Göran Malmqvist som lärare

Budet om Göran Malmqvist bortgång i 95 års ålder når oss i en tid då relationerna mellan Sverige och Kina nått ett lågvattensmärke. Men få har gjort så mycket för att introducera äldre och samtida kinesisk kultur i vårt land, inte minst genom den långa raden av översättningar. 

Göran Malmqvist var min första lärare i kinesiska. Han var också min handledare när jag var doktorand. Till hans minne har jag gjort ett par utdrag ur mina memoarer ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina”:

Tidens vänsterradikala anda mot slutet av 1960-talet visade sig bland annat på Institutionen för östasiatiska språk i Stockholm. De flesta av oss studenter var intresserade av det samtida Kina, till skillnad från den tidigare generationen som fokuserat på den klassiska kulturen. Vi lyckades övertala vår professor Göran Malmqvist att även låta oss läsa de aktuella texterna från kulturrevolutionen. 

Professorn uthärdade. Det var inte så att han var emot att vi skulle lära oss modern tidningskinesiska, men det var nog lite väl torftigt för en språkälskare att ta ut satsdelar i tidningsrubriker som ”Tag ett fast grepp om klasskampen vid insättningar och uttag på banken”.

Att ta ett sådant grepp kunde i praktiken innebära att ansvarsfulla kamrater på banken manade en gammal dam att vara sparsam när hon tog ut ett större belopp till sonens bröllop. Det fick professorn och vi lära oss när vi tog oss igenom artikeln i partiets teoretiska tidskrift Röda Fanans andra nummer 1971. Kamraterna på banken ansåg att det var kapitalistiskt tänkande att slå på stort vid bröllop. 

Jag lyssnade intensivt på satsmönstren som vår professor och hans fru Ningtsu läst in på band. Göran Malmqvist har oförtrutet missionerat om att kinesiska inte är svårt. Språket har en enkel formlära. Kineserna använder inte ändelser eller böjningar och sällan tempus. Det går förvånansvärt bra ändå, kan vi tycka som kämpat med de indogermanska språkens alla komplikationer.

Däremot är satsläran eller syntaxen desto viktigare, alltså hur ord sätts ihop till satser och meningar och hur det ibland skiljer sig från vad vi gör. Orden eller grupperna av ord är som färdiga byggbitar som måste sättas in på exakt rätt ställe. Därför var det så bra att gnugga de 120 satsmönster som Göran Malmqvist samlat. Min dåvarande hustru hörde mig till och med prata kinesiska i sömnen, och det var troligen satsmönstren. De sitter än i dag. Jag kan tappa bort ord, men aldrig hur meningarna ska konstrueras från fall till fall. 

Satsmönstren började med enkla meningar som Ta gao (Han är lång) eller Ni mang ma(Är du upptagen?) Det senare kan förresten lika gärna uttryckas som Ni mang bu mang(Är du upptagen inte upptagen?). Följande sats är bara ett litet exempel på speciella sätt att bygga meningar som vi elever bara måste nöta in: Ta xiede hao bu hao. (Ordagrant: Hans skrivande bra inte bra? Eller fritt översatt: Skriver han bra?) 

Sedan var det bara att trava på med fler och lite mer komplicerade satsmönster. Fortfarande kan meningar som Zhe tiao lu bei diren jieduan le(Den här vägen är avskuren av fienden) oförmedlat poppa upp i hjärnan. Eller: Nandao ta ba qian yongwanle ma(Har han verkligen gjort slut på alla pengar?)   

Till höjdpunkterna hörde Göran Malmqvists undervisning i klassisk kinesiska – trots våra krav på samtida maoistiska texter. Han gick bland annat igenom dialogerna med filosofen Meng Zi, eller Mencius, från cirka 300 år före vår tideräkning. Melodiskt och tonande läste Malmqvist högt för oss, för att sedan plocka sönder det strama språket i sina beståndsdelar. Han förmedlade skönheten i den klassiska kinesiskan och den höga status som det skrivna ordet fick mycket tidigt. 

Jag ska nu återge de allra första meningarna på klassisk kinesiska ur Meng Zi, därpå Göran Malmqvists översättning av första stycket av den berömda texten. Men för att underlätta läsarens förståelse av den forntida språkformen sammanfattar jag textens början i modernt språkbruk: Det handlar om att mästaren Mencius besöker kungen Hui av riket Liang. Kungen är imponerad av att Mencius tillryggalagt motsvarande 50 mil, 1 000 li, för att söka upp honom. Då måste han väl komma med extra goda råd som kan gynna kungens rike?

