Hongkongs kris ingen enkel ekvation – grannen Shenzhen får fördelar

Min analys för KinaNytt (Sweden-China Trade Council) den 2 september. Sedan dess har regeringschefen Carrie Lam lovat att definitivt dra tillbaka utlämningslagen som utlöste protesterna i juni. Men proteströrelsen kommer att fortsätta.

Konflikten i Hongkong mellan proteströrelsen och den lokala regeringen trappas upp dagligen. I bakgrunden hotar Peking med att eventuellt ingripa med vapenmakt för att stoppa demonstranterna. Den kinesiska folkrepublikens 70-årsdag den 1 oktober rycker allt närmare. Då vill Kinas ledare inte se ett tumultartat Hongkong. Men de vill helst i första hand låta den lokala regeringen och polisen ta hand om oroligheterna.

ANALYS AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud.com

Den gångna helgen var den mest kaotiska under sommarens proteströrelse. Den hårda kärnan av våldsamma aktivister för nu ett snabbrörligt urbant gerillakrig och vandaliserar tunnelbanestationer och allmän egendom. Ofta hinner polisen inte med. Men där det blir sammanstötningar tillgriper polisen nya metoder som skarpa varningsskott i luften och vattenkanoner med blått färgmedel för att märka aktivisterna.

På senare år verkar det som om Kinas ledning vill ha full kontroll över Hongkong i förtid och har indirekt ingripit mot yttrandefriheten och rättssäkerheten. Samtidigt lanserar centralregeringen Shenzhen som ett alternativ till Hongkong.  Det är ju egentligen inte förrän 2047 som Hongkongs integration med Peking ska vara helt klar. Först då upphör garantin om en hög grad av autonomi för Hongkong att gälla.  

Den tändande gnistan för protesterna i början av juni var ett lagförslag om att brottslingar i Hongkong ska kunna utlämnas och dömas i Kina. Förslaget mötte skarp kritik från många håll eftersom det öppnade för att praktiskt taget vem som helst kunde utlämnas och dömas av kinesiska domstolar, som kontrolleras av det styrande kommunistpartiet. Jurister, journalister samt lokala och utländska affärsmän var oroliga. De ansåg att lagen skulle skada Hongkongs rättssäkerhet, yttrandefrihet och finansmarknad. 

Vill ha demokrati

Ytterst kräver demonstranterna ett fullt demokratiskt valsystem. De vänder sig också mot Pekings hårdnande grepp över vardagen i deras stad de senaste åren. Exempelvis börjar yttrandefriheten bli kringskuren samtidigt som investerare och immigranter från Kinas fastland tränger ut unga Hongkongbor från fastighetsmarknaden. 

Utan bostad och demokrati ser ungdomarna ingen framtid, något förenklat. Aktivisternas handlingar präglas av en viss desperation och fatalism.

Den kinesiska ledningen försökte till en början tiga ihjäl protesterna, som nu pågått i tre månader. Sedan gick de första kommentarerna ut på att demonstranterna bara var ”en liten skara banditer under utländsk påverkan”. Senare har det mullrat alltmer av maktspråk från Peking som stämplat aktivisterna som ”nästan terrorister” – en formulering som skulle kunna öppna för hårdare repressalier.

Militärens talesman i Peking har påmint om att att Kinas armé har rätt att ingripa om Hongkongs myndigheter begär hjälp för att upprätthålla den allmänna ordningen. Det står i Hongkongs grundlag. 

Den 11 augusti anlände en militärstyrka till Shenzhen alldeles nära gränsen mot Hongkong. Det är inte den regelrätta armén utan den så kallade folkets väpnade polis, som har till uppgift att svara för den inre säkerheten i Kina. Kinesisk teve har sedan visat bilder på hur trupperna övat mot vad som skulle föreställa demonstranter med påkar.

Armén på plats

Sedan Hongkongs återgång till Kina 1997 finns också ”kinesiska folkets befrielsearmé” på plats i staden med en styrka som anses variera mellan 7 000 och 10 000 militärer. 

De mer eller mindre tydliga hotelserna om ett väpnat ingripande från Kina verkar inte ha avskräckt proteströrelsen. Den 18 augusti samlades 1,7 miljoner demonstranter i alla åldrar, ungefär en fjärdedel av hela befolkningen. Den vidsträckta Victoria Park svämmade över alla breddar och deltagarna fyllde alla gator runtomkring. Det var tredje söndagen under sommaren som så stora skaror av vanliga medborgare samlats.

Arrangörerna var noga med att detta skulle bli en fredlig och värdig manifestation. Flera hade dåligt samvete för att en del aktivister gått för långt i övervåld vid den delvis kaotiska ockupationen av flygplatsterminalen några dagar tidigare. 

Men när polisen vägrade ge tillstånd för två olika protestmarscher i lördags provocerade detta demonstranterna till att samlas ändå. 

Rörelsens fem krav

Demonstranterna i Victoria Park den 18 augusti stödde proteströrelsens fem krav på den lokala regeringen:

1. Dra definitivt tillbaka lagförslaget om utlämning av brottslingar. (Hongkongs regeringschef Carrie Lam har bara sagt att förslaget är ”dött”, men vill ändå inte skrota det helt.) 

2. Ta tillbaka bedömningen av de stora protestmarscherna den 9 juni och 12 juni såsom ”upplopp”. 

3. Ta tillbaka alla brottsanklagelser mot aktivisterna.

4. Gör en grundlig utredning om polisens maktöverträdelser.

5. Upplös parlamentet och genomför omedelbart fria allmänna val av regeringschef och parlament. 

Det är egentligen det femte kravet som är den springande punkten på lite längre sikt. Hongkongborna vill helt enkelt ha den fullvärdiga demokrati som finns förespeglad som en möjlighet i grundlagen. Det var det kravet som låg bakom den så kallade paraplyrörelsen 2014 och det kvarstår – trots den totala bristen på gensvar då. 

Peking har snarare gått in och försämrat det halvfärdiga valsystemet genom att låta de lokala myndigheterna sålla bland kandidaterna till parlamentet.

Deng Xiaopings formel

Faktum är att dåvarande regeringschefen Donald Tsang inför valet 2012 tog upp frågan om allmänt direktval av regeringschefen. Men Kinas ledare slog dövörat till. Då som nu säger de att Hongkongborna inte är mogna för en sådan reform. 

