Partikongressen avslutas: Xi Jinping framstår som mäktigare och som taktisk

Min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council, sctc.se)

Trots sena uppgifter om ett kuppförsök mot president Xi Jinping framstår han som starkare än någonsin efter kommunistpartiets stora kongress, som avslutades i Peking på tisdagsmorgonen. Detta bekräftas formellt när partistadgan nu nämner presidenten och partichefen Xi på nivå med mäktiga företrädare som Mao Zedong och Deng Xiaoping. Samtidigt framstår han som taktiskt slipad när han lämnar utrymme i den högsta ledningsgruppen även åt andra falanger inom partiet.

Xi Jinping

Spekulationerna visar sig alltså stämma. Partistadgan ändras nu så att Xi Jinping framstår som en lika stor samhällstänkare som den förra seklets båda centralfigurer Mao Zedong och Deng Xiaoping. Vad partistadgan med ett tillägg höjer till skyarna är ”Xi Jinpings tänkande om en socialism med kinesiska förtecken för en ny era”.

Vad det betyder mera konkret är inte helt klart. Det är mera symbolik än innehåll. Men Xi Jinping tar alltså plats i den kinesiska revolutionens Pantheon och blir så att säga odödlig när han får sitt tänkande inskrivet i partiets heliga skrift med sitt eget namn också. Detta medan han ännu är fullt aktiv och går in i en ny femårsperiod som landets högste ledare.

Redan tidigare har han fått underlydande och medierna att benämna honom som ”kärnan i högsta ledningen” eller ”kärnledaren”. Han är också föremål för en personkult som börjar likna den hängivenhet som propagandamakarna trummade fram för Mao Zedong. Denna kult tillsammans med de nya formuleringarna i partistadgan har lett till spekulationer om att Xi Jinping tänker sitta kvar längre än de två femårsperioder som varit den informella regeln för particheferna under tre årtionden.

Taktisk balans

Att få med sig övriga toppledare på upphöjelsen i partistadgan tyder på styrka. Men vad ska vi dra för slutsatser av hur den nya ledningsgruppen är komponerad? Det är alltså fråga om det ständiga utskottet i partiets politbyrå – ”styrelsen” om man så vill, det allra innersta och högsta maktorganet i Kina. Ledamöterna där presenteras först i morgon onsdag vid en samling för massmedia. De kommer formellt att väljas av partiets nya centralkommitté på dess första möte på onsdagsmorgonen. Men listan har legat klar en längre tid och den välinformerade kolumnisten Wang Xiangmei på South China Morning Post i Hongkong har redan rapporterat om ständiga utskottets nya sammansättning.

Många utomstående bedömare har trott att Xi Jinping skulle passa på att i stort sett packa ständiga utskottet med sina män – när det gäller högsta makten är det fortfarande nästan helt uteslutande män som kommer ifråga. Men han har hållit sig till de senaste årtiondenas tradition att balansera de ledande falangerna i detta organ.

Kvar från det avgående utskottet är bara Xi Jinping och premiärministern Li Keqiang. Sedan är det fem nya namn (se särskild tetxt efter denna artikel). Av dessa nya utskottsmedlemmar associeras en med den så kallade Shanghaifalangen kring förre partichefen Jiang Zemin. En annan förknippas med den falang som har utvecklats kring forna ledare i ungdomsförbundet som Hu Jintao, det vill säga partichefen som föregick Xi Jinping.

Det var en viktig markering att Jiang Zemin och Hu Jintao satt på var sin sida om ögonblickets man Xi Jinping på podiet under kongressens plenarsessioner.

Påståenden om kuppförsök

Det är nu upp till var och en att se det som ett tecken på svaghet att Xi Jinping inte ville eller kunde ta in fler av sina egna i sjumannagruppen – eller som ett tecken på självförtroende och taktisk klokhet att han valde att balansera församlingen. Jag lutar åt det senare, men jag påminner om att egentligen vet vi fortfarande väldigt lite om hur turerna går på den allra högsta nivån. Ett långt drivet hemlighetsmakeri präglar fortfarande partiets dna – trots att South China Morning Post denna gång lyckades få ut namnen i ständiga utskottet i förväg.

Samtidigt kom det ut häromdagen att avsättningen av jättestaden Chongqings partisekreterare en kort tid före kongressen handlade om ännu allvarligare saker än ”bara” korruption. En av Xi Jinpings närmaste män anklagade stadens partisekreterare Sun Zhengcai för att ha planerat ett regelrätt kuppförsök mot presidenten.

Det kan förklara varför sammansättningen av politbyråns ständiga utskott blev så pass balanserad, alltså ett försök att visa sammanhållning utåt och hålla falangerna lugna – trots att en maktkamp rasat och kanske fortfarande rasar bakom kulisserna medan Xi Jinping behåller sitt pokeransikte.

Vi bör också fråga oss hur mycket av de verkliga besluten som egentligen fattas iständiga utskottet och hur mycket som bestäms i en trängre krets kring presidenten.

Framtiden enligt Xi

Hur ser då den framtid ut som Xi Jinping målade upp i sitt drygt tre timmar långa tal på kongressen? Hur ser en ”socialism med kinesiska förtecken för en ny era” ut, om vi försöker gå bakom symboliken och retoriken?

De kinesiska förtecknen på socialismen har sedan Deng Xiaopings dagar i mycket handlat om att ge upp stora delar av planhushållningen och ge marknaden en allt större roll. Det finns också ett utrymme för utländska företag. Xi Jinping tänker inte rubba på det förhållandet, men han vill samtidigt ha en starkare stat som ska ha kontroll över vissa nyckelsektorer i ekonomin. Denna stat ska också via kommunistpartiet öka sin närvaro i de små och stora privatföretagen.

Vidare är den starka staten i full färd med att ytterligare skärpa kontrollen över media, internet, kulturlivet och civilsamhället.

Talet om en ny era är upphängt på målsättningen att Kina ska vara ”ett storartat modernt socialistiskt land” vid seklets mitt, ”välmående, starkt, demokratiskt, kulturellt avancerat, harmoniskt och vackert”. Presidenten talade också om en mellanstation 2035 när Kina ska vara en global ledare inom innovation.

