Ny kinesisk vardag med ökad partikontroll

DSC00436

Polisens system med övervakningskameror kan känna igen enskilda ansikten i en folkmassa som denna. Foto: Göran Leijonhufvud

AV GÖRAN LEIJONHUFVUD

En ny och ännu mer kontrollerad vardag tar form i Kina för de enskilda medborgarna och för företagen. Några veckor efter nationella folkkongressen, ett halvår efter höstens partikongress, ökar kommunistpartiet sin närvaro överallt. Nu ser vi alltfler konkreta exempel.

Partiets utsända lägger sig i företagens strategiska beslut allt oftare och alltmer öppet, även hos de utländska. Samtidigt börjar ledarna bygga ett heltäckande system där medborgarna får poäng för goda gärningar och avdrag för dåliga. Poängen är tänkt att påverka deras framtid.

Ända sedan kinesisk-utländska samföretag tog sina första stapplande steg på 1980-talet har det funnits partikommittéer inom bolagen. De har ofta agerat mera som fackklubbar med en del sociala aktiviteter för de kinesiska anställda.

Nu är det nya tag. Kommunistpartiet går fram på bred front och propsar på ökat inflytande i företagen. Det gäller i första hand samföretagen mellan utländska och kinesiska partner, men även enstaka helägda utländska bolag har fått påhälsning. De kinesiska företagen möter också partiets ökade krav på insyn, både de statliga och privata.

Visst har partiets representanter tidigare kunnat komma med informella ”råd” till en utländsk vd. Men i dag möter många företagsledare krav på att de ska förbinda sig att först gå till partiet när de har nya planer eller ska fatta strategiska beslut. Det ska till och med skrivas in i bolagsordningarna.

Stor europeisk oro

När det kom in fler liknande rapporter reagerade Europeiska handelskammaren i Kina ”med stor oro”. Kammaren förklarade: ”Det är ett betydelsefullt avsteg från det juridiska ramverk för samföretag som förhandlats fram och som fungerat framgångsrikt för dem under årtionden.”

Ett annat exempel på partiets nya offensiv är att amerikanska motortillverkaren Cummins nyligen fick blankt nej till sitt val av chef för ett samföretag i Kina, rapporterar New York Times. Cummins samarbetar med lastbilsfabriken Dongfeng i Wuhan. Partiet verkar ha varit särskilt aktivt med att etablera sig kraftfullt i Dongfengs olika samföretag, som bland andra omfattar Honda, Peugeot Citroën och AB Volvo. Detta enligt en artikel redan för ett drygt år sedan från nyhetsbyrån Nya Kina.

En orsak till att partiet också skärper övervakningen av de inhemska storföretagen är att ledningen vill få ett grepp om hur dessa investerar utomlands. Vissa har skenat iväg med lånade pengar och hejdas nu i sin framfart. Partiet och regeringen går igenom storföretagen, både de privata och de statliga, och uppmanar många att dra ner på sina utländska innehav. Att styra upp den skenande kreditmarknaden och kapitalflykten är högsta prioritet i år.

Därför ställdes Wu Xiaohui, ägare till Anbang, ett av landets största försäkringsbolag, inför rätta nyligen. Han är åtalad för att han skaffat bolaget ett rörelsekapital på över 10 miljarder USA-dollar på olagliga vägar. Han hade också personligen förskingrat 1,6 miljarder USA-dollar.

Köpte Waldorf Astoria

Hans mest uppmärksammade investering är köpet av Hotel Waldorf Astoria i New York. Regeringen har tagit över försäkringsbolaget för att trygga försäkringstagarna.

Att Wu Xiaohui och andra högtflygande affärsmän nu grips och ställs inför rätta – trots ofta goda kontakter i ledarskiktet – visar hur allvarligt partitoppen ser på att det läcker kapital åt olika håll. Och ingen av dessa bolagschefer gick säker trots att de var baserade utanför Kina.

Ett exempel på det är Xiao Jianhua, ägare av finansgruppen Tomorrow. Han var baserad i Hongkong, men försvann i januari i fjol under mystiska omständigheter. Han väntas snart ställas inför rätta.

Magnaterna kallas ”stora krokodiler”. De motsvarar oligarkerna i Ryssland och har skapat sina stora förmögenheter och företag i en gråzon under övergången till marknadsekonomi.

Även vardagslivet övervakas

Det är inte bara företagen och magnaterna som blir alltmer kontrollerade. Även de enskilda medborgarna ska bli mer övervakade i många av vardagslivets aspekter. Ledningen säger att det gäller att öka stabiliteten i samhället i stort, särskilt inom ekonomin där många människor kunnat ta lån alltför lättvindigt.

Partiet har satt upp målet att till 2020 ska ett ”socialt kreditsystem” rullas ut. För att kontrollera att människor sköter sin privatekonomi ska myndigheterna bland annat samla in all information från betaltjänster på internet. De som sköter sig får belöningar i form av nedsatta energipriser för bostaden eller förmånliga banklån. De som slarvar med sin ekonomi kan förstås få svårt att få låna, men även till exempel nekas att köpa tåg- eller flygbiljetter. Deras chans till utbildning och tillgång till olika samhällstjänster kan också påverkas.

”De som vi kan lita på kan röra sig fritt under himlen, men det blir svårt för de misskrediterade att ta ett enda steg”, förklarade regeringen när planerna presenterades.

Poängsystem prövas

Regeringen prövar nu ett poängsystem i ett trettiotal städer över hela landet, bland annat i Rongcheng i provinsen Shandong. Där straffas du med fem poäng minus för en trafikförseelse. Men om du har en välskött rörelse eller gör ett hjältemodigt ingripande kan du få 30 pluspoäng.

Andra sätt att tjäna social kredit är att skänka till välgörenhet eller att jobba som frivillig i något av stadens projekt. En av de positiva effekterna i Rongcheng är att bilister numera stannar och släpper förbi fotgängare vid övergångsställen – något man ytterst sällan ser hända i andra städer.

En del rapporter har överdrivit hur stor förändring det sociala kreditsystemet egentligen innebär. Under folkrepublikens tid sedan 1949 har partiet alltid haft metoder för att övervaka individerna i vardagen, även om de har varierat från hårda till mjuka beroende på det politiska klimatet högst upp. Nu går Kina in i en strängare period igen.

En del kommentatorer pekar på den långa traditionen av social kontroll som började under Songdynastin på 1000-talet. Systemet innebar att grupper på mellan fem och tjugofem hushåll var ansvariga inför varandra och myndigheterna.

