Liu Xiaobos död påminner om att allt färre vågar stöta sig med Kina, inklusive Sverige

(Min krönika i Helsingborgs Dagblad den 18 juli.)

Den kinesiska regimen har effektivt tystat och – som det verkar – i praktiken tagit livet av en av sina mest sansade kritiker. Omvärlden reagerar med några få ganska lågmälda protester. Många stater håller tand för tunga för att inte störa affärsutbytet.

På torsdagen i förra veckan avled Liu Xiaobo, mottagare av Nobels fredspris 2010 och Kinas utomlands mest kända regimkritiker. Dödsorsaken var obotlig levercancer, enligt de kinesiska myndigheterna. Han blev 61 år.

xiaobo

Liu Xiaobo innan han dömdes till elva år i fängelse.

Frågetecknen är många. Varför fick han sin diagnos så sent som i början av juni i år? Varför blev han inte flyttad från fängelset till sjukhuset förrän ett par veckor innan han avled? Varför avslogs hans begäran om att få vård utomlands?

Det kinesiska kommunistpartiet har en historik av att inte ge adekvat vård åt fängslade ”klassfiender” eller kritiker. Sådan vanvård till döds drabbade höga ledare som Liu Shaoqi, He Long och Tao Zhu under den så kallade kulturrevolutionen (1966–76).

Men även under senare år finns det ett par fall där fängslade regimkritiker avlidit efter att ha nekats nödvändig medicinsk vård, nämligen aktivisten Cao Shunli (mars 2014) och den tibetanske munken Tenzin Delek Rinpoche (juli 2015). Och nu ser det alltså ut som om även Liu Xiaobos namn bör föras upp på denna dystra lista.

Liu Xiaobo sällade sig till en lång rad av kinesiska intellektuella som i en nästan tre tusen år gammal tradition känt ett ansvar att hjälpa folket att påtala missförhållanden för kejsaren – eller numera för kommunistpartiets ledare. Så har de gjort, trots att de visste att de riskerade hårda straff.

Idealbilden var att de agerade som ”lojala dissidenter”, det vill säga att de inte pläderade för att störta kejsardömet eller kommunistpartiet, utan bara ville hjälpa de styrande att bli bättre regenter. ”Den som tyglar sin prins, älskar sin prins”, sade redan Mencius på 300-talet före vår tideräkning. Och regenten förväntades lyssna och ta till sig av synpunkterna.

Liu Xiaobo började som en hård och kompromisslös litteratur- och samhällskritiker. Han slog mot öst såväl som mot väst och deltog inte i 1979 års demokratirörelse. Men han blev rörd av de unga studenternas uppror 1989, det som slutade i regimens massaker på demonstranterna i Peking den 4 juni det året. Han förhandlade med trupperna och lyckades få till en fredlig reträtt för studenterna från torget vid Himmelska fridens port. Därefter blev han mer taktiskt försonlig – utan att ge avkall på sina liberala värderingar. Icke-våld blev en viktig princip.

Han var ledande i att tona ner de mest oförsonliga tongångarna i protestmanifestet Charta 2008. Samtidigt var han med och samlade in tusentals underskrifter. Huvudbudskapet var att regimen måste tillämpa alla de fri- och rättigheter som faktiskt finns inskrivna i landets författning.

Manifestet krävde också ett slut på enpartisystemet. Men Liu Xiaobo begärde ingen revolution utan talade för stegvisa reformer. På det viset kan även han sägas ha följt traditionen som en lojal dissident.

Hursomhelst såg partiet till att ge honom ett långt fängelsestraff på elva år 2009. Under 00-talet kunde partiet ofta tolerera enstaka kritiska röster. Men så fort det fanns en organisation bakom som kunde uppfattas som fröet till en konkurrens med partiet, slog ledningen till hårt.

Bakom manifestet Charta 2008 fanns bara en informell struktur för att samla in underskrifter, men detta var tydligen tillräckligt hotande för partiet, så Liu Xiaobo fick sin hårda dom. Det gällde också ”att nacka en kyckling för att skrämma aporna” som det heter i ett kinesiskt talesätt.

Liu Xiaobo hade samtidigt blivit kontroversiell i olika läger när han som ordförande i Independent Chinese PEN Centre tog emot bidrag från stiftelsen National Endowment for Democracy, som lyder under amerikanska utrikesdepartementet. En del andra kinesiska dissidenter var kritiska för att han blev så proamerikansk att han bland annat helhjärtat stödde George W Bushs krigföring i Irak och Afghanistan.

Att Liu Xiaobo inte fick åka utomlands för vård sedan han fått medicinsk amnesti från fängelset är helt i linje med president Xi Jinpings allt hårdare kontroll över allt som sägs i landet. Ett eventuellt yttrande från Liu Xiaobo utomlands skulle ha sipprat in i Kina trots alla brandväggar. Presidenten tar mycket hellre kritik från utlandet för repressionen än att han riskerar något som på minsta vis skulle rubba partiets totala maktinnehav.

