinesiska bolag.

Vad gäller Europa skriver William Callahan att ”förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas planer”. Han anser att om vi européer vill bejaka de kinesiska inviterna måste vi fortsatt stå för ”multilateralism, transparens, ansvar och rättssamhälle i en öppen och regelstyrd världsordning”.

Lite som opinionen i Lysekil då.

Göran Leijonhufvud är journalist och forskare, tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Kina.

Research: Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist

 

Liu Xiaobos död påminner om att allt färre vågar stöta sig med Kina, inklusive Sverige

(Min krönika i Helsingborgs Dagblad den 18 juli.)

Den kinesiska regimen har effektivt tystat och – som det verkar – i praktiken tagit livet av en av sina mest sansade kritiker. Omvärlden reagerar med några få ganska lågmälda protester. Många stater håller tand för tunga för att inte störa affärsutbytet.

På torsdagen i förra veckan avled Liu Xiaobo, mottagare av Nobels fredspris 2010 och Kinas utomlands mest kända regimkritiker. Dödsorsaken var obotlig levercancer, enligt de kinesiska myndigheterna. Han blev 61 år.

xiaobo

Liu Xiaobo innan han dömdes till elva år i fängelse.

Frågetecknen är många. Varför fick han sin diagnos så sent som i början av juni i år? Varför blev han inte flyttad från fängelset till sjukhuset förrän ett par veckor innan han avled? Varför avslogs hans begäran om att få vård utomlands?

Det kinesiska kommunistpartiet har en historik av att inte ge adekvat vård åt fängslade ”klassfiender” eller kritiker. Sådan vanvård till döds drabbade höga ledare som Liu Shaoqi, He Long och Tao Zhu under den så kallade kulturrevolutionen (1966–76).

Men även under senare år finns det ett par fall där fängslade regimkritiker avlidit efter att ha nekats nödvändig medicinsk vård, nämligen aktivisten Cao Shunli (mars 2014) och den tibetanske munken Tenzin Delek Rinpoche (juli 2015). Och nu ser det alltså ut som om även Liu Xiaobos namn bör föras upp på denna dystra lista.

Liu Xiaobo sällade sig till en lång rad av kinesiska intellektuella som i en nästan tre tusen år gammal tradition känt ett ansvar att hjälpa folket att påtala missförhållanden för kejsaren – eller numera för kommunistpartiets ledare. Så har de gjort, trots att de visste att de riskerade hårda straff.

Idealbilden var att de agerade som ”lojala dissidenter”, det vill säga att de inte pläderade för att störta kejsardömet eller kommunistpartiet, utan bara ville hjälpa de styrande att bli bättre regenter. ”Den som tyglar sin prins, älskar sin prins”, sade redan Mencius på 300-talet före vår tideräkning. Och regenten förväntades lyssna och ta till sig av synpunkterna.

Liu Xiaobo började som en hård och kompromisslös litteratur- och samhällskritiker. Han slog mot öst såväl som mot väst och deltog inte i 1979 års demokratirörelse. Men han blev rörd av de unga studenternas uppror 1989, det som slutade i regimens massaker på demonstranterna i Peking den 4 juni det året. Han förhandlade med trupperna och lyckades få till en fredlig reträtt för studenterna från torget vid Himmelska fridens port. Därefter blev han mer taktiskt försonlig – utan att ge avkall på sina liberala värderingar. Icke-våld blev en viktig princip.

Han var ledande i att tona ner de mest oförsonliga tongångarna i protestmanifestet Charta 2008. Samtidigt var han med och samlade in tusentals underskrifter. Huvudbudskapet var att regimen måste tillämpa alla de fri- och rättigheter som faktiskt finns inskrivna i landets författning.

Manifestet krävde också ett slut på enpartisystemet. Men Liu Xiaobo begärde ingen revolution utan talade för stegvisa reformer. På det viset kan även han sägas ha följt traditionen som en lojal dissident.

