Liu Xiaobos död påminner om att allt färre vågar stöta sig med Kina, inklusive Sverige

(Min krönika i Helsingborgs Dagblad den 18 juli.)

Den kinesiska regimen har effektivt tystat och – som det verkar – i praktiken tagit livet av en av sina mest sansade kritiker. Omvärlden reagerar med några få ganska lågmälda protester. Många stater håller tand för tunga för att inte störa affärsutbytet.

På torsdagen i förra veckan avled Liu Xiaobo, mottagare av Nobels fredspris 2010 och Kinas utomlands mest kända regimkritiker. Dödsorsaken var obotlig levercancer, enligt de kinesiska myndigheterna. Han blev 61 år.

xiaobo

Liu Xiaobo innan han dömdes till elva år i fängelse.

Frågetecknen är många. Varför fick han sin diagnos så sent som i början av juni i år? Varför blev han inte flyttad från fängelset till sjukhuset förrän ett par veckor innan han avled? Varför avslogs hans begäran om att få vård utomlands?

Det kinesiska kommunistpartiet har en historik av att inte ge adekvat vård åt fängslade ”klassfiender” eller kritiker. Sådan vanvård till döds drabbade höga ledare som Liu Shaoqi, He Long och Tao Zhu under den så kallade kulturrevolutionen (1966–76).

Men även under senare år finns det ett par fall där fängslade regimkritiker avlidit efter att ha nekats nödvändig medicinsk vård, nämligen aktivisten Cao Shunli (mars 2014) och den tibetanske munken Tenzin Delek Rinpoche (juli 2015). Och nu ser det alltså ut som om även Liu Xiaobos namn bör föras upp på denna dystra lista.

Liu Xiaobo sällade sig till en lång rad av kinesiska intellektuella som i en nästan tre tusen år gammal tradition känt ett ansvar att hjälpa folket att påtala missförhållanden för kejsaren – eller numera för kommunistpartiets ledare. Så har de gjort, trots att de visste att de riskerade hårda straff.

Idealbilden var att de agerade som ”lojala dissidenter”, det vill säga att de inte pläderade för att störta kejsardömet eller kommunistpartiet, utan bara ville hjälpa de styrande att bli bättre regenter. ”Den som tyglar sin prins, älskar sin prins”, sade redan Mencius på 300-talet före vår tideräkning. Och regenten förväntades lyssna och ta till sig av synpunkterna.

Liu Xiaobo började som en hård och kompromisslös litteratur- och samhällskritiker. Han slog mot öst såväl som mot väst och deltog inte i 1979 års demokratirörelse. Men han blev rörd av de unga studenternas uppror 1989, det som slutade i regimens massaker på demonstranterna i Peking den 4 juni det året. Han förhandlade med trupperna och lyckades få till en fredlig reträtt för studenterna från torget vid Himmelska fridens port. Därefter blev han mer taktiskt försonlig – utan att ge avkall på sina liberala värderingar. Icke-våld blev en viktig princip.

Han var ledande i att tona ner de mest oförsonliga tongångarna i protestmanifestet Charta 2008. Samtidigt var han med och samlade in tusentals underskrifter. Huvudbudskapet var att regimen måste tillämpa alla de fri- och rättigheter som faktiskt finns inskrivna i landets författning.

Manifestet krävde också ett slut på enpartisystemet. Men Liu Xiaobo begärde ingen revolution utan talade för stegvisa reformer. På det viset kan även han sägas ha följt traditionen som en lojal dissident.

Hursomhelst såg partiet till att ge honom ett långt fängelsestraff på elva år 2009. Under 00-talet kunde partiet ofta tolerera enstaka kritiska röster. Men så fort det fanns en organisation bakom som kunde uppfattas som fröet till en konkurrens med partiet, slog ledningen till hårt.

Bakom manifestet Charta 2008 fanns bara en informell struktur för att samla in underskrifter, men detta var tydligen tillräckligt hotande för partiet, så Liu Xiaobo fick sin hårda dom. Det gällde också ”att nacka en kyckling för att skrämma aporna” som det heter i ett kinesiskt talesätt.

Liu Xiaobo hade samtidigt blivit kontroversiell i olika läger när han som ordförande i Independent Chinese PEN Centre tog emot bidrag från stiftelsen National Endowment for Democracy, som lyder under amerikanska utrikesdepartementet. En del andra kinesiska dissidenter var kritiska för att han blev så proamerikansk att han bland annat helhjärtat stödde George W Bushs krigföring i Irak och Afghanistan.

