Svensk socialdemokrati facklig förebild för kineser

Han Dongfang Han Dongfang.

Medan det svenska socialdemokratiska partiet kämpar för att på något sätt förbli regeringsdugligt, ser en ledande kinesisk fackföreniungsman den skandinaviska socialdemokratin för hundra år sedan som en förebild för dagens strejkande kinesiska arbetare.

Han Dongfang är en kinesisk aktivist som arbetar i ”exil” i Hongkong sedan många år. Han var nyligen på ett av sina många besök i Skandinavien.

I en kommentar efter resan ser Han Dongfang paralleller mellan det ökande antalet strejker och arbetskonflikter i Kina och förhållandena på den skandinaviska arbetsmarknaden i början av 1900-talet.

Precis som hos oss måste de kinesiska arbetarna ”gå igenom en period av konflikt”, men han manar samtidigt arbetarna och de fackliga ledare som börjar dyka upp att föra kampen vid förhandlingsbordet – snarare än att ta till våldsamheter.

Han ber arbetarna i Kina att också tänka långsiktigt, även om lönekampen måste få dominera på detta stadium eftersom lönerna fortfarande är låga. Men på sikt måste kampen också handla om att de anställda måste få chansen att utvecklas som mångsidiga människor.

I Sverige gästade Han Dongfang bland annat LO och Olof Palme International Centre.

(Jag uppmärksammade Han Dongfangs besök tack vare en notis från bloggen Världens Folkrikaste Land.)

Boken ”en guldgruva och läsupplevelse” – första recensionen

Det blev Lars Åberg på Göteborgsposten som hann först med en recension av mina memoarer Pionjär och veteran. 50 år med Kina. Ett par korta utdrag:

Boken är en läsupplevelse, personlig och spänstig i förflyttningarna mellan hierarkiernas skilda skikt… För den som intresserar sig för utvecklingen i Kina, som fascineras eller skräms, är Pionjär och veteran en guldgruva…

Här är en länk till recensionen.leijonhufvud_pionjarochveteran

Bra inlägg om ”klimatavtal”

Inför toppmötet i Peking med länderna kring Stilla havet (Apec), stängde Kinas regering industrierna i en mycket vid cirkel kring huvudstaden och begränsade biltrafiken. Efter några dagar lyfte smogen och de kinesiska ledarna kunde visa besökarna en blå himmel. Nu några dagar efter mötet läste jag att smogen är tillbaka eftersom de nedstängda fabrikerna dragit igång igen.

Apropos detta tema har Jojje Olsson skrivit ett mycket bra blogginlägg om de klimatlöften som USA och Kina gav i samband med mötet, löften som prisades av många kommentatorer i Sverige. Inlägget visar hur ihåliga och meningslösa dessa utfästelser är.

Världens största ekonomi en diktatur och en miljökatastrof

I går framträdde Agneta Engqvist och jag i Växjö och talade om dagens Kina. Arrangör var Sveriges mest aktiva pensionärsuniversitet och vi hade en mycket intresserad publik på 325 personer.

Vår slutkläm innehöll några hårda omdömen:

Men alla framtidsfrågor förbleknar inför den miljökatastrof som Kina redan är. Smogen i Peking och andra städer är fruktansvärd många dagar. Den gör till exempel att vi stannar längre perioder i Sverige än förut. Alla har inte ett sådant val. En EU-ledd undersökning kom fram till att den dåliga luften förkortar Pekingbornas liv med i genomsnitt åtta år.

Även marken och vattendragen är redan svårt förorenade. Miljön är den stora framtidsfrågan för Kina och den angår oss alla. Vi är också delaktiga i nedsmutsningen eftersom de västerländska företagen förlagt en stor del av sin produktion till Kina därför att det är billigt där. Och det är produkter som vi som konsumenter köper.

Denna miljökris utspelar sig dessutom i ett land som just blivit världen största ekonomi – enligt FNs sätt att räkna – men som fortfarande är en diktatur som tar mycket liten hänsyn till mänskliga rättigheter.

Det bultar på dörren – min början som korrespondent

I dag tisdag är jag med på ett symposium vid Uppsala universitet. Rubriken är ”Att vara utländsk journalist i Kina”. Jag tänker börja berätta om mina första dagar som korrespondent i Peking i september 1971. Berättelsen ingår i mina memoarer ”Pionjär och veteran, 50 år med KIna” som kommer ut i november.

