Har vi glömt paraplyerna?

Umbrella revolution_7

Den outtröttliga Yeung Waiman glömmer inte. Jag minns hur arg hon var när jag träffade henne 2007, tio år efter att Kina tog över Hongkong från britterna. Hon var upprörd över att vi i omvärlden övergivit Hongkongborna och inte verkade bry oss om att försvara deras rättigheter längre.

Nu har det gått ett år har sedan Hongkongs makthavare avbröt de fredliga men omskakande massprotesterna. Tystnad råder. Har vi alla glömt de unga aktivisternas krav på allmän rösträtt? Har Hongkongborna själva glömt?

Nu är det den utmattade och försiktiga stämning som sänkt sig över staden som har fått Yeung Waiman att handla.

Hon är författare och hade inte en aning om hur man gör en dokumentärfilm. Fast det har hon snabbt lärt sig – så att vi inte ska glömma.

Hennes film”Umbrella City” följer alltså den så kallade paraplyrevolutionen 2014. Utan pengar till produktionen var Yeung Waiman hänvisad till att bygga på de korta videosnuttar som hon själv tog med sin vanliga kamera i fickformat för ett år sedan.

Hon tänkte ursprungligen bara ha dem som personliga minnen från de omtumlande månaderna. Ömsom rådde rena karnevalsstämningen, ömsom höll världen andan av rädsla för hårdare ingrepp från Peking än vad den lokala polisen svarade för.

Allt bottnade i kinesiska regeringens besked att den tänker urholka Hongkongbornas rättighet att från 2017 kunna välja sin regeringschef i direktval med allmän rösträtt.

Medborgarna visade då tydligt i flera marscher och i en folkomröstning på nätet att de står fast vid kravet på att kunna utse sin egen regering. Hundratals studenter följde upp genom att ockupera platsen framför regeringsbyggnaden i centrum.

Polisen svarade med att kasta en serie tårgasgranater, 87 stycken, mitt i folkmassan – scener som sociala medier spred nästan omedelbart. Studenterna hade paraplyer för att skydda sig mot den starka solen, men tvingades i stället försöka använda dem mot tårgasen. Därav namnet paraplyrevolten.

”Det var all tårgas mot fredliga demonstranter den dagen som gjorde att så väldigt många slöt upp bakom ungdomarna”, säger Yeung Waiman.

Efter ett par dagar hade över 100 000 personer ockuperat stora delar av regeringskvarteren och en viktig trafikled plus ett par andra områden. Till slut röjde polisen paraplystaden den 11 december i fjol och lyfte bort aktivisterna.

Rörelsen vann inga direkta framgångar annat än massor av sympati från de flesta håll. I dag slickar aktivisterna sina sår och försöker se längre fram. Valfrågan har kommit i bakgrunden, medan Pekings hantlangare skärper övervakningen av universiteten.

Men Leung Waimans dokumentär blir en påminnelse till ettårsdagen. I sin lilla lägenhet ett par kilometer från fjolårets händelser visar hon filmen för mig, medan rökelsen från det buddistiska templet intill tränger in genom de öppna fönstren.

”Umbrella City” berättar i ett effektivt tempo där de rörliga bilderna interfolieras med konstnären Fong Sos teckningar av människorna i rörelsen. Filmen är redan antagen till festivalen i Idyllwild utanför Los Angeles i januari. Den har också fått en utmärkelse av dokumentärsajten IndieFEST.

Den stora frågan är om arrangörerna av Hongkongs filmfestival i april nästa år vågar visa den.

Dråpslag mot NGOs – civilsamhället under attack

NGO Wang Xingjuan

Wang Xingjuan är en eldsjäl och en nestor bland de som ägnar sina krafter åt frivilligt arbete. Hon har grundat The Maple Women’s Psychological Center i Peking. Det är en kinesisk NGO som är ganska typisk med en aktivitet som staten lämnar över till cvilisamhället. Men samtidigt kan centret få det svårt under de nya reglerna eftersom det har några utländska sponsorer.

Min analys för KinaNytt nr 3, 2015:

I skuggan av börsras, giftskandaler och militärparader riktar Kinas ledare ett dråpslag mot hundratusentals frivilliga organisationer i landet. Med nya hårda regler begränsar det styrande kommunistpartiet civilsamhället. Partiet ser ofta ett hot från utländska och inhemska fristående grupper, även när det bara handlar om välgörenhet.