Men enligt Xi Jinping går Kina nu också in i en era där landet måste rusta i en orolig värld och se till att militären ”ska kunna vinna krig i informationsåldern”. Alltså går stora resurser till att modernisera alla vapenslag.

I den nya eran är det enligt Xi Jinping slut med utländska makters förödmjukelser av kineserna och landet tar nu som en ny stormakt allt större plats på den globala scenen. Han predikar socialismen med kinesiska förtecken såsom överlägsen de splittrade västerländska demokratierna, och såsom ett system som kan attrahera många länder.

Deng Xiaoping förde en utrikespolitik där Kina skulle ligga lågt, försiktigt känna sig fram och inte provocera innan man är tillräckligt stark. Xi Jinping för står för en mycket mer aktivistisk och ogenerad hållning.

Ny för den kommande perioden är också Xi Jinpings definition av huvudmotsättningen i det kinesiska samhället. För Mao Zedong var det klasskampen, alltså kampen mellan proletariatet och borgerligheten. För Deng Xiaoping gick huvudmotsättningen ”mellan å ena sidan folkets ständigt ökande materiella och kulturella behov och å andra sidan den efterblivna produktiviteten i samhället”. Därför prioriterade han ekonomisk utveckling med nästan vilka metoder som helst. ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss”, sade han.

Xi Jinping, eller hans teoretiska rådgivare, säger helt enkelt att huvudmotsättningen är ”den obalanserade och otillräckliga utvecklingen”, förklarade han i sitt tal. Han använder ett språkbruk som är mindre färgat av pliktskyldig marxistisk retorik än sina företrädare. Vad han syftar på med obalans är de växande klyftorna mellan välmående och fattiga, men också obalansen i miljön med svåra föroreningar av luft, jord och vatten efter lång period av hög tillväxt men rovdrift på naturen.

Det är också därför han ser ett behov av en starkare stat. Han lägger stor vikt vid fattigdomsbekämpning som en avgörande fråga. Cirka 52 miljoner kineser lever fortfarande under existensminimum och stora grupper släpar efter på olika sätt. I sitt tal lovade han att alla ska garanteras tillgång till barnavård, utbildning, anställning, sjukvård, äldrevård, bostad och socialhjälp. (Se även analys om de vidgande klyftorna som en ödesfråga för regimen i KinaNytt den 16 oktober.)

Presidenten framhöll också med all rätt Kinas engagemang och framsteg inom teknologi för miljövård och positiv klimatpåverkan. Men ironiskt nog präglades Peking av en tung smog under de flesta av partikongressens dagar. Det bara underströk vilken krävande uppgift kineserna har framför sig i den nya eran fram till seklets mitt.

Kinas sju toppledare

Kommunistiska partiet håller kongress vart femte år då nya medlemmar väljs till centralkommittén, centralkommitténs politbyrå och politbyråns ständiga utskott.

Detta förväntas bli Kinas nya partitopp, det vill säga de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott, i rangordning: Xi Jinping, Li Keqiang, Li Zhanshu, Han Zheng, Wang Huning, Zhao Leji och Wang Yan.

Xi Jinping är partiets generalsekreterare, det vill säga partichef. Han är även president och överbefälhavare.

Li Keqiang är regeringens premiärminister sedan fem år och brukar räknas som en av förre partichefen Hu Jintaos favoriter.

Li Zhanshu är en av Xis trogna medarbetare. Han väntas också bli ordförande i nationella folkkongressen som är Kinas ”parlament”.

Han Zheng är partisekreterare i Shanghai och anses stå under förre partichefen Jiang Zemins inflytande.

Wang Huning är en partiteoretiker som hjälpt alla de tre senaste particheferna, inklusive XI Jinping, att formulera sina politiska åsikter.

Zhao Leji tar över partiets disciplinkommission som fått allt större makt under Xi Jinpings intensiva kampanj mot korruptionen. Zhao har lett partiets mäktiga organisationsavdelning.

Wang Yang har kommit fram genom ledaruppgifter i ungdomsförbundet och anses därför stå Hu Jintao nära. Han väntas bli förste vice premiärminister. Han har hanterat ekonomiska frågor jordbruk, handel och fattigdomsbekämpning under sin tid i jättestaden Chongqing respektive den tongivande provinsen Guangdong. Under den tiden gav han privata företag större frihet. Han har också skött kontakterna med Washington i handelsfrågor. Välkomnas troligen av utländska investerare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klart för partikongress och Xi stärker sitt grepp.

Min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council):

Den kinesiska partikongressen samlas den 18 oktober. Sent på torsdagskvällen kom beskedet om kommunistpartiets viktigaste möte på fem år. Räkna med att kongressen dominerar även all annan verksamhet i höst. Den påverkar även utländska kontakter och företag.

Det blir en tröghet i hela systemet, skärpt säkerhet och kontroll. Det kan även bli krångligare med visum tills allt gradvis blir mera normalt efter kongressen.

220px-18th_National_Congress_of_the_Communist_Party_of_China

Så här såg det ut på partikongressen för fem år sedan.

Att den allra högsta ledningen nu spikat ett startdatum för partikongressen tyder på att de viktigaste förberedelserna är klara. Allra viktigast är vilka som ska bilda den allra innersta maktkärnan, nämligen politbyråns ständiga utskott.

Detta utskott har hittills varierat mellan fem och nio medlemmar. Men något definitivt besked om hur många och vilka det blir får vi inte veta förrän på kongressens sista dag.

President Xi Jinping vill rensa så att hans egna män – för det brukar bara vara just män – dominerar närmast totalt. Under sina fem år som partiledare har han steg för steg placerat sina anhängare på nyckelposter inom partiet, statsapparaten och försvarsmakten.

Xi Jinping har skaffat sig ett starkare grepp om makten än vad någon av hans företrädare haft de senaste drygt 20 åren. Han har drastiskt skärpt kontrollen över medierna, civilsamhället och oliktänkande.

