Essä: kulturrevolutionens utbrott och följder

Min essä för Helsingborgs Dagblad:

För 50 år sedan stod Göran Leijonhufvud på Himmelska fridens torg i Peking och bevittnade utbrottet av kulturrevolutionen. Han kallar den historiens största och grymmaste massrörelse. Här ger han egna glimtar från de tio år som kampanjen varade och sammanfattar vad den betyder för Kina i dag.

Vi var en blandad grupp svenska studenter som kom till Peking i början av juni 1966 . Vi trodde att vi skulle möta ett disciplinerat socialistiskt samhälle. I stället fick vi se de första tecknen på en akut maktkamp som skulle övergå i blodiga sammandrabbningar.

Vi hade kommit rakt in i utbrottet av kulturrevolutionen. På torget vid Himmelska fridens port vid Eviga fridens aveny rådde alls ingen frid. Lastbilar körde kors och tvärs över den enorma platsen. På flaken stod arbetare och studenter. De vecklade ut tygbanderoller med slagord som fladdrade i fartvinden och de slog frenetiskt på manshöga trummor.

De dånande trummorna förföljde oss under våra fem dygn i Peking, även nätterna igenom, boom-boom-bom-bom-bom. En morgon skulle vi på möte mitt i stan. Gatan var igenproppad av demonstranter. Dagen var redan het och en frän lukt från de offentliga toaletterna i gränderna lade sig över doften av ruttnande vattenmeloner.

Den stimmande skaran av demonstranter firade att Pekings borgmästare Peng Zhen fått sparken, det första högdjuret av tiotusentals offer bland kadrerna på ledande nivå. Samtidigt hade våra guider svårt att förklara vad allt gick ut på, de kunde bara säga att ”detta är den stora proletära kulturrevolutionen”.

I efterhand har vi förstått att vad vi upplevde var de första dagarna av en akut maktkamp förklädd till en ideologisk massrörelse. Kulturrevolutionen var Mao Zedongs hämnd på rivalerna i partitoppen.

I början av 1960-talet hade han tvingats på reträtt efter sin katastrofala kampanj Stora språnget. Den ledde till svält och umbäranden som tog livet av minst 35 miljoner människor. Nu gick han helt drastiskt utanför det styrande kommunistpartiet och mobiliserade landets ungdomar till att bilda ”röda garden” och angripa hans fiender.

”Det är rätt att göra uppror”, utropade Mao som ändå var partiordförande.

Jag fick en föraning om rödgardisternas framfart när grupper av skolbarn sprang förbi på en affärsgata. De bar fanor och baner och ropade ”Ner med Peng Zhen (borgmästaren), ner med alla reaktionärer!” Människor stannade upp på trottoarerna och såg förbryllade ut.

Maktkampen handlade om personliga motsättningar, men också om politisk praktik. Maos konkurrenter släppte fram materiell uppmuntran och personliga initiativ för att få fart på ekonomin efter svältåren. Därför blev de stämplade som ”medlöpare till kapitalismen” av Mao. Hans dröm var i stället politiskt medvetna människor som skulle fungera tillsammans i de jättestora kollektiv han trumfat igenom.

Men varför döpa rörelsen till ”kulturrevolutionen”? Mao Zedong tänkte sig en trestegsraket. Första steget var den politiska revolutionen när kommunisterna med honom själv i spetsen tog makten 1949. Nästa steg var den ekonomiska revolutionen när staten tog över företagen 1956. Nu var det dags för den kulturella revolutionen.

Gamla seder och traditioner blev lovliga måltavlor. Rödgardisterna inledde en massiv förstörelse av kulturminnesmärken och de torterade och förödmjukade sina offer på stora kampmöten. Många utpekade begick självmord.

Under vårt besök 1966 var den prominente författaren Deng Tuo särskilt i skottgluggen som en misshaglig ”revisionist”. Varför det, frågade vi en ”ledande kamrat” på den kinesiska resebyrån.