Kritiken utifrån har ändå varit ganska försiktig. Ingen ledare tog offentligt upp fallet Liu Xiaobo under G20-mötet i Hamburg i förra veckan. Det ekonomiskt allt mäktigare Kina konfronteras allt mera sällan när det gäller mänskliga rättigheter.

Andra stater kan också ha tagit intryck av hur Kina bestraffade Norge med långtgående ekonomiska och politiska sanktioner sedan Nobelpriskommittén givit fredspriset till den kinesiske aktivisten. Normala förbindelser återupprättades inte förrän i år efter att Norges regering med diplomatiskt fikonspråk dikterat av Kina i praktiken bett om ursäkt för valet av pristagare.

Fredspristagarens öde väcker också farhågor för den av Kina kidnappade och frihetsberövade svenske medborgaren Gui Minhai. Han har snart hållits isolerad i två år. Under sitt besök i Peking i slutet av juni uppgav statsminister Stefan Löfven att han tog upp fallet i samtalet med Xi Jinping, men gav inga som helst detaljer. I regeringens officiella sammanfattning av besöket betonas de positiva kommersiella effekterna, medan Gui Minhai inte ens nämns.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Maktens klaner bakom kulisserna

Xi Jinping

Xi Jinping – en klanprodukt

I dag kommer Xi Jinping till Storbritannien på statsbesök. Därför skickar TT ut ett porträtt på den kinesiske presidenten. TT:s medarbetare David Henriksson intervjuade mig inför artikeln. Jag kom då in på hur ett litet antal familjer eller klaner utgör kärnan i kommunistpartiets ledarskikt bakom kulisserna.

Det är dessa klaner som har installerat sig i de gamla kejsarnas palats. Där samverkar de och bekämpar varandra, men alla vill till varje pris behålla maktinnehavet för partiet och sig själva i ledarskiktet.

David bad mig skissa på vilka familjer eller klaner det är som gäller. Listan är inte komplett eller färdig och jag tänker jobba mer på den. Synpunkter är välkomna.

Några av de viktiga klanerna med lång historia i kommunistpartiets ledande skikt:

Klanen Xi går tillbaka till Xi Zhongxun (1913-2002), pappa till Xi Jinping. Gick med i kommunistpartiet på 1920-talet, ledde gerillatrupper i röda armén, regeringens generalsekreterare 1953-65, illa ute under Maos kulturrevolution, nära rådgivare till Deng Xiaoping i de ekonomiska reformerna från 1978.

Klanen Bo går tillbaka till Bo Yibo (1908-2007) som har samma bakgrund som Xi Zhongxun, blev sedan folkrepublikens förste finansminister, var ille ute under kulturrevolutionen, men kom tillbaka och blev vice premiärminister. Hans andre son Bo Xilai utmanade Xi Jinping inför dennes makttillträde 2012. Även andra barn till Bo Yibo har haft höga poster.
Klanen Deng går tillbaka till Deng Xiaoping (1904-1997), som tidigt gick med i partiet och blev en viktig kugge under Mao på långa marschen, generalsekreterare i partiet från 1956, förföljd under kulturrevolutionen, i praktiken Kinas ledare från 1978 till sin död, genomförde de marknadsekonomiska reformerna och öppningen utåt, Före sin död hade Deng redan utpekat Hu Jintao som ny partichef 2002. Dengs barn har fortfarande visst inflytande.

Klanen Chen går tillbaka till Chen Yun (1905-1995), med i partiet sedan 1925 och verkade först som aktivist i arbetarrörelsen i Shanghai, var med på långa marschen, Var hela tiden på olika poster en av de tongivande för ekonomin i folkrepubliken, kritisk mot Maos äventyrliga ekonomiska politik. Ville på slutet dämpa Dengs marknadsekonomiska iver. Sonen Chen Yuan medlem av partiets centralkommitté och chef för utvecklingsbanken. Även andra ättlingar har haft höga poster.

Klanen Zhou-Li går tillbaka till Zhou Enlai (1898-1976), en av partiets grundare, tidigt nära Mao Zedong, ibland överordnad honom under inbördeskriget, med på långa marschen, premiärminister 1949 till sin död. Li Peng var Zhou Enlais adopterade son som också blev premiärminister. Li Peng har lyckats behålla några lojala i ledarskiktet med främsta agenda att rädda honom från att ställas till ansvar för massakern 1989.

Klanen Liu går tillbaka till Liu Shaoqi (1898-1969), medlem sedan 1921, facklig aktivist i städerna, med på långa marschen, folkrepublikens president 1958-68, dog av de svåra förföljelserna under kulturrevolutionen. Hans hustru Wang Guangmei blev inflytelserik efter kulturrevolutionen, liksom sonen Liu Yuan, som är general och anses stå Xi Jinping nära.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.