Att Liu Xiaobo inte fick åka utomlands för vård sedan han fått medicinsk amnesti från fängelset är helt i linje med president Xi Jinpings allt hårdare kontroll över allt som sägs i landet. Ett eventuellt yttrande från Liu Xiaobo utomlands skulle ha sipprat in i Kina trots alla brandväggar. Presidenten tar mycket hellre kritik från utlandet för repressionen än att han riskerar något som på minsta vis skulle rubba partiets totala maktinnehav.

Kritiken utifrån har ändå varit ganska försiktig. Ingen ledare tog offentligt upp fallet Liu Xiaobo under G20-mötet i Hamburg i förra veckan. Det ekonomiskt allt mäktigare Kina konfronteras allt mera sällan när det gäller mänskliga rättigheter.

Andra stater kan också ha tagit intryck av hur Kina bestraffade Norge med långtgående ekonomiska och politiska sanktioner sedan Nobelpriskommittén givit fredspriset till den kinesiske aktivisten. Normala förbindelser återupprättades inte förrän i år efter att Norges regering med diplomatiskt fikonspråk dikterat av Kina i praktiken bett om ursäkt för valet av pristagare.

Fredspristagarens öde väcker också farhågor för den av Kina kidnappade och frihetsberövade svenske medborgaren Gui Minhai. Han har snart hållits isolerad i två år. Under sitt besök i Peking i slutet av juni uppgav statsminister Stefan Löfven att han tog upp fallet i samtalet med Xi Jinping, men gav inga som helst detaljer. I regeringens officiella sammanfattning av besöket betonas de positiva kommersiella effekterna, medan Gui Minhai inte ens nämns.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dråpslag mot NGOs – civilsamhället under attack

NGO Wang Xingjuan

Wang Xingjuan är en eldsjäl och en nestor bland de som ägnar sina krafter åt frivilligt arbete. Hon har grundat The Maple Women’s Psychological Center i Peking. Det är en kinesisk NGO som är ganska typisk med en aktivitet som staten lämnar över till cvilisamhället. Men samtidigt kan centret få det svårt under de nya reglerna eftersom det har några utländska sponsorer.

Min analys för KinaNytt nr 3, 2015:

I skuggan av börsras, giftskandaler och militärparader riktar Kinas ledare ett dråpslag mot hundratusentals frivilliga organisationer i landet. Med nya hårda regler begränsar det styrande kommunistpartiet civilsamhället. Partiet ser ofta ett hot från utländska och inhemska fristående grupper, även när det bara handlar om välgörenhet.

Åtstramningen berör även utländska företag i Kina och påverkar det globala maktspelet. Fjolårets protestvåg i Hongkong är också en faktor.

Det handlar alltså om så kallade NGOs, non-governmental organizations, eller frivilligorganisationer med en svensk beteckning.

På försommaren lade regeringen fram ett reviderat lagförslag som reglerar utländska NGO. Lagen har varit i stöpsleven i flera år, men den nye presidenten och partichefen Xi Jinping har skyndat på arbetet.

Samtidigt har det styrande kommunistpartiet meddelat att alla inhemska frivilliga organisationer måste bilda particeller. Därmed tvingar partiet fram en direkt insyn i dessa grupper. Påbudet säger uttryckligen att avsikten är att ”kunna styra deras utveckling bättre”.

Den nya lagen ger polisen makt att detaljstyra frivilliga grupper och deras bidrag utifrån. Flera ser det som ett dråpslag som tvingar dem att slå igen, en chock för många engagerade och idealistiska unga människor.

Det finns över 500 000 registrerade inhemska NGO och uppskattningsvis ytterligare 1,5 miljon oregistrerade. Antalet har växt från praktiskt taget noll i början av 1980-talet.

Utländskt bistånd kanaliseras

Antalet utländska NGO som arbetar i Kina uppskattas till cirka 1 000 av samhällsvetenskapliga akademin i Peking. Det är till exempel stora hjälporganisationer och stiftelser som Rädda Barnen, Oxfam, Ford Foundation och BMW Foundation. I typfallet kanaliserar de bistånd till lokala frivilligorganisationer. Men även många mindre utländska grupper av gräsrotskaraktär finns i Kina.