Det är intressant att fråga sig hur den kinesiske ledaren Deng Xiaoping tänkte när han lanserade formeln ”ett land två system” för Hongkongs övergång till Kina 1997. Det uttrycket går ut på att Hongkong ska åtnjuta ”en hög grad av autonomi” och behålla sitt kapitalistiska system och sina fri- och rättigheter i 50 år. Politiker som var med och förhandlade om detta på 1980-talet fick intrycket att Deng Xiaoping trodde att Kina kring 2047 skulle ha närmat sig Hongkong och blivit friare och lite mer demokratiskt, inte tvärtom. 

Nu ser det inte ut att bli så som Deng Xiaoping ska ha uttryckt. Den kinesiske presidenten Xi Jinping, nu vald på livstid, tillämpar ett allt stramare styre och proteströrelsen försöker slå vakt om vad som räddas kan fram till 2047. Men skulle utvecklingen tippa över till krav på fullt oberoende för Hongkong, skulle Xi Jinping förmodligen inte tveka att ingripa med full kraft. För honom gäller det bland annat att förhindra att Taiwan går samma väg. 

Där är vi inte ännu, frånsett enstaka röster för självständighet i Hongkong. Om protesterna bara fortsätter och ekonomin och finansmarknaden börjar ta stryk är det i dagsläget svårt att se vad som kommer att hända. 

Stor parad 1 oktober

Ett annat scenario där presidenten troligen skulle ingripa kraftfullt vore om demokratikraven skulle sprida sig från Hongkong till fastlandet.

De flesta bedömare är överens om att Xi Jinping inte kommer att göra någonting drastiskt före den 1 oktober då Folkrepubliken Kina ska fira sin 70-årsdag med en stor parad i Peking. Inför den dagen vill presidenten inte ha ett ramaskri i världsopinionen att hantera efter ett militärt ingrepp i Hongkong med paralleller till arméns massaker på demonstranter i Peking 1989. Han har fullt upp med en stagnerande ekonomi på hemmaplan och handelskriget med Donald Trump.  

Vad gäller den lokala regeringen har dess ledare Carrie Lam erbjudit aktivisterna en dialog ”om läget lugnar ner sig”. Proteströrelsen har snabbt tackat nej och bland annat hänvisat till erfarenheterna när ”tant Carrie” som vice regeringschef bjöd in till dialog under paraplyrörelsen 2014. Hon hade inte den minsta eftergift att erbjuda. I förlängningen blev i stället fyra av de fem studenter som deltog i dialogen åtalade för sin roll i rörelsen och två av dem fick fängelsestraff.

Samtidigt som Hongkong sitter fast i sommarens stora konflikter kan vi se hur regimen i Peking vill uppgradera Shenzhen, Hongkongs granne. Den 18 augusti avslöjade centralregeringen detaljerade stora planer med ytterligare fördelar för frizonen Shenzhen. Något av innehållet hade redan läckt ut innan proteströrelsen i Hongkong startade, men planerna blir så mycket mer betydelsefulla om Peking nu börjar tröttna på stökiga Hongkong. 

Ledarroll för Shenzhen

På senare år har centralregeringen tilldelat frizonen en nationell ledarroll inom innovation och kreativitet. Shenzhen har under 40 år av ekonomiska reformer utvecklats till ett högteknologiskt centrum för it-industrin. De nya planerna ska göra den nya megastaden mer fullkomlig även när det gäller rättssäkerheten, finansmarknaden, hälsovården och sociala sektorn. Målsättningen är att nå en ”allsidig ekonomisk konkurrenskraft” till 2035. 

I mindre skala har centralregeringen givit även Shanghai en godbit i konkurrensen med Hongkong som finansmetropol. I slutet av juli kunde staden öppna en teknologibörs motsvarande Nasdaqbörsen i New York.

Men under förutsättning att situationen i Hongkong lugnar ner sig springer ingen om staden i brådrappet – detta väl etablerade finanscentrum. Det är världens tredje största efter New York och London medan Shanghai ligger på femte plats och Shenzhen på fjortonde. 

Vi ska inte heller glömma att Peking – och kinesiska ledare personligen – har stora intressen i ”den särskilda administrativa zonen” Hongkong. Till exempel är spekulativa investeringar från fastlandet på bostadsmarknaden som sagt en förklaring till de stigande fastighetspriserna som stänger ute Hongkongs unga. De känner att den lokala regeringen inte har försvarat deras intressen.

Hongkongkrisen är sannerligen ingen enkel ekvation.

Hongkong i Kinas ögon: från pestsmittat till förebild till pestsmittat igen

Min essä i Dagens Nyheter den 25 augusti

med nedslag från Hongkongs historia under 50 år.

Hongkongborna har ända sedan kolonialtiden under britterna använt söndagarna till att demonstrera eftersom de har begränsad rösträtt. Bilden är från 1 juli 2012. Då protesterade medborgarna mot Pekings planer på att införa ”patriotisk” undervisning om kommunistpartiet och Kina. Foto: Remko Tanis.

När vi nämnde ”Hongkong” blev de närmast panikslagna. Det var i juni 1966. Vi var i sydkinesiska Kanton och fick träffa lokala författare som tjänade kommunistpartiet. Samtalet gick på kryckor men när vi tog upp Hongkong tog det fart. Med hög röst förklarade ordföranden att Kanton var ”frontlinjen i försvaret mot kapitalismen och imperialismen genom närheten till Hongkong”. 

De utmålade den brittiska kolonin som själva sinnebilden av dekadens. Dessa propagandister var skräckslagna inför den kinesiska populärkultur med popskivor, filmer och mode som frodades i Hongkong.

Något år senare hade den kinesiska kulturrevolutionens fraktionsstrider tillfälligt spillt över till Hongkong. Extremister kastade bomber på Queen’s Road mitt i centrum. De ville driva ut britterna. 

Det var första men inte sista gången som händelser kopplade till Kina gjorde många Hongkongbor så skrämda att de lämnade staden. Men för Peking var det då inte så bråttom att ta tillbaka kolonin. Hongkong var ett viktigt fönster mot omvärlden, nästan det enda under kulturrevolutionen 1966-76 då Kina slöt sig inåt. 

