Essä: kulturrevolutionens utbrott och följder

Min essä för Helsingborgs Dagblad:

För 50 år sedan stod Göran Leijonhufvud på Himmelska fridens torg i Peking och bevittnade utbrottet av kulturrevolutionen. Han kallar den historiens största och grymmaste massrörelse. Här ger han egna glimtar från de tio år som kampanjen varade och sammanfattar vad den betyder för Kina i dag.

Vi var en blandad grupp svenska studenter som kom till Peking i början av juni 1966 . Vi trodde att vi skulle möta ett disciplinerat socialistiskt samhälle. I stället fick vi se de första tecknen på en akut maktkamp som skulle övergå i blodiga sammandrabbningar.

Vi hade kommit rakt in i utbrottet av kulturrevolutionen. På torget vid Himmelska fridens port vid Eviga fridens aveny rådde alls ingen frid. Lastbilar körde kors och tvärs över den enorma platsen. På flaken stod arbetare och studenter. De vecklade ut tygbanderoller med slagord som fladdrade i fartvinden och de slog frenetiskt på manshöga trummor.

De dånande trummorna förföljde oss under våra fem dygn i Peking, även nätterna igenom, boom-boom-bom-bom-bom. En morgon skulle vi på möte mitt i stan. Gatan var igenproppad av demonstranter. Dagen var redan het och en frän lukt från de offentliga toaletterna i gränderna lade sig över doften av ruttnande vattenmeloner.

Den stimmande skaran av demonstranter firade att Pekings borgmästare Peng Zhen fått sparken, det första högdjuret av tiotusentals offer bland kadrerna på ledande nivå. Samtidigt hade våra guider svårt att förklara vad allt gick ut på, de kunde bara säga att ”detta är den stora proletära kulturrevolutionen”.

I efterhand har vi förstått att vad vi upplevde var de första dagarna av en akut maktkamp förklädd till en ideologisk massrörelse. Kulturrevolutionen var Mao Zedongs hämnd på rivalerna i partitoppen.

I början av 1960-talet hade han tvingats på reträtt efter sin katastrofala kampanj Stora språnget. Den ledde till svält och umbäranden som tog livet av minst 35 miljoner människor. Nu gick han helt drastiskt utanför det styrande kommunistpartiet och mobiliserade landets ungdomar till att bilda ”röda garden” och angripa hans fiender.

”Det är rätt att göra uppror”, utropade Mao som ändå var partiordförande.

Jag fick en föraning om rödgardisternas framfart när grupper av skolbarn sprang förbi på en affärsgata. De bar fanor och baner och ropade ”Ner med Peng Zhen (borgmästaren), ner med alla reaktionärer!” Människor stannade upp på trottoarerna och såg förbryllade ut.

Maktkampen handlade om personliga motsättningar, men också om politisk praktik. Maos konkurrenter släppte fram materiell uppmuntran och personliga initiativ för att få fart på ekonomin efter svältåren. Därför blev de stämplade som ”medlöpare till kapitalismen” av Mao. Hans dröm var i stället politiskt medvetna människor som skulle fungera tillsammans i de jättestora kollektiv han trumfat igenom.

Men varför döpa rörelsen till ”kulturrevolutionen”? Mao Zedong tänkte sig en trestegsraket. Första steget var den politiska revolutionen när kommunisterna med honom själv i spetsen tog makten 1949. Nästa steg var den ekonomiska revolutionen när staten tog över företagen 1956. Nu var det dags för den kulturella revolutionen.

Gamla seder och traditioner blev lovliga måltavlor. Rödgardisterna inledde en massiv förstörelse av kulturminnesmärken och de torterade och förödmjukade sina offer på stora kampmöten. Många utpekade begick självmord.

Under vårt besök 1966 var den prominente författaren Deng Tuo särskilt i skottgluggen som en misshaglig ”revisionist”. Varför det, frågade vi en ”ledande kamrat” på den kinesiska resebyrån.

– En förrädare är värre en fienden, var allt hon kunde säga. Senare fick vi veta att Deng Tuo vid den tidpunkten redan hade tagit livet av sig.

