Androgyna idoler irriterar Kinas ledare

Kinas makthavare är alltmer störda av en androgyn våg bland landets popidoler. De styrande vill se manligare pojkar. Det är trenden med ”feminiserade morsgrisar” inom popmusiken och reklamen som irriterar nyhetsbyrån Nya Kinas ledaravdelning, det vill säga regimens allra tyngsta språkrör.

Sunnee är den senaste i raden av androgyna kinesiska popidoler

”Så länge som män uppträder på detta vis blir Kina aldrig den starka och välmående nation som är vårt mål”, dundrade nyhetsbyråns ledarskribent.

Frågan blev akut när den nationella TV-kanalen häromdagen sände sitt årliga galaprogram vid skolstarten, en show som barn och föräldrar förväntas se. Många föräldrar irriterade sig på att det var så många reklaminslag. Särskilt störande var tydligen att reklamen ofta använde sig av män eller pojkar med smärt kroppsbyggnad, len hud och en hel del smink. Dessa skådespelare fick säga repliker som ”Åh, du skrämde stackars lilla mig!”.

Det är också vanligt bland kinesiska popidoler att pojkar klär sig som flickor och vice versa. Många sådana unga artister har vunnit idoltävlingar på landets hundratals TV- och internetkanaler. Förklaringen är underhållningsbranschens ohämmade jakt på pengar, enligt Nya Kina.

”En del filmer, TV-program, plattformar på nätet och dokusåpor vädjar till publikens vulgära smak, och tjänar pengar på dessa konstiga typer. Vi måste skydda våra ungdomar från dessa ovälkomna kulturer. Det är våra ungdomar som ska axla ansvaret för att hjälpa nationen till pånyttfödelse,”, hävdade ledarkommentaren.

Under inflytande från popkulturen i Korea och Japan har unga kineser de senaste åren fallit för idoler som är androgyna eller pojkflickor. De attraherar alla grupper oavsett genus. I fjol fick vi se pojkbandet Acrush slå igenom med dunder och brak. Bandet består av fem unga kvinnor. De har 700 000 följare på mikrobloggen Weibo.

Intressant nog fick Nya Kina faktiskt mothugg från kommunistpartiets ledande tidning Folkets Dagblad som skrev: ”Vi tar avstånd från nedsättande termer som ’morsgrisar’ eller ’varken man eller kvinna’. En mans styrka ska bedömas på hans inre kvaliteter – inte på hans yttre.”

Även sociologiprofessorn Wei Wei vid lärarhögskolan i Shanghai är kritisk mot Nya Kinas ledarartikel i ett uttalande för veckobrevet Sixth Tone i Shanghai säger han att genus kan uttryckas på många sätt. ”Nya Kinas artikel var brutal och hjärtskärande. Den antyder bland annat att det är dåligt att vara feminin.”

Samtidigt har genusfrågor åter blivit ett problem för kommunistpartiets censorer. Efter en period av ökande tolerans är de nu strängare mot filmer med hbqt-tema eller artister med sådan bakgrund. Den Oscarsnominerade gayfilmen ”Call me by your name” blev till exempel struken från Pekings internationella filmfestival i år.

Analys: Pyrande missnöje med Xi Jinping

Bild

Xi Jinping

Är presidenten beredd att lyssna på lojal kritik?

Kinas president Xi Jinping har fått en allvarlig varning inifrån kommunistpartiets högsta skikt. Driv inte personkulten för långt. Driv inte censuren och förföljelsen av kritiska röster för långt. Samla inte på dig all makt. Så går det att tolka några anmärkningsvärda utspel de senaste veckorna.

Analys av Göran Leijonhufvud för KinaNytt (Sweden-China Trade Council) nr 2, 2016.

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Varningen kommer inför nästa års partikongress, en händelse som äger rum vart femte år. Då brukar flera personer i de ledande organen bytas ut, men det ska mycket till för att Xi Jinping inte ska bli omvald som partichef och därmed i praktiken också som landets president. Samtidigt agerar alla fraktioner nu för att få in sina representanter på övriga poster.

Kritiken av personkulten har fått ökad näring de senaste månaderna. Det är en kult som vi inte sett maken till  sedan 1960-talet med Mao Zedong. Ett exempel på devota hyllningarna var ett långt inslag under galaföreställningen på teve vid kinesiska nyåret i februari. En nyskriven hyllningssång till nstionens och presidentens ära ackompanjerade en lång rad bilder på Xi Jinping tillsammans med glada representanter för massorna under inspektionsresor över hela landet.