Åtstramningen berör även utländska företag i Kina och påverkar det globala maktspelet. Fjolårets protestvåg i Hongkong är också en faktor.

Det handlar alltså om så kallade NGOs, non-governmental organizations, eller frivilligorganisationer med en svensk beteckning.

På försommaren lade regeringen fram ett reviderat lagförslag som reglerar utländska NGO. Lagen har varit i stöpsleven i flera år, men den nye presidenten och partichefen Xi Jinping har skyndat på arbetet.

Samtidigt har det styrande kommunistpartiet meddelat att alla inhemska frivilliga organisationer måste bilda particeller. Därmed tvingar partiet fram en direkt insyn i dessa grupper. Påbudet säger uttryckligen att avsikten är att ”kunna styra deras utveckling bättre”.

Den nya lagen ger polisen makt att detaljstyra frivilliga grupper och deras bidrag utifrån. Flera ser det som ett dråpslag som tvingar dem att slå igen, en chock för många engagerade och idealistiska unga människor.

Det finns över 500 000 registrerade inhemska NGO och uppskattningsvis ytterligare 1,5 miljon oregistrerade. Antalet har växt från praktiskt taget noll i början av 1980-talet.

Utländskt bistånd kanaliseras

Antalet utländska NGO som arbetar i Kina uppskattas till cirka 1 000 av samhällsvetenskapliga akademin i Peking. Det är till exempel stora hjälporganisationer och stiftelser som Rädda Barnen, Oxfam, Ford Foundation och BMW Foundation. I typfallet kanaliserar de bistånd till lokala frivilligorganisationer. Men även många mindre utländska grupper av gräsrotskaraktär finns i Kina.

Inhemska och utländska grupper fyller ofta ut den statliga och kommunala verksamheten och har dragit sitt strå till stacken i Kinas exceptionella tillväxt. De bidrar med pengar, kunskap och arbetsinsatser inom miljövård, sjukvård, barnhem, äldrevård, handikappvård, fattigdomsbekämpning, katastrofhjälp, utbildning och kultur. Ofta handlar det om saker som det allmänna inte riktigt orkar med.

Dessutom finns det en liten och sedan tidigare noga övervakad kategori av NGO som jobbar med frågor om social rättvisa och politiska reformer.

Svenska regeringens biståndsorgan Sida gav bidrag till många kinesiska NGO, allra mest inom miljövård, men hela biståndet till Kina är under avveckling sedan 2013.

NGO WebpageHeader-e

Brittiska hjälporganisationen Oxfam stöttar barn som är kvar hemma i byn när föräldrarna blir migrantarbetare i städerna.

Tolerans eller likgiltighet

”Övervakningen från partistaten av de utländska organisationerna, särskilt de som direkt eller indirekt förmedlar västerländska värden, har varierat från tolerans till misstänksamhet”, påpekar Stanley Lubman, amerikansk jurist sedan länge specialiserad på Kina.

Kontrollen har varit ojämn och någon fast praxis har aldrig utvecklats. En relativt stor andel har blivit tvungna att registrera sig som företag, till exempel svenska Rädda Barnen, andra har opererat i en gråzon.

Det nya lagförslaget gör det obligatoriskt med övervakning och närgången kontroll av samtliga utländska NGO. Redan innan förslaget kom rapporterade många grupper under det senaste året om allt fler påhälsningar från myndigheterna. Några uppger att deras utländska personal har blivit trakasserad, några funderar till och med på att dra sig ur landet.

Lagförslaget gick ut på öppen remiss på internet under en månad och kritiken lät inte vänta på sig. De europeiska och amerikanska handelskamrarna i Peking, liksom flera organisationer för mänskliga rättigheter, kom med skarpa synpunkter. Även en del kinesiska jurister och andra akademiker var kritiska.

