Fem skäl att älska Hongkong

  “Hongkong är den friaste platsen av alla städer jag besökt när det gäller politiska rättigheter i praktiken, friare än de flesta avancerade demokratier.” Det påstår Yonden Lhatoo, krönikör på South China Morning Post. Nu vet inte jag vilka andra städer han besökt, men jag förstår hur han tänker.

Trots att Hongkongborna inte har full rösträtt har de kunnat uttrycka sig genom demonstrationer och andra aktioner och många gånger fått sin vilja respekterad. Mycket fattas och fjolårets Occupy Central gav inte något resultat, i alla fall inte på kort sikt. Men det är en aspekt som förtjänar att uppmärksammas.

I sin krönika listar han i bakvänd ordning fem skäl att älska Hongkong. Här följer utdrag ur artikeln:

Yonden Lhatoo says few places in the world can match the city in its offer of the good life, thanks in part to its law-abiding and hard-working people.

How do I love thee, Hong Kong? Let me count the ways.

5) Sheer convenience. I don’t drive here; I don’t have to, because our public transport is so remarkably efficient, convenient and comfortable. It’s easy to complain when a train is late, but our subway is a marvel in motion compared with its counterparts in major world cities. And our public bus services are excellent.

4) We complain a lot about our living environment because urban areas are congested concrete jungles. And yes, property prices and rents are crazy. But three-quarters of Hong Kong is protected countryside. It’s pretty amazing. If only we could do something about the air pollution, though.

3) Whatever you may say about the money-grubbing

culture in Hong Kong, this is the land of opportunity and efficiency. It has been for me, and it is for all the foreigners lining up for residency here, whether they’re high-flying expatriates or grass-roots migrants. Customer and public services are so smooth and hassle-free, it’s easy to develop a sense of entitlement that other cities would never accommodate.

2) Hong Kong is the safest city in the world. It doesn’t matter where I am at what time of day or night – I feel supremely confident and secure. Cities like London, Paris and New York can’t offer me that. Of course it helps that we have a first-rate police force that is corruption-free and competent.

1) Hong Kong is the freest city I’ve ever been in. We may not have universal suffrage yet, but in practice every citizen is entitled to and enjoys more basic freedoms and rights than some of the most advanced democracies. Residents are acutely aware of protest power and ever ready to exercise it, whether it’s over the death of a stray dog hit by a train or electoral reform.

Where else can you block main roads in the city centre for 79 straight days in the name of civil disobedience, while not only expecting the police to tolerate you but also protect you while you break the law?

Hong Kong’s energy is infectious and addictive, and the “can-do” spirit is for real. Let’s give credit to a law-abiding, hard-working and tenacious population. I may not have anything nice to say about it next week, but I’m proud to call it home.

Yonden Lhatoo is a Senior Editor at the South China Morning Post. He’s back to what he loves doing the most – writing – after working for nearly two decades as a television news anchor and editor. 

SCMP, Oct. 1, 2015

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

En ny generation träder fram i Hongkong

Denna krönika kommer i Helsingborgs Dagblad i morgon tisdag:

Den gångna veckan har vi sett en ny generation träda fram i Hongkong och ställa politiska krav inför den framtid som väntar dem. De är med och raderar ut fördomen om att Hongkongborna är apolitiska varelser som bara bryr sig om börskurser och fastighetspriser.

När jag bodde i Hongkong lärde jag känna Fredrik, en svensk pojke som gick ett år på ett vanligt gymnasium där. Han berättade hur barnsliga han tyckte hans jämnåriga klasskamrater var. Pojkarna pratade bara engelsk fotboll och hade siktet inställt på att bli revisorer, en trygg och lugn framtid. Flickorna sysslade med Hello Kitty. Klasskamraterna tyckte Fredrik var konstig som ville diskutera samhällsfrågor.

Det där var för 15 år sedan. När jag besöker Hongkong numera märker jag en annan medvetenhet om politik och samhälle. De senaste dagarna är det en 17-åring, Joshua Wong Chi-fung, som blivit de protesterande studenternas och gymnasieungdomarnas ansikte utåt och deras ledare genom sin mognad och utstrålning.

Men Joshua Wongs politiska elddop var redan när han som 15-åring satte igång den protestaktion som till slut stoppade Pekings planer på att införa undervisning i ”patriotism” i Hongkongs skolor, alltså indoktrinering om kommunistpartiet och Kina.

Sedan 1990-talet har Hongkongborna utvecklat en politisk protestkultur. De har varit tvungna eftersom varken de forna brittiska kolonialherrarna eller de nya herrarna i Peking har ansett dem vara mogna för full demokrati. De känner sig övergivna av båda.

Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli så styvmoderligt behandlad i politiken. Det riggade valsystemet ger människor bara ett begränsat inflytande. Det som återstår är då öppna gatuprotester.

Jag såg aldrig någon protest urarta under mina 15 år i Hongkong. Demonstrationerna kunde vara nog så militanta, men de var alltid disciplinerade och ofta präglade av god stämning. Det var inte något gatans parlament i dålig mening.

De öppna protesterna och demonstrationerna har utvecklats till ett fast inslag i Hongkongs politiska liv. Många använder söndagarna till att gå och demonstrera. När så Kina i augusti svek sitt löfte att Hongkongborna själva skulle få fritt välja regeringschef 2017 var det dags för en ny proteströrelse.

Ändå var studenternas ockupation av området framför regeringshögkvarteret oväntad. Hongkong inväntade snarare en trolig aktion på Kinas nationaldag den 1 oktober från en rörelse kallad Occupy Central. Den gruppen startades av några äldre akademiker för att kräva full demokrati. Men studenterna förekom Occupy Central som bara hade att haka på.

Det var de unga studentledarna som blev drivkraften. Dagens ungdom har trätt fram och håller på att skaffa sig en identitet i det civilsamhälle som är så starkt i Hongkong, men som inte tillåts växa i Kina.

Hongkong söker sin identitet efter övergången till kinesiskt styre 1997. Opinionsundersökningar visar att fler och fler identifierar sig som Hongkongbor i första hand och inte som kineser. Med sina aktioner har de unga demonstranterna också sagt: Vi är Hongkongbor.

___________________________

Jag kan tillägga att i mina Kinamemoarer som kommer i november finns det flera kapitel om Hongkong._