 

Han har bland annat använt sin kampanj mot korruptionen – en populär åtgärd i breda folklager – som ett verktyg för att komma åt sina politiska motståndare.

 

En intressant fråga på kongressen blir om han vågar gå vidare med de planer som har antytts om att han skulle söka en tredje period som partichef. Därmed skulle han sätta sig över den informella regel som partiet tillämpat sedan diktatorn Mao Zedongs död 1976, nämligen att ingen ska sitta i ständiga utskottet mer än två femårsperioder.

En del av hans anhängare har försiktigt börjat prata om att det är speciella tider som råder och därför behöver landet särskilda arrangemang för en särskilt stark ledare.

Partichefens medarbetare har byggt upp något av en personkult med hyllningar som ibland närmat sig kulten av Mao Zedong under den så kallade kulturrevolutionen 1966-76. En av Xi Jinpings närmaste män, Cai Qi, sade nyligen:

”Alla tjänstemän måste dyrka samlingen med Xi Jinpings tal som den viktigaste boken på sina skrivbord, den viktigaste referensen och den viktigaste källan till slagord.”

Xi Jinping utnämndes i fjol av  partiets centralkommitté officiellt som ”kärnan” i ledarskapet. På sistone har partipressen börjat kalla honom ”den store ledaren” och antytt att hans ”tänkande” ska skrivas in i partistadgan på nivå med marxismen-leninismen, Mao Zedongs tänkande och Deng Xiaopings teorier.

I torsdagens kommuniké var den typen av ordval mera dämpat och betydelsen av att följa ”particentralen” betonades lika mycket som den enskilda ledarens vikt. En del analytiker ser detta som ett tecken på ett visst motstånd mot Xi Jinpings mest långtgående maktambitioner.

Partikongressen brukar vara i tio dagar och väntas vara avklarad i god tid före USA-presidenten Donald Trumps väntade besök senare på hösten.

Kongressen väntas fortsätta att stärka partiets närvaro och inflytande i näringslivet, inom akademin och på internet.

 

Essä: kulturrevolutionens utbrott och följder

Min essä för Helsingborgs Dagblad:

För 50 år sedan stod Göran Leijonhufvud på Himmelska fridens torg i Peking och bevittnade utbrottet av kulturrevolutionen. Han kallar den historiens största och grymmaste massrörelse. Här ger han egna glimtar från de tio år som kampanjen varade och sammanfattar vad den betyder för Kina i dag.

Vi var en blandad grupp svenska studenter som kom till Peking i början av juni 1966 . Vi trodde att vi skulle möta ett disciplinerat socialistiskt samhälle. I stället fick vi se de första tecknen på en akut maktkamp som skulle övergå i blodiga sammandrabbningar.

Vi hade kommit rakt in i utbrottet av kulturrevolutionen. På torget vid Himmelska fridens port vid Eviga fridens aveny rådde alls ingen frid. Lastbilar körde kors och tvärs över den enorma platsen. På flaken stod arbetare och studenter. De vecklade ut tygbanderoller med slagord som fladdrade i fartvinden och de slog frenetiskt på manshöga trummor.

De dånande trummorna förföljde oss under våra fem dygn i Peking, även nätterna igenom, boom-boom-bom-bom-bom. En morgon skulle vi på möte mitt i stan. Gatan var igenproppad av demonstranter. Dagen var redan het och en frän lukt från de offentliga toaletterna i gränderna lade sig över doften av ruttnande vattenmeloner.

Den stimmande skaran av demonstranter firade att Pekings borgmästare Peng Zhen fått sparken, det första högdjuret av tiotusentals offer bland kadrerna på ledande nivå. Samtidigt hade våra guider svårt att förklara vad allt gick ut på, de kunde bara säga att ”detta är den stora proletära kulturrevolutionen”.

I efterhand har vi förstått att vad vi upplevde var de första dagarna av en akut maktkamp förklädd till en ideologisk massrörelse. Kulturrevolutionen var Mao Zedongs hämnd på rivalerna i partitoppen.

I början av 1960-talet hade han tvingats på reträtt efter sin katastrofala kampanj Stora språnget. Den ledde till svält och umbäranden som tog livet av minst 35 miljoner människor. Nu gick han helt drastiskt utanför det styrande kommunistpartiet och mobiliserade landets ungdomar till att bilda ”röda garden” och angripa hans fiender.

”Det är rätt att göra uppror”, utropade Mao som ändå var partiordförande.

Jag fick en föraning om rödgardisternas framfart när grupper av skolbarn sprang förbi på en affärsgata. De bar fanor och baner och ropade ”Ner med Peng Zhen (borgmästaren), ner med alla reaktionärer!” Människor stannade upp på trottoarerna och såg förbryllade ut.

Maktkampen handlade om personliga motsättningar, men också om politisk praktik. Maos konkurrenter släppte fram materiell uppmuntran och personliga initiativ för att få fart på ekonomin efter svältåren. Därför blev de stämplade som ”medlöpare till kapitalismen” av Mao. Hans dröm var i stället politiskt medvetna människor som skulle fungera tillsammans i de jättestora kollektiv han trumfat igenom.

Men varför döpa rörelsen till ”kulturrevolutionen”? Mao Zedong tänkte sig en trestegsraket. Första steget var den politiska revolutionen när kommunisterna med honom själv i spetsen tog makten 1949. Nästa steg var den ekonomiska revolutionen när staten tog över företagen 1956. Nu var det dags för den kulturella revolutionen.

Gamla seder och traditioner blev lovliga måltavlor. Rödgardisterna inledde en massiv förstörelse av kulturminnesmärken och de torterade och förödmjukade sina offer på stora kampmöten. Många utpekade begick självmord.

Under vårt besök 1966 var den prominente författaren Deng Tuo särskilt i skottgluggen som en misshaglig ”revisionist”. Varför det, frågade vi en ”ledande kamrat” på den kinesiska resebyrån.

– En förrädare är värre en fienden, var allt hon kunde säga. Senare fick vi veta att Deng Tuo vid den tidpunkten redan hade tagit livet av sig.