Barn anmälde sina föräldrar som kontrarevolutionärer och elever utpekade sina lärare.

Men den stämning vi mötte under kampanjens första dagar var ändå glad och positiv – herregud, skolbarn och studenter fick ju frikort från Mao att leva ut sitt ungdomsuppror och åka gratis vart de ville på järnvägen. Länge förstod de inte hur manipulerade de var.

Mao Zedongs motståndare bildade egna garden och snart var våldsamma stridigheter igång i de flesta städer, men då hade vi hunnit lämna landet. Skolor och universitet stängde.

Den spända stämningen var tydlig 1969 när jag blev ”arresterad av massorna” under ett kort besök som journalist i Shanghai. Jag hade då läst de olika fraktionernas väggtidningar och blev förhörd, uppläxad och fråntagen filmen i min kamera.

När jag sedan kom till Peking som bofast korrespondent 1971 var de öppna våldsamheterna i stort sett slut och landet öppnade sig en aning inför USA-presidenten Richard Nixons besök i februari 1972.

Den där kulturrevolutionen både fanns och inte fanns. När jag 1971 började besöka jordbruk, fabriker, högskolor och annat sade alla jag mötte ”efter kulturrevolutionen” – som om den var avslutad. Efter den stora proletära kulturrevolutionen har skördarna ökat, sade de lokala ledarna till exempel.

Men i dag 2016 säger ju alla, kineser och utomstående, att rörelsen pågick 1966–1976. Kineserna talar om ”de tio svåra åren”. Hur hänger det ihop? Det var helt enkelt så att den kamp som rasade mellan två läger också hade perioder av stiltje eller återhämtning, särskilt 1970–1973. Sedan blossade motsättningarna upp igen, bland annat med en väggtidningsdebatt som jag följde i Peking 1974. Samma år drabbades vi av en hätsk kampanj mot utlänningar.

Den definitiva upplösningen av kulturrevolutionen kom inte förrän Mao Zedong avled 1976.

Att diskutera rörelsen i Kina i dag, 2016, att analysera hur det kunde gå så snett och fördela skulden, är tabu. Det är ett lika förbjudet ämne som andra missgrepp av kommunistpartiet såsom Stora språnget 1958-61 eller massakern i Peking 1989.

Men under ytan finns fortfarande sår och gammalt groll, inom familjer, mellan grannar och på arbetsplatser.

Partiet stängde boken om kulturrevolutionen efter en ganska schematisk utvärdering 1981. Den räddade Maos eftermäle efter försiktig kritik. Han är kvar som en symbol för revolutionen och landets enande 1949. Hans porträtt hänger fortfarande över Himmelska friden port i Peking.

Den officiella utvärderingen talade om en miljon dödsoffer och fyra miljoner fängslade – kraftiga underskattningar, tror de flesta bedömare av historiens största och grymmaste massrörelse.

Dagens alltmer diktatoriske ledare Xi Jinping är på många sätt en produkt av kulturrevolutionen. Hans far var en hög ledare, men blev ett av de första offren för kritikstormen 1966 och satt fängslad flera år. Berövad faderns beskydd skickades Xi Jinping vid 15 års ålder ut att arbeta i jordbruket i en avlägsen bergsby mellan 1969 och 1975. Den erfarenheten delade han med många stadsungdomar. Först när fadern blev rehabiliterad 1978 tog sonens karriär fart.

President Xi Jinping är alltså tidigt präglad av kulturrevolutionens fraktionsstrider i högsta ledningen, som domineras av några ledande familjer där makten går i arv.

Händelserna i hans ungdom har säkert satt djupa spår i hans psyke och kan förklara hans starka kontrollbehov. Han har samlat på sig mer makt än någon ledare sedan Mao.

Xi Jinping uppmuntrar också en personkult som börjar närma sig Maokulten. Det kinesiska politiska systemet – under kejsartiden och under kommunistpartiet – graviterar mot en fixering vid den högste ledaren.

