Paraplyrevolutionen ett år senare

För ett år sedan i Hongkongs centrum.

För ett år sedan i Hongkongs centrum.

Att glömma ett paraply kan vem som helst göra. Att glömma en hel paraplyrevolution är tydligen också möjligt.

I dessa dagar är det ett år sedan paraplyrevolten började i Hongkong. Någon som minns den? Aktivister ockuperade en stor trafikled och några gator i centrum. I början fick de skydda sig mot polisbatonger med sina paraplyer, därav den informella benämningen på rörelsen som engagerade hundratusentals Hongkongbor i alla åldrar.

Genom “Occupy Central” ville de tvinga fram allmänna och direkta val av territoritoriets regeringschef till valet 2017 – såsom det står i Hongkongs grundlag. Men den kinesiska centralregeringen envisas med sin tolkning att bara kandidater som handplockats av Peking kan komma ifråga.

Ockupationen varade i nästan tre månader och i dag är frågan på sparlåga för både aktivisterna och lokalregeringen. Flera av protestledarna står åtalade, men det verkar som om det inte är någon brådska med några domstolsutslag – förmodligen av rädsla för att upproret ska flamma upp igen.

Studentledarna verkar i stort sett ha givit upp striden om 2017 års val. Den mest profilerade av dem under ockupationen, gymnasieeleven Joshua Wong, säger att nu gäller det att tänka mera långsiktigt, att arbeta för att rädda vad som räddas kan av Hongkongs friheter till efter 2047, det år då avtalet om Hongkongs särställning i Kina löper ut.

Det verkar redan vara dags att utkämpa den långsiktiga striden. Som jag skrev i bloggen här nyligen har Kinas högste man i den forna brittiska kolonin deklarerat att “Hongkongs regeringschef står över den verkställande makten, över domstolarna och över den lagstiftande församlingen.” Sagt av Zhang Xiaoming, som är chef för den kinesiska regeringens förbindelsekontor i staden.

Reaktionerna blev starka i Hongkong, inte minst från lokala jurister. På så sätt eroderar Peking bit efter bit av den autonomi som Hongkongborna blev lovade inför återgången till kinesiskt styre 1997.

Kinesiska ledningens tolkning av valsystemet garanterar att territoriets regeringschef alltid är en Pekingvänlig nickedocka. En sådan funktionär ska alltså stå över alla andra institutioner i Hongkongs statsskick. Den ursprungliga tanken om en maktdelning mellan den exekutiva, den lagstiftande och den juridiska makten kan flyga och fara. Säkert har Pekingledarna tänkt så länge, nu säger de det offentligt.

Många blev förbryllade när dessutom en högt uppsatt kinesisk diplomat sade att Peking anser att Hongkongborna “sköter avkoloniseringen från Storbritannien alltför långsamt”.

De flesta av fjolårets studentaktivister har återgått till studierna men är oroliga för hur representanter från Kina får alltmer att säga till om på universiteten.

Den brittiska regeringen gör endast lama försök att påminna Peking om garantierna i avtalet om Hongkong. I stället har finansministern George Osborne frotterat sig med de kinesiska ledarna under ett besök i den kinesiska huvudstaden. Belöningen blev 53 nya avtal om ökat ekonomiskt utbyte mellan Storbritannien och Kina.

Bland annat ska statsägda kinesiska företag bygga ett nytt kärnkraftverk i England.

Men det är inte bara Storbritannien som inte längre orkar engagera sig i Hongkongfrågan – den som var så het för ett år sedan. Det verkar gälla hela världen, även till exempel USA. Och Sverige.

En ny generation träder fram i Hongkong

HK Occupy logo

Denna krönika kommer i Helsingborgs Dagblad i morgon tisdag:

Den gångna veckan har vi sett en ny generation träda fram i Hongkong och ställa politiska krav inför den framtid som väntar dem. De är med och raderar ut fördomen om att Hongkongborna är apolitiska varelser som bara bryr sig om börskurser och fastighetspriser.

När jag bodde i Hongkong lärde jag känna Fredrik, en svensk pojke som gick ett år på ett vanligt gymnasium där. Han berättade hur barnsliga han tyckte hans jämnåriga klasskamrater var. Pojkarna pratade bara engelsk fotboll och hade siktet inställt på att bli revisorer, en trygg och lugn framtid. Flickorna sysslade med Hello Kitty. Klasskamraterna tyckte Fredrik var konstig som ville diskutera samhällsfrågor.

Det där var för 15 år sedan. När jag besöker Hongkong numera märker jag en annan medvetenhet om politik och samhälle. De senaste dagarna är det en 17-åring, Joshua Wong Chi-fung, som blivit de protesterande studenternas och gymnasieungdomarnas ansikte utåt och deras ledare genom sin mognad och utstrålning.

Men Joshua Wongs politiska elddop var redan när han som 15-åring satte igång den protestaktion som till slut stoppade Pekings planer på att införa undervisning i ”patriotism” i Hongkongs skolor, alltså indoktrinering om kommunistpartiet och Kina.

Sedan 1990-talet har Hongkongborna utvecklat en politisk protestkultur. De har varit tvungna eftersom varken de forna brittiska kolonialherrarna eller de nya herrarna i Peking har ansett dem vara mogna för full demokrati. De känner sig övergivna av båda.

Det blir alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att bli så styvmoderligt behandlad i politiken. Det riggade valsystemet ger människor bara ett begränsat inflytande. Det som återstår är då öppna gatuprotester.

Jag såg aldrig någon protest urarta under mina 15 år i Hongkong. Demonstrationerna kunde vara nog så militanta, men de var alltid disciplinerade och ofta präglade av god stämning. Det var inte något gatans parlament i dålig mening.

De öppna protesterna och demonstrationerna har utvecklats till ett fast inslag i Hongkongs politiska liv. Många använder söndagarna till att gå och demonstrera. När så Kina i augusti svek sitt löfte att Hongkongborna själva skulle få fritt välja regeringschef 2017 var det dags för en ny proteströrelse.

Ändå var studenternas ockupation av området framför regeringshögkvarteret oväntad. Hongkong inväntade snarare en trolig aktion på Kinas nationaldag den 1 oktober från en rörelse kallad Occupy Central. Den gruppen startades av några äldre akademiker för att kräva full demokrati. Men studenterna förekom Occupy Central som bara hade att haka på.

Det var de unga studentledarna som blev drivkraften. Dagens ungdom har trätt fram och håller på att skaffa sig en identitet i det civilsamhälle som är så starkt i Hongkong, men som inte tillåts växa i Kina.

Hongkong söker sin identitet efter övergången till kinesiskt styre 1997. Opinionsundersökningar visar att fler och fler identifierar sig som Hongkongbor i första hand och inte som kineser. Med sina aktioner har de unga demonstranterna också sagt: Vi är Hongkongbor.

___________________________

Jag kan tillägga att i mina Kinamemoarer som kommer i november finns det flera kapitel om Hongkong._