Barn anmälde sina föräldrar som kontrarevolutionärer och elever utpekade sina lärare.

Men den stämning vi mötte under kampanjens första dagar var ändå glad och positiv – herregud, skolbarn och studenter fick ju frikort från Mao att leva ut sitt ungdomsuppror och åka gratis vart de ville på järnvägen. Länge förstod de inte hur manipulerade de var.

Mao Zedongs motståndare bildade egna garden och snart var våldsamma stridigheter igång i de flesta städer, men då hade vi hunnit lämna landet. Skolor och universitet stängde.

Den spända stämningen var tydlig 1969 när jag blev ”arresterad av massorna” under ett kort besök som journalist i Shanghai. Jag hade då läst de olika fraktionernas väggtidningar och blev förhörd, uppläxad och fråntagen filmen i min kamera.

När jag sedan kom till Peking som bofast korrespondent 1971 var de öppna våldsamheterna i stort sett slut och landet öppnade sig en aning inför USA-presidenten Richard Nixons besök i februari 1972.

Den där kulturrevolutionen både fanns och inte fanns. När jag 1971 började besöka jordbruk, fabriker, högskolor och annat sade alla jag mötte ”efter kulturrevolutionen” – som om den var avslutad. Efter den stora proletära kulturrevolutionen har skördarna ökat, sade de lokala ledarna till exempel.

Men i dag 2016 säger ju alla, kineser och utomstående, att rörelsen pågick 1966–1976. Kineserna talar om ”de tio svåra åren”. Hur hänger det ihop? Det var helt enkelt så att den kamp som rasade mellan två läger också hade perioder av stiltje eller återhämtning, särskilt 1970–1973. Sedan blossade motsättningarna upp igen, bland annat med en väggtidningsdebatt som jag följde i Peking 1974. Samma år drabbades vi av en hätsk kampanj mot utlänningar.

Den definitiva upplösningen av kulturrevolutionen kom inte förrän Mao Zedong avled 1976.

Att diskutera rörelsen i Kina i dag, 2016, att analysera hur det kunde gå så snett och fördela skulden, är tabu. Det är ett lika förbjudet ämne som andra missgrepp av kommunistpartiet såsom Stora språnget 1958-61 eller massakern i Peking 1989.

Men under ytan finns fortfarande sår och gammalt groll, inom familjer, mellan grannar och på arbetsplatser.

Partiet stängde boken om kulturrevolutionen efter en ganska schematisk utvärdering 1981. Den räddade Maos eftermäle efter försiktig kritik. Han är kvar som en symbol för revolutionen och landets enande 1949. Hans porträtt hänger fortfarande över Himmelska friden port i Peking.

Den officiella utvärderingen talade om en miljon dödsoffer och fyra miljoner fängslade – kraftiga underskattningar, tror de flesta bedömare av historiens största och grymmaste massrörelse.

Dagens alltmer diktatoriske ledare Xi Jinping är på många sätt en produkt av kulturrevolutionen. Hans far var en hög ledare, men blev ett av de första offren för kritikstormen 1966 och satt fängslad flera år. Berövad faderns beskydd skickades Xi Jinping vid 15 års ålder ut att arbeta i jordbruket i en avlägsen bergsby mellan 1969 och 1975. Den erfarenheten delade han med många stadsungdomar. Först när fadern blev rehabiliterad 1978 tog sonens karriär fart.

President Xi Jinping är alltså tidigt präglad av kulturrevolutionens fraktionsstrider i högsta ledningen, som domineras av några ledande familjer där makten går i arv.

Händelserna i hans ungdom har säkert satt djupa spår i hans psyke och kan förklara hans starka kontrollbehov. Han har samlat på sig mer makt än någon ledare sedan Mao.

Xi Jinping uppmuntrar också en personkult som börjar närma sig Maokulten. Det kinesiska politiska systemet – under kejsartiden och under kommunistpartiet – graviterar mot en fixering vid den högste ledaren.

Presidenten försöker också spela på mystiken kring Mao och citerar honom gärna. Men inom ekonomin är det Deng Xiaopings marknadsreformer som han prisar – och som hans egen far bidrog starkt till.

I dessa dagar när 50-årsminnet är aktuellt varnar partiet medborgarna från att ifrågasätta den officiella utvärderingen från 1981. Glöm och gå vidare är budskapet. Kulturrevolutionens kaos visar hur viktig stabiliteten är, framhåller partipressen.

Stabilitet till varje pris. Så blir kulturrevolutionens grymheter en ursäkt för dagens förtryck.

50 år i dag sedan kulturrevolutionen bröt ut – i dag tabu

Väggtidningar i Peking under kulturrevolutionen.

Väggtidningar i Peking under kulturrevolutionen.

Ett påbud gick ut över Kinas vida slätter och djupa dalar om att genomföra ”en stor proletär kulturrevolution”. Den maningen från det kinesiska kommunistpartiets politbyrå den 16 maj 1966, alltså för femtio år sedan i dag, ledde till vad kineserna kallar ”tio förlorade år”.

Ändå finns det röster i kinesiska medier som i dag varnar för att partiet är på väg att återigen tillämpa  kulturrevolutionens mörka metoder mot skribenter och kulturarbetare.

Det var den forne partichefen Mao Zedong som drog igång vad som kom att bli den största och mest våldsamma massrörelsen i historien. Mao hade hamnat i skamvrån efter sin misslyckade ekonomiska kampanj Stora språnget 1958-61, en satsning som bara ledde till svår hungersnöd.

Kulturrevolutionen skulle bli hans revansch. Genom att fylla mötessalen med flera av sina anhängare kuppade han igenom beslutet.

Det fanns tankar om att en revolution inom kultursfären skulle vara en uppföljning av den politiska revolutionen 1949 då kommunisterna kom till makten och den ekonomiska revolutionen när produktionsmedlen förstatligades med början 1956.