Hursomhelst såg partiet till att ge honom ett långt fängelsestraff på elva år 2009. Under 00-talet kunde partiet ofta tolerera enstaka kritiska röster. Men så fort det fanns en organisation bakom som kunde uppfattas som fröet till en konkurrens med partiet, slog ledningen till hårt.

Bakom manifestet Charta 2008 fanns bara en informell struktur för att samla in underskrifter, men detta var tydligen tillräckligt hotande för partiet, så Liu Xiaobo fick sin hårda dom. Det gällde också ”att nacka en kyckling för att skrämma aporna” som det heter i ett kinesiskt talesätt.

Liu Xiaobo hade samtidigt blivit kontroversiell i olika läger när han som ordförande i Independent Chinese PEN Centre tog emot bidrag från stiftelsen National Endowment for Democracy, som lyder under amerikanska utrikesdepartementet. En del andra kinesiska dissidenter var kritiska för att han blev så proamerikansk att han bland annat helhjärtat stödde George W Bushs krigföring i Irak och Afghanistan.

Att Liu Xiaobo inte fick åka utomlands för vård sedan han fått medicinsk amnesti från fängelset är helt i linje med president Xi Jinpings allt hårdare kontroll över allt som sägs i landet. Ett eventuellt yttrande från Liu Xiaobo utomlands skulle ha sipprat in i Kina trots alla brandväggar. Presidenten tar mycket hellre kritik från utlandet för repressionen än att han riskerar något som på minsta vis skulle rubba partiets totala maktinnehav.

Kritiken utifrån har ändå varit ganska försiktig. Ingen ledare tog offentligt upp fallet Liu Xiaobo under G20-mötet i Hamburg i förra veckan. Det ekonomiskt allt mäktigare Kina konfronteras allt mera sällan när det gäller mänskliga rättigheter.

Andra stater kan också ha tagit intryck av hur Kina bestraffade Norge med långtgående ekonomiska och politiska sanktioner sedan Nobelpriskommittén givit fredspriset till den kinesiske aktivisten. Normala förbindelser återupprättades inte förrän i år efter att Norges regering med diplomatiskt fikonspråk dikterat av Kina i praktiken bett om ursäkt för valet av pristagare.

Fredspristagarens öde väcker också farhågor för den av Kina kidnappade och frihetsberövade svenske medborgaren Gui Minhai. Han har snart hållits isolerad i två år. Under sitt besök i Peking i slutet av juni uppgav statsminister Stefan Löfven att han tog upp fallet i samtalet med Xi Jinping, men gav inga som helst detaljer. I regeringens officiella sammanfattning av besöket betonas de positiva kommersiella effekterna, medan Gui Minhai inte ens nämns.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad händer bortförd svensk? Bra TV om hotad yttrandefrihet i Hongkong

Gui Minhai

Gui Minhai sitter av allt att döma i kinesiskt häkte utan kontakt med omvärlden.

Gårdagens ”Kobra” på SVT1 var en bra inblick i det ansträngda läget för yttrandefriheten i Hongkong. Slå gärna upp det på Svtplay.

Självklart handlade det mycket om de fem medarbetarna i en bokhandel som med början i oktober i fjol en efter en mot sin vilja fördes till Kinas fastland för förhör. De har sysslat med att ge ofta spekulativa böcker om Kinas ledning, men det betyder verkligen inte att de bara kan kidnappas och föras bort.

Fyra av medarbetarna har på sistone fått återvända till Hongkong, där de deklarerat att de inte tänker fortsätta med sin verksamhet och i övrigt vägrar att uttala sig.

Den femte är svenske medborgaren Gui Minhai som försvann spårlöst från Thailand i oktober. I januari fick han schavottera i den nationella tevekanalen och bekänna att han smitit från en allvarlig trafikolycka några år tidigare. Han verkade läsa upp en text som någon annan förelagt honom. Det var inte hans språk, säger hans dotter Angela i London.