Här följer den klassiska texten från den gamle mästaren:

Meng Zi jian Liang Hui wang. Wang yue: Sou, bu yuan qian li er lai…

Mäster Meng besökte Kung Hui av Liang. Kungen sa: ”Gubbe icke anse avlägsen tusen li kommer du hit, ska du då också ha det varmed du kan gagna mitt rike månne?”

Mäster Mengsvarade och sa: ”Ers majestät varför nödvändigtvis tala om gagn? Det finns ju också godheten till nästan och rättrådigheten, och därmed är det nog. Ers majestät säger: Varmed kan jag gagna mitt rike? Stormännen säger: Varmed kan jag gagna mitt hus? De lägre frälsemännen och de många männen säger: Varmed kan vi gagna vår person? Under det att överordnade och underordnade sinsemellan kämpar om profit, hamnar riket i fara … Ers majestät bör också tala om godhet och rättrådighet, och därmed nog. Varför nödvändigtvis tala om profit?”

Ett stycke tidig kinesisk humanism. Göran Malmqvists översättning är skicklig, den fångar stramheten, tonen och meningsbyggnaden. Ändå är originalet ännu mer ordknappt. Ett exempel: ”De lägre frälsemännen och de många männen säger” motsvaras av originalets shi shu ren yue. Kanske är det relevant att jämföra med svenska runtexter, som ju måste vara korthuggna.” 

– – – –

Ett annat fint minne av Göran Malmqvist som jag nämner i min bok är från det ödesdigra året 1989. Min disputation för doktorsgraden i sinologi ägde rum i Stockholm samtidigt som studenternas proteströrelse och krav på demokratiska reformer kulminerade i Peking i början av juni det året. Vid disputationsmiddagen höll Göran Malmqvist ett passionerat tal till stöd för studenternas krav. Bland de närvarande fanns representanter för den kinesiska ambassaden. Malmqvist anklagade de kinesiska ledarna för att svika sin traditionella plikt att lyssna på de intellektuella när dessa uppmärksammade regimen på problem i samhället.

Några dagar senare tvekade han inte att skarpt kritisera de kinesiska ledarna för massakern på demonstranter i Peking den 4 juni 1989. Det ledde till att han blev portförbjuden i Kina under flera år, vilket naturligtvis försvårade hans arbete. Men han fortsatte livet ut att klandra den kinesiska regimen när han ansåg det befogat – samtidigt som han höll fast vid sin beundran för den kinesiska kulturen i stort. 

Analys: Kejsarens gamla kläder

Kinas nye ledare Xi Jinping använder sig mer och mer av både Mao Zedong och Konfucius för att få ut sitt budskap om att landet behöver en stark ledare. Här följer min senaste analys för KinaNytt, organ för Sweden-China Trade Council. Detta är en uppdaterad och väsentligt utökad version av ett inlägg som jag publicerade den 10 december på denna blogg.

Ett halvsekel efter ”Maos lilla röda” kommer ”Xis stora gula”. De hängivna hyllningarna till den kinesiske presidenten Xi Jinping börjar påminna om personkulten kring den forne ledaren Mao Zedong på 1960-talet. I både fallen är det deras citat, tal och skrifter som tilldelas närmast magiska krafter.

Xi Jinping fortsätter att mycket systematiskt stärka sin ställning. Efter två år vid makten börjar det också klarna var han hämtar sin inspiration. Han går enbart till de kinesiska källorna och lånar friskt från gamla mästare som Konfucius och Mencius, men också från nutida giganter som Mao Zedong och Deng Xiaoping.

När Xi Jinping citerar så flitigt ur skrifternas moralregler är det en strategi för att förbättra det styrande kommunistpartiets inte alltför goda rykte. Han hakar på de nostalgiska känslor för det förflutna, för det gamla Kina, som många invånare hyser i dag.

Samtidigt har han organisatoriskt stärkt sitt grepp om makten. Ingen av Xi Jinpings föregångare de senaste 30 åren har så snabbt konsoliderat sin ställning. Han har använt en intensiv kampanj mot korruptionen för att bland annat oskadliggöra en huvudmotståndare som den uppåtgående Bo Xilai. Det är inte första gången som en maktkamp slutar med att segraren lyckas fälla en rival genom att leta upp mutor eller andra oegentligheter hos denne eller i dennes närhet – så pass utbredd är korruptionen.

Säkerhetschef arresterad

Den allt skarpare utmaningen från Bo Xilai inför partikongressen 2012 kan mycket väl ha ökat Xi Jinpings vaksamma inställning. Han fortsatte med att rikta missankar om korruption mot den förre säkerhetschefen Zhou Yongkang och hela dennes stora och välplacerade nätverk inom den vidsträckta säkerhetsapparaten och inom oljeindustrin.