Mera högteknologiskt

I dag har makthavarna andra mera högteknologiska sätt att kontrollera medborgarna. Det kan vara att samla massvis med information om vad de köper på e-handelssajterna och hur de uppträder på sociala medier.

Det kan också vara avancerade övervakningskameror som kan känna igen enskilda ansikten. I början av april rapporterade polisen i staden Nanchang i sydvästra Kina att de gripit en efterspanad ekonomisk brottsling vid namn Ao. Polisens övervakningskameror hade känt igen honom i en folkmassa på 50 000 personer under en popkonsert med sångaren Jacky Cheung från Hongkong.

Den gripne trodde han skulle vara säker i en så stor folksamling, sade polisen. Men icke.

 

Texten publicerad i KinaNytt 2018-04-29

Kina har en global strategi för att dominera världen

Min essä i Dagens Nyheter 2018-02-05

Kinas expansion i världen är ett radikalt brott mot landets tidigare defensiva politik. Nu har den nya stormakten kontroll över hamnar på fem kontinenter. Göran Leijonhufvud har kartlagt Pekings globala megaprojekt som kallas ”de nya sidenvägarna”.

Xi Trump

Kina utmanar USA:s ställning som den normativa makten i världen.

En brutal diktatur som uppträder i nyliberala kläder utomlands. Det är detta Kina som återigen kidnappar den svenske förläggaren Gui Minhai, som plötsligt presenterar grandiosa hamnplaner för Lysekil och erbjuder sig bygga snabbjärnväg mellan Stockholm och Oslo.

Hur ska vi möta denna hybrid? Det kinesiska kommunistpartiet har världsomspännande planer som utmanar västvärlden ekonomiskt, men även politiskt, militärt, kulturellt och moraliskt.

I Lysekil drog sig de kinesiska bolagen ur efter att ha mött en lokal och nationell kritikstorm med oro för miljön och säkerhetspolitiska aspekter. Betrakta fallet som en förpostfäktning. Allt tyder på att Kina kommer med fler propåer för att bygga sitt globala nätverk av infrastruktur, ett megaprojekt som Peking lockande beskriver som ”nya sidenvägarna”. Dessa planer kan vara bra eller dåliga, men vi måste lära oss mer om dem.

Under de år som jag bevakat Kina har samhällsklimatet präglats av kraftiga pendelrörelser från spänt och slutet till relativt öppet — och tillbaka igen. Under mitt allra första besök i juni 1966 vände fokus totalt från försiktiga ekonomiska reformer till ”kulturrevolutionens” allt vildare politiska masskampanjer.

I mitten 1980-talet var det politiska klimatet som mest öppet och hoppingivande hittills. Men vid ett samtal med filmregissören Chen Kaige klappade han mig på armen och levererade ett talesätt på klassisk kinesiska: ”Kung Wen, den kultiverade, sörjde för de skriftlärde; Kung Wu, den krigiske, var mera sträng”. Det var hans sätt att säga att det absolut kunde vända igen. Citatet beskrev omkastningarna vid hovet på 1000-talet före vår tideräkning, men används fortfarande av intellektuella just på detta sätt.

Efter ytterligare ett par tvära kast sedan 1980-talet har vi i dag en sträng Kung Wu. Sedan Xi Jinping kom till makten 2012 har diktaturen snabbt hårdnat med klappjakt på oliktänkande, men även på fattiga migrantarbetare. Samtidigt styr enpartistaten åter mer över ekonomin efter en viss liberalisering.

Utrikes står dock regimen för en öppen ekonomisk offensiv, en globalisering med kinesiska förtecken. President Xi Jinping lanserade ”de nya sidenvägarna” 2013. Planerna kallas officiellt Belt and Road Initiative (BRI) eller yi dai, yi lu, ”ett bälte, en väg”.

Det omfattar flera bälten med vägar, järnvägar, fibernät och annan infrastruktur på land. De löper ut från Kina till Asien och Europa. Även sjöfartsleder ingår och därmed intresset för hamnar utomlands.

Kinas globala strategi är på ytan i första hand ekonomisk för att säkra energi, råvaror och handelsvägar. Tidigt ordnade Peking finansiering för ungefär 150 miljarder USA-dollar, cirka en och en halv gånger den svenska statsbudgeten, helt i klass med Världsbanken.

Det finns ingen officiell lista på delprojekt och belopp för BRI. Brittiska konsultfirman BMI Research har idogt samlat uppgifter från Asien, Afrika och Mellanöstern sedan Kinas investeringar började. Summan stannar på 1,8 biljoner (1 800 miljarder) USA-dollar. Andra källor uppger att Kina spenderar totalt ungefär 150 miljarder USA-dollar årligen i de 68 länder som redan omfattas av BRI.

Kina har projekt i vartenda afrikanskt land och passerade USA redan år 2011 som den största investeraren på kontinenten. Hemliga avtal stör många, men projekten skapar ändå viss goodwill på många håll.

Påfallande snabbt har Peking skaffat sig kontroll över hamnar på fem kontinenter. I september 2017 hade Kina enligt officiella uppgifter investeringar eller ägande i ett 40-tal hamnar i 34 länder och ännu fler var på gång, enligt Economist Intelligence Unit. I ytterligare 22 hamnar har Kina tagit över driften utan att äga. Samtidigt överglänser containertrafiken på kinesiska kölar alla andra länders.

Det är särskilt längs de stora handelslederna som Kinabolag tagit över hamnar som Euromax i Nederländerna, Pireus i Grekland och Said i Egypten. Det var ett Grekland i akut finanskris som tvingades sälja Pireus till kinesiska jätten Cosco.

Närmare oss siktar Kina in sig på att bygga eller kontrollera hamnar i norska Kirkenes, litauiska Klaipeda, ryska Arkhangelsk och en djuphamn på norra Island.

Huvudsyftet är alltså att trygga farlederna för Kinas export och import. Landet är ju världens största exportör och näst största importör. Men de nya hamnarna underlättar också för kinesiska flottan att operera långt från hemmakusten.

På senare år ser vi en kraftig upprustning av Kinas marina styrkor som naggar USA:s herravälde över haven i kanten. En tidigare amerikansk amiral och auktoritet på globala marinfrågor, Michael McDevitt, sammanfattar i Financial Times bilden av Kina på världshaven:

”När det gäller Kina, så omfattar marin makt mycket mer än flottstyrkor. Ekvationen inkluderar ett stort och effektivt kustförsvar, en handelsflotta i världsklass, en globalt erkänd kapacitet i varvsindustrin och en möjlighet att skörda och utvinna ekonomiskt viktiga havsresurser, inte minst fiske.”