Presidenten försöker också spela på mystiken kring Mao och citerar honom gärna. Men inom ekonomin är det Deng Xiaopings marknadsreformer som han prisar – och som hans egen far bidrog starkt till.

I dessa dagar när 50-årsminnet är aktuellt varnar partiet medborgarna från att ifrågasätta den officiella utvärderingen från 1981. Glöm och gå vidare är budskapet. Kulturrevolutionens kaos visar hur viktig stabiliteten är, framhåller partipressen.

Stabilitet till varje pris. Så blir kulturrevolutionens grymheter en ursäkt för dagens förtryck.

50 år i dag sedan kulturrevolutionen bröt ut – i dag tabu

Väggtidningar i Peking under kulturrevolutionen.

Väggtidningar i Peking under kulturrevolutionen.

Ett påbud gick ut över Kinas vida slätter och djupa dalar om att genomföra ”en stor proletär kulturrevolution”. Den maningen från det kinesiska kommunistpartiets politbyrå den 16 maj 1966, alltså för femtio år sedan i dag, ledde till vad kineserna kallar ”tio förlorade år”.

Ändå finns det röster i kinesiska medier som i dag varnar för att partiet är på väg att återigen tillämpa  kulturrevolutionens mörka metoder mot skribenter och kulturarbetare.

Det var den forne partichefen Mao Zedong som drog igång vad som kom att bli den största och mest våldsamma massrörelsen i historien. Mao hade hamnat i skamvrån efter sin misslyckade ekonomiska kampanj Stora språnget 1958-61, en satsning som bara ledde till svår hungersnöd.

Kulturrevolutionen skulle bli hans revansch. Genom att fylla mötessalen med flera av sina anhängare kuppade han igenom beslutet.

Det fanns tankar om att en revolution inom kultursfären skulle vara en uppföljning av den politiska revolutionen 1949 då kommunisterna kom till makten och den ekonomiska revolutionen när produktionsmedlen förstatligades med början 1956.

Gammalt borgerligt tänkande, gamla feodala seder och bruk, blev legitima måltavlor. Men efterhand blev de högtravande ideologiska rättesnörena bara redskap i Mao Zedongs kamp mot sina rivaler i högsta ledningen.

”Sopa undan alla monster!” skrev Folkets Dagblad.

Mao gick också utanför partiet och enrollerade skolbarn och studenter som han lät organisera i röda garden. Rödgardisterna fick fria händer att angripa och förnedra Maos fiender fysiskt och mentalt under långa kampmöten.

”Det är rätt att göra uppror!” utropade partichefen.

När jag kom till Peking i början av juni 1966 hade den öppna fasen av kulturrevolutionen just brutit ut. Arbetare och studenter åkte fram och tillbaka på lastbilar och ropade hätska slagord mot Pekings just avsatte borgmästare Peng Zhen, som blev det första högdjuret som fälldes i Maos kampanj.

Senare har jag fått veta att redan under den första fasen, som jag upplevde i Peking, begick några av de angripna självmord, bland annat den prominente författaren Deng Tuo.

De angripna ledarna organiserade egna rödgardister och situationen liknade snart ett förvirrat inbördeskrig. Minst en miljon människor miste livet i öppna strider eller genom olika former av förföljelser.

Under tio år 1966-76 gick aktiviteten upp och ner, det var också perioder av stiltje, och när Mao Zedong lämnade jordelivet i september 1976 ebbade allt snabbt ut. Snart nog hade Deng Xiaoping fått kontroll över partiet. Han drog igång den ekonomiska öppningen och fick fart på tillväxten.

Partiet har bara gjort en halvhjärtat utvärdering av kulturrevolutionen. Mao är fortfarande en nationell symbol för revolutionen 1949 och för nationen,

I dag är det tabu att diskutera kulturrevolutionen. President Xi Jinping låter fängsla även ganska försiktiga kritiker. Flera av dem tvingats schavottera på teve och bekänna sina synder påminner många om metoderna på kampmötena under kulturrevolutionen.