Sedan dess har ingen fått ett livstecken från honom. Dottern berättade häromdagen att hon fick ett kryptiskt meddelande på Skype, men hon tror inte att det var han själv som använde kontot. Meddelandet gick ut på att han återvänt till Kina frivilligt, att han mådde bra och att hon inte skulle säga något om honom, om någon frågade.

EU har protesterat och vi måste förmoda att svenska utrikesdepartementet hårdbevakar fallet.

Kinesisk klappjakt över hela jordklotet – min analys

fugitive-c

Rättvisans långa arm har nått Li Huabo efter fyra år i landsflykt. Här återbördas han från Singapore till Peking i maj 2015. Han var nummer två bland de mest eftersökta avvikarna. Som chef på finansbyrån i ett sydkinesiskt län ska han ha förskingrat 98 miljoner yuan och spelat bort enorma belopp i Macao.Den kinesiska lagens långa arm blir allt längre. Ingen kinesisk medborgare som lämnat hemlandet går säker någonstans i världen. Kommunistpartiet jagar alla som är utpekade som brottslingar, regimkritiker eller aktivister för mänskliga rättigheter – någon gång med rena gangstermetoder.

Den kinesiska lagens långa arm blir allt längre. Ingen kinesisk medborgare som lämnat hemlandet går säker någonstans i världen. Kommunistpartiet jagar alla som är utpekade som brottslingar, regimkritiker eller aktivister för mänskliga rättigheter – någon gång med rena gangstermetoder.

Ett aktuellt exempel på hur kinesiska agenter av allt att döma har tagit lagen i egna händer är bortförandet av den kinesiskfödde svenske medborgaren Gui Minhai. Han försvann spårlöst från sin semesterbostad i Thailand i oktober i fjol. Han är känd för en serie böcker med sensationella påståenden om de kinesiska ledarna.

Först i januari kom bekräftelsen på att han förts till Kina och han tvingades paradera i tv-nyheterna med en omdiskuterad bekännelse för brott.

Vi har också sett många fall som visar att inte heller Hongkongbor går säkra på sitt eget territorium.

Kinesiska myndigheter samarbetar med Interpol i olika länder för att få misstänkta brottslingar utlämnade. Men dessutom händer det ofta att kinesiska agenter hämtar hem människor med sina egna metoder. En sådan här omfattande aktivitet utomlands utanför lagens råmärken är någonting nytt för Kina – men här har ju USA och Sovjetunionen/Ryssland gått före.

Det är särskilt president Xi Jinpings treåriga kampanj mot korruptionen som ligger bakom klappjakten utomlands. Projektet att återbörda landsflyktiga medborgare och tillgångar går numera under benämningen ”Himmelsnätet”. Det är ett nät som kastas allt vidare och som håvar in många eftersökta personer och dolda rikedomar från utlandet.

Under 2014 återbördades officiellt 680 flyktingar. Under 2015 blev siffran 1 023 personer och myndigheterna lyckades få tillbaka tre miljarder yuan (närmare fyra miljarder kronor) av kriminellt belastade pengar, enligt kommunistpartiets disciplinkommission.

”Det är första året som antalet återbördade brottsmisstänkta flyktingar överstiger antalet nya flyktingar”, sade Wu Yuliang, en ledande tjänsteman på kommissionen på en presskonferens i januari.

Partiet publicerade i april i fjol en särskild lista på de 100 mest eftersökta flyktingarna med detaljerade uppgifter om var och en. Men hundralistan är bara en liten andel av alla som vi söker utomlands, förklarade disciplinkommissionen utan att ange den totala siffran. Listan är nog framför allt ett grepp för att öka publiciteten.

De flesta i USA

Av personerna på listan ska 40 befinna sig i USA, 26 i Kanada och resten är fördelade på Hongkong, Thailand, Singapore, Australien och Nya Zeeland. Det är fråga om personer med hög profil, nästan hälften av dem var på chefsnivå inom statlig förvaltning eller olika bolag innan de lämnade landet. De allra flesta är anklagade för tagande av mutor, förskingring och andra ekobrott.