Detta blev uppenbart för mig vid mitt första besök i Hongkong 1969. Jag hade bevakat handelsmässan i Kanton, det var endast så jag kunde få visum till Kina för ett kort besök för Dagens Nyheter. Trots kulturrevolutionens tumult var Kinas ledare noga med att hålla igång mässan. Och mässan hängde direkt ihop med Hongkongs roll som ”middle man” i Kinahandeln. 

I den brittiska kolonin möttes öst och väst under det kalla kriget. Från mitt rum på amerikanska Hilton kunde jag se de närmaste grannarna på Queen’s Road, nämligen den slutna Bank of China och den slutna Cricket Club där vitklädda gentlemän övade sent på eftermiddagen. På denna lilla yta samexisterade alltså tre så olika kulturer som den brittiska, den kinesiska och den amerikanska. 

Nära låg också det amerikanska generalkonsulatet, fullt av spioner och experter på Kina. Och bakom de tjocka granitväggarna på Bank of China fanns några av deras kinesiska kolleger. 

Under dagarna i Hongkong 1969 såg jag flera primitiva kåkstäder med flyktingar från fastlandet. Senare skulle min fru Agneta och jag lära känna Chan Sai-ying och hennes familj som bodde i en gammal svinstia i kåkstaden Ma Hang, sanerad först 1997. 

Det var dessa driftiga och motiverade människor som var med och skapade Hongkongs tillväxt. De gjorde det tillsammans med företagarklassen från Shanghai som tidigt flydde det röda Kina, inte av fattigdom utan för att skydda sina rikedomar. Den lilla kolonin blev en ledande tigerekonomi i Asien. Britterna behövde bara se till att infrastrukturen, domstolarna och bankerna fungerade. 

Majoriteten av familjerna i Hongkong har flyktingbakgrund. De har alltså en splittrad syn på Kina. I dag identifierar sig cirka 70 procent som Hongkongbor snarare än som kineser, enligt opinionsundersökningarna. 

Metamorfos i gränsbyn

Aldrig i livet kunde jag föreställa mig en sådan metamorfos som i den lilla kinesiska gränsbyn Shenzhen, en utveckling som i högsta grad har med Hongkong att göra. När jag kom från Kanton till Hongkong 1969 stannade tåget vid gränsen i denna fattiga lite sömniga by. Drygt ett årtionde senare skulle byn påbörja sin häpnadsväckande förvandling.  till en mångsidigt utvecklad och tättbebyggd metropol med tolv miljoner invånare idag. 

Bakgrunden är att Mao Zedong dog 1976 och kulturrevolutionen ebbade ut. Med Deng Xiaoping fick Kina en mycket pragmatisk ledare. Han omvärderade Hongkong från pestsmittad kapitalistisk enklav till ekonomisk förebild och samarbetspartner för nya förmånliga frizoner i södra Kina. 

Hongkongs granne Shenzhen skulle som ny frizon bli den viktigaste brickan i en helt ny spelplan för att få Kinas ekonomi på fötter efter tio års prövningar. Det gällde också att hejda 1970-talets flyktingström till Hongkong genom nya jobb i frizoner.

Jag följde Shenzhens omvandling till ”hela världens verkstad” för billig massproduktion i smutsiga lokaler och omgivningar. I dag är zonen en avancerad global innovativ knutpunkt som tävlar med Silicon Valley – och en uppsnyggad storstad med tolv miljoner invånare. 

Deng Xiaopings lösning

Förr eller senare måste Kina ta full kontroll över hela Hongkong. 

”Allt annat skulle göra mig till en förrädare”, sade Deng Xiaoping. Han förklarade att han inte ville bli samma sorts landsförrädare som de mandariner som skrev under de förödmjukande avtalen med England på 1800-talet där Kina gav bort Hongkongön och Kowloon. 

Att någon gång återta Hongkong var givetvis en känsloladdad patriotisk fråga för kineserna. Men samtidigt var Deng Xiaoping beredd att pragmatiskt ge territoriet en hög grad av autonomi och låta det få behålla sitt kapitalistiska system och sin livsstil i 50 år. Så står det nu i avtalet med britterna från 1984 om Hongkongs återförening med Kina.

En fullständig chock

I takt med att det ekonomiska utbytet med fastlandet ökade började Hongkongborna så smått vänja sig vid tanken på återföreningen. Då kom en fullständig chock som satte djupa mentala spår, nämligen massakern på demonstranter i Peking den 4 juni 1989. Om Kinas trupper kunde vända vapnen mot sina egna unga medborgare, vad skulle inte då kunna hända Hongkongborna? Börsen och fastighetsmarknaden rasade.

Sedan dess har jag följt många välbesökta och värdiga ljusvakor som Hongkongborna fortfarande håller den 4 juni varje år till minne av offren i Peking.  

Blodbadet utlöste en ny emigrationsvåg i kolonin. Hösten 1989 kom jag till Hongkong för att inleda en ny period som Kinakorrespondent. Varje gång jag passerade amerikanska konsulatet såg jag en hundratalet meter lång kö för visum. Men många återvände när de fått utländska pass – som vår hyresvärd. 

Ändå blev åren fram till återföreningen 1997 en ekonomisk klang- och jubeltid för Hongkong. För att komma över sviterna efter 1989 satsade Kinas ledare ännu mer på ekonomin och på att öppna landet ytterligare för utländska investerare. Det gynnade Hongkong. 

All oro och alla spekulationer till trots mötte jag många unga Hongkongbor som kände en gränslös optimism under åren fram till 1997. De hade en bergfast tro på att de skulle spela en huvudroll i Kinas utveckling. 

Då kom nästa chock. Finanskrisen i Asien bröt ut den 2 juli 1997, dagen efter återföreningen, och drabbade Hongkong hårt med flera år av fallande priser. De flesta familjer såg värdet på sina bostäder sjunka under värdet på bolånen. Stämningen var förfärlig under den där utdragna tiden. 

Skulle Hongkong slukas?

Hur skulle det gå för lilla Hongkong, knappt 7 miljoner invånare, som skulle slukas av världens folkrikaste nation med 1,2 miljarder invånare och ett helt annat system? I början höll sig Peking i skuggan och domedagsprofetiorna kom på skam. Sedan höjde Peking tonläget och uppmanade lokalregeringen ta fram säkerhetslagar som ska finnas enligt grundlagen. 