Förutom att bygga infrastruktur för ekonomisk integration går det att se flera sekundära motiv för BRI-satsningen, enligt olika forskningsrapporter (Utrikespolitiska Institutet, paper 1, 2017; ChinaFile Dec 13, 2017). Bland motiven nämner de att använda landets stora valutareserv, skapa nya marknader för kinesiska företag inom snabbjärnvägar, exportera den kinesiska industrins överkapacitet, sysselsätta kinesisk arbetskraft utomlands och upprätthålla Kinas tillväxt.

Bland strategiska politiska syften finns en önskan att stabilisera de centralasiatiska grannländerna. Ett annat är att stärka Kinas hand i konflikten kring de omtvistade områdena i Sydkinesiska sjön. Xi Jinping säger hoppfullt till grannländerna att ”ekonomiskt samarbete kan leda till en samsyn och till gemensamma normer”.

Bakom sådana ord ligger egentligen den gamla tanken att Kina med sitt lysande exempel ska vinna över grannländerna så att de ser Peking som världens centrum. Landets bistånd i regionen ackompanjeras av förväntningar om lojalitet. Samtidigt anlägger Kina militärbaser på nybyggda öar långt söderut i Sydkinesiska sjön. Det är ”piska och morot” för att få regionen att acceptera Kina som garanten för säkerhet och stabilitet — i stället för USA som hittills. ”Asien för asiaterna”, som Xi Jinping säger.

I förlängningen har han och hans uttolkare öppet börjat tala om Kinas moraliska mission i världen. William Callahan, professor vid London School of Economics, skriver att Kinas ledare hoppas att BRI med nya konkreta förbindelser ska ”anpassa Asien och Europa till en världsordning där Kina är den högsta normativa makten” (China and Nordic Diplomacy, Routledge 2017).

Wang Yiwei är en akademiker i Shanghai som fått förtroendet att sprida Xi Jinpings visioner. Han skriver  att ”framgången med BRI kommer att visa att Kina inte längre ’underordnar sig’ globaliseringen, utan är proaktivt med att skapa nya standarder för globalisering”

Oblyga hyllningar till Xi Jinping präglade kinesiska kommunistpartiets kongress i oktober i fjol. Utrikesminister Wang Yi kallade sin boss en ”diplomatisk pionjär vars ideologi överträffar 300 år av västerländsk teori om internationella relationer”. Samtidigt fastslog den officiella nyhetsbyrån Nya Kina att det kinesiska systemet garanterar politisk stabilitet medan ”kriser och kaos dränker den västerländska liberala demokratin”.

Kinas globala offensiv är ett radikalt brott mot den försiktiga hållning Peking länge intagit i omvärlden. Det finns ett element av revanschbegär eftersom ledarna gärna talar om att komma tillbaka efter gamla förödmjukelser från utländska makter under nästan två århundraden.

De projekt som Kina planerar är också öppna för utländska investerare. Men många bolag undrar vilken chans de har mot kinesiska statsföretag. Hittills är de utländska insatserna små, även om Peking talar om ”win-win”.

Ändå har kineserna fått problem när de gått alltför hastigt fram med BRI-projekt i några länder som Pakistan och Tanzania. Kina kritiseras också för att ge frikostiga lån för projekt i fattiga länder som hamnar i skuldfällor och tvingas lämna över ägandet till kinesiska bolag.

Vad gäller Europa skriver William Callahan att ”förut brukade vi fråga hur Kina passar in i EU:s politik, nu får vi fråga hur Europa passar in i Kinas planer”. Han anser att om vi européer vill bejaka de kinesiska inviterna måste vi fortsatt stå för ”multilateralism, transparens, ansvar och rättssamhälle i en öppen och regelstyrd världsordning”.

Lite som opinionen i Lysekil då.

Göran Leijonhufvud är journalist och forskare, tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Kina.

Research: Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist

 

Partikongressen avslutas: Xi Jinping framstår som mäktigare och som taktisk

Min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council, sctc.se)

Trots sena uppgifter om ett kuppförsök mot president Xi Jinping framstår han som starkare än någonsin efter kommunistpartiets stora kongress, som avslutades i Peking på tisdagsmorgonen. Detta bekräftas formellt när partistadgan nu nämner presidenten och partichefen Xi på nivå med mäktiga företrädare som Mao Zedong och Deng Xiaoping. Samtidigt framstår han som taktiskt slipad när han lämnar utrymme i den högsta ledningsgruppen även åt andra falanger inom partiet.

Xi Jinping

Spekulationerna visar sig alltså stämma. Partistadgan ändras nu så att Xi Jinping framstår som en lika stor samhällstänkare som den förra seklets båda centralfigurer Mao Zedong och Deng Xiaoping. Vad partistadgan med ett tillägg höjer till skyarna är ”Xi Jinpings tänkande om en socialism med kinesiska förtecken för en ny era”.

Vad det betyder mera konkret är inte helt klart. Det är mera symbolik än innehåll. Men Xi Jinping tar alltså plats i den kinesiska revolutionens Pantheon och blir så att säga odödlig när han får sitt tänkande inskrivet i partiets heliga skrift med sitt eget namn också. Detta medan han ännu är fullt aktiv och går in i en ny femårsperiod som landets högste ledare.

Redan tidigare har han fått underlydande och medierna att benämna honom som ”kärnan i högsta ledningen” eller ”kärnledaren”. Han är också föremål för en personkult som börjar likna den hängivenhet som propagandamakarna trummade fram för Mao Zedong. Denna kult tillsammans med de nya formuleringarna i partistadgan har lett till spekulationer om att Xi Jinping tänker sitta kvar längre än de två femårsperioder som varit den informella regeln för particheferna under tre årtionden.

Taktisk balans

Att få med sig övriga toppledare på upphöjelsen i partistadgan tyder på styrka. Men vad ska vi dra för slutsatser av hur den nya ledningsgruppen är komponerad? Det är alltså fråga om det ständiga utskottet i partiets politbyrå – ”styrelsen” om man så vill, det allra innersta och högsta maktorganet i Kina. Ledamöterna där presenteras först i morgon onsdag vid en samling för massmedia. De kommer formellt att väljas av partiets nya centralkommitté på dess första möte på onsdagsmorgonen. Men listan har legat klar en längre tid och den välinformerade kolumnisten Wang Xiangmei på South China Morning Post i Hongkong har redan rapporterat om ständiga utskottets nya sammansättning.