Den 7 december i fjol kom det definitiva beskedet om att Zhou Yongkang hade arresterats som misstänkt för korruption och för att ha läckt statshemligheter. Han blev också utesluten ur partiet, där han intill för två år sedan var medlem av den allra innersta maktkärnan, nämligen politbyråns ständiga utskott.

Det har aldrig hänt förut att någon som haft en så hög ställning har fallit offer för en kampanj mot korruptionen. I vanliga fall brukar det stanna vid att partiet symboliskt sätter dit någon av rangen vice minister eller liknande som högst.

Var så säker att andra eventuella utmanare till Xi Jinping noterar att den nye bossen har hårda nypor. Bland gräsrötterna kan han få poäng för ingreppet mot Zhou Yongkang. Presidenten har visat att kampanjen denna gång inte bara riktas mot ”flugorna” utan också mot ”tigrarna”, som kineserna säger – alltså inte bara möt lägre kadrer utan också mot verkliga höjdare. Samtidigt förblir andra medborgare cyniska och tvivlar på att några högprofilerade offer för kampanjen räcker för att komma åt korruptionen i grunden.

Tre plus två nyckelposter

I likhet med sina företrädare sitter Xi Jinping på tre nyckelposter, nämligen som det styrande kommunistpartiets ledare, som landets president och som överbefälhavare. Men han har dessutom placerat sig själv på nya strategiska poster, till exempel som ordförande i en särskild kommission för den inre säkerheten och som ordförande i en ny kommitté för övervakning av internet.

Man kan i och för sig fundera en stund över om det tyder på styrka eller svaghet att sätta sig på så många stolar. Helt klart visar det i alla fall på ett starkt kontrollbehov.

Fokuset på säkerhetsfrågor blev också tydligt vid mötet med partiets politbyrå i januari. ”Kina står inför säkerhetsrisker utan motstycke”, hette det i kommunikén efter mötet som också menade att ”riskerna är svåra att förutsäga”. Vi väntar på preciseringar, men det handlar säkert om ”separatister” i Xinjiang och om ”politisk liberalisering” från väst, bland annat.

I samband med sin upphöjelse till partichef 2012 höll Xi Jinping ett internt tal. Delar av innehållet har läckt ut och han ska ha förklarat att Sovjetunionens sammanbrott berodde på att det inte fanns en stark ledare som var ”man nog att stå emot flodvågen”.

I dagens läge jämför många Xi Jinping med Vladimir Putin, kollegan i Kreml. Den kinesiske ledaren har sagt att han inte har något emot sådana paralleller. De båda har närmat sig varandra. En rysk-kinesisk allians får naturligtvis stora geopolitiska konsekvenser.

Ny personkult

Samtidigt drar sig Xi Jinping inte för att bygga upp en kult kring sin egen person, en kult som för tankarna till Mao Zedong som var partiets ledare under folkrepubilkens första tre årtionden. Och när det gäller konst, film och litteratur kommer han med uttalanden och initiativ som också påminner om Maos kulturrevolutionära tid.

I ett tal till kulturarbetarna i oktober angrep han de frodigt experimenterade konstnärerna och författarna för att vara ”vulgära” och plagiera varandra. Han sade att de måste genomföra partiets politik inom kulturen och ”inte förlora sig själva i marknadsekonomin”. De måste vara klara över vilka de ska betjäna, nämligen folket och socialismen.

Med sådana yttranden föll han tillbaka på Mao Zedongs tal om litteraturen och konsten i Yan’an 1942, ett anförande som blev en tvångströja för kulturlivet i nästan 40 år.

Xi Jinping beordrade kulturutövarna:

”Använd ljus för att skingra mörker och godhet för att besegra fulhet. Låt människor se det goda, känna hopp och ha drömmar.”

Slår hårt

Xi Jinping slår hårt mot intellektuella och jurister som pläderar för ökad politisk öppenhet inom partistaten eller diskuterar mänskliga rättigheter. Under de senaste två åren har hundratals aktivister åkt in och ut ur arresten. Många får fängelsedomar. Enligt en sammanställning av Reportrar utan gränser i september 2014 sitter minst 30 journalister och 72 bloggare i fängelse. Många tvingas paradera inför tevekamerorna med framtvingade ”bekännelser”.

Inom ekonomin är det ändå Deng Xiaoping som är den nye ledarens stora förebild. Därför är Kina fortfarande en marknadsekonomi öppen för utländska investeringar – men samtidigt behåller partiet ett starkt statligt ägande inom nyckelsektorer.

Den speciella kombinationen av enpartidiktatur med en öppen ekonomi verkar mer cementerad än någonsin.

Presidenten är definitivt mera realist inom ekonomin än vad den äventyrlige Mao Zedong var. Xi Jinping har nyktert talat om för allmänheten att det gäller att hålla huvudet kallt och vänja sig vid att tillväxten kommer att bli svagare än under de flesta åren sedan början av 1980-talet.