Under 2015 utlämnades 19 av dem till Kina, de flesta från USA. Vi får alltid se återvändarnas hemkomst  på tv-nyheterna, när de leds ner för någon flygplanstrappa mellan bastanta poliser – så att alla korrumperade ledare ska ta varning.

Men jakten försvåras av att Kina saknar utlämningsavtal med nästan alla de aktuella länderna. Många stater tvekar dessutom att lämna ut kinesiska brottslingar med tanke på dödsstraffen och bristerna i den partistyrda kinesiska rättvisan.

Ett svårlöst fall som frestar på relationerna med USA har kopplingar till det allra högsta ledarskiktet i Peking. Det gäller Ling Wancheng, yngste bror till förre presidenten Hu Jintaos närmaste rådgivare Ling Jihua, som utrensats på grund av korruption. Hans bror Ling Wancheng har flytt till USA.

Kina har i över ett halvår utan framgång försökt få de amerikanska myndigheterna att lämna ut honom. Enligt en nyhetsrapport har han lämnat över försvarshemligheter till Washington, men hans advokat dementerar detta.

Varning från Washington

Uppenbarligen är de kinesiska säkerhetsorganen frustrerade och försöker många gånger ta saken i egna händer. Washington har varnat Peking för att kinesiska agenter som uppträder under täckmantel i USA har gått för långt i sin klappjakt. Detta enligt en rapport i New York Times inför Xi Jinpings statsbesök i september i fjol.

Agenterna från kinesiska säkerhetsministeriet hade använt ”olika kraftfulla metoder” för att pressa flyktingar i USA att återvända, enligt tidningens källor. Bland annat hade de kommit med hotelser mot släktingarna hemma  i Kina.

En kommentar från Nya Kina blev en sorts bekräftelse när nyhetsbyrån klagade på att USA ”tagit det beklagliga steget att beordra kinesisk rättsvårdande personal att omedelbart lämna landet”. Nya Kina ansåg att amerikanerna ”saknar uppriktighet” och undrade vilken sida USA stod på: de korrumperade avvikarna eller rättvisan.

Samtidigt sade en talesman för amerikanska utrikesministeriet att det är ett brott om någon annan än en diplomatisk tjänsteman uppträder som en agent för en utländsk makt utan att meddela statsåklagaren.

Det är ett rimligt antagande att Kina opererar på liknande sätt i andra länder dit kinesiska ekobrottslingar eller politiskt misshagliga personer tagit sin tillflykt.

Potentiella terrorister

En annan kategori som kinesiska agenter håller utkik på utomlands är potentiella terrorister, framför allt muslimska fundamentalister från Xinjiang, Kinas västligaste region.

Den nya lagen mot terrorism som kinesiska folkkongressen antog i december öppnar även för att kinesiska säkerhetsstyrkor kan sändas utanför landets gränser. Här är formuleringarna i lagen svepande, som i många fall, men från Kinas sida verkar det vara möjligt att skicka specialstyrkor utomlands både i akuta situationer och vid en allmän hotbild mot kinesiska medborgare.

Några kommentatorer ser detta som en ändring av landets utrikespolitik som tidigare understrukit principen om icke-inblandning.

I takt med att den kinesiska ekonomin expanderar får kinesiska bolag en närvaro i många länder, inklusive exempelvis oroshärdar i Mellanöstern. Kina blir på så sätt mer sårbart. Även den kinesiska militären utökar sin närvaro i flera länder, dels som deltagare i internationella fredsstyrkor, dels genom att skaffa baser som i östafrikanska Djibouti.

Kineser utomlands drabbades av två terrorhandlingar under tiden som kinesiska lagstiftare slutförde arbetet på den nya lagen mot terrorism. Båda angreppen var på olika sätt nya fenomen för Kina. Dels avrättades en kinesisk medborgare av islamiska staten IS i Syrien. Dels riktades ett bombattentat i Bangkok mot en plats som är populär bland kinesiska turister.