Många utomstående bedömare har trott att Xi Jinping skulle passa på att i stort sett packa ständiga utskottet med sina män – när det gäller högsta makten är det fortfarande nästan helt uteslutande män som kommer ifråga. Men han har hållit sig till de senaste årtiondenas tradition att balansera de ledande falangerna i detta organ.

Kvar från det avgående utskottet är bara Xi Jinping och premiärministern Li Keqiang. Sedan är det fem nya namn (se särskild tetxt efter denna artikel). Av dessa nya utskottsmedlemmar associeras en med den så kallade Shanghaifalangen kring förre partichefen Jiang Zemin. En annan förknippas med den falang som har utvecklats kring forna ledare i ungdomsförbundet som Hu Jintao, det vill säga partichefen som föregick Xi Jinping.

Det var en viktig markering att Jiang Zemin och Hu Jintao satt på var sin sida om ögonblickets man Xi Jinping på podiet under kongressens plenarsessioner.

Påståenden om kuppförsök

Det är nu upp till var och en att se det som ett tecken på svaghet att Xi Jinping inte ville eller kunde ta in fler av sina egna i sjumannagruppen – eller som ett tecken på självförtroende och taktisk klokhet att han valde att balansera församlingen. Jag lutar åt det senare, men jag påminner om att egentligen vet vi fortfarande väldigt lite om hur turerna går på den allra högsta nivån. Ett långt drivet hemlighetsmakeri präglar fortfarande partiets dna – trots att South China Morning Post denna gång lyckades få ut namnen i ständiga utskottet i förväg.

Samtidigt kom det ut häromdagen att avsättningen av jättestaden Chongqings partisekreterare en kort tid före kongressen handlade om ännu allvarligare saker än ”bara” korruption. En av Xi Jinpings närmaste män anklagade stadens partisekreterare Sun Zhengcai för att ha planerat ett regelrätt kuppförsök mot presidenten.

Det kan förklara varför sammansättningen av politbyråns ständiga utskott blev så pass balanserad, alltså ett försök att visa sammanhållning utåt och hålla falangerna lugna – trots att en maktkamp rasat och kanske fortfarande rasar bakom kulisserna medan Xi Jinping behåller sitt pokeransikte.

Vi bör också fråga oss hur mycket av de verkliga besluten som egentligen fattas iständiga utskottet och hur mycket som bestäms i en trängre krets kring presidenten.

Framtiden enligt Xi

Hur ser då den framtid ut som Xi Jinping målade upp i sitt drygt tre timmar långa tal på kongressen? Hur ser en ”socialism med kinesiska förtecken för en ny era” ut, om vi försöker gå bakom symboliken och retoriken?

De kinesiska förtecknen på socialismen har sedan Deng Xiaopings dagar i mycket handlat om att ge upp stora delar av planhushållningen och ge marknaden en allt större roll. Det finns också ett utrymme för utländska företag. Xi Jinping tänker inte rubba på det förhållandet, men han vill samtidigt ha en starkare stat som ska ha kontroll över vissa nyckelsektorer i ekonomin. Denna stat ska också via kommunistpartiet öka sin närvaro i de små och stora privatföretagen.

Vidare är den starka staten i full färd med att ytterligare skärpa kontrollen över media, internet, kulturlivet och civilsamhället.

Talet om en ny era är upphängt på målsättningen att Kina ska vara ”ett storartat modernt socialistiskt land” vid seklets mitt, ”välmående, starkt, demokratiskt, kulturellt avancerat, harmoniskt och vackert”. Presidenten talade också om en mellanstation 2035 när Kina ska vara en global ledare inom innovation.

Men enligt Xi Jinping går Kina nu också in i en era där landet måste rusta i en orolig värld och se till att militären ”ska kunna vinna krig i informationsåldern”. Alltså går stora resurser till att modernisera alla vapenslag.

I den nya eran är det enligt Xi Jinping slut med utländska makters förödmjukelser av kineserna och landet tar nu som en ny stormakt allt större plats på den globala scenen. Han predikar socialismen med kinesiska förtecken såsom överlägsen de splittrade västerländska demokratierna, och såsom ett system som kan attrahera många länder.

Deng Xiaoping förde en utrikespolitik där Kina skulle ligga lågt, försiktigt känna sig fram och inte provocera innan man är tillräckligt stark. Xi Jinping för står för en mycket mer aktivistisk och ogenerad hållning.

Ny för den kommande perioden är också Xi Jinpings definition av huvudmotsättningen i det kinesiska samhället. För Mao Zedong var det klasskampen, alltså kampen mellan proletariatet och borgerligheten. För Deng Xiaoping gick huvudmotsättningen ”mellan å ena sidan folkets ständigt ökande materiella och kulturella behov och å andra sidan den efterblivna produktiviteten i samhället”. Därför prioriterade han ekonomisk utveckling med nästan vilka metoder som helst. ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss”, sade han.

Xi Jinping, eller hans teoretiska rådgivare, säger helt enkelt att huvudmotsättningen är ”den obalanserade och otillräckliga utvecklingen”, förklarade han i sitt tal. Han använder ett språkbruk som är mindre färgat av pliktskyldig marxistisk retorik än sina företrädare. Vad han syftar på med obalans är de växande klyftorna mellan välmående och fattiga, men också obalansen i miljön med svåra föroreningar av luft, jord och vatten efter lång period av hög tillväxt men rovdrift på naturen.

Det är också därför han ser ett behov av en starkare stat. Han lägger stor vikt vid fattigdomsbekämpning som en avgörande fråga. Cirka 52 miljoner kineser lever fortfarande under existensminimum och stora grupper släpar efter på olika sätt. I sitt tal lovade han att alla ska garanteras tillgång till barnavård, utbildning, anställning, sjukvård, äldrevård, bostad och socialhjälp. (Se även analys om de vidgande klyftorna som en ödesfråga för regimen i KinaNytt den 16 oktober.)

Presidenten framhöll också med all rätt Kinas engagemang och framsteg inom teknologi för miljövård och positiv klimatpåverkan. Men ironiskt nog präglades Peking av en tung smog under de flesta av partikongressens dagar. Det bara underströk vilken krävande uppgift kineserna har framför sig i den nya eran fram till seklets mitt.