– En förrädare är värre en fienden, var allt hon kunde säga. Senare fick vi veta att Deng Tuo vid den tidpunkten redan hade tagit livet av sig.

Barn anmälde sina föräldrar som kontrarevolutionärer och elever utpekade sina lärare.

Men den stämning vi mötte under kampanjens första dagar var ändå glad och positiv – herregud, skolbarn och studenter fick ju frikort från Mao att leva ut sitt ungdomsuppror och åka gratis vart de ville på järnvägen. Länge förstod de inte hur manipulerade de var.

Mao Zedongs motståndare bildade egna garden och snart var våldsamma stridigheter igång i de flesta städer, men då hade vi hunnit lämna landet. Skolor och universitet stängde.

Den spända stämningen var tydlig 1969 när jag blev ”arresterad av massorna” under ett kort besök som journalist i Shanghai. Jag hade då läst de olika fraktionernas väggtidningar och blev förhörd, uppläxad och fråntagen filmen i min kamera.

När jag sedan kom till Peking som bofast korrespondent 1971 var de öppna våldsamheterna i stort sett slut och landet öppnade sig en aning inför USA-presidenten Richard Nixons besök i februari 1972.

Den där kulturrevolutionen både fanns och inte fanns. När jag 1971 började besöka jordbruk, fabriker, högskolor och annat sade alla jag mötte ”efter kulturrevolutionen” – som om den var avslutad. Efter den stora proletära kulturrevolutionen har skördarna ökat, sade de lokala ledarna till exempel.

Men i dag 2016 säger ju alla, kineser och utomstående, att rörelsen pågick 1966–1976. Kineserna talar om ”de tio svåra åren”. Hur hänger det ihop? Det var helt enkelt så att den kamp som rasade mellan två läger också hade perioder av stiltje eller återhämtning, särskilt 1970–1973. Sedan blossade motsättningarna upp igen, bland annat med en väggtidningsdebatt som jag följde i Peking 1974. Samma år drabbades vi av en hätsk kampanj mot utlänningar.

Den definitiva upplösningen av kulturrevolutionen kom inte förrän Mao Zedong avled 1976.

Att diskutera rörelsen i Kina i dag, 2016, att analysera hur det kunde gå så snett och fördela skulden, är tabu. Det är ett lika förbjudet ämne som andra missgrepp av kommunistpartiet såsom Stora språnget 1958-61 eller massakern i Peking 1989.

Men under ytan finns fortfarande sår och gammalt groll, inom familjer, mellan grannar och på arbetsplatser.

Partiet stängde boken om kulturrevolutionen efter en ganska schematisk utvärdering 1981. Den räddade Maos eftermäle efter försiktig kritik. Han är kvar som en symbol för revolutionen och landets enande 1949. Hans porträtt hänger fortfarande över Himmelska friden port i Peking.

Den officiella utvärderingen talade om en miljon dödsoffer och fyra miljoner fängslade – kraftiga underskattningar, tror de flesta bedömare av historiens största och grymmaste massrörelse.

Dagens alltmer diktatoriske ledare Xi Jinping är på många sätt en produkt av kulturrevolutionen. Hans far var en hög ledare, men blev ett av de första offren för kritikstormen 1966 och satt fängslad flera år. Berövad faderns beskydd skickades Xi Jinping vid 15 års ålder ut att arbeta i jordbruket i en avlägsen bergsby mellan 1969 och 1975. Den erfarenheten delade han med många stadsungdomar. Först när fadern blev rehabiliterad 1978 tog sonens karriär fart.

President Xi Jinping är alltså tidigt präglad av kulturrevolutionens fraktionsstrider i högsta ledningen, som domineras av några ledande familjer där makten går i arv.

Händelserna i hans ungdom har säkert satt djupa spår i hans psyke och kan förklara hans starka kontrollbehov. Han har samlat på sig mer makt än någon ledare sedan Mao.

Xi Jinping uppmuntrar också en personkult som börjar närma sig Maokulten. Det kinesiska politiska systemet – under kejsartiden och under kommunistpartiet – graviterar mot en fixering vid den högste ledaren.