Men förslaget blev häftigt omdiskuterat, texten ofta vag och godtycklig. Det ledde till den första massdemonstrationen efter 1997. Oväntat lade den lokala regeringen frågan på is. Det liknar dagens strid kring förslaget om utlämning av brottslingar till Kina som också dragits tillbaka. 

Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli styvmoderligt behandlad. Det riggade valsystemet ger människor bara begränsat inflytande. Återstår fredliga gatuprotester. Jag såg aldrig någon demonstration urarta under mina år som bofast i Hongkong 1989-2002. 

Samtidigt: när det är kommunistpartiet i Peking som handplockar de lokala regeringscheferna och bara tar råd av Hongkongs inställsamma näringslivselit blir resultatet ledare som är tondöva för folkopinionen. 

En medborgares dröm

Vid ett av mina regelbundna besök i Hongkong, på våren 2007, återsåg jag författaren Hark Yeung som är andra generationen invandrare från fastlandet. Hon sade att hon tillhör 97-generationen som övat sig i att leva med osäkerhet: ”Kina har visserligen lovat många saker, men det är ett land med en stormig historia.” 

Hon kände sig sorgsen. Hon hade kommit att tänka på att tioårsdagen av återföreningen närmade sig. Hon tänkte på hur Peking, London och hela världen struntat i Hongkongs längtan efter fullvärdig demokrati, som de uttryckt i flera mäktiga demonstrationer. 

”Jag hade en dröm om tioårsdagen med fyrverkerier som bildade texten Hongkong älskar demokratin. Men soldater sköt sönder tecknen på himlen.”

Hongkongborna vill kunna välja regeringschef och parlament i direktval enligt principen en man, en röst. Möjligheten finns i grundlagen, men Peking har bestämt att stadens folk ”inte är moget för det”. 

Jag träffar Hark Yeung igen 2018. Allt hon beskrev 2007 har bara förstärkts. Hon sade att kring 2015 började hon på allvar känna av hur yttrandefriheten begränsas i praktiken. Ingen i Hongkong vågar längre visa hennes film ”Umbrella City” om paraplyrevolten 2014. 

I sin minimala studio tillika bostad visade hon mig sin nästa film. Den handlar om hur Kina pressar på för att införa den nordkinesiska standarddialekten putonghua, som är som ett främmande språk för Hongkongborna. De känner sig provocerade. De har alltid stolt talat sin egen variant av kantonesiska.En sådan språkoffensiv norrifrån förstärker Hongkongbornas identitetskris, men provocerar också till motstånd och demonstrationståg. 

Under protesterna i början av juni var Hark Yeung åter ute och filmade men blev sjuk av polisens tårgas. Hon har själv länge varit en trogen söndagsdemonstrant. Det tänker hon och hundratusentals andra fortsätta med – även om Kinas ledare återigen verkar betrakta Hongkong som pestsmittat.

Fem skäl att älska Hongkong

hong-kong-16_small  “Hongkong är den friaste platsen av alla städer jag besökt när det gäller politiska rättigheter i praktiken, friare än de flesta avancerade demokratier.” Det påstår Yonden Lhatoo, krönikör på South China Morning Post. Nu vet inte jag vilka andra städer han besökt, men jag förstår hur han tänker.

Trots att Hongkongborna inte har full rösträtt har de kunnat uttrycka sig genom demonstrationer och andra aktioner och många gånger fått sin vilja respekterad. Mycket fattas och fjolårets Occupy Central gav inte något resultat, i alla fall inte på kort sikt. Men det är en aspekt som förtjänar att uppmärksammas.

I sin krönika listar han i bakvänd ordning fem skäl att älska Hongkong. Här följer utdrag ur artikeln:

Yonden Lhatoo says few places in the world can match the city in its offer of the good life, thanks in part to its law-abiding and hard-working people.

How do I love thee, Hong Kong? Let me count the ways.

5) Sheer convenience. I don’t drive here; I don’t have to, because our public transport is so remarkably efficient, convenient and comfortable. It’s easy to complain when a train is late, but our subway is a marvel in motion compared with its counterparts in major world cities. And our public bus services are excellent.

4) We complain a lot about our living environment because urban areas are congested concrete jungles. And yes, property prices and rents are crazy. But three-quarters of Hong Kong is protected countryside. It’s pretty amazing. If only we could do something about the air pollution, though.

3) Whatever you may say about the money-grubbing

culture in Hong Kong, this is the land of opportunity and efficiency. It has been for me, and it is for all the foreigners lining up for residency here, whether they’re high-flying expatriates or grass-roots migrants. Customer and public services are so smooth and hassle-free, it’s easy to develop a sense of entitlement that other cities would never accommodate.

2) Hong Kong is the safest city in the world. It doesn’t matter where I am at what time of day or night – I feel supremely confident and secure. Cities like London, Paris and New York can’t offer me that. Of course it helps that we have a first-rate police force that is corruption-free and competent.

1) Hong Kong is the freest city I’ve ever been in. We may not have universal suffrage yet, but in practice every citizen is entitled to and enjoys more basic freedoms and rights than some of the most advanced democracies. Residents are acutely aware of protest power and ever ready to exercise it, whether it’s over the death of a stray dog hit by a train or electoral reform.

Where else can you block main roads in the city centre for 79 straight days in the name of civil disobedience, while not only expecting the police to tolerate you but also protect you while you break the law?

Hong Kong’s energy is infectious and addictive, and the “can-do” spirit is for real. Let’s give credit to a law-abiding, hard-working and tenacious population. I may not have anything nice to say about it next week, but I’m proud to call it home.

Yonden Lhatoo is a Senior Editor at the South China Morning Post. He’s back to what he loves doing the most – writing – after working for nearly two decades as a television news anchor and editor. 

SCMP, Oct. 1, 2015

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Paraplyrevolutionen ett år senare

För ett år sedan i Hongkongs centrum.

För ett år sedan i Hongkongs centrum.

Att glömma ett paraply kan vem som helst göra. Att glömma en hel paraplyrevolution är tydligen också möjligt.

I dessa dagar är det ett år sedan paraplyrevolten började i Hongkong. Någon som minns den? Aktivister ockuperade en stor trafikled och några gator i centrum. I början fick de skydda sig mot polisbatonger med sina paraplyer, därav den informella benämningen på rörelsen som engagerade hundratusentals Hongkongbor i alla åldrar.

