Kinas biopublik slukar patriotiska våldsfilmer

Unknown

Min senaste krönika i HD/Sydsvenskan:

När jag är i Kina har jag ofta en tv på i bakgrunden, en passiv lyssning som ändå underhåller min kinesiska. Kosten är ofta väldigt patriotisk med gamla filmer om kriget mot de japanska angriparna för cirka åttio år sedan, eller inbördeskriget som ledde till att kommunistpartiet fick makten 1949.

Det har inte kommit så många nya patriotiska filmer. Men nu händer det saker, med dunder och brak. I vår är actionrullen Operation Röda havet (Honghai xingdong)på väg mot nya rekord. Där sparar regissören Dante Lam varken på nationalistiska tongångar eller våldsamma specialeffekter.

En våg av spänningsfilmer som underblåser chauvinistiska stämningar sköljer över landet. Och på sätt och vis är det Hollywoods fel. Kinesiska regeringen tillåter högst 34 utländska filmer per år på biograferna. För att få genomslag på världens största biomarknad väljer Hollywood att skicka actionrullar med våld och specialeffekter, Efter ett årtionde med det utbudet är den kinesiska publiken inskolad och landets filmare har blivit mästare på datoranimerade effekter.

Osannolika hjältedåd och skarpa stridsscener fanns redan i de gamla kinesiska krigsfilmerna. Men nu gillar biobesökarna i Kina den amerikanska berättarstilen. Därför uppmuntrar kommunistpartiets propagandamakare patriotiska filmer i denna genre.

När Operation Röda havet nyligenhade premiär drog den in motsvarande 933 miljoner kronor första veckan på hemmaplan. Samtidigt nådde amerikanska Black Pantherbara 730 miljoner kronor över hela världen under premiärveckan.

Handlingen i Operation Röda havet är inspirerad av evakueringen av 600 kinesiska medborgare när inbördeskriget i Jemen bröt ut 2015. Filmen börjar med att en specialstyrka med kinesiska marinsoldater befriar ett kidnappat kinesiskt handelsfartyg. Därefter förflyttas vi till ett land kallat Yewaire där revolutionärt kaos råder och rebellerna tar en kinesiska som gisslan. Efter flera prövningar befriar specialstyrkan kvinnan – och avvärjer i förbifarten ett globalt kärnvapenhot från en terrorgrupp.

Handlingen är praktiskt taget en kopia av Kinas mest storsäljande film någonsin Vargkrigaren 2 (Zhan Lang 2), som drog in hela 7.5 miljarder kronor i fjol. Den slående likheten verkar varken bekymra publiken eller filmbolaget.

I Vargkrigaren 2 finns ett centralt replikskifte där den vite huvudskurken förklarar för den kinesiska hjälten Leng Feng att ”folk som du kommer alltid att vara underlägsna, du får bara vänja dig”. Leng Feng väser tillbaka: ”Det där är för fan historia”, och hugger ner den vite mannen.

En annan nyckelreplik lyder: ”Den som förolämpar kinesiska medborgare kommer att straffas hur långt bort målet än är.”

Den här filmoffensiven, stöttad av partiet, är så stark att kineser har fått lida när de har ifrågasatt innehållet på sociala medier. Den etablerade kritikern Yin Shanshan skrev att det är för mycket våld och att andra filmer uttrycker patriotiska känslor på ett bättre sätt. Sedan dess har hon haft svårt att bli publicerad, enligt China Film Insider.

Kinas president Xi Jinping och kommunistpartiet underblåser nationalismen som en enande faktor. Det finns också ett uppdämt revanschbehov. Att komma tillbaka efter gamla utländska förödmjukelser ligger som en underton i filmberättelserna. Och de flesta kineser är med på noterna.

Glupande aptit när kineserna filmar utomlands

Efter århundraden av isolering har kineserna en glupande aptit på omvärlden och det märks sannerligen på de filmer som Kina gör. Receptet är att proppa in en massa scener som är inspelade framför utländska sevärdheter – och den stora publiken kommer.Ki film bara du

Hundratjugofem (125) miljoner kineser reste utomlands i fjol, de allra flesta som turister. När allt detta resande började – för inte alltför länge sedan – försvann mina vänner i Peking periodvis på gruppresor och kom hem med bildserier på sig själva framför Asiens och Europas mest berömda byggnadsminnen.

Något av samma koncept har den kinesiska filmindustrin alltså anammat. På en flygning mellan Peking och Hongkong såg jag häromdagen ”Vilsen i Bangkok”, som blev 2012 års storsäljare på kinesiska biografer.

Där går storyn ut på att en troskyldig kinesisk kille ska beta av sin lista med alla de välkända templen och alla de ökända upplevelserna. Av bara farten vädrar berättelsen också många kulturella fördomar om thailändarna.