”Kränkning av folkrätten”

Bakom dådet i Bangkok stod av allt att döma uiguriska aktivister som är missnöjda med hur Kina behandlar denna folkgrupp i Xinjiang, men också upprörda över att Thailand i juli utlämnade ett hundratal uiguriska flyktingar till Kina. Den repatrieringen visar vilket inflytande Kina fått i Thailand, där militärregimen odlar kontakterna med Peking och verkar distansera sig från sin traditionella skyddsmakt USA.

De utlämnade uigurerna hade sökt sig till Thailand i hopp om att finna ett tredje land där de kunde söka asyl. FN:s flyktingkommissarie kallade deportationen ”en flagrant kränkning av folkrätten”.

Utlämningen och bombdådet visar att konflikten kring uigurernas ställning i Xinjiang spritt sig till utlandet – och därmed den uiguriska terrorismen. Det finns också uigurer som anslutit sig till IS i Syrien och Irak.

Kinas förhållande till Thailand leder över till de starka indikationerna på att kinesiska agenter spårat upp och fört tillbaka dissidenter och kritiska skribenter som uppehållit sig i Thailand. Troligen har de haft hjälp av den thailändska säkerhetstjänsten.

Försvunna regimkritiker

Det senaste kända exemplet på en kines som försvunnit i Thailand, verkar vara journalisten Li Xin. Till vänner och till journalister i Bangkok har han sagt att han flydde Kina sedan sedan myndigheterna hotat att åtala honom för spioneri om han inte tog på sig att vara angivare och rapportera om sina kolleger på sin arbetsplats, Nanfang Dushi Bao (Södra Metropolens Dagblad). Sedan han lämnade Kina har han dessutom berättat för media om hur censuren fungerar för pressen i Kina.

I ett sms till sin fru i Kina berättade Li Xin att han planerade att söka asyl i Thailand. Han försvann den 11 januari. Först i början av februari kunde han höra av sig till sin fru. Han berättade att han satt i kinesiskt polishäkte, men fick inte säga var. Samtidigt har thailändsk gränspolis ingen notering om att han lämnat landet. Med andra ord verkar han ha smugglats ut av kinesiska agenter.

Ännu ett uppmärksammat fall är utlämningen av dissidenterna Jiang Yefei och Dong Guanping till Kina i november. De båda hade fått flyktingstatus av FN:s flyktingkommission i Bangkok och hade just beviljats asyl i Kanada, men allt detta visade sig vara betydelselöst. Enligt nyhetsbyrån Nya Kina hade de repatrierats därför att de korsat gränsen till Thailand illegalt.

Även den svenske medborgaren Gui Minhai nåddes av den kinesiska regimens långa armar under en vistelse i Thailand. Vi vet att han skickade iväg några jobbmejl på morgonen den 17 oktober och gjorde i ordning sin box med mediciner för dagen och lämnade den framme i sin semesterbostad i Pattaya. Därpå gick han ut för att handla mat.

Tyst i tre månader

Allt tydde på att han tänkte ha en vanlig dag, ingenting tydde på att han skulle resa bort och han hade inte heller nämnt någonting sådant i ett telefonsamtal med sin dotter ett par dagar tidigare. Det finns för övrigt ingen notering hos thailändska passpolisen att han lämnat landet.

Under tre månader kom det inte ett livstecken från honom, trots upprepade förfrågningar från svenska UD. Men i januari dök Gui Minhai upp i ett långt inslag i Kinas statliga tv. Han sade då att han smitit från sitt straff för en trafikolycka i Kina 2003 där han hade kört ihjäl en ung flicka.

Det hör till saken att Gui Minhai länge varit en flitig bokförläggare och författare av kritiska, ofta spekulativa, böcker om det kinesiska ledarskiktet. Han är knuten till bokhandeln Causeway Bay Books i Hongkong som säljer många sådana volymer. Böckerna är mycket populära bland turister från Kinas fastland som passar på att köpa och läsa dem i Hongkong, eftersom de är svartlistade på fastlandet.