Samtidigt med att personkulten ökar verkar partichefen kräva närmast obrottslig lydnad när han säger saker som att ”partiets medlemmar inte får diskutera centralkommittén på ett oansvarigt sätt”, i klartext inte angripa högsta ledningen.

Bakom de höga murarna

Det pyrande missnöjet har nått en sådan nivå att ett viktigt inlägg till och med har läckt ut från Zhongnanhai, de högsta ledarnas maktcentrum innanför de höga murarna till det gamla kejsarpalatset i Peking. Inlägget kommer av allt att döma från andra personer i högsta ledningen och hänvisar på ett intressant sätt till mycket gamla historiska förebilder om att kejsaren bör tillåta en form av lojal kritik.

Som filosofen Mencius sade för över tvåtusen år sedan: ”Den som tyglar sin prins, älskar sin prins”.

Jag återkommer till det tunga inlägget inifrån maktcentrum, men först något om förpostfäktningarna.

Vårens första angrepp mot presidenten kom från fastighetsmagnaten Ren Zhiqiang. Han reagerade mot Xi Jinpings hårdnande grepp om medierna. I februari besökte presidenten landets tre viktigaste redaktioner, nämligen partiorganet Folkets Dagblad, nyhetsbyrån Nya Kina och statliga tevebolaget CCTV. Han krävde att de skulle bli bättre på att propagera partiets politik och inget annat. Han dammade av leninistiska citat från partiets ungdomstid om att tidningarna måste vara ”partiets tunga och hals”.

37 miljoner följare

Den frispråkige Ren Zhiqiang har 37 miljoner följare på sin mikroblogg och är också partimedlem. Han påpekade genast att eftersom dessa medier är skattefinansierade bör de tjäna allmänheten snarare än partiet. Snart nog stängde myndigheterna hans blogg och han fick ta emot flera hotelser och angrepp i olika medier.

Oväntat, med tanke på det hårdnande klimatet, fick han stöd i en artikel på nätet av Cai Xia. Hon är professor på den centrala partihögskolan, som är en av högsta ledningens absolut viktigaste tankesmedjor.

Cai Xia konstaterade att turbulensen kring Ren Zhiqiang visar på en brist på interna kanaler i partiet för att diskutera politik och samhälle. Hon påpekade att enligt partistadgan och andra regler har Ren Zhiqiang som partimedlem rätt att yttra sig och att angreppen mot honom var ett brott mot partistadgan och skadade solidariteten inom partiet. Cai Xia klagade också på att det ”osunda” debattklimatet inom partiet gör att olika åsikter ibland fördes fram utanför partiets ramar.

Och det var förutsägbart att även Cai Xias artikel snabbt skulle raderas från alla nätsajter, trots att just den handlingen förstärker hennes argument om det dåliga debattklimatet.

En liberal falang

Cai Xia har tidigare associerats med en ”liberal” falang inom partiet. Hon var en av några få modiga kritiker som för snart tre år sedan protesterade kraftfullt mot hur flera debattörer greps enbart för ”ryktesspridning”. I flera fall tvingades de gripna sedan schavottera på nationell teve och bekänna olika mer eller mindre uppdiktade förbrytelser. Det är ett bruk som fortsätter än i dag och som ett par artikelförfattare i år har förknippat med kampmötena under den så kallade kulturrevolutionens förföljelser på 1960-talet.

Ytterligare ett angrepp i vår på Xi Jinping var ett öppet brev där ursprunget är mera oklart. Det publicerades samtidigt på flera webbsajter inför nationella folkkongressens årliga möte i början av mars.

Brevet fick relativt stor spridning, innan censuren hann ingripa och radera allt. Det var anonymt och endast undertecknat av ”lojala medlemmar i kommunistpartiet”. Bland annat uppges ett par kinesiska aktivister utomlands vara inblandade. Deras anhöriga hemma ska ha kallats till förhör, liksom anställda på portaler där dokumentet dök upp.

 

Krav på avgång

Uppropet krävde till och med att Xi Jinping skulle avgå för att han samlat alltför mycket makt i sina händer. Hans offensiva utrikespolitik har irriterat grannländerna och ökat USA:s inflytande på dem, hette det vidare. Den omfattande kampanjen mot korruptionen har skrämt tjänstemännen så att de knappt vågar arbeta eller ta några initiativ, var en annan synpunkt.

Men den mest anmärkningsvärda missnöjesyttringen över Xi Jinpings hårda linje är en artikel på hemsidan för partiets disciplinkommission. Rubriken var ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”. Med en lång rad historiska exempel visade artikeln hur illa det gått för kejsare och krigsherrar som inte lyssnat på kritiska synpunkter från välmenande och lojala rådgivare.