Konfucius, the comeback kid

CdmBImoUIAEo8TsDagens internetfynd. Kinesiska studenter i militäruniform reciterar Konfucius vid avtäckningen av en hög staty som föreställer den antike tänkaren, bakom det röda täcket. Bilden är tagen ur dagstidningen Guangming i Peking, en av alla tidningar som kontrolleras av kommunistpartiet. 

Kinas president Xi Jinping sägs ofta gå tillbaka till Mao Zedong som ledde landet till sin död 1976. Och det stämmer, men bara delvis. Xi Jinping gör så bland annat med maoistiska fraser och med en politik mot kulturarbetare och media som alltmer påminner om kulturrevolutionen 1966-76.

Men under Mao och kulturrevolutionen blev Konfucius själva symbolen för en reaktionär linje och hånades friskt. Det hindrar inte att dagens ledare i sin patriotiska glöd och sin brist på ideologiskt tänkande allt oftare framhåller Konfucius som ett rättesnöre, inte minst de konfucianska ideal om lydnad mot överheten som utvecklades under ett par tusen år före folkrepubliken.

Mycket Kina per krona

leijonhufvud_pionjarochveteran

Min bok ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” från 2014 går på rean för 99 kronor. Passa på om du inte redan har den. Per krona får du nästan nio sidor erfarenheter från ett halvt sekel i Kina. I år är det 50 år sedan jag kom till Peking, rakt in i utbrottet av den omskakande kulturrevolutionen.

Några recensionsklipp:

“Boken är en läsupplevelse, personlig och spänstig i förflyttningarna mellan hierarkiernas skilda skikt. För den som intresserar sig för utvecklingen i Kina, som fascineras eller skräms, är Pionjär och veteran en guldgruva.” Göteborgs-Posten

“En rik Kinaskildring som vinner i längden.” Dagens Nyheter

“Innehållet är finstrimlat och välblandat som i en kinesisk husmansrätt.” Helsingborgs Dagblad

“Både en personlig memoar över det som varit, och en oavbruten samtidshistorisk uppdatering av ett land som både rör sig allt snabbare och blir allt mer oöverskådligt.” Aftonbladet

 

Börsraset – övervakarna fuskar själva

Den kinesiska aktiemarknaden har åkt upp och ner som en jojo. När det stora raset kom i augusti satte regimen till alla klutar för att hitta syndabockar. Detta i syfte att dölja vilken roll kommunistpartiet och myndigheterna spelat för att blåsa under en kraftig uppgång så att folk skulle tro att verkligt goda tider rådde.

Dussintals börsmäklare och andra spekulanter arresterades och släpades fram till tevekamerorna för att bekänna sína ”synder” – i ett mönster som kunde påminna om kampmötena under kulturrevolutionen 1966-76.

Ledningen för finansinspektionen uppmanade sina lokala avdelningar att arbeta hårdare för att avslöja överträdelser mot börsreglerna.

Nu kommer nyheten om att finansinspektionens vice ordförande Zhang Yujun (bilden) själv står under utredning för ”disciplinbrott”, något somZhang Yujun börsen brukar vara en omskrivning för korruption. Han har alltså missbrukat sin tjänsteställning. Ännu en gång får vi ett exempel på att var det än finns anledning att lyfta på locket inom förvaltningen eller partiet, så hittar undersökarna korruption och annat fiffel.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Ett samhälle i 50 år av chock

Bild

Rivningar i Peking 2004. Foto: Göran Leijonhufvud

Vården av gamla byggnader och miljöer har ett mycket svagt stöd i Kinas regering, sade en expert på lördagen på ett seminarium under litteraturfestivalen i Peking. Det är fortfarande ekonomisk tillväxt till varje pris som gäller.

Jag kom i tankar och ju längre samtalet pågick, desto mer pessimistisk blev jag, Det slog mig att det kinesiska kulturarvet blivit utsatt för en dubbel chock under de 50 år jag följt landet.

Under kulturrevolutionen 1966-76 var det fritt fram för de unga rödgardisterna att slå sönder de gamla kulturminnesmärkena, med vissa restriktioner. Allt gammalt uppfattades som a priori dåligt.