Genom “Occupy Central” ville de tvinga fram allmänna och direkta val av territoritoriets regeringschef till valet 2017 – såsom det står i Hongkongs grundlag. Men den kinesiska centralregeringen envisas med sin tolkning att bara kandidater som handplockats av Peking kan komma ifråga.

Ockupationen varade i nästan tre månader och i dag är frågan på sparlåga för både aktivisterna och lokalregeringen. Flera av protestledarna står åtalade, men det verkar som om det inte är någon brådska med några domstolsutslag – förmodligen av rädsla för att upproret ska flamma upp igen.

Studentledarna verkar i stort sett ha givit upp striden om 2017 års val. Den mest profilerade av dem under ockupationen, gymnasieeleven Joshua Wong, säger att nu gäller det att tänka mera långsiktigt, att arbeta för att rädda vad som räddas kan av Hongkongs friheter till efter 2047, det år då avtalet om Hongkongs särställning i Kina löper ut.

Det verkar redan vara dags att utkämpa den långsiktiga striden. Som jag skrev i bloggen här nyligen har Kinas högste man i den forna brittiska kolonin deklarerat att “Hongkongs regeringschef står över den verkställande makten, över domstolarna och över den lagstiftande församlingen.” Sagt av Zhang Xiaoming, som är chef för den kinesiska regeringens förbindelsekontor i staden.

Reaktionerna blev starka i Hongkong, inte minst från lokala jurister. På så sätt eroderar Peking bit efter bit av den autonomi som Hongkongborna blev lovade inför återgången till kinesiskt styre 1997.

Kinesiska ledningens tolkning av valsystemet garanterar att territoriets regeringschef alltid är en Pekingvänlig nickedocka. En sådan funktionär ska alltså stå över alla andra institutioner i Hongkongs statsskick. Den ursprungliga tanken om en maktdelning mellan den exekutiva, den lagstiftande och den juridiska makten kan flyga och fara. Säkert har Pekingledarna tänkt så länge, nu säger de det offentligt.

Många blev förbryllade när dessutom en högt uppsatt kinesisk diplomat sade att Peking anser att Hongkongborna “sköter avkoloniseringen från Storbritannien alltför långsamt”.

De flesta av fjolårets studentaktivister har återgått till studierna men är oroliga för hur representanter från Kina får alltmer att säga till om på universiteten.

Den brittiska regeringen gör endast lama försök att påminna Peking om garantierna i avtalet om Hongkong. I stället har finansministern George Osborne frotterat sig med de kinesiska ledarna under ett besök i den kinesiska huvudstaden. Belöningen blev 53 nya avtal om ökat ekonomiskt utbyte mellan Storbritannien och Kina.

Bland annat ska statsägda kinesiska företag bygga ett nytt kärnkraftverk i England.

Men det är inte bara Storbritannien som inte längre orkar engagera sig i Hongkongfrågan – den som var så het för ett år sedan. Det verkar gälla hela världen, även till exempel USA. Och Sverige.

Allvarliga hot mot pressfriheten i Hongkong

I dag citerar jag ett helt uttalande från Reportrar utan gränser som jag fick i mejlen i morse. Det är daterat den 16 oktober 2014:

Reporters Without Borders (RWB) condemns new cases of censorship and self-censorship

As the Occupy Central movement continues its pro-democracy demonstrations, local and foreign media whose coverage angers the government are suffering consequences.

Hong Kong newspaper Apple Daily is paying a high price for supporting Occupy Central.

Members of a counter-movement have been surrounding the headquarters of the newspaper, which announced its pro-Occupy Central position on 11 October. For three days, the paper’s activities have been disrupted, with delivery trucks prevented from entering. As a result, distributors have not been fully supplied. Delivery of the International New York Times, carried by the same trucks, was also affected.

During the third day of the anti-newspaper action, the demonstrators – most of them women wearing face masks – defied a High Court order of 14 October that they lift the siege. But police did not proceed to arrest them, effectively allowing the delivery truck blockade to continue.

On 15 October, the BBC website suffered blocking as well. It was taken down for several hours after it ran a video showing Hong Kong police beating pro-democracy protester Ken Tsang Kin-Chiu.

On Hong Kong television station TVB, management partially censored the same video by cutting narration explaining that police were assaulting the demonstrator. Twenty-seven TVB journalists signed an open letter condemning the self-censorship. Reporters Without Borders supports this initiative.

The organization expresses its outrage at repeated blocking of news on critically important events occurring in Hong Kong. “It is unacceptable that the court decision was not followed by action on the part of police on the scene,” said Benjamin Ismaïl, head of the organization’s Asia-Pacific desk. “This infringement of press freedom is all the more serious because the online site was rendered inaccessible on Tuesday afternoon. Censorship and pressure orchestrated by the Beijing government must also stop. We call on media not to give in to the pressure to self-censor. Those that yield to the pressure damage their own credibility and call into question their reason for existence.”

On 10 October, RWB condemned the Beijing government’s expanding control of the Special Administrative Region that includes Hong Kong. The organization called on the Hong Kong government’s chief executive to guarantee freedom of the press and freedom of expression. The previous week, RWB expressedconcern at the Beijing government’s power to alter news coverage, including by the foreign press.

 


Fortsatt kris och business as usual – min analys av Hongkong

HK Occupy Queensway

Foto: Pasu Au Yeung

Min analys av läget i Hongkong publiceras i nr 4:2014 av den utmärkta nättidskriften KinaNytt som ges ut av Sweden-China Trade Council.

Jag konstaterar att vi går mot en höst med fortsatt politisk spänning i Hongkong. Kraftmätningen ser ut att fortsätta mellan de uthålliga och fredliga paraplyprotesterna och den lokala regeringen, men på en mer lågintensiv nivå. Analysen fortsätter:

Men samtidigt återvände vardagen i och med att de 3 000 anställda vid regeringshögkvarteret kunde återgå till jobbet den 6 oktober. Det gångna veckoslutet präglades dock av nya motsättningar och nya protestaktioner i centrum, när försöken att få igång samtal mellan studenterna och den lokala regeringen bröt samman.

Vi kan vänta oss att aktionerna fortsätter till och från under hösten. Protesterna är fredliga och välordnade men många i omvärlden undrar hur länge Kinas ledare kan tolerera vad de uppfattar som störningar av ordningen. Hur länge kan Peking tillåta gatuaktioner med öppna krav på demokrati för staden?

