Xi Jinping i bred diplomatisk offensiv

Jag publicerar här min senaste analys för KinaNytt, organ för Sweden-China Trade Council. Jag kan tillägga att sedan artikeln skrevs har Xi Jinping fortsatt sin exceptionellt stora utrikespolitiska aktivitet.

Inte bara var han som väntat på klimatmötet i Paris. Han har också intensifierat Kinas närvaro i Afrika genom att dela ut stora lån till höger och vänster bland afrikanska stater för kinesiska projekt inom infrastruktur framför allt, sammanlagt 60 miljarder USA-dollar denna gång. I samband med ett kinesiskt-afrikanskt toppmöte i Johannesburg gjorde han också klart att han ser Sydafrika som en ny viktig strategisk partner på den afrikanska kontinenten. 

Här följer analysen i KinaNytt:

Rödaste mattan i London

och öppning mot Taiwan

men kyligt i Washington

I höst har president Xi Jinping höjt Kinas utrikespolitiska profil på flera sätt. Han har varit i Vita huset, i FN och i Buckingham Palace. Det gick trögt i USA. Men i London blev han däremot mottagen på ”den rödaste av röda mattor”.

         En av årets mest oväntade nyheter var dessutom när den kinesiske presidenten mötte Taiwans president Ma Yingjeou senare på hösten – första mötet på allra högsta nivå mellan parterna på 60 år.

        Mötet med Ma Yingjeou hade stor symbolisk betydelse, men det största genombrottet i konkreta termer var ändå besöket i London. Britterna hälsade den kinesiske ledaren med största tänkbara pompa och ståt. Samtidigt trillade miljardkontrakt och samarbetsavtal in på rad. Det är en historisk vändning som förbluffar många.

Dagarna i England bekräftade en öppning för Kina i Europa som kan bli en handelspolitisk motvikt mot USA i den kraftmätning som pågår kring Stillahavsasien.

Däremot var det kyla och misstänksamhet som präglade mötet mellan Xi Jinping och USA-presidenten Barack Obama i september. Ekonomiskt är de båda länderna mer beroende av varandra än någonsin tidigare. Det handlar om tillväxten för världens två största ekonomier.

Säkerhetspolitiskt har de gemensamma intressen av lugn och ordning på många håll i världen för att säkra handeln och tillgången på råvaror. Ändå ökar spänningen dem emellan i många internationella och regionala frågor.

Obama riktar udden mot Kina när han driver igenom den långtgående frihandelspakten Trans-Pacific Partnership (TPP) med tolv länder kring Stilla havet. Kina är inte inbjudet. Initiativet får tolkas som ett försök att i någon mån hejda Kinas framväxt som en regional stormakt. Många av Kinas största handelspartners ingår i avtalet – som USA, Japan, Australien och Vietnam. Tillsammans svarar medlemsländerna för 40 procent av världsekonomin.

Drabbar Kina och Hongkong

Men det USA-inspirerade frihandelsavtalet kan leda till att Kinas bruttonationalprodukt minskar med 2,2 procent, enligt kinesiska centralbankens analyschef Ma Jun. Andra ekonomer går inte lika långt, men pakten är inga goda nyheter i en period när omvärlden är nervöst fixerad vid decimalerna i den kinesiska tillväxten. Det är Kina och Hongkong som blir de största förlorarna.

Å andra sidan står USA utanför Asiatiska investeringsbanken för infrastruktur som de kinesiska ledarna startade i fjol som ett alternativ till Världsbanken och Internaiontella valutafonden (se KinaNytt nr 2, 2015). Peking har givit banken rejält startkapital och en lång rad länder har blivit medlemmar, inklusive ledande EU-nationer.

Kinas alltmer högljudda krav på att äga praktiskt taget hela Sydkinesiska sjön har säkert bidragit till att många av länderna i Sydöstasien har närmat sig USA och anslutit sig till det nya handelsavtalet. Kina har på sistone understrukit sina territoriella krav genom att bygga nya befästningar på omtvistade rev och småöar.

 

Konstant gräl

Allt detta är faktorer som tillsammans med det konstanta grälet mellan USA och Kina om mänskliga rättigheter gjorde att de båda ländernas ledare inte föll varandra om halsen när de träffades i Washington i september.

I frågan om Kinas dispyter med grannländerna vid Sydkinesiska sjön, upprepade Xi Jinping ståndpunkten att Kina har ”rätt att upprätthålla sin territoriella integritet”. Men han sade samtidigt till Obama att hans regering inte tänker militarisera de konstgjorda öar som man byggt där.

Konflikten kring gränsdragningarna i dessa vatten hettade till när amerikanska flottan i slutet av oktober lät en jagare stryka förbi de omstridda Spratly-öarna, även kallade Nansha. Där hävdar Kina en tolv sjömils territorialvattengräns runt öarna, medan USA ville markera att området måste räknas som internationellt vatten som är öppet för sjöfart.