Att skriva om historiska figurer när man vill angripa eller ifrågasätta en aktuell politiker är en beprövad metod inom kommunistpartiet. Den som är utpekad får en chans att bättra sig innan personen angrips med namn och allting.

Många kineser och utomstående bedömare hajade till när artikeln dök upp på just disciplinkommissionens hemsida. Det är det organ som haft hand om Xi Jinpings kampanj mot korruptionen. Det är en kampanj som ofta uppfattas som en metod för presidenten att komma åt sina fiender, förutom att den verkligen slår ner på många ledare och tjänstemän som förskingrat allmänna medel, tagit emot mutor, et cetera. Det senare gör den populär bland gemene man.

En påläst historiker

Men den som leder kommissionens arbete är Wang Qishan, som räknas som Xi Jinpings högra hand. Det gör artikelns placering extra förbryllande och intressant. Är det verkligen Wang Qishan själv, känd som en rakryggad person, som tar på sig att vara presidentens lojala kritiker? Han bör ju i alla fall ha känt till artikeln innan den publicerades. Det kan vara så att det är presidentens egna anhängare som vill varna honom för att gå för långt.

Med tanke på artikelns alla historiska anspelningar är det inte långsökt att gissa att Wang Qishan haft ett finger med i spelet. Han har ju faktiskt en universitetsexamen i kinesisk historia, den ende i den kinesiska toppledningen med en sådan bakgrund.

Det finns en annan intressant tolkning av artikeln, nämligen att den skulle vara ett angrepp på propagandachefen Liu Yunshan, att det framför allt är han som står bakom alla ingreppen mot media och internetskribenter, att det är han som strypt den lojala kritiken, och att Xi Jinping har fått hjälp av Wang Qishan att placera en artikel mot Liu Yunshan på ett forum som ligger utanför propagandachefens domän. Texten skulle alltså vara ett utslag av en längre uppgörelse mellan Xi Jinping och Liu Yunshan.

Slutklämmen

Texten nämner som sagt inga samtida namn, men några av formuleringarna leder ändå tankarna till att det är landets nuvarande president som får några välmenta kritiska råd, inte propagandachefen.

Inte minst slutklämmen är ett exempel på det. Den hänvisar till vad den forne ledaren Mao Zedong sade om hur kommunistpartiet borde fungera när det stod redo att ta över makten i landet 1949:

Partisekreteraren (det vill säga partichefen) måste vara en bra ”lagledare” och som sådan lägga alla problemen på bordet och erkänna det arbete som utförs av de kamrater vars åsikter skiljer sig från hans egna.

Artikeln börjar taktiskt med att citera Xi Jinping själv när han under en inspektionsresa hänvisar till ett yttrande som tillskrivs Zhao Liang, en hög funktionär vid Qin-hovet 350 år före vår tideräkning: ”En ärlig rådgivare är bättre än tusen ja-sägare”.

En trött kejsare

Lite senare använder artikeln en kejsare under Tangdynastin som exempel på hur en ledare kan vara på väg att glömma värdet av orädda rådgivare. Då var det nog många läsare som undrade om det inte var Xi Jinping som avsågs när kejsarens högra hand Wei Zheng sade rakt ut till sin härskare:

När du får råd är din attityd inte lika bra som förr. Under de första åren av ditt styre, törstade du efter råd och var orolig för att människor inte skulle tala fritt… Numera är du fortfarande beredd att ta emot råd, men du lyssnar med ett missnöjt uttryck, och alla dina ämbetsman ser detta.

Ett annat citat ur den rika historiska myllan som texten använder är detta:

Vi bör inte vara rädda för att människor säger fel saker; vi bör vara rädda för att människor inte talar alls.

Flertusenåriga traditioner

De olika meningsyttringarna – som alltså kan vara direkt eller indirekt kritik av Xi Jinping – aktualiserar flertusenåriga förhållningssätt till makten, traditioner som jag lyfte fram i min avhandling om villkoren för opposition i Kina. Det är attityder som präglar kinesiska intellektuella ända in i den globala uppkopplingens tid i dag.

Den gemensamma nämnaren mellan en engagerad skriftlärd på 200-talet och många av dagens välutbildade nätsurfare är att de upplever att de har en plikt att ta upp brännande problem och plädera för folkets sak – även med risk för hårda straff. Men samtidigt som de gör detta kan de fortfarande vara solidariska mot systemet i stort. De är en sorts ”lojala dissidenter”.

