Mycket Kina per krona

leijonhufvud_pionjarochveteran

Min bok ”Pionjär och veteran. 50 år med Kina” från 2014 går på rean för 99 kronor. Passa på om du inte redan har den. Per krona får du nästan nio sidor erfarenheter från ett halvt sekel i Kina. I år är det 50 år sedan jag kom till Peking, rakt in i utbrottet av den omskakande kulturrevolutionen.

Några recensionsklipp:

“Boken är en läsupplevelse, personlig och spänstig i förflyttningarna mellan hierarkiernas skilda skikt. För den som intresserar sig för utvecklingen i Kina, som fascineras eller skräms, är Pionjär och veteran en guldgruva.” Göteborgs-Posten

“En rik Kinaskildring som vinner i längden.” Dagens Nyheter

“Innehållet är finstrimlat och välblandat som i en kinesisk husmansrätt.” Helsingborgs Dagblad

“Både en personlig memoar över det som varit, och en oavbruten samtidshistorisk uppdatering av ett land som både rör sig allt snabbare och blir allt mer oöverskådligt.” Aftonbladet

 

30 år av heta fotbollskänslor Kina-Hongkong

Kinas landslag i fotboll har spelat två förnedrande VM-kvalmatcher mot Hongkong. Båda slutade 0-0. En seger hade behövts för att Kina skulle gå vidare från kvalgruppen.

Den senaste matchen spelades i Hongkong och när Kinas nationalsång spelades buade flera av Hongkongborna i publiken. Det var ett uttryck för stigande spänningar mellan många Hongkongbor och fastlandskineserna. Det speglar också ett missnöje med centralregeringen i Peking.

Kinesiska fotbollsförbundet genomgår räfst och rättarting för att laget svikit anhängarnas förväntningar. Samtidigt säger Fifa, alltså internationella fotbollsförbundet, att Hongkong troligen får böta för protesterna under Kinas nationalsång.

Det är långtifrån första g¨ngen som matcherna mellan Kina och Hongkong omges av spänningar. Jag har ett särskilt pregnant minne från kravallerna 1985 – för 30 år sedan. Det berättar jag om i mina Kinamemoarer “Pionjär och veteran. 50 år med Kina”. Här följer ett utdrag:

”Pinsamt! Man tror inte att det är sant!”

    Det var på kvällen söndagen den 19 maj 1985. Jag satt med fyra medelålders kulturarbetare i en lägenhet i ett hyreshus i västra Peking. Stämningen pendlade från bekymmersam till uppsluppen till betryckt. Först var gasen till lågan i köket slut. Men värden lyckades låna en gasoltub av grannen, och med gemensamma krafter kunde hans vänner tillaga en måltid med grönsaker, rökt bönmassa och riktigt magert fläskkött.

     Samtalet kretsade kring svängningarna i Kinas utveckling och det historiska arvet.

    ”Vi kineser vacklar fram”, vräkte en av dem ur sig, en storväxt man med håret på ända, som hämtad ur en rövarroman från Mingdynastin. Han älskar att göra tillspetsade uttalanden, som inte alltid är helt genomtänkta, men som alltid sätter våra tankar i rörelse.

    ”Först hade vi inbördeskrig, sedan hade vi kulturrevolution och nu har vi inbördeskrig igen, med marknadsekonomin”, fortsatte han.

    Medan vi lät detta sjunka in gick den yngste i sällskapet fram och slog på teven. Det var direktsändning från VM-kvalet i fotboll, Kina mot Hongkong. Kinesiska landslaget behövde bara spela oavgjort för att vinna kvalgruppen och gå vidare till slutspelet i Mexiko.

    Samtalet fortsatte, men efter en timmes spel var alla i rummet helt uppslukade av matchen. Kina låg under med 1–2, men pressade hela tiden frenetiskt. Från treven hörde vi hur publiken på Arbetarstadion buade och visslade åt landslagets missar.

    Stämningen på läktarna blev alltmer uppjagad och matchen slutade i en enda röra utan att Kina lyckades kvittera. Hongkong vann med 2–1.

    ”Pinsamt! Otroligt att förlora mot Hongkong! Det är som att få stryk av ett litet stadslag”, sade en av dessa kinesiska kulturarbetare. Han var varken sportfåne eller påtagligt fosterländsk. Men även han tyckte att det kändes som en förödmjukelse att det stora Kina med över en miljard människor fick stryk av lilla Hongkong, som då hade sex miljoner invånare.

