Besök i Nordkorea, tre generationer Kim

Min krönika i Sydsvenskan/HD den 10 mars

Ett toppmöte mellan Donald Trump och Kim Jong-un var det inte många som såg komma. Jag kommer att tänka på en frågestund med Nick Bonner, en engelsman med djupa erfarenheter av Nordkorea. Jag träffade honom nyligen på Utländska korrespondentklubben i Hongkong.

– Sanktioner är fel väg att gå med Nordkorea som redan  är världens mest isolerade land. Det leder bara till ännu värre isolering. Absolut hellre pröva dialog och utbyte, sade Bonner, en engelsman som arrangerat turistresor till Nordkorea i 25 år. Han har även bott periodvis i landet och gjort dokumentärfilmer. Men han är ingen medlöpare till regimen i ”arbetarnas paradis”.

Ja, sanktioner eller utbyte? Några tror att utan omvärldens sanktioner hade Kim Jong-un inte gått med på ett toppmöte.

Sverige satsade i alla fall helhjärtat på utbyte, när vi etablerade diplomatiska relationer med Pyongyang i april 1973. Jag var med när ambassadör Arne Björnberg överlämnade sina kreditivbrev till Kim Il-sung, grundaren av Kimdynastin i den socialistiska arvrepubliken, farfar till dagens ledare Kim Jong-un.

Som korrespondent baserad i Peking upplevde jag Pyongyang som en renare och snyggare stad – men nästan helt utan folkliv. De tjänstemän som jag mötte var mer öppna och direkta än kineserna på den tiden. De nordkoreanska politrukerna vågade till exempel fråga om jag hade några kassettband med västerländsk pop eller konstmusik med mig. Ett sådant intresse var nästan livsfarligt för en kines på den tiden.

Men på 1970-talet var det kommersiella skäl som gjorde att vi som första västland erkände Nordkorea. Näringslivet låg på eftersom nordkoreanerna var hyperintresserade av flera svenska produkter. Med hjälp av svenska statliga exportgarantier sålde Volvo tusen personbilar av modell 144 och både Asea och Atlas Copco gjorde storaffärer.

Det var bara det att nordkoreanerna inte kunde betala av på lånen. I dag är de fortfarande skyldiga svenska skattebetalare 3,6 miljarder kronor. Förhandlingarna går mer än trögt. Så var det med nyttan av utbyte den gången.

Efter att jag målat upp omfattningen av personkulten i landet efter mitt första besök, blev jag portförbjuden. Men när Interparlamentariska unionen i någon sorts förvissning om att utbyte är bra, förlade sin årliga konferens till Pyongyang 1991 var nordkoreanerna tvungna att ackreditera även mig.

Det starkaste minnet som dröjer kvar var hur en norsk parlamentariker greps och fick sitta i hårda förhör sedan han skrivit ”Jag hatar denne man” över en bild på ”den älskade ledaren Kim Il-sung” och lämnat den i papperskorgen på hotellrummet. Det var med nåd och näppe att han fick lämna landet.

När Sverige var EU:s ordförandeland 2001 kom Göran Persson till både Nord- och Sydkorea och förmedlade fredstrevare. I Pyongyang möttes han av utkommenderade skolbarn som viftade med pappersblommor. Under den korta tid jag kunde följa EU-delegationen på plats såg jag några Volvo 144 som fortfarande rullade, fortfarande obetalda.

Utöver frågan om försoning mellan de två koreanska staterna vill EU-delegationen också bland annat diskutera Nordkoreas kärnvapenprogram. Känns dagordningen igen inför toppmötet Trump-Kim? Göran Perssons och EU:s tappra försök ledde inte så långt den gången.

Om nu mötet mellan två av världspolitiken största egon verkligen blir av i april, så kanske det inte avgör frågan om sanktioner kontra utbyte/dialog. Det finns så mycket taktik och så mycket inrikespolitik inblandad på båda håll.

Ett är säkert, det nordkoreanska folket lider. Det är egentligen de vanliga nordkoreanerna som behöver en öppning. De har matbrist och behöver olja och kol, fast oftast är det makteliten som får glädje av nya försändelser först.

Toppmötet USA-Kina: Trump kopplar på charmen men ökad spänning kring Korea

Många inblandade och många observatörer drog en suck av lättnad i fredags efter toppmötet mellan världens två mäktigaste ledare. Det blev inga plötsliga utfall eller konstiga handslag från den amerikanske presidenten Donald Trump när han var värd för Kinas president Xi Jinping på sin lyxklubb i Florida.

Analys av GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com 
KinaNytt (Sweden-China Trade Council)

Xi Trump

Trump verkade snarare vara en perfekt och artig värd till skillnad från när han mötte de japanska och tyska ledarna.