Gammalt borgerligt tänkande, gamla feodala seder och bruk, blev legitima måltavlor. Men efterhand blev de högtravande ideologiska rättesnörena bara redskap i Mao Zedongs kamp mot sina rivaler i högsta ledningen.

”Sopa undan alla monster!” skrev Folkets Dagblad.

Mao gick också utanför partiet och enrollerade skolbarn och studenter som han lät organisera i röda garden. Rödgardisterna fick fria händer att angripa och förnedra Maos fiender fysiskt och mentalt under långa kampmöten.

”Det är rätt att göra uppror!” utropade partichefen.

När jag kom till Peking i början av juni 1966 hade den öppna fasen av kulturrevolutionen just brutit ut. Arbetare och studenter åkte fram och tillbaka på lastbilar och ropade hätska slagord mot Pekings just avsatte borgmästare Peng Zhen, som blev det första högdjuret som fälldes i Maos kampanj.

Senare har jag fått veta att redan under den första fasen, som jag upplevde i Peking, begick några av de angripna självmord, bland annat den prominente författaren Deng Tuo.

De angripna ledarna organiserade egna rödgardister och situationen liknade snart ett förvirrat inbördeskrig. Minst en miljon människor miste livet i öppna strider eller genom olika former av förföljelser.

Under tio år 1966-76 gick aktiviteten upp och ner, det var också perioder av stiltje, och när Mao Zedong lämnade jordelivet i september 1976 ebbade allt snabbt ut. Snart nog hade Deng Xiaoping fått kontroll över partiet. Han drog igång den ekonomiska öppningen och fick fart på tillväxten.

Partiet har bara gjort en halvhjärtat utvärdering av kulturrevolutionen. Mao är fortfarande en nationell symbol för revolutionen 1949 och för nationen,

I dag är det tabu att diskutera kulturrevolutionen. President Xi Jinping låter fängsla även ganska försiktiga kritiker. Flera av dem tvingats schavottera på teve och bekänna sina synder påminner många om metoderna på kampmötena under kulturrevolutionen.

Analys: Pyrande missnöje med Xi Jinping

Bild

Xi Jinping

Är presidenten beredd att lyssna på lojal kritik?

Kinas president Xi Jinping har fått en allvarlig varning inifrån kommunistpartiets högsta skikt. Driv inte personkulten för långt. Driv inte censuren och förföljelsen av kritiska röster för långt. Samla inte på dig all makt. Så går det att tolka några anmärkningsvärda utspel de senaste veckorna.

Analys av Göran Leijonhufvud för KinaNytt (Sweden-China Trade Council) nr 2, 2016.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Varningen kommer inför nästa års partikongress, en händelse som äger rum vart femte år. Då brukar flera personer i de ledande organen bytas ut, men det ska mycket till för att Xi Jinping inte ska bli omvald som partichef och därmed i praktiken också som landets president. Samtidigt agerar alla fraktioner nu för att få in sina representanter på övriga poster.

Kritiken av personkulten har fått ökad näring de senaste månaderna. Det är en kult som vi inte sett maken till  sedan 1960-talet med Mao Zedong. Ett exempel på devota hyllningarna var ett långt inslag under galaföreställningen på teve vid kinesiska nyåret i februari. En nyskriven hyllningssång till nstionens och presidentens ära ackompanjerade en lång rad bilder på Xi Jinping tillsammans med glada representanter för massorna under inspektionsresor över hela landet.

Samtidigt med att personkulten ökar verkar partichefen kräva närmast obrottslig lydnad när han säger saker som att ”partiets medlemmar inte får diskutera centralkommittén på ett oansvarigt sätt”, i klartext inte angripa högsta ledningen.

Bakom de höga murarna

Det pyrande missnöjet har nått en sådan nivå att ett viktigt inlägg till och med har läckt ut från Zhongnanhai, de högsta ledarnas maktcentrum innanför de höga murarna till det gamla kejsarpalatset i Peking. Inlägget kommer av allt att döma från andra personer i högsta ledningen och hänvisar på ett intressant sätt till mycket gamla historiska förebilder om att kejsaren bör tillåta en form av lojal kritik.

Som filosofen Mencius sade för över tvåtusen år sedan: ”Den som tyglar sin prins, älskar sin prins”.

Jag återkommer till det tunga inlägget inifrån maktcentrum, men först något om förpostfäktningarna.

Vårens första angrepp mot presidenten kom från fastighetsmagnaten Ren Zhiqiang. Han reagerade mot Xi Jinpings hårdnande grepp om medierna. I februari besökte presidenten landets tre viktigaste redaktioner, nämligen partiorganet Folkets Dagblad, nyhetsbyrån Nya Kina och statliga tevebolaget CCTV. Han krävde att de skulle bli bättre på att propagera partiets politik och inget annat. Han dammade av leninistiska citat från partiets ungdomstid om att tidningarna måste vara ”partiets tunga och hals”.

37 miljoner följare

Den frispråkige Ren Zhiqiang har 37 miljoner följare på sin mikroblogg och är också partimedlem. Han påpekade genast att eftersom dessa medier är skattefinansierade bör de tjäna allmänheten snarare än partiet. Snart nog stängde myndigheterna hans blogg och han fick ta emot flera hotelser och angrepp i olika medier.

Oväntat, med tanke på det hårdnande klimatet, fick han stöd i en artikel på nätet av Cai Xia. Hon är professor på den centrala partihögskolan, som är en av högsta ledningens absolut viktigaste tankesmedjor.

Cai Xia konstaterade att turbulensen kring Ren Zhiqiang visar på en brist på interna kanaler i partiet för att diskutera politik och samhälle. Hon påpekade att enligt partistadgan och andra regler har Ren Zhiqiang som partimedlem rätt att yttra sig och att angreppen mot honom var ett brott mot partistadgan och skadade solidariteten inom partiet. Cai Xia klagade också på att det ”osunda” debattklimatet inom partiet gör att olika åsikter ibland fördes fram utanför partiets ramar.

Och det var förutsägbart att även Cai Xias artikel snabbt skulle raderas från alla nätsajter, trots att just den handlingen förstärker hennes argument om det dåliga debattklimatet.

