Partikongressen avslutas: Xi Jinping framstår som mäktigare och som taktisk

Min analys i dag för KinaNytt (Sweden-China Trade Council, sctc.se)

Trots sena uppgifter om ett kuppförsök mot president Xi Jinping framstår han som starkare än någonsin efter kommunistpartiets stora kongress, som avslutades i Peking på tisdagsmorgonen. Detta bekräftas formellt när partistadgan nu nämner presidenten och partichefen Xi på nivå med mäktiga företrädare som Mao Zedong och Deng Xiaoping. Samtidigt framstår han som taktiskt slipad när han lämnar utrymme i den högsta ledningsgruppen även åt andra falanger inom partiet.

Xi Jinping

Spekulationerna visar sig alltså stämma. Partistadgan ändras nu så att Xi Jinping framstår som en lika stor samhällstänkare som den förra seklets båda centralfigurer Mao Zedong och Deng Xiaoping. Vad partistadgan med ett tillägg höjer till skyarna är ”Xi Jinpings tänkande om en socialism med kinesiska förtecken för en ny era”.

Vad det betyder mera konkret är inte helt klart. Det är mera symbolik än innehåll. Men Xi Jinping tar alltså plats i den kinesiska revolutionens Pantheon och blir så att säga odödlig när han får sitt tänkande inskrivet i partiets heliga skrift med sitt eget namn också. Detta medan han ännu är fullt aktiv och går in i en ny femårsperiod som landets högste ledare.

Redan tidigare har han fått underlydande och medierna att benämna honom som ”kärnan i högsta ledningen” eller ”kärnledaren”. Han är också föremål för en personkult som börjar likna den hängivenhet som propagandamakarna trummade fram för Mao Zedong. Denna kult tillsammans med de nya formuleringarna i partistadgan har lett till spekulationer om att Xi Jinping tänker sitta kvar längre än de två femårsperioder som varit den informella regeln för particheferna under tre årtionden.

Taktisk balans

Att få med sig övriga toppledare på upphöjelsen i partistadgan tyder på styrka. Men vad ska vi dra för slutsatser av hur den nya ledningsgruppen är komponerad? Det är alltså fråga om det ständiga utskottet i partiets politbyrå – ”styrelsen” om man så vill, det allra innersta och högsta maktorganet i Kina. Ledamöterna där presenteras först i morgon onsdag vid en samling för massmedia. De kommer formellt att väljas av partiets nya centralkommitté på dess första möte på onsdagsmorgonen. Men listan har legat klar en längre tid och den välinformerade kolumnisten Wang Xiangmei på South China Morning Post i Hongkong har redan rapporterat om ständiga utskottets nya sammansättning.

Många utomstående bedömare har trott att Xi Jinping skulle passa på att i stort sett packa ständiga utskottet med sina män – när det gäller högsta makten är det fortfarande nästan helt uteslutande män som kommer ifråga. Men han har hållit sig till de senaste årtiondenas tradition att balansera de ledande falangerna i detta organ.

Kvar från det avgående utskottet är bara Xi Jinping och premiärministern Li Keqiang. Sedan är det fem nya namn (se särskild tetxt efter denna artikel). Av dessa nya utskottsmedlemmar associeras en med den så kallade Shanghaifalangen kring förre partichefen Jiang Zemin. En annan förknippas med den falang som har utvecklats kring forna ledare i ungdomsförbundet som Hu Jintao, det vill säga partichefen som föregick Xi Jinping.

Det var en viktig markering att Jiang Zemin och Hu Jintao satt på var sin sida om ögonblickets man Xi Jinping på podiet under kongressens plenarsessioner.

Påståenden om kuppförsök

Det är nu upp till var och en att se det som ett tecken på svaghet att Xi Jinping inte ville eller kunde ta in fler av sina egna i sjumannagruppen – eller som ett tecken på självförtroende och taktisk klokhet att han valde att balansera församlingen. Jag lutar åt det senare, men jag påminner om att egentligen vet vi fortfarande väldigt lite om hur turerna går på den allra högsta nivån. Ett långt drivet hemlighetsmakeri präglar fortfarande partiets dna – trots att South China Morning Post denna gång lyckades få ut namnen i ständiga utskottet i förväg.