Inhemska och utländska grupper fyller ofta ut den statliga och kommunala verksamheten och har dragit sitt strå till stacken i Kinas exceptionella tillväxt. De bidrar med pengar, kunskap och arbetsinsatser inom miljövård, sjukvård, barnhem, äldrevård, handikappvård, fattigdomsbekämpning, katastrofhjälp, utbildning och kultur. Ofta handlar det om saker som det allmänna inte riktigt orkar med.

Dessutom finns det en liten och sedan tidigare noga övervakad kategori av NGO som jobbar med frågor om social rättvisa och politiska reformer.

Svenska regeringens biståndsorgan Sida gav bidrag till många kinesiska NGO, allra mest inom miljövård, men hela biståndet till Kina är under avveckling sedan 2013.

NGO WebpageHeader-e

Brittiska hjälporganisationen Oxfam stöttar barn som är kvar hemma i byn när föräldrarna blir migrantarbetare i städerna.

Tolerans eller likgiltighet

”Övervakningen från partistaten av de utländska organisationerna, särskilt de som direkt eller indirekt förmedlar västerländska värden, har varierat från tolerans till misstänksamhet”, påpekar Stanley Lubman, amerikansk jurist sedan länge specialiserad på Kina.

Kontrollen har varit ojämn och någon fast praxis har aldrig utvecklats. En relativt stor andel har blivit tvungna att registrera sig som företag, till exempel svenska Rädda Barnen, andra har opererat i en gråzon.

Det nya lagförslaget gör det obligatoriskt med övervakning och närgången kontroll av samtliga utländska NGO. Redan innan förslaget kom rapporterade många grupper under det senaste året om allt fler påhälsningar från myndigheterna. Några uppger att deras utländska personal har blivit trakasserad, några funderar till och med på att dra sig ur landet.

Lagförslaget gick ut på öppen remiss på internet under en månad och kritiken lät inte vänta på sig. De europeiska och amerikanska handelskamrarna i Peking, liksom flera organisationer för mänskliga rättigheter, kom med skarpa synpunkter. Även en del kinesiska jurister och andra akademiker var kritiska.

De mest kritiserade punkterna

Här är några av de mest ifrågasatta punkterna och jag följer här i stort sett den europeiska handelskammarens framställning:

  • att nyckelbegrepp som ”NGO” och ”aktivitet” eller ”politisk aktivitet” är inte klart definierade.
  • att utländska NGO enligt förslaget ska stå under säkerhetsministeriets jurisdiktion förutom under de enheter där de redan är registrerade såsom ministerier och lokala myndigheter. Det vore bättre och naturligare att civilministeriet ska stå för övervakningen, tycker europeiska handelskammaren.
  • att NGO kan bli straffade för vagt definierade förseelser som ”undergrävande av statsmakten, störande av den etniska harmonin, ryktesspridning och andra situationer som äventyrar statens säkerhet eller skadar nationens intressen eller samhällets intressen”.
  • att polisen får extremt vidsträckta befogenheter för husrannsakan och beslag utan att behöva visa tillstånd. Likaså kan representanter för frivilliga grupper häktas utan arresteringsorder.
  • att organisationerna måste lämna utförliga och betungande rapporter om sina planer och aktiviteter. Byråkratin ökar kraftigt.
  • att storleken på kontor och antalet utländska anställda begränsas.
  • att inhemska NGO inte får ta emot bidrag från utlandet om inte bidragsgivaren registrerar sig i Kina och öppnar representationskontor.

Godtycklig tillämpning

Mest långtgående i sin kritik bland inhemska debattörer är professor Jia Xijin på Tsinghua-universitetets center för NGO-forskning:

”Lagens tillämpning verkar gränslös. Den kan tolkas enormt brett samtidigt som den gör det möjligt för de juridiska enheterna att agera godtyckligt.”

Europeiska handelskammaren framhäver vilken stor betydelse som utländska NGO har för medlemsföretagen i Kina, till exempel utländska branschorgan, universitet, vetenskapliga institut och miljögrupper, Det handlar om utbyte av information, forskning och marknadsutveckling.

Europeiska handelskammaren skriver också att utländska och inhemska NGO kan spela en roll för företagen i deras arbete för att vara goda och ansvarsfulla samhällsmedborgare – det som brukar kallas CSR, corporate social responsibility.