En liberal falang

Cai Xia har tidigare associerats med en ”liberal” falang inom partiet. Hon var en av några få modiga kritiker som för snart tre år sedan protesterade kraftfullt mot hur flera debattörer greps enbart för ”ryktesspridning”. I flera fall tvingades de gripna sedan schavottera på nationell teve och bekänna olika mer eller mindre uppdiktade förbrytelser. Det är ett bruk som fortsätter än i dag och som ett par artikelförfattare i år har förknippat med kampmötena under den så kallade kulturrevolutionens förföljelser på 1960-talet.

Ytterligare ett angrepp i vår på Xi Jinping var ett öppet brev där ursprunget är mera oklart. Det publicerades samtidigt på flera webbsajter inför nationella folkkongressens årliga möte i början av mars.

Brevet fick relativt stor spridning, innan censuren hann ingripa och radera allt. Det var anonymt och endast undertecknat av ”lojala medlemmar i kommunistpartiet”. Bland annat uppges ett par kinesiska aktivister utomlands vara inblandade. Deras anhöriga hemma ska ha kallats till förhör, liksom anställda på portaler där dokumentet dök upp.

 

Krav på avgång

Uppropet krävde till och med att Xi Jinping skulle avgå för att han samlat alltför mycket makt i sina händer. Hans offensiva utrikespolitik har irriterat grannländerna och ökat USA:s inflytande på dem, hette det vidare. Den omfattande kampanjen mot korruptionen har skrämt tjänstemännen så att de knappt vågar arbeta eller ta några initiativ, var en annan synpunkt.

Men den mest anmärkningsvärda missnöjesyttringen över Xi Jinpings hårda linje är en artikel på hemsidan för partiets disciplinkommission. Rubriken var ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”. Med en lång rad historiska exempel visade artikeln hur illa det gått för kejsare och krigsherrar som inte lyssnat på kritiska synpunkter från välmenande och lojala rådgivare.

Att skriva om historiska figurer när man vill angripa eller ifrågasätta en aktuell politiker är en beprövad metod inom kommunistpartiet. Den som är utpekad får en chans att bättra sig innan personen angrips med namn och allting.

Många kineser och utomstående bedömare hajade till när artikeln dök upp på just disciplinkommissionens hemsida. Det är det organ som haft hand om Xi Jinpings kampanj mot korruptionen. Det är en kampanj som ofta uppfattas som en metod för presidenten att komma åt sina fiender, förutom att den verkligen slår ner på många ledare och tjänstemän som förskingrat allmänna medel, tagit emot mutor, et cetera. Det senare gör den populär bland gemene man.

En påläst historiker

Men den som leder kommissionens arbete är Wang Qishan, som räknas som Xi Jinpings högra hand. Det gör artikelns placering extra förbryllande och intressant. Är det verkligen Wang Qishan själv, känd som en rakryggad person, som tar på sig att vara presidentens lojala kritiker? Han bör ju i alla fall ha känt till artikeln innan den publicerades. Det kan vara så att det är presidentens egna anhängare som vill varna honom för att gå för långt.

Med tanke på artikelns alla historiska anspelningar är det inte långsökt att gissa att Wang Qishan haft ett finger med i spelet. Han har ju faktiskt en universitetsexamen i kinesisk historia, den ende i den kinesiska toppledningen med en sådan bakgrund.

Det finns en annan intressant tolkning av artikeln, nämligen att den skulle vara ett angrepp på propagandachefen Liu Yunshan, att det framför allt är han som står bakom alla ingreppen mot media och internetskribenter, att det är han som strypt den lojala kritiken, och att Xi Jinping har fått hjälp av Wang Qishan att placera en artikel mot Liu Yunshan på ett forum som ligger utanför propagandachefens domän. Texten skulle alltså vara ett utslag av en längre uppgörelse mellan Xi Jinping och Liu Yunshan.

Slutklämmen

Texten nämner som sagt inga samtida namn, men några av formuleringarna leder ändå tankarna till att det är landets nuvarande president som får några välmenta kritiska råd, inte propagandachefen.

Inte minst slutklämmen är ett exempel på det. Den hänvisar till vad den forne ledaren Mao Zedong sade om hur kommunistpartiet borde fungera när det stod redo att ta över makten i landet 1949:

Partisekreteraren (det vill säga partichefen) måste vara en bra ”lagledare” och som sådan lägga alla problemen på bordet och erkänna det arbete som utförs av de kamrater vars åsikter skiljer sig från hans egna.

Artikeln börjar taktiskt med att citera Xi Jinping själv när han under en inspektionsresa hänvisar till ett yttrande som tillskrivs Zhao Liang, en hög funktionär vid Qin-hovet 350 år före vår tideräkning: ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”.

En trött kejsare

Lite senare använder artikeln en kejsare under Tangdynastin som exempel på hur en ledare kan vara på väg att glömma värdet av orädda rådgivare. Då var det nog många läsare som undrade om det inte var Xi Jinping som avsågs när kejsarens högra hand Wei Zheng sade rakt ut till sin härskare:

När du får råd är din attityd inte lika bra som förr. Under de första åren av ditt styre, törstade du efter råd och var orolig för att människor inte skulle tala fritt… Numera är du fortfarande beredd att ta emot råd, men du lyssnar med ett missnöjt uttryck, och alla dina ämbetsman ser detta.

Ett annat citat ur den rika historiska myllan som texten använder är detta:

Vi bör inte vara rädda för att människor säger fel saker; vi bör vara rädda för att människor inte talar alls.

Flertusenåriga traditioner

De olika meningsyttringarna – som alltså kan vara direkt eller indirekt kritik av Xi Jinping – aktualiserar flertusenåriga förhållningssätt till makten, traditioner som jag lyfte fram i min avhandling om villkoren för opposition i Kina. Det är attityder som präglar kinesiska intellektuella ända in i den globala uppkopplingens tid i dag.