Samtidigt kom det ut häromdagen att avsättningen av jättestaden Chongqings partisekreterare en kort tid före kongressen handlade om ännu allvarligare saker än ”bara” korruption. En av Xi Jinpings närmaste män anklagade stadens partisekreterare Sun Zhengcai för att ha planerat ett regelrätt kuppförsök mot presidenten.

Det kan förklara varför sammansättningen av politbyråns ständiga utskott blev så pass balanserad, alltså ett försök att visa sammanhållning utåt och hålla falangerna lugna – trots att en maktkamp rasat och kanske fortfarande rasar bakom kulisserna medan Xi Jinping behåller sitt pokeransikte.

Vi bör också fråga oss hur mycket av de verkliga besluten som egentligen fattas iständiga utskottet och hur mycket som bestäms i en trängre krets kring presidenten.

Framtiden enligt Xi

Hur ser då den framtid ut som Xi Jinping målade upp i sitt drygt tre timmar långa tal på kongressen? Hur ser en ”socialism med kinesiska förtecken för en ny era” ut, om vi försöker gå bakom symboliken och retoriken?

De kinesiska förtecknen på socialismen har sedan Deng Xiaopings dagar i mycket handlat om att ge upp stora delar av planhushållningen och ge marknaden en allt större roll. Det finns också ett utrymme för utländska företag. Xi Jinping tänker inte rubba på det förhållandet, men han vill samtidigt ha en starkare stat som ska ha kontroll över vissa nyckelsektorer i ekonomin. Denna stat ska också via kommunistpartiet öka sin närvaro i de små och stora privatföretagen.

Vidare är den starka staten i full färd med att ytterligare skärpa kontrollen över media, internet, kulturlivet och civilsamhället.

Talet om en ny era är upphängt på målsättningen att Kina ska vara ”ett storartat modernt socialistiskt land” vid seklets mitt, ”välmående, starkt, demokratiskt, kulturellt avancerat, harmoniskt och vackert”. Presidenten talade också om en mellanstation 2035 när Kina ska vara en global ledare inom innovation.

Men enligt Xi Jinping går Kina nu också in i en era där landet måste rusta i en orolig värld och se till att militären ”ska kunna vinna krig i informationsåldern”. Alltså går stora resurser till att modernisera alla vapenslag.

I den nya eran är det enligt Xi Jinping slut med utländska makters förödmjukelser av kineserna och landet tar nu som en ny stormakt allt större plats på den globala scenen. Han predikar socialismen med kinesiska förtecken såsom överlägsen de splittrade västerländska demokratierna, och såsom ett system som kan attrahera många länder.

Deng Xiaoping förde en utrikespolitik där Kina skulle ligga lågt, försiktigt känna sig fram och inte provocera innan man är tillräckligt stark. Xi Jinping för står för en mycket mer aktivistisk och ogenerad hållning.

Ny för den kommande perioden är också Xi Jinpings definition av huvudmotsättningen i det kinesiska samhället. För Mao Zedong var det klasskampen, alltså kampen mellan proletariatet och borgerligheten. För Deng Xiaoping gick huvudmotsättningen ”mellan å ena sidan folkets ständigt ökande materiella och kulturella behov och å andra sidan den efterblivna produktiviteten i samhället”. Därför prioriterade han ekonomisk utveckling med nästan vilka metoder som helst. ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss”, sade han.

Xi Jinping, eller hans teoretiska rådgivare, säger helt enkelt att huvudmotsättningen är ”den obalanserade och otillräckliga utvecklingen”, förklarade han i sitt tal. Han använder ett språkbruk som är mindre färgat av pliktskyldig marxistisk retorik än sina företrädare. Vad han syftar på med obalans är de växande klyftorna mellan välmående och fattiga, men också obalansen i miljön med svåra föroreningar av luft, jord och vatten efter lång period av hög tillväxt men rovdrift på naturen.

Det är också därför han ser ett behov av en starkare stat. Han lägger stor vikt vid fattigdomsbekämpning som en avgörande fråga. Cirka 52 miljoner kineser lever fortfarande under existensminimum och stora grupper släpar efter på olika sätt. I sitt tal lovade han att alla ska garanteras tillgång till barnavård, utbildning, anställning, sjukvård, äldrevård, bostad och socialhjälp. (Se även analys om de vidgande klyftorna som en ödesfråga för regimen i KinaNytt den 16 oktober.)