Jag blev också fascinerad av att mönstret med lojala dissidenter går mycket långt tillbaka. En föregångare som inspirerat generation efter generation av kinesiska intellektuella är ämbetsmannen och poeten Qu Yuan som levde 300 år före vår tideräkning, enligt skrifterna. När han påpekade för kejsaren att dennes politik medförde stora risker såg kejsaren till att skicka honom i exil söderut. Men Qu Yuan förblev lojal mot sin härskare, och enligt legenden dränkte han sig i en flod i förtvivlan när det gick illa för kejsaren. Än i dag är han beundrad för sin kombination av djärvhet och lojalitet.

Plädera för folket

Skriftlärde som ”pläderade för folket” i yttranden till kejsaren var hjältar i många historiska dramer – och de återkommer i dagens såpoperor på teve. Normalt förväntades endast de högsta ämbetsmännen kunna skicka skrivelser till kejsaren. Men i kristider hände det inte sällan att kejsaren kunde ”öppna talets väg” för en vidare krets av medborgare för att försöka läsa av opinionen. När han fått tillräckligt med synpunkter kunde han ”stänga talets väg” igen och kanske till och med straffa några som han tyckte hade gått för långt.

Det är ett mönster som vi känner från några av kampanjerna i det moderna Kina. Under De hundra blommorna på 1950-talet öppnade kejsar Mao talets väg och när han mötte oväntat stark kritik mot kommunistpartiet stängde han plötsligt den kanalen. Många kritiker fick bittert ångra sin frispråkighet, men samtidigt uppfattade de att de hade gjort sin plikt och pläderat för folket i enlighet med traditionen.

Vi ser samma sätt att ”öppna och stänga talets väg” i Mao Zedongs agerande under de första åren av kulturrevolutionen. Och Deng Xiaoping visade sig vara väl bevandrad i denna traditionella härskarteknik när han tillät kritiska studenter och arbetare att klistra upp väggtidningar vid den så kallade Demokratimuren i Peking 1979. Så länge udden i kritiken drabbade Dengs motståndare i ledningen mer än honom själv, lät han aktivisterna hållas. Men när han konsoliderat sin ställning stoppade han all aktivitet vid Demokratimuren och lät fängsla de skarpaste debattörerna.

Vägen blir smalare

Dagens internet är också intressant att följa eftersom begreppet ”lojal kritik” fortfarande finns kvar i medvetandet hos många bloggare och mikrobloggare, i alla fall de lite äldre. De kan ta risker för att uppmärksamma missförhållanden, men ifrågasätter samtidigt inte partiets själva maktinnehav. På många sätt har partiet genom internet tidvis ”öppnat talets väg” för att kunna avläsa folkopinionen bättre.

Men Xi Jinping och/eller propandachefen Liu Yunshan gör den vägen allt smalare. Kommer presidenten att lyssna på lojala kritiker och öppna den igen?

Kan en ledare verkligen åka vanlig taxi?

Kinas nye ledare Xi Jinping tog en vanlig taxi i rusningstrafiken för några dagar sedan. Det skrev den Pekingvänliga tidningen Ta Kung Pao i Hongkong i en stort uppslagen artikel.

Under 26 minuter den 1 mars färdades partichefen Xi Jinping i taxin. Chauffören diskuterade föroreningarna i Peking med sin kund. Efter ett tag insåg han att det var landets nye ledare i egen hög person han körde, skrev Ta Kung Pao. Chauffören passade då på att prisa Xi Jinping för att han inte verkar ha några problem att umgås med vanligt folk – till skillnad från de flesta andra ledare.

Den officiella nyhetsbyrån Nya Kina (Xinhua) bekräftade historien på sin egen blogg efter några timmar. Uppmärksamheten på kinesiska internet blev enorm och de flesta mikrobloggarna som yttrade sig var förtjusta.

Men regeringens egen röst tvingades snart dementera alltihop. Hela historien var ”påhittad och förfalskad”, förklarade Nya Kina. Av vem och varför har vi inte fått veta.

Att ansvariga journalister i Hongkong och Peking svalde betet kan bero på att berättelsen passar in i en dramaturgi om Xi Jinping som en folknära numera president som propagandamakarna börjat bygga upp. Det är också ett tecken på att många kineser verkligen längtar efter en sådan person i högsta ledningen som inte sätter sig på sina höga hästar.

I stället blev upplösningen nätkommentarer i stil med denna:

”Ha, vilken högre ledare skulle åka i en taxi? Inte ens en borgmästare skulle göra det!”

Nyligen förbjöd högsta censurmyndigheten kinesiska medier att använda ”icke auktoriserad information från utländska medier och hemsidor”. Vad ska man då säga om den falska information om presidentens taxiresa som regeringens egen nyhetsbyrå auktoriserade?