Efter den förstörelsen kom språnget över till marknadsekonomin med en rasande snabb tillväxt i över 30 år. De gamla miljöer som rödgardisterna inte hunnit rasera faller för rivningsvågen.

Lägg därtill att globaliseringen samtidigt drar fram över landet och gör att Kinas städer med köpgallerier och snabbmatskedjor och trafikleder alltmer ser ut som varandra – och som våra städer. Särdragen kommer i bakgrunden.

Jag stör mig på utvecklingen, samtidigt som jag inte missunnar kineserna ökad levnadsstandard. Och problemen är inte unika för Kina. Vi har dem också, men här i Kina är utvecklingen så mycket mer dramatisk och chockartad.

Det hade varit roligare att vara en utvecklingsoptimist än en gammal kverulant. 

Nobelpristagare med tre liv oroar sig för Europa

BildJag har haft tre liv, säger Nobelpristagaren Gao Xingjian under ett besök i Singapore i en sällsynt intervju där han bland annat talar om svårigheterna han mötte i Kina. Samtidigt är han mycket orolig över vad han beskriver som en kulturkris i dagens Europa.

Gao Xingjian var den förste kinesen som fick Nobelpriset i litteratur, även om han hunnit bli fransk medborgare när han fick det år 2000. I dag är han snart 74 år.

Här följer min översättning av hans intervju med BBC:

”Mitt första liv var i Kina, men jag lämnade Kina tidigt. Jag ville skriva fritt, men jag stötte på alla möjliga hinder, till exempel en massa politisk inblandning. Till exempel under kulturrevolutionen brände de och förbjöd böcker och förföljde intellektuella.

Jag var tvungen att skriva i hemlighet och när jag brände mina arbeten för säkerhets skull måste jag göra det i hemlighet också. Kulturrevolutionens terror var ingen vit terror utan en röd terror. Jag tycker att folk inte har skrivit tillräckligt om denna period. Denna sorts terror, denna historiska erfarenhet måste bli känd för kommande generationer, så att det inte kan hända igen.

Det var mitt första liv. Mitt första liv fick mig att till fullo förstå att konsten och litteraturen måste distansera sig från politiken. Jag tycker inte heller att litteraturen ska blanda sig i politiken, då blir den ett politiskt vapen.

I mitt andra liv, efter att jag tog mig till Frankrike, var jag äntligen i en miljö där jag kunde arbeta fritt, så jag arbetade extremt hårt, men jag var mycket lycklig. Jag har inte tagit en enda ledighet på 26 år, för friheten är så dyrbar för mig.

Mitt tredje liv började när jag fick Nobelpriset. Självklart var jag mycket glad för det. När jag hörde nyheterna hade jag inte ens tid att sätta på mig skorna. Jag gick fortfarande i tofflor när jag öppnade dörren för reportrarna. Den stod en hel hög med folk där. Från och med det var det som att bli fångad i en storm. Till slut blev jag sjuk av allting.

Jag ville så klart arbeta med min konst, jag ville inte bli en mediafigur. Jag tror att det är viktigt för en konstnär att tala genom sina arbeten, så när jag blev frisk fokuserade jag på att fortsätta med mina arbeten och ge så få intervjuer som möjligt.”

Gao Xingjian säger att han inte förstår sig på vad som händer i Kina i dag. Men han är mera  bekymrad över vad som händer med Europa och dess kulturella traditioner:

”Var finns det någon plats för allvarlig konst och litteratur i det 21:a århundradet med globalisering, miljöförstöring och detta politiska oväsen och reklam överallt?”

”Under sådana villkor, hur ska vi finna nya idéer och hur ska vi ta fram samtida konst och kultur ur renässansens traditioner. Jag tror att vi inte bara står inför en ekonomisk kris i dag, utan också en kris inom kulturen och de fria konsterna.”

Själv verkar han optimistisk om sin egen framtid och sitt skapande. Han säger att han är fullbokad till 2016. I mars ska han ha en utställning av sina tavlor i Paris.