Presidenten framhöll också med all rätt Kinas engagemang och framsteg inom teknologi för miljövård och positiv klimatpåverkan. Men ironiskt nog präglades Peking av en tung smog under de flesta av partikongressens dagar. Det bara underströk vilken krävande uppgift kineserna har framför sig i den nya eran fram till seklets mitt.

Kinas sju toppledare

Kommunistiska partiet håller kongress vart femte år då nya medlemmar väljs till centralkommittén, centralkommitténs politbyrå och politbyråns ständiga utskott.

Detta förväntas bli Kinas nya partitopp, det vill säga de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott, i rangordning: Xi Jinping, Li Keqiang, Li Zhanshu, Han Zheng, Wang Huning, Zhao Leji och Wang Yan.

Xi Jinping är partiets generalsekreterare, det vill säga partichef. Han är även president och överbefälhavare.

Li Keqiang är regeringens premiärminister sedan fem år och brukar räknas som en av förre partichefen Hu Jintaos favoriter.

Li Zhanshu är en av Xis trogna medarbetare. Han väntas också bli ordförande i nationella folkkongressen som är Kinas ”parlament”.

Han Zheng är partisekreterare i Shanghai och anses stå under förre partichefen Jiang Zemins inflytande.

Wang Huning är en partiteoretiker som hjälpt alla de tre senaste particheferna, inklusive XI Jinping, att formulera sina politiska åsikter.

Zhao Leji tar över partiets disciplinkommission som fått allt större makt under Xi Jinpings intensiva kampanj mot korruptionen. Zhao har lett partiets mäktiga organisationsavdelning.

Wang Yang har kommit fram genom ledaruppgifter i ungdomsförbundet och anses därför stå Hu Jintao nära. Han väntas bli förste vice premiärminister. Han har hanterat ekonomiska frågor jordbruk, handel och fattigdomsbekämpning under sin tid i jättestaden Chongqing respektive den tongivande provinsen Guangdong. Under den tiden gav han privata företag större frihet. Han har också skött kontakterna med Washington i handelsfrågor. Välkomnas troligen av utländska investerare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tre krisfrågor hotar Xi Jinpings dröm

Min analys publicerad i dag i KinaNytt (sctc.se):

Inför det kinesiska kommunistpartiets kongress, som öppnar på onsdag, lyfter Göran Leijonhufvud blicken från personfrågorna och maktkampen. Han granskar tre svåra långsiktiga frågor som den nyvalda ledningen måste börja ta itu med under den kommande femårsperioden.

Klassrum på landet

Skolorna i många byar saknar resurser att ens stimulera barnen på ett elementärt plan. Många av barnen hoppar av. Foto: REAP (Rural Education Action Program).

ANALYS  AV GÖRAN LEIJONHUFVUD, goran.leijonhufvud@gmail.com

Vackert tal om nya djärva mål och en ny ledningsgrupp som ytterligare stärker partichefen Xi Jinpings grepp om makten. Det kan vi förvänta oss när hela ledarskiktet i Kinas kommunistparti samlas till kongress på onsdag i nästa vecka. Det är en händelse som bara inträffar vart femte år.

Säkert kommer Xi Jinping att återigen tala om ”den kinesiska drömmen” och målsättningen att uppnå ett ”rimligt välstånd” till år 2021, det vill säga hundraårsminnet av kommunistpartiets grundande. Men förr eller senare måste den nya ledningsgruppen också ta ställning till flera grundläggande problem, som framträder allt tydligare och som kan äventyra de vackra drömmarna.

Gapet mellan fattiga och rika fortsätter att vidgas på många olika sätt. Den underprivilegierade klassen kan bli ett sänke som förhindrar Kinas inträde bland höginkomstländerna. Xi Jinping har ju målsättningen att Kina ska vara ”en fullt utvecklad nation” 2049, det vill säga till hundraårsminnet av folkrepublikens grundande. De ökande klyftorna är också ett hot mot stabiliteten.

En annan riskfaktor på sikt är fastighetsmarknaden som kan krascha i en äventyrlig lånekarusell med skuldkvoter som vida överstiger vad vi såg i USA vid finanskrisen 2007.

Ytterligare en gammal surdeg är den djupt ingrodda korruptionen.

De bortglömda barnen

Jag börjar med ett perspektiv från den vidsträckta och ofta svårtillgängliga landsbygden. Där hejdas en stor andel av barnen i förskoleåldern tidigt i sin intellektuella utveckling. De får helt enkelt inte någon stimulans hemma på grund av fattigdomen.