De mest kritiserade punkterna

Här är några av de mest ifrågasatta punkterna och jag följer här i stort sett den europeiska handelskammarens framställning:

  • att nyckelbegrepp som ”NGO” och ”aktivitet” eller ”politisk aktivitet” är inte klart definierade.
  • att utländska NGO enligt förslaget ska stå under säkerhetsministeriets jurisdiktion förutom under de enheter där de redan är registrerade såsom ministerier och lokala myndigheter. Det vore bättre och naturligare att civilministeriet ska stå för övervakningen, tycker europeiska handelskammaren.
  • att NGO kan bli straffade för vagt definierade förseelser som ”undergrävande av statsmakten, störande av den etniska harmonin, ryktesspridning och andra situationer som äventyrar statens säkerhet eller skadar nationens intressen eller samhällets intressen”.
  • att polisen får extremt vidsträckta befogenheter för husrannsakan och beslag utan att behöva visa tillstånd. Likaså kan representanter för frivilliga grupper häktas utan arresteringsorder.
  • att organisationerna måste lämna utförliga och betungande rapporter om sina planer och aktiviteter. Byråkratin ökar kraftigt.
  • att storleken på kontor och antalet utländska anställda begränsas.
  • att inhemska NGO inte får ta emot bidrag från utlandet om inte bidragsgivaren registrerar sig i Kina och öppnar representationskontor.

Godtycklig tillämpning

Mest långtgående i sin kritik bland inhemska debattörer är professor Jia Xijin på Tsinghua-universitetets center för NGO-forskning:

”Lagens tillämpning verkar gränslös. Den kan tolkas enormt brett samtidigt som den gör det möjligt för de juridiska enheterna att agera godtyckligt.”

Europeiska handelskammaren framhäver vilken stor betydelse som utländska NGO har för medlemsföretagen i Kina, till exempel utländska branschorgan, universitet, vetenskapliga institut och miljögrupper, Det handlar om utbyte av information, forskning och marknadsutveckling.

Europeiska handelskammaren skriver också att utländska och inhemska NGO kan spela en roll för företagen i deras arbete för att vara goda och ansvarsfulla samhällsmedborgare – det som brukar kallas CSR, corporate social responsibility.

Samhällsvetenskapliga akademin i Peking är en av regeringens främsta tankesmedjor. Samtidigt har akademin många forskningsutbyten med utländska universitet, bland annat Stockholm. Men i fjol fick denna inflytelserika institution kritik i interna partidokument för att ha tillåtit ”infiltration från utländska krafter”, enligt Washington Posts källor.

Vad ligger bakom?

Vad ligger då bakom de skärpta villkoren för frivilligorganisationerna i Kina?

En viktig förklaring är partiledarnas fasa för en omvälvande utveckling som i länder som haft så kallade färgrevolutioner. Det är till exempel Ukraina, Georgien och Kirgizistan, där olika färger kom att spela en symbolisk och samlande roll för upprorsmakarna.

Andra länder med skräckexempel för Peking är Tunisien och Egypten, där jasminblomman blev den uppflammande demokratirörelsens symbol. Det ledde till att ”jasmin” snabbt blev ett förbjudet ord på kinesiska internet samtidigt som polisen gjorde räder i städernas blomsterbutiker.

Men även de senaste årtiondenas omvälvningar i Ryssland står på de kinesiska ledarna skräcklista. Den kinesiska partistatens kampanj för att kontrollera och begränsa civilsamhället verkar delvis vara inspirerad av den ryske presidenten Vladimir Putins ingrepp mot en rad fristående organisationer de senaste tre åren.

Följer Putins exempel

En kinesisk diplomat med inriktning på relationerna med Ryssland, Wang Haiyin, sade för ett år sedan att Kina borde följa Putins exempel och tvinga utländskt finansierade NGO att oavsett verksamhet registrera sig som ”utländska agenter”. Han tillade:

”Vi kan lära av Ryssland så att vi kan blockera vägen för infiltration av externa krafter och eliminera risken för en färgrevolution.”

Enligt de kinesiska ledarna är många utländska och inhemska NGO finansierade av utländska intressen som vill störta deras regim. De styrande i Peking anser att många frivilliga grupper använder så kallad mjuk makt för att störa stabiliteten.

Mjuk makt står då för förmågan åstadkomma politiska förändringar utan att tillgripa våld eller tvång. Ett sätt är att påverka civilsamhället genom organisationer som verkar för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Grupper med en sådan agenda är visserligen en mindre del av alla NGO, men för regimen är de tillräckligt många för att motivera ett hårdare regelverk för samtliga.