Kinas sju toppledare

Kommunistiska partiet håller kongress vart femte år då nya medlemmar väljs till centralkommittén, centralkommitténs politbyrå och politbyråns ständiga utskott.

Detta förväntas bli Kinas nya partitopp, det vill säga de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott, i rangordning: Xi Jinping, Li Keqiang, Li Zhanshu, Han Zheng, Wang Huning, Zhao Leji och Wang Yan.

Xi Jinping är partiets generalsekreterare, det vill säga partichef. Han är även president och överbefälhavare.

Li Keqiang är regeringens premiärminister sedan fem år och brukar räknas som en av förre partichefen Hu Jintaos favoriter.

Li Zhanshu är en av Xis trogna medarbetare. Han väntas också bli ordförande i nationella folkkongressen som är Kinas ”parlament”.

Han Zheng är partisekreterare i Shanghai och anses stå under förre partichefen Jiang Zemins inflytande.

Wang Huning är en partiteoretiker som hjälpt alla de tre senaste particheferna, inklusive XI Jinping, att formulera sina politiska åsikter.

Zhao Leji tar över partiets disciplinkommission som fått allt större makt under Xi Jinpings intensiva kampanj mot korruptionen. Zhao har lett partiets mäktiga organisationsavdelning.

Wang Yang har kommit fram genom ledaruppgifter i ungdomsförbundet och anses därför stå Hu Jintao nära. Han väntas bli förste vice premiärminister. Han har hanterat ekonomiska frågor jordbruk, handel och fattigdomsbekämpning under sin tid i jättestaden Chongqing respektive den tongivande provinsen Guangdong. Under den tiden gav han privata företag större frihet. Han har också skött kontakterna med Washington i handelsfrågor. Välkomnas troligen av utländska investerare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Xi Jinpings stora tal: Större makt åt partiet, bättre för utländska företag

Min sammanfattning för KinaNytt (Sweden-China Trade Council):

Kinas kommunistparti ska spela en ännu större roll i samhällets alla sektorer – alltifrån företagen till individens vardagsmoral. Det framgick i ett maratontal av partiledaren Xi Jinping när han på onsdagen invigde partikongressen i Peking.

Xi Jinping

Inom ekonomin bekräftade han att marknaden ska fortsätta att spela ”en avgörande roll” . Samtidigt ska stora statliga företag kontrollera nyckelsektorer och han talade om en utvidgad statlig sektor i samhället. Det senare betonar han mer än sina närmaste företrädare.

Han lovade att Kina ”inte ska stänga dörrarna till omvärlden, tvärtom ska de öppnas ännu mer”. Han nämnde också lägre barriärer för utländska investerare. Men han gick inte in på detaljer som till exempel de klagomål som de utländska handelskamrarna i Kina framfört om handelshinder som existerar i praktiken.

Det var ett tal som andades stolthet över många framsteg och höll fram Kina som en ny stormakt. Han talade i tre och en halv timme och använde ord som ”kinesiskt självförtroende” upprepade gånger. Den kinesiske presidenten beskrev landets politiska och ekonomiska system som överlägset den splittrade demokratin på andra håll i världen.

Xi Jinping hävdade att Kina under den senaste femårsperioden sedan förra partikongressen lyft 60 miljoner invånare ur fattigdom, men det framgick inte vilken definition av existensminimum han använde. Det framgick samtidigt att nästan lika många är kvar under fattigdomsstrecket.

Han sade att skillnaderna i levnadsstandard, jobbutsikter, utbildning och hälsovård är en stor utmaning – ett problemområde på lång sikt som KinaNytt belyste i en analys för två dagar sedan.

En annan ”allvarlig utmaning” som han nämnde är miljö- och klimatfrågorna. Han gick å ena sidan så långt som att säga att ”Kina uppnått en fundamental förbättring av miljön och målet att bygga ett vackert Kina är i stort sett uppnått”. Det måste sägas vara en överdrift. Å andra sidan visade talet att ledningen ser dessa frågor som ytterst angelägna och Xi Jinping lovade att Kina ska gå i spetsen för det globala miljö- och klimatarbetet – nu när USA dragit sig ur klimatavtalet.

Ytterligare reformer inom ekonomin som presidenten utlovade är att bankindustrin ska bli mer marknadsorienterad. Även växelkursen för den kinesiska valutan ska bli mer marknadsanpassad. Den överdimensionerade stål- och kolindustrin ska krympas. Detta välkomnas av länder som anklagat Kina för att dumpa sin stålprodukter utomlands.

Partikongressen avslutas den 24 oktober. Då får vi se hur den nya toppledningen ser ut, det vill säga hur mycket Xi Jinping lyckas stärka sitt inflytande över politbyråns ständiga utskott. Vi får också se om hans reformtankar ska upphöjas till samma nivå i partistadgan som sådana företrädare som Mao Zedong och Deng Xiaoping – något som många väntar sig.

Kommunistpartiet har redan stärkt sitt inflytande under Xi Jinpings första femårsperiod. Det senaste är att partiet går in och skaffar sig en övervakande roll även i små och stora privata företag. Och Xi Jinping har i sin tur stärkt sitt grepp om partiet och har en mycket starkare ställning än sina två närmaste företrädare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Xi Jinping

Tre krisfrågor hotar Xi Jinpings dröm

Min analys publicerad i dag i KinaNytt (sctc.se):

Inför det kinesiska kommunistpartiets kongress, som öppnar på onsdag, lyfter Göran Leijonhufvud blicken från personfrågorna och maktkampen. Han granskar tre svåra långsiktiga frågor som den nyvalda ledningen måste börja ta itu med under den kommande femårsperioden.

Klassrum på landet

Skolorna i många byar saknar resurser att ens stimulera barnen på ett elementärt plan. Många av barnen hoppar av. Foto: REAP (Rural Education Action Program).

ANALYS  AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Vackert tal om nya djärva mål och en ny ledningsgrupp som ytterligare stärker partichefen Xi Jinpings grepp om makten. Det kan vi förvänta oss när hela ledarskiktet i Kinas kommunistparti samlas till kongress på onsdag i nästa vecka. Det är en händelse som bara inträffar vart femte år.

Säkert kommer Xi Jinping att återigen tala om ”den kinesiska drömmen” och målsättningen att uppnå ett ”rimligt välstånd” till år 2021, det vill säga hundraårsminnet av kommunistpartiets grundande. Men förr eller senare måste den nya ledningsgruppen också ta ställning till flera grundläggande problem, som framträder allt tydligare och som kan äventyra de vackra drömmarna.