Jag får frågor som denna: Kommer kommunistpartiets ledare att till slut kalla in trupper och slå ner studenternas uppror i Hongkong precis som de gjorde i Peking 1989?

Visst kan vi dra paralleller till demokrativåren i Peking för 25 år sedan, men det finns viktiga skillnader också. Denna gång gungar inte marken under fötterna på det kinesiska ledarskiktet så länge protesterna i Hongkong håller sig på nuvarande nivå.

Studenterna och gymnasieungdomarna ifrågasätter inte kommunistpartiets rätt att styra Kina. De ifrågasätter inte heller att Hongkong ska fortsätta att vara en del av Kina.

Dessutom gör den hårda censuren i landet att kunskapen bland gemene man om vad som händer i Hongkong är begränsad.

Umbrella revolution_2

Dolda motiv

Det kinesiska ledarskiktet i Peking har även dolda motiv för att inte låta konflikten gå till en dramatisk urladdning som skulle skada affärsklimatet i Hongkong och skrämma bort finansindustrin och kanske även stadens invånare. Många av ledarfamiljerna har nämligen betydande privata investeringar i staden. Det kan vara lägenheter, fastigheter eller bolag som de äger genom bulvaner och liknande. Många spelar också på börsen. Dessa familjer vill undvika ett ras för börsen eller fastighetsmarknaden.

Ytterligare en anledning för Kina att inte gå för hårt fram i Hongkong är att inte avskräcka folk på Taiwan från vad en återförening med fastlandet skulle innebära. Människor där är ändå redan väldigt skeptiska till ett samgående så länge kommunistpartiet styr.

Aktivisterna i Hongkong är väl medvetna om var gränserna går. Huvudområdet för deras protester vid regeringshögkvarteret ligger också alldeles intill kinesiska arméns högkvarter i staden. Även om de flesta inte ens var födda vid massakern på studenter och andra demonstranter i Peking den 4 juni 1989, så blir de påminda om riskerna med att driva sin aktion alltför långt.

I dagsläget är studenternas krav begränsade till att få samtal med lokalregeringen om demokratiska reformer. (I samtalen tänker de kräva att Hongkongborna ska ha) rätt att fritt nominera kandidater till valet av regeringschef. De vill också ha ett parlament där alla ledamöter är valda med allmän rösträtt.

Business as usual

Umbrella revolution_3De släppte tillfälligt kravet på att regeringschefen Leung Chun-ying ska avgå. Det gjorde de när han gick med på att öppna samtal med studenterna och utsåg sin närmaste medarbetare, den mera populära Carrie Lam, att möta studenterna. Men hon ställde in mötet när studenterna återupptog sin aktion för att öka trycket. Samtidigt säger Leung Chun-ying säger att chansen att Peking ska ändra sig i valfrågan är ”nästan noll”. Därför finns det ingen grund för samtal, enligt regeringschefen.

Kravet på att den alltmer impopuläre Leung Chun-ying ska avgå har återkommit. Varje regeringschef i Hongkong har en otacksam uppgift, eftersom de i praktiken är utsedda av centralregeringen i Peking även om de formellt är valda i en manipulerad ordning. Men Leung Chun-ying har ett ansvar eftersom han inte speglat djupet av missnöjet med valsystemet för sina uppdragsgivare. Å andra sidan faller ansvaret för den spända situationen minst lika tungt på Peking, eftersom ledarna skapat rutiner för att konsekvent utse svaga ja-sägare att sköta Hongkong.

Hongkongs förste regeringschef sedan övergången 1997, Tung Chee-hwa, tvingades avgå i förtid sedan hans administration misslyckats med att hantera allmänna opinionen när Peking skulle införa säkerhetslagar i territoriet. En demonstration mot förslaget till säkerhetslagar den 1 juli 2003 samlade en halv miljon deltagare. Peking lät Tung Chee-hwa bära hundhuvudet och gav honom sparken. Kinas ledare skulle också kunna tröttna på Leung Chun-ying.

Sedan 1990-talet har Hongkongborna utvecklat en politisk protestkultur. De har varit tvungna eftersom varken de forna brittiska kolonialherrarna eller de nya herrarna i Peking har ansett dem vara mogna för full demokrati. De känner sig övergivna av båda.

Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli så styvmoderligt behandlad i politiken. Det riggade valsystemet ger människor bara ett begränsat inflytande. Det som återstår är då öppna gatuprotester. Demonstrationerna kan vara nog så militanta, men de är alltid disciplinerade och ofta präglade av god stämning. Det är inte något gatans parlament i dålig mening.

Demonstrera på söndag

Umbrella revolution_4De öppna protesterna och demonstrationerna har sedan några år utvecklats till ett fast inslag i Hongkongs politiska liv. Många använder söndagarna till att gå och demonstrera – i stället för att gå och titta på lägenheter för att hänga med på fastighetsmarknaden, en annan favoritsysselsättning.

Det mesta pekar på att Hongkong ändå kan återgå till ”business as usual” efter de senaste veckornas dramatik. Protesterna kommer att fortsätta, eftersom Peking inte tänker ge upp sin kontroll och styrning av valprocedurerna. Men de utomparlamentariska aktionerna lär hålla sig på en nivå som Hongkong egentligen vant sig vid sedan flera år. De hotar därmed inte stabiliteten för näringslivet och finansmarknaden.

Den tändande gnistan för de senaste protesterna var Pekings vägran att tillåta en demokratisk ordning 2017 då Hongkong ska välja ny regeringschef.

Grundlagen för Hong Kong, den så kallade basic law, kom till efter överläggningar mellan den brittiska kolonialmakten och Peking inför Hongkongs återgång till Kina 1997. Hittills har fyra val av regeringschef, chief executive, ägt rum.

Röstningen har skett i en särskild elektorsförsamling där Peking har kunnat styra urvalet av medlemmarna så att majoriteten lydigt kan bekräfta den favorit som centralregeringen utpekat på förhand.

Direktval möjligt 2017

Umbrella revolutionGrundlagens paragraf 45 säger att regeringschefen ska kunna väljas direkt i ett allmänt val av alla röstberättigade medborgare. Det står också att kandidaterna ska nomineras av en brett representativ kommitté som är utsedd i demokratisk ordning, alltså inte handplockad på det sätt som Peking vill fortsätta med.