    Och borta på Arbetarstadion i anda änden av staden var det massor av känslor som exploderade för den unga publiken. Under 90 minuters kravaller hann de besvikna åskådarna kasta in 2 800 läskflaskor på planen, slå in rutorna på elva bussar, vända upp och ner på två taxibilar, gå illa åt ytterligare tolv motorfordon, klå upp trettio poliser, allvarligt skada fyra åskådare som försökte ingripa, med mera, med mera. Den breda gatan utanför stadion var helt täckt av glassplitter efteråt.

    Ungdomarna vände sig speciellt mot alla som såg ut att komma från Hongkong. De riktade också in sig på alla utländska bilar som råkade passera. De var lätta att identifiera på nummerplåtarna. En intet ont anande korrespondent från sovjetiska Tass på väg hem från en filmvisning på sin ambassad fick två rutor inslagna av tegelstenar. Angriparna brydde sig inte om att hans lilla dotter satt vettskrämd i baksätet.

    Kravallerna handlade säkert inte bara om fientlighet mot utlänningar eller att bli förnedrad av lilla Hongkong. Många tog nog chansen att lätta på trycket och ge uttryck för spänningar i detta kontrollerade samhälle, medvetet eller omedvetet. Men upploppet visade också på viktiga kinesiska attityder till omvärlden.

    Ledarna kallade ungdomarnas uppträdande ”skamligt” och sade att det skadade landets anseende. Men samma ledare gick en balansgång, för de hade också uppmuntrat de unga att känna stolthet över Kinas idrottsliga framgångar. Det var uppenbart att ledarna såg idrotten som ett medel för att få ungdomen att sluta upp kring Kina och målsättningarna med moderniseringen. De hade sagt att Kina skulle vara på toppen i alla idrotter år 2000.

    En vanlig kommentar i den kinesiska pressen, när Kina vann någon stor seger, var att ”Asiens sjuke man har rest sig”. Det betydde mycket för ett land som varit så fattigt och förbisett att ha framgångar utomlands.

    Omvänt kände sig spelarna i fotbollslaget tvungna att offentligt be ”hela nationen” om ursäkt för att de spelat dåligt. ”Vi har inte lyckats leva upp till partiets och massornas förväntningar över hela landet och vi har svikit vårt folk.”

    Ungdomarna räknade sig också som ättlingar till ”den gule kejsaren”, kinesernas mytiske anfader. De blev en del av det stora jordbrukarlandets självtillräcklighet. Bara namnet för Kina, Zhongguo, som kan uttydas som Mittens rike, ger dem en sådan känsla. Visserligen betydde namnet ursprungligen ”de centrala rikena” och uppstod när några av de mindre kinesiska feodalstaterna slog sig samman 680 år före vår tideräkning. Men den bakgrunden är inte aktuell för de unga kineserna i dag.

    När man är i Kina är det lätt att känna att man är i världens centrum. Landet är så stort och det är så många människor. Den kinesiska verkligheten är så påträngande och total. Kinesernas känsla av överlägsenhet måste bottna i den geografiska situationen och den enhetliga kulturen.

Turné till Lund, Stockholm, Uppsala

leijonhufvud_pionjarochveteran

Ska ut på en liten föredragsturné där jag i olika former

pratar om mina 50 år med Kina:

11 november berättar jag om min bok Pionjär och veteran. 50 år med Kina hos Svensk-kinesiska föreningen i Lund, Katedralskolan kl 19.

16 november kl 14 föreläser jag på Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet.

18 november kl 15.15 berättar jag om korrespondentlivet i Kina på Senioruniversitetet i Uppsala. Lokal Missionskyrkan.

19 november kl 18.30 berättar jag om min bok på ABF, Sveavägen 41, Stockholm. Arrangörer ABF och Svensk-kinesiska föreningen.

Läsarbrev med fina kinesiska inblickar

Vill gärna vidarebefordra delar av ett läsarmejl. Det innehåller fina iakttagelser och berättelser från Kina. Brevskrivaren Stefan tar också upp ett par saker ur min bok Pionjär och veteran. 50 år med Kina till diskussion – samtidigt som han tycker att sommarens läsning av boken var ett stort nöje och att den var mycket intressant och välskriven.

Stefan är engelsklärare i en svensk stad. Han har skrivit akademiska uppsatser om Kina och om Taiwan och han gillar historia.

Här följer utdrag ur hans mejl, något förkortat,leijonhufvud_pionjarochveteran samt mitt svar:

Huvudanledningen till att jag kastade mig över din bok är att jag—i betydligt mindre utsträckning än du, men dock—har mina relationer till Kina. Åren 1993-1996 bodde jag i en mindre stad i provinsen Shandong. Jag undervisade i engelsk kommunikation på stadens lärarhögskola och stortrivdes med nästan allt.