Lite senare är de ljusår från den kvalificerade skolgång som de flesta stadsbarn får. En tredjedel av dessa barn går inte ens ut den fem- eller sexåriga grundskolan, trots att den obligatoriska skolgången är nio år. Allt detta framgår allt tydligare av en serie pågående kartläggningar som Kinas vetenskapsakademi gör tillsammans med utländska forskare.

Den amerikanska barnläkaren Mary Young har gjort flera liknande undersökningar i andra länder, oftast för världsbanken. Nu driver hon flera av fältstudierna i det kinesiska projektet. Och hon slår larm:

”Omkring 400 miljoner kineser i den generation som växer upp i dag riskerar att i praktiken vara ’förståndshandikappade’ (cognitively handicapped) när de ska ut på arbetsmarknaden. Det handlar definitivt om en enorm klyfta mellan stad och land”, säger Mary Young i en intervju med tidskriften Science.

Flera negativa faktorer samverkar för att hejda barnens utveckling i de fattiga hemmen. Förutom bristen på intellektuell stimulans redan på småbarnsstadiet är de ofta undernärda och har blodbrist och/eller inälvsmask. Många barn i fältstudierna visar sig också ha synfel. Situationen för nästan hälften av barnen är också svår därför att en eller båda av föräldrarna har lämnat hemmet och är migrantarbetare i städerna.

Fördröjd övergång

Att en så stor andel av befolkningen släpar efter kan fördröja Kinas övergång till att bli ett höginkomstland. Under de senaste 70 åren har bara 15 länder eller ekonomier lyckats ta klivet från medelinkomster till höginkomster, bland dem Sydkorea och Taiwan. En ekonomi med höga inkomster anses enligt världsbanken ha en årsinkomst per capita på minst 12 236 USA-dollar 2016.

I alla dessa 15 senaste exemplen på framgång hade tre fjärdedelar av den arbetsföra befolkningen gått ut gymnasiet när respektive ekonomi fortfarande var på stadiet av medelinkomster. Kina, som ju har den största befolkningen med 1,3 miljarder invånare, ligger långt ner bland de länder som aspirerar på att ta detta steg, påpekar ekonomen Scott Rozelle, en annan av forskarna i det kinesiska projektet.

Samtidigt som drömmen som sagt är att bli ”en fullt utvecklad nation” om drygt tre årtionden, kan analytiker ibland cyniskt undra om kommunistpartiet egentligen skulle kunna acceptera att ha en eftersläpande, politiskt omedveten och pacificerad underklass – i stället för en allt större utbildad medelklass som kan ställa frågor och resa krav.

Överhettning i städerna

Samtidigt som miljoner och åter miljoner av Kinas byar hamnat på efterkälken präglas ekonomin i städerna av överhettning och de risker som detta medför. De snabbt stigande fastighetsvärdena oroar och leder till att skuldsättningen ökar. I de största städerna frestas många unga familjer skuldsätta sig högt över sina inkomster.

Traditionellt har kineserna haft ett högt banksparande, inte minst de senaste årtiondena när de tryggheten med pensioner och sjukvård börjat urholkas. I dag ser vi ett skifte. Unga familjer, som aldrig upplevt en nedgång i fastighetsvärdena, tvekar inte att skuldsätta sig kraftigt för att köpa sin bostad. Relationen mellan hushållens amorteringsskuld och disponibla inkomst är på god väg mot samma höga nivå som i USA före kraschen 2007.

Den snabba urbaniseringen och en expansiv kreditpolitik har underbyggt inflationen i fastighetsvärdena. Samtidigt tenderar även detta att öka klyftorna i samhället. Några få procent av befolkningen kan öka sina förmögenheter drastiskt genom spekulationer i fastigheter, medan flertalet som sagt lockas att skuldsätta sig.  Tydligen är det vanligt att unga bostadsköpare överdriver sina löner för att höja banklånen eller vänder sig till lånehajar för att få ekvationen att gå ihop på kort sikt.

Fastighetsvärdena i Kina kan ha passerat hela den övriga världens sammanlagda värden, enligt den oberoende ekonomen och kolumnisten Andy Xie.

Statsföretagens dåliga lån

Samtidigt fortsätter stora statliga företag att slentrianmässigt täcka sina förluster med nya lån tack vare sina nära band till de statliga bankernas lokalkontor. Det är även denna verksamhet som spär på farhågorna för en finansbubbla.