Fjolårets uppföljare ”Vilsen i Hongkong” gick ännu bättre. En säker kassako för kinesiska biografer är också ”Från Vegas till Macao” med ett liknande enkelt recept, som redan resulterat i tre filmer.

Nu går dessa filmmoguler vidare och mutar in Europa. Fjolåret gav oss följdriktigt ”Semester i Paris”, men också ”Bara du”, en romantisk komedi med förvecklingar som sträcker sig över stora delar av Italien.

Kontrahenterna dricker ofantligt många espresso på just sådana gatuserveringar där berömdheter som domen i Milano, La Scala-operan, katedralen i Lucca, och Palazzo Vecchio i Florens råkar finnas i bakgrunden och konkurrerar om huvudrollerna.

Jag måste dock erkänna att ”Bara du” är gjord med ett elegant och finurligt handlag och att manuset också säger något nytt om dagens värderingar i Kina för mera lösa parrelationer.

Däremot är nivån i ”Vilsen”-filmerna helt och hållet buskis som vida överträffar Åsa-Nisse och Police Academy. Men jag noterade att många av mina kinesiska medresenärer på flygningen till Hongkong också passade på att se ”Vilsen i Bangkok”, bland annat en pappa vars son var uppslukad av Disney på som lilla padda.

Samtidigt visar Hollywood en glupande aptit på Kina, men från en annan utgångspunkt. Det handlar inte om att göra pikanta filmer med utländska scenerier för hemmapubliken. Nej, det gäller att vinna den kinesiska biopubliken, som beräknas bli den största i världen 2017. Dessutom vill Hollywood få in rika kinesiska företag som sponsorer via produktplaceringar.

Ett allt vanligare sätt att nå biobesökarna i Kina är att kasta in kinesiska stjärnor i hyfsat stora biroller i de amerikanska filmerna. Därför har vi fått se den mest populära skåderspelerskan Fan Bingbing i ”X-men, days of future past” och ”Iron Man 3”. I den senare finns dessutom flera scener inspelade i Kina. Även senaste ”Star Wars” ville ha ett kinesiskt ansikte och det blev Jiang Wen, som är en av de mest profilerade manliga skådespelarna.

Jag skulle kunna ta detta till ytterligare en nivå, för samtidigt börjar nämligen kinesiska bolag köpa in sig i Hollywood. Men det är en historia i sig.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 19 januari 2016)

 

Halv seger för oberoende filmare, Ai Weiwei överraskar igen

Kinas oberoende filmare lyckades häromdagen mot alla odds föra sin festival i hamn. I år gick det bättre än i fjol då polisen ordnade ett lokalt strömavbrott för att stoppa festen.

Det var tionde gången som den ägde rum, nu i byn Songzhuang i Pekings nordöstra utkanter. Men hotet om stängning hängde hela tiden över Beijing Independent Film Festival 2013. Mycket riktigt kom det också ett polisbeslut om att festivalen måste stänga. Men det var tillåtet att visa filmerna på dvd för små grupper om två till fem personer.

Bild

Två giganter bland Kinas konstnärer och kulturarbetare, Ai Weiwei och Li Xianting, på oberoende filmarnas festival i Peking.

Denna bisarra ordning visar hur utrymmet har krympt för oberoende kulturarbetare under de senaste två åren. Men oförtröttliga entusiaster som Li Xianting försvarar det utrymme som finns. Han är sedan länge den samtida kinesiska konstens ledande curator och kritiker. Numera leder han också en oberoende filmstiftelse och filmskola i Songzhuang.

På festivalens sista dag dök konstnären Ai Weiwei oväntat upp, trots att polisen kraftigt har begränsat hans rörelsefrihet sedan han släpptes ur fängelse. Det gick ett sus genom publiken när han introducerades av Li Xianting.

Ai Weiwei var en av pristagarna med en film som han producerat om en aktivist som omkom under mystiska omständigheter, sedan han försvarat flera bönder i en marktvist med myndigheterna, en mycket vanlig typ av konflikt på landsbygden.

Efter de ständiga trakasserierna mot den oberoende filmfestivalen och efter andra ingripanden mot självständiga filmare talar en del kinesiska bedömare om ”indiefilmens död”. Att ge priset till den ständigt kontroversielle Ai Weiwei blir då en kraftfull markering mot de styrandes ingrepp mot fria kulturyttringar.

Många av de övriga priserna gick till filmer som speglar de snabba ekonomiska framstegens baksida; till exempel en by där invånarna drabbas av cancer på grund av industriella föroreningar; en spökstad som blomstrade tills all olja var utvunnen i trakten; eller rivningsraseriet i storstäderna.