Paraplyrevolutionen

Ledarna i Peking tror dessutom att vissa grupper startar olika verksamheter i Kina som en täckmantel för underrättelseverksamhet för väst – och det kan vi inte utesluta.

Debattörer som sympatiserar med den kinesiska regeringen påpekar att exempelvis USA ger indirekt stöd till aktivistgrupper som arbetar för politiska reformer i många länder. De nämner till exempel den så kallade paraplyrevolutionen i Hongkong under hösten 2014.

Dessa debattörer uppger att männen bakom det folkliga upproret Occupy Central i själva verket har nära band med och finansiellt stöd från National Democratic Institute (NDI) i Washington. NDI är till formen en NGO, men finansieras av amerikanska utrikesdepartementet via National Endowment for Democracy (NED).

Ledaren för Occupy Central, juristprofessorn Benny Tai vid Hongkong University, ska sedan länge ha en sådan koppling. Även inflytelserika oppositionspolitiker i Hongkong som Martin Lee och Audrey Yu har gamla kontakter med de amerikanska regeringsstödda instituten.

Pengar från Washington

I maktens korridorer i Peking kopplar partitopparna samman sådan information med uppgifterna om vilken roll bakom kulisserna som National Endowment for Democracy och National Democratic Institute spelat i andra länder – tillsammans med andra västerländska NGO. Det handlar om upproren som störtat regimer och/eller ledare i exempelvis Ryssland, Ukraina, Tunisien och Egypten.

Pekingvänliga debattörer uppger också att flera separatistgrupper i den kinesiska regionen Xinjiang får pengar från National Endowment for Democracy, till exempel World Uighur Congress, Uighur American Association med flera. Det är grupper som utländska medier ofta vänder sig till för kommentarer när det händer något speciellt i Xinjiang.

Det återstår att se om president Xi Jinping ger nationella folkkongressen order om att ta lagen om frivilliga organisationer – eller om det blir en ny omarbetning som tar hänsyn till en del synpunkter som kommit fram. Men att klimatet för NGO blir kärvare är i alla fall uppenbart.

KinaNytt publiceras av Sweden-China TradeCouncil

Om du vill fortsätta att följa min blogg, bläddra ner till ”Meta” i högra spalten och gå till ”Prenumerera” så får du mina inlägg i din mejlkorg.

Kinas pressfrihet i botten

I dag släppte Reportrar utan gränser sin ranking gällande global pressfrihet för 2015. På grund av tidsbrist använder jag Jojje Olssons sammanfattning på bloggen InBeijing:

Av 180 länder kom Kina på plats 176 – bakom länder som Iran, Sudan och Somalia.

Kina är också det land i världen där flest journalister sitter i fängelse; 44 av de 221 reportrar som satt bakom galler vid årsskiftet gjorde så i Kina enligt Committee to Protect Journalists.

Nya presidenten Xi Jinping har sedan slutet av 2012 tuffat till kontrollen av såväl media som internet. Bland annat har Gmail blockerats helt, och alla Kinas journalister tvingas ta obligatoriska lektioner i marxistiskt tänkande.

Noterbart är också att Hongkong har sjunkit på listan över pressfrihet, från plats 61 i fjol till plats nummer 70 i år. Det beror bland annat på fastlandskinas ökade inflytande över Hongkongs mediasektor och förföljelser av journalister som rapporterade under Occupy Central.

Taiwan ligger något bättre till på 51:a plats.

Avslutar nedan med en lista över de tio bäst respektive sämst placerade i årets ranking från Reportrar utan gränser:

  1. Finland
  2. Norge
  3. Danmark
  4. Holland
  5. Sverige
  6. Nya Zeeland
  7. Österrike
  8. Kanada
  9. Jamaica
  10. Estland

(…)

  1. Djibouti
  2. Laos
  3. Somalia
  4. Iran
  5. Sudan
  6. Vietnam
  7. Kina
  8. Syrien
  9. Turkmenistan
  10. Nordkorea
  11. Eritrea

Två gånger har Peking backat för protester i Hongkong

HK arrestering

Hongkongpolis arresterar aktivist, september 2014.

Gatuprotesterna för fria val intensifieras i Hongkong. De kommer säkert att nå en ny kulmen i morgon onsdag som är Kinas nationaldag.