Trots mina rätt fragmentariska kunskaper och erfarenheter från Kina och kinesisk kultur hittar jag många saker jag känner igen och både instämmer uppskattande i och reagerar närmast med avsky mot bland allt jag läser i din bok som blodskandalen i Henan och de för allmänheten mörkade miljöbrotten.

Jag reagerar givetvis även med avsky när jag läser om hur de som tycker sig stå över lagen kan göra vad de vill, inbegripet köra ihjäl människor och komma undan med det. Men samtidigt instämmer jag i dina ord om hur många fantastiska kineser det finns och hur glad jag är att jag mött ett hyfsat antal av dessa. I mitt fall rör det sig, av naturliga (och språkliga) skäl mest om mina studenter men det gör inte saken sämre. – – –

Som lärare med fast schema och begränsad ekonomi reste jag inte särskilt mycket i Kina men skryter gärna ändå med att åtminstone ha bestigit Tai Shan. Andra erfarenheter jag gärna delar med mig av, ibland typiska för det land jag befann mig i, rymmer min amerikanske kollega som tvingades lämna Kina efter att ha skickat anonyma brev till oss lärare (vi kom till Kina genom Amity Foundation, en kinesisk kyrka tillhörande Tre själv-rörelsen) om att vi skulle tänka på och be för offren vid Tiananmen 1989 när det i slutet av mitt första år var femårsdagen sedan denna både otänkbara och overkligt verkliga händelse ägde rum framför världens TV-kameror.

Min Amity-kollega åkte till en annan stad och skickade breven anonymt till oss andra lärare inom Amity men snart var han haffad och fick någon vecka på sig att packa och lämna landet. – – –

Jag hade även andra och personliga upplevelser, om än inte på samma nivå, av kontrollen och hur myndigheterna/skolan visste mer om vad som försiggick runt omkring mig än vad som kändes behagligt. Men i stort sett hade jag det mycket bra.

I alla mina klassrum satt en stor bild på Mao ovanför svarta tavlan. Trots att jag börjat lära mig en del om Kinas moderna historia (jag kan betydligt mer idag) och vad Mao utsatt sitt folk för tyckte jag det var “en kul grej” att undervisa framför Mao. Ännu roligare blev det den dagen jag visade en student ett foto jag låtit ta av mig stående framför Mao och hon, såvitt jag vet på fullt allvar, sa “there are two great men in this picture.”

Fast när jag, på tu man hand med en annan student som råkat få se en artikel i TIME om Tibet, berättade att Tibet faktiskt i princip var självständigt för mindre än 50 år sedan (när detta hände) och att “the peaceful liberation of Tibet” inte var vad hon fått lära sig i skolan började hon gråta.

Ett annat minne … var när jag kom till Kina och fick se alla banderoller och annat med texten “Beijing 2000” vilket sedan följdes av förväntansfulla samtal med mina studenter om hur Beijing skulle få OS men hur det sedan dagen efter omröstningen blev ett icke-ämne. Ingen ville längre ens nämna OS 2000.

Den obligatoriska morgongymnastiken för alla studenter – där när- och frånvaro fanns att läsa klass för klass på en svart tavla i korridoren – tillsammans med obligatoriska självstudier i klassrummen även på kvällar var naturligtvis en del av högskolestudielivet som jag kunde tycka var lite lustigt men samtidigt olustigt. Det var ju vuxna människor det gällde!

En annan detalj om synen på studenterna var när skolan relativt snart drog tillbaka de lediga lördagar man enligt den nya lagen skulle få 1994. Anledningen, enligt den kinesiska professor som var min och min brittiska kollegas livlina vid många kulturellt “knepiga” tillfällen, var att skolans ledning var rädda för att för mycket ledig tid skulle utmynna i att kvinnliga och manliga studenter skulle få tid över för okontrollerbar romantik!

Det finns, som sagt, många och härliga minnen som väcks till liv inom mig när jag nu läst din bok… Jag har även fått ny och/eller breddad kunskap genom Pionjär och veteran, ett härligt komplement till dina artiklar i DN.