Dåliga lån skapar också överkapacitet i industrin, vilket sänker väret på vad arbetskraften producerar och minskar utrymmet för lönehöjningar.

Regeringen ingrep i fjol för att dämpa fastighetsmarknaden och kreditmarknaden. Det blev svårare att få bostadslån och kravet på kontantinsatserna höjdes. Samtidigt började myndigheterna strypa långivningen till de värsta syndarna bland statsföretagen. Men dessa ingrepp räcker inte för att lösa problemen på djupet och eliminera riskerna på längre sikt. Dessutom är både folk och företag bra på att hitta krypvägar. Exempelvis har billån och studielån letat sig in på fastighetsmarknaden.

Regeringen och kommunistpartiet fortsätter i stort sett att använda investeringar och krediter för att undvika social oro med konkurser och arbetslöshet. Ledordet är stabilitet och åtgärderna har ofta karaktär av brandkårsutryckningar.

Efterhängsen korruption

Ytterligare ett problem som envist dröjer sig kvar är korruptionen. Mycket av den kretsar kring markfrågor och bygglov som höga byråkrater och partiledare kontrollerar. En hel del rapporter tyder på att ledare och tjänstemän på olika nivåer blivit mer försiktiga sedan Xi Jinping 2013 drog igång sin intensiva kampanj mot mutor och fiffel. Kampanjen är också populär i breda lager, eftersom många medborgare tröttnat på att de ofta förväntas ge gåvor eller kontanter till ledare på alla nivåer samt till tjänstemän, poliser, lärare och läkare ­– för att nämna några.

Samtidigt anmäler sig ibland en misstanke om att ett huvudmotiv för Xi Jinping i denna klappjakt är att komma åt politiska motståndare eller rivaler på hög nivå. Ett aktuellt exempel är avsättningen av Sun Zhengcai, partichef i  metropolen Chongqing, bara några veckor före partikongressen. Han utpekas för ”allvarliga överträdelser mot partiets disciplin och regler”. Som medlem av partiets politbyrå är han en av de högsta ledarna någonsin som gripits för korruption och uteslutits ur partiet.

Maktkamp i repris

Sun Zhengcai var tippad att bli en av de allra högsta i nästa generation ledare. Men enligt vissa bedömare hade han alltför nära band till Hu Jintao, landets förre president, för att Xi Jinping skulle känna sig bekväm med honom.

Uteslutningen av Sun Zhengcai är en upprepning av den maktkamp som utspelades inför partikongressen 2012 då Chongqings partichef Bo Xilai, en utmanare till Xi Jinping, blev utesluten för att sedan dömas till livstids fängelse. Även då angavs korruption och brott mot partidisciplinen vara anledningen.

Om vi bortser från de politiska aspekterna på fallet Sun Zhengcai och bara tittar på korruptionen kring honom, så är det slående hur långt den tycks ha gått enligt partipressen. Han ska ha tagit emot ”enorma penningsummor” som tack för tjänsteutnämningar. Han har dessutom tvingat fram förmåner för sina släktingar i deras affärer och använt sin makt för att få sex, heter det.

De allra flesta i den lokala partiledningen i Chongqing förhörs nu såsom misstänkta för liknande förseelser. Efter fem års kraftfull kampanj visar sig alltså en sådan omfattande röta när partiet lyfter på locket på en plats som man skulle tro hade blivit upprensad efter Bo Xilais fall.

I helgen kom också nyheten att Wu Aiying, landets justitieminister intill februari i år, uteslutits ur partiet för korruption bara dagar före partikongressen.

Surdegar att bearbeta

Med andra ord verkar alltså korruptionen fortfarande vara ingrodd och utbredd, verkligen en integrerad del av dagens kinesiska samhälle, ett fenomen med djupa historiska rötter. Lika efterhängsna problem är de ökande ekonomiska och sociala klyftorna samt den alltför generösa kreditgivningen som befäster ett system som kan sluta i en krasch. Allting är alltså surdegar som den nyvalda partiledningen måste börja bearbeta under sin nya femårsperiod.

Som för att bättra på partimedlemmarnas rykte för korruption och utsvävningar meddelade en talesman för centralkommittén att vid årets kongress blir det ingen lyxmat som förr. Borta är rätter med jätteräka och sjögurka, borta är fruktkorgarna på rummen. Även andra privilegier som gratis klippning under kongressen försvinner denna gång.