I dag vill jag påminna om att i två viktiga skeden under senare år har Hongkongbornas demonstrationer   faktiskt lett till att Peking har backat och tagit tillbaka politiska reformer.

Efter Hongkongs återförening med Kina 1997 låg den kinesiska centralregeringen lågt i territoriet. Men det politiska lugnet upphörde efter fem år, när den lokala regeringen på order från Peking aktualiserade frågan om säkerhetslagar. Då kom ödesfrågorna upp i dagen igen. Hongkongs grundlag säger att den autonoma regionen måste införa lagar som ”tryggar den kinesiska statens säkerhet mot omstörtande verksamhet, högförräderi, uppror och söndring i Hongkong”.

Förslaget till säkerhetslagar från lokalregeringen blev häftigt omdebatterat. Många formuleringar var så vaga att de skulle bli svåra att tolka och då fanns risken att frågorna måste avgöras i Peking. Hur skulle det då gå med Hongkongs autonomi? Samtidigt angrep medierna bestämmelserna om sekretess, som enligt förslaget bland annat skulle gälla förbindelserna mellan Peking och Hongkong, alltså ett av mediernas viktigaste områden att bevaka.

Underliggande för all kritik var naturligtvis en oro för att den politiska utvecklingen skulle gå samma väg som i Kina.

Hela diskussionen om säkerhetslagarna blev en väckarklocka för många Hongkongbor. De såg nu för första gången den lokala regeringschefen Tung Chee-hwas administration gå i en bestämd riktning och de tyckte inte om den. Det förklarar varför så många slöt upp i demonstrationen den 1 juli 2003 på sexårsdagen av övergången till kinesiskt styre. Tåget samlade över en halv miljon deltagare – av sju miljoner invånare – trots hettan med 31 grader i skuggan plus en brännande sol.

Det blev alltmer uppenbart att den stora medelklassen tröttnat på att vara så styvmoderligt behandlad i politiken. Det riggade valsystemet gav människor bara ett begränsat inflytande. Återstod öppna gatuprotester.

Jag såg aldrig någon protest urarta under mina 13 år i Hongkong. Demonstrationerna kunde vara nog så militanta, men de var alltid disciplinerade och ofta präglade av en god och glad stämning. Det var inte något gatans parlament i dålig mening, inte som i Thailand till exempel. De öppna protesterna och demonstrationerna har utvecklats till ett fast inslag i Hongkongs politiska liv. För många har det blivit en alternativ sysselsättning på söndagarna att deltaga i en demonstration i stället för att gå runt och titta på lägenheter.

Det är också värt att påminna om att ljusvakan för offren i massakern i Peking 1989 fortfarande samlar tiotusentals deltagare den 4 juni varje år.

Oväntat ledde de kraftiga reaktionerna mot säkerhetslagarna till att Peking lade dem på is tills vidare. Än i denna dag, alltså ett drygt årtionde senare, har den kinesiska regeringen inte vågat aktualisera frågan.

Misslyckandet ledde också till att Tung Chee-hwa fick avgå i förtid under sin andra period. Men efterföljarna Donald Tsang och Leung Chun-ying har också varit svaga och mera benägna att gissa sig till hur ledarna uppe i Peking kan tänkas vilja ha det – i stället för att prioritera vad Hongkongborna vill.

Hongkong och dess invånare har haft svårt att finna en ny identitet efter återföreningen. Andelen som i första hand identifierar sig som kineser minskar i opinionsmätningarna. De som ser sig som först och främst Hongkongbor är dubbelt så många som de som ser sig som kineser.

Den patriotiska glöden för Kina var som störst vid återföreningen, men har sedan svalnat. Därför försökte den lokala regeringen på Pekings inrådan införa obligatorisk ”moralisk och patriotisk utbildning” i skolorna för att stärka banden till Kina. Förslaget kom 2012 och utlöste återigen massiva gatuprotester från föräldrar och andra, medan många elever strejkade. En rad debattörer avvisade projektet som ”hjärntvätt i kommunistisk anda”. Missnöjet var så starkt att regeringen lade planerna på is.

Ännu en gång hade alltså medelklassens utomparlamentariska aktioner fått både centralregeringen och den lokala regeringen att hejda sig.