Fast det var ju inte så artigt att mot slutet av välkomstmiddagen överraska sin kinesiske gäst med beskedet att han beordrat en omfattande missilangrepp mot Syrien.

Effekten blev en maktdemonstration, en påminnelse om att Donald Trump minsann också skulle kunna rikta en ensidig aktion mot Kinas granne Nordkorea. Det är nämligen just vad han har hotat med, om han tycker att Kina inte gör tillräckligt för att dämpa den nordkoreanske ledaren Kim Jong-uns missilfeber och kärnvapenbygge. Xi Jinping måste känna sig nervös, klämd mellan den nordkoreanska krutdurken och den amerikanske cowboyen.

Spänningen ökade under helgen när USA dirigerade stridsberedda marina enheter närmare Koreahalvön. Samtidigt anlände den kinesiske toppdiplomaten Wu Dawei på måndagen till den sydkoreanska huvudstaden Seoul för samtal om Nordkoreas kärnvapen. Det finns en del tecken på att Nordkorea förbereder ett nytt kärnvapentest i dagarna, i så fall landets sjätte totalt.

Personlig vänskap

Det omvärlden fått veta om toppmötet i Florida är magert på konkret innehåll. Men båda ledarna verkade uppriktiga när de pratade om att de etablerat en vänskap på det personliga planet.

Efter den första samtalsrundan sade Donald Trump till media: ”Vi har redan haft en lång diskussion. Hittills har jag inte fått någonting, absolut ingenting. Men vi har utvecklat en vänskap. Jag tror att vi på lång sikt kommer att ha en mycket, mycket bra relation.”

Xi Jinping sade att ”vi har blivit djupt bekanta och etablerat en sorts tillit och satt igång en arbetsrelation och byggt en vänskap”.

Kokar då allting ner till en oväntat bra personkemi? Det återstår att se hur mycket den är värd, när det kommer till kritan. De båda har ju egentligen bara nosat på varandra.

Det går ändå att sammanfatta toppmötets viktigaste frågor:

Handelskonflikten

För att vinna presidentvalet i fjol utmålade Donald Trump ofta Kina som den stora skurken som stulit jobben från amerikanerna genom att manipulera valutan och dumpa exportpriserna. Han lovade krafttag med höga strafftullar.

Nu hördes ingen sådan retorik. Men parterna kom överens om en plan på att inom 100 dagar försöka tackla det stora kinesiska överskottet i den bilaterala handeln. Det ska vara en process med kontrollstationer på vägen.

Xi Jinping sade, lite pliktskyldigt, att Kina strävar efter att öka den inhemska efterfrågan och utveckla servicesektorn för att minska exportens betydelse för landets ekonomi.

Dialog

På förslag från den kinesiske presidenten ska parterna hålla en dialog längs fyra parallella linjer:

– diplomati och säkerhet,

– ekonomi,

– rättstillämpning och cybersäkerhet,

– sociala och kulturella frågor.

Kanske kan detta sätt att dela upp frågorna leda till fler konkreta resultat än vad den så kallade strategiska och ekonomiska dialogen gjorde under Barack Obama och Hu Jintao.

Nordkorea

Inga framsteg. Xi Jinping håller med Trump om att det är ett mycket allvarligt läge när Kim Jong-un fortsätter med sina missiltester. Den senaste uppskjutningen kom för övrigt just dagen före toppmötet i Florida – knappast en slump.

Men den kinesiske ledaren avvisar militära ingrepp mot Nordkorea, vilket Trump som sagt har hotat med. USA anklagar Kina för att bryta mot FN-sanktionerna mot Nordkorea eftersom flera kinesiska företag fortsätter att sälja till nordkoreanerna.

Sydkinesiska sjön

Inga framsteg. Kinas expansion i Sydkinesiska sjön föranledde ”uppriktiga diskussioner” under mötet, enligt amerikanske utrikesministern Rex Tillerson.

Syrien

Trumps militära tillslag mot Syrien ledde till att toppmötet hamnade i skuggan för omvärldens uppmärksamhet. Xi Jinping kan inte ha varit nöjd med det, men han höll masken. Oavsett vilket genomslag mötet fick eller inte fick i omvärlden, så kontrollerar Xi Jinping medierna på hemmaplan och kunde presentera mötet som en stor framgång för Kina.

Kina vill se förhandlingar i Syrien och har tillsammans med Ryssland använt sitt veto i FN för att stoppa förslag om ingrepp mot regimen i Damaskus.

Mänskliga rättigheter

För första gången på mycket länge tog den amerikanska sidan inte upp några förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna i Kina.