Den gemensamma nämnaren mellan en engagerad skriftlärd på 200-talet och många av dagens välutbildade nätsurfare är att de upplever att de har en plikt att ta upp brännande problem och plädera för folkets sak – även med risk för hårda straff. Men samtidigt som de gör detta kan de fortfarande vara solidariska mot systemet i stort. De är en sorts ”lojala dissidenter”.

Jag blev också fascinerad av att mönstret med lojala dissidenter går mycket långt tillbaka. En föregångare som inspirerat generation efter generation av kinesiska intellektuella är ämbetsmannen och poeten Qu Yuan som levde 300 år före vår tideräkning, enligt skrifterna. När han påpekade för kejsaren att dennes politik medförde stora risker såg kejsaren till att skicka honom i exil söderut. Men Qu Yuan förblev lojal mot sin härskare, och enligt legenden dränkte han sig i en flod i förtvivlan när det gick illa för kejsaren. Än i dag är han beundrad för sin kombination av djärvhet och lojalitet.

Plädera för folket

Skriftlärde som ”pläderade för folket” i yttranden till kejsaren var hjältar i många historiska dramer – och de återkommer i dagens såpoperor på teve. Normalt förväntades endast de högsta ämbetsmännen kunna skicka skrivelser till kejsaren. Men i kristider hände det inte sällan att kejsaren kunde ”öppna talets väg” för en vidare krets av medborgare för att försöka läsa av opinionen. När han fått tillräckligt med synpunkter kunde han ”stänga talets väg” igen och kanske till och med straffa några som han tyckte hade gått för långt.

Det är ett mönster som vi känner från några av kampanjerna i det moderna Kina. Under De hundra blommorna på 1950-talet öppnade kejsar Mao talets väg och när han mötte oväntat stark kritik mot kommunistpartiet stängde han plötsligt den kanalen. Många kritiker fick bittert ångra sin frispråkighet, men samtidigt uppfattade de att de hade gjort sin plikt och pläderat för folket i enlighet med traditionen.

Vi ser samma sätt att ”öppna och stänga talets väg” i Mao Zedongs agerande under de första åren av kulturrevolutionen. Och Deng Xiaoping visade sig vara väl bevandrad i denna traditionella härskarteknik när han tillät kritiska studenter och arbetare att klistra upp väggtidningar vid den så kallade Demokratimuren i Peking 1979. Så länge udden i kritiken drabbade Dengs motståndare i ledningen mer än honom själv, lät han aktivisterna hållas. Men när han konsoliderat sin ställning stoppade han all aktivitet vid Demokratimuren och lät fängsla de skarpaste debattörerna.

Vägen blir smalare

Dagens internet är också intressant att följa eftersom begreppet ”lojal kritik” fortfarande finns kvar i medvetandet hos många bloggare och mikrobloggare, i alla fall de lite äldre. De kan ta risker för att uppmärksamma missförhållanden, men ifrågasätter samtidigt inte partiets själva maktinnehav. På många sätt har partiet genom internet tidvis ”öppnat talets väg” för att kunna avläsa folkopinionen bättre.

Men Xi Jinping och/eller propandachefen Liu Yunshan gör den vägen allt smalare. Kommer presidenten att lyssna på lojala kritiker och öppna den igen?

Konfucius, the comeback kid

CdmBImoUIAEo8TsDagens internetfynd. Kinesiska studenter i militäruniform reciterar Konfucius vid avtäckningen av en hög staty som föreställer den antike tänkaren, bakom det röda täcket. Bilden är tagen ur dagstidningen Guangming i Peking, en av alla tidningar som kontrolleras av kommunistpartiet. 

Kinas president Xi Jinping sägs ofta gå tillbaka till Mao Zedong som ledde landet till sin död 1976. Och det stämmer, men bara delvis. Xi Jinping gör så bland annat med maoistiska fraser och med en politik mot kulturarbetare och media som alltmer påminner om kulturrevolutionen 1966-76.

Men under Mao och kulturrevolutionen blev Konfucius själva symbolen för en reaktionär linje och hånades friskt. Det hindrar inte att dagens ledare i sin patriotiska glöd och sin brist på ideologiskt tänkande allt oftare framhåller Konfucius som ett rättesnöre, inte minst de konfucianska ideal om lydnad mot överheten som utvecklades under ett par tusen år före folkrepubliken.

Läsarbrev med fina kinesiska inblickar

Vill gärna vidarebefordra delar av ett läsarmejl. Det innehåller fina iakttagelser och berättelser från Kina. Brevskrivaren Stefan tar också upp ett par saker ur min bok Pionjär och veteran. 50 år med Kina till diskussion – samtidigt som han tycker att sommarens läsning av boken var ett stort nöje och att den var mycket intressant och välskriven.

Stefan är engelsklärare i en svensk stad. Han har skrivit akademiska uppsatser om Kina och om Taiwan och han gillar historia.

Här följer utdrag ur hans mejl, något förkortat,leijonhufvud_pionjarochveteran samt mitt svar:

Huvudanledningen till att jag kastade mig över din bok är att jag—i betydligt mindre utsträckning än du, men dock—har mina relationer till Kina. Åren 1993-1996 bodde jag i en mindre stad i provinsen Shandong. Jag undervisade i engelsk kommunikation på stadens lärarhögskola och stortrivdes med nästan allt.

Trots mina rätt fragmentariska kunskaper och erfarenheter från Kina och kinesisk kultur hittar jag många saker jag känner igen och både instämmer uppskattande i och reagerar närmast med avsky mot bland allt jag läser i din bok som blodskandalen i Henan och de för allmänheten mörkade miljöbrotten.