Därmed inte sagt att demonstranterna kommer att gå segrande ur denhär veckans kraftmätningar. Mycket mer står på spel för den kinesiska regimen nu, inte minst paniken för att de demokratiska kraven kan sprida sig norrut från Hongkong till Kinas fastland.

Aktivister i Hongkong konfronterar Kinas ledare

HK students

Hongkongstudenter inleder sin strejk.

Studenter som kräver demokratiska reformer ockuperar ett torg och får stöd av stora delar av allmänheten, medan den kinesiska centralregeringen mullrar hotfullt mot dem. De senaste dagarnas händelser i Hongkong väcker 25 år gamla minnen till liv.

Konfrontationen i Peking 1989 ledde fram till truppernas massaker på demonstranter den 4 juni det året. Dagens händelser i Hongkong behöver inte alls sluta lika illa, Men den skarpa motsättningen mellan aktivisterna och regimen i Peking finns där.

Natten till söndag ockuperade tiotusentals Hongkongbor ett område nära den lokala regeringens högkvarter. De protesterar mot den kinesiska centralregeringen som vägrar att tillåta allmänna val av territoriets regeringschef.

Medborgaraktionen Occupy Central är förberedd länge men satte igång tidigare än väntat för att stödja de studenter som i fredags intog den öppna platsen framför regeringshögkvarteret. Studenterna har bojkottat undervisningen hela den gångna veckan – även det en protest mot Pekings vägran att införa demokratiska reformer i Hongkong, en protest som även stöds av de flesta av lärarna.

Parodi på val

Hongkongs grundlag säger att år 2017 ska regeringschefen kunna väljas direkt i ett allmänt val av alla röstberättigade medborgare. När de reformvänliga krafterna i Hongkong aktualiserade frågan inledde Kinas representanter försiktiga konsultationer med partierna i territoriet, innan de kom med sitt utslag i slutet av augusti i år.

Peking sade ja till direktval av regeringschefen med en man en röst. Men de kinesiska ledarna lade till ett förbehåll som skjuter den demokratiska tanken i sank: det får bara vara två eller tre kandidater och de måste vara ”patriotiska”. Att vara ”patriotisk” betyder i klartext att kandidaterna måste stödja kommunistpartiets styre i Kina och att de inte får ifrågasätta att Hongkong hör till Kina.

För att säkerställa att kandidaterna blir patriotiska i Pekings ögon måste de godkännas av en nomineringskommittë som ska utses på samma sätt som den elektorsförsamling som hittills valt regeringscheferna. Denna kommitté kommer också att hämta sina medlemmar från elitgrupper som stöder regimen i Peking. Det handlar ofta om affärsmän och andra grupper som av kommersiella skäl väl hålla sig väl med den kinesiska ledningen.

Xi Jinping omedgörlig

Det är utan tvekan den kinesiske presidenten Xi Jinping som dikterat de hårda villkoren. Sedan han övertog makten för två år sedan har han försökt dämpa alla ansatser till en diskussion om politiska reformer på hemmaplan. Han fruktar att direktval av ledare i Hongkong skulle öka aptiten bland människor i Kina på en liknande reform, det vill säga att alla kineser skulle få vara med och välja landets president. Men i dag känns det som om regimen i Peking är ljusår ifrån någonting sådant.

Xi Jinping har höjt Kinas profil i regionen och lagt kraft bakom landets territoriella krav i Sydkinesiska sjön med militära aktioner. Han har en mer självsäker framtoning än sina företrädare.

Han verkar inte bry sig om att han utlöst bred internationell kritik för den parodi på val som den kinesiska regeringen erbjuder Hongkong. Huvudsaken för ledarna i Peking är att vad som händer i den forna brittiska kolonin inte får påverka stabiliteten eller status quo i Kina.

Men Pekings omedgörliga hållning utlöser alltså stora gatuprotester i territoriet. En rörelse för att ockupera centrum med ickevåldsmetoder är nära lierad med det demokratiska lägret i lagstiftande församlingen. Samtidigt finns det tecken på att den lokala polisen går fram hårdare mot demonstranter, möjligen efter uppmuntran från Peking. De kinesiska trupperna har också visat sig på gatorna för första gången sedan övergången 1997 i vad som uppfattas som en varningssignal.

Det är alltså en laddad situation som kan utvecklas åt olika håll.