Klockan var över två på natten en av de första dagarna i vår nya bostad, när någon bultade upprepade gånger på ytterdörren. Trävirket skakade av slagen och även om sovrummet var långt från dörren i vår rymliga lägenhet var det omöjligt att inte vakna. När jag öppnade stod där två män i tjocka bomullsvadderade militärgröna rockar och lika tjocka pälsmössor, det milda höstvädret till trots. Den enes öronlapp hängde ner som örat på en byracka som varit i ett slagsmål för mycket. ”Dianbao! Telegram, skriv på här!” sade han burdust. Det var i september 1971. Telegrammet var från hemmaredaktionen och tackade kortfattat för text. Det var ju trevligt, men tidsskillnaden med Stockholm sju timmar efter gjorde alltså att jag och familjen fick ett brutalt uppvaknande. När redaktionen hade behandlat min text och telegraferade sitt tack var klockan sju på kvällen svensk tid, det vill säga två på natten i Peking. Vi var ännu i telekommunikationernas forntid och umgicks ganska mycket per telegram, men i fortsättningen begränsade utlandsdesken sena telegram till akutfall. Min granne på andra sidan hisshallen var James Pringle från Reuters, också han just inflyttad. Han blev vettskrämd första gången som de båda stadiga telegrambuden bankade på vid en sen timme. De gick hela vägen in till sovrumsdörren. De kom alltid två och två och tog sig fram på motorcykel med sidovagn. Att Jimmy blev så förskräckt berodde på att han var den första korrespondenten som Reuters skickat till Peking efter Anthony Grey som satt i husarrest i över två år från juli 1967. Grey blev gisslan i ett storpolitiskt gräl mellan Kina och Storbritannien, en konflikt som ledde till att de mest extrema rödgardisterna brände ner den brittiska ambassaden i Peking i augusti 1967. Jaha, tänkte James Pringle, då var det dags igen för en aktion mot Reuters trots alla garantier som kineserna lämnat. Men det handlade alltså bara om leverans av ett banalt telegram. leijonhufvud_pionjarochveteran

Kinas kvinnor stora förlorare i fastighetskarusellen

Bild En oväntad och förbisedd effekt av Kinas oerhört snabba tillväxt av nya bostäder för stadsborna är att kvinnornas ställning har försämrats. Sociologen Leta Hong Fincher kommer snart ut med en bok som redogör för detta samband.

Sedan privatiseringen av bostadsmarknaden sköt fart 1988 har värdet på fastigheterna stigit snabbt till cirka 30 000 miljarder USA-dollar, det är över tre gånger dagens kinesiska BNP.

 

”Denna historiskt unikt stora ackumulering av rikedom har hamnat i händerna på männen”, sade Leta Hong Fincher vid ett framträdande på den pågående litteraturfestivalen i Peking.

 

Detta hänger ihop med en ändring av äktenskapslagen. Före ändringen räknades bostaden som makarnas gemensamma egendom. Men sedan augusti 2011 räknas bara den som står på lagfarten som bostadens ägare. Och det är nästan alltid mannen som gör det av tradition.

 

Motivet till ändringen var det faktum att i de flesta fall har mannens föräldrar sparat till insatsen, som är ganska hög. Trycket var stort att ändra lagen så att inte dessa sparpengar skulle ”gå förlorade” vid en skilsmässa.

 

Samtidigt är det av tradition brudens familj som står för inredningen av lägenheten eller huset, som nästan alltid bara är ett tomt skal utajn förvaring och vitvaror. Den kostnaden är många gånger nästan likvärdig med insatsen. Ändå kan mannen sitta kvar i orubbat bo vid en skilsmässa utan att kompensera sin maka för inredningen.

 

Kvinnan kan insistera på att också stå på lagfarten, men få orkar ta den striden som innebär att utmana de sociala konventionerna och den blivande makens familj.

 

Leta Hong Fincher beskriver äktenskapslagen som en kvinnofientlig lag och tillägger: ”Kopplingen till fastighetsmarknaden har skapat den största ekonomiska ojämlikheten någonsin i Kina.”

 

Leta Hong Fincher, tidigare journalist och korrespondent i Peking, ska snart doktorera på en avhandling i sociologi om kvinnorna och fastighetsmarknaden i Kina. Hennes bok Leftover Women: The Resurgence of Gender Inequality in China  kommer ut i slutet av april.Bild

 

Ett samhälle i 50 år av chock

Bild

Rivningar i Peking 2004. Foto: Göran Leijonhufvud

Vården av gamla byggnader och miljöer har ett mycket svagt stöd i Kinas regering, sade en expert på lördagen på ett seminarium under litteraturfestivalen i Peking. Det är fortfarande ekonomisk tillväxt till varje pris som gäller.

Jag kom i tankar och ju längre samtalet pågick, desto mer pessimistisk blev jag, Det slog mig att det kinesiska kulturarvet blivit utsatt för en dubbel chock under de 50 år jag följt landet.

Under kulturrevolutionen 1966-76 var det fritt fram för de unga rödgardisterna att slå sönder de gamla kulturminnesmärkena, med vissa restriktioner. Allt gammalt uppfattades som a priori dåligt.

Efter den förstörelsen kom språnget över till marknadsekonomin med en rasande snabb tillväxt i över 30 år. De gamla miljöer som rödgardisterna inte hunnit rasera faller för rivningsvågen.

Lägg därtill att globaliseringen samtidigt drar fram över landet och gör att Kinas städer med köpgallerier och snabbmatskedjor och trafikleder alltmer ser ut som varandra – och som våra städer. Särdragen kommer i bakgrunden.

Jag stör mig på utvecklingen, samtidigt som jag inte missunnar kineserna ökad levnadsstandard. Och problemen är inte unika för Kina. Vi har dem också, men här i Kina är utvecklingen så mycket mer dramatisk och chockartad.

Det hade varit roligare att vara en utvecklingsoptimist än en gammal kverulant.