Jag reagerar givetvis även med avsky när jag läser om hur de som tycker sig stå över lagen kan göra vad de vill, inbegripet köra ihjäl människor och komma undan med det. Men samtidigt instämmer jag i dina ord om hur många fantastiska kineser det finns och hur glad jag är att jag mött ett hyfsat antal av dessa. I mitt fall rör det sig, av naturliga (och språkliga) skäl mest om mina studenter men det gör inte saken sämre. – – –

Som lärare med fast schema och begränsad ekonomi reste jag inte särskilt mycket i Kina men skryter gärna ändå med att åtminstone ha bestigit Tai Shan. Andra erfarenheter jag gärna delar med mig av, ibland typiska för det land jag befann mig i, rymmer min amerikanske kollega som tvingades lämna Kina efter att ha skickat anonyma brev till oss lärare (vi kom till Kina genom Amity Foundation, en kinesisk kyrka tillhörande Tre själv-rörelsen) om att vi skulle tänka på och be för offren vid Tiananmen 1989 när det i slutet av mitt första år var femårsdagen sedan denna både otänkbara och overkligt verkliga händelse ägde rum framför världens TV-kameror.

Min Amity-kollega åkte till en annan stad och skickade breven anonymt till oss andra lärare inom Amity men snart var han haffad och fick någon vecka på sig att packa och lämna landet. – – –

Jag hade även andra och personliga upplevelser, om än inte på samma nivå, av kontrollen och hur myndigheterna/skolan visste mer om vad som försiggick runt omkring mig än vad som kändes behagligt. Men i stort sett hade jag det mycket bra.

I alla mina klassrum satt en stor bild på Mao ovanför svarta tavlan. Trots att jag börjat lära mig en del om Kinas moderna historia (jag kan betydligt mer idag) och vad Mao utsatt sitt folk för tyckte jag det var “en kul grej” att undervisa framför Mao. Ännu roligare blev det den dagen jag visade en student ett foto jag låtit ta av mig stående framför Mao och hon, såvitt jag vet på fullt allvar, sa “there are two great men in this picture.”

Fast när jag, på tu man hand med en annan student som råkat få se en artikel i TIME om Tibet, berättade att Tibet faktiskt i princip var självständigt för mindre än 50 år sedan (när detta hände) och att “the peaceful liberation of Tibet” inte var vad hon fått lära sig i skolan började hon gråta.

Ett annat minne … var när jag kom till Kina och fick se alla banderoller och annat med texten “Beijing 2000” vilket sedan följdes av förväntansfulla samtal med mina studenter om hur Beijing skulle få OS men hur det sedan dagen efter omröstningen blev ett icke-ämne. Ingen ville längre ens nämna OS 2000.

Den obligatoriska morgongymnastiken för alla studenter – där när- och frånvaro fanns att läsa klass för klass på en svart tavla i korridoren – tillsammans med obligatoriska självstudier i klassrummen även på kvällar var naturligtvis en del av högskolestudielivet som jag kunde tycka var lite lustigt men samtidigt olustigt. Det var ju vuxna människor det gällde!

En annan detalj om synen på studenterna var när skolan relativt snart drog tillbaka de lediga lördagar man enligt den nya lagen skulle få 1994. Anledningen, enligt den kinesiska professor som var min och min brittiska kollegas livlina vid många kulturellt “knepiga” tillfällen, var att skolans ledning var rädda för att för mycket ledig tid skulle utmynna i att kvinnliga och manliga studenter skulle få tid över för okontrollerbar romantik!

Det finns, som sagt, många och härliga minnen som väcks till liv inom mig när jag nu läst din bok… Jag har även fått ny och/eller breddad kunskap genom Pionjär och veteran, ett härligt komplement till dina artiklar i DN.

Apropå Taiwan reagerade jag dock på att du i din uppräkning av de kinesiska provinserna i slutet av boken även räknat in Taiwan där. Att man gör så i Kina är ju helt uppenbart men för mig känns det konstigt om vi som befinner oss utanför den kinesiska tolkningen av historien och dess (o)föränderlighet gör samma sak. Just frågan om Taiwans status och framtid tillhör förresten mina största intressen inom regionen. Den senaste tidens händelser i Taiwan vad det gäller den nya läroplanen i historia för gymnasiet gör detta till en aktuell fråga just i detta nu.

Jag kan ju mot slutet av detta brev bidra med ett par upptäckta “tryckfelsnisseställen” som jag dock tyvärr inte vet riktigt på vilka sidor de förekommer. Ett är årtalet för vapenstilleståndet i Koreakriget där det står 1954 istället för 1953. Ett annat är antalet döda och insjuknade i AIDS i en av byarna i Henan där den siffran faktiskt överstiger antalet som smittats med HIV.

Ett namn saknar jag i boken: Lei Feng. Det är, vid sidan av Maos simtur i Yangzi-floden, en av de mest fantastiska historierna som jag tagit del av när det gäller Kina. Och de är ändå ganska många om än inte jämfört med vad du hört och läst.

Tack igen för inspirerande och samtidigt roande läsning.

Hälsningar,

Stefan

Mitt svar

Hej Stefan. Jag blev mycket glad för ditt mejl. Det är många fina och tänkvärda iakttagelser som du delar med dig av från din egen tid i Kina. För mig är det alltid mycket värdefullt med bilder och insikter från platser utanför de stora städerna.

Berättelsen om din amerikanska kollega inom Amity, liksom hur övervakad du förstod att du var, är starka påminnelser om hur mycket som finns kvar att göra innan Kina blir ett öppnare och mänskligare samhälle.

Du ger också fina inblickar i studielivet på högskolan.

I efterhand kan jag tycka att jag i min uppräkning av provinserna mera borde ha markerat att Taiwans status som en del av Kina i dag inte längre ter sig lika självklar.

Jag tackar också för dina påpekanden om ett par felaktigheter i texten. Eventuellt blir det en ny upplaga, eller en engelsk utgåva, och då får jag chansen att rätta till dem.

Håller helt med dig om att det var fel att ge Peking vinter-OS 2022. Inför spelen 2008 lovade Kina gång på gång att förbättra de mänskliga rättigheterna, i dag är läget närmast sämre än då.

Visst hade Lei Feng kunnat vara med också. Det är märkligt att regimen i sin propaganda fortfarande ofta faller tillbaka på denna till stor del uppdiktade hjälte från en helt annan period, en figur som dagens unga måste ha svårt att relatera till.

Jättestort tack, Stefan, för att du tog så mycket av din tid åt att kommentera min bok.

Många hälsningar/Göran