Gapet mellan fattiga och rika fortsätter att vidgas på många olika sätt. Den underprivilegierade klassen kan bli ett sänke som förhindrar Kinas inträde bland höginkomstländerna. Xi Jinping har ju målsättningen att Kina ska vara ”en fullt utvecklad nation” 2049, det vill säga till hundraårsminnet av folkrepublikens grundande. De ökande klyftorna är också ett hot mot stabiliteten.

En annan riskfaktor på sikt är fastighetsmarknaden som kan krascha i en äventyrlig lånekarusell med skuldkvoter som vida överstiger vad vi såg i USA vid finanskrisen 2007.

Ytterligare en gammal surdeg är den djupt ingrodda korruptionen.

De bortglömda barnen

Jag börjar med ett perspektiv från den vidsträckta och ofta svårtillgängliga landsbygden. Där hejdas en stor andel av barnen i förskoleåldern tidigt i sin intellektuella utveckling. De får helt enkelt inte någon stimulans hemma på grund av fattigdomen.

Lite senare är de ljusår från den kvalificerade skolgång som de flesta stadsbarn får. En tredjedel av dessa barn går inte ens ut den fem- eller sexåriga grundskolan, trots att den obligatoriska skolgången är nio år. Allt detta framgår allt tydligare av en serie pågående kartläggningar som Kinas vetenskapsakademi gör tillsammans med utländska forskare.

Den amerikanska barnläkaren Mary Young har gjort flera liknande undersökningar i andra länder, oftast för världsbanken. Nu driver hon flera av fältstudierna i det kinesiska projektet. Och hon slår larm:

”Omkring 400 miljoner kineser i den generation som växer upp i dag riskerar att i praktiken vara ’förståndshandikappade’ (cognitively handicapped) när de ska ut på arbetsmarknaden. Det handlar definitivt om en enorm klyfta mellan stad och land”, säger Mary Young i en intervju med tidskriften Science.

Flera negativa faktorer samverkar för att hejda barnens utveckling i de fattiga hemmen. Förutom bristen på intellektuell stimulans redan på småbarnsstadiet är de ofta undernärda och har blodbrist och/eller inälvsmask. Många barn i fältstudierna visar sig också ha synfel. Situationen för nästan hälften av barnen är också svår därför att en eller båda av föräldrarna har lämnat hemmet och är migrantarbetare i städerna.

Fördröjd övergång

Att en så stor andel av befolkningen släpar efter kan fördröja Kinas övergång till att bli ett höginkomstland. Under de senaste 70 åren har bara 15 länder eller ekonomier lyckats ta klivet från medelinkomster till höginkomster, bland dem Sydkorea och Taiwan. En ekonomi med höga inkomster anses enligt världsbanken ha en årsinkomst per capita på minst 12 236 USA-dollar 2016.

I alla dessa 15 senaste exemplen på framgång hade tre fjärdedelar av den arbetsföra befolkningen gått ut gymnasiet när respektive ekonomi fortfarande var på stadiet av medelinkomster. Kina, som ju har den största befolkningen med 1,3 miljarder invånare, ligger långt ner bland de länder som aspirerar på att ta detta steg, påpekar ekonomen Scott Rozelle, en annan av forskarna i det kinesiska projektet.

Samtidigt som drömmen som sagt är att bli ”en fullt utvecklad nation” om drygt tre årtionden, kan analytiker ibland cyniskt undra om kommunistpartiet egentligen skulle kunna acceptera att ha en eftersläpande, politiskt omedveten och pacificerad underklass – i stället för en allt större utbildad medelklass som kan ställa frågor och resa krav.

Överhettning i städerna

Samtidigt som miljoner och åter miljoner av Kinas byar hamnat på efterkälken präglas ekonomin i städerna av överhettning och de risker som detta medför. De snabbt stigande fastighetsvärdena oroar och leder till att skuldsättningen ökar. I de största städerna frestas många unga familjer skuldsätta sig högt över sina inkomster.

Traditionellt har kineserna haft ett högt banksparande, inte minst de senaste årtiondena när de tryggheten med pensioner och sjukvård börjat urholkas. I dag ser vi ett skifte. Unga familjer, som aldrig upplevt en nedgång i fastighetsvärdena, tvekar inte att skuldsätta sig kraftigt för att köpa sin bostad. Relationen mellan hushållens amorteringsskuld och disponibla inkomst är på god väg mot samma höga nivå som i USA före kraschen 2007.

Den snabba urbaniseringen och en expansiv kreditpolitik har underbyggt inflationen i fastighetsvärdena. Samtidigt tenderar även detta att öka klyftorna i samhället. Några få procent av befolkningen kan öka sina förmögenheter drastiskt genom spekulationer i fastigheter, medan flertalet som sagt lockas att skuldsätta sig.  Tydligen är det vanligt att unga bostadsköpare överdriver sina löner för att höja banklånen eller vänder sig till lånehajar för att få ekvationen att gå ihop på kort sikt.

Fastighetsvärdena i Kina kan ha passerat hela den övriga världens sammanlagda värden, enligt den oberoende ekonomen och kolumnisten Andy Xie.

Statsföretagens dåliga lån

Samtidigt fortsätter stora statliga företag att slentrianmässigt täcka sina förluster med nya lån tack vare sina nära band till de statliga bankernas lokalkontor. Det är även denna verksamhet som spär på farhågorna för en finansbubbla.

Dåliga lån skapar också överkapacitet i industrin, vilket sänker väret på vad arbetskraften producerar och minskar utrymmet för lönehöjningar.

Regeringen ingrep i fjol för att dämpa fastighetsmarknaden och kreditmarknaden. Det blev svårare att få bostadslån och kravet på kontantinsatserna höjdes. Samtidigt började myndigheterna strypa långivningen till de värsta syndarna bland statsföretagen. Men dessa ingrepp räcker inte för att lösa problemen på djupet och eliminera riskerna på längre sikt. Dessutom är både folk och företag bra på att hitta krypvägar. Exempelvis har billån och studielån letat sig in på fastighetsmarknaden.

Regeringen och kommunistpartiet fortsätter i stort sett att använda investeringar och krediter för att undvika social oro med konkurser och arbetslöshet. Ledordet är stabilitet och åtgärderna har ofta karaktär av brandkårsutryckningar.