Efter ytterligare en lång tid i häkte utan några nyheter om honom uppgav kinesiska media att Gui Minhai är föremål för en brottsundersökning. Han är misstänkt för att ha distribuerat de förbjudna böckerna via postorder i Kina.

Ytterligare fyra medarbetare i Causeway Bay Books i Hongkong, i praktiken hela staben inklusive ägaren Lee Po, har sedan försvunnit under oklara omständigheter. Så småningom har de tagit kontakt med sina anhöriga i Hongkong, men på ett sätt som tyder på att de är frihetsberövade i Kina.

Brott mot Hongkongs grundlag

Lee Po uppges ha varit på väg att publicera en bok om kärleksaffärer som Xi Jinping ska ha haft. Det kan förklara varför han blivit bortförd. Men det ursäktar inte att agenter från Kina – vilket de flesta tror att det handlar om – kommer till Hongkong och bara kidnappar honom.

Lee Po har brittiskt pass och Gui Minhua har som sagt svenskt pass. Men så länge de inte formellt har avsagt sig sitt kinesiska medborgarskap, räknar Kina dem som kinesiska medborgare som kan lagföras i Kina. Det har den kinesiske utrikesministern Wang Yi deklarerat.

Ingreppen mot Causeway Bay Books är så flagranta att till och med Hongkongs annars så foglige regeringschef Leung Chun-ying kände sig tvungen att protestera. Han förklarade att tillvägagångssättet är ett brott mot Hongkongs grundlag och principen om “ett land, två system” som ska garantera ett oberoende rättssystem.

Han påpekade att det är bara de lagförande myndigheterna i Hongkong som har rätt att tillämpa lagarna och gripa misstänkta.

Kinas gangstermetoder får nu skrämseleffekter i Hongkong, där flera bokhandlar sorterar bort böcker som är förbjudna på Kinas fastland. Tillsammans med en utveckling där delar av dagspressen köps upp av Pekingvänliga magnater utgör de senaste aktionerna ett allvarligt hot mot yttrandefriheten i Hongkong.

Utplåna vid källan

Det är fullt möjligt att det blir fler ingrepp mot förläggare och publicister. Enligt Sunday Times i London har kommunistpartiet i ett internt dokument från april 2015 identifierat 14 förläggare och 21 publikationer som måltavlor i en plan för att ”utplåna de förbjudna böckerna vid källan i Hongkong”.

Skrämseltaktiken i Hongkong påverkar naturligtvis opinionen på Taiwan – just när en överväldigande majoriet av väljarna där fört ett Pekingkritiskt parti till makten. För Taiwanborna blir en anslutning till Kina under någon form av ”ett land, två system” allt mindre attraktivt.

Ledarna i Peking är mycket oroliga för att Hongkong ska förvandlas till en bas för ”subversiv” Kinafientlig verksamhet som ofta kan vara finansierad utifrån. De anser sig ha fått belägg för detta under de stora protesterna i Hongkong 2014, den så kallade paraplyrevolten eller Occupy Central. Då hade några av huvudpersonerna stöd från stiftelser kopplade till amerikanska utrikesdepartementet.

Här finns också en koppling till den svenske NGO-aktivisten Peter Dahlin som häktades i Peking i december. Den frivilligorganisation som han är ordförande för, Chinese Urgent Action Working Group, är registrerad i Hongkong men verkar inne i Kina och stödjer advokater som försvarar mänskliga rättigheter.

För regimen i Peking spelar det ingen roll att gruppen arbetar för de värden och rättigheter som finns inskrivna i den kinesiska författningen. De kinesiska ledarna ser i stället hotet utifrån som de tycker att många NGO med utländsk finansiering representerar.

Kritik och självkritik

Peter Dahlin släpptes av medicinska och diplomatiska skäl, men de kinesiska myndigheterna betraktar honom fortfarande som skyldig till ”olagliga aktiviteter som äventyrar Kinas säkerhet”. Innan han släpptes tvingades även han att schavottera i kinesisk tv och bekänna att han ”sårat det kinesiska folkets känslor”.