 

Brittisk kursändring

Viktigaste framsteget vid samtalen i Washington var en överenskommelse om att försöka kontrollera cyberspionage genom regelbundna kontakter på ministernivå. Det är också ett område där anklagelser om intrång bollats fram och tillbaka över Stilla havet.

Men den kinesiske presidentens statsbesök i USA passerade relativt obemärkt och kom i skuggan för påven som var där samtidigt. Annat var det alltså en månad senare när Xi Jinping landade på brittisk mark för sitt första statsbesök. En stor del av förklaringen är en svängning i den brittiska regeringens hållning.

Svängningen började redan när premiärminister Li Keqiang besökte London i juni 2014. Britterna vill ha kinesiska investeringar och de vill att England ska vara porten till Europa för Kina. Efter det besöket har brittiske premiärministern David Cameron och finansministern George Osborne målmedvetet ökat takten i utbytet med Peking.

Historiskt sett är tövädret anmärkningsvärt. Det var ju ändå den kinesiske kejsaren som iskallt och högdraget avvisade den engelske kungens invit till handelsutbyte år 1793. Och det var ju ändå britterna som under opiumkrigen på 1800-talet angrep Kina och i praktiken koloniserade strategiska hamnar och regioner. Britterna inledde huggsexan på Kina och tog bland annat över Hongkong som sin egen koloni.

 

Spänningar kring Hongkong

Hongkongs återgång till kinesiskt styre 1997 var en process som frestade hårt på förbindelserna, när den brittiske guvernören Chris Patten i elfte timmen försökte utvidga den kringskurna parlamentariska demokratin i kolonin. Det är först nu som de kinesiska och brittiska regeringarna nått ett läge där Hongkongfrågan och gamla oförrätter hamnat i bakgrunden för nya strategiska och handelspolitiska perspektiv.

Inte mindre än 150 avtal på olika områden slöts under Xi Jinpings dagar i London. Han reste med en stor delegation från näringslivet på över 150 personer, varav många från de största statsägda bolagen.

Det sammanlagda värdet för alla avtal uppgavs till 40 miljarder pund, cirka 520 miljarder kronor, och de kan ge 3 900 brittiska jobb, enligt David Cameron. Avtalen spänner över vida fält. Dels är det teknologi, bilindustri, flygindustri och fastigheter. Men dels handlar det också om utbyte inom konst, kultur, film och television. Kina är ju redan är en ekonomisk supermakt men behöver utbytet med britterna för att stärka sin mjuka makt där landet släpar efter, säger några kommentatorer.

 

Kinesisk kärnkraft i England

Mest uppmärksammad är överenskommelsen om att Kina ska bygga ett kärnkraftverk i England och gå in som delägare med en tredjedel. Två statsägda kinesiska bolagsjättar kommer in som byggare. Det är också tal om ett liknande kinesiskt engagemang i ytterligare ett kärnkraftverk, där Kinabolag väntas få majoritet. En debatt är igång om hur lämpligt det är att Kina får en viktig roll inom ett så känsligt område för den nationella säkerheten.

De båda regeringarna är också överens om att pröva ett närmare samarbete mellan börserna i London och Shanghai. Samtidigt stöder kineserna City i London som en marknad för offshore handel med den kinesiska valutan yuan. Storbritannien kommer dessutom att bli det första västlandet som ger ut statsobligationer i yuan.

Britterna uppmuntrar även kinesiska bolag att lämna anbud på att bygga snabbtågsjärnvägar.

Ytterligare en viktig markering är David Camerons stöd för att Kina ska kunna få ett frihandelsavtal med EU. Både britterna och kineserna ser detta som en motvikt mot Washingtons framgång med frihandelsavtalet för Stillahavsregionen där Kina som sagt inte får vara med.

I marginalen till det omsusade högnivåbesöket kan vi konstatera att det redan är kinesiska bolag som bygger de ikoniska brittiska svarta taxibilarna och röda dubbeldäckarna. Och, by the way Sir, en kinesisk skofirma köpte nyligen det lika ikoniska leksaksvaruhuset Hamleys – för 100 miljoner pund.

 

Xi Jinping mot ”politisering”

Under statsbesöket talade både britter och kineser om ”en gyllene era” och ”en ny nivå” i relationerna. Men var då allting bara frid och fröjd och rosiga förhoppningar om ett strålande ekonomiskt samarbete? Nej, så fort någon aspekt snuddade vid politik eller värdegrund kunde det skorra lite.

Inför besöket sade Xi Jinping: ”Låt oss inte politisera affärsbytet”. Samtidigt var kinesiske ambassadören i London mycket aktiv med att varna de brittiska värdarna för att ta upp frågor om kinesisk politik och mänskliga rättigheter. Om så skedde skulle presidenten bli mycket besviken, lät ambassadören förstå.