Tidigare har Kina sagt att den allmänna rösträtten skulle kunna introduceras vid valet 2017. När de reformvänliga krafterna i Hongkong påminde om detta inledde Kinas representanter försiktiga konsultationer med de politiska partierna i territoriet.

Den kinesiska ledningens utslag kom den 31 augusti i år, formellt som ett uttalande av nationella folkkongressen i Peking. Kongressen sade visserligen ja till direktval av Hongkongs regeringschef med en man en röst, men lade till ett förbehåll som skjuter den demokratiska tanken i sank. Det får nämligen bara vara två eller tre kandidater och de måste vara ”patriotiska”, alltså godkända av Kinas ledare. Att vara ”patriotisk” betyder i klartext att kandidaterna måste stödja kommunistpartiets styre i Kina och att de inte får ifrågasätta att Hongkong hör till Kina.

För att säkerställa att kandidaterna blir patriotiska i Pekings ögon måste de godkännas av en tilltänkt nomineringskommittë som ska utses på samma sätt som den elektorsförsamling som hittills valt regeringscheferna. Denna kommitté kommer också att hämta sina medlemmar från elitgrupper som stöder regimen i Peking. Det handlar ofta om affärsmän och andra grupper som av kommersiella skäl vill hålla sig väl med den kinesiska ledningen.

Bojkott och veto

Efter utslaget i nationella folkkongressen har de olika demokratiska grupperingarna sagt att de tänker bojkotta de överläggningar som ska utforma valproceduren mera i detalj i parlamentet, den så kallade lagstiftande församlingen eller legislative council. Och när förslaget väl kommer upp till omröstning i början av nästa år tänker de rösta nej.

Ett förslag som rör bestämmelserna i grundlagen kräver två tredjedels majoritet för att bli verklighet. Det betyder att det demokratiska lägret kan stoppa förslaget. Tillsammans har dessa partier nämligen 27 mandat av 70 i lagstiftande församlingen. Med andra ord kommer denna fråga inte att lösas i brådrasket.

Kallduschen från Peking, det vill säga folkkongressens nej till ett fullt demokratiskt val, uppfattas som ett löftesbrott av de prodemokratiska krafterna i Hongkong. Studenterna bojkottade därför undervisningen under en vecka i protest och en grupp avslutade strejken med att ockupera den lilla öppna platsen framför regeringskansliet den 26 september.

Polisen försökte köra bort ockupanterna med stora mängder av pepparsprej och tårgas. Det är slutet på regnperioden i Hongkong så studenterna hade med sig paraplyer, som de använde för att försöka försvara sig mot sprejen och gasen. Det hjälpte litegrann och de flesta bet sig fast på platsen. Sedan dess är paraplyet en symbol för kampen mot myndigheterna och för demokrati.

Tårgas provocerade

Umbrella revolution_6Polisens hårda metoder provocerade många. Människor som inte hade tänkt sig att gå ut sätta sig på gatorna, kom också med i protesterna. Den reaktionen spädde på antalet deltagare rejält.

Studenternas ockupation var oväntad. Hongkong inväntade snarare en trolig aktion på Kinas nationaldag den 1 oktober från en rörelse kallad Occupy Central som startats av några akademiker för att driva fram demokratiska reformer och markera missnöje med den lokala förvaltningen. Gruppen har nära band till de prodemokratiska partierna i parlamentet. Men studenterna förekom Occupy Central som bara hade att haka på.

Det var de unga studentledarna som blev drivkraften i ockupationerna av olika platser i Hongkong. Vi har få se en ny generation träda fram och skaffa sig en identitet i det civilsamhälle som är så starkt i Hongkong, men som inte tillåts växa i Kina.

Detta civilsamhälle yttrade sig bland annat i den disciplin som aktivisterna visade. De städade regelbundet efter sig och sopsorterade.

Stödet för studenterna ökade. Men långtifrån alla Hongkongbor var med på noterna. Samtidigt har ju aktionerna varit olagliga och många medborgare tröttnade efter några dagar på att finna spärrar, ockupanter och poliser i sin väg. I stadsdelen Mongkok gick några av invånarna handgripligt tillväga mot ockupanterna.

Inhyrda provokatörer

Umbrella revolution_7Polisen uppgav sedan att bland de arresterade bråkmakarna hade de identifierat kända medlemmar av de så kallade triaderna, det vill säga maffian. Det prodemokratiska lägret tvekade inte om att anklaga regeringschefen för att ha uppmuntrat triaderna att ställa till bråk så att polisen fick en anledning att köra bort de unga aktivisterna. Triadmedlemmarna ska ha fått 500 Hongkongdollar (nästan 500 kronor) per man för sin insats, enligt en uppgift som South China Morning Post vidarebefordrade.

Metoden att använda sig av provokatörer kan för övrigt vara hämtad från de kinesiska myndigheternas taktik under protestvåren 1989.

Bland de missnöjda i Mongkok fanns också flera små butiksägare, som är beroende av turister för sin försörjning och nu fick ett stor ekonomiskt avbräck, särskilt eftersom de sett fram emot ett ökat antal besökare från fastlandet i samband med ledigheten kring nationaldagen. Nu blev det i stället så att de kinesiska myndigheterna stoppade gruppresorna till Hongkong tills vidare.

Så Hongkong är splittrat mitt i det stora stödet för de utomparlamentariska aktionerna mot Pekings manipulativa tolkningar av grundlagen.

Xi Jinpings villkor

Det är utan tvekan den kinesiske presidenten Xi Jinping som dikterat de hårda villkoren. Sedan han övertog makten för två år sedan har han försökt dämpa alla ansatser till en diskussion om politiska reformer på hemmaplan. Han fruktar att direktval av ledare i Hongkong skulle öka aptiten bland människor i Kina på en liknande reform, det vill säga att alla kineser skulle få vara med och välja landets president. Men i dag känns det som om regimen i Peking är ljusår ifrån någonting sådant.

Xi Jinping har höjt Kinas profil i regionen och lagt kraft bakom landets territoriella krav i Sydkinesiska sjön med militära aktioner. Han har en mer självsäker framtoning än sina företrädare. Han verkar inte bry sig om att han utlöst bred internationell kritik för den parodi på val som den kinesiska regeringen erbjuder Hongkong. Huvudsaken för ledarna i Peking är att vad som händer i den forna brittiska kolonin inte får påverka stabiliteten eller status quo i Kina.