Den nye amerikanske presidenten verkar fortfarande famla efter en sammanhållen Kinapolitik. Samtidigt hade Xi Jinping att döma av de förberedande kontakterna gärna sett att mötet avslutades med en gemensam kommuniké. Den skulle innehålla vissa nyckelord i hans utrikespolitik. Dit hör ”icke-konflikt, icke-konfrontation, ömsesidig respekt och samarbeten som båda parter vinner på”.

Nu blev det ingen gemensam kommuniké, men Donald Trump har tackat ja till Xi Jinpings inbjudan till ett statsbesök i Kina senare i år.

Xi Jinping hos Obama – analys av skärpt konflikt

Kinas president Xi Jinping är i Kalifornien för två dagars samtal med Barrack Obama. Det är deras första möte sedan Xi Jinping tillträdde i mars. Läs min analys av det spända förhållandet och den militära kraftmätningen mellan de båda världsmakterna. Artikeln var införd i KinaNytt nr 3, 2013. KinaNytt ges ut av Sweden-China Trade Council:

Kinas utrikespolitik och särskilt förhållandet till USA är i stöpsleven. Både Kinas och USA:s militära styrkor har blivit mer aktiva i Stillahavsregionen det senaste året och konfliktytorna ökar. Bilden kompliceras ytterligare av Nordkoreas olika äventyrliga försök till utpressning.

ANALYS AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran@lionhead.se

Under det senaste året har Kina höjt sin profil och med militära övningar påmint flera av sina grannar om sina anspråk på ögrupper i både Östkinesiska sjön och Sydkinesiska sjön. Det har lett till en rad incidenter med Japan, senast den 23 april när en kinesisk flottstyrka utmanade både den japanska flottan och båtar med japanska aktivister nära de omtvistade Diaoyu-öarna (Senkaku på japanska). Kina har haft liknande intermezzon med Filippinerna och Vietnam.

Tveklöst har Kinas ledare ambitionen att återupprätta landets roll som den dominerande stormakten i Stillahavsregionen, alltså den roll som landet hade innan de främmande makterna trängde in på 1800-talet. Traditionellt uppfattade sig den kinesiska kejsarmakten som världens medelpunkt och länderna i närområdet hade ett tributförhållande till det kinesiska hovet.

Den höjda profilen i utrikespolitiken blev synlig innan Xi Jinping tillträde som partichef i kommunistpartiet, överbefälhavare och president, en process som inleddes i november i fjol. Men den nye ledaren har mycket aktivt förstärkt Kinas anspråk på större globalt inflytande.

Nationens pånyttfödelse

Gång på gång har han talat om ”nationens pånyttfödelse i modern tid”. Han vill återupprätta Kina efter förödmjukelserna under främmande makter. Han ser detta som en viktig del av ”den kinesiska drömmen”. Och som jag nämnde i korthet i förra numret av KinaNytt säger han också att Kina ska utmana USA och ta över som den starkaste militärmakten i Stilla havsregionen till 2049, det vill säga till hundraårsdagen av kinesiska folkrepublikens grundande.

Han är tydlig med att detta kräver en stark militärmakt. Under senare år har särskilt den kinesiska marinen rustat upp.

Kinesiska talesmän har nästan helt släppt temat om landets ”mjuka uppgång” i världen. Likaså upprepas mera sällan reformarkitekten Deng Xiaopings råd om att ligga lågt i utrikespolitiken för att inte oroa omvärlden för vad Kinas tillväxt kan medföra.

I dag gör de ekonomiska framstegen det möjligt för Peking att återta sin ställning som global stormakt. Men det är inte bara möjligt, det är också nödvändigt. Den växande ekonomin behöver hämta energi och råvaror från hela jordklotet.

USA balanserar om

Det är särskilt i den egna regionen som förhållandet till USA skärps. Den amerikanska regeringen håller på att avveckla sitt äventyrliga militära engagemang i Irak och Afghanistan och ser åter Stillahavsregionen och dess potential för ekonomisk tillväxt som en strategisk prioritet.

Den nya politiken från försvarshögkvarteret Pentagon talar om att ”balansera om” USA:s styrkor till Stillahavsregionen. Den sjösattes i ett dokument i januari 2012 under rubriken ”Att vidmakthålla USA:s globala ledarskap”.

Det innebär att amerikanerna åter stärker sin militära närvaro och bekräftar hur viktiga baserna i Japan och Sydkorea är. Nya militära samarbetsavtal med Singapore och Filippinerna ger amerikanska styrkor tillträde i samband med operationer i regionen. Pentagon söker liknande överenskommelser med Vietnam och andra länder i Sydöstasien.

Dessutom omfattar den uppdaterade strategin även nya  baser i Australien och på amerikanska ögrupper i Stilla havet – allt anläggningar där beredskapen är inriktad på aktiviteter i Östasien och Sydöstasien.