Regimens motiv är helt uppenbart att skrämma publicister,  aktivister och frivilliga organisationer för all verksamhet som kan vara politiskt känslig. ”Nacka tuppen för att skrämma apan” – så lyder ett vanligt kinesiskt ordspråk.

Sedan Xi Jinping tillträdde har myndigheterna upprepade gånger visat upp arresterade regimkritiker som ångerfulla botgörare på tv. Att göra offentlig ”kritik och självkritik” är egentligen en gammal praxis i den kommunistiska staten. Alla i den äldre generationen har erfarenhet av detta, antingen som bekännare av politiska misstag eller som beordrade åskådare, till exempel under kulturrevolutionen 1966-76. Även i dagens skolor får elever rutinmässigt göra offentlig självkritik för ganska små förseelser.

Många tv-tittare vet att människor i sådana situationer säger vad de tror att de som har makten vill höra, eller helt enkelt säger vad de blir förelagda att säga.

Det handlar mindre om vad som är sant eller falskt i dessa rituella bekännelser, det är mera en fråga om att visa vem som har makten och vem som måste underordna sig.

Ovanstående analys är publicerad i senaste numret av KnaNytt, organ för Sweden-China Trade Council.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Fria ordet hotas i Hongkong. Svensk kränkt, UD ligger lågt.

Gui Minhai

Svenske medborgaren Gui Minhua har varit försvunnen i tre månader.

Det fria ordet i Hongkong är mer hotat än någonsin sedan territoriet återgick till Kina 1997. Under mystiska omständigheter har fem medarbetare på en av stadens boklådor försvunnit de senaste veckorna. Bokhandeln är känd för sitt stora utbud av böcker som kritiskt granskar Kina.

Lee Bo, förläggare och ägare till den aktuella bokhandeln Causeway Bay Books, försvann alldeles före nyår. Ett övervakat telefonsamtal som han fick igenom tyder på att han sitter frihetsberövad i Kina.

De böcker som Lee Bo ger ut är ofta är det snabbproducerade biografier över kinesiska toppledare som bygger på rykten och sensationsmakeri. Målgruppen består inte minst av kinesiska turister som gärna köper skrifter som är förbjudna på fastlandet.

Lee Bo uppges till exempel ha varit på väg att publicera en bok om den kinesiska presidenten Xi Jinpings kärleksaffärer. Det kan förklara varför han blivit bortförd. Men det ursäktar inte att agenter från Kina – vilket alla tror att det handlar om – kommer till Hongkong och bara kidnappar bokhandelns medarbetare.

Detta är så flagranta missgrepp att till och med Hongkongs annars så foglige regeringschef Leung Chun-ying harklat sig och deklarerat att tillvägagångssättet är ett brott mot Hongkongs grundlag och principen om “ett land, två system”.

Han påpekar att det är bara de lagförande myndigheterna i Hongkong som har rätt att tillämpa lagarna och genomföra sådana aktioner.

Kinas gangstermetoder får nu skrämseleffekter i Hongkong. En av stadens större bokhandelskedjor, Page One, har tagit bort några volymer ur sitt sortiment därför att de är förbjudna på Kinas fastland.

Tillsammans med en utveckling där delar av dagspressen köps upp av Pekingvänliga magnater uitgör de senaste aktionerna ett allvarligt hot mot yttrandefriheten i Hongkong.

Det finns också en mycket allvarlig koppling till Sverige i detta fall. Det gäller den svenske medborgaren Gui Minhai, förläggare och författare som ingår i kretsen kring Causeway Bay Books. Han fördes bort av en okänd person den 15 oktober under en vistelse i Thailand. Enligt UD har Sveriges ambassader i Thailand och Kina “gjort förfrågningar” om Gui Minhai, som alltså är saknad sedan tre månader tillbaka.

När det gäller Lee Bo, som har ett brittiskt pass, har den brittiske utrikesministern protesterat öppet mot hans försvinnande. Sverige verkar i stället tro på tyst diplomati, väldigt tyst.