Tvåtusenåriga förebilder

Tydligen är det också gamle Konfucius som ska säkra makten för Kinas president Xi Jinping. Han hänvisar allt oftare till den antike lärofadern. Att Konfucius är en mer än tvåtusen år gammal förebild är inget problem. För många kineser är den äldre historien fortfarande levande.

Vi har i några år sett tecknen mångfaldigas på att Konfucius gjort en storartad comeback – efter att ha fördömts under den så kallade kulturrevolutionen 1966-76. Då såg vi affischer på den gamle mästaren som en ömklig figur nedtryckt av en samling ilskna arbetare, bönder och soldater.

Trots lärofaderns gradvisa återkomst som föredöme, hajade vi ändå till i januari 2011 när han dök upp som en jättelik staty nära den revolutionäre ledaren Mao Zedongs porträtt på Himmelska fridens port i Peking. Må vara att statyn försvann lika plötsligt och något mystiskt en natt i april samma år, men det råder ingen tvekan om att landets nuvarande ledare hyllar honom mer och mer.

Frånsett nostalgin för det förflutna tar dagens makthavare fasta på de krav på lojalitet och lydnad mot makthavarna som är ett viktigt drag i konfucianismen. ”I vår långa tradition kan vi finna viktig kunskap om konsten att regera och bli visa styresmän”, sade Xi Jinping nyligen.

Polstjärnan

Därför citerade han med förtjusning Konfucius’ råd till antikens kungar: ”Den som regerar med god moral är som polstjärnan. Den behåller sin position och alla övriga stjärnor betygar sin vördnad.”

Trots att det är kommunistpartiet som styr, är socialismen alltså mer eller mindre avskaffad till förmån för dagens system med en sorts statskapitalism och ganska vilda marknadskrafter. Det finns inget ideologiskt innehåll kvar. Då hänvisar Xi Jinping i stället till ”de kinesiska kärnvärdena” från Konfucius’ tid.

Han avvisar i klartext västerländska påfund som parlamentarisk demokrati med flera partier verksamma. Han säger att västerlandet är inne i en förtroendekris, medan det kinesiska kommunistpartiet är ”den lojala arvtagaren till och förespråkaren för Kinas traditionella kultur”.

Och när Xi Jinping på sistone talat om att göra Kina till ett lagstyrt samhälle menar han inte ett rättssamhälle i vår mening. Nej, han hänvisar i stället 23 århundraden bakåt till den tid då de så kallade legalisterna rådde makthavarna att säkra sitt envälde med hårda och tydliga regler om lydnad och makthierarkier.

Blandar och ger

Dagens kejsare Xi Jinping lyckas kombinera de antika lärofäderna även med hänvisningar till sin grymme föregångare som partichef, Mao Zedong, när han tycker det är lämpligt. Dessutom visar han sig som sagt vara en varm anhängare av Deng Xiaopings marknadsekonomiska reformer.

Han blandar och ger lite som det passar efter situationen och för att hålla olika fraktioner lugna. Men liksom för tidigare ledare gäller det främst att behålla partiets maktinnehav – med sig själv som enväldig överdomare.

Presidentens anhängare och uttolkare lanserar honom alltmer som den tredje store ledaren under folkrepublikens tid sedan 1949 – alltså först Mao, sedan Deng, och nu Xi. De närmast föregående ledarna Jiang Zemin och Hu Jintao ses som ganska svaga kort.

Med den alltmer intensiva publiciteten kring personen Xi Jinping och hans tankar kastas vi 50 år tillbaka i tiden till kulten av Mao Zedong. Presidenten kallas ofta ”Xi Dada” eller ”storpappa Xi” och han dyker upp i marknadsstånden både som gummidocka och som klistermärke. Ett talande exempel är de hjärtformade dubbelsidiga amuletterna med Xi på den ena sidan och Mao på den andra.

Hänförelse

Flera samlingar med citat, artiklar och tal av presidenten har sett dagens ljus. Den senaste boken i denna genre har titeln ”Hänförelsen med Xi Jinpings ord” och är utgiven av ett akademiskt förlag i Shanghai. Förordet förklarar att ”president Xi ofta använder metaforer och berättelser som ett sätt att förklara djupa sanningar. President Xis språk innehåller stor visdom i sin enkelhet och har en genomträngande kraft som direkt berör människorna i deras hjärtan.”

Tankarna går till ”Maos lilla röda”, citatsamlingen som varenda kines bar omkring på under kulturrevolutionen. Men omslaget är inte rött utan gult – som var kejsarnas färg. Slump eller inte?