Efterhängsen korruption

Ytterligare ett problem som envist dröjer sig kvar är korruptionen. Mycket av den kretsar kring markfrågor och bygglov som höga byråkrater och partiledare kontrollerar. En hel del rapporter tyder på att ledare och tjänstemän på olika nivåer blivit mer försiktiga sedan Xi Jinping 2013 drog igång sin intensiva kampanj mot mutor och fiffel. Kampanjen är också populär i breda lager, eftersom många medborgare tröttnat på att de ofta förväntas ge gåvor eller kontanter till ledare på alla nivåer samt till tjänstemän, poliser, lärare och läkare ­– för att nämna några.

Samtidigt anmäler sig ibland en misstanke om att ett huvudmotiv för Xi Jinping i denna klappjakt är att komma åt politiska motståndare eller rivaler på hög nivå. Ett aktuellt exempel är avsättningen av Sun Zhengcai, partichef i  metropolen Chongqing, bara några veckor före partikongressen. Han utpekas för ”allvarliga överträdelser mot partiets disciplin och regler”. Som medlem av partiets politbyrå är han en av de högsta ledarna någonsin som gripits för korruption och uteslutits ur partiet.

Maktkamp i repris

Sun Zhengcai var tippad att bli en av de allra högsta i nästa generation ledare. Men enligt vissa bedömare hade han alltför nära band till Hu Jintao, landets förre president, för att Xi Jinping skulle känna sig bekväm med honom.

Uteslutningen av Sun Zhengcai är en upprepning av den maktkamp som utspelades inför partikongressen 2012 då Chongqings partichef Bo Xilai, en utmanare till Xi Jinping, blev utesluten för att sedan dömas till livstids fängelse. Även då angavs korruption och brott mot partidisciplinen vara anledningen.

Om vi bortser från de politiska aspekterna på fallet Sun Zhengcai och bara tittar på korruptionen kring honom, så är det slående hur långt den tycks ha gått enligt partipressen. Han ska ha tagit emot ”enorma penningsummor” som tack för tjänsteutnämningar. Han har dessutom tvingat fram förmåner för sina släktingar i deras affärer och använt sin makt för att få sex, heter det.

De allra flesta i den lokala partiledningen i Chongqing förhörs nu såsom misstänkta för liknande förseelser. Efter fem års kraftfull kampanj visar sig alltså en sådan omfattande röta när partiet lyfter på locket på en plats som man skulle tro hade blivit upprensad efter Bo Xilais fall.

I helgen kom också nyheten att Wu Aiying, landets justitieminister intill februari i år, uteslutits ur partiet för korruption bara dagar före partikongressen.

Surdegar att bearbeta

Med andra ord verkar alltså korruptionen fortfarande vara ingrodd och utbredd, verkligen en integrerad del av dagens kinesiska samhälle, ett fenomen med djupa historiska rötter. Lika efterhängsna problem är de ökande ekonomiska och sociala klyftorna samt den alltför generösa kreditgivningen som befäster ett system som kan sluta i en krasch. Allting är alltså surdegar som den nyvalda partiledningen måste börja bearbeta under sin nya femårsperiod.

Som för att bättra på partimedlemmarnas rykte för korruption och utsvävningar meddelade en talesman för centralkommittén att vid årets kongress blir det ingen lyxmat som förr. Borta är rätter med jätteräka och sjögurka, borta är fruktkorgarna på rummen. Även andra privilegier som gratis klippning under kongressen försvinner denna gång.

 

Klart för partikongress och Xi stärker sitt grepp.

Min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council):

Den kinesiska partikongressen samlas den 18 oktober. Sent på torsdagskvällen kom beskedet om kommunistpartiets viktigaste möte på fem år. Räkna med att kongressen dominerar även all annan verksamhet i höst. Den påverkar även utländska kontakter och företag.

Det blir en tröghet i hela systemet, skärpt säkerhet och kontroll. Det kan även bli krångligare med visum tills allt gradvis blir mera normalt efter kongressen.

220px-18th_National_Congress_of_the_Communist_Party_of_China

Så här såg det ut på partikongressen för fem år sedan.

Att den allra högsta ledningen nu spikat ett startdatum för partikongressen tyder på att de viktigaste förberedelserna är klara. Allra viktigast är vilka som ska bilda den allra innersta maktkärnan, nämligen politbyråns ständiga utskott.

Detta utskott har hittills varierat mellan fem och nio medlemmar. Men något definitivt besked om hur många och vilka det blir får vi inte veta förrän på kongressens sista dag.

President Xi Jinping vill rensa så att hans egna män – för det brukar bara vara just män – dominerar närmast totalt. Under sina fem år som partiledare har han steg för steg placerat sina anhängare på nyckelposter inom partiet, statsapparaten och försvarsmakten.

Xi Jinping har skaffat sig ett starkare grepp om makten än vad någon av hans företrädare haft de senaste drygt 20 åren. Han har drastiskt skärpt kontrollen över medierna, civilsamhället och oliktänkande.

 

Han har bland annat använt sin kampanj mot korruptionen – en populär åtgärd i breda folklager – som ett verktyg för att komma åt sina politiska motståndare.

 

En intressant fråga på kongressen blir om han vågar gå vidare med de planer som har antytts om att han skulle söka en tredje period som partichef. Därmed skulle han sätta sig över den informella regel som partiet tillämpat sedan diktatorn Mao Zedongs död 1976, nämligen att ingen ska sitta i ständiga utskottet mer än två femårsperioder.

En del av hans anhängare har försiktigt börjat prata om att det är speciella tider som råder och därför behöver landet särskilda arrangemang för en särskilt stark ledare.

Partichefens medarbetare har byggt upp något av en personkult med hyllningar som ibland närmat sig kulten av Mao Zedong under den så kallade kulturrevolutionen 1966-76. En av Xi Jinpings närmaste män, Cai Qi, sade nyligen:

”Alla tjänstemän måste dyrka samlingen med Xi Jinpings tal som den viktigaste boken på sina skrivbord, den viktigaste referensen och den viktigaste källan till slagord.”

Xi Jinping utnämndes i fjol av  partiets centralkommitté officiellt som ”kärnan” i ledarskapet. På sistone har partipressen börjat kalla honom ”den store ledaren” och antytt att hans ”tänkande” ska skrivas in i partistadgan på nivå med marxismen-leninismen, Mao Zedongs tänkande och Deng Xiaopings teorier.

I torsdagens kommuniké var den typen av ordval mera dämpat och betydelsen av att följa ”particentralen” betonades lika mycket som den enskilda ledarens vikt. En del analytiker ser detta som ett tecken på ett visst motstånd mot Xi Jinpings mest långtgående maktambitioner.