Apropå Taiwan reagerade jag dock på att du i din uppräkning av de kinesiska provinserna i slutet av boken även räknat in Taiwan där. Att man gör så i Kina är ju helt uppenbart men för mig känns det konstigt om vi som befinner oss utanför den kinesiska tolkningen av historien och dess (o)föränderlighet gör samma sak. Just frågan om Taiwans status och framtid tillhör förresten mina största intressen inom regionen. Den senaste tidens händelser i Taiwan vad det gäller den nya läroplanen i historia för gymnasiet gör detta till en aktuell fråga just i detta nu.

Jag kan ju mot slutet av detta brev bidra med ett par upptäckta “tryckfelsnisseställen” som jag dock tyvärr inte vet riktigt på vilka sidor de förekommer. Ett är årtalet för vapenstilleståndet i Koreakriget där det står 1954 istället för 1953. Ett annat är antalet döda och insjuknade i AIDS i en av byarna i Henan där den siffran faktiskt överstiger antalet som smittats med HIV.

Ett namn saknar jag i boken: Lei Feng. Det är, vid sidan av Maos simtur i Yangzi-floden, en av de mest fantastiska historierna som jag tagit del av när det gäller Kina. Och de är ändå ganska många om än inte jämfört med vad du hört och läst.

Tack igen för inspirerande och samtidigt roande läsning.

Hälsningar,

Stefan

Mitt svar

Hej Stefan. Jag blev mycket glad för ditt mejl. Det är många fina och tänkvärda iakttagelser som du delar med dig av från din egen tid i Kina. För mig är det alltid mycket värdefullt med bilder och insikter från platser utanför de stora städerna.

Berättelsen om din amerikanska kollega inom Amity, liksom hur övervakad du förstod att du var, är starka påminnelser om hur mycket som finns kvar att göra innan Kina blir ett öppnare och mänskligare samhälle.

Du ger också fina inblickar i studielivet på högskolan.

I efterhand kan jag tycka att jag i min uppräkning av provinserna mera borde ha markerat att Taiwans status som en del av Kina i dag inte längre ter sig lika självklar.

Jag tackar också för dina påpekanden om ett par felaktigheter i texten. Eventuellt blir det en ny upplaga, eller en engelsk utgåva, och då får jag chansen att rätta till dem.

Håller helt med dig om att det var fel att ge Peking vinter-OS 2022. Inför spelen 2008 lovade Kina gång på gång att förbättra de mänskliga rättigheterna, i dag är läget närmast sämre än då.

Visst hade Lei Feng kunnat vara med också. Det är märkligt att regimen i sin propaganda fortfarande ofta faller tillbaka på denna till stor del uppdiktade hjälte från en helt annan period, en figur som dagens unga måste ha svårt att relatera till.

Jättestort tack, Stefan, för att du tog så mycket av din tid åt att kommentera min bok.

Många hälsningar/Göran

Bokhandeln i Laholm lördag kl 15

BOKHANDELN I LAHOLM

18 juli kl. 15 Göran Leijonhufvud – Pionjär och veteran: 50 år med Kina

OBS! Fullsatt 8 juli!

P.g.a. det stora intresset kommer Göran Leijonhufvud till oss ytterligare en gång i sommar. Nyinsatt: lördag den 18 juli kl. 15.

Vi bjuder på dryck och lite somrigt plock att äta till. Vid vackert väder kommer vi att vara på bokhandelns innergård.

100 kr/person. Bindande anmälan snarast! Insläpp från ca 14.30

Som ung student kliver Göran Leijonhufvud av den transsibiriska järnvägen i Peking och hamnar mitt i utbrottet av kulturrevolutionen. Tillbaka hemma lär han sig kinesiska. Tre år senare återvänder han som journalist och blir arresterad i Shanghai. Men han fortsatte i 45 år som korrespondent och som forskare på gräsrotsnivå i Kina.

Göran Leijonhufvud har ett unikt långt perspektiv på den nya supermakten, från det kaotiska raseri som Mao Zedong släppte loss till dagens spända balans mellan diktatur och bloggare. Han möter höga ledare och bortglömda förlorare. Med överblick och personliga upplevelser berättar han om hur ett isolerat u-land blev världsekonomins tillväxtmotor – och beskriver sin egen väg från sökande maoist till kritisk observatör.

Kina

Berättar om mina memoarer i Visby

I morgon onsdag den 3 juni kl 18.30 berättar jag om min bok Pionjär och veteran. 50 år med Kina i Almedalsbiblioteket i Visby. Även Astrid Seeberger, medicinprofessorn som romandebuterar, framträder och pratar om sin bok Nästa år i Berlin. Gratis inträde tack vare bokhandeln Wessman & Pettersson och biblioteket. Stöd folkbiblioteken, stöd den levande bokhandeln!