Presidenten försöker också spela på mystiken kring Mao och citerar honom gärna. Men inom ekonomin är det Deng Xiaopings marknadsreformer som han prisar – och som hans egen far bidrog starkt till.

I dessa dagar när 50-årsminnet är aktuellt varnar partiet medborgarna från att ifrågasätta den officiella utvärderingen från 1981. Glöm och gå vidare är budskapet. Kulturrevolutionens kaos visar hur viktig stabiliteten är, framhåller partipressen.

Stabilitet till varje pris. Så blir kulturrevolutionens grymheter en ursäkt för dagens förtryck.

50 år i dag sedan kulturrevolutionen bröt ut – i dag tabu

Väggtidningar i Peking under kulturrevolutionen.

Väggtidningar i Peking under kulturrevolutionen.

Ett påbud gick ut över Kinas vida slätter och djupa dalar om att genomföra ”en stor proletär kulturrevolution”. Den maningen från det kinesiska kommunistpartiets politbyrå den 16 maj 1966, alltså för femtio år sedan i dag, ledde till vad kineserna kallar ”tio förlorade år”.

Ändå finns det röster i kinesiska medier som i dag varnar för att partiet är på väg att återigen tillämpa  kulturrevolutionens mörka metoder mot skribenter och kulturarbetare.

Det var den forne partichefen Mao Zedong som drog igång vad som kom att bli den största och mest våldsamma massrörelsen i historien. Mao hade hamnat i skamvrån efter sin misslyckade ekonomiska kampanj Stora språnget 1958-61, en satsning som bara ledde till svår hungersnöd.

Kulturrevolutionen skulle bli hans revansch. Genom att fylla mötessalen med flera av sina anhängare kuppade han igenom beslutet.

Det fanns tankar om att en revolution inom kultursfären skulle vara en uppföljning av den politiska revolutionen 1949 då kommunisterna kom till makten och den ekonomiska revolutionen när produktionsmedlen förstatligades med början 1956.

Gammalt borgerligt tänkande, gamla feodala seder och bruk, blev legitima måltavlor. Men efterhand blev de högtravande ideologiska rättesnörena bara redskap i Mao Zedongs kamp mot sina rivaler i högsta ledningen.

”Sopa undan alla monster!” skrev Folkets Dagblad.

Mao gick också utanför partiet och enrollerade skolbarn och studenter som han lät organisera i röda garden. Rödgardisterna fick fria händer att angripa och förnedra Maos fiender fysiskt och mentalt under långa kampmöten.

”Det är rätt att göra uppror!” utropade partichefen.

När jag kom till Peking i början av juni 1966 hade den öppna fasen av kulturrevolutionen just brutit ut. Arbetare och studenter åkte fram och tillbaka på lastbilar och ropade hätska slagord mot Pekings just avsatte borgmästare Peng Zhen, som blev det första högdjuret som fälldes i Maos kampanj.

Senare har jag fått veta att redan under den första fasen, som jag upplevde i Peking, begick några av de angripna självmord, bland annat den prominente författaren Deng Tuo.

De angripna ledarna organiserade egna rödgardister och situationen liknade snart ett förvirrat inbördeskrig. Minst en miljon människor miste livet i öppna strider eller genom olika former av förföljelser.

Under tio år 1966-76 gick aktiviteten upp och ner, det var också perioder av stiltje, och när Mao Zedong lämnade jordelivet i september 1976 ebbade allt snabbt ut. Snart nog hade Deng Xiaoping fått kontroll över partiet. Han drog igång den ekonomiska öppningen och fick fart på tillväxten.

Partiet har bara gjort en halvhjärtat utvärdering av kulturrevolutionen. Mao är fortfarande en nationell symbol för revolutionen 1949 och för nationen,

I dag är det tabu att diskutera kulturrevolutionen. President Xi Jinping låter fängsla även ganska försiktiga kritiker. Flera av dem tvingats schavottera på teve och bekänna sina synder påminner många om metoderna på kampmötena under kulturrevolutionen.