Partikongressen brukar vara i tio dagar och väntas vara avklarad i god tid före USA-presidenten Donald Trumps väntade besök senare på hösten.

Kongressen väntas fortsätta att stärka partiets närvaro och inflytande i näringslivet, inom akademin och på internet.

 

Liu Xiaobos död påminner om att allt färre vågar stöta sig med Kina, inklusive Sverige

(Min krönika i Helsingborgs Dagblad den 18 juli.)

Den kinesiska regimen har effektivt tystat och – som det verkar – i praktiken tagit livet av en av sina mest sansade kritiker. Omvärlden reagerar med några få ganska lågmälda protester. Många stater håller tand för tunga för att inte störa affärsutbytet.

På torsdagen i förra veckan avled Liu Xiaobo, mottagare av Nobels fredspris 2010 och Kinas utomlands mest kända regimkritiker. Dödsorsaken var obotlig levercancer, enligt de kinesiska myndigheterna. Han blev 61 år.

xiaobo

Liu Xiaobo innan han dömdes till elva år i fängelse.

Frågetecknen är många. Varför fick han sin diagnos så sent som i början av juni i år? Varför blev han inte flyttad från fängelset till sjukhuset förrän ett par veckor innan han avled? Varför avslogs hans begäran om att få vård utomlands?

Det kinesiska kommunistpartiet har en historik av att inte ge adekvat vård åt fängslade ”klassfiender” eller kritiker. Sådan vanvård till döds drabbade höga ledare som Liu Shaoqi, He Long och Tao Zhu under den så kallade kulturrevolutionen (1966–76).

Men även under senare år finns det ett par fall där fängslade regimkritiker avlidit efter att ha nekats nödvändig medicinsk vård, nämligen aktivisten Cao Shunli (mars 2014) och den tibetanske munken Tenzin Delek Rinpoche (juli 2015). Och nu ser det alltså ut som om även Liu Xiaobos namn bör föras upp på denna dystra lista.

Liu Xiaobo sällade sig till en lång rad av kinesiska intellektuella som i en nästan tre tusen år gammal tradition känt ett ansvar att hjälpa folket att påtala missförhållanden för kejsaren – eller numera för kommunistpartiets ledare. Så har de gjort, trots att de visste att de riskerade hårda straff.

Idealbilden var att de agerade som ”lojala dissidenter”, det vill säga att de inte pläderade för att störta kejsardömet eller kommunistpartiet, utan bara ville hjälpa de styrande att bli bättre regenter. ”Den som tyglar sin prins, älskar sin prins”, sade redan Mencius på 300-talet före vår tideräkning. Och regenten förväntades lyssna och ta till sig av synpunkterna.

Liu Xiaobo började som en hård och kompromisslös litteratur- och samhällskritiker. Han slog mot öst såväl som mot väst och deltog inte i 1979 års demokratirörelse. Men han blev rörd av de unga studenternas uppror 1989, det som slutade i regimens massaker på demonstranterna i Peking den 4 juni det året. Han förhandlade med trupperna och lyckades få till en fredlig reträtt för studenterna från torget vid Himmelska fridens port. Därefter blev han mer taktiskt försonlig – utan att ge avkall på sina liberala värderingar. Icke-våld blev en viktig princip.

Han var ledande i att tona ner de mest oförsonliga tongångarna i protestmanifestet Charta 2008. Samtidigt var han med och samlade in tusentals underskrifter. Huvudbudskapet var att regimen måste tillämpa alla de fri- och rättigheter som faktiskt finns inskrivna i landets författning.

Manifestet krävde också ett slut på enpartisystemet. Men Liu Xiaobo begärde ingen revolution utan talade för stegvisa reformer. På det viset kan även han sägas ha följt traditionen som en lojal dissident.

Hursomhelst såg partiet till att ge honom ett långt fängelsestraff på elva år 2009. Under 00-talet kunde partiet ofta tolerera enstaka kritiska röster. Men så fort det fanns en organisation bakom som kunde uppfattas som fröet till en konkurrens med partiet, slog ledningen till hårt.

Bakom manifestet Charta 2008 fanns bara en informell struktur för att samla in underskrifter, men detta var tydligen tillräckligt hotande för partiet, så Liu Xiaobo fick sin hårda dom. Det gällde också ”att nacka en kyckling för att skrämma aporna” som det heter i ett kinesiskt talesätt.

Liu Xiaobo hade samtidigt blivit kontroversiell i olika läger när han som ordförande i Independent Chinese PEN Centre tog emot bidrag från stiftelsen National Endowment for Democracy, som lyder under amerikanska utrikesdepartementet. En del andra kinesiska dissidenter var kritiska för att han blev så proamerikansk att han bland annat helhjärtat stödde George W Bushs krigföring i Irak och Afghanistan.

Att Liu Xiaobo inte fick åka utomlands för vård sedan han fått medicinsk amnesti från fängelset är helt i linje med president Xi Jinpings allt hårdare kontroll över allt som sägs i landet. Ett eventuellt yttrande från Liu Xiaobo utomlands skulle ha sipprat in i Kina trots alla brandväggar. Presidenten tar mycket hellre kritik från utlandet för repressionen än att han riskerar något som på minsta vis skulle rubba partiets totala maktinnehav.

Kritiken utifrån har ändå varit ganska försiktig. Ingen ledare tog offentligt upp fallet Liu Xiaobo under G20-mötet i Hamburg i förra veckan. Det ekonomiskt allt mäktigare Kina konfronteras allt mera sällan när det gäller mänskliga rättigheter.

Andra stater kan också ha tagit intryck av hur Kina bestraffade Norge med långtgående ekonomiska och politiska sanktioner sedan Nobelpriskommittén givit fredspriset till den kinesiske aktivisten. Normala förbindelser återupprättades inte förrän i år efter att Norges regering med diplomatiskt fikonspråk dikterat av Kina i praktiken bett om ursäkt för valet av pristagare.

Fredspristagarens öde väcker också farhågor för den av Kina kidnappade och frihetsberövade svenske medborgaren Gui Minhai. Han har snart hållits isolerad i två år. Under sitt besök i Peking i slutet av juni uppgav statsminister Stefan Löfven att han tog upp fallet i samtalet med Xi Jinping, men gav inga som helst detaljer. I regeringens officiella sammanfattning av besöket betonas de positiva kommersiella effekterna, medan Gui Minhai inte ens nämns.