Samhällsvetenskapliga akademin i Peking är en av regeringens främsta tankesmedjor. Samtidigt har akademin många forskningsutbyten med utländska universitet, bland annat Stockholm. Men i fjol fick denna inflytelserika institution kritik i interna partidokument för att ha tillåtit ”infiltration från utländska krafter”, enligt Washington Posts källor.

Vad ligger bakom?

Vad ligger då bakom de skärpta villkoren för frivilligorganisationerna i Kina?

En viktig förklaring är partiledarnas fasa för en omvälvande utveckling som i länder som haft så kallade färgrevolutioner. Det är till exempel Ukraina, Georgien och Kirgizistan, där olika färger kom att spela en symbolisk och samlande roll för upprorsmakarna.

Andra länder med skräckexempel för Peking är Tunisien och Egypten, där jasminblomman blev den uppflammande demokratirörelsens symbol. Det ledde till att ”jasmin” snabbt blev ett förbjudet ord på kinesiska internet samtidigt som polisen gjorde räder i städernas blomsterbutiker.

Men även de senaste årtiondenas omvälvningar i Ryssland står på de kinesiska ledarna skräcklista. Den kinesiska partistatens kampanj för att kontrollera och begränsa civilsamhället verkar delvis vara inspirerad av den ryske presidenten Vladimir Putins ingrepp mot en rad fristående organisationer de senaste tre åren.

Följer Putins exempel

En kinesisk diplomat med inriktning på relationerna med Ryssland, Wang Haiyin, sade för ett år sedan att Kina borde följa Putins exempel och tvinga utländskt finansierade NGO att oavsett verksamhet registrera sig som ”utländska agenter”. Han tillade:

”Vi kan lära av Ryssland så att vi kan blockera vägen för infiltration av externa krafter och eliminera risken för en färgrevolution.”

Enligt de kinesiska ledarna är många utländska och inhemska NGO finansierade av utländska intressen som vill störta deras regim. De styrande i Peking anser att många frivilliga grupper använder så kallad mjuk makt för att störa stabiliteten.

Mjuk makt står då för förmågan åstadkomma politiska förändringar utan att tillgripa våld eller tvång. Ett sätt är att påverka civilsamhället genom organisationer som verkar för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Grupper med en sådan agenda är visserligen en mindre del av alla NGO, men för regimen är de tillräckligt många för att motivera ett hårdare regelverk för samtliga.

Paraplyrevolutionen

Ledarna i Peking tror dessutom att vissa grupper startar olika verksamheter i Kina som en täckmantel för underrättelseverksamhet för väst – och det kan vi inte utesluta.

Debattörer som sympatiserar med den kinesiska regeringen påpekar att exempelvis USA ger indirekt stöd till aktivistgrupper som arbetar för politiska reformer i många länder. De nämner till exempel den så kallade paraplyrevolutionen i Hongkong under hösten 2014.

Dessa debattörer uppger att männen bakom det folkliga upproret Occupy Central i själva verket har nära band med och finansiellt stöd från National Democratic Institute (NDI) i Washington. NDI är till formen en NGO, men finansieras av amerikanska utrikesdepartementet via National Endowment for Democracy (NED).

Ledaren för Occupy Central, juristprofessorn Benny Tai vid Hongkong University, ska sedan länge ha en sådan koppling. Även inflytelserika oppositionspolitiker i Hongkong som Martin Lee och Audrey Yu har gamla kontakter med de amerikanska regeringsstödda instituten.

Pengar från Washington

I maktens korridorer i Peking kopplar partitopparna samman sådan information med uppgifterna om vilken roll bakom kulisserna som National Endowment for Democracy och National Democratic Institute spelat i andra länder – tillsammans med andra västerländska NGO. Det handlar om upproren som störtat regimer och/eller ledare i exempelvis Ryssland, Ukraina, Tunisien och Egypten.

Pekingvänliga debattörer uppger också att flera separatistgrupper i den kinesiska regionen Xinjiang får pengar från National Endowment for Democracy, till exempel World Uighur Congress, Uighur American Association med flera. Det är grupper som utländska medier ofta vänder sig till för kommentarer när det händer något speciellt i Xinjiang.

Det återstår att se om president Xi Jinping ger nationella folkkongressen order om att ta lagen om frivilliga organisationer – eller om det blir en ny omarbetning som tar hänsyn till en del synpunkter som kommit fram. Men att klimatet för NGO blir kärvare är i alla fall uppenbart.

KinaNytt publiceras av Sweden-China TradeCouncil

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.