De styrande i Peking har aldrig riktigt förstått sig på Hongkong. Både praktiskt och mentalt betraktar de denna metropol närmast som ett annat land. Yan Xuetong, tongivande utrikespolitisk expert i Peking, har sagt att ”Hongkong har bara återvänt till namnet, inte i realiteten”.

När situationen i Hongkong började bli riktigt tillspetsad visade Xi Jinping vilka hans regim helst pratar med. Han bjöd in en delegation av 70 ledande affärsmän som snällt kom när husbonden kallade. Mötet den 22 september hölls bakom stängda dörrar. De tongivande i delegationen, de som nämndes först i rangordningen, var i stort hela samlingen av sju fastighetsoligarker som dominerar och gemensamt kontrollerar marknaden i Hongkong – en ordning som andra, mindre affärsmän börjat klaga på alltmer.

Den kinesiske presidenten bjöd inte några ledamöter från parlamentet eller några representanter från andra sektorer i samhället till samtal.

Penningtvätt och investeringar

Umbrella revolution_8Hongkong är formellt en del av Kina, men räknas som en ”särskild administrativ region” med en egen ekonomi och egna juridiska regler baserade på brittisk rättstradition. Därför är den mycket populär bland fastlandskineser som behöver tvätta pengar eller vill investera i fastigheter.

De driver upp hyrorna och fastighetspriserna till en nivå som är mycket smärtsam för Hongkongborna. Detta samverkar med den globala finansindustrins återkomst, som gör att utländska börs- och fondmäklare åter slår sig ned i detta finanscentrum. Även de är beredda att betala fantasipriser på bostadsmarknaden.

Hyreshöjningarna tvingar vanliga butiksägare i konkurs, det vill säga de som inte lever på att sälja handväskor eller juveler till nyrika besökare från Kina. Många människor tvingas flytta allt längre bort från centrum. Till och med på en mindre ö som Lamma, som bara har färjeförbindelse med Hongkongön, kostar en lägenhet på knappt 50 kvadratmeter motsvarande 16 000 kronor i hyra per månad.

Lokalbefolkningen börjar se snett på fastlandskineserna som kommer med resväskor fyllda med kontanter och förvrider vardagen för dem. Det borde ju vara trevligt att nytt kapital strömmar in, men effekterna börjar dra åt fel håll. Samtidigt finns det även en legal invandring av cirka 50 00 fastlandskineser per år.

           ”Gräshoppor” norrifrån

Umbrella revolution_9Många Hongkongbors irritation över besökarna och inflyttarna norrifrån verkar ligga alldeles under ytan – och med jämna mellanrum kokar den över. Några Hongkongbor bildade en grupp på Facebook och bekostade en helsidesannons i dagspressen. Annonserna visade fastlandskineserna som en svärm gräshoppor som lade beslag på territoriets godbitar.

Häftiga gräl mellan lokalbefolkningen och besökare från fastlandet har hamnat på internet och genererat ytterligare skällsord mot besökarna. En professor i litteratur vid Pekinguniversitetet, Kong Qingdong, slog tillbaka och sade: ”Hongkongborna ska inte säga något, de är inte kineser, de var ju hundar åt de brittiska kolonialherrarna för inte så länge sedan – de är hundar, inte människor!”

Återföreningen mellan Kina och Hongkong har hittills misslyckats i det mellanmänskliga umgänget och i de politiska kontakterna. Hongkongborna försöker etablera någonting mera stabilt, en mera förutsägbar vanlig tillvaro, men har svårt att få gehör för sina krav på fulla politiska rättigheter. Uppgörelsen mellan Peking och London om ”ett land, två system” gäller bara i femtio år till 2047. Med andra ord är det mycket som fortfarande är diffust för Hongkongborna och de söker fortfarande sin identitet.

Tankeställare

Det är en tankeställare för mig när jag med jämna mellanrum träffar vanliga Hongkongbor som tycker att det var bättre under britternas tid, särskilt under den siste guvernören Chris Patten. De tycker att han stod upp för dem bättre än vad någon av de infödda regeringscheferna har gjort. De senare har i stället ängsligt försökt tolka hur Peking skulle vilja ha det.

Men väldigt få vill på allvar att återföreningen med Kina ska upphöra. Ändå försöker de partikontrollerade medierna i Kina inför hemmaopinionen spela upp ett yttre hot i Hongkong. De tolkar de utländska sympatiyttringarna för det demokratiska lägret som ”försök att underminera stabiliteten i territoriet”.

Det politiska samarbetet med Peking krisar således. Däremot rullar det ekonomiska utbytet mellan Hongkong och fastlandet på bra. Den lokala regeringen har ibland försökt skapa en ny identitet med olika projekt för ett kunskapssamhälle eller en it-ekonomi. Men i längden klarar sig Hongkong bra på att fortsätta med det som gått bäst: att hantera andras idéer, organisera produktionen på andra sidan gränsen i Kina, sy ihop finansieringen och ta hand om exporten av produkterna.

Umbrella revolution_5

Vinjettbilderna från paraplyprotesterna har jag hämtat från hemsidan news.artnet.com. Där kan du se vilka konstnärerna är. 

Svalt intresse i Kina för protesterna i Hongkong

Lijia Zhang

Lijia Zhang

Medan tiotusentals människor åter samlades i regeringskvarten i Hongkong och besatte några gator i en manifestation för demokratiska reformer, är intresset för Hongkong svalt bland kineserna på Kinas fastland enligt författarinnan Lijia Zhang. Det säger hon på sin blogg efter att åter ha träffat nära släktingar och andra invånare i staden Nanjing.

Hon menar att det låga intresset inte bara beror på den kinesiska censuren som gör att folk inte riktigt vet om vad som pågår i Hongkong.

Hon gör bland annat iakttagelsen att medan Hongkongborna upplever ett politiskt uppvaknande, blir människor på fastlandet mindre intresserade av politik, precis som regeringen vill. Sedan 1989 har de styrande avsiktligt kanaliserat människors energi till att göra pengar och visat dem hur fruktlöst det är att ägna sig åt politik.

Zhang Lijia slog igenom som författare när hon sammanfattade sina år som arbetare på en raketfabrik i Nanjing i boken ”Socialism is great”. Hon skrev den på engelska och boken kom ut 2009.