Farhågor för inringning

Alla dessa arrangemang kommer säkert att återuppväcka gamla kinesiska farhågor för en amerikansk inringning av landet. Med ökad militär aktivitet i och kring Stilla havet från både Kinas och USA:s sida ökar risken för incidenter.

Det är därför logiskt att den fristående tankesmedjan Centre for Strategic and International Studies i Washington efterlyser en mer tillförlitlig mekanism för dialog mellan de amerikanska styrkorna och Kinas försvarsmakt. En sådan mekanism behövs enligt centret för att hantera kriser, öka transparensen och undvika incidenter till sjöss, i cyberrymden och i yttre rymden.

Incidenter i cyberrymden har redan inträffat. Amerikanska anklagelser gör gällande att hackarattacker dels mot Pentagon och dels mot amerikanska medier har kommit från en militär enhet i Shanghai. Kinesiska talesmän förnekar att landets regering eller militär är inblandade. De säger att Kina självt är ett offer för hackarattacker från grupper i USA.

Upplagt för kraftmätning

Det verkar alltså upplagt för en längre tid av kraftmätning på olika plan i regionen. Redan i februari 2012, medan han ännu bara var vicepresident, tog Xi Jinping upp frågan när besökte Washington. I ett tal där sade han:

”USA och Kina bör skapa en ny typ av stormaktsrelation med fördjupad strategisk samordning och stärkta ekonomiska band, men relationen måste bygga på att USA respekterar Kinas kärnintressen och oro.”

Kinesiska akademiska analytiker betonar just att Xi Jinping kräver respekt för Kina, att USA måste betrakta Kina som en jämbördig partner.

I de kinesiska ambitionerna att bli en världsmakt ingår också att ta ett tydligare ansvar i internationell konfliktlösning och i FN-sammanhang. Ett exempel på det var utvecklingen i Libyen där Kina medverkade. Men detta är en svår gren för Peking, som till exempel hela tiden bromsat ett internationell ingripande i Syrien. De kinesiska ledarna vill inte skapa prejudikat för en typ av aktioner utifrån som en dag skulle kunna vändas mot den kinesiska regimen på hemmaplan. Icke-inblandning har blivit en helig kinesisk princip.

Förhållandet till Nordkorea

Det senare är också en del av förklaringen till varför de kinesiska ledarna håller igen när det gäller sanktioner mot Nordkorea, trots att det verkar som om de börjar tröttna på de äventyrliga utspelen från Pyongyang.

Den kinesiska regeringens förhållande till Nordkorea är dessutom fortfarande präglat av förhållandet till USA. Det var när sydsidan med USA i spetsen hotade att ta över hela Koreahalvön som Kina gick in i Koreakriget 1950. Den nya kinesiska folkrepubliken ville inte ha amerikanska trupper stationerade vid sin gräns mot Korea. Minst 100 000 kinesiska soldater stupade i Korea.

Samma faktor spelar fortfarande in. Om regimen i Nordkorea skulle kollapsa kan den sydkoreanska regimen ta över hela halvön. Och eftersom USA är Sydkoreas närmaste allierade, skulle det öppna vägen fram till Kinas gräns för amerikanska trupper – och förstärka kinesernas känsla av inringning.

Därför föredrar Kina att den nordkoreanska regimen sitter kvar, hur diktatorisk och nyckfull den än är, framför ett sammanbrott i kaos. Ett sådan utveckling skulle dessutom kunna  medföra att ett par miljoner nordkoreanska flyktingar strömmade in i nordöstra Kina.

Kosmetiska åtgärder

Ekonomiska sanktioner mot Nordkorea blir ganska verkningslösa så länge Kina förser nordkoreanerna med olja och spannmål för att förhindra ett totalt sammanbrott. De kinesiska ledarna har länge försökt förmå nordkoreanerna att pröva samma typ av marknadsekonomiska reformer som Kina infört. Men regimen i Pyongyang har bara vidtagit kosmetiska åtgärder i den riktningen.

Även genom handel försöker kineserna hjälpa den nordkoreanska ekonomin på fötter. Ett utslag av det är den nya bro över gränsfloden vid staden Dandong som Kina bygger och som ska bli färdig nästa år.

Koreaskådare brukar säga att Kinas inställning till Nordkorea präglas av tre prioriteringar: ”inget krig, ingen instabilitet, inget kärnvapen”. De första två är viktigare än det tredje. Kina skulle föredra ett stabilt Nordkorea med kärnvapen framför ett instabilt land utan kärnvapen.

Det betyder att Peking låter Nordkoreas tredje kärnvapensprängning den 12 februari i år passera med endast en eller annan uppsträckning. Xi Jinping sade till exempel att ”inget land har rätt att kasta omvärlden i kaos”. Men vi får nog räkna med att amerikanska försök att få Kina att öka trycket på Nordkorea bara leder till halvhjärtade ansträngningar.