De brittiska myndigheterna verkade mycket samarbetsvilliga när de släppte fram kinesiska regimanhängare i första åskådarledet längs kortegevägen för Xi Jinping och drottning Elizabeth. Denna högljudda hejarklack var uppenbarligen organiserad av kinesiska ambassaden med flaggor och skyltar och lejondansare. Samtidigt knuffade polisen undan kinesiska och tibetanska regimkritiker utom synhåll för kortegen. Några aktivister arresterades, allt händelser som några brittiska ledarskribenter har ifrågasatt.

 

Utvald partner

David Cameron sade att han hoppades att Storbritannien ska bli Kinas ”utvalda partner i väst”. Fast veckan efter var Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Kina för sitt åttonde besök, så hon är nog av en annan åsikt. Och tyske ambassadören i Peking tvekar inte: ”Bland västerlandets ledare är det hon som besökt landet flest gånger – och som kan Kina bäst.”’

Xi Jinping ser numera kontakterna med de ledande länderna i Västeuropa i skenet av sina tankar om nya ”sidenvägar” västerut från Kina, det vill säga kommunikationsleder som de kinesiska ledarna hoppas ska kantas av möjligheter för kinesiska företag. (Se KinaNytt nr 2, 2015.) Och varför skulle inte en av lederna ha England som slutpunkt?

I multilaterala sammanhang har Kina litegrann kommit ut ur garderoben och börjat överge sin anonyma hållning, Den kinesiska regeringen har höjt sitt bidrag till från 3 till 5 procent av FN:s budget. Samtidigt slantade Xi Jinping upp tre miljarder dollar till en särskild fond för att hjälpa fattiga nationer att ta itu med klimathotet, när han besökte FN-skrapan i september. Dessutom lovade han tre miljarder dollar till två olika utvecklingsfonder under FN-paraplyet.

 

De fattigas bästa vän

Därmed putsar Kina på sin image som de fattiga nationernas bästa vän. Kina skickar också mer pengar och soldater till Förenta Nationernas fredsbevarande styrkor.

Även när det gäller att ta politisk ställning i säkerhetsrådet och generalförsamlingen har Kina blivit något tydligare. När säkerhetsrådet till exempel röstade om att fördöma den ryska ockupationen av Krim, lade Kina ner sin röst – det vill säga att Kina inte ställde sig på samma sida som Ryssland, vilket annars ofta sker i säkerhetsrådet.

Inför klimatkonferensen i Paris har de kinesiska ledarna gjort större utfästelser än inför det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn 2009. Det blir spännande att se om Kina är berett att ta ett större ansvar för hela jordklotet denna gång.

 

Historiskt i Singapore

Det historiska mötet i Singapore mellan Kinas och Taiwans presidenter i början av november kom till utan föraningar för omvärlden. Det var 1945 som kommunistpartiets och nationalistpartiets högsta ledare möttes senast, det vill säga Mao Zedong och Chiang Kaishek. Vid slutet av inbördeskriget dem emellan flydde nationalisterna till Taiwan 1949.

Den långvariga fientligheten har under de senaste två årtiondena omvandlats till ett stadigt ökande ekonomiskt utbyte med investeringar åt båda håll, direkta kommunikationer och ömsesidig turism.

Politiskt har parterna sedan 1992 kommit överens om att vara oense. Båda hyllar principen om ”ett Kina”, men vardera sidan får ha sin egen tolkning av vad det innebär.

Den formeln upprepades nu under samtalet mellan Xi Jinping och Ma Yingjeou. Men det var mötet i sig som var bekräftelsen på ett relativt avspänt förhållande, samtidigt som ingen ville förändra status quo, ingen ville på detta stadium lägga till nytt innehåll. Det var ett möte med mera symbolvärde än substans. Bara det att de möttes på jämbördig nivå var ett budskap.

 

Xi Jinpings syften

Xi Jinping kan ha haft några olika syften med initiativet. Han kan ha velat stödja nationalistpartiet på Taiwan inför presidentvalet där i januari. Partiet är ju i princip för en återförening med Kina, fast inte under nuvarande villkor. Oppositionspartiet DPP, som troligen vinner valet, har en svalare inställning till Peking.

Vidare har president Xi deklarerat att han vill försöka åstadkomma ett genombrott i Taiwanfrågan under sina troligen tio år som president, varav han avverkat drygt två. Han anser ett sådant genombrott skulle vara ett viktigt bidrag för att förverkliga idealet om ”den kinesiska drömmen”.

Men mötet i Singapore kan också få betydelse för Kinas ställning i de territoriella konflikterna i Sydkinesiska sjön. Det kan stärka en gemensam hållning för Peking och Taiwan i frågan. Dessutom sitter regeringen på Taiwan på viktiga historiska dokument som kan anföras som bevis för Kinas ståndpunkt. När nationalisterna flydde 1949 tog de nämligen med sig hela regeringsarkivet från Peking.

Detta visar hur flera utrikespolitiska frågor går in i varandra för den kinesiska ledningen. Xi Jinping har i höst verkligen försökt täcka in många av dem.